Kategori: media

Intervjuad i ETC Nyhetsmagasin om min forskning om och engagemang i adoptionsfrågan

Intervjuad av ETC:s Christopher Holmbäck:

”Han har kämpat sedan 1990-talet för att Sverige ska göra upp med sina utlandsadoptioner, eller som Tobias Hübinette kallar det, människohandeln.

Nu kommer genombrottet. Regeringen har utlovat en utredning.

– Det är på alla sätt och vis historiskt, också eftersom det händer i världens mest adopterande land, säger Tobias Hübinette.”

https://www.etc.se/inrikes/tobias-hubinette-kommer-uppdagas-valdigt-manga-otacka-saker

”Han kom fram till den smärtsamma insikten på egen hand. Ett läshuvud har han alltid haft. Böcker om anarkism och syndikalism började han läsa på mellanstadiet. På 1990-talet, i tjugoårsåldern, engagerade han sig i små vänstergrupper i hemstaden Motala och i Uppsala och fortsatte läsa, om postkolonialism och antirasism. Han ”la ihop ett och ett” och kom fram till att internationell adoption var en kolonialt färgad människohandel.

Fram till dess hade Tobias Hübinette sett på sig själv på samma sätt som många runtomkring honom. Det var bra för honom att han blev adopterad och fick en familj i Sverige, och dessutom var adoptionen en form av anti­rasistisk handling – han var en del av att göra Sverige mindre inskränkt, mer modernt och humant.

I stället alltså detta. Han var en bricka i ett spel, skapat enligt ett kolonialt tänkande, där vita människor i den rika delen av världen ska ”rädda” barn från fattiga länder. För att den fantasin ska upprätthållas växer en industri fram som skapar dessa barn, ofta genom att barn stjäls eller på andra sätt tilltvingas från fattiga mödrar i fattiga länder. Han var själv ett av dessa barn.

Det var ”smärtsamt och omskakande” att definiera om sig själv och sin roll i samhället på det viset, säger Tobias Hübinette idag. Men han bestämde sig för att plantera den för sin tid sällsynta analysen i den svenska offentligheten, även inom den vänster som kanske omfamnat den romantiska adoptionsföreställningen ännu mer än samhället i stort.

– Det blev ännu mer smärtsamt, eftersom det blev oerhört mycket konflikter.

Om liv och död

Tobias Hübinette har varit bra på att skapa dålig stämning. Att det rör upp så starka känslor att debattera adoption, menar Tobias Hübinette, handlar om att det är en fråga om liv och död.

– För en adoptivförälder är det ju så att du bildar familj. Väldigt många som är barnlösa och inte vill vara barnlösa, de kan må så otroligt dåligt, att det blir som en fråga om liv eller död innan de väl får det här barnet.

Men det är en avgörande fråga för alla inblandade.

– Jag har symboliskt dött som korean, men har återfötts som svensk, och jag kan aldrig bli korean igen, säger Tobias Hübinette, som utan framgång sökt efter sin biologiska familj.

– Och för de biologiska föräldrarna är det nästan som att vi har dött, för de kommer aldrig någonsin återse oss såvida inte vi lyckas hitta dem igen.

Det är frågor om liv och död, som avgörs av ett korrupt system, hävdar Tobias Hübinette. Därför måste det systemet rivas upp.

Han har kämpat för det under en stor del av sin vakna tid, genom sin forskning, genom att medverka i tv-dokumentärer och radioproduktioner, genom att debattera frågan i alla möjliga sammanhang. Ibland har adoptionsfrågan blossat upp i den svenska samhällsdebatten, för att sedan slumra igen. Tills nu.

Det som nu sker i Sverige liknar ingenting annat, menar Tobias Hübinette. För första gången är en riktig uppgörelse på kartan. Beviset för det är inte minst att den svenska regeringen genom socialminister Lena Hallengren häromveckan utlovade en utredning om internationella adoptioner.

– Det är på alla sätt och vis historiskt, också eftersom det händer i världens mest adopterande land, säger Tobias Hübinette.

Fram tills för en månad sedan var det endast Vänsterpartiet som ville se en utredning av Sveriges utlandsadoptioner, en fråga partiet har drivit i tre år. Idag är alla riksdagens åtta partier överens om att så bör ske. Bakgrunden är att Dagens Nyheter har rapporterat om flera barn som stulits eller på andra otillbörliga sätt adopterats till Sverige, samt att tidningen slår fast att ”det larmats om oegentligheter från majoriteten av alla de större ursprungsländerna”.

Men varför kommer denna ambitiösa granskning, och varför följs den av ett sådant politiskt genomslag, just nu?

– Det beror på att några av oss adopterade har drivit den här frågan oupphörligt och outtröttligt, i mitt fall då sedan 1990-talet. Till sist har det blivit vad som brukar kallas ”en kritisk massa” och nu har det nästan exploderat, säger Tobias Hübinette.

Att det inträffar just nu kan också handla om att adoptionsfrågan debatteras friskt i flera andra länder. För Hübinette är händelserna i Nederländerna centrala för att förstå vad som sker i Sverige. Resultaten i deras adoptionsutredning slog som ned som en bomb i februari, både för befolkningen och för regeringen – som inte såg något annat val än att omedelbart stoppa alla utlandsadoptioner.

– Utredningen sa att under nästan 50 år har det handlat om en systematiskt korrupt verksamhet. Det är onödigt att säga att varenda adoption som skett är illegal, men det har varit en sådan gråzon hela tiden av olika skäl att hela verksamheten i sig behöver stängas ned. Det var det man gjorde i Nederländerna.

Måste gå till botten

Samtidigt poängterar han att striden på intet sätt är avgjord. En svensk utredning kan också bli ”bara en massa papper och tomma ord”. Lena Hallengren insisterar just nu på att endast adoptioner fram till 1990-talet ska utredas. Det råkar vara samma ursprungsdirektiv som den nederländska utredningen hade, berättar Hübinette.

– Men under resans gång, utredningen höll på i tre år, så insåg de att det var så massivt, att de var tvungna att titta på ett tjugotal ursprungsländer – de täcker typ 90 procent av hela populationen av adopterade i Nederländerna – och fram till 2018.

För att detta ska bli en vändpunkt på riktigt i Sverige krävs att vår utredning är lika genomgående som den nederländska, menar han.

– Då blir det en utredning som går till botten med allt som hänt sedan de internationella adoptionerna drog igång på 1960-talet och fram till idag, med allt vad det innebär. Det kommer att komma fram väldigt många otäcka saker, och då får det göra det. Det måste få göra det, säger Tobias Hübinette.

– Det som dykt upp i DN och även i andra sammanhang under de senaste tre åren, med Chile i fokus, det är verkligen bara toppen på ett isberg kan jag lova, det är en försmak av den massiva människohandel som har pågått sedan 1960-talet.

Skulle skapa tolerans

Allt detta sker samtidigt som två nya böcker av Tobias Hübinette är på väg till tryck. Den ena, som kommer ut i månadsskiftet, bär titeln ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt”. Där argumenterar Hübinette för att svaret på varför Sverige har blivit det land som har adopterat flest barn i världen, sett till vår befolkningsmängd, står att finna i 1960-talets debatt om adoption.

På den ena sidan stod de han kallar ”raspessimisterna”: företrädare för svenska myndigheter, biståndsorganisationer och andra som menade att de adopterade skulle bli diskriminerade i Sverige. På den andra sidan stod ”rasoptimisterna”, ledda av bland andra författaren Eva Moberg, som menade att ett inflöde av icke-vita adopterade skulle göra det homogena Sverige mer tolerant, modernt och internationellt. Ett tidstypiskt uttalande kom från sångerskan Lill Lindfors, som på 70-talet sade i Aftonbladet att ”människor skulle redan som barn vänja sig vid att en annan hudfärg inte betyder någonting”.

