Kategori: minoriteter

För första gången i svensk skolhistoria har flickorna nu gått om pojkarna vad gäller skolresultat

För första gången någonsin i svensk utbildnings- och skolhistoria har flickorna nu gått om pojkarna i samtliga ämnen mätt i betyg och skolresultat enligt en undersökning som Tidningen Läraren står bakom: Sedan det nuvarande betygssystemet infördes 2012/13 har skillnaderna mellan de båda könen eskalerat och det gäller även det skolämne där pojkarna tidigare presterade bättre än flickorna – d v s idrott och hälsa.


I genomsnitt har landets flickor numera hela 12% högre genomsnittspoäng än pojkarna. Förutom att ha högre genomsnittspoäng i samtliga ämnen uppvisar fickorna även många fler toppbetyg och dubbelt så många A i genomsnitt som pojkarna. Skillnaden mellan könen fortsätter sedan även i gymnasieskolan liksom än mer bör tilläggas på högskolan. Till exempel gick hela 80,8% av flickorna ut gymnasiet med grundläggande högskolebehörighet 2019 att jämföra med endast 66,4% bland pojkarna. Idag dominerar de unga kvinnorna kraftigt på landets högskolor och det är också de som lyckas slutföra sina högskolestudier allra mest jämfört med de unga männen.


Hela 1/3 per årskull misslyckas idag med sina grundskole- och/eller gymnasiestudier vilket innebär att kring 33% per kohort numera saknar en genomgången, avslutad och godkänd gymnasieutbildning/examen varav de allra flesta är unga män och tyvärr innebär detta med att sakna en gymnasieutbildning/examen en mycket hög risk för att hamna i arbetslöshet och bidragsberoende.


Under 1800-talet och större delen av 1900-talet presterade pojkarna bättre än flickorna i de allra flesta ämnen och pojkarna presterade även bättre på gymnasiet och på högskolan men sedan 1900-talets slut och fr a under 2000-talet har pojkarna fått allt sämre betyg och uppvisat allt lägre skolresultat.


Det är pojkarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund som presterar allra sämst liksom pojkar vars båda föräldrar uppvisar en låg utbildning generellt. Idag talar ca 30% av alla barn och ungdomar och unga vuxna ett annat språk än svenska som förstaspråk och det finns skäl att misstänka att det fr a är denna grupp som det går sämst för i det svenska skolsystemet.

Diskussion om rasism i Japan

Det amerikanska företaget Nike har producerat en reklamfilm riktad till den japanska marknaden som tematiserar minoriteters situation i Japan och den japanska majoritetsbefolkningens diskriminering av desamma och bl a förekommer en japansk-koreansk flicka liksom en blandad svart flicka och reklamfilmen har utlöst en debatt om rasism i dagens Japan som antagligen är den industrialiserade världens mest homogena land sett till befolkningssammansättningen:

”Nike anti-racism ad sparks big response in Japan”

https://afp.omni.se/nike-anti-racism-ad-sparks-big-response-in-japan/a/mBMg9v

”A Nike advert highlighting racism and bullying in Japan has caused a stir on social media, with some users even calling for a boycott of the company. Nike, which sponsors biracial Japanese tennis star Naomi Osaka, released the two-minute commercial on Monday and it has since racked up more than 14 million views on Twitter. The Japanese-language clip, titled ”Keep Moving: Yourself, the Future”, shows three teenage girls of mixed or non-Japanese heritage being bullied at school before finding confidence through their football prowess.

It had been liked more than 50,000 times on Nike Japan’s YouTube channel by Wednesday, but also disliked by over 30,000 viewers — many of whom accused the sportswear firm of anti-Japanese sentiment. One scene shows a girl wearing traditional Korean clothes being stared at by passing businessmen, while another shows a group of girls surrounding a classmate whose father is black and touching her hair.

Osaka, who was born in Japan to a Japanese mother and a father from Haiti, makes a cameo appearance as a biracial girl watches her on a smartphone.

The video sparked online debate, with some calling for a boycott.

”Goodbye Nike,” one Twitter user wrote in Japanese.

”Our household won’t be buying any more products from you.”

Another Japanese user wrote: ”Isn’t sport about having fun? Is it fun to use it to take out your frustrations?” But others praised the advert. ”This great ad has really touched my heart,” wrote one.

