Kategori: medicin

Ny rapport om Karolinska institutets rasbiologiska och högerextrema historia

För alla som vill veta mer om Karolinska institutets rasbiologiska och högerextrema historia, som KI just nu är i full färd med att göra upp med i spåren av 2020 års BLM-rörelse, så har nu KI publicerat idéhistorikern Petter Hellströms gedigna rapport rörande detta problemkomplex.

https://medarbetare.ki.se/media/127625/download?_ga=2.238700928.1089195790.1633438310-82280174.1633438309

Rapporten “Namngivning av fysiska miljöer vid Karolinska Institutet: En historisk översikt och inventering” går då bl a igenom de KI-forskare som har haft kopplingar till den svenska rasforskningen (d v s rasbiologin och rashygienen) och till den svenska s k nationella rörelsen (d v s extremhögern och nazismen).

Föreläser idag om det svenska rastänkandet och biopolitiken på Master-programmet i Public Health vid Lunds universitet

Föreläser idag för studenterna som på Master-programmet i Public Health vid Lunds universitet liksom för lärarna och forskarna som undervisar på programmet om det svenska rastänkandet och den svenska biopolitiken tillsammans med bl a Lesley Le Grange från Stellenbosch University i Sydafrika och Mishal Khan från London School of Hygiene & Tropical Medicine i England.

Evenemanget är ett resultat av studenternas egna initiativ och har inspirerats av BLM-rörelsen liksom av dekolonialitetteori och antirasistisk aktivism som en reaktion på att Master-programmet i Public Health vid Lunds universitet saknar dessa perspektiv.

https://www.medicin.lu.se/event/decolonize-global-health-educational-day

”Currently, in Global Health academic discourse, there are numerous discussions taking place regarding the need to teach global health in a historically rich context. Additionally, there is a growing desire to acknowledge the colonial roots of this profession, address the power imbalances in research approaches, and confront discriminatory practices. Inspired by the success of other global health student groups across the globe, we have decided to contribute to this conversation and hope to bring a new perspective to this issue.  

Our goal is to bring together critical thinkers and discuss the importance of decolonization in the field of public health. More information regarding the speakers and their area of expertise to follow shortly. We hope you are able to attend the event, and we look forward to engaging in meaningful discussions with you as we work together to decolonize our institution.” 

Om den högerextrema rasbiologen Ivar Broman

Solveig Jülich varnar idag i DN för att de öka(n)de kraven på att mänskliga kvarlevor (lik, kroppar, skelett, kroppsdelar, foster o s v) som ägs av statliga och offentliga institutioner (museer, högskolor, sjukhus o s v) ska återlämnas och/eller återbegravas håller på att gå för långt och lyfter bl a fram Ivar Bromans forskning som direkt eller indirekt har lett fram till bl a graviditetstester, p-piller, fosterdiagnostik och provrörsbefruktning:

”Nu höjs röster för att foster och embryon på våra museer ska förstöras. Att visa upp mänskliga kvarlevor anses ovärdigt. Men samlingarna har varit avgörande för forskningen, menar idéhistorikern Solveig Jülich.”

Ivar Broman må ha varit en stor och viktig forskare som Jülich framhåller men professor Broman var också bl a medlem i rasideologiska Gymniska förbundet, i högerradikala Sveriges religiösa reformförbund och i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland som han också var med och grundade och han var en mycket aktiv rasbiolog samt medlem i Svenska sällskapet för rashygien (Broman författade bl a vida spridda broschyrer och pamfletter som bl a handlade om hur s k nordiskt vita svenska kvinnor skulle s k befruktas). Broman angrep vidare gärna den s k ”n-jazzen” i hätska ordalag samt talade om homosexuella som ”abnorma” och argumenterade för sterilisering av funktionsnedsatta.

Broman var en av de första svenska forskarna som förespråkade en s k rashygienskt baserad steriliseringslagstiftning, skattelättnader för familjer som kunde uppvisa goda s k rasanlag (så att dessa skulle kunna s k fortplanta sig än mer) och tilldelning av jord till s k rasdugliga lantbrukare för att till varje pris främja den s k ”goda rasen” och den s k ”högtstående rasen” (d v s de vita majoritetssvenskarna som ansågs tillhöra den s k nordiska rasen).

