Kategori: mångfald

Ny uppsats visar att vita svensktalande män fortsätter att dominera totalt som experter i SVT: 77% av experterna är män och 90% är vita

En ny uppsats som nyligen lades fram inom ämnet journalistik vid Institutionen för kommunikation och medier vid Lunds universitet – Sara Manelius Larssons och Emma Wendels ”Vem får agera expert? En undersökning av mångfalden bland experter i SVT:s nyhetssändningar” – indikerar att vita svensktalande män fortsätter att dominera som experter i SVT:

”Resultatet visar att 77% (N =40 ) av experterna var män och att 90% (N=47) av dem var vita.”

https://lup.lub.lu.se/student-papers/search/publication/9035404

”Genom dels en kvalitativ innehållsanalys av totalt 25 sändningar av SVT:s nyhetsprogram, dels en intervjustudie med fyra journalister från SVT:s nyhetsredaktioner, har vi besvarat frågeställningar om hur mångfalden ser ut bland experter i SVT:s nyhetssändningar, samt vad som kännetecknar en typisk expert och vad som ligger bakom valet av vilka experter som får medverka. Under den konstruerade veckan medverkade totalt 52 experter i SVT:s huvudnyhetssändningar av dessa var 77 % män, 90 % vita, 92% talade flytande svenska och ingen uppvisade någon funktionsnedsättning. Att resultatet stämmer överens med såväl svenska undersökningar som internationell forskning stärker dess trovärdighet. Vi anser oss därmed kunna säga att mångfalden bland experter i SVT:s nyhetssändningar inte är tillfredsställande, då den varken motsvarar den mångfald som råder i samhället eller i expertgruppen.”

(…)

”Abstract

Syftet med denna uppsats är att undersöka dels hur mångfalden ser ut bland experter i SVT:s huvudnyhetssändningar, dels att skapa en större förståelse för hur journalister väljer ut experter till nyhetsinslagen och reflekterar kring mångfalden bland dessa. För detta genomfördes en kvantitativ innehållsanalys av Aktuellt , Rapport , Sportnytt och Kulturnyheterna och därefter intervjuer med en journalist från respektive redaktion. Analysen innefattade 25 sändningar i vilka det totalt medverkade 52 experter. Av dessa var 77 % män, 90 % vita, 92% talade flytande svenska och ingen uppvisade någon funktionsnedsättning. Följaktligen visar vår studie att den typiske experten som medverkar i SVT:s nyhetssändningar tillhör normen, det vill säga är en vit man i åldern 30-60 år som talar flytande svenska och inte har någon funktionsnedsättning. Genom intervjuerna framkom att journalisterna ofta hör av sig till samma experter som de vet har medverkat tidigare och har medievana. Varför det blir så beror främst på tidsbrist som tar sig uttryck i snäva deadlines. Det framkom även att journalisterna trodde att deras kollegor jobbar på ett liknande sätt med mångfaldsfrågor, vår studie visar dock att så inte är fallet. Med utgångspunkt från gatekeeping-teorin, medielogiken och ett intersektionellt perspektiv diskuteras resultatet i förhållande till tidigare forskning.”

Bidens regering kommer att bli västvärldens mest mångfaldspräglade någonsin

Bidens regering kommer med största sannolikhet att bli den mest mångfaldspräglade i både USA:s och Västs historia och han slår därmed både Trudeaus kanadensiska regering samt Macrons olika franska regeringar och Löfvens olika svenska regeringar med ”hästlängder” och i stort sett så här ser också de väljare som röstade fram Biden ut:

”Joe Bidens tilltänkta regering har klart högre etnisk mångfald än både Trumps och Obamas administrationer. Hälften icke-vita är nominerade till ministerposter och andelen kvinnor är betydligt fler”:

https://www.dn.se/varlden/storre-mangfald-i-joe-bidens-regering/?fbclid=IwAR1vl8NsP6oYjbD4QQyODM2Egu6CxNynsbiUAywxfD_F_Lyt4zC2JbHZUEc

”I december sade Joe Biden att hans regering kommer att representera det amerikanska folket bättre än någonsin. Sett till hans nomineringar ser han, enligt CNN, ut att få rätt. Siffror från det amerikanska tv-bolaget visar att hälften av de nominerade (50 procent) är icke-vita. Det är en klart högre andel än i Obamas regering (41 procent) och betydligt högre än i Trumps (17 procent).