Sverige ansågs av många också som extra väl lämpat för utlandsadoptioner, eftersom vi till skillnad från många andra västländer inte sades ha haft ett kolonialt förflutet. När regeringen öppnade för utlandsadoptioner i slutet av 1960-talet hade ”rasoptimisterna” vunnit. Att utlandsadoptera hade blivit en svensk antirasistisk handling.

Den svenska staten och svenska myndigheter har på ett aktivt sätt, som saknar motstycke, understött utlandsadoptionerna, enligt Tobias Hübinette. Han tror att det är mot den bakgrunden som det har varit så svårt att få till en utredning som går till botten med Sveriges utlandsadoptioner. Det är därför det vi ser nu är ett så avgörande genombrott.

SD kramar adopterade

I det sista kapitlet i ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” fördjupar sig Hübinette ytterligare i Sveriges inställning till de utlandsadopterade genom att titta närmare på Sverigedemokraterna. Till en början, rotade i den svenska naziströrelsen som de är, var SD:s motstånd mot adoptioner kompakt. Men i samband med att partiets nya kostym började ta form på 00-talet omdefinierade SD ”svenskheten”. Utlands­adopterade som vuxit upp med svenska eller nordiska föräldrar är nu att betrakta som svenska, enligt SD:s partiprogram. Därmed anpassade sig SD till vad svenskar i gemen tycker.

– Är du adopterad så räknas du som svensk, det tycker i stort sett alla svenskar idag, säger Tobias Hübinette.

– Det tyckte dock inte alla svenskar på 1960-talet, kan jag säga.

Sedan dess har SD lyft fram adopterade i intervjuer, linjetal, partiprogram och reklamfilmer.

– De kramar adopterade på ett nästan sjukt sätt, säger Hübinette, som menar att SD:s inställning till adopterade är unik bland högerextrema partier i världen.

– Jimmie Åkesson har själv vid ett flertal tillfällen öppet refererat till adopterade från utomeuropeiska länder och lyft fram dem som det bästa exemplet på en invandrargrupp som är assimilerad, som till fullo har blivit svenskar.

Det låter absurt, men det han vill säga egentligen är dels ”vi är inte rasister”, och dels vill han sända en signal till invandrarna och deras barn i förorterna att ”ska ni få vara med, måste ni bli som dem”. Alla invandrare vet ju att det är helt kört att bli svensk på samma nivå som de adopterade, säger Hübinette.

– Det SD vill säga är ungefär så här: ”du kan vara med oss svenskar, bo i Sverige, få stanna här, få uppehållstillstånd eller medborgarskap – om du beter dig som oss.”

Att SD trots allt accepterar adopterade leder Tobias Hübinette till en oväntad förhoppning. Han låter nästan som en ”rasoptimist” från 1960-talet. Men nu handlar det inte bara om att lära oss att acceptera människor med olika hudfärger, utan om att acceptera dem oavsett ”om de beter sig som oss”.

– Är det någonstans i västvärlden där det finns en öppning att man till fullo, alltså till nästan 100 procent, kan vara icke-vit men ändå svensk, så är det ju här tack vare att så många här har adopterat och tack vare att så många vita svenskar har adopterade i sin närhet. Det är ett löfte som jag ser det, som jag tror att man kan använda sig av från det andra hållet.

VEM ÄR TOBIAS HÜBINETTE?

Född 1971.

Han är idag docent i interkulturell pedagogik och lärare i interkulturella studier och i svenska som andraspråk vid Karlstads universitet.

Aktuell med två böcker i vår. ”Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” på Verbal förlag. ”Svensk rasism under efterkrigstiden” på Carlsson förlag.

TRE SNABBA FRÅGOR

Har vi i Sverige något ansvar för barn i andra länder som behöver en familj?

– Det har varit ett väldigt explicit argument för internationella adoptioner. Idag när det ser annorlunda ut och vi har den här diskussionen om en utredning så är det tänket inte lika starkt. Men vi har ju det ansvaret i den meningen att vi är medlemmar i FN och har en väldigt hög svansföring när det gäller att hjälpa flyktingar världen runt. Där gör vi en stor insats, på plats, det tycker jag att Sverige ska fortsätta att göra.

Varför vill du inte gärna använda ordet rasist?

– Ordet rasism dyker upp väldigt sent i Sverige, och får den betydelse vi lägger i ordet först på 1990-talet. Då fick det i princip associationen nazist. I och med att det blev så fastlåst så är ordet rasist ofta närmast obrukbart.

Varför vill du istället att vi talar om ras?

– Under 2010-talet var det mycket debatt i Sverige på kultursidorna om olika stereotyper av svarta, asiater, araber och så vidare. Det kunde vara teckningar, kanske någon filmsnutt, exempelvis Ruben Östlunds film Play. Då pratade många om rasistiska stereotyper. Jag gör inte det, jag pratar i stället om rasstereotyper. Om man tar ett steg tillbaka och säger: den här stereotypen handlar absolut om ras, då kan man kalla det en rasstereotyp, liksom att man kan kalla väldigt mycket för könsstereotyper. Men man behöver inte säga att någonting är en sexistisk stereotyp, för ingen vill vara sexist, och på samma sätt behöver man inte alltid säga att någonting är en rasistisk stereotyp.

Om dagens DN Debatt-artikel som samtliga existerande svenska föreningar för adopterade har undertecknat och som består av en kravlista på hur den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ska utformas

Dagens DN Debatt-artikel består av en på alla sätt och vis rättmätig och legitim kravlista på hur den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska internationella adoptionsverksamheten ska utformas med den holländska utredningen som förebild och med syftet att en gång för alla få fram sanningen om vad som har hänt sedan 1960-talet och om möjligt sätta stopp för alla nuvarande och framtida korrupta utlandsadoptioner. 

DN Debatt-artikeln är unik så till vida att samtliga existerande svenska föreningar för adopterade har undertecknat den, vilket inte har hänt sedan 2002 i samband med en annan DN Debatt-artikel som handlade om självmordsproblematiken och den utbredda psykiska ohälsan bland adopterade. 

Detta är f ö min fjärde DN Debatt-artikel: År 2002 skrev jag just artikeln om att de adopterade uppvisar skyhöga självmordstal, 2014 skrev jag en artikel om antisvart rasism i Sverige och om afrosvenskarnas utsatta situation ihop med Samson Beshir och Victoria Kawesa och 2016 skrev jag tillsammans med bl a Madeleine Leijonhufvud och Yvonne Hirdman en artikel som krävde ett svenskt förbud mot surrogathandeln med barn. Därtill har jag också sedan 1997 författat ett flertal repliker på andras DN Debatt-artiklar eller svar på andras repliker på egna DN Debatt-artiklar. 

”Företrädare för adopterades föreningar: Vi begär nu att regeringen genomför utredningen på samma sätt som man gjort i Nederländerna. Regeringen har nu lovat att utreda de oegentligheter i adoptionsverksamheten som DN har granskat i en artikelserie. Vi ser den nederländska utredningen som en förebild i sammanhanget.”

https://www.dn.se/debatt/sa-vill-vi-adopterade-att-utlandsadoptionerna-utreds/

”Under riksdagens interpellationsdebatt den 2 mars lovade social­minister Lena Hallengren att regeringen ska göra en översyn av hur den svenska internationella adoptionsförmedlingen har gått till från 1960-talet och fram till 1990-talet. Regeringen ska tillsätta en utredning som ska gå till botten med alla de oegentligheter i adoptionsverksam­heten som DN har granskat i artikel­serien Barn till varje pris. DN:s artikelserie har lett till att samtliga riksdagspartier nu ställer sig bakom kravet på en sådan utredning. Ett krav som Vänsterpartiet har drivit ända sedan nyheten om de illegala Chileadoptionerna nådde Sverige 2018. Det råder med andra ord numera konsensus i riksdagen om att Sverige helt enkelt måste utreda utlandsadoptionerna.”

(…)

”Det som gör svenska statens inblandning i den internationella adoptionsverksamheten än mer unik är att staten dessutom agerade adoptionsförmedlare från 1960-talet och fram tills 1980 genom Socialstyrelsen och dess avdelning Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor. Genom åren kom svenska staten att arrangera tusentals utlandsadoptioner, vilka logistiskt genomfördes med hjälp av SAS som under årtiondena har transporterat 10.000-tals utländska adoptivbarn från långt över 100 olika ursprungsländer till både Sverige, Norge och Danmark. 

