Kategori: mångfald
Den svenska polisen består fortfarande till närmare 95% av majoritetssvenskar
Den svenska polismyndigheten och poliskåren fortsätter att vara en av Sveriges och det svenska samhällsbyggets allra mest homogena arbetsplatser och yrkesgrupper (bredvid försvaret där f ö exakt samma problematik föreligger – d v s de sökande med utländsk bakgrund faller även där ifrån på det s k IQ-testet och det s k personlighetstestet precis som med polisutbildningen).
Närmare 95% av de över 30 000 anställda inom myndigheten och kåren är fortfarande majoritetssvenskar och de resterande är i mycket hög grad sverigefinnar, barn till andra nordiska och europeiska invandrare samt utlandsadopterade.
I åratal har de s k andragenerationarna med utomeuropeisk bakgrund, vilka är de som numera helt dominerar bland de sökande till polisutbildningen som har utländsk bakgrund, fallit ifrån på det s k IQ-testet och det s k personlighetstestet och tyvärr fortsätter denna massiva utsortering trots att polisen numera är medveten om problematiken med en homogen arbetsplats och kår. Inte minst har den senaste mycket uppmärksammade BRÅ-rapporten visat vilket stort behov det numera finns inom den svenska polismyndigheten av anställda som inte talar svenska som förstaspråk.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/personer-med-utlandsk-bakgrund-har-svarare-att-klara-polisprovet
”Personer med utländsk bakgrund misslyckas dubbelt så ofta med testerna till polisutbildningen när man jämför med personer med svensk bakgrund. Det visar SVT:s genomgång. Trots att polisen har som mål att öka mångfalden inom kåren har de inte analyserat varför. I dag har 6,5 procent av poliskåren utländsk bakgrund, men målet är det ska bli fler.
– För polisen är det viktigt att vi representerar det samhälle som vi verkar i, det är en trovärdighetsfråga, säger Max Lutteman på polisens HR-avdelning.
Trots detta är det få med utländsk bakgrund som utbildar sig till polis.
SVT har gått igenom antagningsstatistik som visar att personer med utländsk bakgrund har betydligt svårare att komma in på utbildningen än personer med svensk bakgrund. För att bli antagen behöver den sökande förutom att uppfylla betygskraven, ta sig igenom en rad olika tester. De senaste åren har ungefär 20 procent av de som kommit till testerna haft utländsk bakgrund.
Redan efter första testet, som prövar logiskt tänkande och personlighetsdrag, så sorteras hälften av de med utländsk bakgrund bort, men bara en fjärdedel av de med svensk bakgrund. När alla tester är genomförda har var femte person med svensk bakgrund blivit antagen till programmet, men bara var tionde med utländsk bakgrund.
– Har man inte svenska som modersmål så kan det vara en förklaring till att man klarar det något sämre.
Men om språket verkligen är förklaringen vet man inte, eftersom någon analys av bortfallet inte har gjorts av polisen. Forskaren Anders Sjöberg som haft flera uppdrag för polisen, menar att om de vill få in mer mångfald så skulle en lösning till exempel kunna vara att föra in språkkunskap utöver svenska och engelska som ett ytterligare bedömningskriterium i testerna.
– Man kanske vill ha mer mångfald, och det är ju politiskt korrekt att säga. Men då måste man föra in det i modellen, säger Anders Sjöberg, docent i arbetspsykologi.
En av de cirka 1 200 poliserna i Sverige som har utländsk bakgrund är Rissa Seidou. Hon är född i Togo i Afrika, uppväxt i Frankrike, och kom till Sverige som 20-åring. Enligt henne behövs det fler poliser som inte är helsvenska, speciellt i områden där det bor många med annan bakgrund:
– Om vi pratar om det dödliga våldet som sker just nu i vårt område så har det varit en tillgång, att föräldrarna anförtror sig åt mig och berättar “min son har vapen hemma” eller “han har börjat umgås med fel kompisar”.
Att sänka kraven på de som vill bli poliser vore enligt Rissa Seidou fel väg att gå. Däremot tror hon att man skulle kunna bredda bilden av vad som kan vara relevant erfarenhet, och värdesätta det även i antagningen till polisprogrammet.”
Hur många svenska journalister har egentligen någon slags utomeuropeisk bakgrund?
Hur många svenska journalister har egentligen någon slags utomeuropeisk bakgrund?
På s k förekommen anledning har jag på sistone försökt att hitta data och siffror rörande procentandelen svenska journalister som har någon slags utomeuropeisk bakgrund och detta är vad jag har funnit:
På 1990-talet hade runt 10% av alla journalister i landet någon slags utländsk bakgrund – de var antingen födda utomlands eller så hade de en eller två föräldrar som var det. År 2009 hade denna siffra växt till 14% och idag har denna siffra troligen fördubblats sedan 1990-talet – numera har antagligen runt 20% (och i vissa fall såsom på SR uppemot 25%) av Sveriges journalister någon form av utländsk bakgrund utifrån samma definition. Totalt är över 33% av alla invånare i riket numera födda utomlands eller så har de en eller två föräldrar som är det.
