Kategori: kvinnor

Unga andragenerationskvinnor påbörjar högskolestudier snabbast och mest av alla grupper efter gymnasiet

SCB har idag publicerat en ny undersökning från våren 2020 som handlar om hur det går för de unga vuxna i landet som har genomgått en fullständig och godkänd gymnasieutbildning. Undersökningen visar bl a att kring 70% av alla som examinerades från ett högskoleförberedande program på gymnasiet har eller hade studerat på högskolan.


Den grupp som uppvisar den högsta och snabbaste övergången från gymnasiet till högskolan är unga kvinnor med utländsk bakgrund – hela 43% inom denna grupp påbörjar högskolestudier inom ett år sedan de slutat gymnasiet.


Samtidigt är tyvärr unga vuxna med utländsk bakgrund den grupp som oftast väljer att studera på högskolan för att undvika arbetslöshet efter att ha slutat gymnasiet – hela 4 av 10 av de unga vuxna med utländsk bakgrund har valt att börja studera på högskolan för att slippa vara arbetslösa att jämföra med 2 av 10 bland de unga vuxna med svensk bakgrund.


Tyvärr är även de unga vuxna med utländsk bakgrund mer ofta arbetslösa än de unga vuxna med svensk bakgrund: Hälften av de förstnämnda har någon gång varit arbetslösa sedan de slutade gymnasiet jämfört med knappt 4 av 10 av de sistnämnda.


Dessutom har tyvärr de unga vuxna med utländsk bakgrund i mindre utsträckning ett varaktigt och stabilt arbete än de unga vuxna med svensk bakgrund: Totalt har drygt 7 av 10 med utländsk bakgrund haft ett arbete som varat längre än 6 månader sedan de slutade gymnasiet jämfört med drygt 8 av 10 bland de med svensk bakgrund.


Allt detta innebär att unga vuxna med svensk bakgrund har tid och ”råd” att ta längre tid på sig vad gäller att börja högskolan efter att ha gått ut gymnasiet, att de har lättare att få jobb samt att de har ett mer varaktigt och stabilt jobb när de väl har ett jobb.

Utomnordiskt födda invandrarkvinnor uppvisar en förhöjd självmordsrisk

En ny omfattande registerstudie som undersöker självmord bland äldre i Sverige – de s k ”70-plussarna” – visar att utomnordiskt födda invandrarkvinnor har en förhöjd självmordsrisk.

Tidigare har den svenska (suicid)forskningen (i form av tidigare registerstudier) omvänt indikerat att förutom nordiskt födda invandrare så har risken för att begå självmord (eller för att försöka begå självmord) varit betydligt lägre bland fr a utomeuropeiska invandrare (med undantag av de utomeuropeiska utlandsadopterade som som demografisk subkategori tyvärr leder den svenska självmords- och självmordsförsökstatistiken ”med hästlängder” och de adopterade ”slår” då t o m sverigefinnarna vilka också ”utmärker” sig i siffrornas värld vad gäller självmord/självmordsförsök) än bland majoritetssvenskarna och de nordiska invandrare men nu visar denna studie något annat som hittills inte har varit känt.

Invandrare konsumerar antidepressiva läkemedel (OBS: antidepressiva läkemedel är då en mycket stark skyddande faktor för att förhindra självmord/självmordsförsök i alla grupper i det samhället) i långt mindre utsträckning än majoritetssvenskar och mycket tyder på att psykisk sjukdom är mer tabubelagt och stigmatiserat bland särskilt landets invånare med utomeuropeisk bakgrund än bland majoritetsinvånarna vilket innebär att färre invånare med utomeuropeisk bakgrund har en psykisk sjukdom-diagnos jämfört med majoritetsinvånarna och i slutänden att invånarna med utomeuropeisk bakgrund är svårare att nå för den psykiatriska vården och därmed också tyvärr för olika former av självmordspreventiva insatser och åtgärder.

Det ”normala” vad gäller självmord och självmordsförsök är då att tonåringar/unga vuxna samt just äldre är överrepresenterade och vad gäller den sistnämnda gruppen så är självmord och självmordsförsök oftast kopplade till sjukdomar p g a hög ålder. Efter tonåren och de unga vuxenåren (och den existentiella ångest som tonåren och ungdomen för med sig av ”biologiska” skäl) och fram tills ålderdomen sker sedan generellt inte lika många självmord och självmordsförsök – d v s landets invånare mellan ca 25-75 år mår generellt bäst att döma av statistiken ifråga.