”It’s just like Nike. I want people to believe in themselves as they are and look to the future.”

Nike Japan did not immediately respond to a request for comment. A statement released with the video said it was based on testimonies of young athletes who have struggled to accept their natural identities, and focused on three teenage girls who faced discrimination and bullying.

”Nike for a long time has listened to minorities, supported them and voiced our views about causes that meet Nike’s values,” Nike Japan’s senior marketing director Barbara Guinet said in the statement.

Several biracial Japanese athletes, including Osaka and NBA basketball player Rui Hachimura, have risen to prominence in Japan in recent years. Osaka, who has been an outspoken advocate for racial justice, wore masks bearing the names of black victims of police brutality in the United States on her way to victory in the US Open earlier this year.

But she has also had to deal with racial insensitivity in Japan, whom she hopes to represent at next year’s Tokyo Olympics. An ad campaign by one of her sponsors once depicted her as light-skinned in a cartoon, while a TV comedy duo suggested she ”needs some bleach” because she is ”too sunburned”.”

DIK blir nu det första fackförbundet i Sverige som börjar använda sig av jämlikhetsdata

DIK blir nu det första fackförbundet i Sverige som börjar använda sig av jämlikhetsdata: DIK hörsammar därmed FN:s, EU:s, Europarådets m fl överstatliga aktörers krav på Sverige att inte bara samla in och sammanställa statistik om kön och ålder utan också om de resterande diskrimineringsgrunderna som vi idag helt saknar data och siffror om – d v s könsöverskridande identitet eller uttryck, etniskt ursprung och hudfärg, religion och trosuppfattning, funktionsnedsättning samt sexuell läggning. https://dik.se/om-oss/sa-har-tycker-vi/anna-troberg-nu-starker-dik-arbetet-mot-diskriminering-med-jamlikhetsdata?

fbclid=IwAR3mjBkC4ZDbbSafZ4jg443QDzpNMxQ9Bb4yJoDUlLStBSkkTumiJg1L40E

”Sverige har en av världens mest långtgående diskrimineringslagstiftningar. I lagen finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Trots detta samlar man i Sverige rutinmässigt bara in data om två av dessa sju grunder – kön och ålder. Det gör att det saknas viktig statistik som möjliggör ett effektivt arbete mot diskriminering, vilket bland annat FN, EU-kommissionen och DO kritiserat Sverige för.

Detta rimmar naturligtvis illa med Sveriges höga svansföring när det gäller diskrimineringsfrågor, men många av oss som tillhör någon eller några av de grupper som lagen är tänkt att stötta känner väl igen dissonansen mellan nationens goda självbild och den faktiska verklighet vi lever i. Rasifierade vittnar om att vita talar om för dem att rasism inte existerar. Jag blir själv på regelbunden basis upplyst om att homofobi inte längre finns i Sverige, trots att mejlen i min inkorg tidvis vittnar om något helt annat. Det är uppenbart att det finns problem och dessa måste vi ha bra verktyg för att lösa.

Tack vare insamling av data kring kön och ålder har vi i dag god kunskap om hur kön och ålder påverkar människors villkor och möjligheter. Vi kan till exempel med säkerhet säga att kvinnor generellt har lägre lön än män och att det efter en viss ålder är svårare att få jobb trots god kompetens och erfarenhet. Det gör det möjligt att sprida kunskap om diskriminering, vidta konkreta åtgärder för att komma tillrätta med den och – sist men inte minst – följa upp om åtgärderna givit önskat resultat eller om de måste justeras.

Menar vi allvar med den diskrimineringslagstiftning vi faktiskt har – och det måste man ju anta att vi gör – så duger det inte att bara ha ordentlig koll på och god uppföljning av blott två av sju diskrimineringsgrunder. Därför har förbundsstyrelsen för DIK – facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor – beslutat att från och med nu ge förbundets medlemmar den frivilliga möjligheten att i de medlemsenkäter som då och då skickas ut även bidra med jämlikhetsdata i syfte att stärka förbundets arbete mot diskriminering och för inkludering och ett hållbart arbetsliv – för alla. De svar som skickas in är helt anonyma, kan inte kopplas till en enskild individ och raderas när datan behandlats. Därmed är insamlingen också i linje med de höga krav som ställs av GDPR.”