Det ska understrykas att i de undersökningar som existerar (och som redovisas här nedan) så framkommer det att de allra flesta journalister som både har utländsk och utomeuropeisk bakgrund är födda och/eller huvudsakligen uppväxta i Sverige och många är både utlandsadopterade (från exempelvis Sydkorea) och blandade eller mixade (d v s de har exempelvis en pappa från Gambia och en majoritetssvensk mamma) samt s k ”andrageneration:are”.
År 1995 visade en enkätundersökning att av de 10 procent journalister som hade någon form av utländsk bakgrund under det året så hade nästan alla bakgrund i Norden eller i Europa och endast 0,2% hade bakgrund utanför Europa.
År 2000 visade ännu en enkätundersökning att andelen journalister med bakgrund utanför Europa hade ökat till 0,5%.
År 2011 publicerades ytterligare en enkätundersökning som visade att samma andel hade växt till 0,8%.
Därefter verkar det inte finnas några undersökningar av landets journalistkår som vare sig bygger på enkätundersökningar eller registerdata och som har specificerat utomeuropeisk bakgrund men enligt en muntlig uppgift som en SVT-chef meddelade mig år 2015 så handlade det om 2-3% för SVT:s del just under detta år motsvarande ett 60-tal anställda av det årets 2200 SVT-anställda.
Idag år 2021 verkar ingen veta hur stor andelen är, vilket är mycket typiskt för Sverige där i stort sett alla å ena sidan hyllar och är för mångfald samtidigt som å andra sidan i stort sett ingen vill mäta och följa upp mångfalden (utom när det gäller kön och klass), men min kvalificerade gissning säger att det kan handla om 4-5% numera vilket då ska jämföras med att över 20% av hela den svenska totalbefolkningen numera har någon slags utomeuropeisk bakgrund.
andel svenska journalister med någon form av utomeuropeisk bakgrund:
1995: 0,2%
2000: 0,5%
2011: 0,8%
2015: ca 2-3%
2021: ca 4-5%
Sverige fortsätter att vara västvärldens antagligen mest mångspråkiga land
Sverige fortsätter att vara västvärldens antagligen mest mångspråkiga land:
Idag talar 28,6% av samtliga barn och ungdomar i åldrarna 7-16 år ett annat språk än svenska som förstaspråk enligt statistik som publicerades i dagarna (denna procentsiffra är f ö än högre än så bland alla barn i åldrarna 0-6 år) och i storstadsregionerna handlar det om runt 45%.
USA sägs ofta vara västvärldens allra mest mångspråkiga land men frågan är om inte Sverige nu faktiskt har gått om USA:
Idag talar runt 23% av samtliga invånare i USA som är 5 år eller äldre ett annat språk än engelska i hemmet och bland barn och ungdomar i skolåldern gäller siffran 25% och denna siffra är m a o lägre än den som numera gäller i Sverige. Även Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada och Australien är numera också utpräglat mångspråkiga länder men de når antagligen inte upp till vare sig de amerikanska eller de svenska mångspråkighetsnivåerna.
Den svenska mångspråkigheten är vidare också unik på åtminstone tre andra sätt:
Dels handlar det om ett extremt stort antal olika språk (vilket det inte alltid gör i de andra mångspråkiga västländerna), dels handlar det numera om fr a utomeuropeiska språk och dels handlar det om att Sverige har kommit att bli så här utpräglat mångspråkigt på mycket kort tid och egentligen inom en enda generation (vilket inte alltid är fallet i de andra mångspråkiga västländerna).
År 2020 var 28,6% av samtliga grundskoleelever berättigade till modersmålsundervisning (d v s samtliga barn och ungdomar i åldrarna 7-16 år) och denna procentandel har aldrig varit så stor som under ”pandemiåret” 2020 (år 1994 handlade det t ex om 12,2%).
andel elever som är berättigade till modersmålsundervisning under verksamhetsåret 2020 (OBS endast ett urval kommuner där procentsiffran överstiger 33%):
Södertälje 66,8%
Botkyrka 60%
Malmö 59%
Burlöv 54,2%
Sundbyberg 54,1%
Flen 51%
Upplands-Bro 48,8%
Järfälla 48,7%
Solna 48,1%
Sigtuna 47,5%
Lessebo 47,5%
Göteborg 45,2%
Perstorp 44,1%
Landskrona 44,1%
Helsingborg 42,4%
Olofström 42,2%
Gnosjö 42%
Huddinge 41,8%
Högsby 40,1%
Katrineholm 39,2%
Stockholm 38,9%
Gislaved 38,5%
Borås 37,3%
Hultsfred 36,6%
Västerås 36,5%
Borlänge 36,1%
Trollhättan 35,9%
Eskilstuna 35,2%
Örebro 35%
Kristianstad 34,7%
Nyköping 34,2%
Ronneby 34,1%
Ludvika 33,4%
Älmhult 33%
De (majoritets)svenskar som har social kontakt med invånare med utomeuropeisk bakgrund uppvisar den högsta s k toleransen för mångfald
Den senaste Mångfaldsbarometern (som gäller för 2020) är fascinerande läsning för den som också har läst åtminstone några av de 100-tals attitydundersökningar som kontinuerligt har genomförts i Sverige (och bland fr a majoritetssvenskarna) ända sedan 1950-talet efter amerikansk modell och med utgångspunkt i Allports kontakthypotes och Bogardus sociala distans-skala.
