Kategori: majoritetssvenskar

Den svenska mångkulturalistiska och antirasistiska kulturpolitiken har vare sig gynnat minoriteterna eller majoritetsbefolkningen

Ola Wong fortsätter att kritisera den rödgröna (antirasistiska och antifascistiska och mångfalds- och intersektionellt och normkritiksinriktade) kulturpolitiken men har kanske inte helt rätt i historieskrivningen:
 
 
”Då var receptet för att skapa det mångkulturella lyckoriket att bryta ner svensk kultur och tvinga svensken att assimilera sig in i det mångkulturella…”
 
Fram tills 1970-talet var minoriteterna och invandrarna (och deras kulturarv och kulturuttryck) ej särskilt närvarande i den offentliga svenska kulturen och inom de svenska kulturarvsinstitutionerna med vissa undantag och när den svenska mångkulturella politiken sjösattes 1975 så var tanken snarare att minoriteterna och invandrarna skulle fortsätta att mer eller mindre hålla sig för sig själva och odla sina egna (sär)kulturer i sina respektive kulturföreningar med majoritetssamhällets välsignelse och kanske fr a med benägen finansiering från majoritetssamhällets sida.
 
På 1980- och 90-talen var det fr a delar av vänstern som kritiserade denna typ av mångkulturella politik som delar av högern sedan kom att anamma på 2000-talet – d v s att en mångkulturell politik som understödjer minoriteternas och invandrarnas kulturföreningar och kulturinstitutioner fortsätter att upprätthålla en fortsatt uppdelning mellan majoritetskulturen och minoritetskulturerna.
 
Det Wong syftar på i sin artikel är nog snarare den svenska antirasistiska politiken som sjösätts först på allvar på 1990-talet och än mer på 2000-talet och där det har funnits inslag som har gått ut på att göra majoritetsinvånarna mer s k toleranta och mindre s k främlingsfientliga genom att exponera dem för minoriteternas och invandrarnas kulturarv och kulturuttryck på ett ganska så rejält instrumentellt sätt och som kanske inte alltid vare sig har lett till särskilt tydliga resultat och förändringar och än mindre har gynnat minoriteterna och invandrarna själva då denna antirasistiska politik har föreståtts av majoritetssamhället.
 
Idag är arvet efter både den svenska mångkulturella politiken från 1970-talet och den svenska antirasistiska poltiken från 1990-talet närvarande både i dagens kulturpolitik och i dagens allt hätskare debatt om svenskhet, svenskt kulturarv och svenska värderingar och både bland de som kritiserar den rådande kulturpolitiken såsom Wong gör och bland de som kritiserar den utifrån ett minoritetsperspektiv och är missnöjda med densamma utifrån frågor om representation och stereotyper och båda lägren i den rådande debatten delar därmed det ressentiment som Wong skriver om – d v s ”en känsla av irritation, förolämpning och hämndbegär”.
 
För mig handlar detta arv dels om den uppdelning mellan majoritetssamhällets kultur och minoriteternas och invandrarnas kulturer som gjordes 1975 och som fortfarande hemsöker vår samtid och dels om den instrumentella användningen av minoriteternas och invandrarnas kulturarv och kulturuttryck som den svenska antirasistiska politiken började ägna sig åt på 1990-talet men dock inte med syftet att som Wong skriver ”bryta ner svensk kultur och tvinga svensken att assimilera sig in i det mångkulturella” utan snarare med syftet att få ”svensken” att bli mer s k tolerant och mindre s k främlingsfientlig.

(De infödda vita majoritets)svenskarna röstas återigen fram som snyggast och mest attraktiva

Svenskarna har återigen och för femtielfte gången i rad blivit rankade och framröstade som varande det mest attraktiva och det mest kroppsestetiskt fulländade ”folkslaget” i Europa och vilket enligt ett västcentriskt synsätt (d v s ur ett ras- och vithetsperspektiv) innebär att svenskarna än en gång rate:as som varande snyggast både på planeten och inom arten homo sapiens sapiens och alla vet redan att det helt och hållet och enbart är de infödda vita majoritetssvenskarna som åsyftas och som den övriga världens alla ”folkslag” attraheras av, traktar efter och ”dreglar” och ”flåsar” över (det är m a o inte på något sätt en slump att Sverige är den s k kärleksinvandringens och de s k blandrelationernas västerländska paradis på jorden) och en del (men alltför få) vet också att föreställningen om (de vita infödda majoritets)svenskarna som varande vackrast i världen härrör från rastänkandets och rasforskningens epok för hundra år sedan förutom så klart alla de (och de är tyvärr mängder) som envisas med att vara övertygade om att utseendemässig snygghet och kroppslig attraktivitet faktiskt har med rent objektiva universalmått att göra och som vetenskapen t o m kan faställa (och vilket den gamla rasvetenskapen just påstod sig kunna göra) och att (de vita infödda majoritets)svenskarna bara råkar uppfylla just de ”vetenskapliga” kroppsmåtten allra mest och allra bäst av alla ”folkslag” på jorden.
 
 
För hundra år sedan hette det gärna att svenskarna hade visserligen inte längre kvar några kolonier över haven (den sista såldes 1878) och hade sedan länge inte längre någon mäktig och slagkraftig armé (sedan 1718) och var heller inte ett särskilt rikt land (det blev det först efter kriget) men svenskarna kunde åtminstone trösta sig med (och brösta upp sig med) att de bebodde och härbärgerade den mänskliga artens mest fulländade kroppar som på den tiden betecknades som nordiskt vita, d v s svenskarna(s lekamen) var både det yppersta och det renaste exemplet på den s k nordiska vita rasen som stod över alla de andra vita ”folkslagen” i vithetsgrad och attraktivitetsnivå och intressant nog så avspeglar denna senaste omröstning i stort sett den interna vithetshierarki som rådde för ett sekel sedan där fr a syd-, central- och östeuropéer stod (mycket) lågt i kurs på en kroppslig nivå och vilket uppenbarligen verkar vara fallet än idag.
 
