Kategori: medelklass

Den svenska arbetarklassen är idag kraftigt präglad av invånare med utländsk bakgrund medan både den svenska lägre medelklassen och övre medelklassen präglas av majoritetsinvånare och särskilt gäller det den övre medelklassen

Mycket oroande siffror för den svenska fackföreningsrörelsen och för de svenska fackförbunden i en ny Arena-rapport:
 
På grund av många år av kraftigt fallande födelsetal bland majoritetsinvånarna och många år av mycket stora pensionsavgångar bland majoritetsinvånarna kommer merparten av invånarna i s k arbetsför och s k produktiv ålder att snart utgöras av utrikes födda och minoritetsinvånare (och fr a gäller det de invånare i landet som har utomeuropeisk bakgrund och det är högst sannolikt att det är de som uppvisar den allra lägsta organisationsgraden) men om denna katastrofala trend håller i sig för den svenska modellen, det svenska arbetslivet och det svenska samhällsbygget så kommer Sverige mycket snart att uppvisa en mycket låg facklig organisationsgrad från att tidigare och under decennier ha uppvisat den högsta fackliga organisationsgraden i hela världen bortsett från de kommunistiska länderna.
 
”På 13 år har fackliga organiseringsgrad bland utrikesfödda sjunkit med dubbelt så mycket jämfört med inrikes födda, visar ny rapport från Arena idé. »Allvarligt för fackförbunden då nästan hela den framtida sysselsättningsökningen kommer ske bland utrikes födda« säger Anders Kjellberg.”
 
 
”Sett över åren 2006 till 2019 sjunker dock organiseringsgraden bland både tjänstemän och arbetare. Tappet är störst inom LO-förbunden. Mest dramatiskt är förändringarna av den fackliga anslutningsgraden bland utrikesfödda sett över tid. Från att ha legat på samma nivå, 77 procent, för både inrikes och utrikes födda år 2006 till att 2019 ligga på 51 procent för utrikesfödda.
 
– Sedan 2017 har organisationsgraden sjunkit fyra gånger mer för utrikes födda arbetare än för inrikes födda, säger Anders Kjellberg.
 
Det är allvarligt av flera skäl enligt Anders Kjellberg. Många utrikes födda har svag anknytning till och jämförelsevis mindre kunskaper om svensk arbetsmarknad. Många utrikes födda arbetar också inom sektorer som redan idag har låg organisationsgrad och dåliga villkor.
 
– Dessutom kommer så gott som hela den framtida sysselsättningsökningen ske bland utrikes födda. Om fackförbunden inte lyckas rekrytera dem kommer det bli mycket svårt att höja organisationsgraden. Om organisationsgraden för facken sjunker allt för mycket i vissa branscher så kan frågan resas om allmängiltigförklaring av kollektivavtalet i dessa branscher, säger Anders Kjellberg och tillägger att det egentligen bara kan bli en realitet om även arbetsgivarsidan är dåligt organiserade.
 
Allmängiltigförklaring innebär att staten bestämmer att kollektivavtal skall gälla för en hel bransch, även de företag och anställda som inte är organiserade. Det vore att frångå den svenska modellen.”

Mycket oroande siffror för den svenska fackföreningsrörelsen och för de svenska fackförbunden i en ny Arena-rapport:
 
På grund av många år av kraftigt fallande födelsetal bland majoritetsinvånarna och många år av mycket stora pensionsavgångar bland majoritetsinvånarna kommer merparten av invånarna i s k arbetsför och s k produktiv ålder att snart utgöras av utrikes födda och minoritetsinvånare (och fr a gäller det de invånare i landet som har utomeuropeisk bakgrund och det är högst sannolikt att det är de som uppvisar den allra lägsta organisationsgraden) men om denna katastrofala trend håller i sig för den svenska modellen, det svenska arbetslivet och det svenska samhällsbygget så kommer Sverige mycket snart att uppvisa en mycket låg facklig organisationsgrad från att tidigare och under decennier ha uppvisat den högsta fackliga organisationsgraden i hela världen bortsett från de kommunistiska länderna.
 
