Kategori: minoriteter

Medellivslängden fortsätter att stiga i Sverige och skillnaden mellan män och kvinnor fortsätter att minska samtidigt som betydelsen av att ha en eftergymnasial utbildning har växt

SCB har i dagarna kommit med nya siffror rörande den svenska medellivslängden, som bara fortsätter att öka, vilket påminner mig om den alltför stora (över)dödligheten bland de s k ”andrageneration:arna”:


Medellivslängden uppgick mellan 2011-20 till 84 år för kvinnor och till drygt 80 år för män. Jämfört med den föregående tidsperioden 2001-10 har medellivslängden ökat i Sverige med 1,2 år för kvinnor och med hela 1,9 år för män. Troligen handlar den sistnämnda siffran om förändrade maskulinitetsnormer bland fr a majoritetssvenska män.


Den ökade medellivslängden beror bl a på en överlag minskad dödlighet bland personer i åldrarna 65 år och uppåt (d v s bland pensionärerna), en allt lägre dödlighet i hjärt- och kärlsjukdomar plus en lägre dödlighet i cancer i åldrarna upp till 79 år för kvinnor och upp till 84 år för män.


Sverige är idag ett av de 20 länder i världen som uppvisar den allra högsta medellivslängden och Sverige tillhör t o m de 10 länder i världen som uppvisar den allra högsta medellivslängden bland män. Utöver Sverige sticker bl a Japan, Sydkorea, Singapore, Frankrike, Italien, Spanien, Norge och Schweiz ut globalt i sammanhanget.


Skillnaderna mellan kvinnor och män fortsätter också att minska medan skillnaderna mellan olika regioner står still – det är fortfarande t ex hallänningarna som lever längst och norrlänningarna som lever kortast.


Det som ökar är skillnaden mellan låg- och högutbildade: När den återstående medellivslängden vid 30 års ålder jämförs för invånare med olika utbildningsnivå visar det sig att eftergymnasialt utbildade personer nu har nästan sex års högre medellivslängd jämfört med de med enbart förgymnasial utbildning. I Värmland handlar det om hela sju års skillnad för kvinnorna och i Stockholms län om likaså hela sju års skillnad för männen.


Den allra största faktorn för att leva länge är m a o numera att ha en eftergymnasial utbildning eller ej.


De allra flesta unga majoritetssvenskar har idag en eftergymnasial utbildning medan mycket höga procentandelar av invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund inte har det.


I en färsk rapport framgår det exempelvis att de så kallade andragenerationsbarnen och invandrarbarnen båda uppvisar liknande låga resultat vad gäller att ta en gymnasieexamen: Hela 30 procent i båda grupperna misslyckas med det per årskull inom fyra år efter påbörjade gymnasiestudier.


Vad gäller eleverna i de 60 så kallade utsatta stadsdelarna i landet, vilka samtliga i praktiken är miljonprogramsområden som domineras av invånare med utomeuropeisk bakgrund, så misslyckas över 35 procent till och med med att gå ut grundskolan med gymnasiebehörighet och i de 22 särskilt utsatta områdena handlar det om över 40 procent.


I ålderskategorin 20-64 år är också dödligheten bland de kvinnliga ”andrageneration:arna” hela 20% högre än bland majoritetsinvånarna och bland de manliga ”andrageneration:arna” handlar det om närmast osannolika 35%.


Tendensen att det går sämre eller åtminstone lika illa för ”andrageneration:arna” än för de utrikes födda är ytterst oroväckande då det ”normala” borde vara att det borde gå sämre för de som själva är utrikes födda och som har invandrat i vuxen ålder och inte för ”andrageneration:arna” som är födda och uppvuxna i Sverige. Denna tendens verkar tyvärr vara särskilt påtaglig just i Sverige vilket inte bådar gott inför framtiden och inte minst p g a att de s k ”andrageneration:arna” om några år kommer att gå om och vara fler än de utrikes födda.

Och det kanske otäckaste av allt är att invandrarna lever längre än sina barn – d v s de utrikes födda lever rakt av t o m längre än majoritetssvenskarna medan de s k ”andrageneration:arna” både lever kortare än sina föräldrar och majoritetsbefolkningen.

Den 20 juli 2021 inleds den svenska mångkulturella politikens långsamma och utdragna död som sedan den infördes 1975-77 har utgjort västvärldens mest radikala och progressiva politik gentemot invandrare och minoriteter

DN:s Saeed Alnahhal påminner idag om den nya svenska migrationslagen som röstades igenom i riksdagen under förra veckan i skuggan av den pågående regeringskrisen och som är det direkta slutresultatet av den extremt polariserade debatt om invandring/invandrare som har gällt nonstop i Sverige sedan det s k flyktingkrisåret 2015 när Sverige tog emot flest flyktingar per capita i hela västvärlden.

Efter 2015 började SD växa explosionsartat liksom alternativmedierna och SD:s dominans i de sociala medierna och det nya konservativa höger-TAN-blocket började ta form. Den nya svenska migrationslagen som börjar gälla om några veckor den 20 juli 2021 är visserligen inte lika radikal som den som SD har krävt och drömmer om men den är ändå en på alla sätt och vis revolutionerande förändring för Sveriges del och mot bakgrund av den svenska nutidshistorien.

