Kategori: media

Om Dagens Nyheter och adoptionsfrågan

Det är på så många sätt speciellt att det just är DN, d v s Sveriges fortfarande största och viktigaste dags(morgon)tidning, som nu har valt att börja publicera en stor granskning av den svenska adoptionsindustrin och av genomkorrupta Adoptionscentrum.

DN var för det första den tidning vars ledarsida och debattsida fylldes med ett stort antal artiklar om internationell adoption på 1960-talet under det årtionde när utlandsadoptionerna till Sverige institutionaliserades och när bl a DN:s Herbert Tingsten, Eva Moberg och Olof Lagercrantz mobiliserades för att försvara verksamheten mot dåtidens kritiker. Bara i exempelvis september 1964 hann DN med att publicera hela tre ledartexter om just internationell adoption.


På 1970- och 80-talen var DN sedan ofta först med att rapportera om adoptionsskandaler som ägde rum världen över i ursprungsländer som svenskarna adopterade ifrån. Dessa avslöjanden ledde samtidigt dock ingenstans och oftast på grund av att Adoptionscentrum gick i svaromål och dementerade i DN och i den dåtida pressen i övrigt att den internationella adoptionsverksamheten var korrupt.


På 1990- och 00-talen blev DN därefter den ledande radikala rösten för att liberalisera den svenska adoptionslagstiftningen så att även homosexuella, icke-heteros och äldre personer skulle kunna få adoptera då antalet ofrivilligt barnlösa svenskar hela tiden sköt i höjden under dessa decennier. Under denna tid ifrågasatte DN:s ledarsida även att utlandsadopterade mår sämre än andra grupper i Sverige och försöker begå eller begår självmord mer än andra. Det hör till saken att DN:s dåvarande chefredaktör själv var adoptivförälder och detsamma gällde flera andra journalister på tidningen samtidigt som också SVT:s VD och GP:s chefredaktör m fl var adoptivföräldrar liksom flera ministrar, partiledare och riksdagsledamöter och även ärkebiskopen m fl.

Efter att själv ha varit synnerligen aktiv i att kritisera den svenska adoptionsindustrin, svenska statens inblandning i de korrupta adoptionerna och genomkorrupta Adoptionscentrum fick jag på 2000- och 2010-talen finna mig i att både bli uthängd i och av DN och även i och av andra tidningar och bli portad från att bli publicerad, intervjuad och citerad i DN och i andra tidningar då jag under dessa årtionden allmänt ansågs vara oetisk som både debattör och forskare i adoptionsfrågor genom att jag lyfte fram s k ”negativa” sidor av den svenska adoptionsverksamheten och av de utlandsadopterades liv i Sverige (OBS: det ansågs på 2000- och 2010-talen vara oetiskt att hävda att internationell adoption kunde jämföras med människohandel och det ansågs vara oetiskt att forska om att adopterade mår dåligt på olika sätt och misslyckas i olika sammanhang).

Att det är just DN som nu låter Patrik Lundberg och Josefin Sköld genomföra en omfattande granskning av den svenska adoptionsverksamheten är m a o på alla sätt och vis historiskt.

Idag inleder DN en serie granskande reportage om den svenska adoptionsindustrin och genomkorrupta Adoptionscentrum

DN:s Patrik Lundberg och Josefin Sköld inleder idag en stor granskning av och en längre artikelserie om det faktum att 1000-tals av Sveriges 60 000 utlandsadoptioner har varit illegala och korrupta. Inget annat folk på jorden har proportionellt sett adopterat så många barn från andra länder som svenskarna och genomkorrupta Adoptionscentrum som har stått bakom hälften av de 60 000 adoptionerna är därför världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt.

Att Sverige är historiens, planetens och mänsklighetens största adoptionsland någonsin och utan konkurrens kan kort och gott förklaras på följande sätt: Den s k 68-revolutionen blev mer genomgripande i Sverige än i något annat land vilket gjorde att svenskarna blev mer sexuellt frigjorda än något annat folk på jorden liksom mer antirasistiska och internationalistiska än något annat land i världen. Detta gjorde att tillgången på svenska barn att adoptera inom landet ströps över en natt och att födelsetalen minskade dramatiskt och mängder med svenskar blev därför med åren ofrivilligt barnlösa – singlar liksom par och heteros liksom homos.

Tillsammans med en radikal antirasistisk ideologi som sade att svenskarna hade en unik antirasistisk mission att fylla på jorden att bekämpa rasismen och stå upp för alla icke-vita människor i världen samtidigt som Sverige var utpräglat rasligt homogent på 1960- och 70-talen legitimerades sedan den internationella adoptionsverksamheten, som exploderade i omfattning under just det mytomspunna revolutionsåret 1968, ideologiskt med antirasism och internationell solidaritet med den s k Tredje världen och med idén att Sverige måste bli mer ”internationellt” vad gäller befolkningssammansättningen, d v s Sverige behövde icke-vita invandrare i form av adoptivbarn då Sverige var ansågs vara alltför vitt och (de vita) svenskarna ansågs även behöva (ras)blandas upp (förhoppningen var då att adoptivbarnen skulle få barn med majoritetssvenskarna som vuxna).

