Kategori: läkare

DO ska granska Karolinska universitetssjukhusets hantering av fallet med den antisemitiskt lagde chefskirurgen som råkar vara son till ”El Comandante” Ernesto ”Che” Guevaras närmaste man

DO ska nu (äntligen) granska hur (bedrövligt) illa Karolinska universitetssjukhuset (inte) har hanterat det uppmärksammade fallet med den antisemitiskt lagde överläkaren som för närvarande tar s k ”timeout” (och naturligtvis med bibehållen lön medan hans vän som tidigare skulle utreda denne nyligen avgick som avdelningschef) inklusive förhoppningsvis också alla smått bisarra inslag (från Karolinskas sida) av både jäv, korruption och antisemitiska gliringar.
 
Och eftersom ”SD-grabbarna” på Flashback redan har ”out:at” läkarens namn, även om flera SD:are samtidigt har påstått (eller kanske snarare önskat) att det handlar om en läkare med iransk bakgrund eller åtminstone om en läkare med någon slags bakgrund i den s k MENA-regionen medan flera antirasister och antifascister ”omvänt” har spekulerat i att läkaren bara måste vara en majoritetssvensk ”SD-läkare” eller t o m en s k ”överklassnazist” av den s k gamla skolan, så är det då numera inte längre någon hemlighet att överläkaren ifråga är chefskirurg på Karolinska, har bakgrund i Bolivia och är son till ”El Comandante” Ernesto ”Che” Guevaras närmaste man och s k ”högra hand” samt är aktiv i svenska vänstersammanhang såsom i Svensk-kubanska föreningen (för tyvärr så finns det ju en del inom den svenska vänstern som av olika anledningar har ”svårt för” och ”problem med” judar):
 
 
”Efter att SVT:s och andra medier rapporterat om misstänkt antisemitism på Karolinska väljer Diskrimineringsombudsmannen, DO, nu att granska sjukhusets agerande.
 
– Det finns skäl för oss att se hur Karolinska agerat i sin arbetsgivarroll och om de har fullgjort sina skyldigheter enligt diskrimineringslagen, säger Clas Lundstedt, pressansvarig på DO.
 
En arbetsgivare som får kännedom om trakasserier är skyldig att utreda anmälan och vidta eventuella åtgärder. Enligt läkaren som larmat om trakasserierna ska sjukhusets agerande inte ha varit tillräckligt.”

Nya turer i korruptionsskandalen med den antisemitiske överläkaren och (f d) avdelningschefen på Karolinska

Korruptionsskandalen med den antisemitiske överläkaren och (f d) avdelningschefen på Karolinska som då är en respekterad kirurg (och f ö inte en iranier som ”alla” verkar tro/tänka/tycka) fortsätter att rullas upp av Aftonbladets Helena Trus: Den antisemitiske läkaren (och numera f d chefen) på Karolinska närvarade själv på ett möte med alla läkare på den avdelning som han själv tidigare var chef över efter att Aftonbladet började skriva om denne då den nuvarande chefen är dennes (nära) vän som tidigare sattes att utreda denne.
Karolinska har nu anlitat en extern advokatbyrå (som tydligen ofta anlitas av Karolinska) på oklara grunder (och för dyra pengar) för att till synes rädda sitt anseende. En del tyder på att Karolinska, som bl a har ifrågasatt en av de utsattas juridiska ombud för att vara part i målet och jävig då denne har pekat ut överläkaren som antisemit och själv har judisk bakgrund, helt enkelt vill behålla den antisemitiske överläkaren som ska vara erkänt skicklig.
 
”Läkare på den utpekade avdelningen samlades för ett möte – efter Aftonbladets publiceringar om påstådda trakasserier, kränkningar och antisemitism. Flera i personalen reagerade starkt på att den utpekade överläkaren tilläts delta i mötet.
 
– Det kändes som om chefen valde sida, säger en i personalen.”
 
 
”Efter Aftonbladets publiceringar om påstådda trakasserier, kränkningar och antisemitism ska ett möte hållits med alla läkare på avdelningen i fredags. Enligt uppgifter deltog även den utpekade överläkaren på mötet, trots att personen stängts av under tiden en utredning pågår. Något som ska ha skapat starka reaktioner bland personalen.
 
