Kategori: Malmö
Malmös unga vuxna med utländsk bakgrund drabbades hårt under pandemin
I dag har en rapport publicerats som undersöker hur det gick för de unga vuxna i Malmö under pandemin. Tyvärr visar rapporten att för Malmös unga vuxna med utländsk bakgrund var pandemin något av en katastrof för utöver att många av dem med fr a utomeuropeisk bakgrund insjuknade i viruset så slog pandemin hårt på desammas skolresultat och förankring inom arbetslivet.
Rapporten undersöker samtliga invånare i Malmö kommun i ålderskategorin 22-27 år bland vilka 44% har utländsk bakgrund i den meningen att de antingen är födda utomlands (d v s invandrarna vilka utgör ca 1/3 av de som har utländsk bakgrund) eller födda i landet med två utrikes födda föräldrar (d v s de s k andragenerationarna vilka utgör ca 2/3 av de som har utländsk bakgrund) och de allra flesta av dem har utomeuropeisk bakgrund.
I Malmö är idag en av tre av alla unga invånare s k andragenerationare och de allra flesta av dem har två utrikes födda föräldrar som är utomeuropéer.
Av de manliga invånarna i Malmö i ålderskategorin 22-27 år med utländsk bakgrund saknar idag över 40% en fullföljd gymnasieutbildning och många av dem har aldrig ens satt sin fot på en gymnasieskola då de har misslyckats med sin skolgång redan i grundskolan.
Tyvärr är det fr a de s k andragenerationarna som sticker ut – d v s det är de som är födda i landet med två utrikes födda föräldrar som misslyckas i allra högst grad inom utbildningsväsendet, vilket är paradoxalt: ”Normalt” borde nämligen de unga invandrarna misslyckas allra mest och inte de s k andragenerationarna vilka är två- eller flerspråkiga och vilka behärska svenska språket.
Bland de kvinnliga invånarna i Malmö i ålderskategorin 22-27 år med utländsk bakgrund saknar idag 33% en gymnasieutbildning.
Innan pandemin var nästan 40% av de manliga invånarna i Malmö i ålderskategorin 22-27 år med utländsk bakgrund s k UVAS:are eller NEET:are, d v s de varken studerade, arbetade eller gjorde praktik och efter pandemin handlar det om nästan 50%.
Bland de kvinnliga invånarna i Malmö i ålderskategorin 22-27 år med utländsk bakgrund var nästan 30% s k UVAS:are eller NEET:are innan pandemin och efter pandemin handlar det om 35%.
Det finns idag en stark tendens att stigmatisera och demonisera de s k UVAS:arna eller NEET:arna vilka kopplas till skjutningarna och sprängningarna men de allra flesta av dem blir inte s k gängkriminella även om en del av dem tyvärr blir det utan i stället blir många s k folkskygga, asociala, närmast apatiska och snabbt åldrade i förtid och många vänder på dygnet och blir s k gamers och lever sina liv på nätet.
Idag är 30% av de manliga invånarna i Malmö i ålderskategorin 22-27 år med utländsk bakgrund beroende av arbetslöshetsersättning av något slag. En relativt hög andel av de kvinnliga invånarna i Malmö i ålderskategorin 22-27 år med utländsk bakgrund uppbär i stället föräldrapenning vilket indikerar att de får barn tidigare än de majoritetssvenska unga vuxna kvinnorna i Malmö tillhörande samma ålderskategori.
Överlag går det m a o mycket sämre för de unga vuxna i Malmö med utländsk bakgrund som är unga män än vad det gör för dem som är unga kvinnor och särskilt gäller det de s k andragenerationsmännen med utomeuropeisk bakgrund.
Det ska slutligen sägas att alla unga vuxna drabbades hårt under pandemin, d v s även Malmös majoritetssvenska unga vuxna blev sjuka i viruset och gjorde sämre ifrån sig i skolan och tappade i många fall sin förankring på arbetsmarknaden och fr a gäller det Malmös majoritetssvenska arbetarungdom.