Broman menade även att de tre s k huvudraserna hade uppstått vid olika tillfällen och på olika platser på planeten – ”islandsrasen” (de s k vita), ”tropikskogsrandrasen” (de s k svarta) och ”öststäpprasen” (de s k gula). Den s k vita rasen hade enligt Broman p g a istiden och det hårda klimatet i Europa utvecklats till en s k härdad och s k intelligent ras medan den s k svarta rasen inte hade härdats på samma sätt och därför betraktades den som s k dum och s k djurisk medan den s k gula rasen erhöll en slags mellanposition mellan den s k vita och den s k svarta rasen.

https://www.dn.se/arkiv/kultur/darfor-hotar-aterbegravningar-av-foster-ett-unikt-kulturarv

”Genom upprop försökte embryologiskt orienterade anatomer förmå läkare och barnmorskor att inte slänga bort missfall och aborter utan i stället skicka resterna till forskningsinstitutioner. Ivar Broman på Tornbladinstitutet i Lund etablerade ett informellt nätverk av givare, mestadels manliga läkare verksamma på olika orter i Skåne. Liknande initiativ togs vid andra universitet. Mera kliniskt inriktade läkare försökte genom klassifikationer av olika typer av missbildningar hos foster utveckla en beredskap för komplicerade förlossningar där kvinnors liv stod på spel. Vid sidan av forskning var undervisning av läkare och barnmorskor ett viktigt område för användningen av konserverade foster.

(…)

Resultaten av forskningen på insamlade foster och fostervävnad ligger till grund för mycket av det vi vet om embryologi. Utan embryologisk kunskap skulle det varken finnas graviditetstester, p-piller, fosterdiagnostik eller provrörsbefruktning.”

Om den svenska läkarkåren och extremhögern

Jul- och nyårshelgerna är åtminstone för mig en period då jag försöker läsa ikapp alla de skrifter och böcker, akademiska som litterära och historiska liksom politiska sådana, som ackumulerats och travats på hög under höstterminen och som en antingen har införskaffat på eget bevåg (och för egna medel) eller som en har fått tillsända av förlaget och författaren som tack för hjälpen och som tack för kollegialt stöd och samarbete genom åren. En av dem som jag nu har hunnit läsa och som redan har två år på nacken är läkaren och professorn Ulf Högbergs bok Vita rockar och bruna skjortor, som behandlar den svenska läkarkåren och de svenska medicinarna innan, under och efter kriget med tonvikt på synen på och behandlingen av de judiska flyktingarna och på den svenska extremhögern.

Högberg och jag hade tidigare kontakt kring denna fråga som Högberg började väcka genom artiklar i Svenska läkartidningen på 1990-talet. Boken Vita rockar och bruna skjortor är helt enkelt den första studien om de svenska högerextrema medicinarna och läkarna och om hur deras ageranden innan och under kriget kom att resultera i ond bråd död för ett okänt antal judiska flyktingar som antingen överhuvudtaget inte släpptes in i landet i egenskap av att vara s k ”rasflyktingar” eller deporterades tillbaka till den av Tyskland behärskade kontinenten. Det har beräknats att åtminstone en tiondel av alla de judiska flyktingar som erhöll deportationsorder i förtvivlan och desperation tog livet av sig själva.

Böcker och studier liknande den som Högberg har författat och utfört om den svenska läkarkåren och extremhögern skulle behövas även om den svenska armén och officerskåren, det svenska näringslivet och direktörerna och ägarfamiljerna, de svenska naturvetarna och teknologerna, de svenska medierna och journalistkåren, kyrkan, teologerna och prästerskapet, juristerna och rättsväsendet samt poliskåren och polisväsendet. Hittills har i första hand den pro-nazism som fanns inom kulturlivet i stort studerats och utretts, särskilt inom musiken och litteraturen men mindre inom filmen, konsten och scenkonsten, liksom extremhögern inom utbildningsväsendet och lärarkåren och till viss del inom akademin och forskarvärlden med specifika nedslag bland etnologer och inom folklivsforskningen liksom bland rasbiologer och rasforskare.

