Kategori: migration

Den 20 juli 2021 inleds den svenska mångkulturella politikens långsamma och utdragna död som sedan den infördes 1975-77 har utgjort västvärldens mest radikala och progressiva politik gentemot invandrare och minoriteter

DN:s Saeed Alnahhal påminner idag om den nya svenska migrationslagen som röstades igenom i riksdagen under förra veckan i skuggan av den pågående regeringskrisen och som är det direkta slutresultatet av den extremt polariserade debatt om invandring/invandrare som har gällt nonstop i Sverige sedan det s k flyktingkrisåret 2015 när Sverige tog emot flest flyktingar per capita i hela västvärlden.

Efter 2015 började SD växa explosionsartat liksom alternativmedierna och SD:s dominans i de sociala medierna och det nya konservativa höger-TAN-blocket började ta form. Den nya svenska migrationslagen som börjar gälla om några veckor den 20 juli 2021 är visserligen inte lika radikal som den som SD har krävt och drömmer om men den är ändå en på alla sätt och vis revolutionerande förändring för Sveriges del och mot bakgrund av den svenska nutidshistorien.

Sverige var nämligen länge det enda landet i västvärlden som tillämpade PUT (permanent uppehållstillstånd), som i sin tur de facto garanterade svenskt medborgarskap för alla som ville bli svenska medborgare. Sverige är vidare fortfarande ett av en handfull länder i Väst som ännu inte kräver att invandrare måste göra ett (medborgarskaps)test eller svära en (trohets)ed för att erhålla ett svenskt medborgarskap.

PUT-systemet infördes 1976 som en del av införandet av västvärldens mest progressiva och radikala mångkulturella politik, som senare har kompletterats med världens mest progressiva och radikala integrationspolitik, antisegregationspolitik och antidiskrimineringspolitik och inte minst antirasistiska politik. Sedan 1970-talet har Sverige också tagit emot allra flest invandrare från den utomeuropeiska världen per capita i form av både flyktingar och anhöriga till flyktingarna som ett resultat av det mångkulturella reformpaket som infördes 1975-77.

På samma sätt infördes förenklade regler för att erhålla svenskt medborgarskap vid samma tid och som en del av samma mångkulturella politik, som i sin tur var ett resultat av den s k Invandrarutredningen (som f ö hade sjösatts under det symboltyngda året 1968), och som gjorde att Sverige på den tiden var det andra landet i västvärlden att deklarera sig som ett mångkulturellt land efter Kanada och bredvid Australien.

Den svenska mångkulturella politiken var dock mer långtgående, radikal och progressiv än den som infördes i Kanada och Australien vid samma tid då den bl a innebar och fortfarande innebär att alla invandrare i landet får rösta i kommun- och regionval och även de som inte är svenska medborgare.

Denna mångkulturella rösträttsreform är f ö fortfarande tämligen unik och gäller endast i ett fåtal länder till på jorden. Undersökningar har också visat att invandrarna och minoriteterna känner ett starkare band till och lojalitet med Sverige än vad invandrarna och minoriteterna gör gentemot mottagar- och värdlandet i andra västländer och högst sannolikt tack vare decennier av mångkulturell politik.

Den 20 juli 2021 går därmed på sätt och vis den svenska mångkulturalismen i graven även om rätten till modersmålsundervisning, rätten till tolkhjälp, rätten för invandrarnas och minoriteternas föreningar och församlingar att erhålla offentliga bidrag och ytterligare några andra ”ingredienser” från västvärldens mest progressiva och radikala politik gentemot invandrare och minoriteter fortfarande kvarstår.

Snart kommer som bekant dock också något slags medborgarskapstest att införas även i Sverige och även modersmålsundervisningen lever under mycket starkt hot idag från SD:s och den nya TAN-högerns sida liksom rätten för invandrarnas och minoriteternas föreningar och församlingar att erhålla offentliga bidrag.

Det kommer m a o troligen aldrig att gå att säga exakt när den svenska mångkulturalismen går i graven till fullo då det snarare handlar om en långsam och utdragen död än om en plötslig sådan men den 20 juli 2021 är definitivt ett avgörande datum i sammanhanget.

”Sverige har alltid haft modet att gå sin egen väg i känsliga och avgörande frågor. Landet var först i EU att erkänna den palestinska staten och ensamma om att garantera ett nytt hemland för asylsökande.”