Bland invånarna i Malmö i ålderskategorin 22-27 år med utländsk bakgrund som ändå har lyckats ta sig till högskolan och till någon slags eftergymnasial utbildning väljer avslutningsvis de allra flesta att studera vid Malmö universitet medan de majoritetssvenska invånarna i Malmö i ålderskategorin 22-27 år väljer att studera utanför kommunens gränser och sannolikt fr a vid Lunds universitet.
Seminarium om att forska och undervisa om ras
Var idag på blixtvisit i Malmö där jag höll i ett tretimmarsseminarium på inbjudan av och tillsammans med genusforskarna vid Malmö universitet som handlade om att undervisa och forska om ras i en svensk högskole- och forskningskontext.

Efter att jag hade ”lagt ut texten” om hur den svenska forskarvärlden ser på rasbegreppet och på frågor som rör ras i egenskap av att under de senaste 12 åren medvetet och envetet (och dumdristigt, dödsdömt, självdestruktivt och ”suicidalt” skulle nog en hel del tillägga) ha försökt att skapa ett specifikt svenskt kritiskt ras- och vithetsforskningsfält konstaterade jag i stort sett följande (OBS: allt ägde rum på engelska då flera av deltagarna var icke-svensktalande):
The vast majority of all Swedish researchers adhere to the hegemonic norm of colourblindness and more or less totally refuse to operationalize the concept of race according to the following arguments:
The word race is completely unscientific, thoroughly unethical and politically dangerous and bears the potential of oppression and even genocide and the word is in itself simply racist which means that anyone who even utters the word is a potential racist.
The reintroduction of the concept of race will result in the racialisation of Sweden as it will make both the majority and the minority inhabitants to become aware of race and to start seeing race.
It will also stigmatize the non-white inhabitants even more as it is better not to categorize them other than as immigrants, foreign-born or with a foreign background – that is by solely centering the migration factor. And white Swedes will be at risk of becoming racists (according to the logics of the Swedish proverb “väck inte den björn som sover”) if the concept of race would be used again in Swedish language.
And finally race is not important in any way apart from being simply wrong in itself and even uttering the word race and even more researching race means reifying and reproducing racial thinking. Therefore it is fully enough just to talk about racism without using the term race at all.
Efter min presentation diskuterade vi sedan följande frågeställningar som jag hade skrivit ned i förväg och som utgår från mina egna erfarenheter av att under många år ha forskat och undervisat om frågor om ras i just ett svenskt sammanhang:
Den nya utbildningsministern Mats Persson har med anledning av TV4:s senaste Kalla fakta-avsnitt om den s k ”cancelkulturen” och den s k ”identitetspolitiken” sagt att han ska utreda hur vanligt förekommande denna är. Det handlar konkret om att ett antal högskolelärare på sistone bl a har fått kritik av och även anmälts av sina studenter för att de har visat rasstereotypa bilder i sina föreläsningar eller uttalat rasord när de handleder studenter.
Jag har själv kritiserats för det genom åren och fått rådet av studenter att t ex stryka alla rasord från mina handouts och Power Point-presentationer samt att sluta att använda vissa uttryck i mina föreläsningar och även vid direkta citat.
Jag minns exempelvis fortfarande än idag hur en icke-vit student en gång blev så arg på mig under en lektion som handlade om postkolonial teori, då jag vid det tillfället använde mig av och uttalade termen ”inföding”, att hen stannade kvar efter att lektionen var slut och sade åt mig på skarpen att aldrig mer använda det ordet i en undervisningssituation.
Så hur ska vi som lärare och forskare, som ägnar oss åt frågor som rör ras, förhålla oss till att vi ibland behöver visa exempelvis filmklipp eller nyhetsinslag som visar scener och situationer där rasstereotyper, rasperformativa iscensättningar, rasord, rasdiskriminerande handlingar och kanske även t o m rasligt våld förekommer?
Och hur ska vi som lärare och forskare förhålla oss till källmaterial (det kan handla om allt ifrån lagtexter och politiska tal till intervjuextrakt och citat ur romaner, dikter, pjäser, tidningar o s v) där rasord eller kanske t o m rasideologiska åsikter förekommer när vi både undervisar, handleder studenter eller doktorander samt forskar och publicerar oss?
