Kategori: mångkulturalism

Den 20 juli 2021 inleds den svenska mångkulturella politikens långsamma och utdragna död som sedan den infördes 1975-77 har utgjort västvärldens mest radikala och progressiva politik gentemot invandrare och minoriteter

DN:s Saeed Alnahhal påminner idag om den nya svenska migrationslagen som röstades igenom i riksdagen under förra veckan i skuggan av den pågående regeringskrisen och som är det direkta slutresultatet av den extremt polariserade debatt om invandring/invandrare som har gällt nonstop i Sverige sedan det s k flyktingkrisåret 2015 när Sverige tog emot flest flyktingar per capita i hela västvärlden.

Efter 2015 började SD växa explosionsartat liksom alternativmedierna och SD:s dominans i de sociala medierna och det nya konservativa höger-TAN-blocket började ta form. Den nya svenska migrationslagen som börjar gälla om några veckor den 20 juli 2021 är visserligen inte lika radikal som den som SD har krävt och drömmer om men den är ändå en på alla sätt och vis revolutionerande förändring för Sveriges del och mot bakgrund av den svenska nutidshistorien.

Sverige var nämligen länge det enda landet i västvärlden som tillämpade PUT (permanent uppehållstillstånd), som i sin tur de facto garanterade svenskt medborgarskap för alla som ville bli svenska medborgare. Sverige är vidare fortfarande ett av en handfull länder i Väst som ännu inte kräver att invandrare måste göra ett (medborgarskaps)test eller svära en (trohets)ed för att erhålla ett svenskt medborgarskap.

PUT-systemet infördes 1976 som en del av införandet av västvärldens mest progressiva och radikala mångkulturella politik, som senare har kompletterats med världens mest progressiva och radikala integrationspolitik, antisegregationspolitik och antidiskrimineringspolitik och inte minst antirasistiska politik. Sedan 1970-talet har Sverige också tagit emot allra flest invandrare från den utomeuropeiska världen per capita i form av både flyktingar och anhöriga till flyktingarna som ett resultat av det mångkulturella reformpaket som infördes 1975-77.

På samma sätt infördes förenklade regler för att erhålla svenskt medborgarskap vid samma tid och som en del av samma mångkulturella politik, som i sin tur var ett resultat av den s k Invandrarutredningen (som f ö hade sjösatts under det symboltyngda året 1968), och som gjorde att Sverige på den tiden var det andra landet i västvärlden att deklarera sig som ett mångkulturellt land efter Kanada och bredvid Australien.

Den svenska mångkulturella politiken var dock mer långtgående, radikal och progressiv än den som infördes i Kanada och Australien vid samma tid då den bl a innebar och fortfarande innebär att alla invandrare i landet får rösta i kommun- och regionval och även de som inte är svenska medborgare.

Denna mångkulturella rösträttsreform är f ö fortfarande tämligen unik och gäller endast i ett fåtal länder till på jorden. Undersökningar har också visat att invandrarna och minoriteterna känner ett starkare band till och lojalitet med Sverige än vad invandrarna och minoriteterna gör gentemot mottagar- och värdlandet i andra västländer och högst sannolikt tack vare decennier av mångkulturell politik.

Den 20 juli 2021 går därmed på sätt och vis den svenska mångkulturalismen i graven även om rätten till modersmålsundervisning, rätten till tolkhjälp, rätten för invandrarnas och minoriteternas föreningar och församlingar att erhålla offentliga bidrag och ytterligare några andra ”ingredienser” från västvärldens mest progressiva och radikala politik gentemot invandrare och minoriteter fortfarande kvarstår.

Snart kommer som bekant dock också något slags medborgarskapstest att införas även i Sverige och även modersmålsundervisningen lever under mycket starkt hot idag från SD:s och den nya TAN-högerns sida liksom rätten för invandrarnas och minoriteternas föreningar och församlingar att erhålla offentliga bidrag.

Det kommer m a o troligen aldrig att gå att säga exakt när den svenska mångkulturalismen går i graven till fullo då det snarare handlar om en långsam och utdragen död än om en plötslig sådan men den 20 juli 2021 är definitivt ett avgörande datum i sammanhanget.

”Sverige har alltid haft modet att gå sin egen väg i känsliga och avgörande frågor. Landet var först i EU att erkänna den palestinska staten och ensamma om att garantera ett nytt hemland för asylsökande.”