Sverige var nämligen länge det enda landet i västvärlden som tillämpade PUT (permanent uppehållstillstånd), som i sin tur de facto garanterade svenskt medborgarskap för alla som ville bli svenska medborgare. Sverige är vidare fortfarande ett av en handfull länder i Väst som ännu inte kräver att invandrare måste göra ett (medborgarskaps)test eller svära en (trohets)ed för att erhålla ett svenskt medborgarskap.

PUT-systemet infördes 1976 som en del av införandet av västvärldens mest progressiva och radikala mångkulturella politik, som senare har kompletterats med världens mest progressiva och radikala integrationspolitik, antisegregationspolitik och antidiskrimineringspolitik och inte minst antirasistiska politik. Sedan 1970-talet har Sverige också tagit emot allra flest invandrare från den utomeuropeiska världen per capita i form av både flyktingar och anhöriga till flyktingarna som ett resultat av det mångkulturella reformpaket som infördes 1975-77.

På samma sätt infördes förenklade regler för att erhålla svenskt medborgarskap vid samma tid och som en del av samma mångkulturella politik, som i sin tur var ett resultat av den s k Invandrarutredningen (som f ö hade sjösatts under det symboltyngda året 1968), och som gjorde att Sverige på den tiden var det andra landet i västvärlden att deklarera sig som ett mångkulturellt land efter Kanada och bredvid Australien.

Den svenska mångkulturella politiken var dock mer långtgående, radikal och progressiv än den som infördes i Kanada och Australien vid samma tid då den bl a innebar och fortfarande innebär att alla invandrare i landet får rösta i kommun- och regionval och även de som inte är svenska medborgare.

Denna mångkulturella rösträttsreform är f ö fortfarande tämligen unik och gäller endast i ett fåtal länder till på jorden. Undersökningar har också visat att invandrarna och minoriteterna känner ett starkare band till och lojalitet med Sverige än vad invandrarna och minoriteterna gör gentemot mottagar- och värdlandet i andra västländer och högst sannolikt tack vare decennier av mångkulturell politik.

Den 20 juli 2021 går därmed på sätt och vis den svenska mångkulturalismen i graven även om rätten till modersmålsundervisning, rätten till tolkhjälp, rätten för invandrarnas och minoriteternas föreningar och församlingar att erhålla offentliga bidrag och ytterligare några andra ”ingredienser” från västvärldens mest progressiva och radikala politik gentemot invandrare och minoriteter fortfarande kvarstår.

Snart kommer som bekant dock också något slags medborgarskapstest att införas även i Sverige och även modersmålsundervisningen lever under mycket starkt hot idag från SD:s och den nya TAN-högerns sida liksom rätten för invandrarnas och minoriteternas föreningar och församlingar att erhålla offentliga bidrag.

Det kommer m a o troligen aldrig att gå att säga exakt när den svenska mångkulturalismen går i graven till fullo då det snarare handlar om en långsam och utdragen död än om en plötslig sådan men den 20 juli 2021 är definitivt ett avgörande datum i sammanhanget.

”Sverige har alltid haft modet att gå sin egen väg i känsliga och avgörande frågor. Landet var först i EU att erkänna den palestinska staten och ensamma om att garantera ett nytt hemland för asylsökande.”

(…)

”Den nya migrationslagen är i praktiken inte mycket hårdare än de tillfälliga regler som tillämpats sedan 2016. Men i och med att reglerna blir permanenta förlorar Sverige positionen som det enda landet i världen som garanterat beviljar de som berövats sitt hemland det mest värdefulla som finns – ett nytt hemland. Det får Sverige att mista sin unika ställning i världen. Nu gör Sverige som alla andra.”

https://www.dn.se/kultur/saeed-alnahhal-med-den-nya-migrationslagen-forlorar-sverige-sin-sarstallning

”Den nya utlänningslagen gör tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel, ställer högre krav på att utlänningen försörjer anhöriga som kommer hit och innebär att permanenta uppehållstillstånd ska beviljas tidigast efter tre år – om utlänningen kan försörja sig. Utöver detta ska regeringen återkomma med ett förslag om att införa kunskapskrav i svenska och samhällskunskap som utlänningen måste klara för att få permanent uppehållstillstånd, och senare medborgarskap.

Lagändringarna börjar gälla den 20 juli 2021. De tillfälliga begränsningarna av möjligheten till uppehållstillstånd som infördes 2016 blir då permanenta. Sverige har fram till nu varit det enda landet i världen där permanenta uppehållstillstånd varit huvudregeln.

Det har inneburit garanterat medborgarskap fem, sex år efter asylansökan, utan några språk- eller samhällskunskapskrav. Vi flyktingar har uppfattat detta som en modig och unik strategi. Medan andra länder har reagerat konservativt, har Sverige gett ett effektivt och generöst stöd åt personer som behöver det. Sverige har ju även tidigare visat prov på ett sällsynt mod i andra frågor som rör människor med rötter i Mellanöstern. Det var till exempel det första EU-land som erkände Palestina, 2014.