Vicepresident Kamala Harris spränger gränser på flera sätt – hon är inte bara första kvinnan på posten, utan även den första som är svart och har sydasiatiskt ursprung. När det gäller könsrepresentation ligger Biden också i framkant med 54 procent män och 46 procent kvinnor. Det kan jämföras med Trumps 83 procent män/17 procent kvinnor samt Obamas 68 procent män/32 procent kvinnor.”

Cirka 4% av landets kommunikatörer har någon slags utomeuropeisk bakgrund varav 1/4 har bakgrund i Nordamerika

Idag publicerade fackförbundet DIK en unik rapport som bygger på enkätsvar från 1404 DIK-medlemmar som arbetar inom den svenska kommunikationsbranschen, d v s som i praktiken är kommunikatörer. Tidigare har DIK enbart frågat om kön och ålder i sina medlemsenkäter men denna gång har respondenterna också tillfrågats om hur de själva identifierar sig utifrån könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet eller hudfärg, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning samt sexuell läggning och naturligtvis anonymt och frivilligt i enlighet med jämlikhetsdatametodens principer.


Enkätundersökningen visar att den svenska kommunikationsbranschen och den svenska kommunikatörskåren är ytterst homogen samt att hela 22% av de få kommunikatörer som har utomeuropeisk bakgrund har utsatts för diskriminering:


93% av respondenterna är födda i Sverige att jämföra med 80% i befolkningen i stort. 80% av kommunikatörerna har vidare två föräldrar som är födda i Sverige att jämföra med 65% i befolkningen i stort.


Cirka 4% av kommunikatörerna har någon slags utomeuropeisk bakgrund och runt 25% av dem har bakgrund i Nordamerika (d v s i USA och Kanada) medan de resterande 75 procenten har bakgrund i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien eller Oceanien. Inte ens 3% av respondenterna har en eller två föräldrar som är födda utanför Europa, d v s de är antingen blandade/mixade eller s k ”andrageneration:are” med utomeuropeisk bakgrund och återigen har runt 25% av dem har bakgrund i Nordamerika (d v s i USA och Kanada).


Bland de respondenter som har utomeuropeisk bakgrund uppger 22% att de har blivit utsatta för diskriminering. Av samtliga respondenter som har utomeuropeisk bakgrund uppger 14% att de har blivit aktivt diskriminerade på grund av härkomst, hudfärg, etnicitet eller på grund av sitt namn. 10% av samtliga kvinnliga kommunikatörer uppger slutligen att de har blivit diskriminerade på grund av kön att jämföra med 5% bland de manliga kommunikatörerna.


https://dik.se/om-oss/sa-har-tycker-vi/anna-troberg-kommunikation-kristider


“Sist, men inte minst, några ord om DIK:s arbete för mångfald och mot diskriminering. Sverige har en av världens mest långtgående diskrimineringslagstiftningar, men faktum är att Sverige på grund av bristande möjlighet till uppföljning av lagen fått kritik av bland annat FN, EU-kommissionen och DO. Att det finns en dissonans mellan nationens goda självbild i mångfaldsfrågor och den faktiska verkligheten är något som många av oss som lagen är tänkt att stötta känner väl igen. Rasifierade vittnar om att vita talar om för dem att rasism inte existerar. Jag blir själv på regelbunden basis upplyst om att homofobi inte längre finns i Sverige, trots att mejlen i min inkorg tidvis vittnar om något helt annat. Alldeles för många har liknande historier att berätta och det får allvarliga konsekvenser både för individen och samhället.


Det är uppenbart att vi tillsammans måste hitta bra verktyg för att ta oss an dessa problem. DIK har därför under arbetet med kommunikationsrapporten för första gången erbjudit förbundets medlemmar den frivilliga möjligheten att även bidra med anonyma jämlikhetsdata. Tidigare har DIK, som de flesta andra organisationer, bara ställt frågor kring två diskrimineringsgrunder: kön och ålder. Lagen har dock fem diskrimineringsgrunder till och för att kunna bedriva ett effektivt arbete mot diskriminering måste man ta alla sju i beaktande. Genom att arbeta med jämlikhetsdata stärker vi förbundets arbete för inkludering och ett hållbart arbetsliv – för alla. Du kan hjälpa till genom att välja att bidra med dina anonyma jämlikhetsdata nästa gång du får möjligheten i någon av DIK:s enkäter.”