Därtill inhyser Sverige världens näst största adoptionsförmedlare Adoptionscentrum som har stått bakom närmare hälften av alla adoptioner. Utöver statens, Adoptionscentrums och de andra adoptionsförmedlande adoptionsorganisationernas alla utlands­adoptioner har också tusentals svenskar adopterat privat sedan 1960-talet. Dessutom har Svenska kyrkan och de olika svenska frikyrkorna likaså varit mycket aktiva i adoptionsverksamheten genom sina utsända missionärer och biståndsarbetare i ett stort antal ursprungsländer.”

(…) 

”Var det kanske så att det var svenskarnas efterfrågan på utländska adoptivbarn som gjorde att korruptionen inom adoptionsverksamheten både uppstod, utvecklades och med åren blev i det närmaste permanentad när gigantiska pengasummor till slut var i omlopp inom den globala adoptionsverksamheten? I ursprungsländerna konkurrerade svenskarna dessutom med de andra västländerna om att hitta så kallade adopterbara barn. 

I dag vet vi att det faktum att efterfrågan på adoptivbarn från Sveriges och Västs sida under flera decennier alltid översteg tillgången har inneburit alltför många tragedier för förstaföräldrarna och förstafamiljerna i ursprungsländerna liksom för de adopterade vars ursprungsidentiteter i många fall har utraderats för alltid och även för de svenska och västerländska adoptivföräldrarna vilka handlade i god tro. 

Vi som står bakom denna artikel före­träder alla de föreningar som finns i Sverige för adopterade. Nu när det står klart att regeringen kommer att utreda oegentligheter inom adoptionsverksamheten liksom illegala och korrupta adoptioner begär vi av regeringen att denna utredning genomförs på samma sätt som den nederländska utredningen, som vi ser som en förebild i sammanhanget. 

Visserligen hade den nederländska utredningen, som sammantaget var verksam i tre års tid, till en början i uppdrag att enbart undersöka adoptionerna från fem olika ursprungsländer och endast de adoptioner som ägde rum fram tills 1990-talet. Under resans gång insåg dock den nederländska utredningskommittén att problemet med korruptionen inom adoptionsförmedlingen var större än så. Till slut kom adoptionerna från över 20-talet ursprungsländer att inkluderas, vilka sammantaget representerar uppemot 90 procent av Nederländernas 40.000 utlandsadopterade, liksom samtliga utlandsadoptioner från den internationella adoptionens barndom på 60-talet och fram tills 2018. 

● Vi menar att det är onödigt att uppfinna hjulet på nytt och att Sverige därför redan från början bör utreda utlandsadoptionerna från samtliga ursprungsländer, vilka för övrigt i praktiken är exakt samma länder som holländarna har adopterat ifrån, liksom alla adoptioner till Sverige från 1960-talet och fram tills 2010-talets slut. 

● Vidare vill vi att utredningen ska vara oberoende och självständig så som den nederländska utredningen var i den meningen att inga kommitté­medlemmar får ha någon som helst koppling till någon adoptionsförmedlande adoptionsorganisation. 

● Slutligen vill vi att den svenska utredningen engagerar landets experter och forskarkompetenser inom området precis som den nederländska utredningen gjorde. Sammantaget kom den att involvera femtontalet personer varav ett flertal var jurister, historiker och forskare med den expertkunskap som krävs för att genomföra en fullständig genomlysning av den internationella adoptionsverksamheten. 

● Utöver att vi vill att alla ursprungs­länder och alla år utreds vill vi även att utredningen, som måste ges ordentliga resurser såväl personellt såsom finansiellt och som måste få arbeta så länge som det behövs, särskilt undersöker svenska statens roll i den svenska adoptionsförmedlingen utöver de olika adoptionsförmedlande organisationernas adoptioner och privatadoptionerna. 

● Vidare vill vi att utredningen lämnar förslag på åtgärder för att säkerställa att dagens adoptioner sker på ett rättssäkert sätt och att dagens adoptionsförmedling kvalitetssäkras och följs upp på ett rigoröst sätt. 

● Alltför många adoptionsskandaler har uppdagats även på 2000- och 2010-talen i ett flertal ursprungsländer som Sverige fortfarande adopterar ifrån vilket indikerar att utredningen både måste undersöka adoptionerna som har ägt rum efter 90-talet och säkerställa att korruption inte före­kommer i samband med dagens adoptioner. 

Maria Dexborg, Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR) 

Katarina Grahn, Världsgruppen för adopterade 

Enrica Hanell, Organisationen för vuxna adopterade och fosterbarn (AFO) 

Li Hansson Bejarano, nätverket Adopterad från Colombia 

Tobias Hübinette, adopterad från Sydkorea och lärare och forskare vid Karlstads universitet 

Hanna Sofia Johansson, Svenska Koreaadopterades nätverk (SKAN) 

Rose Larsson, nätverket Adopterad från Indien 

Clas Lindholm, Chileadoption.se 

Pia Ninche, Adopterade etiopiers och eritreaners förening (AEF) 

Simon Nordangård, Vuxen internationellt adopterad (VIA) 

Teresa Norman, nätverket Adopterade från Bolivia (AFB) 

Martin Svensson, Föreningen för adopterade thailändare (FFAT) 

Petra Wester, Adopterade koreaners förening (AKF)”

Södermanlands Nyheters ledarskribent Hanna Marie Björklund berättar om synen på internationell adoption när hon växte upp i 90-talets Sverige och frågar sig vad den synen egentligen gjorde med Sverige och svenskarna

Södermanlands Nyheters ledarskribent Hanna Marie Björklund berättar om synen på internationell adoption när hon växte upp i 90-talets Sverige och frågar sig vad den synen egentligen gjorde med Sverige och svenskarna. 

Utöver den för Sveriges och svenskarnas del unika antirasistiska ideologin som växte fram under 68-revolutionen och som har legitimerat utlandsadoptionerna och det faktum att tillgången på inhemska, svenska s k adopterbara barn ströps med 68-revolutionen finns en tredje faktor som förklarar varför Sverige och svenskarna har adopterat ojämförligt mest per capita i världshistorien och på jorden: 

Den mycket höga förekomsten av ofrivilligt barnlösa i Sverige bland både heteros och homos och par och singlar som också den kan förklaras av 68-revolutionen. 

Därtill kommer en gammaldags, ingrodd, kolonial syn kvinnorna och mammorna i länder som Korea, Thailand, Indonesien, Indien, Iran, Palestina, Etiopien, Kenya, Nigeria, Madagaskar, Colombia, Haiti, Chile och Brasilien som säger att deras känsloliv är lika med noll, att de är ”sexmaskiner” som ”ynglar” av sig oansvarigt och oupphörligen samt att de är ”lågliv” som saknar moderskänslor och som inte heller känner någon saknad om de blir av med och förlorar sina barn: 

”Idén om att det fanns så många fattiga kvinnor… som inte ville ha sina barn visade sig alltså i många fall vara falsk, barnen stals från dem. Det är oerhört allvarligt och ofattbart tragiskt att detta pågått i stor skala utan att svenska myndigheter reagerat. 

(…) 

En granskning av adoptioner till Sverige från länder utanför Europa har avslöjat en rad missförhållanden. Den visar på faran med en naiv och felaktig syn på världen.”

https://sn.se/nyheter/artikel/i-fraga-om-adoptioner-fran-utlandet-har-vi-varit-naiva/jn4kd0nl

”Det är intressant hur synen på en viss samhällsfråga förändras med tiden. För undertecknad som växte upp på 90-talet, var frågan om utlandsadoptioner något som under min uppväxt signalerade godhet och politisk korrekthet. 