Denna typ av undersökningar försöker helt enkelt mäta (majoritets)svenskarnas attityder till olika invandrar- och minoritetsgrupper utifrån bl a närhet och distans och negativa och positiva attityder till mångfald, invandring, religion o s v och i den senaste Mångfaldsbarometern framgår det än en gång att Allports kontakthypotes fortfarande verkar hålla i sig:
De (majoritets)svenskar som har social kontakt med en eller flera invånare med utomeuropeisk bakgrund uppvisar den högsta s k toleransen för utomeuropéer och för mångfald och det omvända gäller för de som knappt umgås med någon invånare med utomeuropeisk bakgrund alls, d v s de uppvisar den högsta s k intoleransen.
År 2020 umgicks runt 20% av deltagarna i Mångfaldsbarometern med en invånare med utomeuropeisk bakgrund och generationsskillnaderna är tydliga – det handlade om 6% bland de som var 65-75 år gamla att jämföra med uppemot 25% bland de unga vuxna i åldern 18-30 år. Bland SD-väljarna som deltog i Mångfaldsbarometern uppgav f ö 42% att de aldrig umgås med någon invånare med utomeuropeisk bakgrund.
Mångfaldsbarometern konstaterar i övrigt att något hände med attityderna till utomeuropéer och till mångfald liksom till migration och integration i allmänhet efter 2015, d v s det s k flyktingkrisåret 2015 var verkligen den stora ”game changer:n” i sammanhanget och därefter har allt fler (majoritets)svenskar uppgett i olika undersökningar att de är negativt inställda till utomeuropéer och till mångfald generellt.
Vidare visar 2020 års Mångfaldsbarometer att även om unga vuxna fortfarande är de som är mest positiva till mångfald så har även deras positiva attityder minskat från 82% till 71%. Särskilt unga vuxnas attityder till att ha invånare med utomeuropeisk bakgrund som grannar har försämrats rejält på senare år.
Inte bara unga vuxna utan också kvinnor blir alltmer negativa över tid till mångfald och särskilt till religion samtidigt som männen likaså blir alltmer negativa, vilket innebär att gapet mellan kvinnor och män kvarstår men att kvinnorna alltmer ändå närmar sig männen.
Därtill verkar TAN-högerns kulturkrig ha satt spår och fr a gett ”utdelning” – andelen som anser att människor bara kommer till Sverige för att utnyttja de sociala förmånerna i landet har ökat till 44% vilket är den högsta siffran sedan Mångfaldsbarometern började fråga om detta och detsamma gäller andelen som anser att (den utomeuropeiska) invandringen är orsaken till den svenska bostadsbristen – denna siffra ligger idag på skyhöga 70%.
Vad gäller specifika grupper som deltagarna pekar ut som ”stökiga” grannar så toppar fortsatt personer med bakgrund i Mellanöstern men personer med bakgrund i Asien och i Afrika knappar alltmer in på Mellanöstern-gruppen.
Tidigare har de högutbildade med höga inkomster, d v s akademikerna eller SACO-kollektivet, uppvisat de mest positiva attityderna till mångfald och så är fortfarande fallet men inom denna grupp har andelen som hyser negativa attityder till att ha invånare med utomeuropeisk bakgrund som grannar också ökat över tid.
Den 31 december 2020 hade totalt 3 477 819 invånare någon form av utländsk bakgrund i Sverige motsvarande 33,51% och mellan 17,66-21,55% kan räknas som synliga minoritetsinvånare
Den 31 december 2020 hade totalt 3 477 819 (folkbokförda) invånare någon form av utländsk bakgrund i Sverige motsvarande 33,51% varav:
2 046 731 var utrikes födda (d v s invandrare)
1 431 088 var inrikes födda varav:
638 309 var inrikes födda med två utrikes födda föräldrar från samma land eller från två olika länder (d v s s k ”andrageneration:are”)
792 779 var inrikes födda med en utrikes född och en inrikes född förälder (d v s s k blandade eller mixade)
Den s k ”tredje generationen” är ej medräknad här och bör numera utgöra kring 3-4% och likaså är de allra flesta nationella minoritetsinvånarna ej medräknade utöver sverigefinnarna. 17,66% av ovanstående personer har någon form av utomeuropeisk bakgrund och kan betecknas som icke-vita och om även invånarna med bakgrund på Balkanhalvön också räknas in, vilka också brukar inkluderas i kategorin synliga minoritetsinvånare, så handlar det om 21,55%. Bland invånarna i åldrarna 0-44 år liksom bland invånarna i de tre storstadsregionerna har idag en bra bit över 25% utomeuropeisk bakgrund.
antal invånare den 31 december 2020 med bakgrund i:
Västasien och Nordafrika (den s k MENA-regionen): 985 638
Norden: 633 660:
Balkan: 404 559
Subsahariska Afrika: 314 134
Västeuropa: 255 426
Nordost- och Sydostasien: 225 964
Centraleuropa: 194 997
Latinamerika och Karibien: 169 705
Sydasien: 123 677
Sydeuropa: 95 576
Östra Europa: 84 133
Balticum: 60 345
Angloamerika: 57 924
Centralasien: 13 372
Australien, Nya Zeeland och Oceanien: 11 884
Okänd bakgrund 6010
Sveriges 60 största invandrargrupper (10 000 invånare och uppåt) uppdelade på ursprungsland den 31 december 2020 och inräknat både de utrikes födda (d v s de invandrade inklusive de adopterade), de inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (d v s den s k andra generationen) och de inrikes födda med en utrikes och en inrikes född förälder (d v s de s k blandade).