Mot bakgrund av att frågor om ras är så extremt laddade inom den svensktalande gemenskapen uppstår det vidare ofta oerhört starka känslor i klassrummet när vi som ägnar oss åt dessa frågor undervisar om dem.
Det kan t ex handla om att studenter ifrågasätter och protesterar mot att jag som lärare använder mig av ordet ras eller av kategoribeteckningar som icke-vita och vita då de uppfattar att det är rasistiskt i sig att göra det.
Ibland händer det också att fr a vita studenter kan känna sig utpekade och t o m anklagade och en del vita studenter kan också bli ledsna, bedrövade och må dåligt vilket de visar genom att plötsligt tystna och titta ned och det kan då handla om studenter som i normala fall både är ”pratiga” och vältaliga.
Därtill kan en del minoritetsstudenter också känna sig utpekade när jag exempelvis talar om svarta personer, muslimer eller judar och när det kanske finns en eller två studenter i klassen som tillhör någon av dessa minoritetsgrupper.
Ibland kan vissa minoritetsstudenter nog känna sig sedda och hörda och därmed stärkta i sådana undervisningssituationer medan andra minoritetsstudenter tvärtom kan känna sig utpekade och ”översynliga” och uppleva att de nästan måste kommentera det jag säger och därmed tvingas representera sin minoritetsgrupp utan att de själva vill det.
Så hur förhåller vi oss till de oerhört starka känslor som väcks i klassrummet, och både bland majoritets- och minoritetsstudenter, när vi undervisar om frågor om ras? Vad gör vi när studenter protesterar mot att vi ens säger ordet ras och direkt eller indirekt anklagar oss lärare för att vara rasister? Och vad gör vi när exempelvis en afrosvensk eller romsk student känner sig utpekad och obekväm p g a att vi har valt att ta upp någon av dessa grupper i undervisningen?
Att undervisa och forska om frågor om ras innebär också att behöva förhålla sig till det omgivande samhällets minst sagt starka skepsis för att inte säga fientlighet mot dessa frågor.
I mitt eget fall har jag under många år bemöts av oerhört starka reaktioner från omgivningen och samhället i stort och i offentligheten varav de allra flesta har varit negativa, fyllda av både sorg och vrede och i många fall t o m hatiska.
Konkret har det handlat om reaktioner som har följt på att jag exempelvis har tilldelats forskningsmedel om att forska om ras, om att jag har kommit ut med en ny bok som rör ras eller om att jag har initierat en högskolekurs om ras och de starka reaktionerna tar sig uttryck i form av vreda ledartexter i dagstidningar, ilskna blogginlägg, arga sociala medier-inlägg och i många fall också i hatiska meddelanden per telefon, mejl eller sms och ibland också brevledes.
Det handlar nästan alltid om personer som betraktar sig själva som antirasister och som uppfattar att jag är rasist/isk för att jag använder ordet ras – d v s det handlar inte om personer som är rasideologiskt övertygade och som anser att jag kanske forskar om ras på ”fel sätt” utan i stället bemöts jag kort och gott av en hegemonisk färgblind antirasistisk kritik som säger att det är ”helt fel” i sig att undervisa och forska om frågor om ras.
Ordet ras i sig gör helt enkelt dessa personer djupt ledsna då de omedelbart börjar tänka på allt lidande som rasbegreppet har åstadkommit så fort de ser ordet i skrift och i tryckt form eller hör ordet uttalas muntligen och många blir samtidigt uppfyllda av en helig antirasistisk vrede över att en svensktalande person tar sig friheten att ens säga ordet ras (och därmed bryta mot den antirasistiska konsensusöverenskommelse som gäller bland alla svensktalande att för alltid begrava ordet ras och aldrig någonsin yttra det och fr a inte i offentligheten) som då tyvärr i alltför många fall urartar i ett blint antirasistiskt hat och i att vissa t o m går till aktion och författar en hatisk ledartext, ett ilsket blogginlägg och ett vredgat inlägg på Twitter eller Facebook eller hör av sig till mig personligen för att i akt och mening försöka stoppa mig från att använda ordet ras så att de själva ska slippa att bli ledsna och arga.