90-talet präglades av en syn på resten av världen som fattig och i behov av västvärldens stöd och bistånd. Internationell massmedia spred narrativet om svältande barn i Afrika framgångsrikt på galor och välgörenhetsengagemang. Resten av världen var hjälplös och behövde våra gåvor, mer än exempelvis internationell handel. På sätt och vis kan det ha spelat in i synen på adoptioner. 

Jag hörde ofta som ung från jämnåriga som ville signalera godhet att jag behöver inte skaffa egna barn, det finns så många fattiga barn där ute, jag kan adoptera. Vilket passar in i bilden vi fick, av en hjälplös omvärld som behövde räddas. 

Behovet av barn att älska var stort. Mellan 10-15 procent av alla svenska par lider av ofrivillig barnlöshet. Adoptioner var under en tid en av de metoder som fanns mot detta. Sedan 1950 har 60 000 barn adopterats till Sverige, vilket är en av de högsta siffrorna i världen. Majoriteten kom under 70 och 80-talet, sedan dess har andra typer av fertilitetsbehandlingar, som IVF, blivit betydligt mer effektiva och vanliga. 

Men bakom utvecklingen döljer sig även andra faktum, som att vi generellt har överskattat hur stor del av världen som verkligen lever i fattigdom, en okunskap familjen Rosling exempelvis varit dedikerad till att bekämpa. Frågan är hur många i exempelvis de länder som vi adopterat mest från, Chile, Sydkorea och Etiopien som varit så fattiga att de frivilligt lämnade bort sina barn. 

Att adoptivföräldrar drivs av kärlek och längtan finns det ingen anledning att ifrågasätta. Erfarenheterna från de barn som adopterades hit skiljer sig såklart även mycket åt och alla har rätt till sina känslor kring detta. Men dessvärre har det framkommit att de länder som adopterade bort barn i många fall hade ett mycket mindre ädelt syfte än vi trodde. 

Tidningen Dagens Nyheter har gjort en bra och viktigt grundlig granskning av adoptioner till Sverige och avslöjat en rad missförhållanden. Ett exempel är Chile, där det har visat sig att många adoptionspapper varit förfalskade. Barnen lämnades inte bort av sina föräldrar utan stals av myndigheter. Ofta från kvinnor med låg social status som tillhörde urbefolkningen, och som efter förlossningen fick höra att deras barn dött och att kroppen givits bort till medicinsk forskning. 

Idén om att det fanns så många fattiga kvinnor där ute som inte ville ha sina barn visade sig alltså i många fall vara falsk, barnen stals från dem. Det är oerhört allvarligt och ofattbart tragiskt att detta pågått i stor skala utan att svenska myndigheter reagerat. Många inblandade menade väl men lät sig föras bakom ljuset. 

I frågan om adoptioner blir det alltmer tydligt att vi varit naiva, kanske delvis styrda av vår bild av en fattig och hjälplös omvärld. Nederländerna tillsatte nyligen en rejäl statlig utredning om utlandsadoptioner för att komma till botten med vad som hänt. Vi borde följa deras exempel.”

Den nationella podden Vita pillret kommenterar debatten om den svenska internationella adoptionsverksamheten

Så har den f d riksdagsledamoten (SD) Christoffer Dulny tagit upp den just nu pågående uppmärksamheten kring den svenska internationella adoptionsverksamheten i det senaste avsnittet av podcasten Vita pillret. Christoffer Dulny talar mestadels medan två andra personer kommenterar ibland och deras inlägg är här nedan försedda med parenteser.

Det är alldeles uppenbart att den svenska s k nationella rörelsen i bred bemärkelse sedan länge har varit smått besatt av frågan om utlandsadoptionerna och om de utomeuropeiska adopterade och nyligen blev jag f ö också approcherad av SD:s tv-kanal Riks som bad om att få intervjua mig i denna fråga – d v s SD ville intervjua mig om internationell adoption och utlandsadopterade.

”Hela insikten om vad adoptionsfrågan gick ut på är ett svart piller för att rötan går ned till den absoluta botten. Jag undrar hur många svenskar på 60-, 70-, 80- och 90-talen som ens övervägde vad konsekvensen av ett mångrasligt Sverige skulle bli och som var emot det.

Tillåt mig att citera Tobias Hübinette, grundare av Expo. Han är adopterad från Korea och han är professor vid Karlstads universitet idag. Han har fått ganska mycket att säga till om, dels i hela vithetsdebatten som vi pratade om i föregående Vita pillret. 

Sedermera så har det uppstått en debatt om adoptioner till Sverige. Och hör och häpna, det visar sig nu att mycket av den här adoptionen inte styrdes av rationella beslut utan den styrdes av en artificiell efterfrågan. Det kanske aldrig var ett så panikartat läge såsom man framställde det som. Folk tror ju att man gick och hämtade svältande barn från någon hydda och sedan helikopter:ade dem till Sverige och så fick dom ligga på intensiven i två veckor.

Vad man gjorde i Sverige var att man skapade en artificiell efterfrågan som sedan fylldes av marknaden i sk-th-lsländer. Och det intressanta är att alla i Sverige var med på det här när det väl satte igång. Politiska partier, myndigheter, svenskarna själva i allra högsta grad. Ju mer man gräver i det här så går det inte att friskriva Sverige och svenskarna som folk från det här.

En längre artikel som Tobias Hübinette har författat i SvD försöker svara på frågan hur. 

Det har då uppstått en stor debatt om att många av dom har barnen har rövats bort och dom har sålts och myndigheter har varit medvetna om det här i Sverige och i andra länder och det kan röra sig om 10 000-tals barn. Det kan typ vara alla, vem vet? Vi har adopterat 10 000-tals till Sverige.

Hur blev Sverige det land som har adopterat flest barn i världen per capita? Det är också någonting, om folk inte visste det, att Sverige är världsledande när det gäller adoptioner. 

Det handlade inte om adoptioner från närområdet ska sägas då utan i Sverige gjorde man genom lagar det närmast omöjligt att adoptera inom Sverige. Man talade om barnets bästa och möjligheten att ha kontakt med sina biologiska föräldrar. Men det förstår ju vem som helst att det finns ju folk som absolut aldrig borde bli få föräldrar.

(…)

Men vad var det som hände då? Man styrde om adoptionen från inhemsk till utomeuropeisk, alltså inte från Europa utan från länder lååångt bort. Poängen var att barnen inte skulle vara vita. Och SD har därmed fått rätt för SD hade ju tidigare samma argument som på 60-talet när en del vettiga röster argumenterade mot adoptionerna, för SD motsatte sig ju tidigare utomeuropeiska adoptioner.

(…)

Det fanns två läger i adoptionsdebatten under 60-talet när debatten rasade. Det första lägret benämner Hübinette som raspessimisterna. Och de bestod faktiskt av myndighets-Sverige, biståndsvärlden och experterna och dom menade att de icke-vita adoptivbarnen skulle utsättas för diskriminering och oroade sig för att den rasliga homogenitet som då rådde i Sverige skulle luckras upp.

Sedan fanns det ett annat läger som han benämner som rasoptimisterna och dom bemötte pessimisternas farhågor med att svenskarnas rasfördomar skulle bekämpas med hjälp av dom icke-vita adoptivbarnen samt att den homogena svenska befolkningssammansättningen behövde blandas upp. 

Så vad vi hade här var att i princip en del, alltså den djupa sossestaten, insåg att det här är troligen ingen särskilt bra idé, för dom hade ändå koll på läget. Å sedan fanns det en annan rörelse, tyvärr ska sägas, som representerades av kultur-Sverige naturligtvis såsom av författaren Eva Moberg. Hon gick ut och krävde att någonting skulle göras för att underlätta för utomeuropeiska adoptioner och regeringen valde då att tillsätta utredningen Adoption av utländska barn. Och det här optimistiska lägret ville då att Sverige skulle bli internationellt och att svenskarna skulle bli världsmedborgare och att Tredje världen i form av adoptivbarnen skulle komma till Sverige. Det gick helt enkelt inte att låta svenskarna vara ”nästan kemiskt fria från färgade folkinslag” som Richard Sterner uttryckte det.

