Kategori: mångfald

Om en mångkulturdebatt på Åland

På sistone har jag oförhappandes (OBS: jag har då ingenting med ålänningarna och de svensktalande i Finland att göra annat än att jag har besökt Åland någon gång och borde kanske just därför inte säga så mycket som jag säger i denna intervju) hamnat i ett åländskt (och därmed även finlandssvenskt) sammanhang: En politisk diskussion pågår just nu om Åland är mångkulturellt eller ej och vad det i så fall betyder om så är fallet.
ÅLAND.jpg
 
Dagstidningen Nya Åland har bl a intervjuat mig och ett antal andra om vad mångkultur/mångkulturalism/det mångkulturella egentligen betyder som begrepp och tillstånd liksom om likheter och skillnader mellan Sverige och Finland. Både jag och den åländske historikern Dan Nordman har bl a försökt att påminna om och lyfta fram att Finland fram tills för ungefär 100 år sedan ingick i ett genommångkulturellt imperium, d v s Tsarryssland, men samtidigt är det ett faktum att det svensktalande Finland eller Svenskfinland (inklusive Åland) fram tills nyligen utgjorde och väl fortfarande utgör den sannolikt mest homogena svensktalande delen i världen sett till befolkningssammansättningen och fram tills för bara några år sedan möttes alla besökare på Ålands museum i Mariehamn av en informationstext som explicit beskrev ålänningarna som ett synnerligen rasligt homogent folk. Denna relativa homogenitet har bl a fått till följd att enstaka (riks)svenska högerextremister t o m har valt att emigrera till och bosätta sig på Åland och/eller i andra delar av Svenskfinland.
 
På Åland finns då mer eller mindre samma typ av partier som i både Sverige och Finland och även Åland har sitt SD i form av partiet Åländsk demokrati samt andra partier som inte så gärna vill erkänna att Åland idag är ett mångkulturellt land och även om de är beredda att medge det så vill de fr a se att den svensktalande finlandssvenska majoritetsbefolkningen fortsätter att dominera detta självstyrande örike som erhöll sin nuvarande status efter Första världskrigets slut och tack vare dåvarande Nationernas förbunds ingripande och medling efter att Sverige åtminstone indirekt hade försökt att ”kapa” åt sig Åland under och i samband med Ryska inbördeskriget i form av den s k Ålandsaktionen 1918 (året därpå röstade dessutom över 95% av ålänningarna för att tillhöra Sverige i en folkomröstning men det hela slutade då med att Åland blev en autonom del av Republiken Finland).

Endast kring 10 procent av de svenska barnbokskaraktärerna är icke-vita

Har i dagarna erhållit en studentuppsats författad av Josef Schatii vid Institutionen för kultur och samhälle vid Linköpings universitet som utgörs av en kvantitativ studie som undersöker den rasliga och etniska representationen och mångfalden i de mest (ut)lånade barnböckerna under 2019 i en mellanstor svensk stad – sammanlagt hela 159 boktitlar – och jag måste erkänna att även jag är rätt chockad av resultatet.

KARA.jpg

Att den svenska barn- och ungdomskulturen i allmänhet och barn- och ungdomslitteraturen i synnerhet är extremt homogen har så klart även jag förstått sedan länge men uppsatsens siffror är då rejält anmärkningsvärda mot bakgrund av att kring 45% av alla barn idag har utländsk bakgrund och ungefär 1/3 har utomeuropeisk dito och siffrorna kan sannolikt förklaras på följande sätt (OBS – detta är då ett citat från Shatiis uppsats):

”Sammantaget räknades 107 författare och illustratörer för de utvalda böckerna. Av de 56 författarna som kom med i urvalet hade enbart två utländsk härkomst och bland de 51 illustratörerna var antalet tre. Bland författarna är den ena Mervi Lindman som har finsk bakgrund och den andra är Katerina Janouch som är född i Tjeckien. Bland illustratörerna fanns Kadri Ilves som har estniskt påbrå, Salla Savolainen som är finsk och Benjamin Chaud som är fransk.”

