Kategori: migration

Invandrarna i Sverige är bland de lyckligaste av alla invandrare i världen medan invandrarna i Danmark och Norge är ännu lyckligare än de svenska invandrarna

I senaste World Happiness Report (indexet mäter bl a medellivslängd, förekomst av psykisk ohälsa, överdödlighet och sjukskrivningstal) framgår det med all önskvärd tydlighet att vi som råkar bo och leva i Norden just nu är planetens överlägset mest lyckliga (och lyckade?) invånare. Finland intar denna gång förstaplatsen tätt följd av Norge och Danmark medan Sverige hamnar på plats nio och de nordiska länderna ”monopoliserar” tillsammans hälften av de översta tio platserna medan människorna som bor i Afrika, Mellanöstern och Asien tyvärr omvänt är världens mest olyckliga invånare i världen. Däremot hamnar Sverige på delad andraplats inom OECD (d v s den s k i-världen som i praktiken motsvarar västvärlden) vad gäller konsumtion av antidepressiva mediciner per capita efter USA och bredvid Portugal.
 
Det intressanta med årets World Happiness Report är att huvudtemat denna gång är migration och för svensk del så undersöks bl a om invandrarna är lyckligare i Sverige än invandrare i andra länder mot bakgrund av att (majoritets)svenskarna överlag är pro-invandring och pro-invandrare, d v s svenskarna tillhör då i attitydernas och åsikternas värld jordens absoluta toppskikt vad gäller att explicit säga sig vara för invandring och för invandrare medan de allra flesta av invånarna i exempelvis Östeuropa och i många länder i Mellanöstern och Asien är explicit mot invandring och mot invandrare.
Namnlöst.jpg
 
Enligt World Happiness Report är de utrikes födda (d v s invandrarna) i Sverige något mer olyckliga än majoritetssvenskarna medan invandrarna i särskilt Nederländerna och Schweiz är påtagligt mer olyckliga än majoritetsinvånarna i dessa båda länder (och vilka i sin tur f ö är lyckligare än svenskarna).
 
I övrigt är så det ju lite fascinerande att konstatera att de utrikes födda (d v s invandrarna) i genomrasistiska Danmark (liksom även i genomrasistiska Norge) är lyckligare än de utrikes födda (d v s invandrarna) i genomantirasistiska Sverige. Tyvärr är slutligen de utrikes födda (d v s invandrarna) mycket eller extremt olyckliga i länderna i Afrika, Mellanöstern, Asien och Östeuropa.

Om Emigrationsutredningens betydelse för skapandet av dagens Sverige

Jan-Ewert Strömbäck skriver idag i SvD om Kerstin Hesselgren som på uppdrag av den stora Emigrationsutredningen (som ”ägde rum” mellan 1907-13 – f ö en av Sveriges största statliga utredningar någonsin och vilket säger något om emigrationsfrågans dignitet för 100 år sedan) intervjuade svenska kvinnor som utvandrade till USA (d v s helt enkelt kvinnliga svenska s k förstagenerationsinvandrare):
 
 
”Emigrationen från Europa till Nordamerika är utforskad med råge. Alla tänkbara infallsvinklar förekommer. Minsta vrå i minsta svenskstad är dokumenterad. Märkligt nog finns det ändå ett område som ligger för fäfot, trakasserande arbets­givare som får särskilt kvinnor att ta det livsavgörande beslutet att emigrera. #Metoo-kampanjen kan möjligen ge inspiration till en forskning även om detta. Härvidlag utgör Kerstin Hesselgrens intervjuer och 1907 års emigrationsutredning ett utmärkt första ­underlag.”
För 100 år sedan var Sverige både ett av världens fattigaste och ett av världens mest ”outvecklade”, ojämlika, ojämställda och patriarkala västländer och efter Irland och bredvid Norge så var det Sverige som drabbades av den proportionellt sett största utvandringen per capita till USA och till andra bosättarstater och bosättarkolonier över haven och runtom i världen (t ex Kanada, Australien, södra Sydamerika, södra Afrika och vissa delar av Asien o s v):
 
Mellan en fjärdedel och en tredjedel av alla svenskar utvandrade från och med andra halvan av 1800-talet och fram tills 1930-talet och bland de unga vuxna och bland alla invånare under 45 år så handlade det om än högre proportioner och det var just därför som Emigrationsutredningen tillsattes.
 