(…)

”Den nya migrationslagen är i praktiken inte mycket hårdare än de tillfälliga regler som tillämpats sedan 2016. Men i och med att reglerna blir permanenta förlorar Sverige positionen som det enda landet i världen som garanterat beviljar de som berövats sitt hemland det mest värdefulla som finns – ett nytt hemland. Det får Sverige att mista sin unika ställning i världen. Nu gör Sverige som alla andra.”

https://www.dn.se/kultur/saeed-alnahhal-med-den-nya-migrationslagen-forlorar-sverige-sin-sarstallning

”Den nya utlänningslagen gör tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel, ställer högre krav på att utlänningen försörjer anhöriga som kommer hit och innebär att permanenta uppehållstillstånd ska beviljas tidigast efter tre år – om utlänningen kan försörja sig. Utöver detta ska regeringen återkomma med ett förslag om att införa kunskapskrav i svenska och samhällskunskap som utlänningen måste klara för att få permanent uppehållstillstånd, och senare medborgarskap.

Lagändringarna börjar gälla den 20 juli 2021. De tillfälliga begränsningarna av möjligheten till uppehållstillstånd som infördes 2016 blir då permanenta. Sverige har fram till nu varit det enda landet i världen där permanenta uppehållstillstånd varit huvudregeln.

Det har inneburit garanterat medborgarskap fem, sex år efter asylansökan, utan några språk- eller samhällskunskapskrav. Vi flyktingar har uppfattat detta som en modig och unik strategi. Medan andra länder har reagerat konservativt, har Sverige gett ett effektivt och generöst stöd åt personer som behöver det. Sverige har ju även tidigare visat prov på ett sällsynt mod i andra frågor som rör människor med rötter i Mellanöstern. Det var till exempel det första EU-land som erkände Palestina, 2014.

Generösa migrationsregler har inte fått flyktingar att slappna av och sluta kämpa. Min erfarenhet och min kunskap om de som kommit hit under de senaste åren gör att jag känner mig säker på att reglerna har lönat sig.

Känslan av tillhörighet slår rot redan första dagen hos nyanlända – eftersom de vet att Sveriges är deras nya land. På den senaste nationaldagen bjöd kommunen in till en digital medborgarceremoni, som hölls för att fira de som nyligen fått svenskt medborgarskap. Vi behövde inte sjunga nationalsången eller svära någon trohetsed. Inte heller måste själva beslutet om medborgarskap undertecknas av kungen, vilket är fallet i exempelvis Nederländerna. Det kändes vackert, rent av extraordinärt – att Sverige anser att du formellt har blivit en del av oss utan att behöva visa din lojalitet mot landet.

Den nya migrationslagen är i praktiken inte mycket hårdare än de tillfälliga regler som tillämpats sedan 2016. Men i och med att reglerna blir permanenta förlorar Sverige positionen som det enda landet i världen som garanterat beviljar de som berövats sitt hemland det mest värdefulla som finns – ett nytt hemland. Det får Sverige att mista sin unika ställning i världen. Nu gör Sverige som alla andra.”

2020-talet kommer med all säkerhet att bli massmigrationens tid för idag flyr fler människor p g a den tilltagande klimatkatastrofen än p g a politisk förföljelse eller krig

Massmigrationens tid är nu – d v s under 2020-talet för idag flyttar och flyr fler människor på jorden p g a klimatkatastrofen än p g a politiskt förtryck, fattigdom eller krig:


Under tidigmodern och modern historisk tid dominerades den internationella migrationen av européerna – mellan ca 1500-1950 emigrerade mellan 60-70 miljoner européer (och kanske fler än så) till kolonierna och bosättarstaterna utanför Europa och över haven – liksom av afrikanerna och asiaterna i form av 12 miljoner afrikanska slavar och miljontals asiatiska kulier vilka transporterades till Europas plantagekolonier.

Därefter inleddes den utomvästerländska invandringen till Väst så sakteliga på 1950-, 60- och 70-talen samtidigt som kolonierna blev självständiga och miljontals och åter miljontals europeiska bosättarättlingar tvingades återvända till Europa som ett resultat av att kolonierna blev självständiga.


Efter Kalla krigets slut började allt fler f d kolonier att tyvärr utvecklas till s k failed/fragile states och helt enkelt falla sönder som suveräna stater efter att ha varit självständiga i 30-40 års tid (de utomvästerländska statsbildningarna började visserligen destabiliseras redan under Kalla krigets slut) och fr a efter det senaste millenieskiftet exploderade sedan den utomvästerländska invandringen till Väst mätt i siffror och denna invandring kommer med all säkerhet att växa till mycket större proportioner än de som gällde på 00- och 10-talen mot bakgrund av den tilltagande klimatkatastrofen och då mycket höga procentandelar av den utomvästerländska befolkningen på jorden är under 30 år gamla (för lite mer än 100 år sedan utgjorde västerlänningarna kanske 40% av mänskligheten men idag är denna andel nere på kring 10% beroende på hur en räknar).