På 90-talet började jag gräva i frågan om de korrupta adoptionerna från Sydkorea till Sverige tillsammans med en annan adopterad som hade adopterats från Sydkorea till Belgien och vi kunde då tillsammans konstatera att uppemot 90% av de koreanska adoptionsdokumenten är manipulerade: Felaktiga och påhittade ursprungsnamn, födelsedatum och födelseorter anges systematiskt, spåren av de biologiska föräldrarna och familjerna är mestadels utplånade och de uppgivna bakgrundshistorierna till varför en adoption har ägt rum är uppdiktade och inte minst kalkerade på varandra för att till varje pris dölja alla spår av korruptionen. Sydkorea är då likt en spegelbild av Sverige det land i världen och i historien som har adopterat bort ojämförligt flest barn till andra länder – det handlar om över 200 000 utlandsadoptioner till ett 15-tal västländer.

År 2002 var jag sedan delaktig i två radiodokumentärer och tre tv-dokumentärer och ett flertal artiklar och reportage i media och i pressen som handlade om internationell adoption och utlandsadopterade och där frågan om de korrupta adoptionerna stod i centrum. Då handlade det bl a om 1000-tals korrupta adoptioner från Thailand till Sverige som Adoptionscentrum, svenska UD och svenska staten tillsammans hade varit inblandade i och två adopterade från Thailand försökte förgäves stämma representanter för desamma men deras polisanmälan lades tyvärr ned p g a preskriptionstiden.

På 2000-talet var jag även delaktig i att bygga upp och utveckla Spårlöst – ett av Sveriges mest långlivade och populära tv-program sedan dess – tack vare framlidne Adam Alsing som lät mig bygga upp en omfattande föräldra- och familjesökningsverksamheten vid sidan av programmet som jag ansvarade för och skötte. Under de sammanlagt fem säsonger som jag arbetade på Spårlöst och ägnade mig åt att försöka hitta de adopterades förstaföräldrar och biologiska familjer inkom totalt 4000 förfrågningar till programmet varav över 1000 härrörde från just utlandsadopterade. Med andra ord var jag i kontakt med över 1000 vuxna utlandsadopterade runtom i landet under dessa år och i samband med det arbetet blev det än mer uppenbart för mig att flertalet av alla utlandsadoptioner till Sverige inte har gått rätt till och har varit korrupta och illegala.

På grund av att jag under många år var den enda i landet som kontinuerligt grävde i och undersökte frågan om korrupta adoptioner blev jag uthängd i DN av Adoptionscentrums dåvarande kanslichef som varande den onda ”hjärnan” bakom alla dåvarande avslöjanden om korrupta adoptioner.

Under 1990- och 2000-talen var jag också mycket aktiv som skribent, forskare, debattör och aktivist i Sydkorea där jag i år efter år anklagade de koreanska adoptionsbyråerna och den koreanska staten för korruption, vilket gjorde att jag till slut blev hårt stigmatiserad som en extremist i både Sverige och Sydkorea liksom i åtskilliga andra länder på jorden som antingen har adopterat bort barn eller adopterat barn från andra länder där mitt namn fortfarande associeras med extremism. DN:s och Patrik Lundbergs och Josefin Skölds artikelserie om de korrupta adoptionerna som börjar att publiceras idag är därför för mig personligen en upprättelse som visar att jag genom alla år faktiskt har haft rätt.

Det som nu krävs är att Löfvens regering och socialminister Lena Hallengren tillsätter en utredning som går till botten med alla dessa korrupta adoptioner så att vi 60 000 utlandsadopterade i landet och våra adoptivföräldrar, syskon, släktingar och eventuella partners och barn liksom våra förstaföräldrar och förstafamiljer i våra ursprungsländer äntligen får veta sanningen om varför vi egentligen hamnade här i Sverige och på vilka grunder och i bästa fall åtminstone erhålla en ursäkt.

Om Ulf Kristersson blir nästa statsminister efter 2022 års val är dock chansen tyvärr mycket liten att det någonsin tillsätts en sådan utredning i Sverige såsom den pågående schweiziska utredningen och den nyligen offentliggjorda holländska utredningen då Kristersson tidigare var ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum under de år då den internationella adoptionsverksamheten peakade på jorden efter Kalla krigets slut när Kina och hela Central- och Östeuropa öppnades som adoptionsländer/regioner för svenskarna och västerlänningarna. När Kristersson ledde Adoptionscentrum stämde han f ö möte med ett antal adopterade från Sydkorea på en koreansk restaurang i Stockholm där han bad dem att försöka få stopp på mig då jag på den tiden var hyperaktiv i det närmaste dygnet runt i adoptionsfrågorna och förde ett slags enmanskrig mot Adoptionscentrum.