Sedan har alla naturligtvis rätt att ställa frågan om vad som kom först, d v s den klassiska hönan-eller-ägget-frågan, och de (och de är nog en majoritet idag fruktar jag) som tror på hypotesen om att kroppslig skönhet kan mätas och rankas objektivt skulle i så fall säga att (de vita infödda majoritets)svenskarna helt enkelt bara råkar vara det ”folkslag” som faktiskt är mest kroppsestetiskt tilltalande i världen och att något ”folkslag” ju också måste vara det (och vilket ju är helt sant om så är fallet).
 
Jag är dock själv (som bekant) anhängare av hypotesen att är det någonstans som det s k vetenskapliga rastänkandet och den gamla rasforskningen lever vidare liksom den klassiska interna vithetshierarkin så är det just inom den för många av oss högutbildade ytterst plebejiska och proletära dejtingvärlden, begärsmarknaden (a.k.a. utelivet, klubbscenen, krogsvängen, raggningssfären etc.) och skönhetsindustrin och sist men inte minst just inom ”vilket-folk-är-snyggast”-tävlingarnas vulgära värld.
 
I denna vår ”big data”-samtid har (de vita infödda majoritets)svenskarna de senaste åren gång på gång inte bara vunnit och kammat hem den både västerländska och globala guldplatsen och toppositionen i en mängd både möjliga och även omöjliga ”vilket-folk-är-snyggast”-omröstningar inklusive ”big data” som härrör från olika dejtingsajter men det som skiljer (de vita infödda majoritets)svenskarna från andra ”folkslag” som också anses vara åtminstone rätt så snygga och skapligt attraktiva är att både de (vita infödda majoritets)svenska kvinnorna och de (vita infödda majoritets)svenska männen är lika eftertraktade och beundrade för de kroppar som de bor i, d v s för alla andra någorlunda snygga och attraktiva ”folkslag” så handlar det antingen enbart om kvinnorna eller enbart om männen och min kvalificerade gissning säger att denna fullständigt unika (infödda vita majoritets)svenska jämställdhet vad gäller attraktivitetsnivå (och därmed vithetsgrad, åtminstone enligt mig) faktiskt även går bortom sexuell läggning.

Majoritetssvenskarna blir bara rikare och rikare medan minoritetssvenskarna bara blir fattigare och fattigare

De (majoritets)svenska hushållens ekonomi, d v s helt enkelt (majoritets)svenskarnas samlade privatekonomi (d v s alla pengar som inte tillhör det privata näringslivet eller den offentliga sektorn), är starkare än någonsin – den totala nettoförmögenheten ökade med osannolika 146 miljarder kronor under förra årets fjärde kvartal till rekordnivån 14.261 miljarder kronor (p g a den höga förvärvsfrekvensen, p g a de stora löneökningarna, p g a de växande bostadspriserna, p g a den kraftiga aktieuppgången efter Trumps seger mm):
 
Sannolikt har det s k svenska folket aldrig varit så rikt (och framgångsrikt och lyckligt) som det är just nu och sannolikt är (majoritets)svenskarna (fortfarande) rikast i världen per capita tillsammans med schweizarna, luxemburgarna, norrmännen, danskarna samt gulfstataraberna. Dessutom slår högkonjunkturen och förvärvsfrekvensen i taket just nu – aldrig tidigare har så många (majoritets)svenskar arbetat som just nu (långt över 80%) och aldrig tidigare har så många (majoritets)svenskar haft en fast anställning och ett heltidsjobb som just nu (långt över 60%).
 
Samtidigt har invånarna med bakgrund i fr a Afrika och Asien tyvärr blivit allt fattigare och alltmer arbetslösa under de senaste åren trots rådande högkonjunktur (p g a deras låga förvärvsfrekvens, p g a deras koncentration till låglöneyrkena, p g a att de inte äger sitt boende, p g a att de inte har så stora besparingar och aktieinnehav mm):
 
Bland män födda i Afrika har andelen förvärvsarbetande minskat från 63% 2008 till 56% och bland män födda i Asien har sysselsättningen minskat från 64% 2008 till knappt 60%. Bland kvinnor från Afrika och Asien har sysselsättningen vidare minskat från 57% 2008 till kring 40%. Möjligen handlar det om samma typ av effekt som skedde efter 1990-talskrisen – d v s efter finanskrisen 2008 är nu majoritetssvenskarna återigen vid full vigör och är nu tillbaka med full kraft (d v s även många majoritetssvenskar ”dippade” och deppade sannolikt även 2008) medan utomeuropéerna (som drabbades än hårdare av 2008 års finanskris) inte har återhämtat sig i samma utsträckning. Endast 26% av alla som är födda i Afrika har exempelvis ett fast heltidsjobb liksom endast 34% av alla som är födda i Asien.

