Kategori: kungafamiljen

Idag fyller kungen 75 år som är namngiven efter högerextremister och vars föräldrar var högerextremister och som har omgetts av högerextremister under uppväxten och vuxenåren

Idag fyller konung Carl XVI Gustaf 75 år som är namngiven och döpt efter greve Folke af Wisborg och prins Hubertus av Sachsen-Coburg-Gotha.

https://www.kungahuset.se/press/pressmeddelanden/aretspressmeddelanden/hmkonungens75arsdag.5.3d544ca01784aaa522d1a08f.html

Greve Folke var innan och under kriget medlem och aktiv i pro-(nazi)tyska och ”överklassnazistiska” Svensk-tyska föreningen och han bjöd bl a in Rudolf Hess och ett flertal av de tyska nazistledarna som senare dömdes som krigsförbrytare i Nürnberg till Sverige och skickade en delegation som uppvaktade A.H. på dennes 50-årsdag i Berlin den 20 april 1939 medan prins Hubertus var medlem i det tyska nazistpartiet NSDAP och stupade som Luftwaffe-pilot och krigshjälte i dagens Ukraina 1943.

Efter kungens födsel utsåg den dåvarande kungen Gustaf V hertig Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha till kungens gudfar. Hertig Karl Edvard kunde dock inte närvara på kungens dop i Riddarholmskyrkan i Stockholm och agera fadder åt Sveriges nyfödda arvprins då han just då satt fängslad hos de allierade som nazistisk krigsförbrytare.

Kungen, vars båda föräldrar var explicit pro-(nazi)tyska, kom under uppväxten, ungdomen och vuxenåren att omges av f d (?) nazister och högerextremister och han umgicks själv med en friherre som var medlem i nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP) och som kungen ska ha lajvat SS-soldat tillsammans med i en sydsvensk skog (OBS: att som kronprins klä ut sig till SS-soldat är måhända inget anmärkningsvärt i sig mot bakgrund av den särskilda humor som gäller inom aristokratin – kungen har t ex flera gånger agerat i ”blackface” och i ”brownface” när han har klätt ut sig till afrikan respektive arab – d v s det anmärkningsvärda är inte handlingen i sig utan sällskapet i form av en NRP-medlem, som visserligen sedermera begick självmord i en jaktstuga i Småland). Exempelvis kröntes kungen av en högerextremist som också vigde kungen och Silvia, begravde kungens mor och döpte kungens tre barn inklusive kronprinsessan Victoria.

Kungen liksom Silvia kom själv att engagera sig i ”överklassnazistiska” Svensk-tyska föreningen på 1970-, 80- och 90-talen och kungen liksom Silvia skickade regelbundet tackkort och lyckökningar till högerextrema Sveriges nationella förbund (SNF) och Nysvenska rörelsen i samband med att dessa båda organisationer skickade telegram till Stockholms slott och till kungen och hovet när de avhöll sina årsmöten.

År 1983 lät kungen öppna de svenska kungarnas egen kyrka Riddarholmskyrkan i Stockholm åt högerextrema SNF varje år den 30 november och ända fram tills 1990-talets slut efter att Stockholmsanarkisterna hade förstört SNF:s kransnedläggning vid Karl XII-statyn i Kungsträdgården året dessförinnan.

Då ingrep kungen likt en räddande ängel och öppnade upp Riddarholmskyrkan åt SNF medan Skansen försåg SNF med drabantuniformer och efter ceremonin, som SNF:s frontorganisation Narvaförbundet stod för, brukade deltagarna avsluta med en kvällssupé och gärna en efterföljande s k nachspiel med konjak och cigarr på närbelägna Café Opera.

Flera av deltagarna vid den högerextrema 30 november-ceremonin i Riddarholmskyrkan i Stockholm var anställda vid Stockholms slott och hovet såsom chefen för Bernadottebiblioteket Göran Alm som förtjust besåg när ståtliga och välbyggda majoritetssvenska (nazi)skinheads med enorma torson och svällande bicepsmuskler marscherade in i Riddarholmskyrkan till tonerna av pampiga Marcia Carolus Rex iförda Skansens uniformer.

Nu är prins Carl Philips samtliga tre söner uppkallade efter pro-tyska och pro-nazistiska släktingar

Det heter som bekant ”tredje gången gillt” i svenska språket när något äger rum för tredje gången ”på raken” men vad gäller Huset Bernadotte så måste det så klart bli fjärde gången gillt (då det ju trots allt handlar om Sveriges och svenskarnas förnämsta familj):


https://www.kungahuset.se/kungafamiljen/aktuellahandelser/aretsaktuellt/prinsjulianherbertfolke.5.3d544ca01784aaa522d74e4.html

Idag har Kungl. Hovstaterna (eller kort och gott Hovet) offentliggjort att prins Carl Philips och prinsessan Sofias tredje barn och son ska heta prins Julian Herbert Folke och att han ska utses till hertig av Halland. Det har kungen beslutat på dagens konselj i Konseljsalen på Stockholms slott.


Detta innebär nu att minst fyra av kungabarnens barn bär ett namn som tidigare har burits av en pro-nazistisk släkting varav tre är prins Carl Philips och prinsessan Sofias tre söner.