Att ställa alla de 1000-tals svenskar som sedan 1960-talet har arbetat inom den svenska adoptionsverksamheten och både på adoptionsorganisationerna, på UD och på SIDA till svars är nog dock tyvärr inte görligt. En hel del av dem har redan hunnit gå bort, de allra flesta av dem är högutbildade socialgrupp ett-svenskar med höga inkomster och stora förmögenheter och inte minst med mycket makt i samhället och fr a så håller de varandra om ryggen och skyddar varandra samtidigt som att det blir alltmer uppenbart att de innerst inne nog ändå är väl medvetna om vad de har gjort.

”Jyothi Svahn såldes som barn – och adopterades bort till Sverige utan mammans vetskap. Fredrik Nyberg blev stulen. Nu vill han ställa någon till svars. I sex decennier har internationell adoption till Sverige kantats av larm om oegentligheter. I dag är många av de adopterade vuxna. De vill ha svar. Vad gör Sverige för att utreda vad som har hänt? I dag inleder DN en granskning av brotten som har begåtts i adoptioners spår.”

https://www.dn.se/sverige/de-vill-veta-sanningen-om-sina-adoptioner

https://www.dn.se/sverige/kusinerna-adopterades-fran-tva-kontinenter-badas-dokument-var-forfalskade

”Från 1950-talet och framåt har närmare 60.000 utländska barn fått nya föräldrar i Sverige. Majoriteten av de adopterade anlände under 1970- och 1980-talet och kom framför allt från Sydkorea, Chile och Etiopien. Sedan dess har de svenska adoptionsföreningarna verkat i över 100 länder.

De internationella adoptionerna drevs fram genom ideella krafter, eldsjälar som ville rädda föräldralösa barn från fattigdom och en uppväxt på institution. Systemet byggdes också upp av barnlängtan – internationell adoption blev folkhemmets lösning på ofrivillig barnlöshet. Genom åren förde svenska regeringar en politik som främjade internationell adoption.

Blivande adoptivföräldrar fick ekonomiska bidrag och svenska ambassader utomlands engagerades i jakten på tillgängliga barn, visar dokument som DN tagit del av. Sverige blev pionjär. Alla hade rätt till en kärnfamilj. Snart blev efterfrågan större än antalet barn som var möjliga att adoptera.

Ideella föreningar fick tidigt statens förtroende att ro adoptionerna i land, samtidigt som riksdagen stiftade lagar och satte upp regler som skulle följas. Men det finns en period i adoptivbarnets liv som ingen svensk myndighet har kunnat få insyn i: tiden från förlossning till att barnet blev aktuellt för adoption. Den luckan har kantats av larm om oegentligheter och risker för korruption och barnhandel. Rapporter som har nått svenska myndigheter.”

(…)

”Nyligen presenterade en regeringskommission i Nederländerna en rapport som visade att barn stulits från sina biologiska föräldrar. Landet har nu beslutat att frysa alla adoptioner från utlandet.

I Schweiz pågår en statlig utredning som ska granska oegentligheter kring barn som adopterades från Sri Lanka under 1970-, 1980- och 1990-talet, efter uppgifter om att barn har stulits.

I Chile har en parlamentarisk utredning visat att föräldrar har tvingats lämna sina barn för adoption under hot och hur nyfödda dödförklarats på sjukhuset – för att sedan adopteras till USA och Europa. Just nu pågår en brottsutredning som inbegriper tusentals chilenska adoptionsärenden, över 640 av dem berör barn som adopterats till Sverige och deras biologiska föräldrar. Uppgifterna om oegentligheter kopplade till adoption är inte nya för Sverige.

Hos departement och myndigheter finns brev och rapporter med allvarliga anklagelser, visar DN:s granskning. Men här har ingen regering under de senaste sex decennierna gått till botten med uppgifterna. Antalet adoptioner är i dag färre än på 1970- och 1980-talet, då långt fler än tusen barn per år kom hit. På senare år har det handlat om ungefär 350–500 utländska barn.

I början av året presenterade Statskontoret sin utredning på regeringens uppdrag om hur svenska adoptioner ska organiseras. I rapporten finns uppgifter om stora brister i barnens adoptionsakter. Det saknas dokumentation om hur ursprungsländerna har sökt efter barnens föräldrar. Något som strider mot Haagkonventionen. Statskontorets slutsats: Mycket kan bli bättre. Men adoptionerna fortsätter.”

Kan det verkligen stämma att SD, AfS och MED nu har närmat sig varandra?

Kan det verkligen stämma att SD, AfS och MED nu har närmat sig varandra, d v s de partier som tillsammans fick över 18% i 2018 års riksdagsval?