Inkomstskillnaden mellan kvinnor och män är mindre bland minoriteter än inom majoritetsbefolkningen

Det finns någonting med fattiga minoritetsinvånare (jämfört med rika majoritetsinvånare) vilka i ”normala” fall av de allra allra flesta döms ut som och anses vara (nästan alltid kulturellt och via religionen men ibland nästan genetiskt och via blodet) patriarkala sexister eller t o m patologiska kvinnohatare men vad gäller inkomstskillnader mellan de båda könen så ser det i stort sett alltid mer jämställt ut (jämfört med rika majoritetsinvånare):
 
Medan kvinnor i rika majoritetsdominerade Danderyd tjänar 60% av vad männen i Danderyd tjänar så tjänar kvinnor i fattiga minoritetsdominerade Botkyrka 80% av vad männen i Botkyrka tjänar.
16142318_10154311896950847_6042311870332617068_n
 
Denna statistiska ”minoritetsjämställdhetslag” gäller även utanför Sverige: I länder som USA och Storbritannien är minoriteter som svarta, latinos, muslimer och asiater i ”normala fall” av de allra allra flesta utdömda och ansedda som patriarkala sexister eller t o m som patologiska kvinnohatare men inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män är samtidigt alltid regelmässigt mindre eller t o m mycket mindre bland dessa minoritetsinvånare än vad de är bland majoritetsinvånarna.
 
I USA är exempelvis de amerikanska muslimerna den enda gruppen i landet där inkomstskillnaden mellan kvinnor och män knappt ens existerar medan den är stor eller t o m mycket stor bland vita protestantiska amerikaner.
 
Sedan kan ovanstående skillnader och siffror så klart också förklaras med att åtskilliga rika majoritetsmän ”har råd att hålla sig med” s k hemmafruar eller åtminstone fruar som endast arbetar i mindre utsträckning liksom också att åtskilliga rika majoritetsmän ”har råd att hålla sig med” fruar som är yngre än dem själva (och vilka därmed tjänar mindre p g a biologisk ålder) medan fattiga minoritetsinvånare nog helt enkelt är fattiga ”rakt av” oavsett om de är kvinnor eller män.
 
Vidare finns det mycket som tyder på att minoritetsmän diskrimineras i långt högre utsträckning än minoritetskvinnor och det är väl känt att det går sämre för minoritetspojkar än för minoritetsflickor vad gäller skolresultat och tyvärr kan det också handla om att många vuxna minoritetsmän helt enkelt är ”utslagna” och därmed mer eller mindre ”nolltaxerar” (bidragsberoende, missbrukare, inlåsta på institution och på anstalt o s v).

Om vilka som är mest brottsutsatta och otrygga i landet eller har Katerina Janouch och Jimmie Åkesson rätt?

Den som (liksom jag) har tagit del av de senaste dagarnas rätt så intensiva medierapportering och rätt så upptrissade politiska debatt om det s k svenska folkets upplevelse av trygghet och utsatthet för brott som har följt på publiceringen av BRÅ:s nationella trygghetsundersökning och som också kom att prägla den senaste partiledardebatten har säkert både känt och tänkt (d v s både emotionellt och intellektuellt och kanske t o m rent fysiskt – d v s ”det känns i hela kroppen” att det bara måste vara så) att Katerina Janouch (och Jimmie Åkesson) faktiskt har helt rätt vad gäller situationen i dagens Sverige.
 
Äldre, kvinnor och unga, och som de allra flesta som tar del av medierapporteringen och den politiska debatten (och vad Janouch säger om situationen i dagens Sverige) ”översätter” som infödda majoritetssvenska äldre, infödda majoritetssvenska kvinnor och infödda majoritetssvenska unga, framstår och framställs som alltmer otrygga, alltmer utsatta för brott och alltmer oroliga för framtiden (och både för sin egen och för Sveriges framtid) och t o m för sin egen fysisk-kroppsliga säkerhet (som för de infödda majoritetssvenska kvinnornas del översätts med trakasserier och sexualbrott och för de infödda majoritetssvenska männens del översätts med hot och våldsbrott) och mellan raderna ”översätter” de allra flesta som tar del av medierapporteringen och den politiska debatten (och vad Janouch säger om situationen i dagens Sverige) att bovarna i dramat i stort sett enkom är landets manliga minoritetsinvånare med utomeuropeisk bakgrund och fr a alla nyanlända på förläggningarna och alla s k ”andrageneration:are” i miljonprogramsområdena (läs: fullständigt sexfixerade och hypermaskuliniserade män med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika som alla tror att de är s k ”casanovor” och som trakasserar, tafsar på och våldtar majoritetssvenska kvinnor på löpande band samt totalt prylbesatta och hypermaterialistiska män med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika som alla tror att de har rätt att få leva som de superrika och som överfaller, misshandlar och rånar majoritetssvenska äldre och unga och majorietssvenska kvinnor och män i parti och minut).
 
Samtidigt visar BRÅ:s nationella trygghetsundersökning att den grupp i landet som framstår som allra mest utsatt för brott och som känner sig allra mest otrygg och orolig och dessutom uppvisar ett lägre förtroende för rättsväsendet (och därtill anser att rättsväsendet inte alltid agerar rättvist) faktiskt är landets invånare med utländsk bakgrund, d v s de utrikes födda och fr a de s k ”andrageneration:arna” vilka i huvudsak har utomeuropeisk bakgrund.
 
Totalt har exempelvis 7,2% av de s k ”andrageneration:arna” utsatts för hot jämfört med 4,8% av majoritetssvenskarna (och 4,8% är självklart illa nog), 2,6% av de s k ”andrageneration:arna” har exempelvis utsatts för ett sexualbrott jämfört med 1% bland majoritetssvenskarna (och 1% är självklart illa nog) och 6,5% av de s k ”andrageneration:arna” har exempelvis utsatts för trakasserier jämfört med 4,6% bland majoritetssvenskarna.
 
