Kategori: mångfald

Ytterst få svenska företag redovisar etnisk mångfald medan i stort sett alla numera gör det vad gäller kön och även ålder

Branschtidningen Aktuell Hållbarhet undersöker med inspiration från sommarens BLM-rörelse/debatt vilka svenska storföretag som överhuvudtaget försöker att ens redovisa någon slags etnisk mångfald och representation.

I praktiken samtliga av Sveriges 100 största börsnoterade företag, vilka tillsammans innefattar 100 000-tals anställda och både i Sverige och i andra länder, redovisar numera mångfald och representation utifrån kön och oftast också utifrån ålder vad gäller både chefer och anställda men ytterst få eller 6% av desamma försöker ens att kartlägga och räkna mångfald och representation utifrån ras, etnicitet, nationalitet, språk eller religion på samma sätt som kön och ålder kartläggs och räknas. I praktiken handlar det dock nästan enbart om att redovisa utländsk bakgrund ”rakt av”, d v s ungefär som SVT och SR också gör idag, utan att på något sätt göra en åtskillnad mellan t ex utrikes födda/invandrare och ”andrageneration:are” eller mellan nordisk och utomeuropeisk bakgrund (OBS: Kindred, Sandvik och Assa Abloy försöker dock göra det):

”Många företag redovisar data om fördelning av kön och ålder bland anställda och chefer, men uppgifter kring etnisk mångfald lyser ofta med sin frånvaro. Aktuell Hållbarhets kartläggning visar att få storbolag redovisar data om etnisk mångfald bland anställda och chefer.”

https://www.aktuellhallbarhet.se/socialt-ansvar/mangfald/vit-flack-i-foretagens-mangfaldsrapportering

”När urvalskriterierna snävas åt så att redovisningen ska hålla en jämförbar nivå med hur kön och ålder i de flesta fall redovisas blir bolagen betydligt färre. Aktuell Hållbarhet har identifierat totalt 6 bolag som redovisar etnisk mångfald på en jämförbar nivå, det vill säga som procentuell andel av alla anställda eller olika chefsnivåer. Ett av bolagen är Axfood som redovisar andel anställda med svensk respektive internationell bakgrund. Data redovisas samlat för alla ledningsgrupper i koncernen, samt för tjänstemän, lagerarbetare och butikspersonal.”

(…)

”Ett annat bolag som har valt att redovisa fördelningen av svensk respektive internationell bakgrund både bland anställda och chefer är Swedish Match.”

(…)

”Gemensamt för bolagen som nämns i artikeln är att de har tagit hjälp av Statistiska centralbyråns, SCB, uppdragsverksamhet för att få fram anonymiserad och aggregerade data. Företagen skickar in anställdas personnummer till SCB som skickar tillbaka avidentifierade data kring andel anställda med utländsk bakgrund. Datan kan även redovisas efter en mer nyanserad indelning, exempelvis: Sverige, Norden utom Sverige, Europa utom Norden samt övriga världen.”

Endast tre procent av myndighetsvärldens och den offentliga sektorns ledning har utländsk bakgrund

Fackförbundet ST (Statstjänstemannaförbundet) har mot bakgrund av och efter sommarens BLM-rörelse/debatt undersökt mångfalden och representationen vid de statliga myndigheterna i landet, vilka sammantagna inbegriper 100 000-tals anställda, och kommit fram till att endast 3 (sic: tre!) procent har någon form av utländsk bakgrund vad gäller ledamöterna i ledningsgrupperna varav de allra flesta är utrikes födda (d v s de s k ”andrageneration:arna” är kraftigt underrepresenterade på ledningsnivå vad gäller landets myndigheter).


Exempelvis har ingen ledamot i Migrationsverkets ledningsgrupp någon slags utländsk bakgrund och det är likaledes helt homogent (d v s alla har majoritetssvensk bakgrund) vad gäller ledningen hos bl a Statens institutionsstyrelse, Kriminalvården, Kronofogden, Lantmäteriet, Statistiska centralbyrån, Skolverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Åklagarmyndigheten, Tullverket och Totalförsvarets forskningsinstitut.