– Vad sänder det ut för signaler att personen det rör sitter med på mötet? Det är som att cheferna väljer sida, säger en i sjukhuspersonalen. I dag arbetar bara en av de tre utsatta judiska läkarna kvar på sjukhuset, som enligt uppgift inte var med på mötet.
 
– Att den utpekade läkaren deltog är ett tecken på ett utomordentligt dåligt beslut av chefen, säger en annan person med insyn. Huvudansvarig chef för verksamheten menar att mötet inte var extrainkallat utan ett vanligt morgonmöte – och att överläkaren varit på arbetet, trots sin ”time out” på förmiddagen för att träffa några patienter som personen inte velat boka av.
 
Hur reagerar du på att det uppfattades som omdömeslöst?
 
– Jag får be om ursäkt i så fall, det var inget planerat.
 
I början av året fick sjukhusledningen på Karolinska universitetssjukhuset i Solna återigen kännedom om att flera judiska läkare på en av sjukhusets avdelningar känt sig kränkta och trakasserade av överläkaren under flera år. Trakasserierna ska bland annat bestått av antisemitiska glåpord, nekande att medverka i internationella läkarkonferenser samt hindrade att utföra vissa operationer och forskning. Överläkaren, som under perioder haft en chefsposition, har även lagt ut flera antisemitiska bilder på sociala medier.
 
Först några månader efter anmälan till ledningen i februari inleddes en intern utredning. Den sköttes av en av avdelningens professorer, som även pekas ut som god vän med den anklagade överläkaren. Samma person som höll i mötet i fredags.
 
Eftersom utredningen enligt uppgift varken ska ha dokumenterats eller protokollförts fick den svidande kritik.”

Om den högerextrema rasbiologen Ivar Broman

Solveig Jülich varnar idag i DN för att de öka(n)de kraven på att mänskliga kvarlevor (lik, kroppar, skelett, kroppsdelar, foster o s v) som ägs av statliga och offentliga institutioner (museer, högskolor, sjukhus o s v) ska återlämnas och/eller återbegravas håller på att gå för långt och lyfter bl a fram Ivar Bromans forskning som direkt eller indirekt har lett fram till bl a graviditetstester, p-piller, fosterdiagnostik och provrörsbefruktning:

”Nu höjs röster för att foster och embryon på våra museer ska förstöras. Att visa upp mänskliga kvarlevor anses ovärdigt. Men samlingarna har varit avgörande för forskningen, menar idéhistorikern Solveig Jülich.”

Ivar Broman må ha varit en stor och viktig forskare som Jülich framhåller men professor Broman var också bl a medlem i rasideologiska Gymniska förbundet, i högerradikala Sveriges religiösa reformförbund och i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland som han också var med och grundade och han var en mycket aktiv rasbiolog samt medlem i Svenska sällskapet för rashygien (Broman författade bl a vida spridda broschyrer och pamfletter som bl a handlade om hur s k nordiskt vita svenska kvinnor skulle s k befruktas). Broman angrep vidare gärna den s k ”n-jazzen” i hätska ordalag samt talade om homosexuella som ”abnorma” och argumenterade för sterilisering av funktionsnedsatta.

Broman var en av de första svenska forskarna som förespråkade en s k rashygienskt baserad steriliseringslagstiftning, skattelättnader för familjer som kunde uppvisa goda s k rasanlag (så att dessa skulle kunna s k fortplanta sig än mer) och tilldelning av jord till s k rasdugliga lantbrukare för att till varje pris främja den s k ”goda rasen” och den s k ”högtstående rasen” (d v s de vita majoritetssvenskarna som ansågs tillhöra den s k nordiska rasen).