Generösa migrationsregler har inte fått flyktingar att slappna av och sluta kämpa. Min erfarenhet och min kunskap om de som kommit hit under de senaste åren gör att jag känner mig säker på att reglerna har lönat sig.

Känslan av tillhörighet slår rot redan första dagen hos nyanlända – eftersom de vet att Sveriges är deras nya land. På den senaste nationaldagen bjöd kommunen in till en digital medborgarceremoni, som hölls för att fira de som nyligen fått svenskt medborgarskap. Vi behövde inte sjunga nationalsången eller svära någon trohetsed. Inte heller måste själva beslutet om medborgarskap undertecknas av kungen, vilket är fallet i exempelvis Nederländerna. Det kändes vackert, rent av extraordinärt – att Sverige anser att du formellt har blivit en del av oss utan att behöva visa din lojalitet mot landet.

Den nya migrationslagen är i praktiken inte mycket hårdare än de tillfälliga regler som tillämpats sedan 2016. Men i och med att reglerna blir permanenta förlorar Sverige positionen som det enda landet i världen som garanterat beviljar de som berövats sitt hemland det mest värdefulla som finns – ett nytt hemland. Det får Sverige att mista sin unika ställning i världen. Nu gör Sverige som alla andra.”

Intervjuad i Aftonbladet i samband med en stor artikelserie om blandade eller mixade personer i Sverige

Under midsommarhelgen har Aftonbladet publicerat en stor artikelserie som handlar om att vara blandad eller mixad i dagens Sverige – ”Mix. Vi är en av tio. En serie om att ha mixad bakgrund”.

Artikelserien består av ett stort antal intervjuer med både kända och okända blandade eller mixade såsom Tareq Taylor och en av de äldsta blandade eller mixade i landet som har en svart far och en vit svensk mor och Aftonbladets Nicole Gustafsson och Mysia Englund som ligger bakom serien uppmanar alla läsare som själva är blandade eller mixade att berätta om hur de upplever att vara blandad eller mixad på Aftonbladets hemsida.

I intervjuerna framgår det bl a att blandade eller mixade ofta misstas för att vara adopterade, att många inom gruppen har svårigheter att navigera mellan den rådande uppdelningen svenskar-och-invandrare samt sist men inte minst att det saknas en vokabulär på svenska om att vara just blandad eller mixad p g a den rådande färgblindheten.

Själv är jag intervjuad i egenskap av att vara en av ett fåtal svenska forskare som är engagerad i frågor om ras, minoriteter, vithet och svenskhet och specifikt p g a att jag till och från har intresserat mig för gruppen blandade eller mixade, som proportionellt sett utgör en mycket stor grupp i Sverige p g a inte minst många decennier av s k kärleksinvandring till Sverige från bl a Västafrika, Latinamerika, Karibien, Mellanöstern och Öst- och Sydostasien samtidigt som knappt någon forskar om gruppen. 

Den enda forskaren i Sverige som gör det – Sayaka Osanami Törngren – är också intervjuad av Aftonbladet och varför i stort sett ingen bryr sig om gruppen blandade eller mixade som en egen specifik grupp trots att gruppen är mycket stor numerärt och proportionellt sett försöker jag förklara i Aftonbladet.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/AljJ85/barn-till-mixade-existerar-inte-i-vare-sig-statistik-eller-forskning

”En av tio svenskar har mixad bakgrund, har alltså föräldrar från olika födelseländer eller vuxit upp med två eller fler kulturer. Enligt SCB är vi nästan en miljon i den gruppen, och vi blir fler och fler för varje år. Men vilka är vi, och vad har vi för erfarenheter? 


 
Vi har pratat med Tobias Hübinette, forskare och lärare inom interkulturella studier och migrationsforskning, om hur forskningen sett ut förr och hur den ser ut nu.

Enligt SCB är ungefär en av tio svenskar mixade, de har alltså föräldrar från två olika födelseländer. I din och Daphne Arbouz studie om mixade svenskar från 2019 skriver ni bland annat att Sverige kanske har den största andelen mixade människor i västvärlden. Berätta mer!

– Vi har en stor grupp svenskar med föräldrar som har samma bakgrund. Alltså svenskar vars båda föräldrar till exempel är chilenare, eritreaner eller turkar. Men de mixade svenskarna är då väldigt många fler än dem. Det är ett faktum som skvallrar om att det som ibland kallas för blandrelationer eller blandäktenskap är otroligt vanliga just i Sverige. Och så ser det inte riktigt ut i andra västländer. Jag tror att vi faktiskt slår rekord i västvärlden vad gäller blandrelationer eller blandäktenskap i förhållande till totalbefolkningen.

Varför ser det så olika ut i Sverige jämfört med andra västeuropeiska länder?

– Det finns olika generationer av mixade svenskar och många gånger handlar det om hur invandringen har sett ut i Sverige. När det kommer till arbetskraftsinvandringen på exempelvis 1960-talet var det ofta unga, ogifta män som kom hit och jobbade på svenska fabriker. De flesta återvände tillbaka till sina hemländer men en del stannade kvar och blev tillsammans med svenska kvinnor, och det var då den första större gruppen mixade svenska barn föddes. 