”Risken för självmord är dubbelt så hög hos äldre kvinnor som är födda utanför Norden men bor i Sverige, jämfört med svenskfödda kvinnor, visar en färsk studie. Men i samhället i stort är äldre män överrepresenterade i självmordsstatistiken.”

https://www.svd.se/forhojd-sjalvmordsrisk-hos-aldre-immigranter

”Det innebär en fördubblad självmordsrisk hos invandrarkvinnor, och ännu högre hos de invandrarkvinnor som inte behandlades med antidepressiva läkemedel.

– Detta är registerforskning, och då kan vi inte veta hur varje enskild kvinna mår. Vi kan inte veta om kvinnan som inte får antidepressiva har en depression eller inte. Men i hela gruppen äldre som dör i suicid har ungefär tre fjärdedelar en depression vid tiden för sin död, säger Margda Waern, professor i psykiatri med inriktning suicidologi, vid Sahlgrenska akademin, som gjort studien tillsammans med Khedidja Hedna, forskare vid AgeCap, centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet.

Att risken för självmord var så förhöjd för just invandrarkvinnor överraskade forskarna, som betonar att det är viktigt att nå ut till personer i grupper där psykisk sjukdom är stigmatiserad. Även om det blivit mer accepterat att prata om psykisk sjukdom i Sverige under de senaste årtiondena är det inte säkert att det gäller i alla delar av samhället. Kunskapen om självmord hos äldre har varit knapphändig. Större ansträngningar har gjorts för att öka kunnandet om självmord hos unga personer.

– Just när det gäller användningen av antidepressiva läkemedel är det extra centralt för de äldre eftersom det förskrivs mer antidepressiva till äldre än till någon annan åldersgrupp. Äldre män har de högsta suicidtalen av alla åldersgrupper, så det har verkligen varit en kunskapslucka, säger Margda Waern.

Av äldre personer i hela samhället som behandlas med antidepressiva läkemedel är det fyra gånger vanligare att män tar sitt liv än kvinnor.”

Ensamstående mödrar med utländsk bakgrund är särskilt fattiga

En ny rapport från Försäkringskassan visar att 18% av alla barnhushåll med en ensamstående förälder lider av ekonomisk utsatthet att jämföra med 8% av alla barnhushåll och värst är det för/bland ensamstående mödrar med utländsk bakgrund (d v s både den s k första och andra generationen) – 42% i denna grupp lider av en långvarig ekonomisk utsatthet medan samma sak gäller för/bland hela 58% av de utrikes födda ensamstående mödrarna (d v s de invandrade ensamstående mödrarna).

Om den svenska kvinnorörelsen och rasfrågan: För 100 år sedan i maj 1920 protesterade den dåvarande samlade svenska kvinnorörelsen mot s k rasblandning och mot att icke-vita män och soldater besudlade Europas och Tysklands jord

För 100 år sedan i maj 1920 protesterade den dåvarande samlade svenska kvinnorörelsen mot s k rasblandning, mot s k blandade barn och mot närvaron av icke-vita män och (franska kolonial)soldater i Europas stora ”kulturland” Tyskland, som uppfattades som rasligt ”besudlat” av desamma och inte minst så ansågs de vita tyska kvinnornas (ras)heder vara i fara:

 

Namnlöst.jpg

Hade igår kontakt med journalisten och författaren Ulrika Knutson, som nyligen gav ut den kritikerrosade boken ”Den besvärliga Elin Wägner”, och som kunde bekräfta en märklig uppgift som jag har hittat med anledning av att jag igår preliminärfärdigställde mitt nya bokmanus ”Den svenska rasdiskussionen och de svenska rasfrågorna 1946-77” (356 A4-sidor), som kort och gott handlar om den offentliga svenska debatten om ras och rasism under den omedelbara efterkrigstiden.

96001884_10157451612960847_1444207578190970880_n.jpg

År 1947 valde sex av dåtidens svenska kvinnoförbund, vilka sammantaget organiserade 600 000 medlemmar (inte minst gällde det Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund), att protestera mot att en grupp vita amerikanska sjömän på besök i Sverige hade attackerat en svart amerikansk sjöman på ett nöjesställe i Malmö och knivskurit denne. Protesten tillställdes USA:s ambassadör i Stockholm och föranledde stora rubriker i dåtidens svenska press – ”600.000 svenska kvinnor protesterar mot USA:s rashets” skrev exempelvis kommunistiska Norrskensflamman.
 
