Kategori: media

Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” fortsätter att leva sitt eget liv och delar av den har nu blivit inläst av Johan Rabaeus

Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En analys av en nation i kris” som kom ut i höstas fortsätter att leva sitt eget liv:

https://podcasts.apple.com/se/podcast/inläst-vit-melankoli/id1447122576?i=1000523426699

I veckan hörde en student vid Göteborgs universitet av sig som utgår från Catrins och min teoretisering och temporalisering av den svenska vithetens och de svenska rasrelationernas moderna historia i sin uppsats, nyligen stötte jag på en person som berättade att en avhandling också ska ha gjort det för ett tag sedan, fortfarande efter flera månader är boken den mest sålda av Makadam förlags cirka 330 böcker som finns till försäljning hos nätbokhandlarna och nu har skådespelaren Johan Rabaeus läst in ett stycke ur vår bok för Kvartals räkning.

SD-anknutna Samnytt tilldelas en kvarts miljon av Mediestödsnämnden rapportera om och från miljonprogramsområdena i Stor-Stockholm

Ett aprilskämt? Nej det är maj månad nu – inte april.

SD-anknutna Samnytt tilldelas en kvarts miljon kr av Mediestödsnämnden under kategorin ”vita fläckar-stödet” för att täcka och rapportera om och från miljonprogramsområdena i Stor-Stockholm (såsom bl a Rinkeby, Husby och Akalla i Stockholms stad, Fittja i Botkyrka och Flemingsberg i Huddinge):

”Den 19 maj 2021 fattade mediestödsnämnden beslut om stöd för lokal journalistik. Totalt beviljas 245 ansökningar stöd om ca 140 miljoner kronor. Dessutom beviljas 93 av ansökningarna stöd för tre år.”

https://via.tt.se/pressmeddelande/lokal-journalistik-far-140-miljoner-i-stod?publisherId=3235838&releaseId=3300291

”Stödet kallas ibland även för ”Vita fläckar-stödet” eftersom stödets syfte är att stödja insatser för journalistisk bevakning i svagt bevakade områden, där helt obevakade områden kallas vita fläckar. Stödet kan sökas av allmänna nyhetsmedier som planerar att starta, utöka eller upprätthålla den journalistiska bevakningen i svagt bevakade områden.

En förändring för 2021 är att stöd för lokal journalistik kan beviljas för flera år. I drygt 85 % av årets ansökningar söktes stöd för tre år. Nämnden har därför, utifrån de medel som nu finns tillgängliga, gjort en prioritering av vilka insatser som ska beviljas stöd för flera år. Totalt beviljas 93 av 262 ansökningar stöd för tre år. De som inte har fått medel för tre år har möjlighet att söka stöd igen nästa år.

– Möjligheten att bevilja stöd för flera år ser vi som en god utveckling för lokaljournalistiken. Det hjälper de aktörer som beviljats medel att kunna satsa långsiktigt, vilket i sin tur bidrar till att uppnå syftet med mediestödet; att stärka demokratin genom att främja allmänhetens tillgång till oberoende nyhetsförmedling i hela landet, säger Charlotte Ingvar-Nilsson, generaldirektör på Myndigheten för press, radio och tv.

I år kom det in sammanlagt 302 ansökningar och stödet för lokal journalistik 2021 fördelas över 20 län. Av de 245 ansökningar som blir beviljade är det 48 insatser som får stöd för första gången. Nämnden har detta år haft mer medel att fördela än tidigare år, men det har dock inte räckt för att bevilja alla ansökningar.”

Omnämnd i altmediesammanhang i både Sverige och i USA under veckan angående rasism mot asiater

Är det inte den ryska nyhetsbyrån Sputnik så är det amerikanska högerradikala Breitbart som citerar och skriver om mig och i båda fallen utan att fråga mig eller ens kontakta mig.