Vad gäller att känna sig otrygg så är det så klart illa att många infödda majoritetssvenska äldre, att många infödda majoritetssvenska kvinnor och att många infödda majoritetssvenska unga är rädda och oroliga och vilket har framgått med all önskvärd tydlighet för den som har tagit del av medierapporteringen och den politiska debatten (och vad Janouch säger om situationen i dagens Sverige) men i rena siffror så är det de utrikes födda som känner sig mest otrygga (30%) och därefter de s k ”andrageneration:arna” (20%) och slutligen majoritetssvenskarna (17% – och vilket självklart är illa nog). Det framgår också att det i hög grad handlar om invånarna i miljonprogramsområdena då känslan av otrygghet är som allra högst bland de som är bosatta i s k flerfamiljshus. Vad gäller att vara orolig för att utsättas för fysiska överfall och fysisk misshandel så svarar vidare exempelvis 19% av de s k ”andrageneration:arna” att de är det jämfört med 15% av majoritetssvenskarna. Dessutom uppger exempelvis 21% av de utrikes födda att deras känsla av otrygghet har en hög påverkan på deras beteende (vanor, rutiner o s v) jämfört med 13% av majoritetssvenskarna.
 
Omvänt så uppvisar majoritetssvenskarna ett högre förtroende för rättsväsendet (polis och domstolsväsende) än vad invånarna med utländsk bakgrund gör (62% jämfört med 54%) och en högre andel av majoritetssvenskarna uppger även att rättsväsendet hanterar misstänka rättvist jämfört med vad invånarna med utländsk bakgrund anser.

Arbetslösheten bland majoritetssvenskar snart på nivå med den fulla sysselsättning som rådde på 1980-talet medan den omvänt är skyhög bland utomeuropéerna

Arbetsförmedlingen ”varnar” nu för att arbetslösheten i stort sett inte längre kan bli lägre samt att förvärvsfrekvensen i stort sett inte längre kan bli högre bland landets infödda majoritetssvenskar och att de osannolika och surrealistiska siffrorna snart motsvarar den fulla sysselsättning som rådde under (den socialistiska) välfärdsstatens och rekordårens guldålder mellan ca 1945-75 när de svenska tillväxtsiffrorna var i klass med de som gäller i dagens Kina och när Sverige närmast var världens verkstad och världens rikaste land.
 
Arbetslösheten är nu så nedpressad och förvärvsfrekvensen är nu så uppressad bland landets infödda majoritetssvenskar att det med fog går att tala om att majoritetssvenskarna både jobbar som aldrig förr, tjänar pengar som aldrig förr och kanske t o m i vissa fall i det närmaste jobbar ihjäl sig nu när både landets majoritetssvenska tonåringar och unga vuxna och landets majoritetssvenska pensionärer och ”gamlingar” massmobiliseras då hjulen snurrar som aldrig förr och ”cashen” formligen rullar in på de infödda majoritetssvenskarnas bankkonton.
 
Medan arbetslösheten bland den infödda majoritetsbefolkningen numera ligger på ynka 2,5-3 procent, och vilket är den lägsta arbetslösheten för ett specifikt ”folkslag” i världen just nu och kanske den lägsta någonsin i mänsklighetens historia för ett visst ”folkslag” så har arbetslösheten bland de utrikes födda invånarna skjutit i höjden till över 20 procent och bland landets invånare med utomvästerländsk bakgrund handlar det om uppemot en tredjedel som är arbetslösa medan förvärvsfrekvensen bland de sistnämnda tyvärr är lika skylåg som den är skyhög bland majoritetssvenskarna.
 
Faktum är att den skyhöga förvärvsfrekvensen bland den infödda majoritetsbefolkningen just nu är den högsta i världen för ett specifikt ”folkslag” och möjligen den högsta någonsin i mänsklighetens historia för ett visst ”folkslag” mot bakgrund av att de majoritetssvenska kvinnorna nu är ifatt de majoritetssvenska männen i fråga om förvärvsfrekvens och vilket torde vara första gången någonsin i mänsklighetens historia som det händer, d v s det bör vara första gången som ett ”folkslags” kvinnor arbetar i lika hög utsträckning som samma ”folkslags” män.

Uppemot 80% av alla majoritetssvenskar äger idag sitt boende medan det omvända råder bland utomeuropéer

Relativt färska och nya siffror över hur landets i huvudsak tre olika upplåtelseformer och sätt att bo på fördelar sig utifrån födelseland/region och särskilt hur landets majoritetssvenskar respektive landets utomeuropéer bor och lever, d v s vem/vilka som bor i hyreslägenheter och hyresrätter (OBS: även studentboenden ingår i denna kategori liksom alla som bor inneboende), vem/vilka som bor i bostadsrättslägenheter och äganderätter samt vem/vilka som bor i s k egna hem, d v s i villa eller radhus (OBS: även slott, palats och herrgårdar ingår i denna kategori):

 

I kategorin födda utanför EU och EFTA ingår alla som är födda i Afrika, Asien och Sydamerika liksom även i Nordamerika och Oceanien och i de delar av Europa som ej ingår i EU eller EFTA, d v s flera Balkanländer och östeuropeiska länder.

 

I kategorin skyddsbehövande och deras anhöriga är den absoluta majoriteten eller uppemot 90 procent födda i Afrika, Asien och Sydamerika, de övriga härrör fr a från Balkan och delar av Östeuropa, och detta är den kategori som närmast motsvarar utomeuropéer och de invånare i landet som har utomvästerländsk bakgrund.