(…)

Det fanns en livlig diskussion på 60-talet som var väldigt färgad av diskussionen om afroamerikanernas emancipation i USA, som Sverige var besatt av. Någonstans ville dom här personerna ha dom konflikterna även i Sverige, dom ville ha ett mångrasligt Sverige helt enkelt, det var explicit anledningen till att man drev igenom den generösa adoptionslagstiftningen.

Media var med på banan. Hübinette skriver bland annat att optimisternas önskan om att till varje pris och så fort det bara gick öka den rasliga mångfalden i Sverige ledde till hyllande reportage om adoptivfamiljer i pressen. 

(…)

Adoptionen, den har ju varit lite av en doldis när vi analyserar. Alltså när man tänker på svensk migrationspolitik, då går man direkt från biståndspolitikens hjälp på plats till att dom ska få komma hit och få hjälp men adoptionen kom emellan de båda.

(…)

(Att det var en del av förbrunandet av Sverige, att det var medvetet, den tagningen har jag inte ens hört förut.)

(Men taktiken har ju fungerat ganska bra. Jag tänker nu på mina gamla vänner. Anledningen till att man inte kan tänka sig att minska invandringen är ju ofta adoptivungar, att ”då hade ju min kompis bla bla bla aldrig kommit till Sverige och han är ju så j-la skön och ändå svensk”. Det är en himla vanlig förevändning så den här politiken uppfyllde ju sin tilltänkta roll.)

Precis, den normaliserade ju allting som kom därefter. Det intressanta är ju att detta var det väldigt explicita syftet. Alltså det kom före idén om hjälptanken. Hjälptanken var ju det man sedan sålde in till Karin Knutby och Pelle Plankstek, det var ju typ det sista steget. Men på en högre nivå var det ju dom här argumenten som i slutänden var ledande för att genomföra den här förändringen. 

(…)

Man bör ha lite siffror här i huvudet. Alltså 1960, innan den här adoptionen kom igång fanns det bara 5000 utomeuropeiskt födda här i landet. Och även så sent som 1970 så handlade det om 0,2 procent som hade någon form av utomeuropeisk bakgrund. Och svenskar hade ju knappt träffat eller sett en svart, en indier eller en kines – bara 0,2 procent – dom fanns ju inte i Sverige. Och jämför sedan 1970 med 1980 – det handlar om en explosion.

Optimisterna menade ju att blotta närvaron av de icke-vita adoptivbarnen skulle vänja svenskarna vid att acceptera ”färgade” människor och i förlängningen göra svenskarna till antirasister. 

(…)

Så Sverige hade själv lanserat en idé om att vi skulle lösa rasproblemen i hela världen genom att vi skulle visa att det här fungerade. Och tanken var, såväl i biståndspolitiken såväl som i adoptionspolitiken, att vi skulle visa resten av världen hur det skulle gå till.

Och vad som hände på slutet av debatten det var ju att när den här utredningen Adoption av utländska barn kom med ett betänkande 1967 och gav optimisterna rätt så gick luften helt ur pessimisterna. Och året därpå började man med internationella adoptioner i större skala och det här nådde sin kulmen under 70- och 80-talen. En till två procent per årskull utgjordes av utländska adoptivbarn.

År 1980 hade de icke-vita adoptivbarnen förändrat den svenska befolkningssammansättningen i grunden och runt år 2000 var dom adopterade en tiondel av alla utomeuropeiska invandrare. 

Det här är så intressant med Hübinette, jag vet att det finns mycket kritik mot honom och sådär, men snubben skriver ju verkligen och säger som det är, det kan man inte anklaga honom för att inte göra. 

För tack vare den antirasistiska ideologin kastade sig Sverige in i det internationella adoptionsprojektet med hull och hår och det kom att uppfattas som en nationell angelägenhet och både UD och Sida har genom åren bistått med tusentals adoptioner. Vilket vi nu vet har utgjort den kanske största internationella människohandeln, det återstår att se.

(…)

Vad som hände efter 1967 var att alla gick ihop och drog åt samma håll vilket innebär att alla är skyldiga. Och den utredning som nu ska tillsättas, även om det naturligtvis inte kommer att bli så mycket med den, och den skada som har skett här för alla inblandade, alla barn som har kommit hit, deras familjer som har fått sina barn stulna. Jag kan faktiskt sympatisera med föräldrarna för ingen förtjänar att få sina barn stulna och bli transporterade till en annan kontinent där dom egentligen inte hör hemma. 

Det här har skapat enormt mycket lidande och det här har gynnat antirasister, godhetsknarkare och människohandlare och det här möjliggjordes, som Hübinette skriver, tack vare den antirasistiska överideologin. När man ser att resultatet inte leder till någonting positivt för alla inblandade, hur kan man fortfarande vara en del av den här antirasistiska ideologin. Den enda förklaringen jag kan se är att man inte vill att vita ska få ha sina egna länder. Jag vet dock inte var Hübinette står i den frågan.

Det här är ändå ett intressant tredje ben i hela folkutbytet.

(Det är klart det är j-vl-igt smart att ha en brun eller gul människa i varje klass i skolan för att påverka resterande 25-50 ungar genom att normalisera dom. ”Hon är väl precis som vi”, liksom. Det är en j-vl-igt smart grej.)

(Dessutom så finns det säkert en anledning att ta typ koreaner och börja där, för då har man någonstans i den unga hjärnan, då kan man bryta ned kategorierna svensk – asiat. För det vet ju alla hur adoptivkoreaner är liksom – de klarar sig bäst av alla icke-vita i den svenska skolan – och då har man ”in before:at” senegalesen som kommer 2015. Och i och med att minnet av den asiatiska adoptivungen finns kvar i huvet så har man planterat det och kategorin är trasig – kategorin svensk och icke-svensk har blivit blur:ad – det är dj-v-lskt smart.)

Och dom hade kommit undan med det om det inte var för den här ettrige koreanske professorn i Karlstad.”

Intervjuad i Internationalen om de korrupta adoptionerna

Rasmus Klockljung intervjuar Chileadoption.se:s Clas Lindholm och mig i Internationalen:

Sett till befolkningsmängd har fler barn adopterats till Sverige än till något annat land i världen. Omkring 60 000 barn födda i över 100 länder har fått nya familjer här. Den svenska föreningen Adoptionscentrum, världens näst största adoptionsorganisation, hade verksamhet i Chile från tidigt 1970-tal fram till 1992, och har genomfört de flesta av de svenska adoptionerna som är aktuella i polisutredningen. Deras ombud i landet återkommer gång på gång i adoptionshandlingar, och var redan på 1970-talet föremål för flera polisutredningar om misstänkta barnarov, men friades då. Nu förekommer hon även i den pågående utredningen.

Moderaternas nuvarande partiledare Ulf Kristersson var ordförande för Adoptionscentrum mellan 2003 och 2005. Under den perioden gjorde två chilenska journaliststudenter en granskning som de skickade till föreningen, som i sin tur gjorde en internutredning. Den kom fram till att inga fel kunde påvisas. Kristersson anser fortfarande att det inte fanns några orsaker att misstänka att några dokument var förfalskade. Nu, efter de senaste granskningarna i media, tvärvänder Kristersson och vill istället att en vitbok görs över den svenska adoptionsverksamheten.

2018, efter att avslöjandena om illegala adoptioner från Chile fått uppmärksamhet, bildades föreningen Chileadoption.se som hjälper adopterade att söka efter sina rötter. Clas Lindholm är föreningens ordförande, och tycker att det betyder mycket att frågan ”äntligen fått stort genomslag”. 

– Vi hoppas att Sverige tillsätter en statlig oberoende utredning kring våra adoptioner, hur de kunde genomföras och godkännas på så vaga grunder i svenska tingsrätter, vad Sverige vetat om, att ansvar utkrävs och att rättvisa skipas, skriver han i ett mejl. 