 
Sedan har vi det som brukar kallas för kärleksinvandringen. Den var från början kopplad till turismen när svenskarna började åka till Medelhavsregionen och senare till Västafrika eller Sydostasien. Och så har vi den grupp mixade där ingen av föräldrarna har majoritetssvensk bakgrund, där barnet kanske har ett finskt förnamn och ett arabiskt efternamn. Förutom svenska språket kan den gruppen ibland tala ytterligare två språk som de har med sig hemifrån. Många gånger har deras föräldrar träffats i förorterna. Så den här gruppen finns ju på grund av att den svenska bostadssegregationen sedan länge har sett ut som den gör. Och när man pratar med dessa personer kan de berätta fantastiska historier om hur deras föräldrar träffades. Det är verkligen i förorterna som den verkliga integrationen har ägt rum, mellan de olika invandrargrupperna och bortanför majoritetssvenskarnas värld.

Hur ser det ut i övriga Västeuropa?

– Det finns höga andelar mixade även i Frankrike, Storbritannien och Nederländerna. Men det dessa tre länder har gemensamt är att de har haft mixade personer sedan långt tillbaka i historien, på grund av deras koloniala historia. I de holländska kolonierna i Asien och i de franska kolonierna i Afrika har det funnits mixade personer ända sedan 1600- och 1700-talen. Man kan se dem på gamla oljemålningar och läsa om dem i gamla brev i olika arkiv. Där har det varit vanligt med mixade barn väldigt länge samtidigt som det ibland tidvis har funnits olika förbud mot blandäktenskap. De länderna har oavsett en annan historia än vad vi har i Sverige. Problemet här i Sverige är att det inte finns någon forskning om mixade personer.

Varför finns det ingen forskning om gruppen mixade svenskar?

– Det är en stor skandal. Ingen inom forskarvärlden i Sverige har brytt sig om den här gruppen. Förutom några enstaka personer som själva är mixade, eller har en annan bakgrund än svensk. Och det beror i grunden på att det är ett sådant otroligt fokus på att det bara finns ”svenskar och invandrare” i Sverige. Den oerhört förenklade uppdelningen ”svenskar och invandrare” är den stora förklaringen till varför man inte pratar om mixade i Sverige. Och det blir helt knasigt med tanke på att den gruppen redan är jättestor, och det föds bara fler och fler mixade. Det är så mycket kring den mixade gruppens historia som är helt oskriven i Sverige. Enligt den lilla forskning som finns berättar de som är mixade med en majoritetssvensk förälder att de känner att de ofta måste ”välja sida”. Antingen måste de vara svenskar – eller invandrare. Och det återspeglar just att den förenklade uppdelningen ”svenskar och invandrare” gäller än i dag.

Vad vet vi egentligen om barn till mixade? Hur ser den gruppen ut? 

– Barn till mixade svenskar är också redan en väldigt stor grupp men deras erfarenheter är ju helt okända. Det är bara de själva och föräldrarna till de barnen som i dag kan berätta något om hur det är att vara barn till mixade. Dessa barn existerar dock inte vare sig i statistiken eller i forskningen. Och därmed inte alls, för siffror och vetenskap bär ju på sanningsanspråk och om barnen till de mixade inte ens räknas så finns de inte. Sedan lite mer än tio år tillbaka är de mixade som har en svensk förälder sorterade under kategorin ”svensk bakgrund” i Statistiska centralbyråns, SCB:s, statistik, så just barnen till mixade svenskar försvinner därför helt och hållet i statistiska sammanhang. Det gäller även svenskar där den ena föräldern är majoritetssvensk och den andra föräldern tillhör en av de nationella minoriteterna. I dag har vi ju bara SCB:s statistik att gå efter. Det är därför missvisande att tro att alla de som sorteras under kategorin ”svensk bakgrund” är majoritetssvenskar rakt av eller betraktas som majoritetssvenskar av omgivningen. Samtidigt finns ju den färgblinda idén om att vi inte ska prata om några utseendeskillnader överhuvudtaget just i Sverige. Både mixade, och barn till mixade, är i verkligheten dock en snabbt växande grupp. Men om ingen forskar om dem och berättar om dem så är det som att den gruppen aldrig har funnits. 

Hur tror du att Sverige kommer att se på gruppen mixade i framtiden?

– Det som krävs är för det första att en gång för alla slå sönder den ålderdomliga uppdelningen att det endast skulle finnas ”svenskar och invandrare” i Sverige. För det andra måste det vara möjligt att kunna vara svensk och samtidigt något annat på en och samma gång utan att för den skull ses som mindre svensk för det. 


 
Det finns samtidigt indikationer på att gruppen mixade ändå förändrar Sverige och svenskheten. Det kanske låter dramatiskt men det är ju inte minst den potentialen som de mixade bär på. Så fort de mixade blir lite mer självmedvetna om sin plats på jorden och om sin relation till svenskheten, så tror jag att det kan hända jättemycket framöver. Kända mixade svenskar gör ju sedan länge exempelvis en enorm skillnad när det kommer till representation. Kolla bara på deltagarna i årets Melodifestivalen. Ungefär en av fyra av deltagarna är mixade. Och detta gäller inte bara populärkulturen, även inom idrotten och i många andra branscher är mixade sedan länge väl representerad. Att gruppen redan är så stor, och bara fortsätter att växa, måste ju någonstans göra att det någon gång sker en förändring så att forskare och andra till slut vill synliggöra gruppen mixade svenskar i framtiden.

