Kategori: Margareta Blomqvist

Adoptionscentrums grundare Margareta Blomqvist var möjligen den som uppmanade andra adoptivföräldrar att kalla sina barn ”n-g-r”, ”kines” o s v

Gick idag igenom en massa äldre texter (publicerade i tidningar och tidskrifter samt som broschyrer och böcker) om internationell adoption och utlandsadopterade och ”upptäckte” av en slump i Madeleine Kats bok ”Adoption av utländska barn” från 1975 att Margareta Blomqvist antagligen var den inom den svenska adoptionsvärlden som började rekommendera och uppmana andra adoptivföräldrar i Sverige att använda och bruka s k rasord för att avdramatisera dessa glosor och få de adopterade att vänja sig vid dem och även använda dem om sig själva liksom om andra adopterade.
67619297_2512034552361072_7653077189654478848_n.jpg
Blomqvist, som gick bort för några år sedan, grundade Adoptionscentrum 1969 som sedermera kom att utvecklas till västvärldens näst största adoptionsförmedlare och hon såg sig själv som något av ”Tredje världens vita moder” då hon var mycket (själv)medveten om att hon hade spelat en absolut avgörande roll för att ta hit 10 000-tals adoptivbarn från 100-tals f d kolonier.
 
Margareta Blomqvist och hennes man Olov besökte även som ett nyblivet och fortfarande barnlöst par den legendariska MoMA-utställningen ”The Family of Man” som visades på Liljevalchs i Stockholm på våren 1957 och paret blev då så betagna av ett fotografi föreställande en asiatisk flicka att de sedermera kom att adoptera en dotter från Sydkorea liksom en dotter och en son från Etiopien som i Kats bok benämns som Kim respektive som (tvillingarna) Lisa och Daniel. Denna närmast religiösa ”jag-ska-ha-en-flicka-från-Asien-som-jag-kan-pussa-på-och-krama-och-gosa-med”-uppenbarelse berättade Blomqvist f ö också om i Barbara Yngvessons bok ”Belonging in an adopted world” från 2010: ”I said (to myself and to my husband): That one there, that child is the one we want!”.
 
hqdefault.jpg
ur Madeleine Kats bok ”Adoption av utländska barn” från 1975:
 
”Vi såg en fotoutställning av unga från olika länder och där satt en liten kinesiska eller om det var japanska och lekte med såpbubblor, det var bara en liten bild. Och vi stannade båda två och sa att ”Den…”
 
(…)
 
”Tala om körsbärsblommor… Hon är nog det vackraste koreanska barn jag har sett och jag har sett många vid det här laget. Hon är alldeles olik andra ungar, så oerhört mild, ljuv som en västanfläkt – killarna i klassen är så kära så de håller på att tråna ihjäl sig. Hår ner till knäna… Och pappa har verkligen svårt att skärpa sig när det gäller Kim…”
 
(…)
 
”Lisa och Daniel har aldrig haft några problem med sin färg eller sitt hår eller något sånt, konstigt nog. Det är aldrig någon som har skrikit n-g-r åt dem. Vi har försökt använda orden själva hemma i alla möjliga sammanhang, kallat ungarna för ”n-g-r” och ”kines” för att liksom avdramatisera orden. När Kim lånar ut pengar mot ränta kallar tvillingarna henne för ”jävla kapitalistkines…”

Om när jag likt ett spöke från det förflutna sökte upp de som gjorde att jag blev adopterad till Sverige: Åke J Ek, Margareta Blomqvist och Young-Taek Tahk

En gång i tiden var jag fullständigt besatt av och fixerad vid att kartlägga, ”spana på” och personligen söka upp och lära känna alla de som bar huvudansvaret för att jag adopterades till och hamnade i Sverige (och vilket jag då är aningen ambivalent till, som det heter) och bl a så nästlade jag mig in hos den framlidne nazisten, varulven (nazister som gick under jorden 1945 och ”återuppstod” och gjorde karriär i det borgerliga samhället) och Stay Behind-ledaren (som bl a figurerar i Palmemordsutredningen) Åke J Ek som spelade en avgörande roll för att det idag finns 10 000 adopterade från Korea i Sverige och eftersom han under decennier ”lobbade” för all internationell adoption till Sverige som folkpartistisk politiker (samtidigt som han var aktiv nazist in i det sista) så har han också påverkat det faktum att det idag finns 60 000 utlandsadopterade i Sverige.
Åke J Ek kopia.jpg
 
Jag gick med i Eks föreningar, jag åt middag med Ek och dennes krets av krigsveteraner och gamla nazister och jag tömde fr a alla upptänkliga arkiv och bibliotek på alla spår av Ek både i Sverige och i andra länder liksom att jag ”spårade upp” hans illegitima utomäktenskapliga barn (alla socialgrupp 1-heteromän har älskarinnor), fraterniserade med hans sista koreanska fru och kontaktade hans överläkare till son och jag låg även en gång gömd i hans trädgård och spanade och fotade (och vilket naturligtvis inte är okej att göra, det inser jag idag så här i efterhand).
 