Denna gång handlar det konkret om att jag i veckan återigen berättade om att jag regelbundet och sedan många år tillbaka hånas och förlöjligas i det offentliga rummet av invånare i miljonprogramsområdena med utomeuropeisk bakgrund för att jag har (nordost/sydost)asiatiskt utseende och därmed sannolikt uppfattas som ”töntig”, ”löjlig”, ”bögig”, ”omanlig”, ”oattraktiv”, ”ful” och ”feminin” av de allra flesta i ”Orten” där många är väldigt medvetna om både utseende och apparition i övrigt. I samband med det beskrev jag fr a andragenerationskillarna på ett, anser uppenbarligen väldigt många, nedsättande och stereotypt sätt (såsom hur de klär sig, hur de rör sig och för sig med sina kroppar, hur deras kroppar ser ut, deras blickar, deras minspel, deras jakt på ”respekt” och maskulinitet, deras starka intresse för heterosexuellt sex och ”brudar” mm).

I veckan har ett flertal svenska högerradikala alternativmedier liksom NMR m fl grupperingar rapporterat om denna incident och jag har också tagit emot telefonsamtal från högerradikala alternativmedieföreträdare (såsom från Exakt24:s Mattias Dahlgren som ville få mig att erkänna att den svenska s k nationella rörelsen alltid har haft rätt och att jag nu själv faktiskt ger denna politiska rörelse rätt) och blivit omnämnd av Björn Björkqvist och Ludvig Delin i Svegots podd och av Christoffer Dulny och Martin Saxlind i podden Vita pillret samt även erhållit ett mycket stort antal reaktioner på incidenten från Bulletin-skribenter och på Twitter och Facebook liksom även på Gab.

”Omvänt” har ett stort antal fr a majoritetssvenska antirasister liksom även personer som själva har utomeuropeisk bakgrund och som kommer från och bor i miljonprogramsområdena hört av sig och reagerat starkt på att jag beskriver ”andragenerationsgrabbarna” med utomeuropeisk bakgrund i ”Orten” på ett enligt dem både mycket stereotypt och nedsättande vis.

På högerkanten verkar reaktionen vara något i stil med ”han får skylla sig själv som i åratal har stått upp för förorterna och deras invånare och inte har fattat att han själv som asiatisk man står lägst i kurs där” samt ”nu får han smaka på sin egen medicin som i åratal har hetsat mot och hängt ut majoritetssvenska SD:are och andra nationella som tillhör majoritetsbefolkningen på ett rasistiskt sätt”.

Och på vänsterkanten verkar reaktionen vara ”det är så förkastligt att just han som i åratal har stått upp för förorterna och deras invånare uttrycker sig så förnedrande och föraktfullt om desamma” samt ”han måste förstå att han som asiatisk man faktiskt drabbas långt mindre av rasism än Orten-ungdomarna med bakgrund i Mellanöstern, Afrika och Latinamerika i det svenska majoritetssamhället i stort och att det därför är rasistiskt och ett sätt att sparka nedåt när han beskriver dem på ett stereotypt sätt”.

https://www.breitbart.com/europe/2021/05/07/woke-academic-complains-racial-harassment-migrant-youths

”Tobias Hübinette, a Swedish academic and one of the founders of Sweden’s far-left “anti-hate” magazine Expo, claims to have suffered constant racial harassment from “young grown men with an overseas background”. Hübinette, who was born in South Korea and was allegedly active as a member of Anti-Fascist Action (AFA/Antifa) in the past, was one of the founding members of the Expo Magazine, published by the Expo Foundation, a far-left group in Sweden.

Now a faculty member at Karlstad University, where his research interests include “critical race and whiteness studies”, Hübinette wrote on Facebook that he has been subject to constant racist verbal attacks from young men of migrant backgrounds, Document.no reports. Hübinette said the racial-based verbal abuse happened while he was in low-income housing neighbourhoods, known in Sweden as “Million Programme” areas.

In his Facebook post, the academic claims that youths would yell phrases like “ni hao” at him, the Chinese word for “hello”, as well as making other noises and laughing at him, theorising that his harassers felt “superior to my masculinity”. He added that many migrant-background young men in low-income areas consider men from the north and south-east Asia “feminine and ‘gay’” and blamed North American stereotype of Asians, saying that in the USA, “it is too socially accepted to look down on and mock northeast/southeast Asians in the non-white ‘ghettos’”.