I skrivelsen stod det bland annat att läsa att ”rasförföljelse, i vilken form den än uppträder, är oförenlig med demokratisk ordning” och de svenska kvinnoorganisationerna krävde av USA och amerikanerna ”respekt för svenska demokratiska traditioner, vilka avböjer varje form av rasdiskriminering” för ”enligt svensk uppfattning” innebar behandlingen av de svarta amerikanerna ”ett brott mot humanitära krav och en kränkning av människovärdet”.

 

S-K.jpg

En av de sex organisationerna var då Internationella kvinnoförbundet för fred and frihet (IKFF), vars svenska avdelning Elin Wägner hade varit med och grundat och Knutson kunde igår bekräfta, mot bakgrund av 1947 års protestskrivelse, att 1920 så samlade 49 kvinnoorganisationer och religiösa föreningar inklusive IKFF (och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund deltog även då) in osannolika 50 000 namnunderskrifter (Sverige hade då bara knappt 6 miljoner invånare) för att protestera mot det icke-vita inslaget i den franska ockupationen av det tyska Ruhrområdet, som delvis förestods av franska kolonialtrupper från bl a Franska Västafrika, Nordafrika och Indokina, d v s senegaleser, berber, araber, vietnameser och kambodjaner.

NTERR.jpg

Det genomfördes liknande namninsamlingar även i andra länder men genomsvaret från den dåvarande svenska kvinnorörelsen ska ha varit särskilt stort då svenskarna på 1920-talet antagligen var mer s k ”rasmedvetna” än andra folk och fr a så fanns ett starkt motstånd mot s k rasblandning och s k blandade barn i Sverige på den tiden mot bakgrund av föreställningen om svenskarna som världens vitaste, renaste och vackraste folk.

DJU.jpg

Det var då den 21 maj 1920 som den dåvarande svenska regeringen fick denna protestskrivelse från de svenska kvinnoorganisationerna med alla dessa namn och skrivelsen tillställdes även dåvarande Nationernas förbund och kravet var att de vita s k germanska eller ariska kvinnorna skulle fredas från de icke-vita männen från Franska imperiets kolonier över haven.
 
Dessa icke-vita soldater var de första under modern tid som beträdde ”det vita” Europas jord som segrare och som ockupanter i ett ”vitt europeiskt” land även om de då tjänade den franska tredje republiken. Europa var för 100 år sedan inte minst så oerhört mycket vitare än idag.
 
Särskilt de svarta afrikanska soldaterna från de franska kolonierna betraktades fr a som ett sexuellt-rasligt hot mot de vita tyska kvinnornas rasliga heder och i förlängningen mot hela den s k vita rasen men bara 27 år senare (d v s 1947) hade den svenska kvinnorörelsen med IKFF i spetsen uppenbarligen ändrat sin inställning till rasfrågorna.
 
Det kanske inte är den bästa jämförelsen och parallellen men kanske kände dåtidens vita européer och kanske särskilt de vita kvinnorna och inte minst då de vita svenska kvinnorna samma känsla som vissa muslimer kände när USA inrättade sina militära baser på den arabiska halvön och i närheten av Mecka och Medina för några år sedan.
 
De vita svenska kvinnorna fortsatte f ö att vara mer s k rasmedvetna än de svenska männen en bra bit in på 60-talet i olika attitydundersökningar, d v s de var mer negativa till s k rasblandning och till blandade barn, d v s helt enkelt till sexuella intimrelationer över de s k rasgränserna, än de vita svenska männen liksom till invandring och invandrare generellt. Det är först framåt 70- och 80-talen som männen i Sverige blir mer negativt inställda till invandring och invandrare jämfört med kvinnorna.

 

Var hela det koloniala projektet kanske inget annat än ett gigantiskt ”sexprojekt”? Om de icke-vita och vita kvinnornas roll i det europeiska och västerländska imperiebyggandet och om blandbarnens och de blandades betydelse för de globala och post/koloniala rasrelationerna

Litteraturvetaren Merete Mazzarella skriver idag om Julie Peakmans bok ”Licentious worlds. Sex and exploitation in global empires”, och frågar sig om det koloniala projektet egentligen inte var ett enda gigantiskt ”sexprojekt” utöver kyrkans jakt på nya själar, militärens jakt på nya segrar, handelskompaniernas jakt på nya vinster, forskarnas jakt på nya upptäckter och de europeiska furstarnas och staternas jakt på nya länder mot bakgrund av att 80-90% av de européer som ”upptäckte”, besökte, reste till och bosatte sig i länderna och kolonierna utanför Europa utgjordes av (unga) män ända fram tills 1800-talet och fram tills att den jättelika europeiska massutvandringen till bosättarkolonierna över haven inleddes på allvar.
 