I Högbergs bok beskrivs bl a sådana nyckelpersoner som John Paul Edwardsson, prenumerant på antisemitiska Dagens Eko, medlem i Gymniska förbundet och Riksföreningen Sverige-Tyskland och medgrundare av och ordförande för den fackliga centralorganisationen SACO (SACO har f ö haft flera f d nazistiska ordföranden såsom chefsåklagare Lennart Asplund, som både hann med att vara medlem i furugårds- och lindholmspartierna), som motsatte sig upphävandet av förbudet mot preventivmedel av rasbiologiska och pronatalistiska skäl och ”läkarimporten” (som den judiska flyktingfrågan som berörde judiska läkare kallades) av rasbiologiska och antisemitiska skäl liksom Tredje rikets ”chefsmedicinare” hälsovårdsministrarna Gerhard Wagner och Leonard Conti vilka båda bjöds in och emottogs som hedersgäster av den pro-nazistiska svenska överklassen på välbesökta möten och middagar på Grand Hôtel i Stockholm anordnade av Svensk-tyska föreningen och med Röda korset-chefen greve Folke Bernadotte som ständig sekreterare. Conti skrev bl a den tyska steriliseringslagen och är känd för att personligen ha dödat den första människan som blev offer för eutanasiprogrammet 1939, och under kriget gjorde sig denne skyldig till grymma medicinska experiment på lägerfångar. Vid Contis besök i Spegelsalen på Grand Hôtel ska den blivande SACO-grundaren Edwardsson ha suttit på första bänk och applåderat entusiastiskt och gissningsvis fick denne sitta vid honnörsbordet under den efterföljande galamiddagen i Vinterträdgården.

I boken framgår det vidare med all önskvärd tydlighet hur utbredd extremhögersympatierna var både bland läkarstudenterna och bland de praktiserande läkarna liksom även inom läkarkårens och den medicinska forskningens toppskikt såsom bland ledamöterna i både Läkaresällskapet, Läkarförbundet och Nobelkommittén och bland docenterna och professorerna vid Karolinska institutet. Högberg berättar bl a om att över 1000 namnunderskrifter motsvarande nästan en tredjedel av den då samlade svenska läkarkåren samlades in på nolltid i oktober 1934 i protest mot att den tysk-judiske professorn Bernhard Zondek hade beviljats tillstånd att arbeta som läkare i landet. Sondeks forskning kom f ö senare att lägga grunden för den moderna fertilitetsbehandlingen men efter den omfattande protestaktionen tog denne själv tillbaka sin ansökan och lämnade landet kort därpå för att aldrig mer återvända till Sverige.

Högberg skriver också om den rasbiologiska gränskontroll som Sverige införde mer systematiskt hösten 1938, som skiljde tydligt mellan politiska flyktingar (som fick asyl) och ”icke-ariska” rasflyktingar (som sällan eller aldrig fick asyl) och som både innebar en yttre och en inre gränskontroll där den inre kontrollen bl a kom att resultera i ett slags totalregister över alla flyktingar och utlänningar i landet som var rasbiologiskt registrerade ned till kvartsnivå om de var ”icke-arier”, d v s icke-vita, och främst då av judisk börd. Denna rasbiologiska inre gränskontroll leddes av SNF-medlemmen byrådirektör Robert Paulson vid Socialstyrelsen som också låg bakom rasregistreringen av svenska resande och romer (återigen ned till kvartsnivå) och som verkade som den svenska underrättelsetjänstens man inom myndigheten samtidigt som han arbetade som dubbelagent genom att även förmedla uppgifter om flyktingar och utlänningar boende i Sverige till tyskarna.

Högberg skriver också om flera möten, aktioner och demonstrationer som olika högerextrema organisationer och nätverk arrangerade vid högskolorna redan innan den så framgångsrika s k ”Mota Moses i grind”-kampanjen vintern 1938-39 såsom bl a den protestdemonstration vid nuvarande Stockholms universitet som anordnades i mars 1937 mot tillsättningen av den tysk-judiske professorn i pedagogik David Katz, och som gick från Östermalmstorg till Odenplan med en hel musikkår, en pampig fanborg och kring tusen deltagande högskolestudenter i fackeltåget iförda vita mössor, och längs marschvägen stod skaror av sympatisörer som hälsade fackeltåget med att segerhälsa, d v s med att ”heil:a”.