Ytterst få svenska företag redovisar etnisk mångfald medan i stort sett alla numera gör det vad gäller kön och även ålder

Branschtidningen Aktuell Hållbarhet undersöker med inspiration från sommarens BLM-rörelse/debatt vilka svenska storföretag som överhuvudtaget försöker att ens redovisa någon slags etnisk mångfald och representation.

I praktiken samtliga av Sveriges 100 största börsnoterade företag, vilka tillsammans innefattar 100 000-tals anställda och både i Sverige och i andra länder, redovisar numera mångfald och representation utifrån kön och oftast också utifrån ålder vad gäller både chefer och anställda men ytterst få eller 6% av desamma försöker ens att kartlägga och räkna mångfald och representation utifrån ras, etnicitet, nationalitet, språk eller religion på samma sätt som kön och ålder kartläggs och räknas. I praktiken handlar det dock nästan enbart om att redovisa utländsk bakgrund ”rakt av”, d v s ungefär som SVT och SR också gör idag, utan att på något sätt göra en åtskillnad mellan t ex utrikes födda/invandrare och ”andrageneration:are” eller mellan nordisk och utomeuropeisk bakgrund (OBS: Kindred, Sandvik och Assa Abloy försöker dock göra det):

”Många företag redovisar data om fördelning av kön och ålder bland anställda och chefer, men uppgifter kring etnisk mångfald lyser ofta med sin frånvaro. Aktuell Hållbarhets kartläggning visar att få storbolag redovisar data om etnisk mångfald bland anställda och chefer.”

https://www.aktuellhallbarhet.se/socialt-ansvar/mangfald/vit-flack-i-foretagens-mangfaldsrapportering

”När urvalskriterierna snävas åt så att redovisningen ska hålla en jämförbar nivå med hur kön och ålder i de flesta fall redovisas blir bolagen betydligt färre. Aktuell Hållbarhet har identifierat totalt 6 bolag som redovisar etnisk mångfald på en jämförbar nivå, det vill säga som procentuell andel av alla anställda eller olika chefsnivåer. Ett av bolagen är Axfood som redovisar andel anställda med svensk respektive internationell bakgrund. Data redovisas samlat för alla ledningsgrupper i koncernen, samt för tjänstemän, lagerarbetare och butikspersonal.”

(…)

”Ett annat bolag som har valt att redovisa fördelningen av svensk respektive internationell bakgrund både bland anställda och chefer är Swedish Match.”

(…)

”Gemensamt för bolagen som nämns i artikeln är att de har tagit hjälp av Statistiska centralbyråns, SCB, uppdragsverksamhet för att få fram anonymiserad och aggregerade data. Företagen skickar in anställdas personnummer till SCB som skickar tillbaka avidentifierade data kring andel anställda med utländsk bakgrund. Datan kan även redovisas efter en mer nyanserad indelning, exempelvis: Sverige, Norden utom Sverige, Europa utom Norden samt övriga världen.”

Endast tre procent av myndighetsvärldens och den offentliga sektorns ledning har utländsk bakgrund

Fackförbundet ST (Statstjänstemannaförbundet) har mot bakgrund av och efter sommarens BLM-rörelse/debatt undersökt mångfalden och representationen vid de statliga myndigheterna i landet, vilka sammantagna inbegriper 100 000-tals anställda, och kommit fram till att endast 3 (sic: tre!) procent har någon form av utländsk bakgrund vad gäller ledamöterna i ledningsgrupperna varav de allra flesta är utrikes födda (d v s de s k ”andrageneration:arna” är kraftigt underrepresenterade på ledningsnivå vad gäller landets myndigheter).


Exempelvis har ingen ledamot i Migrationsverkets ledningsgrupp någon slags utländsk bakgrund och det är likaledes helt homogent (d v s alla har majoritetssvensk bakgrund) vad gäller ledningen hos bl a Statens institutionsstyrelse, Kriminalvården, Kronofogden, Lantmäteriet, Statistiska centralbyrån, Skolverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Åklagarmyndigheten, Tullverket och Totalförsvarets forskningsinstitut.