Det är också ett faktum att de europeiska männens (mass)övergrepp och (mass)våldtäkter på och (mass)bortrövande av infödda kvinnor gång efter annan var själva grundorsaken till och startskottet för de otaliga krig och konflikter som rasade mellan européerna och de infödda i Nordamerika, Karibien, Sydamerika, Afrika, Asien och Oceanien mellan ca 1500-1800 och även långt senare än så:
 
En massaker på vita män som hyllas i både dagens Nord- och Sydkorea är exempelvis dödandet av det amerikanska fartyget General Shermans hela besättning som ägde rum i augusti 1866 i närheten av Pyongyang efter att de amerikanska männen sades ha börjat förgripa sig på koreanska kvinnor. I Nordkorea heter det t o m att landets nuvarande ledare Kim Jong-uns farfars farfar deltog i dödandet av de vita amerikanska männen som visserligen ledde till en amerikansk straffexpedition och invasion fem år senare och att Korea till slut tvingades öppna sig för Väst som det antagligen sista stora landet på jorden att behöva göra det.
 
Peakmans bok ”återinstallerar” m a o kvinnans avgörande roll och betydelse i det koloniala projektet och i imperiebyggandet och det gäller både de infödda icke-vita kvinnorna och de vita europeiska bosättarkvinnorna och deras efterkommande.
 
Medan flera icke-vita kvinnor som inledde s k intimrelationer med vita män (och i detta fall har det nog ingen betydelse om de gjorde det av kärlek eller ej men naturligtvis uppstod också en mängd s k intimrelationer över de s k rasgränserna i kolonierna som byggde på äkta kärlek mellan de vita männen och de infödda kvinnorna) kom att spela en avgörande roll som s k ”översättare” och verkade som tolkar, vägvisare och interkulturella ”go-betweeners” och ”brokers” mellan européerna och de infödda så kom de utvandrade vita bosättarkvinnorna från Europa att bilda grunden till bosättarstaternas framväxt i Nord- och Sydamerika, Nordafrika, södra Afrika, Östafrika och Australasien på 1800- och 1900-talen.
 
Utan de miljontals vita kvinnor som valde att lämna Europa under dessa århundraden (och i detta fall har det nog ingen betydelse om de gjorde det frivilligt eller ej och av kärlek eller ej då många av dem blev bortgifta men naturligtvis uppstod också en mängd s k intimrelationer i kolonierna som byggde på äkta kärlek mellan de vita männen och de utvandrade vita bosättarkvinnorna) hade bosättarstaterna och bosättarkolonierna aldrig just kunnat bli vita bosättarstater och vita bosättarkolonier, d v s det krävdes en tillräcklig ”kritisk massa” av heterosexuella ”rasseparatistiska” och ”helvita” äktenskap som ledde till att ”helvita” barn föddes i tillräckligt stor mängd för att till slut kunna skapa alla dessa kopior av Europa över haven som bosättarstaterna till slut kom att utvecklas till.
 
Kolonierna över haven fungerade f ö också som något av en ”frizo för Europas alla icke-heterosexuella och många var de fr a icke-heterosexuella män som valde ett liv och en ”karriär” i någon koloni för att kunna leva mer fritt bland de infödda än i det på den tiden religiösa, heteronormativa, pryda och patriarkala Europa.
 
De miljontals s k blandbarn som under århundradena kom till p g a alla s k intimrelationer över de s k rasgränserna ledde till hela s k etnogeneser av nya demografiska subgrupper och s k rasminoriteter som gick under en mängd olika beteckningar i de olika imperierna.
 
De blandade kom fr a att spela en viktig roll under den senkoloniala epoken mellan ca 1900-60 när 100 000-tals blandade barn och blandade vuxna i Europas alla kolonier hamnade i fokus för omfattande politiska och offentliga debatter om just s k intimrelationer över de s k rasgränserna, om de vita männens s k gränslösa sexuella begär efter infödda icke-vita kvinnor och om de blandades prekära situation.
 