Ja det verkar inte bättre/sämre när alternativmedierna nu ser ut att ha utvecklats till den svenska s k nationella rörelsens ”we-are-family”-kitt: 

Exakt24:s Luai Ahmed, Swebbtv:s Katerina Janouch och MED:s Emmie Mikaelsson framträder nu tillsammans i SD:s tv-kanal Riksstudios.

Att den s k nationella rörelsen alltid har varit incestuös organisationshistoriskt sett (OBS: jag vill inte förringa incest) samtidigt som att den har präglats av både matricid/patricid och filicid, d v s att utbrytargrupper försöker ”döda” (OBS: jag vill inte förringa föräldramord) moderpartiet eller att fadershuset försöker ”döda” ättelägget ifråga (OBS: jag vill inte förringa barnamord) är väl bekant ända sedan denna politiska rörelse uppstod i Värmland för 97 år sedan (se t ex https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/07/07/sverigedemokraterna-extremhogern-nazister) men sedan SD och alternativmedierna tillsammans stod upp för Swebbtv mot Youtube under den senaste julhelgen och därefter efter nyår för Trump mot Twitter så har kampen mot de amerikanska techjättarna tillsammans med den gamla kampen mot s k ”vänstervridna” public service-media och mot de s k ”vänsterliberala” medierna på rekordtid kommit att ena i stort sett hela den vildvuxna svenska alternativmedievärlden.

”Tillsammans är vi starka” som Nyheter idag, Samnytt/Samhällsnytt, Exakt24, Nya tider och Fria tider uttryckte det när de gick samman tillsammans med både SD, AfS och MED (liksom f ö även NMR) för att stå upp för Swebbtv i december förra året.

Eftersom både SD, AfS och MED (liksom f ö även NMR) är helt beroende av alternativmedierna och sociala medier-plattformarna, och kanske särskilt SD som är väl medvetet om att partiet aldrig hade kunnat växa och bli så stort som SD är idag utan alternativmedierna, vilka varje dygn numera tävlar med och utmanar de s k gammelmedierna om störst genomslag på internet liksom på både Facebook, Youtube och Twitter (d v s om vilken nyhet som det s k svenska folket läser om och sprider i sociala medier allra mest per dygn), så är det slutligen också uppenbart att SD just nu och sedan Riksstudios sjösattes i november 2020 försöker knyta hela den svenska s k nationella rörelsen till sig inför 2022 års val via just alternativmedierna.

Snart stänger den sista helt oberoende och självständiga medierösten i Ungern och därmed är SD:s ”våta dröm” ett faktum i just Ungern:

Ända sedan Fidesz och dess ledare Viktor Orbán kom till makten 2010 har SD och hela den samlade svenska s k nationella rörelsen hyllat Ungern som Europas mönster- och modelland (bredvid Polen) och särskilt efter 2014 när Orbán proklamerade att han skulle skapa Europas första ”icke-liberala statsbildning” och än mer under och efter det s k flyktingkrisåret 2015 när Ungern tillsammans med de andra s k Visegrád-länderna Polen, Tjeckien och Slovakien obstruerade EU-samarbetet inifrån har SD:s stöd till Ungern blivit om möjligt än mer entusiastiskt.

Åkesson har vid flera tillfällen hyllat Orbáns Fidesz-regering och under Almedalsveckan 2018 sade han att han hellre föredrog Orbán före Merkel, Richard Jomshof har skrivit att ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget” och senast i juli 2020 röstade SD:s ledamöter i Bryssel som de enda svenska EU-parlamentarikerna mot ett förslag att EU ska straffa Ungern (och Polen) för att de båda länderna under och i skuggan av pandemin har passat på att bli än mer auktoritära.

”En av de sista, oberoende och regeringskritiska radiorösterna i Ungern ser ut att tvingas stänga ner sin FM-frekvens i helgen och hänvisas till att sända över internet, efter ett domstolsutslag, skriver nyhetsbyrån AFP.”

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/kRQE0a/oberoende-ungerska-klubradio-tvingas-stanga

”Kritiker och Klubradio själv hävdar att det blir ytterligare ett steg i den ungerska regeringens korståg mot regimkritiska medier.

– Beslutet, om än väntat, var skamligt och fegt, säger chefen för stationen Andras Arato, enligt AFP. Han säger att beslutet ska överklagas till Högsta domstolen.

Klubradio hade överklagat ett beslut från den statliga mediemyndigheten, men en domstol har nu avvisat överklagan. Det gällde ett avslag på stationens begäran om om att få sändningstillståndet på FM-bandet förlängt i sju år till. Europarådets människorättskommissionär Dunja Mijatovic uttrycker oro för läget i landet i ett uttalande.