Vissa grupper innehåller en mycket hög andel invandrade (t ex Syrien) och andra en mycket hög andel adopterade (t ex Sydkorea) medan ytterligare andra grupper består av en mycket hög andel s k andrageneration:are (t ex Turkiet) och andra av en mycket hög andel blandade (t ex Filippinerna).
Ursprungsländerna Jugoslavien, Sovjetunionen och Serbien är dubbelräknade – de som ingår i ”Jugoslavien” hittas också under bl a Bosnien, Kosovo och Serbien o s v, de som hittas i ”Sovjetunionen” hittas också under bl a Ryssland, Ukraina och Georgien o s v och de som hittas i ”Serbien” hittas också under Serbien och Montenegro och de som hittas i ”Tjeckoslovakien” härrör både från f d Tjeckoslovakien, Tjeckien och Slovakien. Slutligen är de som är inrikes födda och som t ex har en mor från Finland och en far från Libanon dubbelräknade.
1, Finland 400 031
2, Jugoslavien 334 537
3, Syrien 249 162
4, Irak 229 481
5, Sovjetunionen 144 478
6, Polen 142 802
7, Iran 123 646
8, Norge 117 200
9, Tyskland 117 013
10, Somalia 112 844
11, Danmark 105 872
12, Turkiet 106 868
13, Bosnien 96 446
14, Afghanistan 74 914
15, Libanon 66 760
16, Thailand 65 341
17, Eritrea 64 977
18, Chile 58 896
19, Indien 58 845
20, Storbritannien 58 599
21, USA 49 505
22, Kina 47 109
23, Rumänien 45 462
24, Etiopien 38 871
25, Serbien 37 383
26, Grekland 34 782
27, Ryssland 33 001
28, Ungern 32 996
29, Vietnam 32 945
30, Pakistan 30 982
31, Italien 27 135
32, Estland 26 772
33, Filippinerna 26 447
34, Marocko 25 077
35, Spanien 23 226
36, Frankrike 21 962
37, Sydkorea 21 895
38, Nederländerna 21 807
39, Colombia 21 707
40, Litauen 20 013
41, Tjeckoslovakien 19 199
42, Kroatien 19 428
43, Kosovo 19 230
44, Bangladesh 17 413
45, Brasilien 17 125
46, Österrike 16 240
47. Nordmakedonien 16 229
48, Ukraina 15 958
49, Egypten 15 606
50, Peru 14 737
51, Sri Lanka 14 595
52, Bulgarien 14 061
53, Tunisien 13 607
54, Lettland 13 560
55, Palestina 13 168
56. Gambia 11 712
57, Nigeria 11 545
58, Island 10 557
59, Albanien 10 499
60, Jordanien 10 128
Andelen chefer med utländsk bakgrund är fortsatt mycket låg och sämst är det inom den offentliga sektorn där det handlar om endast kring 10%
Tidningen Chef har i dagarna undersökt hur stor andel av landets 10 000-tals chefer inom både den offentliga och privata sektorn som har utländsk bakgrund och det handlar om totalt knappt 15% vilket ska jämföras med 25% i befolkningen i stort och allra sämst är det i den offentliga sektorn där det handlar om 10%.
Tidningens Chefs redaktör Cissi Elwin kommenterar det nedslående resultatet på följande vis:
https://chef.se/cissi-elwin-sluta-tjafsa-borja-mata
När det gäller att arbeta för att öka andelen chefer som är kvinnor har de flesta hållit med. Självklart ska kvinnor ha samma möjligheter som män. Det är vägen dit man tjafsat om. Länge låg kvoteringsfrågan som en våt filt över debatten. Men målet har inte varit kontroversiellt på ett bra tag, även om det fortfarande är frustrerande långt kvar tills vi når dit.
Men när det gäller etnicitet låter det helt annorlunda. Med samma argument som när det gäller kvinnors rätt till inflytande i enlighet med att de utgör halva befolkningen, borde man kunna hävda att människor med utländsk bakgrund ska ha inflytande i samhället som rimmar med deras andel av befolkningen. Samma ansvar, samma skyldigheter och samma möjligheter till utbildning, jobb och karriär. Men så är det inte. Långt ifrån.
Trots att en fjärdedel av dagens svenskar är födda i ett annat land eller har två utlandsfödda föräldrar är möjligheterna sämre för dem på nästan alla plan. I pandemin har vi blivit varse att det till och med handlar om liv och död och att denna grupp drabbats hårdast. Det är de som i större utsträckning har jobb där man inte kan jobba hemma. De bor trängre och längre bort från stan och är beroende av kollektivtrafik. Arbetslösheten är högre än för befolkningen som helhet.
Men när det gäller denna grundläggande rättvisefråga, representation för invandrare, är det inte alls självklart att vi delar målbilden. Ofta fastnar man i snåriga resonemang om hur man ska mäta etnicitet och vilka farliga konsekvenser det har fått historiskt. Och det är ju sant och viktigt.
