Kategori: Lars Norén

Min antifascistiska och postkoloniala ”dom över död man”: Lars Norén har den nazistiska terroristgruppen NRA och flera liv på sitt samvete och försökte trösta sig med fantasier om att adoptera en pojke från Latinamerika

Johan Hilton påminner idag i DN om Noréns nazistiska katastrofpjäs ”7:3” och här följer i varje fall min antifascistiska och postkoloniala ”dom över död man” (d v s över Lars Norén):

Noréns och Riksteaterns pjäs ”7:3” resulterade i att den nazistiska terroristgruppen NRA (Nationella revolutionära armén) bildades av de nazistiska skådespelarna, vilka mellan repetitionerna och föreställningarna genomförde ett stort antal mycket brutala överfall och bankrån för att finansiera det raskrig som de lovade att igångsätta i pjäsen samt dödade två poliser (f ö dagen efter den sista bejublade föreställningen) och i efterverkningarna av pjäsen begick även en person som hade arbetat med uppsättningen självmord.

I pjäsen uttryckte de nazistiska skådespelarna starkt antisemitiska och rasideologiska åsikter, vilket Norén själv hade uppmanat dem att göra, och i en scen skrek en av dem till publiken ”hur fan kan man rösta på vänstern, när det sker barnvåldtäkter och pedofili?” samt ”detta samhälle förtjänar en neutronbomb om inte folket vill ha ändring”.

Norén flydde sedan landet under en period och gick i det närmaste under jorden och efter återkomsten skrev han sedan den antirasistiska botgöringspjäsen ”Kyla”, som handlar om en adopterad pojke från Korea som blir dödad av nazister. Norén fortsatte därefter att intressera sig för adoption och i sin första dagbok skriver han om hur han längtar efter att få adoptera ett ”Tredje världen-barn” och helst en ”indianpojke” från Latinamerika som han drömmer om att få ta hand om, skydda, vårda och krama. När jag läste detta stycke i dagboken var i alla fall min postkoloniala analys att denna tilltänkta adopterade latinopojke skulle bli Noréns ultimata antirasistiska tröstebarn.

Det finns f ö spår av adoption och adopterade lite varstans i Noréns olika texter. I t ex pjäsen ”Personkrets 3:1” från 1998 säger en av karaktärerna att hon ”inte är adopterad från Korea”, ”inte är vacker” och ”inte har blivit redaktör för BLM”. Min tolkning är att det är en elak referens till författaren Astrid Trotzig, som hade debuterat två år dessförinnan och som just då var redaktör för den idag nedlagda tidskriften BLM – Bonniers Litterära Magasin.

Efter ”7:3” blev Norén också under en period och antagligen som en slags antirasistisk botgöring även engagerad i de europeiska judarnas öde och han regisserade bl a ”Om detta är en människa”, som handlar om Primo Levis tid i koncentrationsläger, och vid ett tillfälle ska han ha t o m uttryckt att han kände en stor sorg över att han inte var jude.

https://www.dn.se/kultur/lars-noren-ar-dod-i-covid-19

”I slutet av 90-talet skickade tre interner på Tidaholmsanstalten ett brev till Norén där de skrev att de ville spela teater. Han nappade och i samarbete med Riksteatern sattes 1999 pjäsen ”7:3” upp. Titeln refererar till en lagparagraf som rör flyktbenägna fångar och pjäsen blev Noréns mest omdebatterade. I pjäsen talar tre fångar med en dramatiker om sanning, rättvisa, moral och kärlek. Internerna som medverkade i pjäsen hette Mats Nilsson, Tony Olsson och Carl Thunberg. De förstnämnda var aktiva nazister, dömda för rån respektive förberedelse av mord på en kvinna.

Uppsättningen väckte stor debatt, i synnerhet en dialog där Nilsson och Olsson yttrar sig antisemitiskt, och skådespelarna polisanmäldes sedermera för hets mot folkgrupp. Samtidigt som fängelsetrion åkte landet runt för att spela pjäsen begick Tony Olsson och två andra kumpaner med kopplingar till högerextremism ett flertal brutala kupper, som kulminerade i bankrånet i Kisa 1999. Under flykten som följde sköt rånarna ihjäl två polismän i det som kom att kallas för Malexandermorden. – ”7:3” kommer för alltid att kasta en skugga över hans teatergärning och hans senare produktion fick inte samma genomgripande kulturella betydelse som 80- och 90-talens.”

Lars Norén

Idag hyllar den svenska kulturvärlden närmast unisont dramatikern Lars Norén på hans 70-årsdag. Norén betraktas som den kanske siste av svenska kulturpersonligheter som både är folkkär, geniförklarad, kritikerrosad och fr a en superkändis på alla sätt och vis – han jämförs därför naturligtvis med både Strindberg och Bergman. Samtidigt hörs/syns inte ett ord (och om så är fallet, i förbifarten, och oftast ursäktande) om det havererade Riksteatern-projektet och pjäsen Sju tre som möjliggjorde att den nazistiska terrorgruppen Nationalistiska republikanska armén kunde råna banker och döda två poliser. En av de inblandade i produktionen begick sedermera självmord medan ytterligare en av de ansvariga bakom pjäsen blev utbränd. Samtidigt ”flydde” Norén landet och flyttade till Berlin under en period – nu efter hemkomsten och publiceringen av hans dagbok är allt uppenbarligen ”som vanligt” igen.