“Dagens utslag i domstolen i Budapest innebär slutet för Ungerns sista kvarvarande och oberoende radiostation” kommenterar hon och tillägger:

”Ännu en röst har tystats. Ännu en sorglig dag för mediers frihet”. Klubradio har enligt landets mediemyndighet brutit mot reglerna för sändningstillståndet. Brottet uppges bestå i att stationen två gånger har skickat in dokument för sent.”

Sveriges Radios ledning fortsätter att försvara sin linje att de icke-vita journalister som skrev under uppropet ”Vems SR?” inte längre anses kunna rapportera om frågor om rasism

I skuggan av den senaste tidens hårda kritik av public service och fr a av SVT som anses lägga sig platt för SD och sedan gömma sig bakom talet om opartiskhet har de icke-vita journalister på SR som undertecknade ”Vems SR?”-uppropet straffats på olika sätt.

DN:s Agnes Laurell skriver idag om att de SR-journalister som författade och undertecknade den gångna sommarens ”Vems SR?”-upprop har drabbats av repressalier. SR:s ledning försvarar dock att undertecknarna har fått byta arbetsuppgifter eller omplacerats och att de inte längre får bevaka och rapportera om frågor som rör representation, mångfald och rasism då SR:s ledning menar att uppropet är kopplat till BLM-rörelsen samt att uppropet kräver kvotering av icke-vita. SR:s ledning hänvisar till att ett antal högertidningar och högerdebattörer har hävdat att uppropet är en del av BLM-rörelsen och att ”vanligt folk”, d v s ”svensson”-radiolyssnarna därför också tror det.

Uppropets båda initiativtagare Palmira Koukkari Mbenga och Maya Abdullah tillbakavisar dock ledningens påståenden och har även stöd av DO i frågan. Det ska påminnas om att de SR-journalister som var engagerade i MeToo-rörelsen aldrig drabbades av några efterverkningar och dessutom har inte alla som har skrivit under ”Vems SR?”-uppropet drabbats av repressalier: Igår trädde Edgar Mannheimer fram i Journalisten som den ende vite mannen på SR som undertecknade uppropet och berättade att ingenting hade hänt honom och att han hade fått fortsätta att bl a rapportera om BLM-rörelsen fram tills igår när han just trädde fram i Journalisten (https://www.journalisten.se/nyheter/han-skrev-under-uppropet-pa-sr-men-fick-inga-restriktioner):

”Journalister på Sveriges Radio som skrivit under uppropet ”Vems SR?” får inte rapportera om vissa ämnen och vissa av dem har fått byta arbetsuppgifter.”

”Det var i höstas som flera medarbetare på Sveriges Radio skrev under protestuppropet ”Vems SR?”. Uppropet, som vittnar om rasism och diskriminering på Sveriges Radio, fick stor spridning och några av personerna bakom texten berättade också om sina upplevelser i ett DN-reportage.

Sedan dess har flera av undertecknarna fått begränsningar i vilka ämnen de får bevaka och vissa personer har fått andra arbetsuppgifter, något som Journalisten var först att rapportera om. Hur begränsningarna ser ut varierar mellan olika medarbetare, till exempel rör det sig om reportrar som inte får rapportera om Black lives matterrörelsen, BLM, eller frågor som rörelsen driver.

DN har sökt Sveriges Radios vd Cilla Benkö, men har blivit hänvisade till biträdande programdirektör Olov Carlsson.

– Om du tydligt tar ställning i en sakfråga så kan du inte bevaka den. Du är fri att nyttja din yttrandefrihet och du får engagera dig i vad du vill, men vi som arbetsgivare behöver ha en dialog om vilka frågor du då inte kan bevaka utefter att du har engagerat dig i de frågorna, säger Olov Carlsson och fortsätter:

– För att vi ska kunna följa vårt sändningstillstånd med staten har vi tydliga regleringar i våra kollektivavtal och i våra interna policyer. Men vi gör så klart individuella bedömningar utifrån uppdrag och hur enskilda agerat inom ramen för uppropet.

Palmira Koukkari Mbenga och Maya Abdullah som är två av initiativtagarna till uppropet, säger att uppropet handlar om Sveriges Radios journalistik, representationen bland anställda samt arbetsmiljön.

– Vi tar inte ställning i några kontroversiella frågor, inte heller några specifika sakfrågor som delar av den globala, löst sammansatta BLM-rörelsen driver. Det är oerhört tydligt för oss, säger Palmira Koukkari Mbenga. Maya Abdullah fortsätter:

– Jag känner mig hundraprocentigt trygg i att vi har hållit oss inom ramarna för vår opartiskhet och vår trovärdighet är inte skadad. Det enda vi har gjort är att vi har lyft saker som borde vara är självklara att diskutera öppet som journalister.

Sveriges Radios Olov Carlsson gör dock en annan tolkning av innehållet i uppropet.

– Jag kan konstatera att BLM nämns i uppropet på flera ställen, dessutom uppfattas det av omvärlden och av andra som att det är en del av BLM. Framför allt är det hur publiken och allmänheten uppfattar det som en del av BLM-rörelsen, säger han.