Många blandade i kolonierna över haven under senkolonial tid kom också att spela en viktig roll som objekt för vita kvinnors kristna och feministiska välgörenhetsprojekt och senare också som några av de första adoptivbarnen som togs till Europa för att ”räddas” från de ”primitiva” infödda i kolonierna och från de predatoriska vita bosättarmännen där, som sades ha blivit ”djuriska” ”sexmaskiner” som sades ha korrumperats av sexuella förbindelser med de ”lösaktiga” och ”liderliga” icke-vita kvinnorna.
 
De blandade kunde dessutom betraktas som potentiella ”rasförrädare” av de vita bosättarna, som när som helst tänktes kunna ”gå över till” sina icke-vita biologiska mödrars sida och välja den antikoloniala kampen och bli symboliska s k ”patricider” eller fadersmördare (d v s i den vita bosättarfantasin kunde blandbarnen föreställas som att de en dag som vuxna t o m skulle komma att döda sina vita biologiska pappor) medan de betraktades som både ”smutsiga” (då de hade vita män som biologiska fäder) och mer ”civiliserade” av de icke-vita infödda (då de ofta växte upp nära de vita på speciella barnhem, i speciella skolor, i speciella stadsdelar o s v).
 
Denna ambivalenta syn på de blandade gjorde att de blandade nästan alltid kom att bli utsatta, förföljda och förtryckta efter avkoloniseringen och självständigheten, då de kom att via sina s k ”halvvita” kroppar symbolisera den vita imperiemakten, och i många fall valde européerna helt enkelt därför ta med sig alla ”sina” blandbarn och blandade vuxna ”hem” till Europa på 1950- och 60-talen för att de inte skulle råka illa ut och t o m dödas.
 
När det amerikanska imperiet etablerades under Kalla kriget och efterkrigstiden och när 100 000-tals blandbarn kom till p g a de vita och svarta amerikanernas s k intimrelationer över de s k rasgränserna med de infödda kvinnorna upprepades sedan denna process: De blandade betraktades återigen som symboler för det vita imperiet (med alla sina vita och svarta soldater) och blev utsatta för förtryck och marginalisering i den s k Tredje världen och just därför kom de att bli adopterade till USA och till Väst på 1950-, 60-, 70- och 80-talen.
 
”De fungerade som förhandlare, öppnade bordeller, bedrev handel och medlade fred. Men mest av allt blev kvinnorna hänsynslöst utnyttjade. Historikern Julie Peakman har skrivit en rikt illustrerad bok om kvinnornas ofta bortglömda roller under femhundra år av kolonisering.”
 
 
”Imperiebyggandets historia har traditionellt varit äventyrsberättelser med manliga hjältar, och också när synen på imperialism förändrades så att hjältarna blev skurkar har man tenderat att nog så aningslöst fortsätta att föreställa sig att alla med minsta betydelse i berättelserna måste vara män. För feministiska historiker blir det särskilt provocerande när en manlig historiker – Robert Johnson – i sin bok ”Imperialism” från 2003 visar att han förvisso tänkt på kvinnorna men sedan uttrycker sig såhär: ”Problemet är att den som försöker skriva in en roll för kvinnorna riskerar att överdriva deras betydelse.”
 
(…)
 
”Det börjar med de spanska conquistadorernas ankomst till Sydamerika. Från Haiti skrev Columbus ett brev till sin drottning i vilket han omtalade ursprungsbefolkningen i entusiastiska ordalag: ”De är ett kärleksfullt folk utan all girighet och de duger till allt. Jag försäkrar Ers höghet att det inte finns något bättre land eller folk.” Vid återresan till Spanien lämnar han kvar 39 beväpnade män med uppgiften att bygga ett fort, men vid hans nästa besök visar det sig att fortet och hela bosättningen är utplånade. Mannarna hade svikit lokalbefolkningens tillit och gästfrihet, i stället för att förhandla hade de börjat plundra och framför allt hade de kidnappat kvinnor, tills ”varje spanjor hade fem kvinnor att förlusta sig med”, som ett ögonvittne rapporterade. Kvinnor som försökte göra motstånd misshandlades, några fick händerna avskurna.
 