Myndighetsvärlden motsvaras av den offentliga sektiorn och tidigare och motsvarande undersökningar har visat att det ser likadant ut i den privata sektorn (d v s inom industrin, näringslivet och företagsvärlden) vad gäller styrelser och ledningsgrupper – för några år sedan hade exemplevis endast 1% av ledamöterna i Sveriges största företags styrelser utomeuropeisk bakgrund.


Makten är med andra ord kort och gott och synnerligen för att inte säga extremt homogen just i Sverige och detta gäller då både den offentliga och den privata sektorn mot bakgrund av att över en tredjedel av landets befolkning numera har någon slags utländsk bakgrund och att en femtedel av totalbefolkningen utgörs av s k synliga minoritetsinvånare.

Intervjuad tillsammans med Allbrights Amanda Lundeteg om behovet av statistik om raslig-etnisk mångfald inom näringslivet

Denna vecka intervjuas Allbrights Amanda Lundeteg och undertecknad i (bransch)tidningen Aktuell hållbarhet (vi råkar f ö båda vara utlandsadopterade men det är nog bara en slump att det är så) angående varför det svenska näringslivet och industrin samt svenska myndigheter och organisationer idag tar fram och redovisar statistik om kön liksom ibland även om ålder och om andra faktorer/kategorier men inte om ras, etnicitet, språk, religion o s v för att mäta och följa upp mångfald och representation.

Vad gäller svenska företag och koncerner så är det just nu i stort sett bara Axfood och Swedish Match av 100 undersökta svenska storföretag och mellanstora företag, vilka sammantaget har miljontals anställda i Sverige liksom världen över, som ens försöker kartlägga, mäta och redovisa någonting alls i sammanhanget och då handlar det enbart om utländsk bakgrund ”rakt av” enligt SCB:s definition/data, d v s ungefär som SVT och SR också gör idag men utan att på något sätt göra en åtskillnad mellan t ex utrikes födda/invandrare och ”andrageneration:are” eller mellan nordisk och utomeuropeisk bakgrund. 

”Mer än en tredjedel av Sveriges befolkning har numera någon form av utländsk bakgrund. Denna demografiska förändring innebär att Sveriges befolkning i dag kan jämföras med traditionella mångkulturella länder som USA och England. Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik vid Karlstads universitet, menar att det här innebär att företag i den mån det är möjligt behöver kartlägga den etniska mångfalden för att motverka diskriminering.

– Demografin pockar på att man behöver hantera de här frågorna. Kön har blivit den överordnade principen när vi tänker på mångfald och representation. Men utöver detta har en betydande del av den svenska befolkningen i dag någon form av utländsk eller minoritetsbakgrund. Det är den andra stora mångfaldsaspekten som behöver lyftas, säger Tobias Hübinette.

Amanda Lundeteg, vd på Allbright, instämmer i behovet av mer statistik kring hur det ser ut med etnisk mångfald på företag. 

– Jag menar att företag, precis som med kön och ålder, behöver räkna och ha statistik för att veta hur det ser ut kring etnisk mångfald. Vi behöver fakta på bordet för att veta hur man ska jobba för att motverka diskriminering, säger Amanda Lundeteg.

Hon påpekar också att företag borde sätta mål som rör etnisk mångfald om de inte redan har gjort det. Helst ska målen vara tydliga, kvantifierbara och lätta att följa upp.”

(…)

”Jämlikhetsdata är en metod för att ta fram statistik genom frivilliga och anonyma enkäter som bygger på självidentifikation. Metoden används för att kunna samla in aggregerade, anonyma data baserade på demografisk minoritetskategorier och diskrimineringsgrunder, exempelvis etniskt ursprung, hudfärg eller sexuell läggning.

Metoden har vid flera tillfällen förespråkats av EU-kommissionen, Europarådet och olika FN-organ. FN:s rasdiskrimineringskommitté, CERD, har kritiserat Sverige för bristen på statistik som synliggör ojämlikhet på etnisk grund och rekommenderat införande av jämlikhetsdata. Jämlikhetsdata används i flera länder, såsom Storbritannien och USA, men när metoden har kommit på tal i Sverige har den tenderat att väcka debatt. Metoden har även fått kritik inom delar av forskarvärlden, bland annat för att etablera ett tänkande där människor delas in efter rasistiska kategorier.