Att undervisa och forska om frågor om ras innebär m a o vissa risker och frågan är helt enkelt hur många forskare som är beredda att ta risken att göra det och hur de som ändå gör det förhåller sig till det omgivande samhällets skepsis mot dessa frågor?
Det finns slutligen så klart inga exakta och ”rätta” svar på ovanstående frågeställningar och det var heller ingen av dem som deltog på seminariet som trodde det utan tillsammans kom vi att diskutera dessa frågeställningar och sammanfattningsvis utmynnade dagens seminarium vid Malmö universitet som handlade om vad det innebär att forska och undervisa om ras inom den svenska högskole- och forskarvärlden i en konstruktiv diskussion som snarare väckte än fler frågor än att utmynna i några ”lösningar”.
Skillnaderna i självförsörjningsgrad är mycket stora mellan olika invandrargrupper i Malmö och allra lägst är den bland personer med bakgrund i Afrika och Mellanöstern
En färsk rapport från Malmö stad som är författad av nationalekonomerna Johan E. Eklund och Johan P. Larsson – ”Självförsörjning och utanförskap i Malmö” – är unik i ett svenskt sammanhang då den delar upp invånarna i Malmö liksom i Skåne mellan olika ursprungsregioner och fr a mellan västerländska och utom- eller icke-västerländska invandrargrupper enligt dansk och norsk modell och det finns då fog för att göra det även i Sverige eftersom skillnaderna är mycket stora beroende på ursprung vad gäller sysselsättnings- och självförsörjningsgrad. I en intervju i DN rekommenderar rapportförfattarna bl a att avskaffa flerbarnstillägget, som är ett krav som SD har drivit under lång tid och som också S alltmer har ställt sig positiv till.



”Rapporten undersöker bland annat skillnader i andelen självförsörjande som är inrikes födda med två inrikes födda föräldrar (72 procent), utrikes födda från västerländska länder (49 procent) och utrikes födda från icke-västerländska länder (43 procent).
– Andelen icke-självförsörjande inrikes födda har minskat väldigt länge och ersatts av utrikes födda och framför allt från utomeuropeiska länder. Det är en trend som vi behöver prata om för det som händer i Malmö kan komma att ske i andra delar av landet. Det är en allvarlig kärna i rapporten, säger Johan E Eklund.
Rapportförfattarna har också undersökt hur lång tid det tar för utrikes födda med annat ursprung än västerländskt, som var minst 20 år gamla när de kom till Sverige, att komma i självförsörjning. När siffrorna jämförs med data från Stockholm och Göteborg framträder skillnader.
Cirka 40 procent blir självförsörjande efter 7-8 år i Stockholm. I Göteborg är siffran 9 år, medan den i Malmö är 12-13 år.
Men Johan E Eklund vill också nyansera bilden.
– Om du hade slagit samman Malmö och Lund hade det ju sett mycket snarlikare ut mot rikssnittet, om Rosengård legat på andra sidan kommungränsen hade det sett annorlunda ut. Alla storstäder i Sverige, även medelstora städer, har utsatta områden i dag.
– Genomsnittet blir lite missvisande, man behöver titta på detaljer, hur det ser ut i olika stadsdelar.
Sammanfattningsvis: självförsörjningsgraden är högre i de centrala delarna av staden än i utsatta områden.
Men där finns också förstärkningsmekanismer. I utsatta områden är det fler icke-självförsörjande som flyttar in och fler självförsörjande som flyttar ut. Samma sak gäller i ekonomiskt starkare områden, fast tvärtom: självförsörjande flyttar in, icke-självförsörjande flyttar ut.
Rapporten avslutas med förslag på åtgärder, hämtade från en forskningssammanställning Johan E Larsson skrev 2020 när han var vd för Entreprenörskapsforum.
Förslagen som lyfts fram är bland annat en självförsörjningsmålsättning för den ekonomiska politiken, och ett ”respektavstånd” mellan bidrag och arbetsinkomster.
Ytterligare förslag är bidragstak, vilket det enligt rapportförfattarna finns positiva erfarenheter från i Danmark.
Och slopat flerbarnstillägg. Men alla förslagen har andra konsekvenser, poängterar Johan E Eklund.