 

andel som bor i hyresrätt i hela landet 2014

födda i Sverige: 25,3%

födda utanför EU och EFTA: 60,8%
skyddsbehövande och deras anhöriga: 69,9%

andel som bor i bostadsrätt i hela landet 2014

födda i Sverige: 18,1%

födda utanför EU och EFTA: 18,8%
skyddsbehövande och deras anhöriga: 14,4%
andel som bor i egna hem i hela landet 2014
födda i Sverige: 55,6%
födda utanför EU och EFTA: 19,1%

skyddsbehövande och deras anhöriga: 14,3%

 

Uppemot 80% av alla infödda majoritetssvenskar över 26 års ålder, d v s borträknat ungdomar, unga vuxna och fr a studenter, äger idag sitt boende i en eller annan form, d v s de bor antingen i bostadsrätt, villa eller radhus eller för den delen på slott, palats och herrgårdar. Bland landets utomeuropéer råder i det närmaste det omvända förhållandet – ej mer än 30% av landets invånare med utomvästerländsk bakgrund bor i bostadsrätt, villa eller radhus. Dessutom bor och lever de allra flesta majoritetssvenskar stort eller mycket stort medan trångboddheten bland utomeuropéerna är mycket påtaglig idag och verkar dessutom bli alltmer extrem: Majoritetssvenskar över 26 års ålder disponerar idag och ”bebor” upp till 4-5 rum, inte minst då många bor i stora lägenheter, villor och radhus och då många bor ensamma alternativt som par utan barn medan det omvänt är mycket vanligt idag att upp till 4-5 personer, barn som vuxna, kan vara skrivna och folkbokförda i trerumslägenheter som bebos av utomeuropéer.

 

Det ska också understrykas att en mycket hög andel av utomeuropéerna som bor i villa, radhus eller bostadsrätt lever i olika former av både hetero- och homosexuella intimrelationer med majoritetssvenskar. Det finns absolut även endogama exempelvis ”helkurdiska”, ”helsomaliska”, ”helchilenska”, ”helthailändska” och ”helindiska” säkerligen både hetero- och homosexuella par med eller utan barn som också bor i bostadsrätt och i villa och radhus, men uppskattningsvis uppemot hälften om inte fler av alla utomeuropéer som bor i bostadsrätt, villa eller radhus gör det tillsammans med någon som inte är utomeuropé och som fr a har svensk, nordisk, europeisk eller västerländsk bakgrund.

 

 

Landets absolut mest s k kapitalstarka och höginkomsttagande utomeuropéer bor i Stockholms län, d v s i Stor-Stockholm, och därför är det av särskilt intresse att just redovisa hur det ser ut i huvudstadsregionen (d v s i Stockholms län, d v s i Stor-Stockholm).

 

andel som bor i hyresrätt i Stockholms län 2014

födda i Sverige: 26%

födda utanför EU och EFTA: 55,8%

skyddsbehövande och deras anhöriga: 63,3%

 

andel som bor i bostadsrätt i Stockholms län 2014

födda i Sverige: 34,8%
födda utanför EU och EFTA: 28,2%

skyddsbehövande och deras anhöriga: 23,1%

 

andel som bor i egna hem i Stockholms län 2014

födda i Sverige: 38,3%
födda utanför EU och EFTA: 14,8%

skyddsbehövande och deras anhöriga: 12,4%

 

Även i huvudstadsregionen äger uppemot 80% av de infödda majoritetssvenskarna sitt boende medan andelen utomeuropéer som gör det är något högre än i landet i övrigt. Samtidigt gäller samma ”exogama regel” även i Stor-Stockholm, d v s en mycket hög andel av de utomeuropéer som bor i bostadsrätt, villa eller radhus i Stockholms län gör det tillsammans med någon som har svensk, nordisk, europeisk eller västerländsk bakgrund.

 

Kommentar 1: Att äga sitt boende, vilket den övervägande majoriteten av alla majoritetssvenskar då gör idag, förklarar att den övervägande majoriteten av alla majoritetssvenskar idag är miljonärer och därigenom som ”folkslag” tillhör ett av världens mest förmögna och rika folk på jorden bredvid majoritetsnorrmännen, majoritetsdanskarna och gulfstataraberna (liksom även majoritetsluxemburgarna och majoritetsmonegaskerna, har jag fått lära mig på senare tid), men det behöver inte på något sätt betyda att alla majoritetssvenskar mår bra och är lyckliga. Omvänt måste inte alla utomeuropéer som inte äger sitt boende och som bor i hyresrätt må dåligt eller vara olyckliga.

 

Kommentar 2: Att bo stort och rymligt, vilket de flesta majoritetssvenskar då gör idag, behöver inte heller betyda detsamma som att må bra och vara lycklig. Omvänt måste inte alla utomeuropéer som bor trångbrott eller t o m mycket trångbott må dåligt eller vara olyckliga.

Södra Sidan återvänder till den vita svenska sorgen

Söderorts eminenta lokaltidning Södra Sidan har i sitt senaste nummer återvänt till den studie om majoritetssvenskars situation i det nya Sverige som Charlotte Hyltén-Cavallius och jag genomförde inför supervalåret 2014 och som bl a även resulterade i en debattartikel i Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/aven-antirasister-kan-dela-sds-asikter

Studien är fortfarande den största empiriska vithetsforskningsstudien som hittills har genomförts i Sverige av svenska forskare och med majoritetssvenskar som informanter, och utan att vi själva nog förstod det till fullo då för 2-3 år sedan så lyckades vi uppenbarligen ”i förväg” fånga de känslostrukturer och affektiva tillstånd som numera råder bland flertalet majoritetssvenskar vare sig de tillhör det antirasistiska eller det ”rasistiska” lägret:

En outtalad och outsäglig känsla av sorg och förlust över att något för alltid har gått förlorat, en gnagande oro och en tilltagande stress över att världen och Sverige är i gungning och en djup ångest och en närmast panisk rädsla inför att allt närmast håller på att falla samman.