– Så fort ett företag, en myndighet eller en förening i Sverige börjar ställa frågor om religion, etnicitet eller språk blir det ramaskri även om det sker anonymt. I Sverige vill vi inte prata om etnisk mångfald på grund av vad forskare kallar för den svenska färgblindheten. Det finns en rädsla för att prata om något annat än inrikes och utrikes födda, säger Tobias Hübinette som sedan flera år tillbaka har förespråkat användningen av jämlikhetsdata.

Han säger att det har gjorts undersökningar som visar att individer som tillhör minoritetsgrupper generellt sett inte upplever att den här typen av datainsamling är problematisk om det finns ett uttalat antidiskrimineringssyfte med att ställa frågorna.

Rent juridiskt skulle jämlikhetsdata mycket väl kunna användas av företag och organisationer för att få en bild av mångfalden i bolaget, enligt Tobias Hübinette. Det viktiga är dock att det är tillräckligt många respondenter i enkäten.

– Det är förbjudet att kartlägga etnisk mångfald när det går att koppla siffrorna till en viss person, men det är inte något problem över huvud taget att samla in och redovisa siffror som inte går att koppla till en person.”

Värmland fortsätter att gå före vad gäller visuell mångfaldskommunikation

Fascinerande (i alla fall för mig som forskar om ras och svenskhet och det nya liksom framtida hypermångfalds-Sverige) att återigen kunna konstatera att Karlstad och Värmland av någon anledning (och för min del är då detta positivt och progressivt men för andra är det väl säkert negativt och måhända även polariserande) fortsätter att vara avantgarde och gå steget före vad gäller (visuell) inkludering av invandrarna och minoriteterna i officiellt (visuellt) informationsmaterial och i (det visuella) kommunikationsarbetet:

Tidigare under pandemin stack Karlstad och flera andra värmlandskommuner ut genom att inte bara ”skylta” på olika språk (liksom f ö på värmländska) utan också genom att just visualisera invandrare och minoriteter rent fysiskt-kroppsligt (d v s kort och gott de icke-vita värmlänningarna) och nu gör också Region Värmland detsamma genom att i relation till ”Värmlandsstrategin 2040” rent fysiskt-kroppsligt visualisera framtidens och 2040 års värmlänning, som alldeles uppenbart avspeglar och representerar ett nytt och framtida hypermångfalds-Värmland.

Ny studie om icke-vitas förekomst i svenska tv-reklamfilmer

Sayaka Osanami Törngrens och Sofia Ulvers nya artikel ”Who is marketised in colour-blind Sweden? Racial and ethnic representation in Swedish commercials 2008–2017“ som hittas i den akademiska tidskriften Genealogy utgörs av och redovisar den mest omfattande studien någonsin som undersöker svensk tv-reklam utifrån ras och etnicitet:

https://www.mdpi.com/2313-5778/4/4/100/htm

Studien undersöker sammanlagt 676 svenska reklamfilmer/inslag som har sänts på svenska (kommersiella) tv-kanaler (och som oftast också hittas på Youtube liksom på företagens egna hemsidor och vilka ofta också har visats på landets biografer) under perioden 2008-17 och kommer bl a fram till följande:

Åtminstone 1/4 av inslagen innehåller någon icke-vit person även om andelen varierar över tid och fr a gäller det (året efter det s k flyktingkrisåret) 2016 då det handlade om hela 53% medan det exempelvis handlade om lite mer än 10% 2009 och 2011.

Samtidigt finns det stora skillnader i hur de vita och icke-vita rollerna, skådespelarna och karaktärerna framträder och framställs:

De vita rollerna innehar nästan alltid huvudrollen (i 91,1% av alla reklamfilmer som innehåller vita roller) och talar och säger något medan endast 21,6% av de icke-vita karaktärerna gör det i de inslag som innehåller icke-vita skådespelare (för ”toppåret” 2016 gällde t ex siffran 22,5%).

Detta faktum, i kombination med att de icke-vita karaktärerna mer sällan framträder som familjemedlemmar, vänner eller kollegor i filmerna utan mest bara som bakgrundskaraktärer och biroller som agerar i isolering tyder på att många icke-vita skådespelare mest bara ”dyker upp” i filmerna för att kommunicera en slags ”tokenism”-mångfald och antirasism.