Idag har 38,3% av alla barn och ungdomar utländsk bakgrund och 52,8% i de tre storstäderna, 40,1% i de mellanstora städerna liksom 66,4% i Malmö

Idag publicerade SCB nya (detalj)siffror rörande landets alla barn och ungdomar som gällde den 31 december 2019 och bl a går det att utläsa följande:

Namnlöst

Nästan 70% av samtliga barn och ungdomar med svensk bakgrund, d v s majoritetssvenska barn och ungdomar, bor i hus med äganderätt (d v s de bor inte i hus vars vårdnadshavare hyr sina ”husbostäder”).

 

Knappt 24% av samtliga barn och ungdomar med utländsk bakgrund, d v s minoritetsbarn och minoritetsungdomar, bor i hus med äganderätt (d v s de bor inte i hus vars vårdnadshavare hyr sina ”husbostäder”).

 

andelen barn och ungdomar med utländsk bakgrund, d v s minoritetsbarn och minoritetsungdomar (invandrabarn, andragenerationsbarn och blandbarn men dock ej tredjegenerationsbarn vilka idag uppgår till kanske 3-4% i hela riket) den 31 december 2019:

 

0-17: 38,3%

 

0 år: 38,9%

5 år: 39,6%

10 år:

15 år: 36,2%

20 år: 42,9%

 

de tre storstäderna 0-17 år: 52,8%

Stor-Stockholm 0-17 år: 46,2%

Göteborg 0-17 år: 53%

Malmö 0-17 år: 66,4%

de 21 mellanstora städerna 0-17 år: 40,1%

Läsåret 2018/19 antogs 100 s k ”andrageneration:are” som doktorander och bland de utrikes födda tillhörande årskullen 1993 hade endast 15% av alla som var födda i Somalia och Thailand påbörjat en högskoleutbildning vid 25 års ålder

Idag har nya siffror publicerats rörande andelen högskolenybörjare med utländsk bakgrund (minus/exkluderande inresande studenter från andra länder) vid landets samtliga lärosäten under läsåret 2018/19:
STUD
 
andel högskolenybörjare med utländsk bakgrund läsåret 2018/19: 26% (av dessa var 6100 födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar medan 10 800 var utrikes födda)
 
andel högskolenybörjare med utländsk bakgrund läsåret 2018/19 uppdelat på världsdelar: Asien 46%, Europa 44%, Afrika 16%, Sydamerika 5%
 
Högst andel högskolenybörjare med utländsk bakgrund hittades inom receptarieutbildningen och tandläkarutbildningen (78% respektive 77%) medan lägst andel hittades inom officersutbildningen (6%). Vad gäller områden så hittades den högsta andelen inom medicin och odontologi (52%) och därefter följde vård och omsorg (47%). Lägst andel hittades inom det konstnärliga området (17%).
 
Röda Korsets högskola och Ersta Sköndal Bräcke högskola var de lärosäten med högst andel högskolenybörjare med utländsk bakgrund (43% vardera) och därefter följde Södertörns högskola (37%) medan lägst andel hittades vid Johannelunds teologiska högskola (7%).
 
Bland födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar, d v s de s k ”andrageneration:arna”, hade 46% bakgrund i Asien och 44% bakgrund i Europa. De s k ”andrageneration:arna” var också den grupp som oftast hade studerat utomlands (10%) jämfört med studenter med svensk bakgrund (8%).
 
Bland de utrikes födda högskolenybörjarna under läsåret 2018/19 hade 51% bakgrund i Asien och 31% i Europa. Syrien var det vanligaste födelseland med 1570 högskolenybörjare och därefter följde Irak med 1350 högskolenybörjare.
 