(…)

”Den nya migrationslagen är i praktiken inte mycket hårdare än de tillfälliga regler som tillämpats sedan 2016. Men i och med att reglerna blir permanenta förlorar Sverige positionen som det enda landet i världen som garanterat beviljar de som berövats sitt hemland det mest värdefulla som finns – ett nytt hemland. Det får Sverige att mista sin unika ställning i världen. Nu gör Sverige som alla andra.”

https://www.dn.se/kultur/saeed-alnahhal-med-den-nya-migrationslagen-forlorar-sverige-sin-sarstallning

”Den nya utlänningslagen gör tillfälliga uppehållstillstånd till huvudregel, ställer högre krav på att utlänningen försörjer anhöriga som kommer hit och innebär att permanenta uppehållstillstånd ska beviljas tidigast efter tre år – om utlänningen kan försörja sig. Utöver detta ska regeringen återkomma med ett förslag om att införa kunskapskrav i svenska och samhällskunskap som utlänningen måste klara för att få permanent uppehållstillstånd, och senare medborgarskap.

Lagändringarna börjar gälla den 20 juli 2021. De tillfälliga begränsningarna av möjligheten till uppehållstillstånd som infördes 2016 blir då permanenta. Sverige har fram till nu varit det enda landet i världen där permanenta uppehållstillstånd varit huvudregeln.

Det har inneburit garanterat medborgarskap fem, sex år efter asylansökan, utan några språk- eller samhällskunskapskrav. Vi flyktingar har uppfattat detta som en modig och unik strategi. Medan andra länder har reagerat konservativt, har Sverige gett ett effektivt och generöst stöd åt personer som behöver det. Sverige har ju även tidigare visat prov på ett sällsynt mod i andra frågor som rör människor med rötter i Mellanöstern. Det var till exempel det första EU-land som erkände Palestina, 2014.

Generösa migrationsregler har inte fått flyktingar att slappna av och sluta kämpa. Min erfarenhet och min kunskap om de som kommit hit under de senaste åren gör att jag känner mig säker på att reglerna har lönat sig.

Känslan av tillhörighet slår rot redan första dagen hos nyanlända – eftersom de vet att Sveriges är deras nya land. På den senaste nationaldagen bjöd kommunen in till en digital medborgarceremoni, som hölls för att fira de som nyligen fått svenskt medborgarskap. Vi behövde inte sjunga nationalsången eller svära någon trohetsed. Inte heller måste själva beslutet om medborgarskap undertecknas av kungen, vilket är fallet i exempelvis Nederländerna. Det kändes vackert, rent av extraordinärt – att Sverige anser att du formellt har blivit en del av oss utan att behöva visa din lojalitet mot landet.

Den nya migrationslagen är i praktiken inte mycket hårdare än de tillfälliga regler som tillämpats sedan 2016. Men i och med att reglerna blir permanenta förlorar Sverige positionen som det enda landet i världen som garanterat beviljar de som berövats sitt hemland det mest värdefulla som finns – ett nytt hemland. Det får Sverige att mista sin unika ställning i världen. Nu gör Sverige som alla andra.”

M överger nu för gott mångkulturalismen och gör sig därmed redo för en regeringsbildning med stöd av SD efter 2022 års val

I skuggan av både det amerikanska presidentvalet och pandemin har nu M en gång för alla (?) lämnat den svenska s k mångkulturalismen bakom sig genom att bl a skriva i sitt nya förslag till ett nytt idéprogram att ”integration inte är en dubbelriktad process” och därmed säger M under Kristerssons ledning adjö till hela den svenska politiken riktad mot invandrare och minoriteter sådan den grundlades efter den s k mångkulturella vändningen i Sverige fr o m 1970-talets mitt och framåt och inte minst under 1990-talet.

I stället lanserar M det nya begreppet ”funktionell anpassning” som mellan raderna handlar om invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena och som måhända efter 2022 års val kommer att kunna ”matcha” SD:s begrepp ”öppen svenskhet” för om detta nya program godkänns inom partiet så innebär det att M nu är redo att ta makten efter 2022 års val tillsammans med SD och KD. Lite slarvigt går det väl snart att säga att lika mycket som att KD har lämnat sitt kristna arv bakom sig så har M därmed lämnat sitt nyliberala arv bakom sig vad gäller synen på migration/integration.

https://www.dn.se/sverige/ulf-kristersson-maste-kraftigt-minska-invandringen

”– För de allra flesta är det helt uppenbart att Sverige står inför riktigt allvarliga problem. Att utvecklingen går åt fel håll, sade Kristersson.