Inte nog med att conquistadorerna var övertygade om att de som kristna fritt kunde ta för sig av allt som tillhörde icke-kristna, de kom som erövrare, många av dem var tidigare fängelsekunder och de såg inte kvinnorna som människor utan som krigsbyte. Begripligt nog fick den manliga befolkningen nog och slog ihjäl inkräktarna. När Columbus kom tillbaka följde en massaker på männen och massvåldtäkter på kvinnorna av vilka hundratals togs som slavar.
 
Det här var ett mönster som skulle upprepas om och om igen på olika håll i världen – och som fortfarande upprepas när olika militära styrkor använder massvåldtäkter och kidnappningar som ett medel för att kuva en fiende.
 
Mönstret var ett annat när koloniseringen var civil snarare än militär. De som kom till Nordamerika för att bedriva handel var beroende av att få ”indianernas” förtroende. Därför – och på grund av det kraftiga kvinnounderskottet – var det inte ovanligt att de tidiga bosättarna gifte sig med ”indianer”. ”Indianprinsessan” Pocahontas – i dag mest känd som Disneyfigur – ska enligt traditionen ha räddat livet på den fromme brittiske tobaksodlaren John Rolfe som hon sedan gifte sig med, men historiker tror att hon snarare träffade honom när hon själv tagits som gisslan av engelsmännen som ville tvinga hennes far att utväxla fångar. Hon var hursomhelst en av de inte alldeles få intelligenta kvinnor som kunde förhandla för sitt folk, men hennes slut blev sorgligt. Hon fördes till England där hon väckte stor uppmärksamhet vid hovet men insjuknade i tuberkulos och dog 1617, bara 21 år gammal. Hennes öde kan ses som symboliskt: det var bara i början som relationerna mellan ursprungsbefolkningen och de vita var goda.”
 
(…)
 
”Med tiden sågs blandäktenskap med alltmer oblida ögon. För Australiens del ville en brittisk politiker – Lord Sydney – lösa problemet med kvinnounderskottet genom att kidnappa kvinnor från Tahiti, men den kreativa idén förverkligades aldrig. Där, såväl som i Amerika, Indien och Afrika, började man i stället importera kvinnor från hemlandet, kvinnor som tog med sig hemlandets seder och var ivriga att skapa borgerlig hemtrivsel – samtidigt som de höll ett svartsjukt öga på ursprungsfolkens kvinnor. Kvinnorna bidrog effektivt till att etablera en systematisk rasåtskillnad.
 
Särskilt påtaglig var rasåtskillnaden naturligtvis i slaveriets USA. Vid 1800-talets början hade kolonialismen redan plundrat Afrika i närmare 300 år, och ingalunda bara på naturresurser som guld och elfenben utan också på människor. Redan före 1800 hade mer än 300 000 människor skeppats ut till Amerika, under första hälften av 1800-talet kom lika många till och 1860 hade landet fyra miljoner slavar. Slavar kunde paras som kreatur, starka män med dugliga kvinnor, i hopp om god avkomma.
 
Eftersom svarta kvinnor uppfattades som liderliga stod det ägarna fritt att utnyttja dem, svarta män ansågs sexuellt omättliga och därför farliga. Blotta rädslan ledde till att hundratals män åtalades för våldtäkt på vita kvinnor och dömdes också i de fall där kvinnan tog tillbaka anklagelserna. Vita kvinnor som hade sex med en svart man blev utfrysta, männen riskerade att bli lynchade eller åtminstone kastrerade.”

Förra året skrevs svensk högre utbildnings och forskarutbildningshistoria

Förra året skrevs svensk högskolevärlds- och högre utbildnings/forskarutbildningshistoria:

År 2019 var det för första gången fler kvinnor än män (51%) som antogs som nya doktorander (och i hög grad p g a att de unga kvinnorna har bättre gymnasiebetyg än de unga männen) liksom för första gången fler utrikes födda än inrikes födda (52%) som gjorde detsamma (och i hög grad p g a alla inresande utländska doktorander som ”konkurrerar” ut de svenska potentiella doktoranderna).FLER.jpg

När Moder Svea uppfattas stå under hot radikaliseras SD:s ledarskikt

SD:s (och det nya TAN-blockets) framtida justitieminister Adam Marttinen sprider länkar till högerradikala alternativmediesajter med filmklipp som fortsätter att underblåsa idén om ”omvänd rasism”, ”rasism mot vita”, ”rasismen mot svenskar” och ”svenskfientligheten” bland landets minoritetsinvånare och använder sig därtill av ett genomrevolutionärt språk som osar av SD:s mytomspunna Kampfzeit-(nazi)skinhead-period?
Namnlöst.jpg
 