Broman menade även att de tre s k huvudraserna hade uppstått vid olika tillfällen och på olika platser på planeten – ”islandsrasen” (de s k vita), ”tropikskogsrandrasen” (de s k svarta) och ”öststäpprasen” (de s k gula). Den s k vita rasen hade enligt Broman p g a istiden och det hårda klimatet i Europa utvecklats till en s k härdad och s k intelligent ras medan den s k svarta rasen inte hade härdats på samma sätt och därför betraktades den som s k dum och s k djurisk medan den s k gula rasen erhöll en slags mellanposition mellan den s k vita och den s k svarta rasen.

https://www.dn.se/arkiv/kultur/darfor-hotar-aterbegravningar-av-foster-ett-unikt-kulturarv

”Genom upprop försökte embryologiskt orienterade anatomer förmå läkare och barnmorskor att inte slänga bort missfall och aborter utan i stället skicka resterna till forskningsinstitutioner. Ivar Broman på Tornbladinstitutet i Lund etablerade ett informellt nätverk av givare, mestadels manliga läkare verksamma på olika orter i Skåne. Liknande initiativ togs vid andra universitet. Mera kliniskt inriktade läkare försökte genom klassifikationer av olika typer av missbildningar hos foster utveckla en beredskap för komplicerade förlossningar där kvinnors liv stod på spel. Vid sidan av forskning var undervisning av läkare och barnmorskor ett viktigt område för användningen av konserverade foster.

(…)

Resultaten av forskningen på insamlade foster och fostervävnad ligger till grund för mycket av det vi vet om embryologi. Utan embryologisk kunskap skulle det varken finnas graviditetstester, p-piller, fosterdiagnostik eller provrörsbefruktning.”

Om den svenska läkarkåren och extremhögern

Jul- och nyårshelgerna är åtminstone för mig en period då jag försöker läsa ikapp alla de skrifter och böcker, akademiska som litterära och historiska liksom politiska sådana, som ackumulerats och travats på hög under höstterminen och som en antingen har införskaffat på eget bevåg (och för egna medel) eller som en har fått tillsända av förlaget och författaren som tack för hjälpen och som tack för kollegialt stöd och samarbete genom åren. En av dem som jag nu har hunnit läsa och som redan har två år på nacken är läkaren och professorn Ulf Högbergs bok Vita rockar och bruna skjortor, som behandlar den svenska läkarkåren och de svenska medicinarna innan, under och efter kriget med tonvikt på synen på och behandlingen av de judiska flyktingarna och på den svenska extremhögern.

Högberg och jag hade tidigare kontakt kring denna fråga som Högberg började väcka genom artiklar i Svenska läkartidningen på 1990-talet. Boken Vita rockar och bruna skjortor är helt enkelt den första studien om de svenska högerextrema medicinarna och läkarna och om hur deras ageranden innan och under kriget kom att resultera i ond bråd död för ett okänt antal judiska flyktingar som antingen överhuvudtaget inte släpptes in i landet i egenskap av att vara s k ”rasflyktingar” eller deporterades tillbaka till den av Tyskland behärskade kontinenten. Det har beräknats att åtminstone en tiondel av alla de judiska flyktingar som erhöll deportationsorder i förtvivlan och desperation tog livet av sig själva.

Böcker och studier liknande den som Högberg har författat och utfört om den svenska läkarkåren och extremhögern skulle behövas även om den svenska armén och officerskåren, det svenska näringslivet och direktörerna och ägarfamiljerna, de svenska naturvetarna och teknologerna, de svenska medierna och journalistkåren, kyrkan, teologerna och prästerskapet, juristerna och rättsväsendet samt poliskåren och polisväsendet. Hittills har i första hand den pro-nazism som fanns inom kulturlivet i stort studerats och utretts, särskilt inom musiken och litteraturen men mindre inom filmen, konsten och scenkonsten, liksom extremhögern inom utbildningsväsendet och lärarkåren och till viss del inom akademin och forskarvärlden med specifika nedslag bland etnologer och inom folklivsforskningen liksom bland rasbiologer och rasforskare.