Men vi vet också att inget händer om vi inte sätter mål och mäter. Det var länge en knäckfråga, men är det inte längre sedan SCB 2016 tog fram det verktyg där man kan skicka in de anställdas personnummer och få reda på hur representationen ser ut på en anonymiserad nivå. Det ger helt nya möjligheter för företag att arbeta med att öka mångfalden.
För vad händer i ett samhälle där 25 procent redan från början vet att det kommer att vara så mycket svårare för dem i alla delar av livet att nå sin fulla potential? Jag vet inte hur många unga, välutbildade, ambitiösa människor jag träffat som trots alla sina meriter inte ens fått komma till intervju.
När vi nu för tredje gången (de andra två tillfällena var 2013 och 2016) har undersökt hur många av Sveriges chefer som har utländsk bakgrund visar det sig IGEN att underrepresentationen är kraftig. Och allra sämst är den offentliga sektorn där närmare 90 procent av cheferna har inhemsk bakgrund.
https://chef.se/fa-chefer-med-utlandsk-bakgrund
”Oerhört nedslående, verkligen. Att privat sektor, som gärna vill agera förebild i mångfaldsfrågor, uppvisar så här dåliga resultat tycker jag är pinsamt. Det verkar fortfarande som att vänskapsband är den bästa meriten i Sverige.”
Det säger Amanda Lundeteg, vd för Allbright, en ideell stiftelse som verkar för jämställdhet och meritokrati i näringslivet, om den bristande etniska mångfalden bland chefer. Medan över en fjärdedel av svenskarna har utländsk bakgrund, är det högst 15 procent av cheferna som har det, visar färsk statistik som Chef tagit fram med hjälp av SCB.
Inom den offentliga sektorn har bara runt var tionde chef utländsk bakgrund. För regionerna är det en andel som i det närmaste stått stilla de senaste fem åren, och enbart ökat med dryga två procentenheter sedan 2013 och en procentenhet sedan 2016, tillfällen då Chef granskat frågan tidigare.
Störst är mångfaldsgapet inom kommunerna. Andelen kommunala medarbetare med utländsk bakgrund avspeglar numera befolkningens, men uppåt 90 procent av deras chefer är fortfarande av helsvensk börd.
Nu växer kraven på förändring. Blackrock, världens största fondförvaltare med närmare 73 000 miljarder kronor i sina fonder, har förklarat att börsbolag som inte uppvisar etnisk och könsmässig mångfald i styrelser och bland medarbetarna hotas av uteblivna investeringar. Som grund anförs rena affärsskäl.
(…)
Olof Åslund är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och ledamot i Delegationen för migrationsstudier. Han är inte förvånad över bristerna i chefsmångfald som Chef kan redovisa. Att invandrare och deras ättlingar har särskilda svårigheter att nå inflytelserika poster i samhället är knappast något okänt fenomen, varken i forskningen eller i människors konkreta arbetsvardag. Olof Åslund kan i studier visa hur chefer tenderar att anställa sina likar, och i hög grad rekryterar människor med ungefär samma bakgrund, utbildning och kulturella referenser som de själva. Vilket gör det extra svårt för minoriteter att göra karriär.
”Sedan återstår frågan om varför rekryteringsmönstren ser ut som de gör. Att fördomar och diskriminering har betydelse råder det inget tvivel om. Vi ser ju i återkommande undersökningar hur arbetsgivare schablonmässigt sorterat jobbansökningar utifrån namn”, säger han.
Andra tänkbara orsaker till den bristande chefsmångfalden är begränsningar i rekryterarnas nätverk och upplevda svårigheter att bedöma arbetssökande med annorlunda bakgrund, menar Olof Åslund.
(…)
Kommer mångfaldsgapet mellan chefer och den övriga befolkningen att jämna ut sig med tiden?
”Jag vill ju tro det. Det nedslående är samtidigt att de stora gapen mellan människor med inhemsk och utländsk bakgrund är ett så kroniskt problem på arbetsmarknaden och i samhället i stort, som bestått i decennier och under skiftande regeringar och konjunkturlägen. Och det är inte något unikt för Sverige, utan så här ser det ut i många länder.”
Bland politiker och proffstyckare finns en påtaglig tilltro till egenföretagande som en bra, alternativ väg till integration och avancemang för människor med utländsk bakgrund. Men Chefs undersökning visar att andelen egenföretagare med utländsk bakgrund minskar, efter att tidigare ha ökat kraftigt med 12 procentenheter från 2013 och tre år framåt.
Anneli Muhr, forskare och migrationsexpert vid Södertörns högskola, pekar på hur egenföretagandet långt ifrån alltid följer politikernas förutsägelser om ekonomiskt avancemang. Utan tvärtom i många fall blir en återvändsgränd för andra generationens unga invandrare, med osäkra inkomster och orimligt långa arbetsdagar på en marknad som är mer eller mindre informell.