De majoritetssvenska kvinnorna är mest framgångsrika vad gäller att ta en högskoleexamen medan de manliga s k ”andrageneration:arna” misslyckas mest vad gäller högre studier


Ungefär en tredjedel av alla svenska studenter klarar inte studierna och hoppar av och tar aldrig ut en examen och de majoritetssvenska kvinnorna är mest framgångsrika vad gäller att ta en examen medan de manliga s k ”andrageneration:arna” misslyckas mest vad gäller högre studier:

SCB har idag publicerat färska siffror rörande samtliga i huvudsak unga vuxna som avslutade en yrkeshögskoleutbildning och tog en (yrkes)examen år 2019:


Sammanlagt handlade det om 14 500 personer vilket innebar att 71% av de inskrivna studenterna klarade studierna och sina program och just lyckades med att klara av och ta en examen. Bland de fem största utbildningsområdena uppvisar klustret ekonomi, administration och försäljning den högsta examensgraden med 78% medan data/IT uppvisar den lägsta examensgraden med 60%.


Uppemot en tredjedel av alla svenska högskolestudenter under ett visst läsår hoppar av studierna och avslutar dem inte och tar därmed inte ut en examen, vilket i sin tur är en proportion som sägs vara högre i Sverige än i andra länder och vilket antagligen beror på att den högre utbildningen är gratis just i Sverige till skillnad från situationen i de allra flesta andra länder på jorden.


Tyvärr är de unga minoritetsmännen, varav de allra flesta är s k ”andrageneration:are”, den grupp som misslyckas med sina högskolestudier allra mest medan den grupp som lyckas allra bäst är de unga majoritetskvinnorna:


Hela 79% av alla kvinnor med svensk bakgrund tog ut en yrkeshögskoleutbildningsexamen år 2019 att jämföra med endast 55% bland männen med utländsk bakgrund, d v s de manliga s k ”andrageneration:arna”. Kvinnorna med utländsk bakgrund, d v s de kvinnliga s k ”andrageneration:arna”, och männen med svensk bakgrund hamnade på i stort sett samma nivå – 68% respektive 69%.

Den första svenska renodlade avhandlingen om asiater i Sverige försvaras snart vid Umeå universitet

Den första svenska avhandlingen om asiater i Sverige och närmare bestämt om asiatiska kvinnor i Sverige försvaras snart vid Umeå universitet: Den 11 december äger en tämligen unik disputation rum vid Umeå universitet och närmare bestämt vid dess Centrum för genusstudier och därtill är både opponenten liksom en ledamot i betygsnämnden asiater liksom jag själv som är suppleant i nämnden då vi alla tre råkar vara adopterade från Korea :

Lan Kieu försvarar då sin doktorsavhandling ”After idealism and difference. Subjects of yellow feelings and sentimental narratives of migration” som handlar om vietnamesiska och asiatiska kvinnor som är tillsammans med icke-vietnamesiska och icke-asiatiska och i första hand vita män i Sverige.

Faktum är att det är den första avhandlingen om de idag närmare 80 000 asiatiska invandrarkvinnor som bor och lever i landet och som är tillsammans med icke-asiatiska och i första hand vita män (och om även de asiatiska adopterade kvinnorna inkluderas som är tillsammans med icke-asiatiska och i första hand vita män så handlar det om över 100 000 personer – d v s vi talar här om en mycket stor demografisk grupp i det svenska samhället).

Den svenska forskarvärlden har hittills uppvisat ett utpräglat och påtagligt ointresse för de svenska asiaterna som med åren har kommit att te sig alltmer märkligt mot bakgrund av hur stor denna minoritet faktiskt är idag och det går att fråga sig varför inga svenska forskare vill studera de svenska asiaterna? Svenska asiater eller asiater i Sverige uppgår idag till en bra bit över 200 000 invånare och överstiger därmed med råge exempelvis antalet svenska latinamerikaner vilka uppgår till lite mer än 150 000 invånare.