Det är därför inte förvånande att den överväldigande majoriteten av läkarstudenterna vid Karolinska institutet sedan röstade för det antisemitiska och flyktingfientliga förslaget på Medicinska föreningens stormöte i februari 1939 med undantag av ynka 23 röster vilka i praktiken alla kunde hänföras till kända socialistiska och liberala antifascistiska aktivister, och den samlade svenska extremhögern lyckades sammantaget samla in närmare 30 000 namnunderskrifter under ”Mota Moses i grind”-kampanjen med kravet på att stoppa ”judeimporten” (vilket regeringen också hörsammade). Höglund berättar vidare att år 1986 öppnades ett förseglat och hemligstämplat kuvert som innehöll röstsedlarna från de svenska barnläkarnas slutna omröstning om huruvida en (OBS: 1) judisk barnläkare skulle få arbetstillstånd i Sverige: Det visade sig att samtliga avlagda röster var emot detta i februari 1939 (d v s efter Kristallnatten då tiotusentals judar försökte fly från kontinenten) utom en enda röst, som hade avgivits av landets ende dåvarande judiske barnläkare.

Högberg skriver också om en för mig okänd audiens hos dåvarande kronprinsen Gustaf Adolf, som Medicinalstyrelsens generaldirektör Axel Höjer beviljades, som var den som från början hade väckt frågan om att ge tio judiska läkare asyl i landet. Vår nuvarande konungs far, som var en omvittnad pro-nazist, försökte upprepade gånger under audiensen på Stockholms slott att varna Höjer för att fortsätta att försöka ”så splittring i landet” (d v s för att ”i onödan” ytterligare polarisera nationen och svenska folket). Att kungen själv Gustaf V gav nazistledaren Sven Olov Lindholm audiens på Stockholms slott är välkänt men kanske inte att även kronprinsen försökte lägga sig i politiken och påverka denna i pro-tysk riktning.

Högberg berättar även om hur svenska medicinare sällan eller aldrig hade några som helst problem med att forska tillsammans med och bjuda in och samarbeta med tyska läkare såsom den världsberömde Hermann Stieve som bl a studerade hur spermier vandrade i äggledarna hos internerade kvinnor som hade våldtagits i studiesyfte, och 1944 disputerade tysken Rolf Luft på en avhandling vid Uppsala universitet vars empiriska material byggde på mjukdelar och hypofyser från flera av nazisterna halshuggna lägerfångar.

Slutligen konstaterar Högberg att endast två (2!) av de 100-tals pro-nazistiska och högerextrema svenska läkarna stod under övervakning av säkerhetspolisen medan de antifascistiska läkarna omvänt var noga övervakade (liksom än mer de judiska läkarflyktingarna) ända in till krigsslutet: lindholmaren och Brommabon Åke Berglund, som bl a hjälpte SS-flyktingar som ankom till Sverige efter kriget att ta bort de blodgruppstatueringar som SS-medlemmar fick intatuerade i vänster armhåla samt Älvdalens provinsialläkare Gunnar Furugård, en av grundarna av det första svenska nazistpartiet 1924. Skandalöst nog fick Berglund tillstånd av arméchefen generalmajor Archibald Douglas att besöka och bevista det ockuperade Norge i ”studiesyfte” vilket denne utnyttjade genom att vara bosatt hemma hos Vidkun Quisling själv i dennes residens Villa Grande utanför Oslo under ett antal veckor.

Ingen av de pro-nazistiska svenska läkarna drabbades enligt Högberg negativt i karriären (eller privat) under efterkrigstiden av sina politiska ståndpunkter och handlingar innan och under kriget: Tvärtom blev påfallande många av dem både överläkare och chefsläkare liksom docenter och professorer i de fall de valde forskningens väg, och många av dem erhöll även viktiga uppdrag både av regering och riksdag och i samhället i stort. Än idag hänger de porträtt och oljemålningar vid olika högskolor, sjukhus och forskningsinstitut och några står även byster, och gator, byggnader, salar och stipendier är uppkallade efter dem.