En dag i Frankrikes tecken

Det är inte varje dag som en får postförsändelser med böcker från Frankrike och verkligen inte varje dag som två sådana försändelser kommer med brevbäraren på en och samma dag men för min del hände det faktiskt i fredags:

Det handlar dels om Johee Bourgains bok ”L’adoption internationale, mythes et réalités” som anlände färsk från tryckeriet tillsammans med några rader från förlaget/förläggaren då jag är omnämnd i boken och då författaren tydligen uppskattar mig. Bourgain är likt mig själv både är adopterad från Sydkorea och antirasist och hon anlägger ett postkolonialt feministiskt perspektiv på internationell adoption i boken, som är den allra första i sitt slag i Frankrike och på franska.


Sedan fick jag också Jun Youn Kims avhandling ”Les pratiques de l’adoption et la famille en Corée du XVème au XXème siècle. Une approche institutionnelle et sociologique”, vari jag också är omnämnd. Jun Youn Kim besökte mig i Sverige när hon var doktorand och fick då låna och/eller kopiera av en massa empiriskt material av mig, vilket hon också tackar mig för i sin avhandling.


Och märkligast av allt är att jag tidigare på dagen intervjuades av den franska dagstidningen Le Monde angående mitt mångåriga arbete med att gräva fram och uppmärksamma korruptionen inom den globala adoptionsindustrin liksom angående min forskning inom fältet kritiska adoptionsstudier, som också är känt i Frankrike.

De tre senaste månaderna har inneburit en revansch för mig efter åratal av marginalisering, stigmatisering och konflikter på grund av att de frågor som jag har varit engagerad i under flera decennier plötsligt har hamnat på agendan

Innevarande års tre senaste månader (d v s februari, mars och april 2021) har nog varit bland de mest händelserika i mitt (yrkes)liv (åtminstone hitintills) och de har bl a bjudit på två mycket uppmärksammade bokutgivningar (såsom i form av ett stort antal recensioner och i form av flera topplaceringar på olika bokförsäljningslistor), fyra eller fem framträdanden i Sveriges Television (beroende på hur en räknar), fem eller sex framträdanden i Sveriges Radio (beroende på hur en räknar), en understreckare i SvD, en DN Debatt-artikel, ett 20-tal offentliga framträdanden och föreläsningar, ett 10-tal intervjuer i olika tidningar och tidskrifter, ett 90-tal omnämnanden i olika medier, ett 70-tal citeringar och refereringar i andras akademiska texter o s v för plötsligt har nästan alla de frågor som jag har varit engagerad i ”non-stop” under flera årtionden hamnat på den offentliga agendan såsom frågan om asiaters situation och rasism mot asiater, frågan om jämlikhetsdata och om att kartlägga, räkna, mäta och följa upp representation och mångfald, frågor som rör internationell adoption och utlandsadopterade, frågor som rör SD och extremhögern och sist men inte minst frågor som rör ras, vithet, svenskhet och rasism i allmänhet i ett svenskt sammanhang och i relation till olika minoriteter.


Inte minst har de senaste tre månaderna bjudit på reaktioner som dessa varav flertalet härrör från svenska asiater och från utlandsadopterade och är det något jag kommer att minnas i efterhand när detta för min del händelserika år väl är över så är det just att våren 2021 innebar det definitiva genombrottet för både frågan om de svenska asiaterna och rasism mot asiater och för frågan om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten och de utlandsadopterades situation.


Under alltför många år har jag dessutom upplevt och uppfattat (och även andra har också gjort det och kunnat intyga det så jag har inte varit paranoid) att jag (liksom mitt namn) har varit ute i kylan och marginaliserad och något av persona non grata i offentligheten och i media och både i public service-sammanhang och i de stora tidningarna då jag har förknippats med att vara ”extremist”, ”biologist” och essentialist” (och bl a då jag har förespråkat jämlikhetsdata och att använda rasbegreppet liksom att jag har ansetts gått alltför för långt vad gäller att kritisera internationell adoption och rasstereotyper av asiater) liksom med att vara en slags enfant terrible-förrädare mot kampen mot rasism och mot SD och extremhögern p g a min uppmärksammade konflikt med den antirasistiska och feministiska forskarvärlden (som jag numera inte är en del av längre och i förlängningen med hela den antirasistiska och feministiska rörelsen, som jag likaså numera står utanför) så denna vår har slutligen inte minst varit något av en personlig revansch och ”comeback” för mig.