Talade igår återigen på årets Flip the Script-konferens

Sedan 2016 har utlandsadopterade från hela landet samlats för att diskutera adoptionsfrågor och lyssna på föredrag och samtal om inte minst adoptionspolitiska frågor under beteckningen Flip the Script (efter inspiration från amerikanska adopterade och tanken är då att försöka förändra den rådande synen på internationell adoption och utlandsadopterade) och igår ägde årets Flip the Script rum på Rörelsernas museum i Malmö och i huvudsak digitalt.


Transnationellt adopterades riksorganisations ordförande Maria Dexborg var värd och moderator på dagens ”Flip the Script”-konferens medan Maria Diemar från Chileadoption.se talade om Adoptionscentrums korrupta adoptioner från Chile till Sverige och Hanna Wallensteen om minoritetsstressproblematik bland adopterade.


Själv talade jag om sambandet mellan adoption och migration och om relationen mellan adopterade och invandrare (liksom blandade och ”andragenerationare”) och i min presentation försökte jag täcka och bena ut när adoption började betraktas som enbart en reproduktionsmetod från att ursprungligen ha betraktats som en migrationspraktik liksom när adopterade och invandrare började behandlas som olika grupper i det svenska samhället och slutligen gick jag in på hur invandrare (liksom blandade och ”andragenerationare”) ser på adopterade.

Osvenskheter – ny podcast om svenskhet, mellanförskap, kreoler, migration, ras och vithet

I flera år sade jag konsekvent nej till att vara med i och låta mig intervjuas i poddar men sedan jag lät mig intervjuas av Kvartal i maj i år har det blivit åtskilliga podcast-deltaganden:

Igår lanserade Per Han podden Osvenskheter vars syfte och ambition är att fylla en lucka och ett hål i det svenska podcast-landskapet:

Det handlar om att försöka ge röst och plats åt alla de invånare i landet som i huvudsak eller enbart talar svenska, som har bott i landet permanent under en längre tid eller under hela sitt liv och som mestadels men inte alltid befinner sig i ett majoritetssvenskt sammanhang och vilka har det gemensamt att de har någon slags utländsk bakgrund och vilka kanske inte alltid kan passera som vita majoritetssvenskar.

Denna mycket stora demografiska grupp i dagens svenska samhälle, vilka sällan själva känner igen sig i beteckningen ”invandrare” och i uppdelningen ”svenskar och invandrare” (tillsammans är de då t o m fler än antalet ”riktiga invandrare” – d v s tonårs/vuxeninvandrarna), går under många namn – mellanförskap och kreoler bl a och i gruppen ingår de s k ”andrageneration:arna” (inklusive de s k ”1,5-generation:arna” vilka ankom till och invandrade till Sverige som barn och innan tonåren) liksom de utlandsadopterade och de blandade eller mixade men också andra grupper som sällan eller aldrig förekommer i den ständigt pågående offentliga debatten om ”svenskar och invandrare”.

Osvenskheter bygger dels på intervjuer med mig, som i egenskap av forskare berättar om alla dessa svenska kreoler som lever i ett svenskt mellanförskap med fokus på de som jag kallar icke-vita svenskar, och dels på intervjuer med enskilda personer som ingår i någon eller några av de uppräknade grupperna.

Osvenskheter syftar dessutom också till att försöka berätta om majoritetssamhället utifrån ett minoritetsperspektiv, d v s det handlar om en slags omvänd blick på majoritetssvenskarna och i kommande intervjuer deltar även ett antal äldre fr a utomeuropeiska invandrare vilka har bott i Sverige i många decennier.

Nu finns till att börja med sex avsnitt av Osvenskheter att lyssna till varav två utgörs av intervjuer med mig och i det ena avsnittet berättar jag om de blandade eller mixade svenskarna för den som är intresserad av deras betydelse för de svenska rasrelationerna i relation till den svenska vitheten och svenskheten som sådan.