– Den grupp som är sämst etablerad på arbetsmarknaden är utrikesfödda kvinnor med ursprung utanför Europa. Slopat flerbarnstillägg är en väg att stärka incitamenten. Men det ska ju ställas mot att det finns andra sociala konsekvenser av det. Som ekonom kan jag bara peka på att här är en åtgärd som kommer förbättra integrationen men den kommer med ett annat pris. Det är målkonflikter som politiken måste hantera.”
Catrin Lundströms och min nya bok ”Den färgblinda skolan” har redan blivit ett slagträ i kulturkriget
I fredags kom Catrin Lundströms och min nya bok ”Den färgblinda skolan – ras och vithet i svensk utbildning” ut som redan har lyckats ta sig upp till plats fem på internetbokhandeln Bokus försäljningslista över de mest sålda böckerna inom ämnet pedagogik.

Nu har vår bok också (och redan) kommit att bli ett slagträ i det pågående GAL-TAN-kulturkriget och närmare bestämt i Malmö där Sara Wettergren, kommunalråd med ansvar för skola och utbildning, har rekommenderat vår bok som en del i kommunens pågående normkritiska och interkulturella arbete med barn och unga.

Detta har föranlett att Wettergren och kommunen har ”hängts ut” på Twitter för att just ha rekommenderat Catrins och min bok som ett sätt att hävda att Malmö stad förestår och stöttar s k ”identitetspolitik” och kanske t o m ”marxism”.

Wettergren har samtidigt gett ”svar på tal” genom att twittra följande till en av kommunens belackare, en förmodad lärare i Malmö som sympatiserar med SD:
”Ett tips om nu Malmös normkritiska arbete gör dig så upprörd är att ta en tjänst i Sölvesborg. Där får du inte ens hissa Prideflaggor och de har rensat sina offentliga arenor på s k ”menskonst”. Där slipper du garanterat att reta dig på dylik litteratur.”
Ny rapport från Malmö stad visar att nästan allt hat på Facebook och Flashback som rör Malmö numera riktar sig mot icke-vita
En ny rapport från Malmö stad visar att näthatet till den allra största delen numera riktar sig mot etniska, rasliga och religiösa minoriteter i staden. Särskilt gäller det Flashback där 97% av hatet riktar sig mot minoriteterna i Malmö medan endast några enstaka tiondelar riktar sig mot kvinnor eller homosexuella och på Facebook handlar det om 75%. 69% av hatet på Flashback och 75 procent på Facebook riktar sig i sin tur mot utomeuropéer och fr a mot muslimer och personer med bakgrund i MENA-regionen.


https://www.expressen.se/kvallsposten/ny-rapport-nathat-okar-vid-stora-nyhetshandelser-/
”Den minoritet som är mest utsatt kommer från Mellanöstern och Nordafrika eller har muslimsk trosuppfattning, enligt rapporten. Runt 70 procent av hatkommentarerna på båda plattformarna riktas mot denna grupp. Och hatet ser ut att stiga när det inträffar nyhetshändelser om kriminalitet, men även när minoriteten protesterar mot vad de anser vara orättvisor.
Till exempel steg näthatet med 65 procent i samband med det uppmärksammade mordet på Karolin Hakim. Även under koranbränningarna och efterföljande upplopp exploderade näthatet.
– Hatet mot just den minoriteten som protesterar mot orättvisa växer i samband med protesten. Man har också en tendens att beskylla en hel grupp för det negativa som händer i staden, säger Malin Martelius.”
(…)
”Malmö stad, Centrum mot våldsbejakande extremism (CVE) och organisationen Nordic safe cities (NSC) är partner i pilotsatsningen Safe Digital City. Tillsammans har de beställt rapporten om näthat i Malmö. Konsultbyråerna Common Consultancy och Analyse och tal har med hjälp av Artificiell Intelligens scannat efter hatkommentarer på Facebook och Flashback under 2019 och 2020. Undersökningen är bara baserad på kommentarer som berör Malmö och människor som bor i Malmö. Enligt rapporten befinner sig 74 procent av Sveriges befolkning på Facebook och 32 procent på Flashback och därför valdes dessa två plattformar.”