– Vill vi på allvar bryta segregationen och stoppa kriminaliteten måste vi kraftigt minska invandringen, tillade han.”

(…)

”Christofer Fjellner är en av dem som lett arbetet med idéprogrammet.

– Det har funnits en felaktig föreställning om att vi ska anpassa hur Sverige fungerar, våra traditioner och värderingar, i förhållande till invandringen. Den som kommer till Sverige ska inte behöva ge upp sin kultur, men ska anpassa sig så att man kan fungera i samhället, säger han.”

Om en mångkulturdebatt på Åland

På sistone har jag oförhappandes (OBS: jag har då ingenting med ålänningarna och de svensktalande i Finland att göra annat än att jag har besökt Åland någon gång och borde kanske just därför inte säga så mycket som jag säger i denna intervju) hamnat i ett åländskt (och därmed även finlandssvenskt) sammanhang: En politisk diskussion pågår just nu om Åland är mångkulturellt eller ej och vad det i så fall betyder om så är fallet.
ÅLAND.jpg
 
Dagstidningen Nya Åland har bl a intervjuat mig och ett antal andra om vad mångkultur/mångkulturalism/det mångkulturella egentligen betyder som begrepp och tillstånd liksom om likheter och skillnader mellan Sverige och Finland. Både jag och den åländske historikern Dan Nordman har bl a försökt att påminna om och lyfta fram att Finland fram tills för ungefär 100 år sedan ingick i ett genommångkulturellt imperium, d v s Tsarryssland, men samtidigt är det ett faktum att det svensktalande Finland eller Svenskfinland (inklusive Åland) fram tills nyligen utgjorde och väl fortfarande utgör den sannolikt mest homogena svensktalande delen i världen sett till befolkningssammansättningen och fram tills för bara några år sedan möttes alla besökare på Ålands museum i Mariehamn av en informationstext som explicit beskrev ålänningarna som ett synnerligen rasligt homogent folk. Denna relativa homogenitet har bl a fått till följd att enstaka (riks)svenska högerextremister t o m har valt att emigrera till och bosätta sig på Åland och/eller i andra delar av Svenskfinland.
 
På Åland finns då mer eller mindre samma typ av partier som i både Sverige och Finland och även Åland har sitt SD i form av partiet Åländsk demokrati samt andra partier som inte så gärna vill erkänna att Åland idag är ett mångkulturellt land och även om de är beredda att medge det så vill de fr a se att den svensktalande finlandssvenska majoritetsbefolkningen fortsätter att dominera detta självstyrande örike som erhöll sin nuvarande status efter Första världskrigets slut och tack vare dåvarande Nationernas förbunds ingripande och medling efter att Sverige åtminstone indirekt hade försökt att ”kapa” åt sig Åland under och i samband med Ryska inbördeskriget i form av den s k Ålandsaktionen 1918 (året därpå röstade dessutom över 95% av ålänningarna för att tillhöra Sverige i en folkomröstning men det hela slutade då med att Åland blev en autonom del av Republiken Finland).

Om att ta avstånd från ”mångkulturen”, ”mångkulturalismen” och det ”mångkulturella samhället”

Att ta avstånd ifrån och fördöma den s k ”mångkulturen”/”mångkulturalismen” och det s k ”mångkulturella samhället” är väl inte särskilt radikalt längre år 2019:

Så har nu både Nyamko Sabuni och Ebba Busch Thor upprepat det ”mantra” som så många andra tidigare har sagt och tyckt och både i Sverige och i andra västländer mot bakgrund av att Europas dåvarande ledare i det närmaste en efter en deklarerade att den s k ”mångkulturalismen” hade misslyckats redan kring år 2010 (bla Italiens Berlusconi, Tysklands Merkel, Frankrikes Sarkozy och Storbritanniens Cameron m fl gjorde just det).

https://www.expressen.se/nyheter/almedalen/busch-thor-mangkultur-maste-stoppas-som-politiskt-projekt

”Under lördagen tycks KD-ledaren ha tagit ett aktivt steg för att närma sig det nya samarbetet med Sverigedemokraterna och partiledaren Jimmie Åkesson.