Till skillnad från både de svenska latinamerikanerna, afrosvenskarna och de 100 000-tals invånare som har bakgrund i sydöstra Europa och i före detta Jugoslavien samt i Västasien och Nordafrika så är de svenska asiaterna dock inte närvarande och synliga alls inom forskningen och knappt ens inom den svenska offentligheten, samtidskulturen och politiken överhuvudtaget. Denna relativa frånvaro gäller dessutom både i minoritetssammanhang, i miljonprogramsområdena och inom den så kallade ”Orten”-rörelsen, liksom i offentligheten i stort såsom i relation till antirasistiska frågor och till migrations- och integrationsfrågor eller i politiska, mediala, kulturella och just akademiska sammanhang.

Den lilla forskning som föreligger om de svenska asiaterna är både mycket sparsam och fragmentarisk mot bakgrund av hur stor minoriteten trots allt är idag och består till största delen av framför allt socialmedicinska studier av asiatiska kvinnor vilka lever tillsammans med icke-asiatiska och i första hand vita män. Därutöver finns det även enstaka studier av asiatiska barn och ungdomar vilka är adopterade av i första hand majoritetssvenskar.

Till skillnad från exempelvis de svenska latinamerikanerna och afrosvenskarna eller de svenska kurderna, iranierna, syrianerna, turkarna och afghanerna så finns det inte någon rapport, någon översikt, någon avhandling, någon antologi, någon monografi eller någon historik om de svenska asiaterna som minoritetskategori eller om exempelvis de svenska kineserna eller de svenska filippinarna.

Inom den svenska så kallade IMER-forskningen, det vill säga forskning om internationell migration och etniska relationer, har i stort sett samtliga större invandrargrupper och minoritetskategorier som härrör från en viss stat, en viss region eller en viss kontinent avhandlats och beforskats genom åren och därtill i de allra flesta fall många gånger om (såsom ett flertal avhandlingar om de svenska chilenarna, åtskilliga studier av de svenska iranierna och många böcker om de svenska somalierna o s v).

Samtidigt har ännu ingen exempelvis doktorerat på de svenska thailändarna eller på de svenska malaysierna och ingen monografi föreligger exempelvis heller om de svenska japanerna eller om de svenska indoneserna. En försiktig men samtidigt antagligen alltför generös uppskattning ger vid handen att det möjligen existerar ett 30-tal akademiska texter i vid bemärkelse som svenska forskare ligger bakom och som därmed utgör hela den samlade forskningen i Sverige om de svenska asiaterna så Lan Kieus avhandling är därmed på alla sätt och vis en milstolpe:

http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsfpid=diva2%3A1501948&dswid=1931

”After Idealism and Difference is a critical and ethical project of reading the postcolonial other. Taking a void from postcolonial and poststructuralist feminist critique, my thesis aims to deconstruct the privilege of the “marginalia” as the beloved object of feminist scholarship. I hope to open up a different account of feminist ethics and politics that can move beyond moralism and identitarianism. Empirically, through a critically unlicensed reading of the narratives of Vietnamese migrant women who have been in intimate relationships with Swedish men, I seek to analyze the structure of feelings and power of the Asiatic migrant subjects, which I term “yellow feelings,” after the moralizing idealism of otherness and after identity-based difference, in which “yellow feelings” such as love, gratitude, mimetic desire, endurance will be unbenevolently scrutinized, de-idealized, and universalized.

The thesis consists of four chapters. Chapter One offers a critical review of the treatment of the native image in the field of feminist and postcolonial studies in which I argue for an ethics of reading the other after idealism and difference. I maintain that Vietnamese ethnic subjects must be read as universal subjects while their particularistic yellow feelings must not be premised upon an antinormativity or an oppositional difference to dominant feelings, despite their occasional disavowal of and resistance to dominant feelings. In Chapter Two, I examine yellow feelings through the notions of agency, resistance, and mimetic desire in the racialized “third-world” other. I argue that this feeling agency is convoluted, whereas resistance cannot always be read in opposition to disposability, susceptibility, and complicity. I propose to read the “third-world” desire as mimetic desire in a triangular mode, rather than in a binary framework. In Chapter Three, I analyze yellow feelings of gratitude and the mechanisms of power by which the Vietnamese-Asiatic subjects are obliged to be thankful. I argue that the power of gratitude, although violating, is also enabling, and because of this enablement, it makes the dismissal of power become forever exhausting and awkward. In Chapter Four, I examine the power structure of yellow feelings as endurance under the force of monolingualism. I maintain that while the monolingualism exploits the bad faith of the self-disciplinary Vietnamese subjects, it is also a power to substitute and preserve the loss that the subjects have endured.”