En annan person som jag lärde känna och ”nästlade” mig in hos var Adoptionscentrums (d v s världens andra största adoptionsbyrå) idag bortgångna grundare och ”urmoder” Margareta Blomqvist som öppet skröt över att hon mer eller mindre personligen (så lät det i varje fall) hade tagit hit 10 000-tals barn och att hon i det närmaste såg sig som Tredje världens (vita svenska) moder. ”Jag är allas er moder” kunde hon utbrista inför oss adopterade samtidigt som hon var en smått alkoholiserad överklasskvinna från Bromma av den gamla skolan (parant och elegant, som det heter, och självklart även arrogant) som hade en hemlig älskare i Korea och kanske inte var den bästa adoptivföräldern till sina egna adoptivbarn och på svenska UD:s (hemliga) uppdrag så räddade hon (tyvärr) den fortsatta adoptionen från Korea till Sverige efter en omfattande korruptionsskandal mot slutet av 1980-talet och vilket gör att adoptionerna av ”Koreabarn” till landet fortgår än idag (jag kom en gång i tiden över spår av denna smutsiga svenska räddningsaktion i UD-arkivet som handlade om att garantera en fortsatt tillförsel av ”Koreabarn” till Sverige).
Namnlös.jpg
 
Den tredje personen slutligen som jag ”spårade upp” och träffade och även hälsade på hemma hos denne var Youn-Taek Tahk som verkade som den koreanska adoptionsbyrån CPS/SWS direktör under flera decennier (fr a under militärjuntans brutala år då han stod nära diktatorn Park vars dotter just nu sitter häktad för omfattande korruption) och som rent juridiskt hade agerat fosterfar/vårdnadshavare åt 10 000-tals adopterade koreaner (inklusive åt mig själv) innan adoptionerna gick igenom (juridiskt) i de västerländska mottagarländerna.
Namnlöst tahk
 
Youn-Taek som tillhör den smått ”exotiska” (p g a att den är så liten) Tahk-klanen som bara har ca 10 000 medlemmar (om ens det) var liksom Blomqvist rejält megalomaniskt och grandiost stolt över att han var ”pappa” (som han uttryckte det) till 10 000-tals bortadopterade koreaner i hela västvärlden och ska fortfarande vara vid liv och verkar också som konstnär (jag har själv köpt en tavla av Mr. Tahk med ett lantligt motiv från min egen koreanska hemprovins Södra Cholla).
 
När jag var hemma hos denne fick jag en gåva av Mr. Tahk i form av en replika av en kungakrona från det gamla Kaya-riket (som nog egentligen var en stamfederation) och antagligen då denne kände dåligt samvete och jag tror faktiskt också att han märkte och förstod vad jag egentligen höll på med – d v s att jag likt en myternas och sagornas (och romanernas, dikternas, teaterpjäsernas och operaverkens liksom även filmernas, tv-seriernas och dataspelens) hämnare och (levande) spöke från det förflutna personligen sökte upp alla de som en gång i tiden bestämde över och avgjorde mitt livsöde.
 
Allt detta blev jag av förståeliga skäl (för även mäktiga människor och de övre skikten har naturligtvis ett känsloliv såsom alla vi andra har och är kapabla till att känna både kärlek och hat och kan därmed också känna sig förnedrade, lurade, ”avklädda” och djupt kränkta) sedermera hårt straffad för men det är en annan historia: Ek hyrde kriminella ”andragenerations”-grabbar från Norra Botkyrka som han ”satte” på mig som hämnd, Blomqvist gjorde allt för att förstöra min akademiska yrkeskarriär i Sverige (och lyckades rätt bra med det) och Tahk har sagt vad han tycker om min syn på adoption till alla och envar som vill höra om det i Korea och vilket bl a har förstört mina möjligheter till en akademisk karriär i Korea.