Högberg skriver att i Nazi-Tyskland var läkarna bredvid juristerna den yrkeskår som var allra mest överrepresenterad som partimedlemmar i NSDAP: närmare 40% av den samlade tyska läkarkåren skrev in sig i den nazistiska partimatrikeln. I Sverige är det omöjligt att säga hur många av de svenska läkarna som var högerextremister och pro-nazister men av landets 3250 läkare (1940) var åtminstone 111 av dem medstiftare av pro-nazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland (av totalt 407 stiftare), 58 var aktieägare i Sveriges nationella förbunds dagstidning Dagsposten (av totalt 418 aktieägare) och själv ”råkar” jag sitta på en namnlista innefattande ca 350 svenska läkare och medicinare som var medlemmar i olika högerextrema partier och organisationer mellan ca 1924-45: Alla dessa siffror tyder onekligen på en kraftig överrepresentation både inom socialgrupp 1-yrkena i sig och även i relation till hela yrkeskåren.

De svenska medicinarna och rasforskningen

Ola Larsmo påminner i dagens DN, apropå de omfattande rasforskningssamlingarna av mänskliga kvarlevor och kroppsdelar som bl a KI sitter på, om att den svenska läkarkåren fram tills nu har gjort allt för att inte behöva göra upp med den svenska rasforskningen liksom med de utbredda extremhögersympatierna inom yrket som gällde under framför allt 1920-50-talen (själv sitter jag då på en lista över ca 600 svenska läkare som varit organiserade högerextremister under 1900-talet). Professor Ulf Högberg som är en av dem som har försökt lyfta frågan (och vars far för övrigt var en av få läkarstudenter som öppet stod upp för de tio tysk-judiska läkare som efter Kristallnatten 1938 föreslogs tas emot i Sverige, och vilket resulterade i den framgångsrika antisemitiska kampanjen ”Mota Moses i grind” bland landets studenter, d v s de fick aldrig asyl i landet) har motarbetats av Läkartidningen, organ för Sveriges läkarförbund, och detsamma gäller andra medicinare som särskilt har grävt i de svenska kändisläkarnamnens extremhögerkopplingar (det är t ex inte en slump att flertalet av de svenska nobelpristagarna i medicin såsom Ulf von Euler, Arvid Carlsson och Sune Bergström på olika sätt har extremhögerkopplingar). Just läkarna var också tillsammans med juristerna och humanioraforskarna generellt, möjligen också teologerna och lärarna/pedagogerna förutom rena yrkesgrupper som poliser, officerare och kulturarbetare av olika slag, starkt överrepresenterade inom extremhögern: http://mobil.dn.se/arkiv/kultur/ola-larsmo-viljan-att-diskutera-arvet-fran-rasbiologin-moter-motstand

Det är också så klart inte bara medicinarna som aktivt har motarbetat alla försök att tala om rasforskningen och extremhögern inom ämnet och yrket – detsamma gäller även andra discipliner såsom arkeologi, etnologi, historia, antropologi och språkvetenskap för att bara nämna några ämnen ur högen, och de i många fall proaktiva bromsklossarna vilka t o m har försökt skriva om historien (d v s ren och skär historierevisionism) har inte bara handlat om fackföreningar och intresseorganisationer som Sveriges läkarförbund utan också om högskolor, museer, myndigheter och kulturinstitutioner och så klart ett otal universitetsinstitutioner runtom i landet där gamla rasforskare och extremhögerforskare fortfarande hyllas helt öppet med oljemålningar, plaketter och byster och som namn på salar, föreläsningar, professorsstolar, stipendier o s v.

På Etnografiska museet står t ex den dåvarande svenska extremhögerns absolute favoritforskare Sven Hedin t o m docka: Hedin var då en av mycket få ”kändissvenskar” som öppet hyllade Hitler efter dennes självmord och som öppet ifrågasatte de fotografier från koncentrationslägren som började publiceras i svensk press för exakt 70 år sedan (dessutom öppningstalade han tillsammans med Hitler på OS i Berlin 1936). I museets annars antirasistiska butik säljs även barnböcker som hyllar Hedin som en förebild skrivna av museets Asiensamlingschef.