Den statliga ryska nyhetsbyrån Sputnik News fortsätter att referera till mig utan att fråga mig om lov eller ens informera mig om det

Den statliga ryska nyhetsbyrån Sputnik News har tyvärr vid det här laget citerat mig och refererat till mig åtminstone 5-6 gånger sedan 2014 och alltid utan att fråga mig själv om lov. Nu senast handlade det om en typisk ”majoritetssvenskarna är snart i minoritet i sitt eget land”-nyhet som i sedvanlig ordning hittas på både ryska, tyska, engelska, franska, spanska, polska, tjeckiska och italienska o s v. Tidigare har jag dock aldrig sett att Sputnik News artiklar översätts till några asiatiska språk men nu har tyvärr även detta ägt rum – på kinesiska:

https://finance.sina.com.cn/…/doc-ikmyaawc1692253.shtml

Förut kunde även den statliga ryska tv-kanalen Russia Today (RT) ringa eller mejla mig för att intervjua mig och någon gång (eller kanske två) har jag också omnämnts och refererats till av RT men under de senaste åren har RT lyckligtvis nog slutat att kontakta mig.

För 6 år sedan startades jag min blogg

WordPress påminner mig idag om att det just idag var exakt 6 år sedan som min gamla Mångkulturellt centrum-kollega Katrin Holmberg hjälpte mig att starta min blogg https://tobiashubinette.wordpress.com som till en början inte hade särskilt många besökare alls men som idag är en mycket välbesökt sida mätt i antal besökare per dygn och i stort sett varje dag får jag numera ett eller flera mejl eller telefonsamtal som rör något inlägg på min blogg.


På grund av ett alltför stort antal konflikter och juridiska problem har jag genom åren dock tvingats radera en stor mängd inlägg men så här säger i alla fall WordPress räkneverk att min blogg har utvecklat sig mätt i antal besökare och inlägg och vad gäller de mest besökta inläggen:


2015, antal besökare: 19 027, antal inlägg: 297
2016, antal besökare: 43 228, antal inlägg: 355
2017, antal besökare: 106 771, antal inlägg: 551
2018, antal besökare: 164 912, antal inlägg: 435
2019, antal besökare: 102 973, antal inlägg: 514
2020, antal besökare: 145 904, antal inlägg: 599
2021 (1/1-20/4), antal besökare: 67 144, antal inlägg: 225


1, Mitt avsked till den antirasistiska forskarvärlden

2, (borttaget inlägg som handlade om att jag vann mot Uppsala universitet hos Överklagandenämnden för högskolan)

3, Ingvar Kamprad, världens rikaste högerextremist, har gått bort

4, Hur många muslimer finns det i Sverige?

5, Om den grevliga ätten von Rosen och den svenska extremhögern

Intervjuad i Expressen TV om rasism mot asiater

Expressens Amanda Zälle intervjuade mig igår i Expressen TV om rasism mot asiater och bl a sade jag, utöver att hatbrotten mot asiater alldeles uppenbart har gått upp i hela västvärlden och inte bara i USA utan också i Sverige, att pandemin antagligen bara är själva ”gnistan” då det sedan länge finns en utbredd rädsla i västvärlden och bland västerlänningarna för Stillahavsasiens ökande makt som under 1980- och 90-talen manifesterade sig i en rädsla för Japan och under 00- och 10-talen i en rädsla för Kina.

Nu har asiaterna som bor och lever permanent i Väst såsom i Sverige och i USA egentligen ingenting med Stillahavsasiens ökande makt att göra och än mindre är de ansvariga för regimerna där men när icke-asiater attackerar asiater så handlar det antagligen inte bara om en vrede p g a att viruset härrör från Kina utan också om den sekellånga föreställningen om den s k ”gula faran” som just handlar om en rädsla att Nordost- och Sydostasien en gång i framtiden ska komma att konkurrera ut Väst som världens och mänsklighetens dominerande ekonomi och civilisation:

https://www.expressen.se/tv/nyheter/hatbrotten-mot-asiater-okar-under-pandemin

”Forskaren Tobias Hübinette berättar om rasismen i Sverige:

Sedan starten av coronapandemin har hatbrotten och rasismen mot asiater ökat i Västvärlden. Tobias Hübinette, som forskar om rasism förklarar vad som händer.”