Om en mångkulturdebatt på Åland

På sistone har jag oförhappandes (OBS: jag har då ingenting med ålänningarna och de svensktalande i Finland att göra annat än att jag har besökt Åland någon gång och borde kanske just därför inte säga så mycket som jag säger i denna intervju) hamnat i ett åländskt (och därmed även finlandssvenskt) sammanhang: En politisk diskussion pågår just nu om Åland är mångkulturellt eller ej och vad det i så fall betyder om så är fallet.
ÅLAND.jpg
 
Dagstidningen Nya Åland har bl a intervjuat mig och ett antal andra om vad mångkultur/mångkulturalism/det mångkulturella egentligen betyder som begrepp och tillstånd liksom om likheter och skillnader mellan Sverige och Finland. Både jag och den åländske historikern Dan Nordman har bl a försökt att påminna om och lyfta fram att Finland fram tills för ungefär 100 år sedan ingick i ett genommångkulturellt imperium, d v s Tsarryssland, men samtidigt är det ett faktum att det svensktalande Finland eller Svenskfinland (inklusive Åland) fram tills nyligen utgjorde och väl fortfarande utgör den sannolikt mest homogena svensktalande delen i världen sett till befolkningssammansättningen och fram tills för bara några år sedan möttes alla besökare på Ålands museum i Mariehamn av en informationstext som explicit beskrev ålänningarna som ett synnerligen rasligt homogent folk. Denna relativa homogenitet har bl a fått till följd att enstaka (riks)svenska högerextremister t o m har valt att emigrera till och bosätta sig på Åland och/eller i andra delar av Svenskfinland.
 
På Åland finns då mer eller mindre samma typ av partier som i både Sverige och Finland och även Åland har sitt SD i form av partiet Åländsk demokrati samt andra partier som inte så gärna vill erkänna att Åland idag är ett mångkulturellt land och även om de är beredda att medge det så vill de fr a se att den svensktalande finlandssvenska majoritetsbefolkningen fortsätter att dominera detta självstyrande örike som erhöll sin nuvarande status efter Första världskrigets slut och tack vare dåvarande Nationernas förbunds ingripande och medling efter att Sverige åtminstone indirekt hade försökt att ”kapa” åt sig Åland under och i samband med Ryska inbördeskriget i form av den s k Ålandsaktionen 1918 (året därpå röstade dessutom över 95% av ålänningarna för att tillhöra Sverige i en folkomröstning men det hela slutade då med att Åland blev en autonom del av Republiken Finland).

I dagarna för 75 år sedan inleddes en migrationshistorisk vändning i världen när Västeuropas ”omvända” invandring initierades

I dagarna för 75 år sedan inleddes en migrationshistorisk vändning i världen och fr a i Västeuropa även om människorna som levde på den tiden säkerligen inte förstod det och människorna som lever idag har dessutom i hög grad glömt bort denna vändning.
 
Som en följd av Andra världskrigets slut i Europa inleddes Västeuropas ”omvända” invandring i och med att fördrivningen och ”repatrieringen” av kring 13 miljoner tysktalande från den europeiska kontinentens alla hörn och fr a från Central, Öst- och Sydösteuropa påbörjades i maj 1945 till de ockupationszoner som senare skulle komma att bli Väst- och Östtyskland respektive Österrike.
heimatvertriebene-10-jahre-vertreibung-gr
 
Efter att Andra världskriget även upphörde i Asien i augusti 1945 fördrevs och ”repatrierades” f ö även kring 6,5 miljoner japaner från Stillahavsasiens alla hörn och fr a från Japanska imperiets olika bosättarkolonier i Nordost- och Sydostasien till det på den tiden ockuperade Japan och efter 1955 fanns det därför väldigt få japansktalande personer kvar i Asien och Oceanien utanför dagens Japans gränser.
417Sun73sTL._SX302_BO1,204,203,200_
 
Fram tills Andra världskrigets utbrott 1939 hade (väst)européerna varit utvandrare, bosättare och fr a segrare och befolkat stora delar av den övriga världen i århundraden och i många fall t o m konkurrerat ut de infödda och särskilt gällde det perioden mellan ca 1815-1939 då över 60 miljoner européer utvandrade till den utomeuropeiska världen.
 
I och med krigsslutet och p g a den efterföljande avkoloniseringen inleddes dock efter 1945 en ”omvänd” invandring till Västeuropa som det tyska exemplet kan sägas ha varit ett slags förspel till.
91dpIsNGXXL
 
Uppemot 10% av ovanstående f d axelmakters (d v s Västtysklands, Östtysklands, Österrikes och Japans) invånare kom under 1950-talet att utgöras av ”repatrierade” personer och liknande procentsiffror skulle sedan bl a Frankrike och Portugal få uppleva på 1950-, 60- och 70-talen när miljontals fransk- respektive portugisisktalande ”repatrierades” i takt med att en efter en av kolonierna över haven förlorades. Även Storbritannien, Belgien, Italien och Nederländerna kom också att ta emot 100 000-tals ”repatrierade” personer från sina gamla kolonier under efterkrigstiden.
 