Känslan av förlust måste tas på allvar
ur Södra Sidan 2016-04-30

– Många majoritetssvenskar känner en sorg över ett Sverige som inte längre finns kvar. Och den sorgen behöver bearbetas, framhåller Tobias Hübinette, tidigare forskare på Mångkulturellt centrum i Fittja. Våren 2013 genomförde Tobias tillsammans med kollegor cirka 90 intervjuer i södra Botkyrka med personer som definierar sig som majoritetssvenskar.

– Bland många av intervjupersonerna har vi mött en utbredd osäkerhet inför det nya mångkulturella Sverige som vuxit fram. Det finns en sorg över det gamla Sveriges försvinnande och en oförmåga att ställa om, som är mycket mer utbredd än enbart bara bland SD:s väljare, säger han.

Vad är ”det gamla Sverige”?
– Det var det Sverige som fanns under merparten av 1900-talet, som dels var mer etniskt homogent, men som också förknippas med en trygg välfärdsstat och med mindre sociala skillnader. Många identifierar sig starkt med det gamla Sverige och känner att både landet och de själva står på spel.

– Sorgen kapslar in människor och gör det svårt för dem att ta till sig det nya Sverige. Den här sorgen är vad SD lever på, säger Tobias.

Så vad ska man göra?
– Det behöver formuleras en annan, tydligare berättelse om det nya Sverige som folk kan ta till sig. Jag tror inte heller att det räcker att bara prata så länge den fysiska segregationen upprätthålls.

– Men det kanske viktigaste, upprepar han, är att man slutar polarisera och börjar ta människors osäkerhet inför den pågående samhällsförändringen på allvar.

Överriskerna att få ett sämre liv som icke-vit i dagens Sverige är astronomiska och möjligen de högsta i västvärlden

Igår intervjuades jag av New York Times som arbetar på ett reportage om det nya Sverige med tonvikt på afrosvenskar och icke-vita svenskar överlag, och i intervjun framkom det att det framför allt är de astronomiska överriskerna vad gäller att få ett sämre liv som invånare i Sverige med någon form av utomeuropeisk bakgrund (i jämförelse med den infödda majoritetsbefolkningen) som gör att Sverige framstår som långt mer extremt än alla andra västländer vad gäller risken att få ett sämre liv som icke-vit i Sverige, liksom tyvärr också att dö i förtid, i jämförelse med majoritetsbefolkningen.

Även vad gäller ett annars så extremt land som USA så är skillnaderna mellan exempelvis svarta och vita amerikaner beträffande olika former av utfall inom utbildningsväsendet, inom bostadssektorn, på arbetsmarknaden och vad gäller inkomst- och förmögenhetsnivåer idag sällan högre än uppemot 100%, d v s det ”normala” i USA är (tyvärr) att exempelvis svarta amerikaners arbetslöshet är dubbelt så hög som arbetslösheten bland vita amerikaner o s v.

En fördubblad överrisk är självklart alarmerande, rent ut sagt förskräcklig och på alla sätt och vis oacceptabel men i Sverige är det dock numera sällan eller aldrig en fråga om fördubblade överrisker och överrepresentationer utan snarare handlar det om flera hundra procent eller t o m uppemot 1000% (i vissa fall möjligen t o m mer än så), och vilket just gör det i högsta grad relevant (och pregnant) att tala om astronomiska skillnader i livsvillkor (och i livskvalité) mellan vita och icke-vita invånare i Sverige i jämförelse med alla andra västländer på jorden.

Den amerikanske journalisten bad mig att sammanställa ett urval av dessa överrisker:

Överrisken att vara arbetslös bland invånare med utomeuropeisk bakgrund jämfört med majoritetssvenskar: 700-800%

Överrisken att vara arbetslös bland invånare med utomeuropeisk bakgrund med högskoleexamen jämfört med majoritetssvenskar med högskoleexamen: 300-400%

Överrisken att inte förvärvsarbeta överhuvudtaget och att helt stå utanför arbetsmarknaden bland invånare med utomeuropeisk bakgrund jämfört med majoritetssvenskar: 350%

Överrisken att vara fattig eller mycket fattig för invånare med utomeuropeisk bakgrund jämfört med majoritetssvenskar: 900-1000% (dessutom är överrisken än mer förhöjd bland ”andrageneration:arna”)

Överrisken att vara beroende av ekonomiskt bistånd och andra bidragsformer för invånare med utomeuropeisk bakgrund jämfört med majoritetssvenskar: över 1000%

Överrisken att bo i hyresrätt och att inte äga sitt boende bland invånare med utomeuropeisk bakgrund jämfört med majoritetssvenskar: 350%

Överrisken att växa upp som fattig bland barn med utomeuropeisk bakgrund jämfört med majoritetssvenska barn: 600-700%

Skillnaden i medellivslängd mellan invånare med utomeuropeisk bakgrund och majoritetssvenskar: Det skiljer numera uppemot 8-10 år i medellivslängd mellan olika stadsdelar i Stor-Göteborg och Stor-Stockholm och ”andragenerationen” med utomeuropeisk bakgrund uppvisar vidare en hög morbiditet jämfört med den infödda befolkningen i samma ålder, d v s den oförklarliga överdödligheten är alltför hög bland ”andrageneration:arna” samtidigt som självmordstalen är lägre inom gruppen än bland majoritetssvenskarna, vilket indikerar en både makaber och tragisk kombination av trafikolyckor, mord och dråp, och annan typ av alltför tidig och alltför ofta ond bråd och våldsam död p g a överdoser, olyckor och sjukdomar orsakade av ett destruktivt leverne och av missbruk av olika slag.