På Kristdemokraternas dag i Almedalen dödförklarar Ebba Busch Thor mångkulturen som ett politiskt projekt.

– Det måste stoppas, säger Ebba Busch Thor till Expressen på väg till en utfrågning hos Sveriges Radio.”

I Sverige har, utöver SD och extremhögern, två prominenta personer gjort detta många år innan både Sabuni och Busch Thor, nämligen den legendariske diplomaten och hbtq-ikonen Sverker Åström som redan 1990 respektive 1995 fördömde ”mångkulturen” i två på sin tid uppmärksammade DN Debatt-artiklar (Sverige borde bl a undvika att ta emot invandrare från kulturer ”med väsensfrämmande seder och bruk” menade Åström bl a) samt den likaledes legendariske entreprenören mm Harry Schein som 1997 skrev i en artikel att ”jag tror inte för fem öre på det mångkulturella samhället” samt tillade att ”Jag har bekanta som har adopterat barn från Korea. Jag tror att de gjort sig skyldiga till en fruktansvärd omdömeslöshet.” och i ännu en artikel från 2002 dömde Schein helt ut ”drömmen om det mångkulturella samhället”.

I många västländer har fördömandet av den s k ”mångkulturen”/”mångkulturalismen” och det s k ”mångkulturella samhället” i hög grad handlat om att egentligen säga att integrationen har misslyckats samt att segregationen har eskalerat men i Sverige har denna kritik också en annan historia som stavas extremhögern (OBS: denna historia delar så klart vare sig Sabuni, Busch Thor, Åström eller Schein).

Ända sedan 1980- och 90-talen, när den utomeuropeiska invandringen kom igång på allvar, så har diverse hypoteser figurerat inom den svenska s k nationella rörelsen som har handlat om vem/vilka som ”egentligen” ”tar in” och ”importerar” alla utomeuropéer och medan vissa har föreslagit SAP (för att öka SAP:s väljarunderlag, har det då hetat) och andra (naturligtvis) har sagt judarna (för att ”försvaga” och s k ”rasblanda” upp majoritetssvenskarna såsom den s k Kalergi-planen anses förespråka) så har de mer seriösa valt att försöka kartlägga den svenska s k mångkulturalismens ”nyckelaktivister” och ”chefsideologer” som Palme anses ha omgetts sig med och fr a lyssnat på och inte minst sedan den högerextreme historikern Lars-Erik Hansens (i alltför många kretsar hyllade) avhandling ”Jämlikhet och valfrihet. En studie av den svenska invandrarpolitikens framväxt” (2002) som just mellan raderna pekar ut några av dessa namn som de ”skyldiga” till dagens ”multikultikaos”.

Den svenska regeringsformen från 1976 innebar att Sverige kom att bli världens första antirasistiska statsbildning

Johan Hirschfeldt och Olof Petersson skriver idag på DN Debatt om de svenska värderingarna och om den svenska regeringsformen (d v s i praktiken Sveriges konstitution) som innehåller en av de starkaste och mest radikala och progressiva skrivningarna i världen vad gäller att tillgodose minoriteters rättigheter och vad gäller antirasistisk antidiskrimineringsretorik, d v s få andra suveräna stater på jorden kan uppvisa och ståta med meningar som dessa :
 
”Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.”
 
 
Dagens svenska regeringsform tillkom 1976 när den svenska mångkulturalismen och antirasismen var på väg att blomma ut för fullt och än mer än idag så framstod den svenska regeringsformen som extremt progressiv och radikal på 1970-talet (såsom t ex skrivningen ”etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas” som uppfattades som oerhört radikal och progressiv 1976) och det går med fog att hävda att Sverige var världens första antirasistiska statsbildning och världens möjligen andra eller tredje mångkulturalistiska statsbildning på 1970-talet.
 
Det är slutligen fascinerande att konstatera så här i efterhand mot bakgrund av att Sverige på 2000-talet kom att bli den första suveräna nationalstaten i världen att avskaffa och utrangera rasbegreppet att regeringsformen innefattade flera paragrafer och meningar som innehöll den idag så förkättrade och fruktade glosan ras i sin ursprungsversion från 1976 såsom denna mening (d v s mellan 1976-2001 så fanns m a o ordet ras inskrivet i den svenska regeringsformen):
 
”Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon medborgare missgynnnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet.”