Bland de utrikes födda som var födda år 1993 hade 52% som var födda i Ryssland påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder och därefter följde de med bakgrund i Bosnien (51%) följda av de som var födda i Tyskland (43%). Lägst andel hittades bland dem som var födda i Somalia och Thailand (15% vardera) och därefter i Afghanistan (20%).
 
Av de utrikes födda i årskullen födda 1993 var andelen som påbörjat svenska högskolestudier vid 25 års ålder uppdelat på kontinenter/regioner högst bland de med bakgrund i Nordamerika (48%) och näst högst bland utrikes födda med bakgrund i Norden utom Sverige (39%) medan den lägsta andelen hittades bland personer med bakgrund i Afrika (21%).
Bland de s k ”andrageneration:arna” som var födda år 1993 hade 66% som hade bakgrund i Ryssland påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder och därefter följde de med bakgrund i Bosnien (60%).
 
Läsåret 2018/19 hade slutligen 27% av alla doktorandnybörjare utländsk bakgrund (minus/exkluderande inresande studenter från andra länder) vid landets samtliga lärosäten. Av dem var 430 utrikes födda och 100 födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar.
DOKT
 
De allra flesta doktorandnybörjarna med utländsk bakgrund hade bakgrund i Europa och Asien. Högst andel uppvisade KTH med 39% och därefter följde KI med 37% och lägst andel hittades vid Linnéuniversitetet (7%).
 
Vad gäller områden så hittades den högsta andelen inom medicin och hälsovetenskap (32%) samt teknik (30%) och den lägsta inom lantbruksvetenskap och veterinärmedicin (endast någon enstaka procent vardera).
 
Bland utrikes födda doktorandnybörjare hade de flesta bakgrund i Europa (57%) och de födelseländer som flest utrikes födda doktorandnybörjare hade sin bakgrund i var Grekland och Tyskland (7% vardera).
 
Bland de exakt 100 doktorandnybörjarna som var födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar under läsåret 2018/19, d v s bland de s k ”andrageneration:arna”, hade de flesta bakgrund i Europa: Det enskilt vanligaste ursprungslandet var Finland (20%) följt av Iran och Polen (13% vardera).
 
antal ”andrageneration:are” som var doktorandnybörjare under läsåret 2018/19: 100
bakgrund i Asien: 31 (i Iran 13)
bakgrund i Europa: 30 (i Polen 13)
bakgrund i Norden: 25 (i Finland 20)
bakgrund i Afrika: 8
bakgrund i Nordamerika: 7
bakgrund i Sydamerika: 3

Nu är det nya supermångfald-Sverige här på allvar tack vare pandemin: För första gången någonsin har regeringen och staten erkänt existensen av det mångspråkiga Sverige

‪Det ska uppenbarligen krävas ett virus och en kris för att det mångspråkiga Sverige äntligen ska få synas även i det offentliga rummet och åtminstone i Storstockholm där landstinget/regionen nu har köpt utomhusreklamplats med information om viruset på ett flertal utomeuropeiska språk (en måste då annars ta sig till vissa kommuner uppe i Norrland för att få se flerspråkighet i det offentliga rummet i Sverige i form av vägskyltar på de olika samiska språken och på tornedalsfinska även om särskilt de samiskspråkiga skyltarna tyvärr ofta är förstörda av svensktalande majoritetsinvånare som av olika anledningar hyser ”agg” mot samisktalande minoritetsinvånare).
93039015_10157398177100847_7946512701096722432_n.jpg
 
‬Det är väl visserligen kanske inga mängder som talar arabiska bland hushållen kring Stureplan på Östermalm (förutom de som diskar på krogarna där) och inte heller finns det väl särskilt många suryoyo-talare bland invånarna kring Nytorget på Södermalm (förutom de som RUT-städar i lägenheterna där), somalisktalande bland de som arbetar på bankerna och kontoren kring Kungsträdgården (förutom de som städar kontoren där) eller dari-talare bland de som bor kring Odenplan i Vasastan (förutom de som levererar ”take out/away”-mat till de som bor där) men det har ingen betydelse – det viktiga är att pandemin har inneburit ett genombrott utan dess like vad gäller synligheten för och än mer ett erkännande av det nya supermångfald-Sverige på officiell och offentlig (majoritetssvensk) nivå.
 