På 90- och 00-talen drev SD hårt idén om ”omvänd rasism” men fick då inget gehör för denna idé och just nu verkar de som var med då (d v s SD:s toppskikt) i det närmaste vilja återuppleva sina ungdomsår när militant gatukamp var SD:s ”melodi” men skillnaden är då att just nu sker det på alla sätt och vis ”inför öppen ridå” (d v s inför hela det s k svenska folket) och inte bara i form av obskyra flygblad när t o m Åkesson för sex dygn sedan vågade sig på att ”ta bladet från munnen” och nostalgiskt härja om ”rasismen mot svenskar” i riksdagen som om 90- och 00-talen var tillbaka.

81 procent av kvinnorna med svensk bakgrund fullgör sin eftergymnasiala utbildning att jämföra med 55 procent av alla männen med utländsk bakgrund

År 2018 (ut)examinerades sammanlagt 13 400 studenter från landets olika yrkeshögskoleutbildningar men tyvärr är då skillnaderna mycket stora mellan olika grupper av studenter och dessa skillnader går tyvärr igen bland samtliga högskolestudenter i landet, d v s även om många ungdomar och unga vuxna med utländsk bakgrund faktiskt lyckas ta sig in på en eftergymnasial utbildning och på en högskoleutbildning så misslyckas alltför höga procentandelar av desamma med att gå ut med en färdig examen och därmed med att fullgöra sin utbildning.
EXAMEN.jpg
 
Kvinnor med svensk bakgrund uppvisar den allra högsta examensgraden – 81% i denna grupp tar ut en examen och fullgör sin högskoleutbildning – medan motsvarande siffra för män med svensk bakgrund ligger på 69%.
 
Män med utländsk bakgrund, varav de allra flesta numera är s k ”andrageneration:are”, uppvisar den allra lägsta examensgraden – 55% i denna grupp tar ut en examen och fullgör sin högskoleutbildning – medan motsvarande siffra för kvinnor med utländsk bakgrund ligger på 68%.
 
Ingen verkar dock veta varför så många ungdomar och unga vuxna med utländsk bakgrund (i de allra flesta fall handlar det då om s k ”andrageneration:are”) som trots allt har lyckats ta sig vidare till en eftergymnasial utbildning (d v s de har både klarat sig igenom grundskolan/högstadiet/9:an samt gymnasiet) sedan misslyckas med att fullfölja utbildningen.
 
Vissa menar att alltför många studenter med utländsk bakgrund extrajobbar vid sidan av studierna och då majoriteten av dem fortfarande bor hemma (till skillnad från studenterna med svensk bakgrund, vilka tenderar att flytta från föräldra- och uppväxthemmet vid 18-19 års ålder) så kan det också handla om problem med trångboddhet.

På våren 1945 tog Sverige hem över tusen svenska kvinnor och barn från Tyskland – på våren 2019 verkar de allra flesta inte vilja ta hem ett hundratal svenska kvinnor och barn från Syrien

En liten påminnelse med anledning av Niklas Orrenius och Lotta Härdelins reportage i dagens DN som handlar om de 100-talet svenska kvinnor och barn som är kvar i Syrien efter att IS’ sista fäste har fallit:
 
I februari 1945 började Svenska Röda korset hämta hem samtliga svenska medborgare som fortfarande befann sig i Tyskland under krigets kaotiska slutskede och varav de allra flesta var svenska kvinnor som var tillsammans med tyska män.
 
Detta skedde med svenska regeringens och UD:s bistånd och välsignelse och fram tills april 1945 hade en bra bit över tusen svenska kvinnor och deras svensk-tyska barn kommit till Sverige men dock fick inte de tyska fäderna följa med i de fall då de fortfarande var i livet då de inte var svenska medborgare.
 
I Sverige visste de allra flesta inklusive den dåvarande regeringen att de svenskar som hade stannat kvar i Tyskland in i det sista trots de allierades massbombningar i hög grad var nazister eller åtminstone pro-tyska men trots det så hämtade Sverige hem sina medborgare (d v s de svenska kvinnorna som hade varit tillsammans med tyska män) inklusive 100-tals svensk-tyska barn och varav åtskilliga aldrig hade hunnit sätta sin fot i Sverige då de hade fötts och kommit till under krigsåren.
 