Intervjuad i NWT om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

NWT:s kulturchef Lena Richardson intervjuar mig i dagens NWT samt recenserar min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”:

”Tobias Hübinette är dubbelt bokaktuell i vår. Först ut: en bok där han skildrar den heta debatten som ledde fram till att internationella adoptioner släpptes fram i ett tidigare kritvitt Sverige. I sin nästa bok ska Tobias Hübinette berätta om rasismens historia i Sverige.”

Adoptivbarnen skulle göra Sverige färgblint

”Boken heter Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt och det var verkligen ras som stod i fokus, när debatten kring internationella adoptioner bröt ut i Sverige på 60-talet. Sverige var då extremt oblandat. Invandringen från länder utanför Europa var minimal och adoptioner skedde framför allt inom landet. Men det här var också en tid då svenskarna började blicka utåt och medvetenheten ökade om internationella frågor. Också intresset för att adoptera från andra länder väcktes och det var då debatten drog igång.

I ena ringhörnan stod Myndighetssverige och dåtidens expertis. I den andra privatpersoner som ville skapa en familj, men också politiskt engagerade kulturpersonligheter och andra som såg adoptioner som ett sätt att ändra på samhället. Medan det på ena sidan hördes argument mot att blanda olika raser och om förväntade problem för barnen, framhöll den andra sidan hur barnen skulle hjälpa svenskarna att bli färgblinda. Vissa ifrågasatte till och med om det var moraliskt rätt att sätta biologiska barn till världen, när det finns barn i fattiga länder som har det svårt och borde få nya hem.

– Båda sidorna blir för oss främmande idag. Den ena sidan var förankrad i det gamla rasbiologiska tänkandet om att man inte skulle blanda människor. De pratade öppet om rasblandning och att svenskarna var homogena och så skulle förbli. Den andra sidan känns minst lika främmande i och med att den var så hyperoptimistisk inför framtiden och inför att svenska folket skulle förändras, säger Tobias Hübinette.

I boken finns citat från dåtiden som får en nutida läsare att studsa. En Karlstadsläkare ansåg i en debatt i Stockholm att åtminstone värmlänningarna inte var »mogna för att ta emot barn som avviker från det vanliga«. Samme läkare, som användes som expert av Socialstyrelsen, resonerade i en skrivelse om riskerna med att korsa en högtstående ras med lägre stående folkslag.

– Ingen av de här sidorna är ond eller god för mig. Det kanske låter som att de som kallas raspessimister skulle vara den onda sidan, men i efterhand tycker inte jag det är okej att prata så. De var ju en del av sin tid och var mycket det etablerade samhällets syn på ras på den tiden, medan de som var för adoptioner var generellt yngre. Det de i grunden stred om var vilket Sverige som skulle gälla i framtiden, i förhållande till ras, som man sade på den tiden.

En rasdebatt, alltså. Men var den verkligen den sista?

– I den meningen att det var den sista debatten när man pratade så explicit om ras i förhållande till svenskheten. Min poäng är att det slutade man att göra sedan. Det rasoptimisterna ville skapa var ett nytt slags antirasism, där man inte skulle prata om ras. Och framåt 70-talet slutar man prata om rasskillnader och den typen av ord, som ett resultat av adoptivbarnens ankomst och närvaro i Sverige, säger han.

Den rasoptimistiska falangen vann debatten, i så måtto att Sverige ändrade adoptionsreglerna. På 70-talet kom adoptionerna igång. Tobias själv är född 1971 i Korea och kom till sin adoptivfamilj i Motala 1972.

– Det är stora kullar som kommer då under toppåren från 1970-talet till slutet av 80-talet. Sverige gick från att vara ett i det närmaste kritvitt land till att bli ett land med allra flest adopterade per capita.

– Det blev ett nationellt projekt, det blev mer än bara alla dessa enskilda adoptivfamiljer. Det blev en fråga om hela svenska nationens samlade projekt där inte minst svenska staten och myndigheterna backade upp adoptionerna, till och med till den grad att staten administrerade många av adoptionerna. Det är också unikt jämfört med andra adopterande västländer.