Liksom det svenska rastänkandet emanerade den svenska mångkulturalismen från en liten elit

Har i dagarna läst de två senaste studierna och böckerna (Mats Wickströms avhandling och Andreas Johansson-Heinös bok) om den svenska minoritetspolitiken och den svenska mångkulturalismens framväxt (och status) samtidigt som jag ”samläser” flera jämförande studier och böcker om högimperialismens kolonialpolitik (t ex om Japans politik i Taiwan och Korea, om Portugals och Belgiens politik i Afrika, om Nederländernas politik i Indonesien, om Frankrikes politik i Nordafrika och Västasien och om Storbritanniens politik i Syd- och Sydostasien liksom om USA:s politik gentemot sina ”inhemska” minoriteter) och inser alltmer (som om jag inte hade gjort det tidigare) hur unikt (och extremt) Sverige framstår i relation till övriga västvärlden vad gäller att ”handskas” med och handha minoriteter under 1900-talet.

I övrigt är det intressant att notera att den gamle BSS-veteranen, brodern till den mest ideologiske Ultima Thule-medlemmen Ulf Hansen, den tidigare Södertörns högskola-historikern och numera arkivchefen för TAM-arkivet (d v s tjänstemännens och akademikernas arkiv, d v s TCO:s och SACO:s arkiv) Lars-Erik Hansens SU-avhandling från 2001 om den svenska migrations- och integrationspolitiken idag tydligen räknas som en milstolpe i forskningen om den svenska mångkulturalismen och om den svenska invandrings- och minoritetspolitiken. Jag säger inte att Hansens avhandling är dålig, jag har själv läst den och refererat till den och haft nytta av den, men det går inte att komma ifrån att Hansens högerextrema bakgrund lyser igenom mellan raderna.

Det som gör Sverige så unikt och extremt i sammanhanget handlar om att medan merparten av övriga västvärlden inklusive även USA och de andra västerländska bosättarstaterna över haven experimenterade med en åtminstone på pappret någorlunda progressiv politik gentemot sina minoriteter under första hälften av 1900-talet så valde Sverige att i stället införa en ”vetenskapligt” baserad raspolitik under samma tidsperiod.

Trots rassegregationen satsade USA ändå enorma summor pengar på att integrera och även utbilda den nyligen besegrade ursprungsbefolkningen och den nyligen frigivna slavättlingsbefolkningen, Frankrike valde in representanter från flera kolonier i nationalförsamlingen vilka kom att bli de första icke-vita parlamentsledamöterna i Europa under mellankrigstiden och Brittiska imperiet hade samtidigt redan hunnit skapa en infödd småborgarklass som besatte de lägre tjänstemannaposterna i kolonierna. Sedan var det naturligtvis så att när britterna, fransmännen, belgarna, holländarna och portugiserna drevs ut från sina kolonier i Afrika och Asien på 1940-, 50-, 60- och 70-talen så handlade det just om att denna nya, ”progressiva” och moderna kolonialpolitik som hade sjösatts särskilt efter Första världskriget just i mångt och mycket hade stannat ”på pappret”-

Den svenska modellen vad gäller synen på och behandlingen av minoriteter liknar under första hälften av 1900-talet snarare den tyska modellen och i båda länderna kulminerade rastänkandet dessutom på 1920-40-talen även om det naturligtvis är fullständigt oetiskt att jämföra Sverige med Tyskland under dessa decennier.

Under efterkrigstiden kom Sverige sedan att bli det första landet i världen efter Kanada som deklarerade sig självt som ett mångkulturellt land 1975 och som t o m skrev in detta i sin konstitution (i regeringsformen) året därpå, och jämförelsen med Kanada haltar dessutom då 1971 års införande av mångkulturalismen i Kanada helt och hållet hade att göra med att landet annars inte hade hållit ihop överhuvudtaget p g a de fransktalande kanadensarnas ”68-uppror”.

Fortfarande än idag är den svenska mångkulturalismen radikal vad gäller exempelvis rätten att kunna rösta i kommun- och landstingsvalen för utländska medborgare vilka befinner sig legalt i landet liksom rätten till hemspråk för alla som inte har svenska som förstaspråk och det trots allt jämförelsevis ”enkla” sättet att kunna erhålla svenskt medborgarskap på för alla som ännu inte är svenska medborgare. Det ska också påminnas om att än idag är det inte särskilt många västerländska suveräna nationalstater på jorden som officiellt har deklarerat sig själva som mångkulturella och än färre har skrivit in detta i sina konstitutioner.