Två tredjedelar av friskolorna i storstäderna saknar nyanlända elever

DN:s Lovisa Herold skriver idag om att över två tredjedelar (eller 67%) av alla friskolor i de tre storstadsregionerna inte har en enda nyanländ elev samt uppmärksammar att friskolekoncernen Academedia nyligen har öppnat för att börja praktisera den i Sverige mycket kontroversiella metoden kvotering för att åtminstone försöka bryta den extrema skolsegregationen i landet som just nu bara blir allt värre och värre i statistikens och siffrornas värld (idag finns det då åtskilliga kommunala skolor i storstadsregionerna och runtom i landet i övrigt där endast mellan 0-5% av barnen/ungdomarna är majoritetssvenskar och talar svenska som förstaspråk):


”Rektorn Linnea Lindquist ler när hon berättar vad en av hennes lågstadieelever sa häromdagen. Ett ord som ”initiativ” är sällsynt på Hammarkulleskolan i Göteborg, där endast två procent av eleverna har svenska som modersmål.


– Vi jobbar jättemycket med elevernas ordförråd. Det räcker inte med ett vardagsspråk för att klara grundskolan, säger hon.


Skolverkets statistik från 2019 visar att nyanlända elever är ojämnt fördelade mellan kommunala och fristående skolor. I Stockholm, Göteborg och Malmö saknar 67 procent av friskolorna elever som kommit till Sverige under de senaste fyra åren. Motsvarande andel bland de kommunala skolorna är 6 procent.


Nyanlända elever placeras på kommunala skolor, om de inte aktivt söker till en friskola. 2016 införde regeringen en lagändring som var tänkt att skapa en jämnare fördelning av eleverna. Friskolor tilläts införa en särskild kvot för nyanlända, som av naturliga skäl saknade lång kötid.


Men året efter lagändringen var skillnaden mellan andelen nyanlända i friskolor och kommunala faktiskt något större än tidigare. 2015 var 3,4 procent av de fristående skolornas elever nyanlända, att jämföra med 7 procent i kommunala. 2017 var andelen 3,3 procent i friskolor, och 8,5 procent i kommunala, enligt Skolverkets statistik.”


(…)


”1992 genomfördes den så kallade friskolereformen, som gav fristående skolor rätt till skolpeng från staten. Reformen var tänkt att bidra till en större variation inom skolväsendet och att höja utbildningens kvalitet genom ökad konkurrens mellan olika skolor.


Ett större antal fristående skolor och ett fritt skolval har dock lett till att den etniska och sociala segregationen ökat. Det visar forskning som presenteras i utredningen ”En mer likvärdig skola”, som publicerades i våras.


(…)


”Utredningen föreslår även ett nytt krav på att skolans huvudman ”aktivt verkar för en allsidig social sammansättning av elever”. Det kan bland annat ske genom att skolor tillåts ha särskilda kvoter för elever från socioekonomiskt svaga familjer, eller genom att skolans geografiska upptagningsområde konstrueras för att inkludera elever från olika typer av bostadsområden. Ingen elev ska dock kunna kvoteras in på en skola den inte har sökt till. Friskolekoncernen Academedia säger till Sveriges Radio att man är öppen för att ta bort kö som huvudsakligt urvalssystem och för att införa ett kvotsystem för att öka mångfalden bland eleverna.”

Det sprängs och bombas antagligen numera mer i Sverige per capita än i andra länder i Europa

Sverige är sedan 2014 tyvärr det land i Europa där människor skjuter allra mest mot andra människor (d v s inte mot djur eller mot artificiella måltavlor i samband med träningpass eller tävlingar) och skadar och/eller dödar desamma och då nästan alla som skjuter (och vare sig de missar eller träffar) och skjuts (och vare sig de skadas eller dödas) är barn, ungdomar och unga vuxna så innebär det att det inträffar fler dödsskjutningar per capita och per år i Sverige bland invånarna under 30 år än i något annat land i västvärlden förutom i USA (och möjligen också i Albanien, Serbien och Makedonien).