Intressant nog påverkade adoptionerna politiken ända in i vår tid på ett lite oväntat sätt: Sverigedemokraternas framgångar. Partiets åsikter om internationella adoptioner liknade länge den som Myndighetssverige företrädde på 60-talet:

– SD vidhåller den hållningen ända in på 00-talet, säger Tobias Hübinette. Men det blir till sist en hämsko för partiet. Att driva tesen att adopterade inte är svenskar fungerade helt enkelt inte, för de flesta håller ju inte med om det längre. Alla 70- och 80-talister som är födda i Sverige har ju vänner, klasskamrater, partners eller till och med släktingar som är adopterade.

– SD hade inte uppdaterat sig utan hållit kvar vid det gamla rastänkande, rasism helt enkelt, som ingen längre accepterade. Så partiet bytte fot och växte. Och i nutid lyfter partiet till och med fram adopterade i sina valfilmer och i sin propaganda.

Men blev Sverige färgblint?

– Svenskarnas attityder till utlandsfödda blev mer positiva, det finns det undersökningar som visar. Samtidigt finns det också många vittnesmål om adopterades utsatthet.

Tobias Hübinette berättar i boken om hur en del föräldrar till och med försökte härda sina barn, genom att själva kalla dem för olika nedsättande ord (min kommentar: såsom n-ordet och g-l-ng) som de kunde tänkas möta ute i samhället.

– Det blir jättekonstigt i efterhand, men det var väl för att adoptivföräldrarna egentligen fattade att många svenskar var intoleranta och att många skulle vara elaka mot deras barn. Inte alla, naturligtvis, men en del.

Så raspessimisterna fick delvis rätt?

– Båda sidorna på 60-talet hade i så fall rätt. De som befarade att de adopterade skulle råka illa ut fick till viss del rätt, men sen har ju inte alla adopterade rakt av råkat illa ut. Den andra sidan, som sade att svenska folket skulle förändra sin syn på alla som inte ser ut som dem, de fick också rätt, men inte till fullo. För vi är idag världens mest antirasistiska folk samtidigt som vi har ett samhälle som är ett av västvärldens mest rassegregerade.

Dagens adoptionsdebatt är annorlunda. Tobias Hübinette ser två teman: stulna barn och hur det gått för de adopterade som vuxna.

– Där är det också två sidor. Den ena sidan skulle säga att det gått generellt dåligt, dels utifrån utbildningsnivå och att många har svårt att hitta jobb, men också att många mår väldigt dåligt. Medan den andra sidan skulle säga att det generellt har gått relativt bra för de adopterade, att det kanske inte har gått sämre för dem än någon annan grupp.

– Debatten kring adoptioner blir ofta het och känslofylld. För att det handlar ju om reproduktion, barn och familj, och intimsfären och privatlivet. Det är just därför. Så alla vi, vare sig vi har barn eller inte – för vi har ju alla föräldrar – vi kan relatera till de här frågorna. Också att antalet adopterade i Sverige är så stort, gör att ämnet angår många.

Tobias Hübinette hoppas med sin bok lyfta fram en bortglömd debatt.

– Egentligen är det en berättelse om Sverige, svenskarna och svenskheten i relation till frågor om ras och rasism, som ingen märkligt nog har berättat förut och där jag återinskriver de adopterade och adoptivfamiljerna in i den svenska moderna historien, vilket jag tycker att de förtjänar. För de adopterade har betytt så mycket på ett avgörande sätt, just när det gäller frågor om svenskhet, ras och antirasism.

Vad skriver du om härnäst?

– Faktum är att jag kommer ut med en bok till om en månad. Det är en mastodontbok som går igenom hela den svenska debatten om rasism i Sverige, under efterkrigstiden och fram tills 1980.”