I Högbergs bok beskrivs bl a sådana nyckelpersoner som John Paul Edwardsson, prenumerant på antisemitiska Dagens Eko, medlem i Gymniska förbundet och Riksföreningen Sverige-Tyskland och medgrundare av och ordförande för den fackliga centralorganisationen SACO (SACO har f ö haft flera f d nazistiska ordföranden såsom chefsåklagare Lennart Asplund, som både hann med att vara medlem i furugårds- och lindholmspartierna), som motsatte sig upphävandet av förbudet mot preventivmedel av rasbiologiska och pronatalistiska skäl och ”läkarimporten” (som den judiska flyktingfrågan som berörde judiska läkare kallades) av rasbiologiska och antisemitiska skäl liksom Tredje rikets ”chefsmedicinare” hälsovårdsministrarna Gerhard Wagner och Leonard Conti vilka båda bjöds in och emottogs som hedersgäster av den pro-nazistiska svenska överklassen på välbesökta möten och middagar på Grand Hôtel i Stockholm anordnade av Svensk-tyska föreningen och med Röda korset-chefen greve Folke Bernadotte som ständig sekreterare. Conti skrev bl a den tyska steriliseringslagen och är känd för att personligen ha dödat den första människan som blev offer för eutanasiprogrammet 1939, och under kriget gjorde sig denne skyldig till grymma medicinska experiment på lägerfångar. Vid Contis besök i Spegelsalen på Grand Hôtel ska den blivande SACO-grundaren Edwardsson ha suttit på första bänk och applåderat entusiastiskt och gissningsvis fick denne sitta vid honnörsbordet under den efterföljande galamiddagen i Vinterträdgården.

I boken framgår det vidare med all önskvärd tydlighet hur utbredd extremhögersympatierna var både bland läkarstudenterna och bland de praktiserande läkarna liksom även inom läkarkårens och den medicinska forskningens toppskikt såsom bland ledamöterna i både Läkaresällskapet, Läkarförbundet och Nobelkommittén och bland docenterna och professorerna vid Karolinska institutet. Högberg berättar bl a om att över 1000 namnunderskrifter motsvarande nästan en tredjedel av den då samlade svenska läkarkåren samlades in på nolltid i oktober 1934 i protest mot att den tysk-judiske professorn Bernhard Zondek hade beviljats tillstånd att arbeta som läkare i landet. Sondeks forskning kom f ö senare att lägga grunden för den moderna fertilitetsbehandlingen men efter den omfattande protestaktionen tog denne själv tillbaka sin ansökan och lämnade landet kort därpå för att aldrig mer återvända till Sverige.

Högberg skriver också om den rasbiologiska gränskontroll som Sverige införde mer systematiskt hösten 1938, som skiljde tydligt mellan politiska flyktingar (som fick asyl) och ”icke-ariska” rasflyktingar (som sällan eller aldrig fick asyl) och som både innebar en yttre och en inre gränskontroll där den inre kontrollen bl a kom att resultera i ett slags totalregister över alla flyktingar och utlänningar i landet som var rasbiologiskt registrerade ned till kvartsnivå om de var ”icke-arier”, d v s icke-vita, och främst då av judisk börd. Denna rasbiologiska inre gränskontroll leddes av SNF-medlemmen byrådirektör Robert Paulson vid Socialstyrelsen som också låg bakom rasregistreringen av svenska resande och romer (återigen ned till kvartsnivå) och som verkade som den svenska underrättelsetjänstens man inom myndigheten samtidigt som han arbetade som dubbelagent genom att även förmedla uppgifter om flyktingar och utlänningar boende i Sverige till tyskarna.

Högberg skriver också om flera möten, aktioner och demonstrationer som olika högerextrema organisationer och nätverk arrangerade vid högskolorna redan innan den så framgångsrika s k ”Mota Moses i grind”-kampanjen vintern 1938-39 såsom bl a den protestdemonstration vid nuvarande Stockholms universitet som anordnades i mars 1937 mot tillsättningen av den tysk-judiske professorn i pedagogik David Katz, och som gick från Östermalmstorg till Odenplan med en hel musikkår, en pampig fanborg och kring tusen deltagande högskolestudenter i fackeltåget iförda vita mössor, och längs marschvägen stod skaror av sympatisörer som hälsade fackeltåget med att segerhälsa, d v s med att ”heil:a”.

Det är därför inte förvånande att den överväldigande majoriteten av läkarstudenterna vid Karolinska institutet sedan röstade för det antisemitiska och flyktingfientliga förslaget på Medicinska föreningens stormöte i februari 1939 med undantag av ynka 23 röster vilka i praktiken alla kunde hänföras till kända socialistiska och liberala antifascistiska aktivister, och den samlade svenska extremhögern lyckades sammantaget samla in närmare 30 000 namnunderskrifter under ”Mota Moses i grind”-kampanjen med kravet på att stoppa ”judeimporten” (vilket regeringen också hörsammade). Höglund berättar vidare att år 1986 öppnades ett förseglat och hemligstämplat kuvert som innehöll röstsedlarna från de svenska barnläkarnas slutna omröstning om huruvida en (OBS: 1) judisk barnläkare skulle få arbetstillstånd i Sverige: Det visade sig att samtliga avlagda röster var emot detta i februari 1939 (d v s efter Kristallnatten då tiotusentals judar försökte fly från kontinenten) utom en enda röst, som hade avgivits av landets ende dåvarande judiske barnläkare.