Myndighetsvärlden motsvaras av den offentliga sektiorn och tidigare och motsvarande undersökningar har visat att det ser likadant ut i den privata sektorn (d v s inom industrin, näringslivet och företagsvärlden) vad gäller styrelser och ledningsgrupper – för några år sedan hade exemplevis endast 1% av ledamöterna i Sveriges största företags styrelser utomeuropeisk bakgrund.


Makten är med andra ord kort och gott och synnerligen för att inte säga extremt homogen just i Sverige och detta gäller då både den offentliga och den privata sektorn mot bakgrund av att över en tredjedel av landets befolkning numera har någon slags utländsk bakgrund och att en femtedel av totalbefolkningen utgörs av s k synliga minoritetsinvånare.

Intervjuad tillsammans med Allbrights Amanda Lundeteg om behovet av statistik om raslig-etnisk mångfald inom näringslivet

Denna vecka intervjuas Allbrights Amanda Lundeteg och undertecknad i (bransch)tidningen Aktuell hållbarhet (vi råkar f ö båda vara utlandsadopterade men det är nog bara en slump att det är så) angående varför det svenska näringslivet och industrin samt svenska myndigheter och organisationer idag tar fram och redovisar statistik om kön liksom ibland även om ålder och om andra faktorer/kategorier men inte om ras, etnicitet, språk, religion o s v för att mäta och följa upp mångfald och representation.

Vad gäller svenska företag och koncerner så är det just nu i stort sett bara Axfood och Swedish Match av 100 undersökta svenska storföretag och mellanstora företag, vilka sammantaget har miljontals anställda i Sverige liksom världen över, som ens försöker kartlägga, mäta och redovisa någonting alls i sammanhanget och då handlar det enbart om utländsk bakgrund ”rakt av” enligt SCB:s definition/data, d v s ungefär som SVT och SR också gör idag men utan att på något sätt göra en åtskillnad mellan t ex utrikes födda/invandrare och ”andrageneration:are” eller mellan nordisk och utomeuropeisk bakgrund. 

”Mer än en tredjedel av Sveriges befolkning har numera någon form av utländsk bakgrund. Denna demografiska förändring innebär att Sveriges befolkning i dag kan jämföras med traditionella mångkulturella länder som USA och England. Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik vid Karlstads universitet, menar att det här innebär att företag i den mån det är möjligt behöver kartlägga den etniska mångfalden för att motverka diskriminering.

– Demografin pockar på att man behöver hantera de här frågorna. Kön har blivit den överordnade principen när vi tänker på mångfald och representation. Men utöver detta har en betydande del av den svenska befolkningen i dag någon form av utländsk eller minoritetsbakgrund. Det är den andra stora mångfaldsaspekten som behöver lyftas, säger Tobias Hübinette.

Amanda Lundeteg, vd på Allbright, instämmer i behovet av mer statistik kring hur det ser ut med etnisk mångfald på företag. 

– Jag menar att företag, precis som med kön och ålder, behöver räkna och ha statistik för att veta hur det ser ut kring etnisk mångfald. Vi behöver fakta på bordet för att veta hur man ska jobba för att motverka diskriminering, säger Amanda Lundeteg.

Hon påpekar också att företag borde sätta mål som rör etnisk mångfald om de inte redan har gjort det. Helst ska målen vara tydliga, kvantifierbara och lätta att följa upp.”

(…)

”Jämlikhetsdata är en metod för att ta fram statistik genom frivilliga och anonyma enkäter som bygger på självidentifikation. Metoden används för att kunna samla in aggregerade, anonyma data baserade på demografisk minoritetskategorier och diskrimineringsgrunder, exempelvis etniskt ursprung, hudfärg eller sexuell läggning.

Metoden har vid flera tillfällen förespråkats av EU-kommissionen, Europarådet och olika FN-organ. FN:s rasdiskrimineringskommitté, CERD, har kritiserat Sverige för bristen på statistik som synliggör ojämlikhet på etnisk grund och rekommenderat införande av jämlikhetsdata. Jämlikhetsdata används i flera länder, såsom Storbritannien och USA, men när metoden har kommit på tal i Sverige har den tenderat att väcka debatt. Metoden har även fått kritik inom delar av forskarvärlden, bland annat för att etablera ett tänkande där människor delas in efter rasistiska kategorier.