Journalisten och författaren Ulrika Knutson recenserar min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i Göteborgs-Posten

Journalisten och författaren Ulrika Knutson anmäler min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” i dagens GP. För de/n som inte vet vem Knutson är så är hon en av landets mest respekterade feminister – gammal Grupp 8-medlem, hedersdoktor vid Göteborgs universitet och fr a författare till ett flertal mycket uppmärksammade böcker om kvinnliga portalfigurer i modern svensk historia. Då 1960-talets adoptionsdebatt i hög grad präglades av feminister så är Knutson m a o verkligen rätt person att recensera min bok:

”Sverige var länge landet med flest utlandsadopterade barn. Forskaren Tobias Hübinette har nu skrivit en exposé över bilden av det adopterade barnet – som gått från att ha setts som främmande till hederssvensk. Ulrika Knutson har läst en bok som fyller viktiga luckor i den svenska historien.

Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet, författare till en rad böcker om nazism, adoption, ras och vithet. Bild: Maja Kristin Nylander

Hübinettes senaste bok har titeln: ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt.” Det är en högintressant bok, inte minst mot bakgrund av den senaste tidens många vittnesmål om diskutabla adoptioner, rent av med stulna barn, skriver Ulrika Knutson.”

https://www.gp.se/kultur/recension-adopterad-av-tobias-hübinette-1.43624185

”Men visste ni att kvinnor i Sverige i mitten på sextiotalet kunde beviljas abort – om barnet löpte risk att födas ”färgat”? Ja, ni läste rätt. Fri abort infördes i Sverige först 1973. Dessförinnan var det svårt att avbryta en graviditet på laglig väg. Det krävdes intyg av två läkare som kunde bevilja abort på medicinsk eller social grund.

Om en vit kvinna inte ville ha barn efter att ha legat med en svart man kunde misstaget alltså åtgärdas enligt lag. Men inte om fadern var vit. Om kvinnan var ung och ensamstående räknade myndigheterna med att påtryckningarna från familjen skulle bli stora. Alla var överens om att kvinnan löpte risk att bli utskämd och barnet mobbat.

Med denna kunskap är det svårt att bortförklara Sveriges rasistiska arv, även om vårt koloniala förflutna är marginellt. Arv kan förmedlas på många vägar.

Tobias Hübinette är lärare och forskare vid Karlstads universitet samt författare till en rad böcker om nazism, adoption, ras och vithet. Han är en kontroversiell debattör, inte minst i frågor som rör internationell adoption. Han har länge kallat Adoptionscentrum en korrupt verksamhet. För tjugo år sedan spådde han att den internationella adoptionen skulle upphöra helt, och det verkar som om han kommer att få rätt.

Hübinettes senaste verk har också en kontroversiell titel: ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt.” Det är en högintressant bok, inte minst mot bakgrund av den senaste tidens många vittnesmål om diskutabla adoptioner, rent av med stulna barn.

Det är en populärvetenskaplig skrift, välskriven och välbelagd. Hübinette riktar ljuset mot platser i det nyss förflutna som de flesta svenskar har haft svårt att se. Inte minst ger han de 60 000 utlandsadopterade människorna i vårt land en avgörande roll i svensk efterkrigshistoria.

Här skildras rakt och pedagogiskt hur adoptionerna kommit att förändra majoritetssamhällets syn på företeelser som vithet, hudfärg och rasism. Materialet består till stor del av fylliga citat ur samtida press och radioprogram. Det är inte minst dessa röster som gör boken värdefull. Här talar en epok med egen tunga, vi hör både optimismen och blindheten, naiviteten och självgodheten, välviljan och de grova rasorden. Svensk historia är dramatisk.

Rasdebatten utbröt 1961 efter att Medicinalstyrelsen avrått svenskar från att adoptera utländska barn med avvikande utseende från skilda rasgrupper. Det tog hus i helsike. Olika debattörer undrade om gamla rasfanatiker gömde sig i Medicinalstyrelsen. Myndigheterna ändrade språk, men stod på sig i sak. Två år senare varnade Socialstyrelsen: Det är svårt att flytta en främmande planta till vårt klimat. Myndigheterna förde barnens talan, menar Hübinette, och undrar hypotetiskt om adoptionsdiskussionen hade sett annorlunda ut om myndigheterna aldrig hade använt begreppet ras, utan nöjt sig med att hänvisa till barnens bästa.