(…)
Den envisa bristen på mångfald bland chefer och i hela samhällssektorer leder till krav på mer statistik och rapportering. Personuppgifter om etniskt ursprung, sexuell läggning, religiös övertygelse och åtskilligt annat klassas emellertid som särskilt känsliga och regleras av omfattande lagstiftning. Huvudregeln är att hantering av känsliga personuppgifter är förbjuden. När spelföretaget King för några år sedan kartlade personalens etnicitet och sexualliv för att förhindra karriärmässiga orättvisor, stoppades registreringen av Integritetsskyddsmyndigheten. Trots att personalen gett sitt samtycke.
Att Axfood ändå lyckas få grepp om mångfaldsläget inom företaget förklarar hr-direktören Monica Längbo så här:
”Varje år skickar vi in listor till SCB med personnummer på alla våra medarbetare, strukturerat på olika nivåer, och får igen ett aggregerat resultat över hur det ser ut på olika nivåer och i olika bolag. Självklart registrerar vi inte etnicitet, SCB kan däremot se utifrån personnummer att en person är utlandsfödd och/eller har två utlandsfödda föräldrar, vilket är definitionen på utländsk bakgrund. Vi vet inte vem som har utländsk bakgrund utan kan bara se det aggregerade resultatet.”
Idag har 33,5% av alla invånare någon slags utländsk bakgrund, invånarna med utländsk bakgrund stod för 99% av folkökningen under 2020, mellan 38-40% av alla invånare som är mellan 0-34 år har någon form av utländsk bakgrund och medan medelåldern bland desamma ligger på kring 35 år så ligger medelåldern bland majoritetssvenskarna numera på uppemot 50 år
Den 31 december 2020 hade sammanlagt 33,5% av samtliga invånare i landet någon form av utländsk bakgrund en generation bakåt – d v s inräknat de utrikes födda och de inrikes födda med en eller två utrikes födda föräldrar. Skulle även den s k ”tredje generationen” inräknas så handlar det om över 35%. En majoritet av dessa 33,5 procenten (eller 35 procenten) har utomeuropeisk bakgrund. Den 31 december 2020 var vidare nästan 20% av alla invånare i Sveriges utrikes födda.
Detta gör att Sverige idag med fog kan utropas till det land i västvärlden som uppvisar den allra mest heterogena befolkningssammansättningen efter USA och bredvid Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Kanada och Australien.
Under 2020 ökade vidare Sveriges befolkning med sammanlagt 51 706 personer varav invånarna med någon form av utländsk bakgrund stod för 99% av densamma – d v s nästan 100% av befolkningsökningen stod invånarna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund för under förra året.
Invånarna med någon slags utländsk bakgrund står vidare idag för den absoluta majoriteten av ”påfyllningen” av både nya invånare i form av nya bebisar och barn (d v s antingen personer som är födda i Sverige eller personer som invandrar till Sverige som barn) liksom av ”påfyllningen” av nya invånare i s k arbetsför ålder (d v s personer i ålderskategorin 16-64 år).
Allt detta beror på att invånarna med någon form av utländsk bakgrund en generation bakåt är påtagligt mycket yngre än majoritetsinvånarna och därtill får de fler barn per kvinna i s k fertil ålder.
Bland samtliga invånare med någon form av utländsk bakgrund ligger medelåldern idag på 37 år men i miljonprogramsområdena där invånare med utomeuropeisk bakgrund dominerar så handlar det om mellan 30-35 år. Bland landets 639 309 s k ”andrageneration:are” ligger medelåldern just nu till exempel på 21 år och de allra flesta av de s k ”andrageneration:arna” har utomeuropeisk bakgrund. Den stora majoriteten av fr a invånarna med utomeuropeisk bakgrund är med andra ord i s k barnafödande och familjebildande liksom i produktiv och arbetsför ålder.
Av alla invånare som var mellan 0-44 år den 31 december 2021 hade mellan 38-41% någon slags utländsk bakgrund och en majoritet av dem hade utomeuropeisk bakgrund och bland invånarna i Stor-Malmö handlade det om 42,4%, i Malmö stad om 56,1%, i Stor-Stockholm eller Stockholms län om 44,8%, i Stockholms stad om 44,5% och i Göteborgs stad om 46,3% och så vidare.
Bland samtliga majoritetsinvånare som är födda i Sverige med två föräldrar som också är födda i riket – d v s majoritetssvenskarna – så ligger medelåldern numera på bortåt 50 år. En majoritet av majoritetssvenskarna är m a o idag inte längre i s k fruktsam ålder och kan därmed bara reproducera sig ”utanför kroppen” genom olika reproduktionstekniker, vilket många majoritetsinvånare också gör. Antalet (d v s i absoluta tal) majoritetssvenskar är f ö numera lägre eller åtminstone lika många som antalet majoritetssvenskar var på 1970-talet och uppemot en tredjedel av alla majoritetssvenskar är snart över 65 år gamla.
Under 2020 slutligen beviljades det fler svenska medborgarskap än någonsin tidigare i svensk historia – det handlade om 80 175 personer som blev nya svenska medborgare varav de allra flesta var utomeuropéer.