När pandemin började i Sverige för lite mer än en månad sedan adresserade Löfven och Tegnell fortfarande det s k svenska folket som om det s k svenska folket mestadels består av svensktalande majoritetssvenskar som klassmässigt befinner sig någonstans mellan den övre arbetarklassen och den övre medelklassen (d v s de äger sitt boende i en eller annan form, de bor stort eller t o m mycket stort, de har fasta heltidstjänster, de har tillgång till fritidshus, bil och dator, de äger aktier och fonder, de uppvisar en gott hälsotillstånd och en god tandhälsa o s v):
 
Det talades om att ”alla” skulle avstå från sina påsklovsresor och skidsemestrar (som om alla firar påsk och som om alla åker skidor) och det förutsattes nästan att flertalet kunde jobba hemifrån, att flertalet bodde rymligt och stort och att de allra flesta hade en fast anställning (OBS: det har då i och för sig de allra allra flesta av majoritetsinvånarna och det var ju egentligen bara dem Löfven och Tegnell och även kungen vände sig till och talade till i början av pandemin).
 
När det sedan visade sig att invånarna med utländsk och utomeuropeisk bakgrund dog av viruset i långt högre grad än majoritetsinvånarna (OBS: proportionellt sett – naturligtvis dör också majoritetsinvånare!) tvingades Folkhälsomyndigheten som den första statliga myndigheten någonsin och regeringen Löfven som den första svenska regeringen någonsin att särredovisa ursprungslandskategorier med fokus på utomeuropéerna (vilka just i den svenska huvudstadsregionen f ö uppgår till åtminstone 25% av totalbefolkningen där) och därmed till slut och äntligen erkänna existensen av det nya supermångfald-Sverige och nu har då även flerspråkiga annonser dykt upp i hela Stockholms län.
 
Nu väntar jag bara på att Arbetsförmedlingen snart släpper särredovisade siffror rörande vilka som egentligen har ”fått sparken” under pandemin – snart är de då tyvärr osannolika 100 000 nu när vi i rekordfart går in i en depression av episka (mellankrigstids)mått och sannolikt är då flertalet av dem tyvärr utomeuropéer.
 
Det har tagit åratal för majoritetsinvånarna och majoritetssamhället liksom för det majoritetssvenskdominerade SACO-skiktet (d v s de översta 10-15 procenten med högst utbildning och med högst löner, som i praktiken styr landet oavsett bransch och sfär och vilka till övervägande delen utgörs av majoritetssvenskar) och för den majoritetssvenskdominerade politikerklassen (d v s de folkvalda och de med förtroendeuppdrag, vilka till allra största delen fortfarande består av majoritetssvenskar) att få ”polletten att trilla ned”, d v s att Sverige idag är det land efter USA i hela västvärlden som uppvisar den mest utpräglade demografiska (super)mångfalden sett till befolkningssammansättningen, men nu under den pågående pandemin har då detta äntligen skett för ”sent ska syndaren vakna”, som det heter.

Adopterade fortsätter att kommunicera mångfald i Karlstad

I Karlstads kommuns turistreklam och kommunmaterial (kartor o s v) betyder mångfald uppenbarligen och år efter år efter år utlandsadopterade från Asien (och i huvudsak från Sydkorea), som då både har och får ett bruksvärde (att kommunicera mångfald) och ett varuvärde (att sälja Karlstad till turister), samt konstnären Lars Lerin och dennes partner Manoel ”Junior” Marques.