Tidigare studier av det svenska rastänkandet under 1900-talets första hälft argumenterar för att det var en mycket liten grupp ”elitsvenskar” som lobbade och kampanjade fram den svenska raspolitik som institutionaliserades på 1920-talet och som kom att gälla in på 1960-talet, och som ibland benämns som det rasbiologiska nätverket, och på samma sätt menar de som studerar framväxten av den svenska mångkulturalismen att det var en mycket liten vänsterradikal och vänsterliberal elit som drev fram 1975 års institutionalisering av den svenska mångkulturalismen som fortfarande än idag och utan jämförelse rankas som världens mest progressiva minoritets- och integrationspolitik.

Möjligen skulle det kunna tilläggas, likt en epilog, att 1980- och 90-talens institutionalisering av den militanta svenska färgblinda antirasismen också emanerade från en mycket liten antifascistisk och antirasistisk elit som drev igenom avskaffandet av rasbegreppet 2001 och vilket innebar att Sverige blev den första staten på jorden att göra detta då (och fortfarande än idag har endast fem suveräna statsbildningar i världen följt vårt exempel och gjort detsamma).

Om den svenska raspolitikens avskaffande och om hur Sverige kom att bli Europas första mångkulturella statsbildning

Fram tills 1962 placerades de fjällsamiska renskötarbarnen i Norrland på undermåliga s k ”nomadskolor” för att medvetet segregera bort dessa från de majoritetssvenska barnen – i förlängningen så att samer och ”nybyggare” helt enkelt inte skulle blanda sig med varandra vare sig socialt, kulturellt eller biologiskt (d v s de skulle helst inte reproducera sig med varandra). På ett liknande sätt var de romska barnen i praktiken helt och hållet utestängda från den svenska skolan fram tills 1965. Detta ledde bl a till att ytterst få samiska ungdomar gick vidare till den högre utbildningen då den undervisning som de samiska barnen erhöll på ”nomadskolorna” var på en mycket låg nivå:

https://svenskakyrkan.se/1363328

http://www.dn.se/nyheter/sverige/rasbiologiska-ideer-formade-kyrkans-skola

1960-talet är verkligen den stora vattendelaren i det svenska samhällsbyggets samtidshistoria i relation till frågor om ras, vithet och svenskhet – 68 innebar s a s faktiskt en verklig revolution kanske särskilt just i Sverige: Det var först då som den svenska rasstaten, det svenska rastänkandet och den svenska raspolitiken gradvis övergavs och avvecklades – en utveckling som sedan fullbordades på 1970-talet.

1976 överflyttades slutligen ansvaret för minoritets-, migrations- och integrationspolitiken till fullo från Medicinalstyrelsen och Socialstyrelsen till det som idag är Migrationsverket och samma år skrevs mångkulturalismen också in i regeringsformen och konstitutionen: ”Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.” 1976 var Sverige dessutom den första och den enda suveräna nationalstaten i den ”Gamla världen” (d v s i det vita kristna Europa) som deklarerade sig som ett mångkulturellt land – d v s denna lilla mening kan i mångt och mycket sägas utgöra själva ”grundtexten” till den moderna svenska antirasismen.

Innan 1976 betraktades alla frågor som rörde minoriteter och invandrare (d v s s k utlänningar) som rasbiologiska och socialmedicinska frågor – det var därför de svenska rasforskarna och medicinarna om och om igen kallades in som experter av regeringen när judar (den s k J-frågan), samer (den s k L-frågan), romer (den s k Z-frågan) och invandrare (den s k U-frågan) utreddes och när den svenska minoritets- och migrationspolitiken fastslogs från 1920-talet och ända fram tills 1960-talet. När frågan om internationell adoptions vara eller icke vara utreddes 1964 var det exempelvis inte samhällsvetare som kallades in för att utreda frågan utan Rasbiologiska institutets siste professor liksom flera andra rasforskare och medicinare: adoptionsfrågan var liksom den s k J-frågan, L-frågan och Z-frågan helt och hållet en rasfråga enligt den svenska regeringen.