Rasforskarna, samlarna och medicinarna

KI:s omfattande skallsamling som DN idag skriver om (och som fram tills nyligen förvarades i Alfa Lavals gamla fabrikslokal i Tumba) är tillsammans med alla de andra samlingarna av mänskliga kvarlevor och kroppsdelar (d v s det handlar inte bara som skinande vita renkokta skallar eller hela skelett) som svenska universitet, sjukhus, skolor, museer, myndigheter och andra institutioner sammantaget sitter på runtom i landet bland de mest omfattande rasforskningssamlingarna i världen (möjligen finns det större samlingar av kroppsdelar, skallar och kvarlevor endast i USA och Storbritannien), bl a då de stora samlingarna på kontinenten förstördes och skingrades under kriget och framför allt då så många av alla de svenskar som besökte kolonierna (missionärer, äventyrare, handelsresande, soldater, företagare, diplomater, antropologer, språkvetare, religionsvetare, geografer, biologer o s v) högst frivilligt för den svenska rasforskningens skull deltog aktivt i insamlandet av kroppsdelar (det är det som ofta eufemistiskt kallas ”oklar proveniens”).

När asienforskaren Sven Hedin besökte Iran 1906 bröt han sig exempelvis in i ett zoroastriskt tempel och högg huvudet av en nyligen avliden man som han sedan kokade rent och skickade till en KI-forskare (och idag reser f ö en del svenskar runt i Iran just i Hedins spår). Svenskar som deltog i och bevittnade alla de kolonialkrig och massakrer som utspelade sig i kolonierna mellan ca 1850-1920 tog också vara på huvuden och andra kroppsdelar, ibland möjligen direkt från slagfälten och likhögarna, och som till slut hamnade i Sverige (t ex en avhuggen fot från en kinesisk flicka som möjligen införskaffades i samband med Boxarupproret 1900 när Kinas kuststäder badade i blod p g a det antivästerländska upproret). När Forum för levande historia inventerade de svenska rasforskningssamlingarna för några år sedan visade sig att även grundskolor och stadsmuseer även i mindre kommuner runtom i landet kan sitta på fötter, händer, hela skelett, huvuden o s v, d v s det handlar inte bara om de stora museerna och om de stora universiteten och sjukhusen.

1945 betydde inte heller slutet för den svenska rasforskningen utan de svenska rasforskarna kunde fortsätta att forska om samer och romer och uttala sig i rasfrågor ända in på 1960-talet. Exempelvis anlitades f d Rasbiologiska institutet och dess professor Jan Arvid Böök som remissinstans och expert av den statliga adoptionsutredningen 1964 när den då kontroversiella frågan om (vita) svenskar skulle börja adoptera (icke-vita) barn från Tredje världen utreddes.

Professor Folke Henschen var slutligen inte bara ”tyskvänlig”, han var likt många svenska forskare medlem i bl a Svensk-tyska föreningen och Riksföreningen Sverige-Tyskland och prenumererade på överklassfascistiska Dagsposten: http://www.dn.se/nyheter/sverige/mork-historia-fram-i-ljuset

Här nedan följer ett urval KI-forskare som genom åren varit organiserade inom den svenska extremhögern och varav många hänger porträtt (oljemålningar och fotografier)på Medicinska föreningen:

Ernst Almquist. Professor i allmän hälsovårdslära vid KI 1891-1917. Jubeldr i Uppsala 1932. Förste stadsläkare i Göteborg 1882-. NSAP/SSS, Manhem, Gymn

Sune Bergström. Professor i medicinsk och fysiologisk kemi i Lund 1947-58 och i kemi vid KI 1958-80. Hedersdr i Basel 1960, i Chicago 1973, vid Harvard 1976 och i Wroclaw 1976. Rektor vid KI 1969-77. Ordförande i Nobelstiftelsen 1975-87. Ordförande i WHOs Adv Comm Med Research 1978-82. Nobelpris i medicin 1982. RST

Gunnar Biörck. Professor i medicin vid KI 1958-81. Ordförande i Medicinska Föreningen 1938-39. Riksdagsledamot för högern. Ledamot av Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd. Ordförande i Svenska internmedicinska föreningen 1967-72 och president 1972-73. 1:e livmedikus 1968-. Ordförande i Acta Medica Scandinavica 1968-74. President i European Association of International Medicine 1973-. Ordförande i KIs Nobelförsamling 1981. Chefsläkare vid Serafimerlasarettet 1961-68 och överläkare på KS 1980-81. Svensk Ungdom

Wilhelm Bosaeus. Professor i rätts- och statsmedicin vid KI 1933-57. Ledamot av Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd 1935-58. RST