 

ADOP Karlstad.jpg
92740128_2574515112875810_4094854642146476032_n.jpg

Över 44% av samtliga barn och ungdomar i de tre storstäderna och över 30% i de mellanstora städerna talar idag ett annat språk än svenska som förstaspråk

Under (det senaste) läsåret 2019/20 var närmare 29% av samtliga grundskoleelever berättigade till modersmålsundervisning och då denna siffra antagligen är en underskattning av den verkliga proportionen så går det nog med fog att säga att åtminstone 30% av samtliga barn och ungdomar i ålderskategorin 7-16 år numera har ett annat språk än svenska som förstaspråk vilket gör att Sverige fortsätter att vara ett av västvärldens allra mest mångspråkiga länder och det är språk som arabiska, somaliska, bosniska, kurdiska och persiska som toppar listan medan numera endast 12 887 elever  är berättigade till modersmålsundervisning i något av de fem nationella minoritetsspråken.

XXX.jpg

andel barn och ungdomar i ålderskategorin 7-16 år som är berättigade till modersmålsundervisning:

 

i storstäderna (d v s Stockholm, Göteborg och Malmö): 44,5%

 

i de mellanstora städerna: 30,6%

 

i ett urval kommuner:

 

Bjuv 39,3%

Borås 37,1%

Botkyrka 60,8%

Eksjö 30,6%

Filipstad 35%

Flen 49,1%

Göteborg 44,5%

Huddinge 41,6%

Katrineholm 39,2%

Landskrona 45,5%

Malmö 57,7%

Norrköping 33,2%

Perstorp 42,3%

Sandviken 30,4%

Sigtuna 42,9%

Stockholm 38,9%

Södertälje 69,7%

Trollhättan 36,4%

Västerås 35,2%

Älmhult 33%

Örebro 34,8%

 

 

Idag har över 33% av Sveriges befolkning utländsk bakgrund, över 20% är synliga minoritetsinvånare och runt 40% av alla mellan 0-44 år har utländsk bakgrund liksom runt 45% av alla storstadsbor

Nu har den magiska 1/3-gränsen ”spräckts” vad gäller andelen invånare som har någon form av utländsk bakgrund liksom den likaledes magiska 1/5-gränsen vad gäller andelen synliga minoritetsinvånare och av alla invånare mellan 0-44 år har nu kring 40% någon form av utländsk bakgrund liksom kring 45% alla invånare i de tre storstadsregionerna och i de två sistnämnda fallen har de allra flesta utomeuropeisk bakgrund. Vad gäller heterogenitet i befolkningssammansättningen är Sverige nu med råge ”ikapp” bl a Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada och Australien där också kring 1/3 av invånarna har någon slags minoritetsbakgrund och där andelen icke-vita invånare likaså uppgår till över 20% samtidigt som det fortfarande är en bit kvar till USA:s exceptionella supermångfaldsnivå.

 

Den 31 december 2019 hade 33,1% eller 3 415 166 personer (av samtliga 10 327 589 invånare som levde då och var folkbokförda i landet vid den tidpunkten) någon form av utländsk bakgrund inräknat de utrikes födda (d v s de invandrade inklusive de adopterade), de inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (d v s de s k ”andrageneration:arna”) och de inrikes födda med en utrikes och en inrikes född förälder (d v s de s k blandade). Om även de invånare i landet som är inrikes födda med två inrikes födda föräldrar vars föräldrar i sin tur är utrikes födda (d v s den s k tredje generationen, som utgjorde ca 3-4% av invånarna i Stor-Stockholm för några år sedan) också skulle räknas in så handlar det idag om över 35%. Andelen s k synliga minoritetsinvånare som i huvudsak har utomeuropeisk bakgrund utgör slutligen numera över 21,2% av samtliga invånare.