– Den parlamentariska utredningen har slagit fast att det som skett är brott mot mänskliga rättigheter. Vi har systematiskt blivit dödförklarade, kidnappade och fått våra dokument medvetet förfalskade. Vi vill ha upprättelse och kompensation. Vi är inte intresserade av en vitbok. 

Tobias Hübinette är forskare vid Karlstads universitet och sedan många år en mycket aktiv debattör i adoptionsfrågor. Han menar att det som skett i Chile inte på något sätt är unikt. 

– Min ståndpunkt är att så som det gått till i Chile är så det har gått till i i stort sett alla ursprungsländer. I Chile har däremot ursprungslandet gjort jobbet med polisutredningen, vilket är skillnaden mot många andra länder. 

Såväl Dagens Nyheters pågående granskning som reportage i andra medier under tidigare år visar mycket riktigt att barn rövats bort i många länder för att adopteras bort utomlands. I Nederländerna avslutades nyligen en statlig utredning som visade just detta, vilket ledde till att landet satt stopp för internationella adoptioner eftersom risken för att de är olagliga bedöms vara så stor. 

Hübinette säger till Internationalen att det är en väg som även Sverige bör välja. 

– Om man kommer fram till att det inte går att garantera att även dagens adoptioner är rättssäkra, så är det för svensk del det man bör göra. Eftersom det är samma ursprungsländer som både holländare och svenskar adopterat från skulle det mycket väl kunna bli konsekvensen, för medieavslöjanden om adoptionsskandaler är minst lika vanliga i dag som de alltid har varit.

Den ansvariga tillsynsmyndigheten i Sverige är Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Mfof. Ett av dess uppdrag är att göra tillsynsresor till ursprungsländer och granska att allt går rätt till, och tjänstemän har även efter millennieskiftet i många år rapporterat att de upptäckt oegentligheter. Generaldirektören Per Bergling kan när DN frågar inte ge en sådan garanti som Tobias Hübinette efterfrågar. 

I tisdags besvarade socialministern Lena Hallengren i riksdagen en interpellation från vänsterpartisten Jon Thorbjörnson, där hon utlovade en översyn av hur svensk adoptionsverksamhet gått till under tiden från 1960-talet till 1990-talet. Det är en omsvängning från att hon så sent som för ett par månader sedan ansåg att Sverige borde invänta den chilenska polisutredningen, men nu hänvisar ministern till att den drar ut alltför mycket på tiden. 

Trots Thorbjörnsons upprepade frågor om huruvida inte översynen borde omfatta även senare år menade Hallengren att det inte behövs eftersom adoptioner numera är mer rättssäkra än tidigare. 

Detta räcker inte, anser Tobias Hübinette. 

– Nej, jag skulle gärna vilja se en genomlysning av alla adoptioner från början till slut. Det skulle visserligen vara ett gigantiskt uppdrag med tanke på hur många adoptioner vi talar om, men det är på min önskelista.”

Göteborgs-Tidningen och Borås Tidning kräver på ledarplats att regeringen och socialminister Lena Hallengren måste sluta fördröja tillsättandet av en utredning, att den kommande utredningen måste undersöka de utlandsadoptioner som även ägde rum efter år 2000, att internationell adoption i det närmaste kan likställas vid människohandel och trafficking samt att Sverige bör följa det holländska exemplet och stoppa alla utlandsadoptioner

Göteborgs-Tidningen (GT) och Borås Tidning (BT) skriver igår respektive idag på ledarplats att ”Lena Hallengren måste sluta fördröja en grundlig granskning”, att den kommande utredningen måste undersöka de utlandsadoptioner som även ägde rum efter år 2000 såsom från Kina inte minst, att internationell adoption i det närmaste kan likställas vid människohandel och trafficking samt att Sverige bör följa det holländska exemplet och ”överväga att preliminärt stoppa adoptioner från utlandet för att bryta brottskedjorna”:


GT 2021-02-23:
”Socialminister Lena Hallengren har däremot länge försökt undvika att ta i den känsliga frågan om missförhållanden vid internationella adoptioner. Sverige bör avvakta en brottsutredning i Chile, har hon sagt. Men på måndagen förklarade Hallengren i DN att regeringen vill se över hur adoptionsförmedlingen fungerade under 1960- till 1990-talen och att det arbetet kanske ska dra i gång innan det chilenska rättsväsendet är klart.


Vadå kanske? Och varför dra ett streck vid 1990-talet? Det finns ingen anledning att vänta – många biologiska föräldrar har redan gått bort. Det finns heller inget skäl att utesluta senare års missförhållanden – i Chile fanns nätverk som stal barn långt in på 2000-talet.


Lena Hallengren bör snabbt tillsätta en grundlig granskning av de internationella adoptionerna till Sverige. Det är vi skyldiga de stulna barnen och deras föräldrar.”


BT 2021-02-24:
”Människohandeln tar sig många former, arbetskraft, prostitution, surrogatmödraskap. Ofta handlar det tyvärr om barn. DN har rapporterat om hur detta även har varit en del av Sveriges adoptionshistoria. Madeleine In-hwa Björk, själv adopterad på felaktig grund, säger i en intervju i DN att: ”Barn och pengar korsar varandra. Det är pengar i utbyte mot någonting.””


(…)


”Människohandel måste bekämpas hårdare på alla plan, och genom mer internationellt samarbete. Som Nederländerna bör Sverige överväga att preliminärt stoppa adoptioner från utlandet för att bryta brottskedjorna. Att ta en paus från adoption av barn, i de fall man inte vet om föräldrarna har godkänt det, kan göra att den svarta marknaden bakom förlorar en av sina stora inkomstkällor.
Adoption kan fortfarande ske inom landet, men målet måste i längden vara att föräldrar aldrig ska behöva förlora sina barn på falska premisser. När det finns pengar inblandande, med en ojämn ekonomisk fördelning i världen, är det svårt att säkerställa att saker går rätt till.


Vi måste komma ihåg att människor aldrig är en vara. Som ett av världens rikaste länder har Sverige ett ansvar att säkerställa att det efterföljs i praktiken.”

Om att vara bannlyst som källa i svensk media

Blev igår intervjuad av GP angående en SD:are och dennes politiska bakgrund men lite senare fick jag veta att GP har bestämt att jag inte får citeras med namn i tidningen (eller på tidningens hemsida) ”på grund av min bakgrund” och detta trots att de uppgifter, analyser, perspektiv och kontakter som jag försedde tidningen med kommer att användas av och i densamma (d v s av och i GP).

Tyvärr är detta förhållningssättet och attityden till mig (och till mitt namn) på alltför många redaktioner (såsom bl a på DN, SR, SvD o s v) och har så varit i rejält många år – d v s jag anses vara ”partisk” o s v trots att den information och den kunskap jag förestår och förmedlar regelbundet kommer till nytta. Det hör då till saken att jag mycket ofta blir kontaktad av journalister i frågor som bl a rör extremhögern, SD, adoption, Korea, asiater, minoriteter, mångfald, ras och rasism och hjälper i stort sett alltid alla journalister om jag kan bidra med något.

Det är också så att i stort varje gång mitt namn förekommer i något medialt sammanhang så blir redaktionen/redaktören ifråga rutinmässigt kontaktad av negativt inställda läsare/lyssnare/tittare som ifrågasätter varför mitt namn omnämns och/eller varför jag intervjuas.

Om Dagens Nyheter och adoptionsfrågan

Det är på så många sätt speciellt att det just är DN, d v s Sveriges fortfarande största och viktigaste dags(morgon)tidning, som nu har valt att börja publicera en stor granskning av den svenska adoptionsindustrin och av genomkorrupta Adoptionscentrum.

DN var för det första den tidning vars ledarsida och debattsida fylldes med ett stort antal artiklar om internationell adoption på 1960-talet under det årtionde när utlandsadoptionerna till Sverige institutionaliserades och när bl a DN:s Herbert Tingsten, Eva Moberg och Olof Lagercrantz mobiliserades för att försvara verksamheten mot dåtidens kritiker. Bara i exempelvis september 1964 hann DN med att publicera hela tre ledartexter om just internationell adoption.