Efter 1945 tog Sverige också emot 100-tals s k ”nazistbarn” som hade kommit till inom det s k Lebensborn-projektet (d v s barn till tyska SS-män och kvinnor från fr a Norge och Danmark) vilka inte var svenska medborgare eller hade någon svensk anknytning överhuvudtaget liksom barn till suiciderade, avrättade och exilerade nazister vilka adopterades av svenskar på bl a USA:s inrådan. T ex hamnade SS-generalers och Gestapo-chefers barn i Sverige efter kriget liksom, sade ryktet på den tiden, barn till självaste nazisteliten såsom bl a en son till Reinhard Heydrich (sade då ryktet på den tiden i alla fall).

 

 

DN x 2.jpg

Över en tredjedel av alla majoritetssvenska män och (möjligen) en fjärdedel av alla unga majoritetssvenska kvinnor skulle rösta på SD om det vore val idag

Över en tredjedel av alla majoritetssvenska män och (möjligen) en fjärdedel av alla unga majoritetssvenska kvinnor skulle rösta på SD om det vore val idag:
 
KD är just nu (och dessutom i rasande takt) på väg att bli Sveriges ”svar på” och motsvarighet till nederländska FvD (Forum voor Democratie), franska DLF (Debout la France) och flera liknande partier runtom i Europa, d v s kort och gott det parti som inte är det ”klassiska” och stora högerpopulistiska partiet och ej heller det ”traditionella” och gamla högerpartiet utan det parti som hamnar någonstans mellan det gamla högerpartiet (d v s M för svensk del) och det stora högerpopulistiska partiet (d v s SD för svensk del). KD har helt enkelt lyckats ”profitera” på den konservativa orkan som just nu blåser över västvärlden inklusive över Sverige och som stavas att ”fronta” mot allt vad utomeuropeisk invandring heter.
 
I Sifos senaste opinionsmätning är det statistiskt säkerställt att det nu bara skiljer knappt 4 procentenheter mellan M och KD och KD kommer kanske möjligen snart att tangera och t o m ”spräcka” sitt egna opinionsmätningsrekord på 13,9% som gällde 1999 under Alf Svenssons tid (OBS: KD under Svenssons tid var då ett helt annat parti än KD under Busch Thors tid och fr a har både KD:s kärnfrågor och väljarunderlag förändrats sedan 1999).
 
Medan M fortsätter att ”blöda” väljare till både SD och KD så fortsätter SD att konsolidera sig som Sveriges näst största parti före M och efter SAP.
 
Bland landets män är SD numera lika stora som SAP med ett stöd på över 25% bland männen som är mellan 30-64 år gamla och bland männen som är mellan 50-64 år gamla så ligger stödet för SD numera på hela 31%. Mycket tyder på att SD och SAP därmed är jämnstarka bland landets arbetarmän och särskilt gäller det den övre arbetarklassen och LO:s övre skikt. Därtill är SD och M antagligen numera jämnstarka bland landets företagare.
 
Översatt till majoritetssvenska män och män med bakgrund i övriga Norden så innebär det att en bra bit över en tredjedel av alla majoritetssvenska och nordiska män i landet skulle rösta på SD om det vore val idag.
 
SD ”vinner” numera också allt fler kvinnor och fr a gäller det de unga kvinnorna: SD ligger nu på närmare 18% bland alla kvinnliga väljare mellan 18-29 år och vilket är mycket anmärkningsvärt då 35-40% av alla invånare mellan 18-29 år numera har utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund. Översatt till majoritetssvenska kvinnor så innebär det möjligen att hela 25% av alla unga majoritetssvenska kvinnor skulle rösta på SD om det vore val idag.
 
SD har fram tills nu haft mycket svårt att attrahera landets kvinnor inklusive de majoritetssvenska kvinnorna och särskilt gäller det de medelålders och äldre kvinnorna bland vilka SD har ett lågt eller t o m mycket lågt stöd. Detta har resulterat i att samtliga andra riksdagspartiers väljarkårer (utom möjligen M) har dominerats av kvinnor fram tills nu p g a att SD har lagt beslag på en så extremt hög andel av landets män. Den senaste Sifo-undersökningen indikerar därmed att någonting håller på att hända bland landets unga vuxna kvinnor och att SD s a s har ”framtiden för sig” åtminstone bland tonårstjejerna och bland de 20-åriga kvinnorna.
VAL.jpg