– Så fort ett företag, en myndighet eller en förening i Sverige börjar ställa frågor om religion, etnicitet eller språk blir det ramaskri även om det sker anonymt. I Sverige vill vi inte prata om etnisk mångfald på grund av vad forskare kallar för den svenska färgblindheten. Det finns en rädsla för att prata om något annat än inrikes och utrikes födda, säger Tobias Hübinette som sedan flera år tillbaka har förespråkat användningen av jämlikhetsdata.

Han säger att det har gjorts undersökningar som visar att individer som tillhör minoritetsgrupper generellt sett inte upplever att den här typen av datainsamling är problematisk om det finns ett uttalat antidiskrimineringssyfte med att ställa frågorna.

Rent juridiskt skulle jämlikhetsdata mycket väl kunna användas av företag och organisationer för att få en bild av mångfalden i bolaget, enligt Tobias Hübinette. Det viktiga är dock att det är tillräckligt många respondenter i enkäten.

– Det är förbjudet att kartlägga etnisk mångfald när det går att koppla siffrorna till en viss person, men det är inte något problem över huvud taget att samla in och redovisa siffror som inte går att koppla till en person.”

Värmland fortsätter att gå före vad gäller visuell mångfaldskommunikation

Fascinerande (i alla fall för mig som forskar om ras och svenskhet och det nya liksom framtida hypermångfalds-Sverige) att återigen kunna konstatera att Karlstad och Värmland av någon anledning (och för min del är då detta positivt och progressivt men för andra är det väl säkert negativt och måhända även polariserande) fortsätter att vara avantgarde och gå steget före vad gäller (visuell) inkludering av invandrarna och minoriteterna i officiellt (visuellt) informationsmaterial och i (det visuella) kommunikationsarbetet:

Tidigare under pandemin stack Karlstad och flera andra värmlandskommuner ut genom att inte bara ”skylta” på olika språk (liksom f ö på värmländska) utan också genom att just visualisera invandrare och minoriteter rent fysiskt-kroppsligt (d v s kort och gott de icke-vita värmlänningarna) och nu gör också Region Värmland detsamma genom att i relation till ”Värmlandsstrategin 2040” rent fysiskt-kroppsligt visualisera framtidens och 2040 års värmlänning, som alldeles uppenbart avspeglar och representerar ett nytt och framtida hypermångfalds-Värmland.

Ny studie om icke-vitas förekomst i svenska tv-reklamfilmer

Sayaka Osanami Törngrens och Sofia Ulvers nya artikel ”Who is marketised in colour-blind Sweden? Racial and ethnic representation in Swedish commercials 2008–2017“ som hittas i den akademiska tidskriften Genealogy utgörs av och redovisar den mest omfattande studien någonsin som undersöker svensk tv-reklam utifrån ras och etnicitet:

https://www.mdpi.com/2313-5778/4/4/100/htm

Studien undersöker sammanlagt 676 svenska reklamfilmer/inslag som har sänts på svenska (kommersiella) tv-kanaler (och som oftast också hittas på Youtube liksom på företagens egna hemsidor och vilka ofta också har visats på landets biografer) under perioden 2008-17 och kommer bl a fram till följande:

Åtminstone 1/4 av inslagen innehåller någon icke-vit person även om andelen varierar över tid och fr a gäller det (året efter det s k flyktingkrisåret) 2016 då det handlade om hela 53% medan det exempelvis handlade om lite mer än 10% 2009 och 2011.

Samtidigt finns det stora skillnader i hur de vita och icke-vita rollerna, skådespelarna och karaktärerna framträder och framställs:

De vita rollerna innehar nästan alltid huvudrollen (i 91,1% av alla reklamfilmer som innehåller vita roller) och talar och säger något medan endast 21,6% av de icke-vita karaktärerna gör det i de inslag som innehåller icke-vita skådespelare (för ”toppåret” 2016 gällde t ex siffran 22,5%).

Detta faktum, i kombination med att de icke-vita karaktärerna mer sällan framträder som familjemedlemmar, vänner eller kollegor i filmerna utan mest bara som bakgrundskaraktärer och biroller som agerar i isolering tyder på att många icke-vita skådespelare mest bara ”dyker upp” i filmerna för att kommunicera en slags ”tokenism”-mångfald och antirasism.

I 18,5% av reklamfilmerna interagerar vidare de vita och icke-vita karaktärerna med varandra och intressant nog ökar denna proportion med åren från 6,3% 2008 till 20,4% 2017.