Idag är närmare 20% av alla deltagare i de svenska underhållnings-tv-programmen icke-vita
En färsk c-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap som nyligen har lagts fram vid Uppsala universitet och som är författad av Sofie Ragnå och Karin Andersson undersöker hur mångfalden bland deltagarna har sett ut i svenska underhållnings-tv-program år 2005 respektive år 2020 och kommer bl a fram till följande vad gäller just ras:
År 2005 var sammanlagt 8% av deltagarna icke-vita, vilket var en underrepresentation då kring 16% av den svenska totalbefolkningen uppskattas ha varit icke-vit under det året. Endast programmen “Idol” och “Expedition Robinson” uppnådde 16% under det året samtidigt som det fanns flera tv-program vars deltagare var 100% vita såsom bl a “Bonde söker fru”, “På spåret” och “Så ska det låta”.
År 2020 var sedan 18% av deltagarna i de undersökta tv-programmen icke-vita vilket i stort sett motsvarar befolkningsgenomsnittet på 20%. I “Melodifestivalen”, “Idol “, “Paradise Hotel” och “Big Brother” var över 20% av deltagarna medan samtliga deltagare i “Bonde söker fru” fortfarande var vita år 2020. Vad gäller SVT:s program så var hela 32% av deltagarna icke-vita medan 15% av deltagarna i de program som sändes på de kommersiella kanalerna var det just under det året.
Icke-vita adoptivbarn fortsätter att signalera och kommunicera både (raslig) mångfald och (majoritetssvensk) övre medelklass på en och samma gång i den svenska visuella samtidskulturen
Kan konstatera att utrikes födda utomeuropeiska adoptivbarn fortsätter att signalera och kommunicera både (raslig) mångfald och (majoritetssvensk) övre medelklass på en och samma gång i den svenska visuella samtidskulturen:
Den myckna och frekventa förekomsten av utomeuropeiska adoptivbarn i svensk bildkultur är då nästan bara gångbar i Sverige eftersom den ”kräver” att de som tilltalas och adresseras av dessa annonser och denna reklam (i form av majoritetssvensk övre medelklass) dels omedelbart förstår att det är adoptivbarn det handlar om och inget annat och dels känner till att adoptivbarnen oftast är de enda som ser annorlunda ut i sina (övre medelklass-)miljöer.
Grundförutsättningen för att denna visuella kommunikation överhuvudtaget ska kunna fungera, accepteras som realistisk och ”träffa” rätt – d v s hitta sina kunder och klienter (i form av majoritetssvensk övre medelklass) – är kortfattat följande:
1, En mycket kraftig demografisk densitet av utlandsadopterade per capita som bara går att hitta i de skandinaviska länderna Sverige, Danmark och Norge (plus i den amerikanska delstaten Minnesota) och som gör att nästan alla invånare i dessa tre länder (och i denna delstat) både känner till och känner igen att utlandsadopterade existerar som en egen demografisk kategori vilket gör att de därmed intuitivt klarar av att särskilja adopterade från invandrare och deras barn.
2, En mycket kraftig socioekonomisk dominans av akademiker och högutbildade bland de som adopterar, d v s bland adoptivföräldrarna och adoptivfamiljerna, som gör att nästan alla invånare i ovanstående tre länder (och i ovanstående delstat) känner till att de utlandsadopterade i huvudsak står att hitta inom SACO-gruppen.
3, En mycket kraftig etnisk-raslig strukturell segregation inom bostadssektorn, i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort liksom på fritiden och på livets alla områden som gör att nästan alla invånare känner till att de utlandsadopterade i huvudsak växer upp bland majoritetsinvånarna och bor och lever med och bland majoritetsinvånarna även som vuxna till skillnad från invandrarna och deras barn.
Det är då bara om dessa tre demografiska, socioekonomiska och strukturella villkor uppfylls som den strida strömmen av bilder som med all sannolikhet ska föreställa utomeuropeiska adoptivbarn ens kan fortsätta att produceras och distribueras. Denna typ av fotografier och bildkompositioner är sammanfattningsvis helt enkelt inte socialt, kulturellt, semiotiskt, diskursivt, kommersiellt eller kommunikationsmässigt gångbara i några andra länder på jorden än i Sverige, Danmark och Norge (och i den amerikanska delstaten Minnesota).
Sveriges Radios ledning fortsätter att försvara sin linje att de icke-vita journalister som skrev under uppropet ”Vems SR?” inte längre anses kunna rapportera om frågor om rasism
I skuggan av den senaste tidens hårda kritik av public service och fr a av SVT som anses lägga sig platt för SD och sedan gömma sig bakom talet om opartiskhet har de icke-vita journalister på SR som undertecknade ”Vems SR?”-uppropet straffats på olika sätt.
DN:s Agnes Laurell skriver idag om att de SR-journalister som författade och undertecknade den gångna sommarens ”Vems SR?”-upprop har drabbats av repressalier. SR:s ledning försvarar dock att undertecknarna har fått byta arbetsuppgifter eller omplacerats och att de inte längre får bevaka och rapportera om frågor som rör representation, mångfald och rasism då SR:s ledning menar att uppropet är kopplat till BLM-rörelsen samt att uppropet kräver kvotering av icke-vita. SR:s ledning hänvisar till att ett antal högertidningar och högerdebattörer har hävdat att uppropet är en del av BLM-rörelsen och att ”vanligt folk”, d v s ”svensson”-radiolyssnarna därför också tror det.