En högerextrem artefakt som vittnar om Malmös högerextrema samtidshistoria och om SD Malmös nazistiska ursprung
Just nu säljs en högerextrem malmöitisk raritet på Tradera som har en historia att berätta (artefakter har ju ofta det även om de är s k döda ting – d v s även materiella objekt bär på en historia som ibland dessutom handlar om politisk historia såsom i just detta fall):

Det handlar konkret om historien om Malmös skinheadsubkulturella scen liksom om SD Malmö och VAM Malmö vilka i praktiken sammanföll på 90-talet, d v s Malmös osedvanligt våldsamma skinnskallemiljö (som t ex och bl a försökte spränga Margaretapaviljongen i luften) var helt enkelt detsamma som SD Malmö och samtidigt detsamma som VAM Malmö:
Det handlar om en silverring som VAM Malmö lät ta fram hos en juvelerare och silversmed i Malmö och som mer eller mindre är en ren reproduktion av den silverring som det största svenska nazistpartiet innan och under kriget NSAP/SSS’ ungdomsförbund Nordisk ungdom producerade och distribuerade till sina medlemmar.
Det är möjligt att originalringen tillhörde SD Malmös mångårige medlem den gamle Nordisk ungdom-medlemmen Gösta Bergquist som i stort sett aldrig missade en SD-demonstration och ett SD-möte – d v s Bergquist var något av SD:s ”linslus” då han dyker upp på mängder av fotografier tagna från offentliga SD-manifestationer. Bergquist sade själv i en intervju att när han marscherade sida vid sida med SD:s 100-tals skinheads i t ex Engelbrektsmarschen i Stockholm så var det ett sätt för honom att återuppleva sin tonårstid när han marscherade tillsammans med de andra Nordisk ungdom-pojkarna och flickorna på Malmös gator och torg.
Och allting börjar i Malmö som det heter vad gäller svensk politisk historia: Där föddes den svenska socialdemokratin som en gång i tiden och under decennier var världens mäktigaste socialistiska arbetarparti i en fungerande parlamentarisk demokrati (liksom f ö även den svenska anarkismen genom malmöjuristen Nils Herman Quiding, d v s ”Sveriges förste anarkist” och vars dotter f ö slutade som högerextremist) och där bildades också SD:s andra lokalavdelning efter SD Stockholm (SD Göteborg, som blev SD:s tredje lokalavdelning eller möjligen fjärde efter SD Haparanda, bildades f ö av bl a den blivande popkulturella världsstjärnan Ulf ”Ace of Base” Ekberg) och Bergquists gamla Nordisk ungdom-kamrater i Malmö under ledning av den gamle Nordisk ungdom-medlemmen Bertil Rubin bildade märkligt nog också det första svenska högerpopulistiska partiet svenska Framstegspartiet i staden 1968 i kölvattnet efter att Rubins borgerliga partiprojekt Medborgerlig samling hade upplösts (som i sin tur hade bildats av en grupp f d Nordisk ungdom-medlemmar såsom bl a Gustaf Petrén, Alf Åberg och Åke J Ek).
VAM Malmö, som utgjordes av Malmös naziskins, var på sin tid i stort sett detsamma som SD Malmö vars förste talesperson och grundare Ulf Ranshede, som då både var skinnskalle, VAM:are och SD:are på en och samma gång, också var den som myntade själva partibeteckningen ”Sverigedemokraterna”. Flera av VAM Malmö-aktivisterna var inte bara samtidigt SD-medlemmar liksom skinheads utan också kandidater för SD i kommunvalen i Malmö på 1990-talet.
I ett avsnitt av SD:s närradioprogram i Stockholm på 90-talet sade SD:s två viktigaste och mest inflytelserika grundare Jerker Magnusson (i vars lägenhet i Solna SD f ö grundades i februari 1988) och Leif Zeilon/Ericsson, som också var SD:s första och dåvarande chefsideolog, spinndoktor och ”hjärna” (d v s Leif Zeilon/Ericsson var SD:s dåvarande Mattias Karlsson), att SD var VAM:s parlamentariska gren och att SD och VAM ungefär hade samma typ av relation till varandra som det irländska anti-Brittiska imperiet-nationalistpartiet Sinn Féin till den väpnade nordirländska gruppen IRA.
