Kategori: Latinamerika
Om Joel Mauricio Isabel Ortiz debutbok ”Sången om en son”
Rekommenderar varmt Joel Mauricio Isabel Ortiz debutbok ”Sången om en son” som är tillägnad alla adopterade och Joel är nu den fjärde av landets cirka 15 000 adopterade från Latinamerika som har publicerat sig i Sverige och på svenska:
Beckman, Lara. 2015. Hönsflickan. Från barnhemsbarn till slav. Min historia. Berättad för Kerstin Dahlin Hedenblad. Båstad: Lara Beckman.
Richardsson, Christina. 2016. Sluta aldrig gå. Från gatan i Sāo Paulo till Vindeln i Norrland. Stockholm: Forum.
Skyldberg, Carolina. 2016. Adoption. Låta själen läka. En verklig berättelse om förlåtelse, förståelse och försoning. Lerum: Visto förlag.
Stoopendaal, Andrés. 2006. Elegierna. Göteborg: Svenska Endymion.
Stoopendaal, Andrés. 2011. Maskerad. Stockholm: Norstedts.
Stoopendaal, Andrés. 2014. De federala distrikten. Stockholm: Norstedts.
Stoopendaal, Andrés. 2016. En borgerlig entropi. Stockholm: Norstedts.
Latinamerikaniseringen av de svenska rasrelationerna fortsätter i rasande takt
Latinamerikaniseringen av det svenska samhället och de svenska rasrelationerna fortsätter
Arbetslösheten bland utlandsfödda fortsätter att skjuta i höjden samtidigt som den fortsätter att minska dramatiskt bland infödda majoritetssvenskar: Förvärvsfrekvensen bland inrikes födda mellan 25-64 år är enligt Arbetsförmedlingens prognos som släpptes idag rekordhög (uppemot 90 procent) medan den uppgår till ynka 58 procent bland de som är födda i icke-västerländska länder, och bland utomeuropeiskt födda med högskoleexamen handlar det om ej mer än 63 procent.
Utomeuropéernas arbetslöshet är hela 400 procent större än de inföddas dito räknat på hur stora de båda befolkningssegmenten är i förhållande till totalbefolkningen och hur det ”borde” se ut på den svenska arbetsmarknaden: Omvänt ligger arbetslösheten bland inrikes födda numera på under 4 procent, vilket torde vara den lägsta siffran i hela västvärlden räknat på en inrikes född befolkning.
Det ska också tilläggas att i kategorin ”inrikes födda” ingår även alla ”andrageneration:are”, d v s med stor sannolikhet är det nog den demografiska subgruppen som ”driver upp” arbetslösheten för ”inrikes födda”. Med andra ord är arbetslösheten bland infödda majoritetssvenskar möjligen så låg idag som under efterkrigstidens rekordår när den sällan eller aldrig översteg mer än 2-3 procentenheter (det rådde i praktiken s k full sysselsättning då).
Antalet arbetslösa och antalet som står helt utanför arbetsmarknaden som har utomeuropeisk bakgrund ökar tyvärr påtagligt just nu trots att det råder högkonjunktur i Sverige, och då har inte de som ankommer till Sverige idag ännu räknats med i statistiken överhuvudtaget: Redan är nästan 40 procent av samtliga arbetslösa och 55 procent de arbetslösa med utsatt ställning på arbetsmarknaden födda utanför västvärlden, och 2017 kommer utomeuropéernas andel av de som inte förvärvsarbetar att skjuta i höjden än mer dramatiskt.
Prognosen konstaterar också att det numera nästan enbart är utomeuropéerna som står för den samlade svenska befolkningstillväxten överhuvudtaget, och inte minst vad gäller den del av befolkningen som är i s k arbetsför och produktiv ålder liksom även i s k fertil och reproduktiv ålder – alla andra befolkningskategorier förutom utomeuropéerna minskar nämligen stadigt i antal för varje år som ”tickar på”. Mellan 2008-14 minskade exempelvis antalet infödda med 130 000 individer medan antalet utlandsfödda ökade med nästan en kvarts miljon invånare varav närmare 85 procent härrörde från den utomvästerländska världen. Den övervägande delen som invandrar till Sverige idag gör det m a o från den postkoloniala s k Tredje världen.