Slutligen visar en kvalitativ substudie som också redovisas i artikeln att personer med bakgrund i subsahariska Afrika tenderar att just interagera med de vita karaktärerna mer än andra minoriteter och tenderar att förekomma när heterosexuella interrasiala blandrelationer representeras och då är mannen nästan alltid svart och kvinnan vit.

Mediebranschen tillhör idag en av de mest homogena sfärerna inom det svenska arbetslivet och uppskattningsvis uppemot 5% av branschens cirka 17 000 anställda har idag utomeuropeisk bakgrund

DN:s Georg Cederskog, Kajsa Haidl och Johanna Färlin skriver idag om frågan om raslig mångfald inom den svenska mediebranschen för det är då det BLM-uppropet på Sveriges Radio (se https://vemssr.wordpress.com) fr a handlar om – d v s det handlar egentligen inte om invandrare eller om personer med utländsk bakgrund i allmänhet utom specifikt om andelen icke-vita på Sveriges Radio.

Den svenska mediebranschen sysselsätter kring 17 000 anställda i hela landet och idag har över 33% av alla invånare någon slags utländsk bakgrund och kring 20% någon slags utomeuropeisk dito och de siffror som finns rörande den svenska mediebranschen visar bl a att:

År 2016 hade ungefär 3% av SVT:s kring 2500 anställda utomeuropeisk bakgrund motsvarande ett 70-tal personer och varav åtskilliga sannolikt inte var journalister utan arbetade med andra (OBS: så klart också minst lika viktiga) arbetsuppgifter. Samma år hade 8% av samtliga chefer på de tre public service-medieföretagen SVT, SR och UR utländsk bakgrund av något slag och varav några enstaka hade utomeuropeisk bakgrund. Två år dessförinnan – år 2014 – visade en undersökning att runt 3% av landets yrkesverksamma journalister hade utomeuropeisk bakgrund.

Jag var själv under många år på 1990- och 2000-talen verksam inom den svenska mediebranschen och jag var i olika sammanhang tidvis ”inhyrd” hos flertalet av de stora redaktionerna i huvudstadsregionen och såg därigenom bl a SVT, TV4, SR, DN, Expressen och Aftonbladet inifrån och på den tiden var mediebranschen verkligen öronbedövande vit och homogen och jag minns dessutom också att det formligen vimlade av anställda vars (hetero- eller homosexuella) partners, syskon, barn och/eller föräldrar också arbetade inom branschen och i alltför många fall t o m på samma arbetsplats och redaktion.

Då Sverige och svenskarna, och kanske särskilt den generellt antirasistiska svenska mediebranschen och de generellt antirasistiska svenska journalisterna och mediecheferna tycker hjärtligt illa om och rent ut sagt avskyr eller t o m hatar siffror och data om raslig mångfald och om att räkna, ”sortera” och ”peka ut” som det heter i sammanhanget (”det är så fel att dela upp så”, ”jag tänker inte ens så själv”, ”jag är så emot att tänka på det sättet” eller ”jag avskyr SD och är så rädd för att räkna och sortera människor på SD:s sätt” – endast 2,5-3% av den svenska journalistkåren röstar då på SD) så saknas tyvärr fortfarande statistik om den rasliga mångfalden inom den svenska mediebranschen som annars genomsyras av att vara 100% pro-mångfald (liksom pro-invandrarna och pro-minoriteterna o s v) men det går att anta att år 2020 så kan möjligen uppemot 5% av branschens cirka 17 000 anställda ha utomeuropeisk bakgrund:

”Den svenska medievärlden är inget föredöme när det gäller mångfald och representation bland de anställda. Fackklubbsordförandena på de stora mediehusen som DN talat med menar att det finns stora brister.”

(…)

”Frågan om mångfald inom den svenska mediekåren är inte ny, men har återaktualiserats på nytt i och med uppropet samt sommarens Black lives matter-rörelse. Så hur ser det ut på de svenska mediehusen – och hur arbetar man för att komma till bukt med problemen?”

(…)

”Samtliga tillfrågade klubbordförande på mediebolagen är dock kritiska till hur deras medieföretag arbetar med representationen.

– Det är ju inte så att vi speglar samhället i stort, jag tror inte att det på nyhetsredaktionen är tjugo procent anställda som inte är födda i Sverige. Men man kan väl hoppas att vi kan bevaka den frågan ändå, säger Victoria Banozic, fackklubbsordförande på TV4.”