Ordlista

Mixad
En svensk variant av det engelska ordet ”mixed” som syftar till ”mixed race”. Personer som har föräldrar eller släktingar med olika etniska ursprung.

Blandrelation, blandäktenskap
Ett par som har en relation eller äktenskap där parterna tillhör olika grupper. Exempelvis par med olika etniska ursprung. 

Mellanförskap
Mellanförskap kan innebära att man inte upplever att man tillhör endast en samhällsgemenskap. 

Dikotomi
En helhet i två separata delar. De två delarna som har bildats är varandras komplement/motsats.

White passing
Engelsk term som innebär att en person som anses tillhöra en etnisk grupp blir accepterad, kan passera, som en del av en annan grupp. 

Colorism
Ett begrepp som synliggör hur strukturell ojämlikhet drabbar individer som rasifieras som icke-vita på olika sätt, beroende på hur man rasifieras. Icke vita personer med ljusare hudfärg har exempelvis privilegier och fördelar i relation till personer med mörkare hudfärg. 

Person of color, POC
Beskriver människor som är icke-vita.”

Andelen högutbildade bland invånarna i arbetsför ålder utgör numera 29% och fler kvinnor än män är högutbildade särskilt bland unga vuxna medan vissa invandrargrupper utmärker sig som både hög- respektive lågutbildade

SCB har idag publicerat nya, färska siffror som visar totalbefolkningens utbildningsnivå såsom den såg ut under ”pandemiåret” 2020.


Totalt hade 29% av alla invånare i ålderskategorin 25-64 år en avslutad och uttagen (och därmed registrerad) eftergymnasial utbildning som var minst tre år eller längre år 2020. Dessa sammanlagt cirka 1,5 miljoner invånare utgjorde därmed de facto det svenska SACO-kollektivet under ”pandemiåret”.


Skillnaderna var dock stora mellan könen:


Fler kvinnor än män har en eftergymnasial utbildning och färre kvinnor än män har endast en förgymnasial utbildning som sin högsta utbildningsnivå. Däremot är det fortfarande något fler män än kvinnor som är forskarutbildade totalt sett.


Det är bland de yngre kvinnorna som försprånget gentemot (de yngre) männen är som allra störst:
Andelen högutbildade kvinnor uppgår till 37% i ålderskategorin 25–34 år och till 44% i ålderskategorin 35–44 år. Motsvarande andelar bland männen ligger på endast 23% respektive 29%. För närvarande är drygt 60% av de som är registrerade som studenter vid de svenska högskolorna kvinnor så denna könsskillnad kommer bara att fortsätta att existera och öka även i framtiden.


Flera invandrargrupper uppvisar vidare en högre utbildningsnivå än riksgenomsnittet:


Av dem som är födda i Indien i ålderskategorin 25–64 år har exempelvis hela 54% en minst en treårig eftergymnasial utbildning och bland personer födda i Iran handlar det om 37%, bland personer födda i Sydkorea om 44% o s v.


Vissa invandrargrupper uppvisar även en generellt låg utbildningsnivå: Bland invånare födda i Thailand har exempelvis endast 17% en högre utbildning bakom sig och bland invånare födda i Somalia handlar det om 6% och i Turkiet liksom i Syrien om 16%.


Ett urval högutbildade invandrargrupper – procentandel som hade en avslutad och uttagen eftergymnasial utbildning som var minst tre år eller längre bakom sig år 2020 i ålderskategorin 25-64 år:

Mexiko: 64%

Japan: 60%

Kina: 55%

Indien: 54%

Brasilien: 46%

Sydkorea: 44%

Iran: 37%

Ett urval lågutbildade invandrargrupper – rocentandel som hade en avslutad och uttagen eftergymnasial utbildning som var minst tre år eller längre bakom sig år 2020 i ålderskategorin 25-64 år:

Etiopien: 20%

Chile: 19%

Thailand: 17%

Marocko: 16%

Syrien: 16%

Turkiet: 16%

Afghanistan: 11%

Myanmar: 10%

Eritrea: 6%

Somalia: 6%

Nya siffror om studenterna med utländsk bakgrund vid landets högskolor

Intressanta färska siffror från UKÄ:s (Universitetskanslerämbetet) senaste årsrapport, som publicerades alldeles nyligen:

Andelen studenter med utländsk bakgrund fortsätter att öka vid landets högskolor, vilket avspeglar att en hög andel unga vuxna numera har utländsk bakgrund överhuvudtaget.

Särskilt gäller det de s k ”andrageneration:arna” samtidigt som de unga vuxna som har invandrat till Sverige efter skolstart (d v s efter 7 års ålder) fortsätter att minska proportionellt sett. 