På 1970- och 80-talen var DN sedan ofta först med att rapportera om adoptionsskandaler som ägde rum världen över i ursprungsländer som svenskarna adopterade ifrån. Dessa avslöjanden ledde samtidigt dock ingenstans och oftast på grund av att Adoptionscentrum gick i svaromål och dementerade i DN och i den dåtida pressen i övrigt att den internationella adoptionsverksamheten var korrupt.


På 1990- och 00-talen blev DN därefter den ledande radikala rösten för att liberalisera den svenska adoptionslagstiftningen så att även homosexuella, icke-heteros och äldre personer skulle kunna få adoptera då antalet ofrivilligt barnlösa svenskar hela tiden sköt i höjden under dessa decennier. Under denna tid ifrågasatte DN:s ledarsida även att utlandsadopterade mår sämre än andra grupper i Sverige och försöker begå eller begår självmord mer än andra. Det hör till saken att DN:s dåvarande chefredaktör själv var adoptivförälder och detsamma gällde flera andra journalister på tidningen samtidigt som också SVT:s VD och GP:s chefredaktör m fl var adoptivföräldrar liksom flera ministrar, partiledare och riksdagsledamöter och även ärkebiskopen m fl.

Efter att själv ha varit synnerligen aktiv i att kritisera den svenska adoptionsindustrin, svenska statens inblandning i de korrupta adoptionerna och genomkorrupta Adoptionscentrum fick jag på 2000- och 2010-talen finna mig i att både bli uthängd i och av DN och även i och av andra tidningar och bli portad från att bli publicerad, intervjuad och citerad i DN och i andra tidningar då jag under dessa årtionden allmänt ansågs vara oetisk som både debattör och forskare i adoptionsfrågor genom att jag lyfte fram s k ”negativa” sidor av den svenska adoptionsverksamheten och av de utlandsadopterades liv i Sverige (OBS: det ansågs på 2000- och 2010-talen vara oetiskt att hävda att internationell adoption kunde jämföras med människohandel och det ansågs vara oetiskt att forska om att adopterade mår dåligt på olika sätt och misslyckas i olika sammanhang).

Att det är just DN som nu låter Patrik Lundberg och Josefin Sköld genomföra en omfattande granskning av den svenska adoptionsverksamheten är m a o på alla sätt och vis historiskt.

Idag inleder DN en serie granskande reportage om den svenska adoptionsindustrin och genomkorrupta Adoptionscentrum

DN:s Patrik Lundberg och Josefin Sköld inleder idag en stor granskning av och en längre artikelserie om det faktum att 1000-tals av Sveriges 60 000 utlandsadoptioner har varit illegala och korrupta. Inget annat folk på jorden har proportionellt sett adopterat så många barn från andra länder som svenskarna och genomkorrupta Adoptionscentrum som har stått bakom hälften av de 60 000 adoptionerna är därför världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt.

Att Sverige är historiens, planetens och mänsklighetens största adoptionsland någonsin och utan konkurrens kan kort och gott förklaras på följande sätt: Den s k 68-revolutionen blev mer genomgripande i Sverige än i något annat land vilket gjorde att svenskarna blev mer sexuellt frigjorda än något annat folk på jorden liksom mer antirasistiska och internationalistiska än något annat land i världen. Detta gjorde att tillgången på svenska barn att adoptera inom landet ströps över en natt och att födelsetalen minskade dramatiskt och mängder med svenskar blev därför med åren ofrivilligt barnlösa – singlar liksom par och heteros liksom homos.

Tillsammans med en radikal antirasistisk ideologi som sade att svenskarna hade en unik antirasistisk mission att fylla på jorden att bekämpa rasismen och stå upp för alla icke-vita människor i världen samtidigt som Sverige var utpräglat rasligt homogent på 1960- och 70-talen legitimerades sedan den internationella adoptionsverksamheten, som exploderade i omfattning under just det mytomspunna revolutionsåret 1968, ideologiskt med antirasism och internationell solidaritet med den s k Tredje världen och med idén att Sverige måste bli mer ”internationellt” vad gäller befolkningssammansättningen, d v s Sverige behövde icke-vita invandrare i form av adoptivbarn då Sverige var ansågs vara alltför vitt och (de vita) svenskarna ansågs även behöva (ras)blandas upp (förhoppningen var då att adoptivbarnen skulle få barn med majoritetssvenskarna som vuxna).

På 90-talet började jag gräva i frågan om de korrupta adoptionerna från Sydkorea till Sverige tillsammans med en annan adopterad som hade adopterats från Sydkorea till Belgien och vi kunde då tillsammans konstatera att uppemot 90% av de koreanska adoptionsdokumenten är manipulerade: Felaktiga och påhittade ursprungsnamn, födelsedatum och födelseorter anges systematiskt, spåren av de biologiska föräldrarna och familjerna är mestadels utplånade och de uppgivna bakgrundshistorierna till varför en adoption har ägt rum är uppdiktade och inte minst kalkerade på varandra för att till varje pris dölja alla spår av korruptionen. Sydkorea är då likt en spegelbild av Sverige det land i världen och i historien som har adopterat bort ojämförligt flest barn till andra länder – det handlar om över 200 000 utlandsadoptioner till ett 15-tal västländer.

År 2002 var jag sedan delaktig i två radiodokumentärer och tre tv-dokumentärer och ett flertal artiklar och reportage i media och i pressen som handlade om internationell adoption och utlandsadopterade och där frågan om de korrupta adoptionerna stod i centrum. Då handlade det bl a om 1000-tals korrupta adoptioner från Thailand till Sverige som Adoptionscentrum, svenska UD och svenska staten tillsammans hade varit inblandade i och två adopterade från Thailand försökte förgäves stämma representanter för desamma men deras polisanmälan lades tyvärr ned p g a preskriptionstiden.

På 2000-talet var jag även delaktig i att bygga upp och utveckla Spårlöst – ett av Sveriges mest långlivade och populära tv-program sedan dess – tack vare framlidne Adam Alsing som lät mig bygga upp en omfattande föräldra- och familjesökningsverksamheten vid sidan av programmet som jag ansvarade för och skötte. Under de sammanlagt fem säsonger som jag arbetade på Spårlöst och ägnade mig åt att försöka hitta de adopterades förstaföräldrar och biologiska familjer inkom totalt 4000 förfrågningar till programmet varav över 1000 härrörde från just utlandsadopterade. Med andra ord var jag i kontakt med över 1000 vuxna utlandsadopterade runtom i landet under dessa år och i samband med det arbetet blev det än mer uppenbart för mig att flertalet av alla utlandsadoptioner till Sverige inte har gått rätt till och har varit korrupta och illegala.

På grund av att jag under många år var den enda i landet som kontinuerligt grävde i och undersökte frågan om korrupta adoptioner blev jag uthängd i DN av Adoptionscentrums dåvarande kanslichef som varande den onda ”hjärnan” bakom alla dåvarande avslöjanden om korrupta adoptioner.

Under 1990- och 2000-talen var jag också mycket aktiv som skribent, forskare, debattör och aktivist i Sydkorea där jag i år efter år anklagade de koreanska adoptionsbyråerna och den koreanska staten för korruption, vilket gjorde att jag till slut blev hårt stigmatiserad som en extremist i både Sverige och Sydkorea liksom i åtskilliga andra länder på jorden som antingen har adopterat bort barn eller adopterat barn från andra länder där mitt namn fortfarande associeras med extremism. DN:s och Patrik Lundbergs och Josefin Skölds artikelserie om de korrupta adoptionerna som börjar att publiceras idag är därför för mig personligen en upprättelse som visar att jag genom alla år faktiskt har haft rätt.

Det som nu krävs är att Löfvens regering och socialminister Lena Hallengren tillsätter en utredning som går till botten med alla dessa korrupta adoptioner så att vi 60 000 utlandsadopterade i landet och våra adoptivföräldrar, syskon, släktingar och eventuella partners och barn liksom våra förstaföräldrar och förstafamiljer i våra ursprungsländer äntligen får veta sanningen om varför vi egentligen hamnade här i Sverige och på vilka grunder och i bästa fall åtminstone erhålla en ursäkt.