I 18,5% av reklamfilmerna interagerar vidare de vita och icke-vita karaktärerna med varandra och intressant nog ökar denna proportion med åren från 6,3% 2008 till 20,4% 2017.

Slutligen visar en kvalitativ substudie som också redovisas i artikeln att personer med bakgrund i subsahariska Afrika tenderar att just interagera med de vita karaktärerna mer än andra minoriteter och tenderar att förekomma när heterosexuella interrasiala blandrelationer representeras och då är mannen nästan alltid svart och kvinnan vit.

Mediebranschen tillhör idag en av de mest homogena sfärerna inom det svenska arbetslivet och uppskattningsvis uppemot 5% av branschens cirka 17 000 anställda har idag utomeuropeisk bakgrund

DN:s Georg Cederskog, Kajsa Haidl och Johanna Färlin skriver idag om frågan om raslig mångfald inom den svenska mediebranschen för det är då det BLM-uppropet på Sveriges Radio (se https://vemssr.wordpress.com) fr a handlar om – d v s det handlar egentligen inte om invandrare eller om personer med utländsk bakgrund i allmänhet utom specifikt om andelen icke-vita på Sveriges Radio.

Den svenska mediebranschen sysselsätter kring 17 000 anställda i hela landet och idag har över 33% av alla invånare någon slags utländsk bakgrund och kring 20% någon slags utomeuropeisk dito och de siffror som finns rörande den svenska mediebranschen visar bl a att:

År 2016 hade ungefär 3% av SVT:s kring 2500 anställda utomeuropeisk bakgrund motsvarande ett 70-tal personer och varav åtskilliga sannolikt inte var journalister utan arbetade med andra (OBS: så klart också minst lika viktiga) arbetsuppgifter. Samma år hade 8% av samtliga chefer på de tre public service-medieföretagen SVT, SR och UR utländsk bakgrund av något slag och varav några enstaka hade utomeuropeisk bakgrund. Två år dessförinnan – år 2014 – visade en undersökning att runt 3% av landets yrkesverksamma journalister hade utomeuropeisk bakgrund.

Jag var själv under många år på 1990- och 2000-talen verksam inom den svenska mediebranschen och jag var i olika sammanhang tidvis ”inhyrd” hos flertalet av de stora redaktionerna i huvudstadsregionen och såg därigenom bl a SVT, TV4, SR, DN, Expressen och Aftonbladet inifrån och på den tiden var mediebranschen verkligen öronbedövande vit och homogen och jag minns dessutom också att det formligen vimlade av anställda vars (hetero- eller homosexuella) partners, syskon, barn och/eller föräldrar också arbetade inom branschen och i alltför många fall t o m på samma arbetsplats och redaktion.

Då Sverige och svenskarna, och kanske särskilt den generellt antirasistiska svenska mediebranschen och de generellt antirasistiska svenska journalisterna och mediecheferna tycker hjärtligt illa om och rent ut sagt avskyr eller t o m hatar siffror och data om raslig mångfald och om att räkna, ”sortera” och ”peka ut” som det heter i sammanhanget (”det är så fel att dela upp så”, ”jag tänker inte ens så själv”, ”jag är så emot att tänka på det sättet” eller ”jag avskyr SD och är så rädd för att räkna och sortera människor på SD:s sätt” – endast 2,5-3% av den svenska journalistkåren röstar då på SD) så saknas tyvärr fortfarande statistik om den rasliga mångfalden inom den svenska mediebranschen som annars genomsyras av att vara 100% pro-mångfald (liksom pro-invandrarna och pro-minoriteterna o s v) men det går att anta att år 2020 så kan möjligen uppemot 5% av branschens cirka 17 000 anställda ha utomeuropeisk bakgrund:

”Den svenska medievärlden är inget föredöme när det gäller mångfald och representation bland de anställda. Fackklubbsordförandena på de stora mediehusen som DN talat med menar att det finns stora brister.”

(…)

”Frågan om mångfald inom den svenska mediekåren är inte ny, men har återaktualiserats på nytt i och med uppropet samt sommarens Black lives matter-rörelse. Så hur ser det ut på de svenska mediehusen – och hur arbetar man för att komma till bukt med problemen?”