”På 13 år har fackliga organiseringsgrad bland utrikesfödda sjunkit med dubbelt så mycket jämfört med inrikes födda, visar ny rapport från Arena idé. »Allvarligt för fackförbunden då nästan hela den framtida sysselsättningsökningen kommer ske bland utrikes födda« säger Anders Kjellberg.”
 
 
”Sett över åren 2006 till 2019 sjunker dock organiseringsgraden bland både tjänstemän och arbetare. Tappet är störst inom LO-förbunden. Mest dramatiskt är förändringarna av den fackliga anslutningsgraden bland utrikesfödda sett över tid. Från att ha legat på samma nivå, 77 procent, för både inrikes och utrikes födda år 2006 till att 2019 ligga på 51 procent för utrikesfödda.
 
– Sedan 2017 har organisationsgraden sjunkit fyra gånger mer för utrikes födda arbetare än för inrikes födda, säger Anders Kjellberg.
 
Det är allvarligt av flera skäl enligt Anders Kjellberg. Många utrikes födda har svag anknytning till och jämförelsevis mindre kunskaper om svensk arbetsmarknad. Många utrikes födda arbetar också inom sektorer som redan idag har låg organisationsgrad och dåliga villkor.
 
– Dessutom kommer så gott som hela den framtida sysselsättningsökningen ske bland utrikes födda. Om fackförbunden inte lyckas rekrytera dem kommer det bli mycket svårt att höja organisationsgraden. Om organisationsgraden för facken sjunker allt för mycket i vissa branscher så kan frågan resas om allmängiltigförklaring av kollektivavtalet i dessa branscher, säger Anders Kjellberg och tillägger att det egentligen bara kan bli en realitet om även arbetsgivarsidan är dåligt organiserade.
 
Allmängiltigförklaring innebär att staten bestämmer att kollektivavtal skall gälla för en hel bransch, även de företag och anställda som inte är organiserade. Det vore att frångå den svenska modellen.”

 

ARENA
Uppemot en tredjedel av den svenska arbetarklassen (LO-kollektivet eller kroppsarbetarna) består idag av utrikes födda och inräknat de s k ”andrageneration:arna” har uppemot hälften av landets alla arbetare numera utländsk bakgrund och alltmer fr a utomeuropeisk bakgrund, visar en ny rapport från Arena som publicerades idag.

 

Andelen utrikes födda skiljer sig dock åt betydligt mellan olika branscher och sfärer – endast 17% av de anställda inom byggbranschen är exempelvis utrikes födda medan 24% är det inom (tillverknings)industrin och hela 52% inom hotell- och restaurangbranschen. Av alla arbetare som har en anställning inom den offentliga sektorn är vidare 33% utrikes födda att jämföra med 28% inom den privata sektorn. Vad gäller specifika fackförbund så har Hotell & Restaurang 47% utrikes födda bland sina medlemmar följt av Fastighetsanställdas förbund med 45% och Livsmedelsarbetareförbundet med 42%. För Kommunal gäller procentsiffran 32% och för Transport 21%.

 

Endast 16% av alla lägre tjänstepersoner (TCO-kollektivet eller den lägre medelklassen) är utrikes födda och samma siffra gäller även för alla högre tjänstepersoner (SACO-kollektivet eller den övre medelklassen). Endast 7% av alla högre tjänstepersoner (SACO-kollektivet eller den övre medelklassen) är dessutom födda utanför Norden. Vad gäller TCO-förbund är 16% av ST:s medlemmar utrikes födda att jämföra med 10% av Vårdförbundets medlemmar och vad gäller SACO-förbund är 29% av Läkarförbundets medlemmar utrikes födda att jämföra med 5% av DIK:s medlemmar.

 

Hela 32% av samtliga utomeuropeiskt födda som förvärvsarbetar är idag tidsbegränsat anställda att jämföra med 14,7% av samtliga inrikes födda som förvärvsarbetar. En hög andel och möjligen merparten av alla inrikes födda som är tidsbegränsat anställda är s k ”andrageneration:are”.