Menar du att det är publikens tolkning som avgör om de är oberoende eller inte?

– Ja, och i det här fallet är det ingen tvekan. Det har varit ett antal ledarsidor och debattörer som har varit ute och reagerat på detta, och uppfattat det precis på det sättet som vi har anledning att tolka det också. Det här är ingen gissningstävling utan det är väldigt tydligt.

Flera personer som skrivit under uppropet har också fått begränsningar vad gäller att rapportera om frågor som representation, kvotering och positiv särbehandling eftersom SR anser att uppropet ställer sådana krav. Något som både Maya Abdullah och Palmira Koukkari Mbenga ställer sig frågande till.

Tidningen Journalisten har låtit Diskrimineringsombudsmannen läsa uppropet ”Vems SR?” och enligt DO förekommer det i texten inga krav på kvotering.

– Vi gör en annan bedömning, det finns ett antal saker i det här som är bekymmersamt juridiskt.

Det är dels att vi uppfattar att uppnå de krav som finns i uppropet skulle vi inte kunna göra utan att faktiskt kvotera in människor, säger Olov Carlsson på Sveriges Radio. Maya Abdullah säger att Sveriges Radios tolkning är ytterligare ett bevis på några av uppropets centrala budskap.

– Det enda vi kräver är att SR gör transparenta, icke-diskriminerande, kompetensbaserade rekryteringar. Att SR tolkar det som att de måste kvotera in rasifierade, säger mycket om synen på rasifierade journalisters och chefers kompetens och kvalifikationer. Vår kompetens osynliggörs. Det är med den här typen av argument som kvinnor historiskt sett uteslutits, och delvis fortfarande utesluts, från att delta i samhälls- och arbetslivet på lika villkor som män.”

Om motiven bakom SD:s kamp mot de amerikanska IT-jättarna

Idag har Jimmie Åkesson, Jessica Stegrud, Aron Emilsson och Matheus Enholm en uppskruvad artikel på DN Debatt där SD i det närmaste jämför sig med den tidiga arbetarrörelsen och som visar att SD:s närmast hysteriska kamp för Swebbtv och mot Youtube under julhelgen liksom för Trump och mot Twitter efter stormningen av Kapitolium inte bara var ett tillfälligt utspel utan att det faktiskt handlar om blodigt allvar för partiet och i förlängningen om SD:s framtida valframgångar:

https://www.dn.se/debatt/techjattarna-kan-inte-tillatas-styra-svensk-politisk-debatt

”Människor inom civilsamhället och arbetarrörelsen har genom historien, med sina åsikter som utgångspunkt, arbetat för att driva igenom förbättrade levnadsvillkor för den breda massan. Under mitten av 1900-talet infördes viktiga välfärdsreformer och en stadig förbättring av arbetsvillkoren genom demonstrationer och ett folkligt tryck underifrån. Om sådana demonstrationer hade skett i dag hade de antagligen skett på Facebook genom en stor mängd kommentarer och debattinlägg.”

(…)

”Gamla tiders arbetarrörelser hade nog inte velat höra ”bygg ditt eget torg” när de kampanjade för arbetares villkor eller allmän och lika rösträtt. Demokratin riskerar att urholkas när amerikanska bolag underkänner vissa individers åsikter. Om vi inte gör något snart så kommer framtidens val att avgöras på plattformar som inte tvekar att ta bort åsikter som inte passar in i deras egen konstruerade åsiktsmall. Det, om något, är ett allvarligt hot mot demokratin.”

SD dominerar nämligen idag nästan helt de största och viktigaste sociala medierna och de SD-associerade alternativmedierna är numera så stora att de kan konkurrera med några av de största dagstidningarna och ”gammelmedierna” men den stora mardrömmen, som också den högerextrema alternativa bokmässan konstaterade i Huddinge i höstas, är just att de amerikanska IT-jättarna ska stänga av dem från plattformarna temporärt eller permanent.

SD:s fortfarande relativt nya tv-kanal Riksstudios är t ex helt beroende av Youtube och Facebook och den stora frågan är väl om SD t o m skulle gå bakåt i opinionen och erhålla ett sämre valresultat om SD och alternativmedierna inte var så stora i de sociala medierna?

Det finns då en del som tyder på att alternativmedierna är proportionellt sett större i Sverige än i många andra västländer och att ”vårt” högerpopulistiska parti, d v s SD, därigenom är mer beroende av de sociala medieplattformarna och i förlängningen av just de amerikanska techjättarna i Silicon Valley i Kalifornien än motsvarande partier i andra västländer.