Först fr o m 1970-talet, och ännu mer fr o m 1980-talet, tar de svenska samhällsvetarna över studiet av och forskningen om de svenska minoriteterna och invandrarna – d v s det som idag kallas IMER-forskning – och idag skulle det för de allra flesta tyckas vara märkligt om regeringen kallade in medicinare och genetiker för att utreda och arbeta fram den framtida svenska migrations- och integrationspolitiken. Den första svenska avhandlingen om invandrare som skrevs av en samhällsvetare försvarades först 1972 och det var egentligen först med 1980-talets Delegationen för invandrarforskning som samhällsvetarna (både kvant:are och kval:are) till slut detroniserade de svenska medicinarna vad gäller att ”claim:a” och muta in landets invandrare och minoriteter som varande just deras särskilda forskningsobjekt.

Det var de vita minoriteternas identitetspolitik som avskaffade de raskvotsbaserade invandringslagarna och som införde mångkulturalismen i västvärlden

I dessa tider när identitetspolitik diskuteras som aldrig förr och numera nästan alltid betyder olika rasliga och etniska minoriteters aktivism (och sannolikt just därför har kommit att utvecklas till ett invektiv) skadar det inte att påminna om att det var vita minoriteters identitetspolitiska aktivism som både lyckades få bort de raskvotsbaserade invandringslagar som gällde i bl a USA och Australien fram tills 1965-73 OCH införa det mångkulturalistiska samhällssystem som började institutionaliseras i länder som Kanada och Sverige från och med 1970-talets mitt.

De vita minoritetsgrupperna i västvärlden såsom exempelvis polackerna och grekerna i USA upplevde med rätta att de raskvotsbaserade invandringslagarna som hade stiftats i samband med rastänkandets tid under mellankrigstiden drabbade dem själva liksom deras landsmän och landsmaninnor i ursprungsländerna som hade svårare att invandra än nord- och västeuropéerna vilka räknades som vitare än öst- och sydeuropéerna när raskvotsystemet infördes på 1920- och 30-talen samtidigt som de var trötta på det implicita assimilationskrav som också hade institutionaliserats under mellankrigstiden och krävde därför både att raskvoterna skulle avskaffas för gott liksom att en mångkulturell politik som tillgodosåg de vita minoriteternas rättigheter skulle införas, och vilket också skedde i samband med ”68-upproret” när västvärldens socialistiska och liberala intellektuella, forskare, politiker och eliter radikaliserades och därmed tog till sig de vita minoriteternas krav.

Det var m a o vita minoriteter såsom ukrainarna i Kanada, italienarna i USA, grekerna i Australien och tyskarna, finländarna och esterna i Sverige vilka närmast över en natt (d v s under ”68-revolutionen”) lyckades få majoritetsbefolkningarnas olika eliter och regeringar i västvärlden att en gång för alla avskaffa allt vad raskvoter hette, att överge den fram tills dess i praktiken allenarådande (tvångs)assimilationspolitiken och att införa en mångkulturell politik och ett mångkulturellt samhällsbygge just tack vare att de bedrev det som idag kallas identitetspolitik.

Att sedan avskaffandet av raskvotsystemet i kombination med att arbetskraftsinvandringen samtidigt avskaffades kom att leda till att den icke-vita invandringen från Tredje världen satte igång på allvar efter ”68-upproret” och i samband med avkolonialiseringen är en annan sak liksom att de mångkulturalistiska samhällena som växte fram i västvärlden från och med 1970-talet nog snarare kom att gynna de nya icke-vita invandrarna från de gamla kolonierna än de vita minoriteterna som just hade krävt införandet av mångkulturalismen.

Faktum kvarstår dock att det just var de vita minoriteternas aktivism som kom att förändra västvärlden i grunden efter 1968 oavsett vad vi som lever idag tycker om detta liksom om de oanade och för många nog oönskade effekter och konsekvenser som följde på dessa genomgripande förändringar i västvärldens syn på invandring, på assimilation och på minoriteter som ägde rum i och med ”68-revolutionen” och på grund av de vita minoriteternas identitetspolitik: Fram tills raskvotsystemets avskaffande i USA hade exempelvis närmare 90% av invandringen till USA utgjorts av vita – efter 1965 har i stället över 90% av invandringen till USA utgjorts av icke-vita p g a avskaffandet av raskvoterna.