Under hela sextiotalet grälade de gammaldags raspessimisterna och de moderna rasoptimisterna, som gick segrande ur striden. Det moderna Sverige började alltmer uppfatta sin rasliga homogenitet som en brist. De progressiva svenskarna hade rest, media rapporterade dagligen från en färgrik värld. Sverige ansågs för vitt. Att blanda upp befolkningen vore en god sak, i förlängningen skulle det även kunna utrota svenskarnas rasfördomar. Och – häpnadsväckande naivt – bidra till att rasismen minskade i världen! I Sverige fanns ju redan ett starkt engagemang för u-länder, mot apartheid i Sydafrika och för medborgarrättsrörelsen i USA. Syftet var inte minst att göra Sverige mer internationellt.

Det gick inte an att låta svenskarna vara nästan kemiskt fria från färgade folkinslag, som statistikern Richard Sterner skrev.

Stort genomslag fick en artikel av författaren och feministen Eva Moberg 1964. Hon menade att få länder lämpade sig bättre än Sverige för adoption i större skala av barn från u-länder. Sverige hade välstånd, social trygghet, låg nativitet, politisk neutralitet, ingen kolonial belastning, gott anseende bland u-länder, rasfördomar på reträtt.

Poeten Lars Bäckström skrev i Ord & bild under rubriken Gör Sverige svartare: ”Vi i Sverige, Norden, Europa, blir inte en del av den stora världen förrän vi fått inpå oss och fått beblanda oss med en mängd människor från den färgade och fattiga världen.”

Författarkollegan Dagmar Edqvist tyckte rent av att det var nyttigt för svenskarna att få ett rasproblem i smått. Populära kändisar som Hans Alfredson och sångerskan Barbro Hörberg berättade om sina egna adoptioner i antirasistiska termer. Pessimisten Harry Schein stack dock av. När hans bekanta adopterade ett koreanskt barn kallade han dem omdömeslösa.

Men vår tid ska naturligtvis inte döma sextiotalets humanister ohörda. Vår moralism är en dålig måttstock. Ingen är en ideologisk maskin. Alla handlar både av känsla och förnuft, övertygelse och god vilja, med attityder instängda i tidens egna ramar. Så gör vi fortfarande. Inte heller vi förstår historien medan den pågår.

Under sextiotalet ökar adoptionerna stadigt, för att explodera på sjuttio- och åttiotalen. Sverige blir med sina 60 000 utlandsfödda adoptivbarn världsledande, med flest utlandsadopterade per capita. I takt med att de utlandsfödda barnen blir fler ändras attityderna.

Hübinette talar om skillnader i bemötande mot föraktade blandbarn och idealiserade adoptivbarn. Rasdiskriminering tonas ner. Ökad invandring komplicerar bilden. Det blir allt viktigare för adoptivföräldrar att tvärt om distansera sina barn från invandrade barn. De adopterade är ju riktiga svenskar.

1977 kritiserar den svensk-polske debattören David Schwarz Adoptionscentrum för att göra skarp åtskillnad mellan adoptivbarn och invandrarbarn. I stället borde landets adoptivföräldrar engagera sig för invandrarna och deras barn, menar han.

Som en coda till denna snabba utveckling visar Hübinette Sverigedemokraternas svängning i frågan. Så sent som 1996 ville SD förbjuda utländska adoptioner samt begränsa aborterna, för att kunna öka inhemsk adoption. Men man ändrade sig successivt och bejakade utländsk adoption. Adoptionerna blev rent av skiljelinjen mellan den klassiska högerextrema rasismen och Jimmie Åkessons reformerade linje, som enligt Hübinette ledde till att SD accepterades i riksdagen. SD hade officiellt anpassat sig fullt ut till den svenska färgblinda antirasismen.

Tobias Hübinettes bok handlar om den svenska attityder till adoptioner, hudfärg och antirasism under rekordåren. Det mest slående är att förändringen gick så snabbt. Han understryker att hans bok inte handlar om de adopterade själva eller om deras upplevelser. I denna stora grupp finns förstås alla tänkbara öden och erfarenheter. Många delar inte Hübinettes syn.

Men han lyckas gott med sitt huvudsyfte, att klargöra de utlandsadopterade svenskarnas huvudroll för hur vi i dag betraktar svenskhet, vithet och färgblind antirasism. Hans bok är oavbrutet fascinerande och ett viktigt bidrag till nittonhundratalets svenska kulturhistoria.”