Under pandemin har antalet skjutningar i landet t o m ökat med 20% men utöver skjutningarna så är Sverige dessutom tyvärr sedan 2014 det land i västvärlden (och möjligen med undantag av Nordirland där det tyvärr också och fortfarande bombas en hel del ibland) där människor spränger och bombar allra mest mot andra människor (d v s inte för att bygga vägar eller hus eller för att spränga genom berg eller spränga bort klippor) per capita och per år och även antalet sprängningar och bombningar har tyvärr antagligen också gått upp i år trots pandemin (OBS: att de som skjuter och bombar ger fullständigt f-n i Tegnells och Löfvens pandemilinje är väl samtidigt inte att förvåna).

Detta uppmärksammar DN:s Amanda Lindholm idag genom att bl a intervjua ”Eva” vid Bombdatacentret som tyvärr säger som det är – d v s nästan alla som både skjuter och bombar är s k ”andrageneration:are” med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund som har växt upp i och bor i den s k ”Orten” och i miljonprogramsområdena och de allra flesta (men inte alla) som dödsskjuts och sprängs till döds ingår tyvärr i samma grupp och det hjälper inte på långa vägar att bara jaga dem och straffa dem utan problemet är mycket större än så och stavas boende- och skolsegregation, utpräglad fattigdom och fr a och inte minst massiva skolmisslyckanden (en tredjedel per årskull misslyckas numera i skolan och de flesta av dem är just pojkar med utomeuropeisk bakgrund):

”Till och med augusti i år har Nationella bombskyddet varit på plats efter 41 explosioner i bostadsområden runtom i Sverige.
Sverige sticker ut, enligt underrättelseexperten Eva.

– Det finns sannolikt inget liknande i något annat land i Europa.
Under Emelies första år som bombtekniker har hon ryckt ut på ett tiotal explosioner i bostadsområden.

– Det är så nonchalant mot människoliv.”

https://www.dn.se/sverige/nya-siffror-41-explosioner-i-svenska-bostadsomraden-i-ar

”Till och med sista augusti i år har Nationella bombskyddet varit på plats efter 51 sprängningar som redan inträffat. 41 av dessa skedde i bostadsområden. Om man även räknar med september månad så har Bombskyddet varit på plats efter totalt 74 explosioner, men Bombskyddet har ännu inte hunnit kategorisera vilka som skett i bostadsområden. Förra året aktiverades Bombskyddet vid 131 explosioner, varav 112 i bostadsområden.

Eva, som egentligen heter något annat, en av experterna på underrättelse och statistik vid Bombdatacentret, tror inte att siffran kommer att vara lägre i år.

– Det finns fler explosioner och sprängningar som inte vi varit involverade i. Så detta är minimum. Det är en extrem risk för tredje person.

Antalet sprängningar har ökat kraftigt de senaste fem åren. Eva berättar att Bombskyddet år 2014 bara kallades ut på en handfull explosioner. Sedan dess har sprängladdningarna blivit större och hänsynen för personer som kan komma i närheten verkar ha minskat.”

(…)

”– Det hjälper inte att bara straffa. Vi kanske måste titta på hur de har kunnat bli så här kriminella och på hur utanförskapsområdena har utvecklats i negativ riktning.”

Endast tre procent av myndighetsvärldens och den offentliga sektorns ledning har utländsk bakgrund

Fackförbundet ST (Statstjänstemannaförbundet) har mot bakgrund av och efter sommarens BLM-rörelse/debatt undersökt mångfalden och representationen vid de statliga myndigheterna i landet, vilka sammantagna inbegriper 100 000-tals anställda, och kommit fram till att endast 3 (sic: tre!) procent har någon form av utländsk bakgrund vad gäller ledamöterna i ledningsgrupperna varav de allra flesta är utrikes födda (d v s de s k ”andrageneration:arna” är kraftigt underrepresenterade på ledningsnivå vad gäller landets myndigheter).


Exempelvis har ingen ledamot i Migrationsverkets ledningsgrupp någon slags utländsk bakgrund och det är likaledes helt homogent (d v s alla har majoritetssvensk bakgrund) vad gäller ledningen hos bl a Statens institutionsstyrelse, Kriminalvården, Kronofogden, Lantmäteriet, Statistiska centralbyrån, Skolverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Åklagarmyndigheten, Tullverket och Totalförsvarets forskningsinstitut.