Högberg skriver också om en för mig okänd audiens hos dåvarande kronprinsen Gustaf Adolf, som Medicinalstyrelsens generaldirektör Axel Höjer beviljades, som var den som från början hade väckt frågan om att ge tio judiska läkare asyl i landet. Vår nuvarande konungs far, som var en omvittnad pro-nazist, försökte upprepade gånger under audiensen på Stockholms slott att varna Höjer för att fortsätta att försöka ”så splittring i landet” (d v s för att ”i onödan” ytterligare polarisera nationen och svenska folket). Att kungen själv Gustaf V gav nazistledaren Sven Olov Lindholm audiens på Stockholms slott är välkänt men kanske inte att även kronprinsen försökte lägga sig i politiken och påverka denna i pro-tysk riktning.

Högberg berättar även om hur svenska medicinare sällan eller aldrig hade några som helst problem med att forska tillsammans med och bjuda in och samarbeta med tyska läkare såsom den världsberömde Hermann Stieve som bl a studerade hur spermier vandrade i äggledarna hos internerade kvinnor som hade våldtagits i studiesyfte, och 1944 disputerade tysken Rolf Luft på en avhandling vid Uppsala universitet vars empiriska material byggde på mjukdelar och hypofyser från flera av nazisterna halshuggna lägerfångar.

Slutligen konstaterar Högberg att endast två (2!) av de 100-tals pro-nazistiska och högerextrema svenska läkarna stod under övervakning av säkerhetspolisen medan de antifascistiska läkarna omvänt var noga övervakade (liksom än mer de judiska läkarflyktingarna) ända in till krigsslutet: lindholmaren och Brommabon Åke Berglund, som bl a hjälpte SS-flyktingar som ankom till Sverige efter kriget att ta bort de blodgruppstatueringar som SS-medlemmar fick intatuerade i vänster armhåla samt Älvdalens provinsialläkare Gunnar Furugård, en av grundarna av det första svenska nazistpartiet 1924. Skandalöst nog fick Berglund tillstånd av arméchefen generalmajor Archibald Douglas att besöka och bevista det ockuperade Norge i ”studiesyfte” vilket denne utnyttjade genom att vara bosatt hemma hos Vidkun Quisling själv i dennes residens Villa Grande utanför Oslo under ett antal veckor.

Ingen av de pro-nazistiska svenska läkarna drabbades enligt Högberg negativt i karriären (eller privat) under efterkrigstiden av sina politiska ståndpunkter och handlingar innan och under kriget: Tvärtom blev påfallande många av dem både överläkare och chefsläkare liksom docenter och professorer i de fall de valde forskningens väg, och många av dem erhöll även viktiga uppdrag både av regering och riksdag och i samhället i stort. Än idag hänger de porträtt och oljemålningar vid olika högskolor, sjukhus och forskningsinstitut och några står även byster, och gator, byggnader, salar och stipendier är uppkallade efter dem.

Högberg skriver att i Nazi-Tyskland var läkarna bredvid juristerna den yrkeskår som var allra mest överrepresenterad som partimedlemmar i NSDAP: närmare 40% av den samlade tyska läkarkåren skrev in sig i den nazistiska partimatrikeln. I Sverige är det omöjligt att säga hur många av de svenska läkarna som var högerextremister och pro-nazister men av landets 3250 läkare (1940) var åtminstone 111 av dem medstiftare av pro-nazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland (av totalt 407 stiftare), 58 var aktieägare i Sveriges nationella förbunds dagstidning Dagsposten (av totalt 418 aktieägare) och själv ”råkar” jag sitta på en namnlista innefattande ca 350 svenska läkare och medicinare som var medlemmar i olika högerextrema partier och organisationer mellan ca 1924-45: Alla dessa siffror tyder onekligen på en kraftig överrepresentation både inom socialgrupp 1-yrkena i sig och även i relation till hela yrkeskåren.