Trots SD Malmös märkliga och bisarra historia, som denna silverring vittnar och berättar om, erhöll SD närmare 17% i Malmö stad i 2018 års val.
Den f d nazisten och SD Malmö-grundaren Ulf Ranshede som myntade partibeteckningen ”Sverigedemokraterna” och ordet ”sverigedemokrat” har gått bort
SD Malmö-veteranen Ulf Ranshede har gått bort som myntade partinamnet ”Sverigedemokraterna” och som grundade SD Malmö 1988 och som också var den på sin tid kryptonazistiska partiavdelningens förste talesperson.

När Sverigepartiet, som utgjordes av en sammanslagning av Bevara Sverige svenskt (BSS) och Framstegspartiet, drogs in i fraktionsstrider valde den fraktion som en gång hade grundat BSS att bilda ett nytt parti i februari 1988 och det var då Ranshedes nya partinamnförslag som antogs på SD:s grundandemöte.
Samtidigt som Ranshede var SD Malmös ”starke man” var han även medlem i Malmös på sin tid våldsamma naziskinheadgäng som terroriserade stadens homosexuella, judar och icke-vitaoch stod bakom ett stort antal grova misshandelsfall. Ranshede själv var en av dem som bidrog till den nazistiska våldsvågen i Malmö – han dömdes åtminstine vid fem tillfällen för misshandel i Malmö tingsrätt. Efter att oprovocerat ha misshandlat en 13-årig invandrarpojke på offentlig plats samtidigt som han var talesperson för SDs Malmöavdelning tvingades dock Ranshede att avgå från sin post och senare under 90-talet var han ”medlem” i Malmös VAM-avdelning.
Ranshede arbetade efter sin politiska karriär bl a på Flyinge kungsgård och på Lunds universitet och när Svenska Akademiens ordlista till slut 2006 tog in glosan ”sverigedemokrat” så var det m a o indirekt Ranshedes förtjänst och ordet ”sverigedemokrat” är därmed ett av ett fåtal s k nyord som direkt går att knyta till en upphovsperson. Dock hade nog Ranshede aldrig kunnat föreställa sig att SD skulle kunna erhålla närmare 17% i Malmö stad i riksdagsvalet 2018 och över 16% i kommunvalet samma år när han myntade partinamnet för under året då SD och SD Malmö bildades erhöll partiet endast 100 röster i Malmö kommun och så sent som 1998 ej mer än 978 röster vilket motsvarade ynka 0,68%.
Den brittiska tv-serien ”Young Wallander” skildrar Sverige som ett land på randen till ett raskrig
Konstaterar att den brittiska Netflix-tv-dramaserien ”Young Wallander” som hade premiär i dagarna framställer dagens Sverige, Skåne och Malmö som ett land, en region och en stad som i praktiken står på randen till ett s k raskrig och ”naturligtvis” dyker SD upp i form av det högerradikala partiet Sverige först (som dock verkar ledas av en kvinna i tv-serien) liksom NMR i form av nazistiska Svenska skyddsförbundet.

Detta är ”Malmö noir”-estetik i dess kanske mest tillspetsade form och tyvärr framställs Malmö åtminstone delvis i enlighet med den panvästerländska högerpopulismens och extremhögerns syn på staden som den s k Eurabiens huvudstad och Sverige som världens en gång vitaste land som nu har ”fallit” för den utomvästerländska s k massinvandringen och därför slits sönder av s k raskonflikter.
Samtidigt är det alldeles uppenbart att utomlands och i omvärlden kopplas Sverige ofta och nog alltmer till just högerpopulism och högerextremism och måhända är det delvis både Stieg Larssons och Henning Mankells ”fel” men så klart och tyvärr inte minst de svenska högerradikalernas och nazisternas egen ”förtjänst”.
SD radikaliseras alltmer just nu och därtill inför öppen ridå


Kan det verkligen stämma att i samma stund som socialismen ”föddes” i Sverige ”föddes” också antirasismen, d v s i Malmö den 6 november 1881? Ja, det verkar faktiskt inte bättre/sämre