 

Vidare står 100 000-tals utrikes födda och 10 000-tals s k ”andrageneration:are” helt och hållet utanför den svenska arbetsmarknaden och ingår vare sig i arbetarklassen, den lägre medelklassen eller den övre medelklassen utan utgör i stället en mycket stor underklass och på sin höjd en slags lägre och flytande ”daglönar”-arbetarklass och de är ej medräknade i ovanstående siffror då de saknar reguljär anställning och dessutom i stort sett aldrig är fackanslutna trots att det är de som verkligen borde vara fackligt anslutna.

 

Samtliga ovanstående siffror gäller för 2019 och tyvärr har sedan dess och med all sannolikhet 10 000-tals och åter 10 000-tals utrikes födda, s k ”andrageneration:are”  och minoritetsinvånare blivit av med sin anställning under den rådande pandemin och/eller deklasserats ytterligare och knuffats ned till den lägre arbetarklassen eller t o m till underklassen.

30-talet är nu tillbaka även i ekonomins värld

Att mellankrigstiden och ”30-talet är tillbaka” i politikens värld är väl något som har sagts så många gånger vid det här laget att det ibland heter att åtskilliga t o m har börjat tröttna på allt tal om att ”30-talet är tillbaka” men tyvärr är det nu också så att ”30-talet är tillbaka” även i ekonomins värld konstaterar DN:s ledarredaktion och nu är det väl bara en tidsfråga innan ”30-talet är tillbaka” också i samhällets och kulturens värld om det nu inte är ett faktum att så redan är fallet (d v s extrema och skenande klasskillnader och klasskonflikter som denna gång kanske mer tar sig uttryck i extrema rasojämlikheter i form av ett okontrollerbart rasligt fritt fall med en vidhängande rasantagonism som heter duga, en nostalgisering av och en desperat längtan tillbaka till dåtiden och närhistorien, en återgång till mer klassiska och traditionella könsroller och könsvärderingar, en ständigt ökande politisk polarisering och en vidhängande ökning av det politiska våldet, en alltmer genompolitiserad medievärld där känslor, propaganda och retorik tar överhanden över fakta o s v).
 
 
Och om den just nu breda och än så länge skapligt förmögna och fortfarande rejält välmående infödda majoritetsinvånardominerade medelklassen i Sverige (80% av de infödda majoritetsinvånarna äger idag sitt boende och under 2,5% av de infödda majoritetsinvånarna är just nu arbetslösa) och i Väst fortsätter att förlora 100 000 kr på det värsta börsfallet sedan Wall Street-kraschen och ”svarta torsdagen” 1929 och Kreugerkraschen 1932 och om 10 000-tals infödda majoritetsinvånare fortsätter att permitteras och varslas i den takt som just nu gäller så är det nog bara en tidsfråga innan högerpopulisterna, högerradikalerna och högerextremisterna snart får den ”perfekta storm” (och den skördetid) som de så länge har väntat på i form av en ”oslagbar” och ”oemotståndlig” kombination av den värsta ekonomiska kollapsen sedan mellankrigstiden och den största flyktingkrisen någonsin i modern historia:
 
 
”Efter kraschen på Wall Street 1929 slöt sig världen inåt. Nu görs samma misstag igen.”
 
 
 
 
”Börsfallen inträffade trots att regeringen i Berlin, som basar över Europas största ekonomi, plockat fram sin ekonomiska bazooka, för att använda finansminister Olaf Scholtz ord. Tyskarna slog under helgen fast att det inte finns någon gräns för hur mycket de kan spendera för att rädda sina företag undan krisen.
 
 
Skälet till att marknaderna vägrar att lugna sig är att varje land just nu agerar efter principen ”rädda sig den som kan”.
 
 
Det senaste decenniet har det blivit vanligt att göra jämförelser med 1930-talet, men frågan är om det någonsin varit mer relevant än nu.
 
 
Wall Street kraschade hösten 1929. Följande vår antog USA Hawly–Smoot-tullarna. De egna företagen, jordbrukarna och arbetarna skulle räddas. Höga handelshinder restes snabbt – andra länder gjorde samma sak. Den globala ekonomin kortslöts. Världen sveptes ner i den stora depressionen.
 
 
När finanskrisen slog till 2008 svor ledarna att inte upprepa misstagen. Handeln hölls öppen. G7-länderna, ledda av USA, koordinerade stora stimulanspaket.
 