Denna ”omvända” invandringen gällde inte bara vita personer utan också de vita männens icke-vita partners och inte minst ett stort antal s k blandade personer med vita biologiska pappor och icke-vita infödda biologiska mammor liksom även infödda personer som ansågs ha ”kollaborerat” med européerna såsom t ex vissa folkgrupper från Indonesien, berber och judar från Nordafrika eller vissa specifika minoriteter från Sydasien.
 
På samma sätt gällde detta också de ”tyskar” och ”japaner” som ”repatrierades” efter 1945 – åtskilliga av dem var då icke-tyska respektive icke-japanska partners till tyska respektive japanska män och ett stort antal av de biologiska mammor som hade varit tillsammans med och fått barn med tyskar respektive japaner under krigsåren fördrevs likaså liksom deras s k blandade barn.
 
Denna ”omvända” invandringen har dock kommit att hamna i skuggan av den efterkrigstida invandringen till Västeuropa och i-världen (Nordamerika, Europa och Japan) från den utomvästerländska världen och särskilt gäller det den utomeuropeiska flyktinginvandringen som i det närmaste exploderade i omfattning efter Kalla krigets slut på 90-talet och framåt.
 
Arvet efter alla dessa ”repatrierade” västeuropéer, vilka i stort sett alltid förlorade allt de ägde när de fördrevs och vare sig det handlade om Ostpreussen, Banatet, Sudetlandet, Algeriet, Indonesien, Kongo, Eritrea, Vietnam, Tanzania eller Indien, har dock kommit att leva vidare som ett ännu ej helt bearbetat trauma och sår i många västeuropeiska länder och ett konkret politiskt arv är då den västeuropeiska extremhögern som redan när den uppstod under Kalla kriget i det närmaste kom att överbefolkas av ”repatrierade” och i flera länder kom de t o m att spela en avgörande roll för att grunda några av de organisationer som är ursprunget till de högerpopulistiska partier som är verksamma än idag.

Den senaste SOM-undersökningen indikerar att den politiska GAL-TAN-polariseringen fortsätter att öka

Diverse figurer och citat vilka är ”saxade” från den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet som bl a bygger på enkätundersökningar som sammantaget innefattar 10 000-tals informanter:
politikomr.jpg
 
Den senaste SOM-undersökningen visar bl a att 25% av landets invånare anser att SD har den allra bästa migrations- och integrationspolitiken oavsett vilket parti de själva röstar på (d v s oavsett om de själva röstar SD eller ej), att 53% av invånarna vill ta emot färre flyktingar samt att ”GAL-TAN:iseringen” av den svenska politiken har resulterat i att SD nu åtminstone har en viss ”chans på” L efter Nyamko Sabunis tillträdde som L:s nya partiledare – i alla fall mot bakgrund av att uppemot 25% av L:s väljare numera självidentifierar sig som konservativa.
IDEOL 2.jpg
IDEOL.jpg
mottagande 1.jpg
mottaggande.jpg
SOM-undersökningen indikerar också att synen på flyktingmottagningen i det närmaste har ”omvandlat” vissa partiers väljarkårer vilka nästan verkar ha bytts ut under de senaste 20 åren:
 
”SD:s sympatisörer har inte modifierat sin syn på flyktingmottagning under de tio år partiet har haft en central plats i det svenska partisystemet. Ändrat sig har dock Kristdemokraterna gjort. År 2008 var KD tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet de tre minst restriktiva partierna sett till sympatisörerna, men år 2018 är partiets sympatisörer (tillsammans med Moderaterna) de näst mest restriktiva. Endast Sverigedemokraterna är mer negativa till att ta emot flyktingar. På samma tydliga sätt har Centerpartiets sympatisörer förändrats. År 1998 var C-sympatisörerna näst mest restriktiva till flyktingmottagning med 50 procent som önskade färre flyktingar, men år 2018 är partiets profil en helt annan; Centerpartiets sympatisörer tillhör tillsammans med Vänsterpartiets och Miljöpartiets sympatisörer de minst restriktiva med 28 procent som önskar färre flyktingar.”
 
