Kategori: Lasse Lindroth

Ny dokumentärfilm om Lasse Lindroth

Idag har SVT (Play) publicerat en dokumentärfilm om Lasse Lindroth som på alla sätt och vis var före sin tid och en pionjär i egenskap av att på 1990-talet ha varit en av landets första icke-vita komiker liksom en av landets första utlandsadopterade kändisar.
 
Lindroth var en av Sveriges ca 600 adopterade från Iran, som är det land i den s k MENA-regionen som har adopterat bort flest barn till Sverige (därefter kommer f ö Israel som har adopterat bort kring 200 barn till Sverige och varav flertalet antagligen har muslimska eller kristna arabiska bioföräldrar), och 1995 publicerade han den på sin tid mycket uppmärksammade romanen ”Där inga änglar bor” (f ö ett år innan Astrid Trotzigs likaledes mycket uppmärksammade debutroman ”Blod är tjockare än vatten”) som var den andra romanen som en utlandsadopterad hade publicerat i Sverige efter Tom Hjeltes ”Generation” från 1990.
 
”Där inga änglar bor” handlar om Lindroths uppväxt i Täby som präglades av mobbing då Lindroth växte upp som flertalet utlandsadopterade har gjort – d v s i utpräglat homogena medel/överklassmiljöer där de oftast utgör den enda icke-vita personen i sina kvarter, klasser och kompisssammanhang.
 
Både Lindroth och Hjelte var f ö två att 1990-talets mest kända utlandsadopterade (bredvid Astrid Trotzig) men tyvärr hade båda också det gemensamt att de (likt alltför många utlandsadopterade män) hade en del ”problem” med kvinnor på olika sätt och tyvärr var båda också något av pionjärer vad gäller s k ”gulinghumor”.
 
I alla fall så skrev jag bl a så här om Lindroths karaktär Ali Hussein i min bok ”Att skriva om svenskheten. Studier i de svenska rasrelationerna speglade genom den icke-vita svenska litteraturen”:
 
”Den från Iran adopterade Lasse Lindroth verkade som skådespelare och ståuppkomiker innan han gick bort 1999 utöver att han också skrev böcker och två av de alter ego-roller som han iscensatte var dels invandraren Ali Hussein, som bodde i Rinkeby men som samtidigt kunde gå klädd i en tröja med texten ”100% svensk” och dels Pontus Stark, som var nazist men som samtidigt var tillsammans med en kvinna från Eritrea. Förutom att Lindroth, som också samarbetade med David Batra, i efterhand måste sägas ha varit en pionjär för alla de icke-vita komiker som idag regelbundet uppträder på landets scener så uppvisade dessa båda karaktärer tydliga transrasiala drag och även queera aspekter som både gjorde att de nog uppfattades som märkliga och aningen bisarra men antagligen hade de bara kunnat skapas och spelas av just en transrasial person, det vill säga av en icke-vit utlandsadopterad.”
 
 
”Lasse Lindroth var en av Sveriges mest kontroversiella komiker. Som ung provokatör i 90-talets Sverige klev han upp på den nyfunna stand up-scenen och häcklade publikens fördomar. En dokumentär om identitet, tillhörighet och sökandet av gemenskap i vårt svenska samhälle. Med humor som vapen tog Lasse upp kampen. Frågan är hur långt vi är beredda att gå för ett skratt? Lasse Lindroths liv avslutades tragiskt alldeles för tidigt. Medverkar gör Dogge Doggelito, Johan Glans, Anna-Lena Brundin, Ulf Brunnberg m. fl.”
 

Om Lasse Lindroths ”Där inga änglar bor”

Av alla självbiografiskt färgade romaner inom den samtida svenska minoritetslitteraturen och skrivna av författare med utomeuropeisk bakgrund står Lasse Lindroths (som ej längre lever) ”Där inga änglar bor” från 1995 fortfarande ut trots att den har över 20 år ”på nacken”:
20265062_10154887715205847_4804332842858276630_n.jpg
 
Dels var Lindroth först ut med att så naket och brutalt berätta om hur det är att både vara icke-vit (man) och utlandsadopterad (man) och dels är hans berättelse om Douglas, adopterad från Ankara i Turkiet (egentligen var Lindroth adopterad från Teheran i Iran) och hårt mobbad av sina (vita svenska) klasskamrater (i Täby) för att han såg annorlunda ut och bodde i en s k ”MENA-kropp” och även placerad i fosterhem under en period, också en berättelse som fortfarande står sig i jämförelse med det 35-tal titlar som har följt på Lindroths roman och som också handlar om en barndom och en uppväxt i Sverige som icke-vit svensk (och som har både invandrade, blandade och ”andrageneration:are” som författare) präglad av mobbning, misshandel, vardagsrasism och rasdiskriminering.
 
Lindroth kan vidare också uttrycka det okuvliga, blinda och gränslösa (och självklart alltigenom destruktiva och osunda) hat mot (vita) svenskar som nog bara utlandsadopterade i värsta fall kan utveckla (åtminstone på den nivå som Lindroth beskriver det) och som är ett så tydligt resultat av den extrema rasliga isolering och rasliga ensamhet som de adopterade (och även vissa blandade) växer upp och lever inom och med.
 
Slutligen var Lindroth verkligen avantgarde även ”utanför” (minoritets)litteraturens värld genom att han skapade den unika scenkaraktären Ali Hussein som ju så klart handlade om honom själv – en transrasial icke-vit utlandsadopterad från Iran som samtidigt helt och hållet var som en vit svensk och dessutom var nazist trots sitt ”muslimska” namn och sin ”MENA-kropp” och som både levde ut den rasism (Ali Hussein kunde exempelvis vråla svenska rasord i mängder på scen och vilket nog skrämde många särskilt vita svenskar som gick på dennes föreställningar) han själv utsattes för och den svenskhet som ju var den enda kultur och etnicitet som han kände och kunde iscensätta (d v s att Ali Hussein trots sitt namn och sitt utseende rörde sig, talade och betedde sig helt och hållet som en vit svensk man på scen chockerade nog åtskilliga vita svenskar som såg hans shower).