Några reflektioner kring tecknaren Hans Lindström som nyligen har gått bort

DN:s Jonas Thente tecknar idag ett porträtt över en av Sveriges mest kända tecknare Hans Lindström som nyligen har gått bort och som också var litteraturvetare samt mångårig DN-medarbetare. Thente nämner dock märkligt nog inte att Lindström 2015 blev avskedad från DN efter att jag skrev om att Lindströms teckningar ibland var rasstereotypa och att DN:s Namn & Nytt-sida ibland också verkade uppskatta rasstereotyper.

År 2015 var kritiken mot rasstereotyper fortfarande en av de stora frågor som antirasismen, vänstern och minoritets-Sverige i bred mening fick gehör för i majoritetssamhället och att DN gjorde sig av med sin mångårige medarbetare Lindström efter ett 20-tal debatter om olika fr a visuella rasstereotyper som hade pågått mellan 2011-15 var därför inte oväntat just år 2015.

Jag krävde dock aldrig Lindströms avgång och hävdade f ö aldrig att han är någon ”rasist” utan egentligen enbart att hans teckningar ibland är rasstereotypa och idag kan jag tycka att det var fel av DN att göra sig av med Lindström p g a kritiken jag framförde och att den typen av avsked och avplattformering kom att leda fram till den högerpopulistiska backlash som slog till efter det s k flyktingkrisåret 2015 när antirasismen, vänstern och minoritets-Sverige i bred mening till stora delar förlorade debatten om rasism.

https://tobiashubinette.wordpress.com/category/hans-lindstrom

”Hans Lindström har avlidit, 71 år gammal. Det meddelar hans familj. Litteraturvetaren och tecknaren blev känd för DN:s läsare med sina vildsinta satirteckningar på Namn & Nytt. DN:s Jonas Thente minns.

DN:s läsare känner väl till honom som den ibland snudd på skandalöse satirtecknaren som medverkade på Namn & Nytt. Hans enkla men briljanta teckningar präglades av en sympatiskt tillbakalutad övertygelse om människans inneboende förmåga att skratta åt sig själv. Och att kanske titta lite mer skeptiskt på sig.

Vi brukade sitta på den fantasifullt döpta krogen Restaurang Stortorget vid Stortorget i Lund med ett gäng garvade litteraturvetare, och gå igenom Hans mest refuserade, skandalösa teckningar. En av hans första och mest trogna uppdragsgivare var tidskriften Hundsport. Redaktionen fick alltid problem närhelst de publicerade en av hans teckningar med till exempel taxar som hade samtliga ben amputerade och drogs fram på små slädar. Men de behöll honom, och han harangerade dem alltid för detta.

Jag har ett dedicerat exemplar av hans doktorsavhandling i litteraturvetenskap. Den heter ”Skrattet åt världen i litteraturen” (Carlssons 1993) och handlar om den karnevaliska litteraturen från Cervantes till Fritiof Nilsson Piraten och vidare i biblioteket. Ett passande ämne. Förstås. Hans Lindström blev doktor i litteraturvetenskap samma år.

I avhandlingens förord skriver han: ”Skrattet, som den här avhandlingen diskuterar det, är respektlöst, det skyr inga objekt, det är anti-auktoritärt, anti-systematiskt och subversivt; det är förbundet med de många möjligheterna, de många orden, inte med den enda möjligheten eller det enda ordet och det riktar sig mot det upphöjda, det bestämda, det ordnade, mot inordnandet, mot det falska och det slutna”.

Hans Lindström såg humorn och satiren som en revolutionär handling och ett sätt att dra ner byxorna på makten. All makt, hur den än ter sig, var den än dyker upp. Han var med andra ord en övertygad humanist och har demonstrerat det i fler än 20 böcker med samlade teckningar.”

Åkesson begär att de svenska alternativmedierna ska skyddas av svenska staten och genom lagstiftning mot de amerikanska IT-företagen

Jimmie Åkesson (liksom Annie Lööf) intervjuas idag av SvD:s Claes Lönegård och säger bl a att han står fast vid sitt stöd till Trump och att SD har ”nära relationer till det republikanska partiet” samt att ”tilliten till offentliga institutioner och även valmyndigheten och valresultat” kan komma att ifrågasättas i framtiden även i Sverige ”om polariseringen tillåts fortsätta” (redan efter 2018 års svenska val ryktades det då om valfusk inom SD-lägret).


Det mest anmärkningsvärda i intervjun är ändå att Åkesson fortfarande står fast vid SD:s försvar för högerextrema Swebbtv, som stängdes av från och av Youtube under julhelgen, och för hela den s k medborgarjournalistiken/alternativmedievärlden som han menar att de amerikanska techjättarna/sociala medier-plattformarna är ett närmast dödligt hot emot efter stormningen av Kapitolium (t ex har Twitter i dagarna inte bara stängt av Trump utan plockat bort över 70 000 högerextrema amerikanska Twitter-konton som stödjer Trump, dennes valfusklinje och allsköns konspirationsteorier av QAnon-typ).