Vidare visar den senaste SOM-undersökningen tyvärr att inställningen till islam (och därmed antagligen också till svenska muslimer) är rätt så rejält negativ numera:
TRO.jpg
 
”Personer med en positiv – eller snarare mindre negativ – inställning finns i högre grad bland yngre än bland äldre och bland högutbildade mer än bland lågutbildade. Var femte svarsperson bland de högutbildade ser 2018 positivt på islam; andelen är nästan på samma nivå bland personer under trettio år. Kvinnor är något mer positivt inställda än män. Den negativa inställningen till islam är särskilt stark hos lågutbildade, bland män och på landsbygden, där andelen negativa är över 60 procent och har ökat betydligt mellan 2005 och 2018. Under samma period har inställningen till islam blivit något mindre negativ bland de yngsta och bland storstadsbor.”
 
(…)
 
”Inställningen till Islam är överlag negativ. De något mindre negativa finns bland sympatisörer med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. En svag tendens är att sympatisörer med partier vänster om mitten över tid blivit mindre negativa till islam. Mot bakgrund av samhällsdebatten är det inte oväntat att finna de mest negativa till islam bland Sverigedemokraternas sympatisörer där över 80 procent är negativt inställda. Den ökade negativa inställningen bland Sverigedemokraterna är ett annat uttryck för politiseringen av synen på islam. Näst högst andel negativa till islam finns bland sympatisörerna till Moderaterna och Kristdemokraterna (63 respektive 59 procent). En konsekvens av de skilda tendenserna mellan väster- och högersympatisörer är att synen på islam kännetecknas av en ökad politisk polarisering.”
TRO2.jpg
 
Slutligen visar SOM-undersökningen att de senaste 20 årens högervridning av den svenska politiken (och av det s k svenska folket) handlar om en s k ”GAL-TAN:isering” av politiken snarare än om en klassisk högervridning av 1900-talssnitt, d v s utifrån hårdnande klasskonflikter och mot bakgrund av olika polariserande synsätt på den ekonomiska politiken.
GAL-TAN.jpg
 
SOM-undersökningen konstaterar nämligen att de senaste två decenniernas högervridning och högersväng i den svenska politiken inte handlar om en pro-nyliberalism utan om en förändrad syn på invandringen (och sannolikt också på invandrarna):
 
Andelen invånare som är positiva till en nyliberal marknadsekonomisk politik minskar över tid medan andelen invånare som är negativa till invandringen (och sannolikt till den utomeuropeiska invandringen) ökar och det är de sistnämnda som då har gått åt höger.
 
Det s k svenska folket blir helt enkelt överlag allt mer negativt inställd till en nyliberal ekonomisk politik liksom allt mer negativ till utomeuropéerna för att tala klarspråk och därmed går det att påstå att den tilltagande högervridningen av svensk politik inte handlar om den ekonomiska politiken (eller om att det s k svenska folket har fått det sämre privatekonomiskt sett) utan om migrationspolitiken:
 
”Bilden av att väljarkollektivet de senaste åren tagit en högersväng framträder också i de årliga SOM-undersökningarna, där människor i allt högre utsträckning placerat sig själva till höger på den politiska kartan. Denna utveckling hör delvis samman med migrationspolitiska uppfattningar i olika yrkesgrupper. Migrationskritiker inom samtliga yrkesgrupper drar förhållandevis mer åt höger när de skattar sig själva ideologiskt, i jämförelse med sina icke-kritiska yrkesgruppsgelikar, som drar förhållandevis mer åt vänster.”
 
(…)
 
Samtidigt har alla grupper också blivit mindre positiva till marknadsekonomisk högerpolicy. Vi konstaterar därför att den observerade högervinden inte är någon högervind i ekonomisk bemärkelse. Tvärtom är en av de starkaste slutsatserna i det här kapitlet att svenska löntagare blir allt mer negativt inställda till högerekonomisk politik. Högervindarna kan snarare anas vara värderingskulturella vindar, i kapitlet illustrerat av migrationskritik.”
 
Så vilka är då de invånare i landet som har blivit alltmer negativt inställda till utomeuropeisk invandring och till utomeuropéerna uppdelade på klass och olika yrkeskategorier?:
 
”Som framgår av figur 1 har andelen migrationskritiker varierat från år till år i de olika grupperna. Oavsett jämförelseår har den största andelen kritiker dock funnits bland produktionsarbetare, medan den lägsta andelen funnits bland sociokulturella tjänstemän. I gruppen produktionsarbetare var andelen kritiker 60 procent 1998, att jämföra med 70 procent 2018, och bland sociokulturella tjänstemän var motsvarande andel 26 respektive 34 procent.”
 