Curt Gyllenswärd. Professor i pediatrik i Uppsala 1944-50 och vid KI 1950-62. Ordförande i SLF 1940-41. Direktör vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus 1950-60. Överläkare vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus 1950-62. Gymn, RST, FF

Gunnar Hedrén. Professor i patologi 1910-18 och i rätts- och statsmedicin 1918-31 vid KI. Ledamot av Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd 1918-34. Ordförande i Medicinska Nobelkommittén 1926-31. Rektor vid KI 1927-31. RST

Folke Henschen. Professor i patologisk anatomi vid KI 1920-46. Med hedersdr i Berlin 1943. Vet med hedersdr i Stockholm 1945. Gästprofessor i Kairo 1951. RST, STF, DP

Gösta Häggqvist. Professor i histologi vid KI 1923-60. Hedersdr i Sofia 1939. Odont hedersdr i Stockholm 1955. Styrelseledamot i Statens institut för rasbiologi. Styrelseledamot i Wenner-Grens institut 1939-40. Ledamot av Vetenskapsakademien 1940-. Ledamot av Nobelstiftelsens fullmäktige 1944-59. Ledamot av Tyska Vetenskapsakademien 1950-. Ordförande i Svenska Läkaresällskapet 1951-52. President i Anatomische Gesellschaft 1953-54. NSB, Manhem, SNF, RST, DP

Harald Kjerrulf. Tf professor i rätts- och statsmedicin vid KI 1916-20. Praktiserande läkare i Stockholm 1910-. RST, SO/NSR

Ingemar Kugelberg. Professor i oftalmiatrik vid KI 1964-. Ordförande i Svenska Oftalmologförbundet 1952-64. Överläkare vid ögonkliniken på Sabbatsbergs sjukhus 1949-55. SNF, RST

Carl Gustaf Santesson. Professor i farmakodynamik och farmakognosi vid KI 1908-27. Ledamot av Vetenskapsakademien. Hedersledamot i Deutsche Pharmakologische Gesellschaft. Ordförande för Stockholms Studentsångarförbund 1915-33. Ordförande för Förbundet för nationell fostran/Föreningen Sveriges flagga 1918-39. Ordförande för Landsföreningen för folknykterhet utan förbud 1922-39. SNF

Torsten Sjögren. Professor i psykiatri vid KI 1945-61. Amanuens vid Statens institut för rasbiologi 1926- och ledamot av Medicinalstyrelsens medicinska råd 1946-59. Överläkare och styresman för Lillhagens sjukhus 1932-35 och vid psykiatriska avdelningen på Sahlgrenska sjukhuset 1935-45 och på Karolinska sjukhuset 1945-81. STF

Arvid Wallgren. Professor i pediatrik vid KI 1942-56. Hedersdr i Paris 1949, i Zürich 1950, i Alger 1951 och i Cardiff 1953, och professor h c i Santiago 1952 och i Havanna 1953. Ledamot av Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd 1944-60. Ordförande för WHOs vetenskapliga råd 1959-63. Överläkare vid Göteborgs barnsjukhus 1922-42 och för Försäkrings AB Svea 1928-43. RST

Wilhelm Wernstedt. Professor i pediatrik vid KI 1921-37. Ledamot av Deutsche Gesellschaft für Kinderheilkunde 1940-. Överläkare och direktör vid Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus 1921-32 och överläkare och styresman vid Norrtulls sjukhus 1932-37. SO/NSR, Gymn, RST, HTB

Arvet efter den svenska rasforskningen

Maja Hagermans dokumentär om den svenska rasforskningen och professor Herman Lundborg med tonvikt på forskningen om samer går nu att se via SVT Play: http://www.svtplay.se/video/2614214/hur-gor-man-for-att-radda-ett-folk/hur-man-gor-for-att-radda-ett-folk-avsnitt-1

Då svenskarna ansågs vara vitast av alla vita folkslag på jorden och därmed homo sapiens absoluta elit så kom den svenska rasforskningen att bli fullkomligt besatt av blandrelationer och blandade som grupp, och hela Norrland betraktades som ett jättelikt socialt ”katastrofexperiment” vad gäller blandrelationer mellan majoritetssvenskar, samer och finsktalande. På samma sätt kom den svenska rashygienen och raspolitiken som inte bara handlade om steriliseringar utan om en hel serie av lagar och regleringar som instiftades under första hälften av 1900-talet och vilka i vissa fall kom att gälla ända in på 1970-talet att fixera sig vid blandrelationer utifrån reproduktions- och familjefrågor (t ex rasbiologiska hänsyn vid äktenskaps ingående, rasbiologiska hänsyn i samband med aborter, rasbiologiska hänsyn i relation till adoptioner, rasbiologiska hänsyn i invandringspolitiken o s v o s v).