Åkesson medger m a o indirekt att utan alternativmedierna hade SD aldrig kunnat växa sig så stort och bli landets tredje största parti och utan alternativmedierna kan SD antagligen inte fortsätta att ligga på runt 20% i opinionsundersökningarna, d v s partiet och alternativmedierna lever idag i intim symbios med varandra och det är det som förklarar att SD numera driver frågan om att de svenska alternativmedierna behöver skyddas av svenska staten och genom lagstiftning mot de amerikanska IT-företagen i Silicon Valley (Youtubes nedstängning av Swebbtv sände m a o chockvågor genom hela den svenska s k nationella rörelsen och gjorde helt enkelt att Åkesson och SD fick fullständig panik över att förlora tillgången till alternativmedierna).

Omnämnd som kritiker av den svenska ”gulinghumorn” i det senaste avsnittet av podcasten Haveristerna

I avsnitt 99/senaste avsnittet av den antifascistiska podcasten Haveristerna gör sig Axel Luo Öhman, Henrik Johansson och Sanna Fielding lustiga över att jag anser att rasstereotyper av (sydost/nordost)asiater är utbredda i Sverige och kanske fr a att det skulle handla om rasism.


Bakgrunden och kontexten står då att hitta i att alltför många icke-asiater i Sverige tenderar att ha kul åt och göra sig lustig över (sydost/nordost)asiater vilket är ett alltför utbrett fenomen som går bortanför höger- och vänsterskalan och majoritets- och minoritetsinvånarna och detta fenomen (d v s rasstereotyper av asiater) har jag då både forskat om, skrivit och publicerat om och debatterat om och fr a kritiserat i allehanda sammanhang i mängder av år och dessutom har jag myntat termen ”gulinghumor” för att ge detta på alla sätt och vis kulturellt institutionaliserade och socialt accepterade fenomen ett namn och en benämning:


Axel: Nordkorea är ju en nekrokrati där dom hyllar den senaste, jag vet inte ens vad deras efternamn är, är det Un som är efternamnet – Kim Jong-un – eller Jong.

Sanna (entusiastiskt): Kim, Kim!

Axel: Kim i efternamn, just det dom tar ju det först ja. Förlåt. Gud vad pinsamt!

Sanna (glatt): Ha ha, lite.

Axel (låtsat skuldmedvetet och underförstått att ”gulinghumor” inte är någon ”riktig rasism” på något sätt utan bara oskyldigt larv, frivola barnsligheter och just ren och skär humor): Tobias Hübinette kommer bli så j-vla arg på mig.

Henrik (hånskrattandes och underförstått att ”gulinghumor” inte är någon ”riktig rasism” på något sätt utan bara oskyldigt larv, frivola barnsligheter och just ren och skär humor): He he he he he, ha ha ha ha ha ha ha ha.


Haveristerna är då en av Sveriges mer populära poddar i kategorierna ”Samhälle och kultur” samt ”Komedi och humor” och jag kan måhända ”bjuda på” att det måhända trots allt är lite kul att (sydost/nordost)asiater gör allt ”upp och ner”/”tvärtom” utifrån ett västerländskt perspektiv och att jag måhända har gått för långt ibland när jag attackerar icke-asiater ”på löpande band” för att ge uttryck för s k ”gulinghumor” och sprida rasstereotyper av asiater och kanske särskilt när jag attackerar svenska socialister, antirasister och antifascister för att förestå ”gulinghumor”.

Samtalar om Catrin Lundströms och min nya bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i kris” i 24:e avsnittet av Per Hans podcast Osvenskheter

Idag släppte Per Han det 24:e avsnittet av podden Osvenskheter som handlar om Catrin Lundströms och min nya bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i kris”.

”Dess innehåll är tankeväckande och har uppmärksammats av tv och tidningar landet runt. För vad är det som har hänt och hur hamnade vi här? Ingen förstår riktigt varför. Därför har forskarna Catrin Lundström och Tobias Hübinette gjort en skarp analys av hur Sverige under knappt 100 år har svängt från att ha varit besatt av ras och renhet till att bli ett av världens mest mångkulturella och antirasistiska länder. Och idag är Sverige långt ifrån ett lyckligt land. Arbetarklassmännen är arga och lägger sina röster på SD med hopp om att folkhemmet ska återuppstå. Antirasisterna är ledsna för att solidariteten och medmänskligheten inte längre är synonym med svenskheten. Här samtalar Per Han med Tobias Hübinette om boken och de bakomliggande historiska skeendena som boken bygger på.”   

För övrigt apropå poddar så är i varje fall jag förvånad över och också aningen fascinerad av (d v s vilka lyssnar egentligen på detta avsnitt) att Staffan Doppings intervju med mig i Kvartals podd som symboliskt nog publicerades den 1 maj i år fortfarande toppar Kvartals poddtopp (just nu handlar det då om bronsplatsen).