Dessutom tyder en del på att fler icke-vita svenskar proportionellt sett sitter i fängelse eller är föremål för någon form av behandling inom kriminalvården jämfört med motsvarande proportioner i många andra västländer, och återigen gäller nog detta särskilt ”andrageneration:arna”, och likaså är utvandringsgraden högre bland invånare med utomeuropeisk bakgrund jämfört med majoritetssvenskarna.

Vidare har Sverige sedan flera år tillbaka uppvisat den allra största skillnaden i västvärlden vad gäller vuxnas färdigheter i både läsning och räkning och i allmän informationsbehandling mellan den infödda befolkningen och invånarna med utländsk bakgrund, vilket Långtidsutredningen nyligen påminde om, och vilket indikerar att skillnaderna i skolresultat mellan särskilt barn, ungdomar och unga vuxna med utomeuropeisk bakgrund och majoritetssvenska barn, ungdomar och unga vuxna är mycket stora och sannolikt också förtjänar epitetet astronomiska just i Sverige. Troligen kan denna stora skillnad i färdigheten att kunna att läsa och räkna också förklaras av en lång historia av allmän läskunnighet och skolplikt i Sverige medan den allmänna läskunnigheten är ett relativt nytt fenomen i många andra länder i världen.

Självklart är jag inte ute efter att ”out:a” och ”shame:a” Sverige som varande ett rasistiskt land och majoritetssvenskarna som varande rasister och ej heller är syftet att stigmatisera de icke-vita svenskarna än mer och än värre peka ut dem som ”parasiter” och ”ointelligenta” eller t o m som ”livsodugliga” och ”mindervärdiga”. Naturligtvis går det också att förklara och förstå skillnaderna mellan Sverige och USA med att det även finns en stor andel fattiga vita amerikaner, att vita svenska kvinnor förvärvsarbetar i långt högre utsträckning än vad vita amerikanska kvinnor gör samt inte minst att det idag finns en försvarlig mängd både svarta amerikaner och andra icke-vita amerikaner som idag är högutbildade, uppvisar höga inkomster och redovisar relativt stora förmögenheter.

Omvänt finns det idag mycket få ”helvita” ”helsvenskar” som är fattiga eller mycket fattiga, medellivslängden bland majoritetssvenskarna är exceptionellt hög och ökar dessutom stadigt, de majoritetssvenska kvinnorna arbetar i stort sett i lika hög grad som de majoritetssvenska männen, majoritetssvenskarna monopoliserar i praktiken chefspositionerna och de högbetalda SACO-yrkena och vidare är arbetslösheten bland majoritetssvenskarna just nu rekordlåg och fortsätter dessutom att minska medan förvärvsfrekvensen är rekordhög och inte minst är majoritetssvenskarna rikare än någonsin tidigare då reallöneökningen under de senaste åren har varit exceptionellt och nästan overkligt hög för majoritetssvenskarna och då andelen majoritetssvenskar som idag äger sitt boende är rekordhögt och t o m fortsätter att öka. Dessutom är det naturligtvis mycket värre att vara fattig och marginaliserad som icke-vit i USA, Frankrike, Australien, Storbritannien, Tyskland, Belgien, Nederländerna, Italien, Schweiz och Spanien och säkert också i våra nordiska grannländer.

Oaktat alla dessa skillnader mellan Sverige och USA, att Sverige fortfarande är ett av de bästa länderna i världen att leva i även som fattig och att det kanske faktiskt helt enkelt inte är ”fair play” att tävla med och konkurrera med de ”helvita” ”helsvenskarna” i fråga om socioekonomiska utfall då det nog är ett ”folkslag” som bara de infödda gulfstatsaraberna idag kan tävla med vad gäller inkomst- och förmögenhetsnivåer och en exceptionellt hög materiell standard, så kvarstår ändå det faktum att överriskerna är rent ut sagt osannolikt astronomiska vad gäller att få ett sämre liv som invånare i dagens Sverige med någon form av utomeuropeisk bakgrund.

Över en fjärdedel av alla invånare med utomeuropeisk bakgrund är fattiga eller mycket fattiga medan majoritetssvenskarna blir allt rikare

Apropå dagens debattartikel i Svenska Dagbladet om den svenska fattigdomen och om synen på fattiga i dagens Sverige – samtliga nedanstående siffror rör den vuxna befolkningen och härrör från den 31 december 2014:

http://www.svd.se/det-ar-inte-en-skam-att-vara-fattig

Andel invånare i Sverige som lever i materiell fattigdom: 4%
Andel med svensk bakgrund (d v s ”helvita” ”helsvenskar”) som lever i materiell fattigdom: 2%
Andel med utländsk bakgrund som lever i materiell fattigdom: 8,7%
Andel utrikes födda som lever i materiell fattigdom: 8,5%
Andel inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (d v s de s k ”andrageneration:arna”) som lever i materiell fattigdom: 9,5%
Andel invånare med utomeuropeisk bakgrund som lever i materiell fattigdom: 18%

Andel invånare i Sverige som lever i allvarlig materiell fattigdom: 1%
Andel med svensk bakgrund (d v s ”helvita” ”helsvenskar”) som lever i allvarlig materiell fattigdom: 0,3%
Andel med utländsk bakgrund som lever i allvarlig materiell fattigdom: 2,8%
Andel utrikes födda som lever i allvarlig materiell fattigdom: 2,3%
Andel inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (d v s de s k ”andrageneration:arna”) som lever i allvarlig materiell fattigdom: 4,3%
Andel invånare med utomeuropeisk bakgrund som lever i allvarlig materiell fattigdom: 8%

