Kategori: Mångkulturellt centrum
För tio år sedan bestämde jag mig för att försöka få till ett genombrott i Sverige för frågor om ras och vithet
Facebook påminner om att det idag har gått exakt 10 år sedan jag deltog på ett planeringsmöte på ett café på Södermalm i Stockholm tillsammans med tre andra forskare som handlade om att arrangera den första svenska (forsknings)konferensen någonsin om ras och vithet och jag minns fortfarande att jag på det mötet slutgiltigt bestämde mig för att därefter göra allt som står i min makt för att försöka få till ett genombrott för dessa frågor i Sverige och inom den svensktalande gemenskapen och både innanför och utanför akademin.

Konferensen ägde sedan rum i november 2012 och under samma månad hade utställningen ”Varning för ras” vernissage på min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum samtidigt som boken ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” kom ut som jag var huvudredaktör för. Dessutom bildade jag det första svenska forskarnätverket för kritiska ras- och vithetsstudier under samma månad som totalt kom att engagera 80-talet svenska forskare och doktorander och emanera i flera publikationer.
Sedan dess har det blivit ytterligare sju böcker om ras och vithet i relation till Sverige, svenskarna och svenskheten för min egen del liksom ett 10-tal rapporter, över 400 föreläsningar, runt 600 medieframträdanden och medieomnämnanden, ett 50-tal konferensdeltaganden och åtminstone ett 80-tal artiklar i både vetenskapliga och populärvetenskapliga sammanhang som behandlar detta tema och framöver under detta år samt under nästkommande år väntar tre böcker till om ras och vithet.
Så hur har det då gått under och efter dessa 10 år undrar säkert någon?
Ja å ena sidan så har frågor som rör ras och vithet onekligen ändå fått ett slags genomslag sedan 2012. Samtidigt rör det egentligen främst frågor som rör vithet och inte ras även om det rent teoretiskt inte går att skilja dessa tvillingbegrepp åt, d v s att studera, aktualisera och tala om vithet har kommit att bli långt mer accepterat idag än att studera, aktualisera och tala om ras som fortfarande är i det närmaste tabubelagt.
Och för min egen del har dessa 10 år inneburit ”blod, svett och tårar” många gånger om, närmast otaliga uthängningar i media och i offentligheten som något av Sveriges ”Mister Ras” (eller åtminstone något liknande) och sist men inte minst konflikter av alla de slag varav den mest förödande har rört konflikter med andra antirasister och inte minst med andra antirasistiska forskare vilka har förändrat både mitt yrkes- och privatliv i grunden och mestadels negativt sett.
Samtidigt kan jag trösta mig med att jag under de här åren antagligen har lyckats nå ut till ett relativt stort antal fr a icke-vita svenskar och inte minst till de s k andragenerationarna. Senast för någon vecka sedan blev jag påmind om detta när två gymnasieelever på en miljonprogramsskola intervjuade mig i anslutning till ett projektarbete. Det handlar om personer som är födda på 00-talet och den ene har föräldrar som gissningsvis kommer från Somalia och den andra antagligen från Irak och båda verkade vara närmast lite ”starstruck” och talade om mig i varma ordalag och då kände jag verkligen att de senaste 10 årens mödosamma arbete ändå har betytt något och gjort skillnad.
Idag föreläste Eduardo Bonilla-Silva vid Linköpings universitet
En av världens mest kända kritiska rasforskare Eduardo Bonilla-Silva föreläste idag vid Institute for Analytical Sociology vid Linköpings universitet (och naturligtvis digitalt och på distans från Duke University i Durham i Nordkarolina i USA) och det är lite kul (för min egen del i varje fall) att han passar på att referera till att han besökte Sverige i november 2012 för det var då jag som bjöd in honom (jag hade då sporadisk kontakt med Bonilla-Silva innan dess) för att föreläsa på Sveriges första akademiska konferens inom det kritiska rasforskningsfältet ”Att förstå det multirasiala samhället: Kritiska perspektiv på rasiferingsprocesser i Sverige” som ägde rum på (min gamla arbetsplats) Mångkulturellt centrum i Fittja i Botkyrka och som Catrin Lundström, Katarina Mattsson, René León Rosales och jag arrangerade.

Bonilla-Silva nämnde f ö även Haribos Skipper Mix och den svenska debatten om det svenska n-ordet som jag introducerade honom till – på den tiden brukade jag förvara ett exemplar av just Haribos Skipper Mix på mitt dåvarande kontor och självklart passade jag på att ge bort just det exemplar som jag då hade på kontoret till Bonilla-Silva när han var i Sverige och Stockholm (och i Fittja).
Så minns jag Frank-Michael Kirsch

En statistisk sammanställning över min i huvudsak akademiska ”output” sedan jag disputerade 2005 och fram tills dags dato (2019-12-22) samt inför det kommande 2020-talet

Än en gång om den svenska antirasistiska och antifascistiska vreden och hatet mot jämlikhetsdata och mot rasbegreppet

En översikt över mina poster i DiVA (Digitala vetenskapliga arkivet) 2001-2018
Verksamhetsberättelse och slutredogörelse för det nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier 2014-17
”Adoption med förhinder” säljer fortfarande bra
Kul att notera att Carina Tigervalls och min bok fortfarande verkar sälja rätt så bra att döma av Adlibris (försäljnings)topplista över sålda böcker som har med adoption och fosterskap att göra. Under min tid på Mångkulturellt centrum (som då har givit ut boken ”Adoption med förhinder”) låg jag bakom 5-6 publikationer och varav 3-4 säljer riktigt bra än idag och t o m utgör centrets ”bästsäljare” (men tyvärr så har jag samtidigt aldrig någonsin fått något författararvode för någon av mina publikationer som Mångkulturellt centrum har givit ut).
Går det att leva på en månadslön på 15-17 000 kr?
”Går det att leva på en månadslön på 15-17 000 kr?” är det många som frågar sig idag i relation till integrationsdebatten, och det går om en lever riktigt knapert – det kan jag nämligen intyga och uttala mig om av egen erfarenhet, och knepet är att helt enkelt bara jobba ”dygnet runt”.
Så hur klarar en sig då på en låg lön för att göra en lång historia kort? Det som krävs är helt enkelt att inte ha några lån och självklart inte barn, att bo billigt och litet (helst i ett miljonprogramsområde) och framför allt och i praktiken att helt enkelt bara jobba och jobba och jobba ”dygnet runt” och därmed aldrig hinna konsumera annat än det allra nödvändigaste – det är i varje fall det ”knep” jag lärde mig av egen erfarenhet under alla mina år på Mångkulturellt centrum.