Om Ulf Kristersson blir nästa statsminister efter 2022 års val är dock chansen tyvärr mycket liten att det någonsin tillsätts en sådan utredning i Sverige såsom den pågående schweiziska utredningen och den nyligen offentliggjorda holländska utredningen då Kristersson tidigare var ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum under de år då den internationella adoptionsverksamheten peakade på jorden efter Kalla krigets slut när Kina och hela Central- och Östeuropa öppnades som adoptionsländer/regioner för svenskarna och västerlänningarna. När Kristersson ledde Adoptionscentrum stämde han f ö möte med ett antal adopterade från Sydkorea på en koreansk restaurang i Stockholm där han bad dem att försöka få stopp på mig då jag på den tiden var hyperaktiv i det närmaste dygnet runt i adoptionsfrågorna och förde ett slags enmanskrig mot Adoptionscentrum.

Att ställa alla de 1000-tals svenskar som sedan 1960-talet har arbetat inom den svenska adoptionsverksamheten och både på adoptionsorganisationerna, på UD och på SIDA till svars är nog dock tyvärr inte görligt. En hel del av dem har redan hunnit gå bort, de allra flesta av dem är högutbildade socialgrupp ett-svenskar med höga inkomster och stora förmögenheter och inte minst med mycket makt i samhället och fr a så håller de varandra om ryggen och skyddar varandra samtidigt som att det blir alltmer uppenbart att de innerst inne nog ändå är väl medvetna om vad de har gjort.

”Jyothi Svahn såldes som barn – och adopterades bort till Sverige utan mammans vetskap. Fredrik Nyberg blev stulen. Nu vill han ställa någon till svars. I sex decennier har internationell adoption till Sverige kantats av larm om oegentligheter. I dag är många av de adopterade vuxna. De vill ha svar. Vad gör Sverige för att utreda vad som har hänt? I dag inleder DN en granskning av brotten som har begåtts i adoptioners spår.”

https://www.dn.se/sverige/de-vill-veta-sanningen-om-sina-adoptioner

https://www.dn.se/sverige/kusinerna-adopterades-fran-tva-kontinenter-badas-dokument-var-forfalskade

”Från 1950-talet och framåt har närmare 60.000 utländska barn fått nya föräldrar i Sverige. Majoriteten av de adopterade anlände under 1970- och 1980-talet och kom framför allt från Sydkorea, Chile och Etiopien. Sedan dess har de svenska adoptionsföreningarna verkat i över 100 länder.

De internationella adoptionerna drevs fram genom ideella krafter, eldsjälar som ville rädda föräldralösa barn från fattigdom och en uppväxt på institution. Systemet byggdes också upp av barnlängtan – internationell adoption blev folkhemmets lösning på ofrivillig barnlöshet. Genom åren förde svenska regeringar en politik som främjade internationell adoption.

Blivande adoptivföräldrar fick ekonomiska bidrag och svenska ambassader utomlands engagerades i jakten på tillgängliga barn, visar dokument som DN tagit del av. Sverige blev pionjär. Alla hade rätt till en kärnfamilj. Snart blev efterfrågan större än antalet barn som var möjliga att adoptera.

Ideella föreningar fick tidigt statens förtroende att ro adoptionerna i land, samtidigt som riksdagen stiftade lagar och satte upp regler som skulle följas. Men det finns en period i adoptivbarnets liv som ingen svensk myndighet har kunnat få insyn i: tiden från förlossning till att barnet blev aktuellt för adoption. Den luckan har kantats av larm om oegentligheter och risker för korruption och barnhandel. Rapporter som har nått svenska myndigheter.”

(…)

”Nyligen presenterade en regeringskommission i Nederländerna en rapport som visade att barn stulits från sina biologiska föräldrar. Landet har nu beslutat att frysa alla adoptioner från utlandet.

I Schweiz pågår en statlig utredning som ska granska oegentligheter kring barn som adopterades från Sri Lanka under 1970-, 1980- och 1990-talet, efter uppgifter om att barn har stulits.

I Chile har en parlamentarisk utredning visat att föräldrar har tvingats lämna sina barn för adoption under hot och hur nyfödda dödförklarats på sjukhuset – för att sedan adopteras till USA och Europa. Just nu pågår en brottsutredning som inbegriper tusentals chilenska adoptionsärenden, över 640 av dem berör barn som adopterats till Sverige och deras biologiska föräldrar. Uppgifterna om oegentligheter kopplade till adoption är inte nya för Sverige.

Hos departement och myndigheter finns brev och rapporter med allvarliga anklagelser, visar DN:s granskning. Men här har ingen regering under de senaste sex decennierna gått till botten med uppgifterna. Antalet adoptioner är i dag färre än på 1970- och 1980-talet, då långt fler än tusen barn per år kom hit. På senare år har det handlat om ungefär 350–500 utländska barn.

I början av året presenterade Statskontoret sin utredning på regeringens uppdrag om hur svenska adoptioner ska organiseras. I rapporten finns uppgifter om stora brister i barnens adoptionsakter. Det saknas dokumentation om hur ursprungsländerna har sökt efter barnens föräldrar. Något som strider mot Haagkonventionen. Statskontorets slutsats: Mycket kan bli bättre. Men adoptionerna fortsätter.”

Kan det verkligen stämma att SD, AfS och MED nu har närmat sig varandra?

Kan det verkligen stämma att SD, AfS och MED nu har närmat sig varandra, d v s de partier som tillsammans fick över 18% i 2018 års riksdagsval?

Ja det verkar inte bättre/sämre när alternativmedierna nu ser ut att ha utvecklats till den svenska s k nationella rörelsens ”we-are-family”-kitt: 

Exakt24:s Luai Ahmed, Swebbtv:s Katerina Janouch och MED:s Emmie Mikaelsson framträder nu tillsammans i SD:s tv-kanal Riksstudios.

Att den s k nationella rörelsen alltid har varit incestuös organisationshistoriskt sett (OBS: jag vill inte förringa incest) samtidigt som att den har präglats av både matricid/patricid och filicid, d v s att utbrytargrupper försöker ”döda” (OBS: jag vill inte förringa föräldramord) moderpartiet eller att fadershuset försöker ”döda” ättelägget ifråga (OBS: jag vill inte förringa barnamord) är väl bekant ända sedan denna politiska rörelse uppstod i Värmland för 97 år sedan (se t ex https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/07/07/sverigedemokraterna-extremhogern-nazister) men sedan SD och alternativmedierna tillsammans stod upp för Swebbtv mot Youtube under den senaste julhelgen och därefter efter nyår för Trump mot Twitter så har kampen mot de amerikanska techjättarna tillsammans med den gamla kampen mot s k ”vänstervridna” public service-media och mot de s k ”vänsterliberala” medierna på rekordtid kommit att ena i stort sett hela den vildvuxna svenska alternativmedievärlden.

”Tillsammans är vi starka” som Nyheter idag, Samnytt/Samhällsnytt, Exakt24, Nya tider och Fria tider uttryckte det när de gick samman tillsammans med både SD, AfS och MED (liksom f ö även NMR) för att stå upp för Swebbtv i december förra året.

Eftersom både SD, AfS och MED (liksom f ö även NMR) är helt beroende av alternativmedierna och sociala medier-plattformarna, och kanske särskilt SD som är väl medvetet om att partiet aldrig hade kunnat växa och bli så stort som SD är idag utan alternativmedierna, vilka varje dygn numera tävlar med och utmanar de s k gammelmedierna om störst genomslag på internet liksom på både Facebook, Youtube och Twitter (d v s om vilken nyhet som det s k svenska folket läser om och sprider i sociala medier allra mest per dygn), så är det slutligen också uppenbart att SD just nu och sedan Riksstudios sjösattes i november 2020 försöker knyta hela den svenska s k nationella rörelsen till sig inför 2022 års val via just alternativmedierna.