Utvandringen sågs också av Emigrationsutredningen och av dåtiden som en s k ”rasfråga” och vilket i praktiken innebar att det upplevdes som om svenskarna som ”folkslag” helt enkelt höll på att ”förblöda” på grund av den enorma massutvandringen (medan USA och de andra bosättarstaterna tvärtom kom att glädja sig åt den stora invandringen av s k nordiskt vita svenskar och skandinaver) och det demokratiska genombrott som ägde rum mellan 1917-21 liksom skapandet och införandet av (den socialistiska) välfärdsstaten som ägde rum från och med 1930-talet och framåt kan båda sägas ha varit direkta konsekvenser av och reaktioner på utvandringen som just avtog därefter och de resultat och rekommendationer som Emigrationsutredningen slog fast och kom fram till.

Den svenska huvudstadsregionen domineras idag i praktiken av minoritetsinvånare

För några år sedan var jag närmast osunt besatt av allt vad fakta och siffror heter om det nya hypermångfalds-Sverige som har växt fram närmast på rekordtid under de senaste 20-25 åren och inte minst av den superheterogena huvudstadsregionen, d v s Stockholms län eller Stor-Stockholm, där uppemot 45 procent av alla invånare numera har någon form av utländsk bakgrund och där över 20 procent har utomvästerländsk bakgrund enligt folkbokföringsregistret och vilket i praktiken redan innebär att över 50 procent av alla stockholmare har utländsk bakgrund under en stockholmsk ”normaldag” borträknat 10 000-tals utlandsboende majoritetssvenska stockholmare och inräknat 10 000-tals ej i länet folkbokförda papperslösa och uppehållstillstånds- och visum-”overstayers”. Den svenska huvudstaden har därmed sällat sig till det snabbt växande antalet västerländska huvudstäder och storstäder där den infödda majoritetsbefolkningen idag understiger 50 procent av invånarantalet.

Idag publicerar DN ett antal kartor över var några av de största ursprungslandsgrupperna bor i Stor-Stockholm och för den som är särskilt intresserad av den typen av statistik så finns en rapport som jag har sammanställt (dock är siffrorna från 2007) där alla obotliga kalenderbitare och siffernördar som vill veta var alla minoritetsstockholmare bor kan hitta sådana visserligen meningslösa och än mer (tursamt nog) oanvändbara faktauppgifter som att eritreanerna är hela tre gånger överrepresenterade som invånare i huvudstadsregionen jämfört med hur stor gruppen är i riket i övrigt, att det bor 78 colombianer på östra Södermalm (främst adopterade, blandade och kvinnor gifta med svenska män samt någon enstaka diplomatfamilj), att Gustav Vasa församling i Vasastan inhyser 387 finländare (åtminstone delvis kvinnor gifta med svenska män och en försvarlig andel finlandssvenskar), att 0,9 procent av alla utländsk bakgrund-invånare i Adolf Fredriks församling är irländare (främst män gifta med svenska kvinnor och någon enstaka diplomatfamilj), att närmare 17 procent av alla invånare med utländsk bakgrund i Hässelby har ursprung i Irak, att iranier dominerar som utländsk bakgrund-invånare i Kista, att det bor 129 ugandier i Farsta samt att 89 Brommabor har ursprung i Sydkorea (främst adopterade, blandade och kvinnor gifta med svenska män samt någon enstaka företagarfamilj).

13883645_10153837483220847_370905891_n.jpg

Den moderna migrationsregimen växte fram först på 1960- och 70-talen

Hans-Åke Persson påminner om att FN:s flyktingkonvention och hela det globala flyktinginstitutet liksom begreppet flykting i sig endast gällde européer och västerlänningar ända fram tills 1967 och på samma sätt var det först på 1960- och 70-talen som dagens europeiska och västerländska migrationsregim växte fram när bosättarstater som Kanada, USA och Australien avskaffade sina raskvoter och när de västeuropeiska kolonialmakterna och de nordeuropeiska välfärdsstaterna började reglera invandringen från sina nyligen självständiga kolonier respektive avskaffa sina arbetskraftsinvandringsprogram:

http://www.svd.se/fns-flyktingkonvention-fungerar-inte-i-dag

Därefter och ännu mer på och från och med 1980- och 90-talen kom flyktinginvandringen från de gamla kolonierna och från den utomvästerländska världen att sammanfalla med framväxten av dagens visumsystem när ”flyktingen” i stort sett helt och hållet kom att bli synonym med en utomvästerländsk invandrare. Argumentet att flyktingkonventionen och  flyktinginstitutet liksom även hela det globala mobilitetssystemet i sig inte längre fungerar handlar just om de förändringar i (väst)världens migrationssystem som ägde rum på 1960- och 70-talen.