Samtidigt är studenterna med utländsk bakgrund kraftigt överrepresenterade inom vissa program, fakulteter och ämnen och omvänt kraftigt underrepresenterade inom andra dito. 

Vidare föreligger stora skillnader vad gäller att dels slutföra högskolestudierna och ta ut en examen och dels att etablera sig i arbetslivet efter uttagen examen: 

I båda fallen är det fortfarande så att alltför många studenter med utländsk bakgrund misslyckas med sina högskolestudier och hoppar av i förtid medan alltför många unga vuxna med utländsk bakgrund som har en högskoleexamen bakom sig har svårigheter att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden i jämförelse med motsvarande grupper med svensk bakgrund.

Ny studie om de s k ”andrageneration:arna” visar bl a att de somaliska s k ”andrageneration:arna” är de som i störst utsträckning svarar att de uppfattar att omgivningen inte ser dem som svenskar

Det publiceras sakt men säkert allt fler studier om de s k ”andrageneration:arna”, som är en snabbt växande men också ung grupp, och en ny studie som Caroline Adolfsson står bakom – ”‘I’m Not Swedish Swedish’: Self-Appraised National and Ethnic Identification among Migrant-Descendants in Sweden” – undersöker hur fyra grupper av s k ”andrageneration:are” med föräldrar som har invandrat från Polen, Vietnam, Turkiet och Somalia upplever sin situation och relaterar till svenskhet. 

Studien visar bl a att de somaliska s k ”andrageneration:arna” är de som i störst utsträckning svarar att de uppfattar att omgivningen inte ser dem som svenskar (faktorn ”ascription”) medan de polska s k ”andrageneration:arna” är de som i störst utsträckning svarar de upplever att omgivningen betraktar dem som svenskar.

Vidare visar studien att de somaliska s k ”andrageneration:arna” är de som också i lägst utsträckning känner att de tillhör Sverige (faktorn ”belongingness”) samtidigt som de är den grupp av s k ”andrageneration:are” som i störst utsträckning svarar att det är viktigt för dem att vara en del av den egna gruppen (faktorn ”ethnic identity”).

Alla fyra grupper av s k ”andrageneration:are” svarar dock intressant nog överlag att de tycker att det är viktigt för dem att känna sig svensk (faktorn ”national identity”).

Ny rapport om ”Ungas uppväxtvillkor och integration” som bl a visar stora skillnader i skolresultat liksom i värderingsfrågor mellan majoritets- och minoritetsbarn

Delmis nya rapport ”Ungas uppväxtvillkor och integration” som utgörs av en antologi innehållande flera olika studier undersöker hur det går för landets barn och unga med utländsk bakgrund som numera uppgår till närmare 40% om även de som har en utrikes född förälder inkluderas.

En av studierna – Jan O. Jonssons ”Integration bland unga i Sverige” – sticker ut då den redovisar de utrikes födda och invandrade eleverna (”generation 1”) separat från de s k ”andrageneration:arna” (”generation 2”) i en större enkätstudie. Det ska sägas att de allra flesta av alla barn och unga som har utländsk bakgrund är inrikes födda – d v s de s k ”andrageneration:arna” är fler än de ”riktiga” invandrarbarnen.

Bl a visar studien att båda grupperna har alltför stora svårigheter att erhålla en gymnasieexamen – det handlar i båda fallen tyvärr om närmare 1/3 per årskull som inte lyckas gå ut gymnasiet med fullständiga betyg och ta en gymnasieexamen inom fyra år efter påbörjade gymnasiestudier. Särskilt låg andel återfinns bland de s k ”andrageneration:arna” vars föräldrar har invandrat från Mellanöstern och Latinamerika.

Studien undersöker vidare vilka barn och unga som umgås med andra barn och unga som inte tillhör den egna gruppen – d v s en s k utgrupp – och finner att fr a de barn och unga som har bakgrund i Mellanöstern tenderar att umgås med varandra, d v s med ingruppen men även påfallande många barn och unga med svensk bakgrund umgås mestadels inom och med sin egen ingrupp.

Barn och unga med utländsk bakgrund uppvisar vidare överlag en positiv eller mycket positiv inställning till barn och unga med svensk bakgrund och överhuvudtaget till majoritetssvenskarna. Denna märkbart positiva syn på majoritetsbefolkningen är mer påtaglig och utbredd i Sverige än i t ex Storbritannien, Nederländerna, USA eller Tyskland där relativt många minoritetsbarn hyser negativa attityder till majoritetsbefolkningen. Barn och unga med utländsk bakgrund kan ibland dock uppvisa negativa attityder gentemot andra grupper med utländsk bakgrund som de själva inte tillhör.

Barn och unga med svensk bakgrund hyser i sin tur mest positiva attityder till barn och unga med utländsk bakgrund som kommer från närområdet (d v s övriga Norden och Europa) och minst positiva attityder till barn och unga med utomeuropeisk bakgrund.