(…)

”Thomas Berglund, fackklubbsordförande på Svenska Dagbladet, ser uppenbara brister på tidningens redaktion när det gäller just representationen.

– Vi har bara en medarbetare hos oss som får representera den och det är Negra Efendić (vinnare av Stora Journalistpriset 2016). Det har inte varit någon stor debatt om detta, men det har legat och bubblat länge från klubbens sida att vi skulle vilja se en bättre representation. Men det kommer man ju inte att få till om man inte aktivt har den strategin, konstaterar han.”

(…)

”Göteborgs-Postens klubbordförande Gabriella Mohoff poängterar att det genomfördes en stor enkät på redaktionen i samband med metoo och att den inte visade några stora problem sammantaget.

– Men då ska man också veta att vi inte har jättemånga medarbetare som har utländsk bakgrund, vi är 112 anställda och cirka 10 procent av dem har utländsk bakgrund.

DN:s Anders Forsström säger att varken redaktionen eller ledningen är representativa för Sveriges befolkning.

– Men representation är något som vi talar om regelbundet. Det finns en strävan att förbättra den. Från fackets sida uppmanar vi särskilt att ge vikarier av en annan etnisk bakgrund än svensk en chans.”

(…)

”SVT:s Hanna Nyberg berättar hur public service-företaget nu kommer att gå igenom hundra rekryteringar för att klarlägga hur de gick till.

– Det är bra för det finns rekryteringar där det är andra kompetenta sökande som inte får jobben och det har inte bara med etnicitet att göra utan också ålder till exempel, påpekar hon.”

(…)

”Sveriges Television har i dag totalt 22 procent anställda medarbetare som har en eller flera föräldrar som är födda utanför Sverige – och det ligger under genomsnittet i Sverige, säger hon.”

Om en mångkulturdebatt på Åland

På sistone har jag oförhappandes (OBS: jag har då ingenting med ålänningarna och de svensktalande i Finland att göra annat än att jag har besökt Åland någon gång och borde kanske just därför inte säga så mycket som jag säger i denna intervju) hamnat i ett åländskt (och därmed även finlandssvenskt) sammanhang: En politisk diskussion pågår just nu om Åland är mångkulturellt eller ej och vad det i så fall betyder om så är fallet.
ÅLAND.jpg
 
Dagstidningen Nya Åland har bl a intervjuat mig och ett antal andra om vad mångkultur/mångkulturalism/det mångkulturella egentligen betyder som begrepp och tillstånd liksom om likheter och skillnader mellan Sverige och Finland. Både jag och den åländske historikern Dan Nordman har bl a försökt att påminna om och lyfta fram att Finland fram tills för ungefär 100 år sedan ingick i ett genommångkulturellt imperium, d v s Tsarryssland, men samtidigt är det ett faktum att det svensktalande Finland eller Svenskfinland (inklusive Åland) fram tills nyligen utgjorde och väl fortfarande utgör den sannolikt mest homogena svensktalande delen i världen sett till befolkningssammansättningen och fram tills för bara några år sedan möttes alla besökare på Ålands museum i Mariehamn av en informationstext som explicit beskrev ålänningarna som ett synnerligen rasligt homogent folk. Denna relativa homogenitet har bl a fått till följd att enstaka (riks)svenska högerextremister t o m har valt att emigrera till och bosätta sig på Åland och/eller i andra delar av Svenskfinland.
 
På Åland finns då mer eller mindre samma typ av partier som i både Sverige och Finland och även Åland har sitt SD i form av partiet Åländsk demokrati samt andra partier som inte så gärna vill erkänna att Åland idag är ett mångkulturellt land och även om de är beredda att medge det så vill de fr a se att den svensktalande finlandssvenska majoritetsbefolkningen fortsätter att dominera detta självstyrande örike som erhöll sin nuvarande status efter Första världskrigets slut och tack vare dåvarande Nationernas förbunds ingripande och medling efter att Sverige åtminstone indirekt hade försökt att ”kapa” åt sig Åland under och i samband med Ryska inbördeskriget i form av den s k Ålandsaktionen 1918 (året därpå röstade dessutom över 95% av ålänningarna för att tillhöra Sverige i en folkomröstning men det hela slutade då med att Åland blev en autonom del av Republiken Finland).