 

utrikes födda: 2 019 733 (inklusive 57 280 adopterade)

inrikes födda med två utrikes födda föräldrar: 615 234

inrikes födda med en utrikes och en inrikes född förälder: 780 199

 

andel  med utländsk bakgrund mellan:

0-4 år: 39,7% (och i t ex Malmö: 64%)

5-14 år: 38,2% (och i t ex Helsingborg: 52,1%)

15-24 år: 38,8% (och i t ex Stockholm: 50,8%)

25-34 år: 39,7% (och i t ex Huddinge:  62,1%)

35-44 år: 41,7% (och i t ex Botkyrka: 77,6%)

45-54 år: 33,1% (och i t ex Göteborg: 46,2%)

 

andel med utländsk bakgrund i:

Stor-Stockholm: 49% (Stockholm: 44,2%)

Stor-Göteborg: 40,5% (Göteborg: 45,7%)

Stor-Malmö: 48,3% (Malmö: 55,5%)

 

andel med utländsk bakgrund i Stor-Stockholm, Stor-Göteborg och Stor-Malmö:

0-4 år: 46,7%

15-24 år: 46,2%

35-44 år: 50,6%

 

antal invånare med bakgrund i:

Västasien och Nordafrika (den s k MENA-regionen): 960 254

Norden: 639 383

Balkan: 394 553

Subsahariska Afrika: 304 442

Västeuropa: 251 550

Nordost- och Sydostasien: 220 443

Centraleuropa: 193 930

Latinamerika och Karibien: 167 410

Sydasien: 116 382

Sydeuropa: 93 779

Östeuropa: 80 840

Balticum: 59 698

Angloamerika: 57 011

Centralasien: 12 647

Australien, Nya Zeeland och Oceanien: 11 619

 

När blev invandringen egentligen en fråga för den svenska extremhögern mot bakgrund av att Sverige var ett utpräglat homogent land sett till befolkningssammansättningen långt framemot 1900-talets slut?

Stötte nyligen på en annons i en högerextrem publikation som kallade till ett protestmöte mot invandringen på Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm den 12 september 1970 (och med s k ”eftersits” på anrika Restaurang Pelikan – OBS: 1970 var då ”Söder” i huvudsak ett arbetarområde), som jag faktiskt tror kan ha varit det allra första offentliga mötet och demonstrationen som explicit riktade sig mot invandringen sedan den svenska extremhögerns tyvärr rejält framgångsrika antisemitiska anti-invandringskampanj ”Mota Moses i grind” som utspelade sig 1938-39 i kölvattnet efter Novemberpogromen eller den s k ”Rikskristallnatten” den 9 november 1938 och som tog sig uttryck i ett flertal möten och demonstrationer.
Sven (kopia).jpg
 
Den svenska extremhögern har då aldrig varit emot invandring i sig (det har snarare under decennierna formligen ”vimlat” av nordiska, europeiska och västerländska invandrare inom den svenska extremhögern) utan det har alltid handlat om att protestera och markera mot specifika invandrargrupper och 1938-39 handlade det då om judar som försökte fly från den alltmer tyskdominerade kontinenten medan det handlade om utomeuropéer 1970 för just under det året översteg det sammanlagda antalet invandrare i Sverige från Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien för första gången någonsin i svensk historia över 10 000 invånare motsvarande över 0,15% av den dåtida svenska totalbefolkningen. 10 000 utomeuropeiska invandrare kan låta löjligt lite idag men för dåtidens (majoritets)svenskar innebar det att den svenska gatubilden och vardagen sakta men säkert höll på att förändras från att tidigare ha varit extremt homogen (d v s Sverige var helt enkelt massivt och överväldigande vitt på den tiden).
 
Det som gör att 1970 års protestmöte även har bäring på vår samtid handlar om att mötet arrangerades av Nysvenska rörelsens Stockholmsavdelnings ordförande Sven Davidson, som måste sägas ha varit långt ”före sin tid” i den meningen att han just redan 1970 förutsåg och ”profeterade” att invandringsfrågan skulle komma att bli den avgörande politiska frågan för den svenska extremhögern under en tid när inte särskilt många svenska högerextremister ännu hade politiserat invandringsfrågan utöver Davidson själv.
 