(…)

”Samtliga tillfrågade klubbordförande på mediebolagen är dock kritiska till hur deras medieföretag arbetar med representationen.

– Det är ju inte så att vi speglar samhället i stort, jag tror inte att det på nyhetsredaktionen är tjugo procent anställda som inte är födda i Sverige. Men man kan väl hoppas att vi kan bevaka den frågan ändå, säger Victoria Banozic, fackklubbsordförande på TV4.”

(…)

”Thomas Berglund, fackklubbsordförande på Svenska Dagbladet, ser uppenbara brister på tidningens redaktion när det gäller just representationen.

– Vi har bara en medarbetare hos oss som får representera den och det är Negra Efendić (vinnare av Stora Journalistpriset 2016). Det har inte varit någon stor debatt om detta, men det har legat och bubblat länge från klubbens sida att vi skulle vilja se en bättre representation. Men det kommer man ju inte att få till om man inte aktivt har den strategin, konstaterar han.”

(…)

”Göteborgs-Postens klubbordförande Gabriella Mohoff poängterar att det genomfördes en stor enkät på redaktionen i samband med metoo och att den inte visade några stora problem sammantaget.

– Men då ska man också veta att vi inte har jättemånga medarbetare som har utländsk bakgrund, vi är 112 anställda och cirka 10 procent av dem har utländsk bakgrund.

DN:s Anders Forsström säger att varken redaktionen eller ledningen är representativa för Sveriges befolkning.

– Men representation är något som vi talar om regelbundet. Det finns en strävan att förbättra den. Från fackets sida uppmanar vi särskilt att ge vikarier av en annan etnisk bakgrund än svensk en chans.”

(…)

”SVT:s Hanna Nyberg berättar hur public service-företaget nu kommer att gå igenom hundra rekryteringar för att klarlägga hur de gick till.

– Det är bra för det finns rekryteringar där det är andra kompetenta sökande som inte får jobben och det har inte bara med etnicitet att göra utan också ålder till exempel, påpekar hon.”

(…)

”Sveriges Television har i dag totalt 22 procent anställda medarbetare som har en eller flera föräldrar som är födda utanför Sverige – och det ligger under genomsnittet i Sverige, säger hon.”

Om en mångkulturdebatt på Åland

På sistone har jag oförhappandes (OBS: jag har då ingenting med ålänningarna och de svensktalande i Finland att göra annat än att jag har besökt Åland någon gång och borde kanske just därför inte säga så mycket som jag säger i denna intervju) hamnat i ett åländskt (och därmed även finlandssvenskt) sammanhang: En politisk diskussion pågår just nu om Åland är mångkulturellt eller ej och vad det i så fall betyder om så är fallet.
ÅLAND.jpg
 
Dagstidningen Nya Åland har bl a intervjuat mig och ett antal andra om vad mångkultur/mångkulturalism/det mångkulturella egentligen betyder som begrepp och tillstånd liksom om likheter och skillnader mellan Sverige och Finland. Både jag och den åländske historikern Dan Nordman har bl a försökt att påminna om och lyfta fram att Finland fram tills för ungefär 100 år sedan ingick i ett genommångkulturellt imperium, d v s Tsarryssland, men samtidigt är det ett faktum att det svensktalande Finland eller Svenskfinland (inklusive Åland) fram tills nyligen utgjorde och väl fortfarande utgör den sannolikt mest homogena svensktalande delen i världen sett till befolkningssammansättningen och fram tills för bara några år sedan möttes alla besökare på Ålands museum i Mariehamn av en informationstext som explicit beskrev ålänningarna som ett synnerligen rasligt homogent folk. Denna relativa homogenitet har bl a fått till följd att enstaka (riks)svenska högerextremister t o m har valt att emigrera till och bosätta sig på Åland och/eller i andra delar av Svenskfinland.
 