Uppropets båda initiativtagare Palmira Koukkari Mbenga och Maya Abdullah tillbakavisar dock ledningens påståenden och har även stöd av DO i frågan. Det ska påminnas om att de SR-journalister som var engagerade i MeToo-rörelsen aldrig drabbades av några efterverkningar och dessutom har inte alla som har skrivit under ”Vems SR?”-uppropet drabbats av repressalier: Igår trädde Edgar Mannheimer fram i Journalisten som den ende vite mannen på SR som undertecknade uppropet och berättade att ingenting hade hänt honom och att han hade fått fortsätta att bl a rapportera om BLM-rörelsen fram tills igår när han just trädde fram i Journalisten (https://www.journalisten.se/nyheter/han-skrev-under-uppropet-pa-sr-men-fick-inga-restriktioner):
”Journalister på Sveriges Radio som skrivit under uppropet ”Vems SR?” får inte rapportera om vissa ämnen och vissa av dem har fått byta arbetsuppgifter.”
”Det var i höstas som flera medarbetare på Sveriges Radio skrev under protestuppropet ”Vems SR?”. Uppropet, som vittnar om rasism och diskriminering på Sveriges Radio, fick stor spridning och några av personerna bakom texten berättade också om sina upplevelser i ett DN-reportage.
Sedan dess har flera av undertecknarna fått begränsningar i vilka ämnen de får bevaka och vissa personer har fått andra arbetsuppgifter, något som Journalisten var först att rapportera om. Hur begränsningarna ser ut varierar mellan olika medarbetare, till exempel rör det sig om reportrar som inte får rapportera om Black lives matterrörelsen, BLM, eller frågor som rörelsen driver.
DN har sökt Sveriges Radios vd Cilla Benkö, men har blivit hänvisade till biträdande programdirektör Olov Carlsson.
– Om du tydligt tar ställning i en sakfråga så kan du inte bevaka den. Du är fri att nyttja din yttrandefrihet och du får engagera dig i vad du vill, men vi som arbetsgivare behöver ha en dialog om vilka frågor du då inte kan bevaka utefter att du har engagerat dig i de frågorna, säger Olov Carlsson och fortsätter:
– För att vi ska kunna följa vårt sändningstillstånd med staten har vi tydliga regleringar i våra kollektivavtal och i våra interna policyer. Men vi gör så klart individuella bedömningar utifrån uppdrag och hur enskilda agerat inom ramen för uppropet.
Palmira Koukkari Mbenga och Maya Abdullah som är två av initiativtagarna till uppropet, säger att uppropet handlar om Sveriges Radios journalistik, representationen bland anställda samt arbetsmiljön.
– Vi tar inte ställning i några kontroversiella frågor, inte heller några specifika sakfrågor som delar av den globala, löst sammansatta BLM-rörelsen driver. Det är oerhört tydligt för oss, säger Palmira Koukkari Mbenga. Maya Abdullah fortsätter:
– Jag känner mig hundraprocentigt trygg i att vi har hållit oss inom ramarna för vår opartiskhet och vår trovärdighet är inte skadad. Det enda vi har gjort är att vi har lyft saker som borde vara är självklara att diskutera öppet som journalister.
Sveriges Radios Olov Carlsson gör dock en annan tolkning av innehållet i uppropet.
– Jag kan konstatera att BLM nämns i uppropet på flera ställen, dessutom uppfattas det av omvärlden och av andra som att det är en del av BLM. Framför allt är det hur publiken och allmänheten uppfattar det som en del av BLM-rörelsen, säger han.
Menar du att det är publikens tolkning som avgör om de är oberoende eller inte?
– Ja, och i det här fallet är det ingen tvekan. Det har varit ett antal ledarsidor och debattörer som har varit ute och reagerat på detta, och uppfattat det precis på det sättet som vi har anledning att tolka det också. Det här är ingen gissningstävling utan det är väldigt tydligt.
Flera personer som skrivit under uppropet har också fått begränsningar vad gäller att rapportera om frågor som representation, kvotering och positiv särbehandling eftersom SR anser att uppropet ställer sådana krav. Något som både Maya Abdullah och Palmira Koukkari Mbenga ställer sig frågande till.
Tidningen Journalisten har låtit Diskrimineringsombudsmannen läsa uppropet ”Vems SR?” och enligt DO förekommer det i texten inga krav på kvotering.
– Vi gör en annan bedömning, det finns ett antal saker i det här som är bekymmersamt juridiskt.
Det är dels att vi uppfattar att uppnå de krav som finns i uppropet skulle vi inte kunna göra utan att faktiskt kvotera in människor, säger Olov Carlsson på Sveriges Radio. Maya Abdullah säger att Sveriges Radios tolkning är ytterligare ett bevis på några av uppropets centrala budskap.
– Det enda vi kräver är att SR gör transparenta, icke-diskriminerande, kompetensbaserade rekryteringar. Att SR tolkar det som att de måste kvotera in rasifierade, säger mycket om synen på rasifierade journalisters och chefers kompetens och kvalifikationer. Vår kompetens osynliggörs. Det är med den här typen av argument som kvinnor historiskt sett uteslutits, och delvis fortfarande utesluts, från att delta i samhälls- och arbetslivet på lika villkor som män.”
Tobias Hübinette 