Besattheten vid att blandrelationer och blandade som grupp var på alla sätt och vis negativa i sig för den vita svenska majoritetsbefolkningen både rent estetiskt och genetiskt samt socialt och kulturellt tog uttryck i en fixering vid de resande som just sågs som en blandad minoritet som i sig var negativ och levde kvar ändå in på 1960-talet då den sista stora rasforskningsstudien genomfördes på de svenska romerna och då fokus lades på blandrelationer mellan majoritetssvenskar och romer och på blandade romer.

Under 1960-talets första hälft rasade också en idag bortglömd debatt om internationell adoptions vara eller icke vara, och en närmast unison röst från det etablerade Sveriges sida (läkarkåren, forskarvärlden och myndighets-Sverige) sade då nej till att vita svenskar skulle börja adoptera icke-vita barn från de före detta kolonierna med explicit hänvisning till att de adopterade som vuxna skulle bli tillsammans med vita svenskar och därmed få blandade barn. Här nedan följer ett urval talande citat från debatten om internationell adoption, och ända in på 1980- och 90-talen kunde enstaka företrädare för etablissemanget fortfarande uttala sig negativt om blandrelationer och blandade utifrån denna idé om att till varje pris (d v s både genom negativ och positiv rashygien – d v s genom att både ta bort ”bottenskrapet” genom att förhindra dem att reproducera sig och genom att uppmuntra de ”livsdugliga” att reproducera sig) bibehålla den absolut unika rasliga renhet och homogenitet som svenska folket ansågs besitta.

Socialstyrelsens rekommendation till justitieministern:
Beträffande…barn som kommer från exotiska länder eller som eljest…på grund av sin hudfärg starkt avviker från det typiskt svenska, ligger förhållandena annorlunda till… Det är…styrelsens uppfattning att sociala skäl starkt talar emot att barn av nu ifrågavarande kategori förflyttas till Sverige för att stanna här. Vid överläggningar i detta ämne mellan styrelsen och de nordiska grannländernas barnavårdsmyndigheter har enighet rått om att man bör avråda från en dylik omplacering av barn i främmande miljö. Vid förhandlingar…med den internationella organisationen International Social Service i Genève…har styrelsen erfarit att av nyss berörda skäl denna organisation icke anser sig vilja medverka till överflyttningar av exempelvis marockanska eller koreanska barn till Sverige. Enligt vad styrelsen även har sig bekant har en liknande ståndpunkt intagits av den svenska organisationen Rädda Barnen.

Ernst Bexelius, generaldirektör för Socialstyrelsen
Erfarenheter talar för att förflyttningar av barn till främmande länder och miljöer…ej sällan leder till påtagliga personlighetspsykologiska och sociala svårigheter…Det synes därför vara lämpligare att hjälparbetet för nödlidande barn ordnas så att de får nödig hjälp i egen miljö och att förflyttning av barnen till främmande miljöer och kulturer så vitt möjligt undvikes…Tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligga däremot icke för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning, framför allt när det gäller barn tillhörande från adoptivföräldrarna starkt skilda rasgrupper.

Utredning på uppdrag från Medicinalstyrelsen:

Till dess ytterligare vetenskapliga undersökningar företagits menar jag att adoption bör tillåtas endast i begränsad omfattning när det gäller barn tillhörande starkt skilda rasgrupper.
Jan Arvid Böök, professor i rasbiologi vid Institutionen för medicinsk genetik, Uppsala universitet

En annan sak är att korsning mellan två raser, som befinner sig på olika kulturnivå, ej ter sig önskvärd ur den mera högstående rasens synpunkt.
Torsten Thysell, överläkare vid Barnpsykologiska kliniken, Centrallasarettet i Karlstad