Prognosen konstaterar slutligen att 90 procent av alla som invandrar just nu och som har gjort det under de senaste åren är under 45 år – d v s de är mycket unga liksom också i s k fertil och reproduktiv ålder, och särskilt gäller det just utomeuropéerna.
Sverige har på rekordtid utvecklats till ett latinamerikanskt (nyliberalt) ”rassamhälle” i den meningen att den vita delen av befolkningen har det bra eller t o m mycket bra medan de som inte räknas som vita till fullo har det mindre bra eller t o m mycket dåligt, och alla vi som lever just nu har alla suttit på ”första parkett” och bevittnat denna utveckling ”mitt framför våra ögon” utan att kanske förstå vad som egentligen har hänt, och inte minst vilka oåterkalleliga konsekvenser denna dramatiska och blixtsnabba utveckling kommer att innebära inom den närmaste framtiden i form av en än mer fördjupad (ras)segregering och en än mer tydlig (ras)segmentering av det svenska samhället i stort och än värre en än mer explicit antagonism mellan majoritetsbefolkningen och minoritetsgrupperna.
I de andra västländer som Sverige kan jämföra sig med idag utifrån demografisk mångrasialitet finns idag trots allt relativt stora minoritetsgrupper som också klarar sig bra eller t o m mycket bra på arbetsmarknaden, inte minst i USA, Kanada, Australien och Storbritannien liksom även i Nederländerna och Frankrike som många i Sverige nog fortfarande tänker på som fullkomligt ”genomrasistiska”.
Inte ens jag trodde att latinamerikaniseringen av det svenska samhället och av de svenska rasrelationerna skulle gå så fort som den har gjort för låt oss säga 2-3 år sedan när jag började se tendenserna till en sådan utveckling.
I den latinamerikanska rassamhällsmodellen ingår också att alla som inte räknas som vita till fullo, och som vill ”bli något i livet” som det heter, d v s komma in i svenskheten och ”göra karriär” och helt enkelt egentligen bara få ett bra liv, kommer att göra allt som står i deras makt för att hitta en vit partner (oavsett sexuell läggning) och/eller få barn med en vit person: Det är därför ingen slump att Sverige (bredvid Frankrike) är det land i västvärlden där interrasiala intimrelationer idag sannolikt är som allra vanligast demografiskt-proportionellt sett.
Om stulna adoptivbarn från Latinamerika
The Guardian rapporterar om ännu ett uppklarat fall av försvunna barn i Argentina under militärjuntan:
36 argentinska barn adopterades även till Sverige under diktaturåren liksom tusentals andra barn från olika latinamerikanska länder, vilka adopterades till Sverige framför allt under just militärjuntornas tid under Kalla krigets för kontinenten sista mycket blodiga decennier. Hur många av Sveriges 12 000 adopterade från Latinamerika som är stulna, kidnappade och sålda är omöjligt att säga men med största sannolikhet handlar det om åtskilliga, varav en del åtminstone kan ha varit barn till fängslade, försvunna, avrättade och mördade vänsteraktivister och andra oppositionella. Den grymma ironin i sammanhanget är att svenska adoptivföräldrar på vänsterkanten mycket väl kan ha adopterat latinamerikanska barn vars biologiska föräldrar var vänsteraktivister. Det bör dock nämnas att många av de adopterade från Latinamerika i dagens Sverige antingen är slavättlingar eller tillhör olika ursprungsbefolkningar, d v s de adopterades bort i huvudsak då dessa två befolkningssegment är kraftigt överrepresenterade inom den latinamerikanska underklassen. Efter demokratiseringen och Kalla krigets slut har flertalet latinamerikanska länder stoppat adoptionerna till Sverige och andra västländer – inte minst p g a uppdagandet av alla barnstölder, kidnappningar, korrupta adoptioner och stulna barn i bl a länder som Argentina.