Facebook påminner om att det idag har gått exakt 10 år sedan jag deltog på ett planeringsmöte på ett café på Södermalm i Stockholm tillsammans med tre andra forskare som handlade om att arrangera den första svenska (forsknings)konferensen någonsin om ras och vithet och jag minns fortfarande att jag på det mötet slutgiltigt bestämde mig för att därefter göra allt som står i min makt för att försöka få till ett genombrott för dessa frågor i Sverige och inom den svensktalande gemenskapen och både innanför och utanför akademin.

Konferensen ägde sedan rum i november 2012 och under samma månad hade utställningen ”Varning för ras” vernissage på min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum samtidigt som boken ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” kom ut som jag var huvudredaktör för. Dessutom bildade jag det första svenska forskarnätverket för kritiska ras- och vithetsstudier under samma månad som totalt kom att engagera 80-talet svenska forskare och doktorander och emanera i flera publikationer.

Sedan dess har det blivit ytterligare sju böcker om ras och vithet i relation till Sverige, svenskarna och svenskheten för min egen del liksom ett 10-tal rapporter, över 400 föreläsningar, runt 600 medieframträdanden och medieomnämnanden, ett 50-tal konferensdeltaganden och åtminstone ett 80-tal artiklar i både vetenskapliga och populärvetenskapliga sammanhang som behandlar detta tema och framöver under detta år samt under nästkommande år väntar tre böcker till om ras och vithet.

Så hur har det då gått under och efter dessa 10 år undrar säkert någon? 

Ja å ena sidan så har frågor som rör ras och vithet onekligen ändå fått ett slags genomslag sedan 2012. Samtidigt rör det egentligen främst frågor som rör vithet och inte ras även om det rent teoretiskt inte går att skilja dessa tvillingbegrepp åt, d v s att studera, aktualisera och tala om vithet har kommit att bli långt mer accepterat idag än att studera, aktualisera och tala om ras som fortfarande är i det närmaste tabubelagt.

Och för min egen del har dessa 10 år inneburit ”blod, svett och tårar” många gånger om, närmast otaliga uthängningar i media och i offentligheten som något av Sveriges ”Mister Ras” (eller åtminstone något liknande) och sist men inte minst konflikter av alla de slag varav den mest förödande har rört konflikter med andra antirasister och inte minst med andra antirasistiska forskare vilka har förändrat både mitt yrkes- och privatliv i grunden och mestadels negativt sett.

Samtidigt kan jag trösta mig med att jag under de här åren antagligen har lyckats nå ut till ett relativt stort antal fr a icke-vita svenskar och inte minst till de s k andragenerationarna. Senast för någon vecka sedan blev jag påmind om detta när två gymnasieelever på en miljonprogramsskola intervjuade mig i anslutning till ett projektarbete. Det handlar om personer som är födda på 00-talet och den ene har föräldrar som gissningsvis kommer från Somalia och den andra antagligen från Irak och båda verkade vara närmast lite ”starstruck” och talade om mig i varma ordalag och då kände jag verkligen att de senaste 10 årens mödosamma arbete ändå har betytt något och gjort skillnad.