 
De senaste dagarna har i stället land efter land stängt sina gränser.
 
 
Export av medicinsk utrustning och materiel hindras. I en globaliserad värld med integrerade leverantörskedjor är det livsfarligt. Vissa länder har ingen egen tillverkning av handsprit och respiratorer. Andra kanske sätter ihop slutprodukten, men importerar komponenter. Bryter handeln ihop står snart alla med tomma händer.
 
 
Samtidigt rapporterar Financial Times att USA:s president Donald Trump på eget bevåg ska ha försökt köpa ett tyskt läkemedelsföretag, för att flytta deras forskning över Atlanten, med syftet att ta fram ett vaccin endast för den amerikanska marknaden.
 
 
Det är svårt att tänka sig en tydligare illustration av det destruktiva som nu sker.”

Den tidigare så stora, breda och välmående västerländska medelklassen smälter just nu bort och allra snabbast går denna process i Sverige

En ny OECD-rapport (be)visar nu att den tidigare så stora, breda och (tidigare mycket) välmående västerländska medelklassen, som skapades och ”stampades fram” under efterkrigstiden tack vare ”alliansen” mellan de socialistiska (och arbetarklassbaserade) och de liberala (och medelklassbaserade) partierna (vilka tillsammans ju också hade fått igenom den allmänna och lika rösträtten under 1900-talets första hälft), håller på att smälta bort sedan 1980-talets nyliberala privatiseringar och avregleringar (och efter 2008 års finanskris så går denna process allt snabbare) medan överklassen (och just i Sverige är överklassen till överväldigande delen vit) blir allt rikare samtidigt som underklassen blir allt fattigare (och just i Sverige är underklassen till överväldigande delen icke-vit) och på senare år har medelklassen minskat allra snabbast just i Sverige.
Topp.jpg
Att vara medelklass definieras i OECD-rapporten som att vara medelinkomsttagare och denna definition inbegriper därmed höga procentdelar av LO:s övre skikt och betyder så klart inte detsamma som att ”leva borgerligt” eller att ha ”medelklassvärderingar” o s v utan det handlar enbart om inkomstnivån. OECD konstaterar dessutom att medelklassen kommer att fortsätta att smälta bort då ”nyrekryteringen” till medelklassen bland de unga invånarna i västvärlden hela tiden minskar och vilket innebär att den välmående västerländska medelklassen numera i hög grad utgörs av äldre medelålders och pensionärer.
UNG.jpg
”Utvecklingen är densamma i samtliga avancerade ekonomier, konstaterar organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) i en ny rapport. Men extra påtaglig i länder som Sverige där medelklassen har varit och fortfarande är stor i en internationell jämförelse. Vid 80-talets mitt tillhörde i snitt 64 procent av befolkningen i OECD-länderna medelklassen. Sedan dess har gruppen krympt med tre procentenheter. Att jämföra med Sveriges medelklass som gått från att utgöra 72,6 till 65,2 procent under samma period – en minskning med 7,4 procentenheter.”

SD fortsatt stora inom LO:s övre och TCO:s lägre skikt

Igår släpptes SCB:s stora partisympatiundersökning för november i år i sin helhet och om det hade varit val i november i år så skulle SD ha erhållit 17,5% av rösterna samt:
 
23% bland alla män mellan 45-54 år
24,5% bland alla män i Skåne och Blekinge
20% bland alla ogifta män
21,5% bland alla manliga medelinkomsttagare
21,9% bland alla män som har en gymnasieutbildning som högsta utbildningsnivå
21,8% bland alla arbetarkvinnor som förvärvsarbetar
26,2% bland alla arbetarmän som förvärvsarbetar
24,4% bland alla facklärda arbetarkvinnor som förvärvsarbetar (LO:s övre skikt)
30% bland alla facklärda arbetarmän som förvärvsarbetar (LO:s övre skikt)
20,2% bland alla privatanställda (både män och kvinnor)
23,5% bland alla privatanställda arbetare (både män och kvinnor)
22,6% bland alla lägre tjänstemän (TCO:s lägre skikt)
20,4% bland alla manliga företagare inklusive lantbrukare

SD fortsätter även att fr a ”stjäla” väljare från M och därefter från S och 20,6% av alla män stödjer idag partiet liksom 14,3% av alla kvinnor och vilket motsvarar långt över en fjärdedel av alla vita män och över en femtedel av alla vita kvinnor i landet.