Myndighetsvärlden motsvaras av den offentliga sektiorn och tidigare och motsvarande undersökningar har visat att det ser likadant ut i den privata sektorn (d v s inom industrin, näringslivet och företagsvärlden) vad gäller styrelser och ledningsgrupper – för några år sedan hade exemplevis endast 1% av ledamöterna i Sveriges största företags styrelser utomeuropeisk bakgrund.


Makten är med andra ord kort och gott och synnerligen för att inte säga extremt homogen just i Sverige och detta gäller då både den offentliga och den privata sektorn mot bakgrund av att över en tredjedel av landets befolkning numera har någon slags utländsk bakgrund och att en femtedel av totalbefolkningen utgörs av s k synliga minoritetsinvånare.

Om spåren av Svenska kyrkans och svenska statens registrering av rasminoriteter och andra minoriteter

I samband med att jag själv nyligen kom över anteckningar rörande min egen farfars och farmors kombinerade mantalsskrivning/husförhör från 1928 såg jag just att ”främmande stam”-kategoriseringen omnämns på just ”blanketten” ifråga liksom ”främmande trosbekännelse eller nationalitet” och även den i rashygieniska sammanhang för svensk del så ökända benämningen ”sinnesslöhet”.

I början var det främst i norra Sverige som anteckningar och noteringar började göras redan från och med 1800-talets början om någon var same eller ej och något senare om någon var finsktalande eller ej men snart spred sig denna rutin även till södra Sverige där bl a judar och romer började räknas. Även på Saint-Barthélemy räknades och kategoriserades invånarna ned till minsta bebis och tabeller över exakt antal vita, s k blandade/mixade samt svarta slavar redovisades av dåvarande SCB så länge Sverige innehade och behöll denna karibiska koloni. Senare under mellankrigsåren och krigsåren använde andra svenska myndigheter än mer explicita raskategorier såsom ”arier” respektive ”icke-arier” liksom politisk flykting respektive ”rasflykting”.

Från och med 1870 blev statsmaktens krav på och behov av denna typ av rastillhörighetsregistrering än mer emfaserad och i och med 1894 års s k mantalsskrivningslag systematiserades och ”streamline:ades” rutinerna för hur denna skulle gå till och särskilda standardiserade formulär och ”blanketter” trycktes upp för ändamålet ifråga och det är då just en sådan ”blankett” jag nyligen fick i min hand.

Det vita USA fortsätter att stödja Trump enligt vallokalsundersökningarna

Vem som än vinner det amerikanska presidentvalet så är det alldeles uppenbart att kombinationen av ständiga och spektakulära massmöten, ett frenetiskt och fanatiskt twittrande, ett evigt och envist Mussolini-poserande plus en hårt högerradikaliserad tv-kanal och mängder med högerextrema och konservativa alternativmedier, spinndoktorer, profiler och tankesmedjor inte kan underskattas och valet äger dessutom också rum i skuggan av den våldsamma ”BLM-sommaren”:

Trump har nu ”tagit hem” den ”ödesmättade” delstaten Ohio (som då alltid har röstat på vinnaren i de amerikanska presidentvalen) samt Sydstaternas två största och viktigaste delstater (d v s Söderns båda ”kronjuveler” Florida och Texas) och han har alldeles uppenbart ett fortsatt starkt stöd bland de vita amerikanerna (56% av de vita väljarna har valt Trump i detta val enligt vallokalsundersökningarna) och definitivt ett fortsatt lojalt sådant bland särskilt de vita ”jobbarna” (mellan 60-70% av de låg/outbildade vita kroppsarbetarna har denna gång valt att rösta på Trump enligt vallokalsundersökningarna i flera delstater).

Därtill har den absolut största amerikanska minoritetsväljargruppen (som då inte är de svarta amerikanerna) röstat på Trump i högre grad än i 2016 års val (latinos/as utgör då numera närmare 20% av USA:s totalbefolkning och exempelvis har 35% fler latinos/as röstat på Trump i Florida i just detta val jämfört med 2016 års val) liksom tyvärr även asiaterna och de svarta amerikanerna och nu verkar allt återigen (d v s som 2016) handla om hur det går för Trump i den traditionella ”blå väggen” i det i huvudsak vita och proletära s k ”rostbältet”.