(…)
 
”När samtliga yrkesgrupper granskas, kan noteras att andelen migrationskritiker framför allt har ökat bland produktionsarbetare, kontorsarbetare, chefer/administratörer samt sociokulturella tjänstemän, medan tekniker och service- och omsorgsarbetare ligger på i stort sett samma nivå 2018 som 1998.”
FIGUR.jpg
 
Sammantaget tyder den senaste SOM-undersökningen därmed tyvärr på att den politiska polariseringen bara kommer att fortsätta att öka framöver samt att frågor som rör flyktingmottagandet, migrations- och integrationspolitiken, miljonprogramsområden, muslimer och utomeuropéer kommer att fortsätta att vara de stora ”vattendelande” (värderings)frågorna i svensk politik och bland det s k svenska folket.
LEV.jpg

Svenskarna diskuterar mest om invandring och om invandrare i EU

Svenskarna ”talar” om och diskuterar allra mest om invandring och om invandrare (och de facto om utomeuropeiska flykting- och anhöriginvandrare) i sociala medier i hela EU sett till folkmängden enligt en sammanställning av Friedrich Ebert Stiftung som också konstaterar att ”Swedes seem to view those from culturally closer regions, like Europe or the Nordics, more favorably than those from Africa or the Middle East”:
 
62169119_10156485121735847_3404757889938620416_n.jpg
 
”Under ett års tid (augusti 2017 – juli 2018) har över 45 miljoner inlägg på sociala medier inom EU sammanställts. I varje land har minst 10 000 inlägg analyserats.
 
Studien har tittat på hur många inlägg som berört migration, och på vilket sätt. Antalet inlägg som berörde migration under tiden för observationen var i Sverige drygt två miljoner. I förhållande till befolkningsmängden var det mest inom EU, följt av Storbritannien och Malta. Lägst antal per capita inom EU återfanns i Polen, enligt undersökningen.
 
Studien har även delat upp inläggen utifrån vilket perspektiv ämnet berörs. Fem olika grupperingar har därefter gjorts:
 
Säkerhet, reflektioner över migration som importör av terrorism. Detta perspektiv var vanligast i Ungern och Polen. Spanjorerna var minst inne på detta ämne.
 
Nationell identitet, tankar om migrationens påverkan på den egna kulturen. Frågan var oftast i fokus i Tyskland och Nederländerna. Spanien och Italien berörde den minst ofta.
 
Humanitärt, åsikter om flyktingars omständigheter. Här låg Spanien och Frankrike i topp. Minst närvarande var den i Tjeckien.
 
Ekonomi, hur påverkas landets ekonomi av migration. Danmark och Italien berörde denna sida oftast. I Kroatien berördes den nästan inte alls.
 
Demografi, migrationens effekt på åldersutmaningar i det egna samhället. Bulgarien och Litauen hade oftast detta perspektiv bland länderna i EU. Österrike och Frankrike berörde det minst ofta.
 
Inläggen har innehållit såväl negativa som positiva reaktioner, men Friedrich Ebert Stiftung som beställt granskningen har inte värderat inläggen i sig.
 
– Vi är säkra på att den som läser genom rapporten kommer få en bra bild av formen på migrationsdiskussionen, skriver stiftelsen i en kommentar.
 
Datan finns även nedbruten per land. I Sverige fördelades inläggen enligt följande (i procent):
 
Humanitärt: 50
 
Säkerhet: 26
 
Nationell identitet: 15
 
Ekonomi: 8
 
Demografi: 1″
61985761_10156485138260847_2195892718314455040_n.jpg

Den ”danska modellen” blir nu alltmer en del av den ”svenska modellen”

DN:s Eva Stenberg påminner (provokativt) om att Danmark, d v s SD:s föregångs- och modelland och det västland som tillsammans med Nederländerna var allra först med att ”fronta mot mångkulturen” med allt vad det innebär av s k ”hårdare tag” och som tidigare framstod som Sveriges absoluta motsats (och t o m ”kombattant” och kanske t o m ”fiende”) i ett panvästerländskt perspektiv och sammanhang vad gäller synen på invandrare och minoriteter och på migrations och integrationsfrågor, idag är på väg att även inspirera det svenska samhällsbygget nu när det svenska (GAL-TAN-)”kulturkriget” och ”kampen om svenskheten” är här med full kraft ”tack vare” SD:
 
”Danmark har gått från ideal om integration till allt hårdare krav på anpassning. Sverige rör sig åt samma håll. Kraven för att bli svensk medborgare ska skärpas. Frågor om invandrares seder, klädsel och matvanor är på väg att förvandlas till politiska minfält också här.”
 