Den icke-vita medelklassens val av bostadsort – i USA och i Sverige

Reportage i NY Times om att den svarta amerikanska medelklassen statistiskt sett oftare (och till slut) bor (kvar) i fattiga svarta och icke-vita områden än vad den vita medelklassen gör i motsvarande områden (d v s långt färre vita amerikaner som tillhör medelklassen bor i fattiga områden i siffrornas värld):
 
 
Även i Sverige finns liknande tendenser även om det ännu inte finns särskilt mycket kunskap om detta ”omvända” medelklassbeteende bland icke-vita svenskar (och naturligtvis finns det också vita svenskar som tillhör medelklassen och som högst frivilligt och medvetet och kanske t o m av politiska och ideologiska skäl flyttar till fattiga icke-vita områden):
 
De få kvantitativa studier och den lilla statistik som finns om den icke-vita bourgeoisin i Sverige och om den svenska utomvästerländska endogama medelklassen för att vara exakt, d v s icke-vita som generellt är hetero, som är gifta och är tillsammans med och bor med varandra och som har barn med varandra och som är medelklass och icke-fattiga antingen akademiskt (d v s de är högutbildade) eller ekonomiskt (och vilket i praktiken innebär att de oftast är framgångsrika och t o m i vissa fall förmögna företagare, d v s det handlar sällan om att de t ex är högre tjänstemän eller chefer), och borträknat alla 10 000-tals och åter 10 000-tals hetero- och homosexuella icke-vita svenskar som lever i en intimrelation med och bor tillsammans med en vit person i ett kvarter eller i en stadsdel som domineras av vita invånare och som ibland har s k blandbarn med en vit person, indikerar att många eller kanske t o m de flesta väljer att bo kvar i de icke-vita miljonprogramsområdena med omnejd i stället för att bosätta sig i de vita villa- och radhusområdena eller i de vita historiska innerstäderna och stenstäderna.
 
Anekdotiskt verkar det handla om fr a syrianer, assyrier, iranier, kristna araber, eritreaner, etiopier, kineser, indier och chilenare och fr a nog om företagare snarare än om akademiker och anekdotiskt heter det att de bor kvar av ”nostalgiska” skäl då många själva har växt upp i miljonprogramsområdena eller av släktskäl då många har sina (oftast fattigare) släktingar boendes i miljonprogramsområdena och ibland förekommer ”case”, ”historier”, livsöden och levda erfarenheter som berättar om att en endogam heterosexuell utomvästerländsk barnfamilj tillhörande medelklassen faktiskt har provat att bo i den vita innerstaden och stenstaden eller i ett vitt villa- och radhusområde men har valt att efter en tid flytta därifrån p g a alltifrån att de inte kände sig hemma (”vi var den enda kinesiska familjen i trappuppgången i Vasastan och kände oss inte riktigt hemma där”), att de kände att de stack ut (”vi var den enda etiopiska familjen i hela villaområdet och kände att vi stack ut där”), att de kände sig uttittade (”vi var den enda indiska familjen i radhuskvarteret och alla tittade hela tiden på oss”), att barnen blev utstötta eller t o m mobbade (”våra barn var de enda afrosvenska barnen på förskolan och de hamnade utanför”) eller att de blev trakasserade och t o m bortjagade (och vilket det tyvärr finns en del exempel på genom åren när vita grannar mer eller mindre fryser ut eller ”trakasserar” iväg kvarterets eller trappuppgångens enda icke-vita familj).
 
OBS: Det är självklart inte en (mänsklig) rättighet att få bo i ett s k bra och i ett s k tryggt område (d v s i ett icke-fattigt medelklassområde som nästan alltid också innebär ett vitt område) bara för att en själv är medelklass och det är naturligtvis än mindre en (mänsklig) rättighet att få bo i ett område som domineras av vita invånare vare sig en själv är vit eller ej.