Andel fattiga ”helvita” ”helsvenskar”: ca 2,5%
Andel fattiga invånare med utomeuropeisk bakgrund: ca 25%

Arbetslöshet bland inrikes födda med enbart förgymnasial utbildning: 15%
Arbetslöshet bland utomeuropeiskt födda med enbart förgymnasial utbildning: 42%

Arbetslöshet bland inrikes födda med gymnasial/eftergymnasial utbildning: 3%
Arbetslöshet bland utomeuropeiskt födda med gymnasial/eftergymnasial utbildning: 17%

I Sverige är fler s k ”andrageneration:are” fattiga än de utrikesfödda, vilket kan tyckas paradoxalt, men det beror helt enkelt på att de utrikesfödda i många fall uppbär och erhåller ekonomiskt bistånd och andra bidrag och offentliga transfereringar som gör att de undviker att (dock med nöd och näppe) falla under fattigdomsstrecket medan en allt högre andel av ”andrageneration:arna” är s k NEET:are eller UVAS:are, d v s de varken studerar, arbetar, gör praktik, är arbetssökande eller är i någon form av arbetsmarknadsåtgärd och uppbär inga bidrag överhuvudtaget (d v s de är s k ”nolltaxerare”, dock naturligtvis utan att vara s k rentierer).

Ej mer än 2% av alla invånare med svensk bakgrund är idag beroende av ekonomiskt bistånd medan uppemot en tredjedel av de utomeuropeiskt födda är det. Risken att vara eller bli fattig och bidragsberoende som utomeuropé är m a o 1000 (TUSEN) procent högre jämfört med majoritetssvenskarna. Sedan ska det tilläggas att höga procentandelar med utomeuropeisk bakgrund ej är arbetssökande överhuvudtaget vilket bl a innebär att de inte ens dyker upp i arbetslöshetsstatistiken och vad gäller de ”nolltaxerande” ”andrageneration:arna” så (över)lever de så klart ändå på en blandning av s k svartjobb och en slags irreguljär kontantekonomi och i en del fall tyvärr även på ren brottslighet.

Det ska i rättvisans namn också tilläggas att höga procentandelar av de infödda svenskarna är underutbildade för de yrken och (chefs)positioner som de innehar på arbetsmarknaden medan omvänt höga andelar av utomeuropéerna är överutbildade och överkvalificerade för de jobb de innehar (och ytterst få har överhuvudtaget någon form av chefsposition). Dessutom är de oförklarliga löneskillnaderna mellan majoritetsbefolkningen och utomeuropéerna mycket stora just i Sverige och förklarar sannolikt en hög andel av den oförklarliga löneskillnaden mellan män och kvinnor.

Andelen fattiga majoritetssvenskar är idag nere på de lägsta nivåerna någonsin i svenska folkets historia. År 2015 var också det år då den samlade majoritetssvenska hushålls- och privatekonomin slog alla rekord och blev större än någonsin tidigare i svenska folkets historia medan arbetslösheten bland invånare med svensk bakgrund minskade dramatiskt samtidigt som den tvärtom ökade bland invånarna med utomeuropeisk bakgrund.

År 2016 förutspås den svenska ekonomin bli den mest dynamiska och expansiva inte bara i västvärlden utan möjligen i hela världen, d v s en högkonjunktur (som redan har börjat) utan dess like står för dörren efter nyår och vilket kommer att pressa ned arbetslöshetssiffrorna bland den infödda befolkningen ännu mer och göra majoritetssvenskarna än mer rika och förmögna som ”folkslag” betraktat: En gissning säger att majoritetssvenskarna kommer att gå om ”ärkefienderna” (vad gäller att ha det bra materiellt) majoritetsnorrmännen i fråga om inkomst och förmögenhet per capita under 2016 och även flåsa Qatar-araberna i nacken även om majoritetssvenskarna nog har en bit kvar till att gå om även sistnämnda ”folkslag” (och naturligtvis är det ingen tävling om vilka som, som ”folkslag”, råkar vara rikast på jorden inom arten homo sapiens sapiens).

Det ska också påminnas om att först framåt hösten 2016 så kommer alla de utomeuropéer som har ankommit till landet i år och som får stanna att börja dyka upp i den offentliga statistiken och alla papperslösa och EU-migranter är ej med i statistiken överhuvudtaget.

Sverige är inte förvånande i beaktande av ovanstående siffror ett av de västländer varifrån utomeuropéerna skickar hem minst pengar till hemländerna (s k remittenser) per capita och Sverige är även ett av de västländer där risken att vara eller att bli fattig som utomeuropé är som allra störst.

Sedan betyder allt detta så klart inte att en inte kan få ett bra liv och må bra och vara lycklig även som fattig utomeuropé och omvänt betyder detta inte att alla majoritetssvenskar (varav ca två tredjedelar idag är miljonärer) rakt av är lyckliga och har ett bra liv bara för att de förvärvsarbetar och är förmögna. Det kan mycket väl också vara så att många av de som kategoriseras och klassificeras som fattiga eller mycket fattiga i SCB:s tabeller och kurvor rent subjektivt (d v s personligen, och både psykologiskt-mentalt och materiellt) inte upplever sig själva som eller betraktar sig själva som fattiga. Slutligen är det så klart värre att vara fattig i Lissabon, Marseille, Neapel, Aten, Budapest eller Belgrad och än vidrigare att vara fattig i Lagos, Nairobi, Kairo, Mumbai, Hanoi, Rio eller Bogota än i Fittja och Flemingsberg, i Södra innerstaden och Rosengård eller i Gårdsten och Hammarkullen.