När det gäller värderingsfrågor är skillnaderna stora mellan de olika grupperna av barn och unga:

Runt 10% av barn och unga med svensk bakgrund svarar att ”det aldrig är OK’ med abort, homosexualitet, samboende och skilsmässa att jämföra med 50% eller högre bland barn och unga med utomeuropeisk bakgrund och även bland barn och unga med östeuropeisk bakgrund är det fler som svarar det än bland barn och unga med svensk bakgrund. Även vad gäller synen på jämställdhet föreligger det skillnader – runt 5% av barn och unga med svensk bakgrund uppvisar en traditionell och konservativ syn på könen att jämföra med t ex runt 30% bland ”generation 1”.

Slutligen föreligger det stora skillnader i studiemotivation och framtidstro: Barn och unga med fr a utomeuropeisk bakgrund har mycket höga skol- och studieambitioner liksom höga yrkesambitioner samtidigt som alltför många av dem tyvärr misslyckas i skolan liksom senare i yrkeslivet och barn och unga med utomeuropeisk bakgrund är också överlag allra mest optimistiska om framtiden tillsammans med barn och unga med östeuropeisk bakgrund jämfört med barn och unga med svensk bakgrund.

Ny egen studie om de svenska asiaterna

Så är en av ett mycket litet antal akademiska artiklar (och texter överhuvudtaget) nu publicerad som handlar om (och studerar) svenska (sydost- och öst)asiater – nämligen min egen artikel (och studie) ”In search of the Swedish Asians: Representations of Asians and experiences of being Asian in contemporary Sweden as reflected in the non-white Swedish literature” som hittas i det senaste numret av (de nordiska migrationsforskarnas akademiska tidskrift) Nordic Journal of Migration Research.

https://journal-njmr.org/articles/10.33134/njmr.406

Varför så oerhört få svenska forskare (och skribenter överhuvudtaget) skriver om och ens bryr sig om de svenska (sydost- och öst)asiaterna trots att de numera utgör över 225 000 invånare i landet är det dock ingen som egentligen vet.

Svenska asiater eller asiater i Sverige med någon form av bakgrund i Stillahavsasien eller i Nordost- och Sydostasien uppgår idag till en bit över 225 000 invånare och överstiger därmed med råge antalet svenska latinamerikaner vilka tillsammans med de svenska kariberna uppgår till lite mer än 170 000 invånare.

Till skillnad från både de svenska latinamerikanerna, de cirka 340 000 afrosvenskarna och de 100 000-tals invånare i landet som har bakgrund i sydöstra Europa och i före detta Jugoslavien samt i Västasien och Nordafrika så är de svenska asiaterna dock inte särskilt närvarande och synliga alls.

Denna relativa frånvaro gäller både i minoritetssammanhang och i miljonprogramsområdena liksom i offentligheten i stort såsom i relation till antirasistiska frågor och till migrations- och integrationsfrågor eller i politiska, mediala, kulturella och inte minst just akademiska sammanhang.

Vad gäller de sammanlagt 225 964 svenska asiaterna (siffran härrör från den 31 december 2020 så idag är de med all sannolikhet fler än så) så är 2/3 av dem invandrade och de resterande är inrikes födda. Av de utrikes födda asiaterna är över 2/3 kvinnor och vidare är uppemot 15% av alla svenska asiater adopterade av i huvudsak majoritetsinvånare och av de adopterade är likaså närmare 2/3 kvinnor.

Till skillnad från de tidigare nämnda demografiska minoritetskategorierna vilka generellt domineras av män i större eller mindre grad såsom invånarna från den så kallade MENA-regionen (varibland pojkar och män dominerar numerärt) så domineras de svenska asiaterna med andra ord i mycket hög grad av flickor och kvinnor och en relativt hög andel av dem är adopterade.

Vidare är endast 7,4% av de svenska asiaterna så kallade ”andragenerationare” i den meningen att de är födda i Sverige med två föräldrar som är födda i samma land såsom till exempel att de är födda i Sverige med två föräldrar som är födda i Kina, Vietnam eller Filippinerna. Denna påtagligt låga procentsiffra indikerar att den asiatiska minoriteten i Sverige inte till övervägande delen består av så kallade endogama kärnfamiljer där både fadern och modern är födda i samma land vilka har barn tillsammans och vilket är fallet vad gäller särskilt invånarna med bakgrund i den så kallade MENA-regionen och i större delen av subsahariska Afrika varibland ”normen” är att både fadern och modern härrör från samma ursprungsland eller åtminstone från samma ursprungsregion (t ex att både far och mor är invandrade från Syrien och att barnen är födda i Syrien alternativt födda i Sverige med två föräldrar födda i Syrien).

Över en fjärdedel av alla svenska asiater är i stället inrikes födda och blandade eller mixade och de allra flesta av dem har en förälder från regionen och en förälder som är svenskfödd. Över 80% av alla blandade eller mixade svenska asiater som har en förälder från regionen och en förälder som är svenskfödd har därtill en moder från regionen och en svenskfödd fader – det vill säga den absoluta majoriteten av de blandade eller mixade asiaterna vilka då utgör över 1/4 av samtliga svenska asiater har i praktiken en asiatisk mor och en icke-asiatisk vit far.