På Åland finns då mer eller mindre samma typ av partier som i både Sverige och Finland och även Åland har sitt SD i form av partiet Åländsk demokrati samt andra partier som inte så gärna vill erkänna att Åland idag är ett mångkulturellt land och även om de är beredda att medge det så vill de fr a se att den svensktalande finlandssvenska majoritetsbefolkningen fortsätter att dominera detta självstyrande örike som erhöll sin nuvarande status efter Första världskrigets slut och tack vare dåvarande Nationernas förbunds ingripande och medling efter att Sverige åtminstone indirekt hade försökt att ”kapa” åt sig Åland under och i samband med Ryska inbördeskriget i form av den s k Ålandsaktionen 1918 (året därpå röstade dessutom över 95% av ålänningarna för att tillhöra Sverige i en folkomröstning men det hela slutade då med att Åland blev en autonom del av Republiken Finland).

Endast kring 10 procent av de svenska barnbokskaraktärerna är icke-vita

Har i dagarna erhållit en studentuppsats författad av Josef Schatii vid Institutionen för kultur och samhälle vid Linköpings universitet som utgörs av en kvantitativ studie som undersöker den rasliga och etniska representationen och mångfalden i de mest (ut)lånade barnböckerna under 2019 i en mellanstor svensk stad – sammanlagt hela 159 boktitlar – och jag måste erkänna att även jag är rätt chockad av resultatet.

KARA.jpg

Att den svenska barn- och ungdomskulturen i allmänhet och barn- och ungdomslitteraturen i synnerhet är extremt homogen har så klart även jag förstått sedan länge men uppsatsens siffror är då rejält anmärkningsvärda mot bakgrund av att kring 45% av alla barn idag har utländsk bakgrund och ungefär 1/3 har utomeuropeisk dito och siffrorna kan sannolikt förklaras på följande sätt (OBS – detta är då ett citat från Shatiis uppsats):

”Sammantaget räknades 107 författare och illustratörer för de utvalda böckerna. Av de 56 författarna som kom med i urvalet hade enbart två utländsk härkomst och bland de 51 illustratörerna var antalet tre. Bland författarna är den ena Mervi Lindman som har finsk bakgrund och den andra är Katerina Janouch som är född i Tjeckien. Bland illustratörerna fanns Kadri Ilves som har estniskt påbrå, Salla Savolainen som är finsk och Benjamin Chaud som är fransk.”

Idag har 38,3% av alla barn och ungdomar utländsk bakgrund och 52,8% i de tre storstäderna, 40,1% i de mellanstora städerna liksom 66,4% i Malmö

Idag publicerade SCB nya (detalj)siffror rörande landets alla barn och ungdomar som gällde den 31 december 2019 och bl a går det att utläsa följande:

Namnlöst

Nästan 70% av samtliga barn och ungdomar med svensk bakgrund, d v s majoritetssvenska barn och ungdomar, bor i hus med äganderätt (d v s de bor inte i hus vars vårdnadshavare hyr sina ”husbostäder”).

 

Knappt 24% av samtliga barn och ungdomar med utländsk bakgrund, d v s minoritetsbarn och minoritetsungdomar, bor i hus med äganderätt (d v s de bor inte i hus vars vårdnadshavare hyr sina ”husbostäder”).

 

andelen barn och ungdomar med utländsk bakgrund, d v s minoritetsbarn och minoritetsungdomar (invandrabarn, andragenerationsbarn och blandbarn men dock ej tredjegenerationsbarn vilka idag uppgår till kanske 3-4% i hela riket) den 31 december 2019:

 

0-17: 38,3%

 

0 år: 38,9%

5 år: 39,6%

10 år:

15 år: 36,2%

20 år: 42,9%

 

de tre storstäderna 0-17 år: 52,8%

Stor-Stockholm 0-17 år: 46,2%

Göteborg 0-17 år: 53%

Malmö 0-17 år: 66,4%

de 21 mellanstora städerna 0-17 år: 40,1%

Läsåret 2018/19 antogs 100 s k ”andrageneration:are” som doktorander och bland de utrikes födda tillhörande årskullen 1993 hade endast 15% av alla som var födda i Somalia och Thailand påbörjat en högskoleutbildning vid 25 års ålder