 
””Sverige skall inte bli som Danmark” deklarerade den svenska integrationsministern mellan 2010 och 2014, Erik Ullenhag (L) i en debattartikel 2011. Fram till flyktingkrisen 2015 var det många svenska politiker som höll fram vårt södra grannland som ett avskräckande exempel på hur muslimer stigmatiseras och främlingsfientlighet odlas.
 
Argumenten mot den danska politiken handlade då om principer som tolerans och öppenhet, men också om resultat. Borgerliga och rödgröna politiker pekade på att hårda krav på minoriteter leder till sämre integration.”
 
(…)
 
”Hela inrikespolitiken är på väg att förändras. Frågor som har varit odramatiska har förvandlats till politiska minfält. Det gäller särskilda badtider för kvinnor, kvinnors klädsel, religiös kost och frågan om att ta i hand. Till skillnad från de gamla stridsfrågorna är de svåra att kompromissa om. När det gäller skatter, bidrag och anslag går det alltid att lägga sig någonstans mittemellan. Men antingen måste man ta i hand, eller så är man fri att låta bli. Det är inget alternativ att kroka finger.
 
Det leder till en hätskare och mer polariserad debatt. Det som förr sågs som individuella livsval inom lagens råmärken ses nu som hot mot jämställdhet och andra svenska värderingar.
 
I Danmark har den här debatten förts längre och intensivare än i Sverige. Där måste den som invandrat, på förslag från högerpopulistiska Danskt Folkparti, ta i hand för att få bli medborgare. De särskilda proven i danska och samhällskunskap som länge har krävs för medborgarskap har gjorts allt svårare.
 
Nu ska Sverige också införa medborgarskapstest. Det är en del i uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Det finns en bred majoritet i riksdagen för sådana språkkrav. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är också för.”

9% vill idag ta emot fler flyktingar och anhöriginvandrare jämfört med 25% 2015

”Svenskarna och deras hövdingar” är uppenbarligen fortfarande en relation som verkar vara rätt så ”tajt” även om det kanske inte alltid är svårt att säga om det är väljarna som följer politikerna eller vice versa:
 
Sedan 2015 års historiska omsvängning i migrationspolitiken har det s k svenska folket uppenbarligen svängt rejält i sin syn på invandringen och flyktingmottagandet och idag är det endast 9% som vill ta emot fler flyktingar och invandrare jämfört med 25% 2015 medan 55% vill ta emot färre flyktingar och invandrare jämfört med 29% 2015 och trots att Sverige idag tar emot många gånger färre flyktingar och invandrare jämfört med åren innan 2015.
 
Särskilt ökar oviljan att ta emot fler flyktingar och invandrare bland 65-pluss:arna vilka samtidigt intressant nog är den del av väljarkåren som både växer kraftigt och som i mindre utsträckning röstar på SD jämfört med unga och medelålders väljare.
 
 
”Migrationspolitiken delar Socialdemokraterna, men inte på det sätt som S-krisen har beskrivits hittills. Det största regeringspartiet har stramat åt migrationspolitiken och skärpt tonen i migrationsdebatten, och samtidigt rasat i opinionen. Många kritiker har sett den nya migrationspolitiken som en förklaring till väljarflykten. Sidoorganisationerna har protesterat och en riksdagsledamot har valt att lämna sitt uppdrag.
 
Men en ny undersökning om flyktingmottagandet, som SvD beställt av Sifo, visar att skärningspunkten inte går mellan de S-väljare som vill ta emot fler respektive färre flyktingar. Nästan 80 procent av de tillfrågade stöder regeringens åtstramning av migrationspolitiken.
 
Bland Socialdemokraternas väljare svarar bara 7 procent att de vill se ett större mottagande. Samtidigt säger 40 procent att de vill att Sverige tar emot färre flyktingar än i dag, och 37 procent att de vill ha kvar dagens nivåer, som alltså redan är rejält åtstramade. Skärningspunkten går alltså snarare mellan de som vill ha en stram, och de som vill ha en ännu stramare migrationspolitik, om du frågar väljarna.”
 
(…)
 
”Det mest flyktingvänliga partiet är nu Socialdemokraternas regeringskollega Miljöpartiet. Bland deras väljare svarar 39 procent att de vill ta emot fler som flyr till Sverige. Spritt över riksdagens alla partier har andelen väljare som vill att vi tar emot färre gått från 52 till 55 procent jämfört med för ett år sedan. Men den stora ökningen sker bland de äldre. Där har andelen som vill se färre flyktingar än vad vi tar emot i dag gått från 51 till 73 procent.”
Namnlöst 2.jpg
Namnlöst.jpg