Kategori: Mona Sahlin

Om Mona Sahlins första fysiska möte med Expo

Ann Charlott Altstadts anmälan av Mona Sahlins självbiografi ”Makt-Lös” i Aftonbladet är väl inte precis den snällaste av alla recensioner av Sahlins mycket uppmärksammade bok som jag själv hittills har läst och jag har väl inte så mycket att säga om Altstadts huvudargument att Sahlin närmast systematiskt ljuger och fabulerar och nästan ägnar sig åt ren historierevisionism annat än att jag kan bidra med mina minnen som då tyvärr inte överensstämmer med Sahlins dito – åtminstone inte sådana de är återgivna i boken.

Det var då jag som grundade Expo vars redaktion var inhyst på en rad olika Stockholmsadresser under åren 1994-97 och som i flera fall sammanföll med min egen bostad (såsom en villa i Mälarhöjden och Alfred Nobels gamla grindstuga i Vinterviken där jag i båda fallen bodde inneboende och varifrån jag författade och utgav de första numrena av Expo när den utgjorde ett uppkopierat nyhetsbrev) såsom Bysistorget på Södermalm där jag bodde under en period och där Expo samtidigt hade sin redaktion (efter två kortare sejourer på Lundagatan respektive på Färgargårdstorget).

I samband med och efter den s k Expo-affären 1996 som bl a ledde till att landets fyra största dagstidningar åter/tryckte delar av eller hela Expo blev vi på dåvarande Expo kontaktade av ett stort antal personer, partier, organisationer och aktörer som åtminstone jag på den tiden kopplade samman med det s k etablissemanget och med kändisskap (d v s rika och mäktiga och kända högutbildade höginkomsttagare kort och gott) och som på olika sätt ville hjälpa oss.

Det hela slutade med att Mona Sahlin, som just då var ute i kylan sedan den s k Toblerone-affären, 1996 besökte Expo och min bostad på Bysistorget på Söder som bestod av en s k våning (d v s en mycket stor lägenhet med många rum och högt i tak och med flera toaletter/badrum o s v) som en idag avliden vän och jag hyrde i andrahand och där Expos redaktion och arkiv också var inhyst under cirka två års tid (ironiskt nog låg SD:s dåvarande partihögkvarter faktiskt inte särskilt långt därifrån på Magnus Ladulåsgatan). Förutom Sahlin deltog även den idag avlidne artisten Rikard Wolff och dennes partner som på mötet, vilka båda kom i sällskap med Sahlin. Det var också Wolffs partner som hade anordnat mötet då han hade haft kontakt med Expos dåvarande chefredaktör.

Under mötet och fikastunden hörde Sahlin sig för om hur det gick för oss på Expo och hon ville också veta vem av oss i redaktionen som hade en bakgrund som (dömd) antifascist då det ansågs mycket kontroversiellt på den tiden (och vilket då var jag – så jag gav mig till känna och erkände s a s omedelbart att det just var jag – på den tiden var det då bara jag och en person till som arbetade på Expo dagligdags och jag bodde då som sagt samtidigt på Expo).

Inför mötet hade jag ”plockat” fram och samlat ihop olika exempel på hur den dåvarande svenska extremhögern skrev om Sahlin och som jag minns det kopierat upp dessa exempel åt henne som bestod av olika tidskriftsartiklar, pamfletter och annat propagandamaterial. För oss på dåvarande Expo var just det en slags metod att försöka få stöd bland s k kändisar – d v s att uppmärksamma dem på vad t ex SD skrev om dem på den tiden.

Detta var då det första fysisk-kroppsliga mötet mellan Expo och Sahlin och därefter fortsatte Sahlin att ha viss kontakt med Expo medan vi på Expo fortsatte att kontinuerligt men aningen oregelbundet informera henne om vad extremhögern titt som tätt skrev om Sahlin.

OBS: Att Sahlin minns fel i sin bok förtar naturligtvis inte på något sätt hennes mångåriga kamp för hbtq-personer och mot rasism.

https://www.aftonbladet.se/a/X8g5W7?fbclid=IwAR21ttsUr8dX1ISgQaWt5R7JCJYS_7vjOO4tF5xYv1pwLmT6n_2N-Kzh30c

”Sahlin var också enligt sig själv en tidigt engagerad antirasist. Men kan det verkligen stämma att Stieg Larsson ringde henne redan på 80-talet för att berätta att hon var SD:arnas och nazisternas främsta hatobjekt? Partiet bildades först 1988 och hon hade väl knappast utmejslat en antirasistisk profil under det decenniet.

I en DN-artikel från 2011 berättar Sahlin att Stieg Larsson i ett brev upplyst henne om hatet mot henne på nätet. Hon var då helt oförberedd och förklarar det med sin kamp mot rasism, för de homosexuellas rättigheter och att hon var feminist.

Kontakten med Larsson kan alltså knappast ha skett på 80-talet för då fanns inget nät och 1995 kallar hon sig för nybakad feminist i tidskriften Reporter. Om detta verkligen hänt så är 2001 ett troligare årtal. Då skriver Aftonbladet att Passagen just stängts ner och Stieg Larsson kommenterar nazisternas aktiviteter på nätsajten och Sahlin berättar att hon blivit ”smädad”.”