Den forskning som föreligger om de svenska asiaterna är både mycket sparsam och fragmentarisk mot bakgrund av hur stor minoriteten trots allt är och består till största delen av framför allt socialmedicinska studier av kvinnor från regionen vilka lever tillsammans med majoritetssvenska män (t ex enstaka studier av kvinnor från t ex Vietnam, Kina eller Filippinerna vilka lever i heterosexuella intimrelationer med vita män). Därutöver finns det även enstaka studier av barn och vuxna från regionen vilka är adopterade av majoritetssvenskar.

Till skillnad från de tidigare nämnda minoriteterna såsom de svenska latinamerikanerna och afrosvenskarna eller exempelvis de svenska kurderna, iranierna, syrianerna, turkarna och afghanerna så finns det inte någon större rapport, någon introducerande översikt, någon antologi, någon monografi eller någon historik om de svenska asiaterna som minoritetskategori eller ens någon som helst avhandling eller uppsats om exempelvis de svenska kineserna, de svenska koreanerna eller de svenska filippinarna.

De svenska asiaterna lyfts helt enkelt aldrig fram specifikt vare sig i akademiska eller i icke-akademiska sammanhang och endast sporadiska och skissartade försök till att teckna en invandringshistorisk bakgrund till exempelvis de svenska japanerna, koreanerna, kineserna, vietnameserna, thailändarna och burmeserna har gjorts. Inom den svenska migrationsforskningen och så kallade IMER-forskningen, det vill säga studier om internationell migration och etniska relationer, har i stort sett samtliga större invandrargrupper och minoritetskategorier som härrör från en viss stat, region eller kontinent vid det här laget avhandlats och beforskats genom åren och därtill i de allra flesta fall många gånger om (det finns t ex en stor mängd studier om exempelvis de svenska chilenarna, de svenska etiopierna, de svenska turkarna eller de svenska iranierna).

Samtidigt har ännu ingen exempelvis doktorerat på de svenska thailändarna eller på de svenska malaysierna och ingen monografi överhuvudtaget föreligger exempelvis heller om de svenska mongolerna eller om de svenska indoneserna. En försiktig men samtidigt antagligen alltför generös uppskattning ger slutligen vid handen att det möjligen existerar ett 30-tal akademiska publikationer och texter i vid bemärkelse som utgör den samlade svenska forskningen om de svenska asiaterna.


Min egen artikel i Nordic Journal of Migration Research är därmed en av mycket mycket få akademiska studier om de svenska asiaterna och kanske den enda hittills som explicit och specifikt fokus på frågor om ras/rasism, minoriteter och svenskhet.

Antal personer som betjänas av de olika trossamfunden

SST – d v s Myndigheten för stöd till trossamfund – redovisar regelbundet i sin årsrapport de olika trossamfundens siffror rörande antalet årligen betjänade personer och denna av trossamfunden insamlade och till myndigheten inrapporterade statistik ligger sedan till grund för själva bidragssystemet.

SST ger då bidrag till samtliga trossamfund oavsett religion förutom till Svenska kyrkan som räknar runt 5 700 000 medlemmar och rapporterar runt 3 300 000 söndagsgudstjänstbesökare per år.

Det handlar totalt om över 900 000 betjänade personer i den senaste inrapporteringen varav de olika muslimska samfunden står för över 200 000 betjänade, Equmeniakyrkan ensamt (d v s Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Missionskyrkan) för närmare 114 000 och Pingströrelsen för över 111 000 medan de olika judiska församlingarna rapporterar in lite mer än 8100 betjänade.

Vidare står Katolska kyrkan för närmare 124 000 betjänade och de olika ortodoxa kyrkorna för nästan 140 000 medan de olika buddhistiska församlingarna rapporterar in lite mer än 11 000 betjänade.

Nya siffror från undersökningar av levnadsförhållanden som talar för sig själva

Nya siffror från SILC:en/ULF:en (undersökningar av levnadsförhållanden) som talar för sig själva:

har egen tillgång till bil

svensk bakgrund: 86,1%

utländsk bakgrund: 64,2%

saknar kontantmarginal (att inte kunna betala en oförutsedd utgift på 11 000 kr inom en månads tid utan att ta ett lån)

svensk bakgrund: 12,4%

utländsk bakgrund: 40,1% (över 55% av samtliga utomeuropéer)


orolig för privatekonomin

svensk bakgrund: 16% (8% av de inrikes födda pensionärerna)

utländsk bakgrund: 37,2% (24% av de utrikes födda pensionärerna)


orolig för att bli arbetslös

svensk bakgrund: 10,5%

utländsk bakgrund: 28,2%

bor i hyresrätt

svensk bakgrund: 26,9%

utländsk bakgrund: 58,6%

bor i villa/radhus

svensk bakgrund: 59,3%

utländsk bakgrund: 30,1%

medlem i ett fackförbund

svensk bakgrund: 71,4%

utländsk bakgrund: 58,7%

medlem i minst en förening

svensk bakgrund: 82,1%

utländsk bakgrund: 53,6%

deltar aldrig i politiska diskussioner

svensk bakgrund: 18,8%

utländsk bakgrund: 39,3%

har inte en nära vän

svensk bakgrund: 11,3%

utländsk bakgrund: 21,6%

har inget umgänge med nära anhöriga

svensk bakgrund: 22,9%

utländsk bakgrund: 48,9%