Det var då först framåt 1970-talets slut som invandringsfrågan sakta men säkert kom att bli den alltmer överordnade och överskuggande frågan för den samlade svenska extremhögern p g a att den utomeuropeiska invandringen ökade successivt under denna tid, och vilket till slut ledde fram till att BSS bildades 1979 (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2019/11/29/befolkningsfragan-ras-extremhogern-sverigedemokraterna).
 
År 1980 hade också antalet utomeuropéer i Sverige ökat till närmare 60 000 invånare motsvarande 0,7 procent av den dåtida svenska totalbefolkningen, vilket många inom den dåtida svenska extremhögern uppfattade som något av en demografisk katastrof och särskilt då en tredjedel av dem var utlandsadopterade vilket de facto innebar att de som vuxna skulle komma att blanda sig och reproducera sig med de infödda majoritetsinvånarna.
 
Sven Davidson kom inte överraskande att spela en viktig roll i grundandet av BSS och han var också BSS ”ansikte utåt” i egenskap av att vara organisationens första och enda ordförande och när SD bildades 1988 som en direkt fortsättning på BSS var Davidson återigen en centralfigur som kom att sitta med i SD:s partistyrelse ända fram tills 1990-talets slut innan han lämnade SD och gick över till Nationaldemokraterna 2001 där han kvarstannade fram till sin död 2005.
 
Just Nysvenska rörelsens Stockholmsavdelning var f ö under Sven Davidsons ordförandeskap på 1960- och 70-talen aldrig särskilt stor men innehöll samtidigt flera illustra medlemmar såsom elitgymnasten och adelsmannen Jean Cronstedt, svenska Wranglers direktör Ulf Engquist och dennes son Måns Pontén (d v s modeikonen Gunilla Ponténs man och son), Swedenborgarnas pastor Olle Hjern, Medicinalstyrelsens överdirektör Håkan Rahm, arkitekten Ivar Tengbom samt Sagerska husets ägarinna Vera Sager.

Låg mångfald bland studenterna vid Karlstads universitet

Intressant att notera att UKÄ:s (Universitetskanslersämbetet) senaste statistik om landets nybörjar(högskole)studenter visar att min egen arbetsplats Karlstads universitet hamnar bland jumboplatsgruppen:
79408446_10157001835460847_3113348258735325184_o.jpg
 
Endast 16% av de nyantagna studenterna vid Karlstads universitet har då utländsk bakgrund att jämföra med högskole-Sveriges genomsnitt på 25% och i den ålderskategori som i huvudsak är aktuell för högskolestudier (ca 20-29 år) har idag åtminstone 40% utländsk bakgrund.
 
Av de 16 procentenheterna är åtskilliga dessutom inresande utländska studenter som inte har växt upp i Sverige och som kommer till Karlstad som unga vuxna för att studera under en viss period vid universitetet.
 
Vad gäller mångfalden bland personalen och de anställda så misstänker jag att Karlstads universitet även där kvalar in i jumboplatsgruppen.
 
Nu är min referensram i och för sig antagligen aningen ”störd” av mina år som lärare vid Södertörns högskola, där en majoritet av studenterna numera bör ha utländsk bakgrund även om personalen vid Södertörns högskola upplevdes som lika homogen som den jag idag möter vid Karlstads universitet.
 
Samtidigt har jag under mina 3-4 år vid Karlstads universitet slagits av att utöver de inresande utländska studenterna så är de allra flesta studenter som jag har mött, och oavsett ämne (jag har då hittills undervisat i interkulturella studier, svenska som andraspråk, genusvetenskap, litteraturvetenskap samt på lärarutbildningen vid Karlstads universitet), majoritetsstudenter även om fr a s k ”andrageneration:are” allt oftare dyker upp i klasserna och på kurserna.