Idag har nya siffror publicerats rörande andelen högskolenybörjare med utländsk bakgrund (minus/exkluderande inresande studenter från andra länder) vid landets samtliga lärosäten under läsåret 2018/19:
STUD
 
andel högskolenybörjare med utländsk bakgrund läsåret 2018/19: 26% (av dessa var 6100 födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar medan 10 800 var utrikes födda)
 
andel högskolenybörjare med utländsk bakgrund läsåret 2018/19 uppdelat på världsdelar: Asien 46%, Europa 44%, Afrika 16%, Sydamerika 5%
 
Högst andel högskolenybörjare med utländsk bakgrund hittades inom receptarieutbildningen och tandläkarutbildningen (78% respektive 77%) medan lägst andel hittades inom officersutbildningen (6%). Vad gäller områden så hittades den högsta andelen inom medicin och odontologi (52%) och därefter följde vård och omsorg (47%). Lägst andel hittades inom det konstnärliga området (17%).
 
Röda Korsets högskola och Ersta Sköndal Bräcke högskola var de lärosäten med högst andel högskolenybörjare med utländsk bakgrund (43% vardera) och därefter följde Södertörns högskola (37%) medan lägst andel hittades vid Johannelunds teologiska högskola (7%).
 
Bland födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar, d v s de s k ”andrageneration:arna”, hade 46% bakgrund i Asien och 44% bakgrund i Europa. De s k ”andrageneration:arna” var också den grupp som oftast hade studerat utomlands (10%) jämfört med studenter med svensk bakgrund (8%).
 
Bland de utrikes födda högskolenybörjarna under läsåret 2018/19 hade 51% bakgrund i Asien och 31% i Europa. Syrien var det vanligaste födelseland med 1570 högskolenybörjare och därefter följde Irak med 1350 högskolenybörjare.
 
Bland de utrikes födda som var födda år 1993 hade 52% som var födda i Ryssland påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder och därefter följde de med bakgrund i Bosnien (51%) följda av de som var födda i Tyskland (43%). Lägst andel hittades bland dem som var födda i Somalia och Thailand (15% vardera) och därefter i Afghanistan (20%).
 
Av de utrikes födda i årskullen födda 1993 var andelen som påbörjat svenska högskolestudier vid 25 års ålder uppdelat på kontinenter/regioner högst bland de med bakgrund i Nordamerika (48%) och näst högst bland utrikes födda med bakgrund i Norden utom Sverige (39%) medan den lägsta andelen hittades bland personer med bakgrund i Afrika (21%).
Bland de s k ”andrageneration:arna” som var födda år 1993 hade 66% som hade bakgrund i Ryssland påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder och därefter följde de med bakgrund i Bosnien (60%).
 
Läsåret 2018/19 hade slutligen 27% av alla doktorandnybörjare utländsk bakgrund (minus/exkluderande inresande studenter från andra länder) vid landets samtliga lärosäten. Av dem var 430 utrikes födda och 100 födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar.
DOKT
 
De allra flesta doktorandnybörjarna med utländsk bakgrund hade bakgrund i Europa och Asien. Högst andel uppvisade KTH med 39% och därefter följde KI med 37% och lägst andel hittades vid Linnéuniversitetet (7%).
 
Vad gäller områden så hittades den högsta andelen inom medicin och hälsovetenskap (32%) samt teknik (30%) och den lägsta inom lantbruksvetenskap och veterinärmedicin (endast någon enstaka procent vardera).
 
Bland utrikes födda doktorandnybörjare hade de flesta bakgrund i Europa (57%) och de födelseländer som flest utrikes födda doktorandnybörjare hade sin bakgrund i var Grekland och Tyskland (7% vardera).
 
Bland de exakt 100 doktorandnybörjarna som var födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar under läsåret 2018/19, d v s bland de s k ”andrageneration:arna”, hade de flesta bakgrund i Europa: Det enskilt vanligaste ursprungslandet var Finland (20%) följt av Iran och Polen (13% vardera).
 
antal ”andrageneration:are” som var doktorandnybörjare under läsåret 2018/19: 100
bakgrund i Asien: 31 (i Iran 13)
bakgrund i Europa: 30 (i Polen 13)
bakgrund i Norden: 25 (i Finland 20)
bakgrund i Afrika: 8
bakgrund i Nordamerika: 7
bakgrund i Sydamerika: 3