Prins Julian är uppkallad efter greve Folke Bernadotte af Wisborg som under 1930- och 40-talen var medlem och styrelseledamot i och omväxlande kassör och sekreterare för pro-tyska och s k ”överklassnazistiska” Svensk-tyska föreningen. Även kungen är f ö uppkallad efter samme greve.


Greve Folke ”frotterade” sig med lejonparten av den nazistiska eliten såsom bl a Franz von Papen, Rudolf Hess, Fritz Todt, Fritz Sauckel, Hermann Göring, Leonardo Conti, Hans von Tschammer und Osten m fl vilka besökte Sverige på grevens och föreningens inbjudan och föreläste på Grand Hôtel i Stockholm.


Det var sannolikt därför som greven senare vid krigsslutet ledde och lyckades genomföra den så berömda Vita bussarna-expeditionen så väl då han redan kände de tyska nazitopparna sedan gammalt.


Efter kriget hjälpte greven även SS-Brigadeführer Walter Schellenberg (med entourage) att komma till Sverige så att denne skulle kunna få vila upp sig innan han blev de allierades fånge och han inhyste denne på sitt slott Dragongården som idag är Folkrepubliken Kinas ambassad. Greven reste sedan t o m ned till Nürnberg i samband med krigsförbrytarrättegången där för att agera karaktärsvittne åt Schellenberg, som spelat en stor roll för Vita bussarna-expeditionens framgångsrika genomförande, d v s för att vittna om att denne var en s k gentleman och inte någon nazist.


Även prins Julians storebror prins Gabriel vars fullständiga namn är Gabriel Carl Walther och som är hertig av Dalarna är också han uppkallad efter en pro-nazist – nämligen efter sin farmors far NSDAP-medlemmen Walther Sommerlath.


Prins Carl Philips äldste son prins Alexander, hertigen av Södermanland, som heter Alexander Erik Hubertus Bertil är i sin tur namngiven efter ännu en släkting som var NSDAP-medlem och som dessutom stupade som krigshjälte på östfronten under kriget – nämligen prins Hubertus av Sachsen-Coburg und Gotha som också kungen själv är uppkallad efter.


Slutligen är Sveriges arvprinsessa Estelle, hertiginnan av Östergötland och dotter till kronprinsessan Victoria och prins Daniel, uppkallad efter den pro-tyske greve Folke Bernadottes fru Estelle, som också hon kom att träffa merparten av de tyska nazistledarna tillsammans med sin make och även dansa med åtskilliga av desamma på de efterföljande middagarna med dans till levande orkester som följde på föredragen i Vinterträdgården på Grand Hôtel i Stockholm.

Om att kunna alla Sveriges kungar utantill och i följd

”Kul” att fr o m nu ha denna bild/affisch hängandes på väggen i min övernattningsbostad i Karlstad, som jag fick i form av ett vykort av min morfar när jag var runt 4 år gammal.

107377893_10157657214625847_7817589438203546522_n.jpg

Ungefär vid samma tid hade jag enligt mina föräldrars vittnesmål fått överta ett teaterprogram av just mina föräldrar, som rörde en pjäs som handlade om Baltzar von Platen och Göta kanals liksom Motalas tillblivelse, och det var det teaterprogrammet från 1975 som triggade mitt historiska intresse som sedan dess har hållit i sig och inte på något sätt falnat.

Jag lärde mig därefter kungalängden utantill från Gustav Vasa och framåt inklusive regenttiden (d v s årtalen för när varje regent regerade) och namnen på kungarnas fruar/drottningarna tack vare denna bild/detta vykort/denna affisch som härrör från unionstiden mellan Sverige och Norge och från Oscars II tid.

209800320_814021106142831_4284087648902743027_n

När jag därefter fyllde 5 år gav pappa mig Lars O. Lagerqvists vid det här laget klassiska bok ”Sverige och dess regenter under 1000 år” i present och därefter ”tvingade” jag mina föräldrar att om och om igen läsa om kung efter kung som en slags ”god natt-sagor” på kvällarna innan jag somnade (inte särskilt uppbyggande/upplyftande så klart ”den och den kungen stupade där och där”, ”den och den kungen blev ihjälslagen av den och den” eller ”den och den kungen hade ihjäl den och den” o s v) samtidigt som jag memorerade hela den svenska kungalängden från Erik ”Segersäll” till Carl XVI Gustaf.

På dagis blev jag samtidigt ö/känd bland förskolelärarna för att just kunna alla Sveriges kungar liksom alla världens dåvarande suveräna stater och deras huvudstäder och flaggor och en massa annat onödigt som går att lära sig utantill såsom namnen på de olika nordamerikanska urfolken och deras mest berömda s k hövdingar, namnen på Napoleons alla segrar (d v s namnen på slagfälten och årtalen för varje enskilt slag) och hans marskalkar o s v.

Efter att jag sedan började (grund)skolan minns jag att äldre barn som gick på mellanstadiet och kanske t o m på högstadiet uppsökte mig på skolgården under rasterna på Södra skolan i Motala och uppmanade mig att rabbla Sveriges regentlängd inför något prov som de skulle ha eller bara för att det helt enkelt fascinerade och/eller roade dem och ibland minns jag att jag t o m fick pengar av dem (i form av mynt) för att göra det.

När jag sedan själv gick på mellanstadiet började jag rita av/upp samtliga Sveriges och Europas kungadynastiers och furstehus stamtavlor, vilka sammanlagt kom att fylla 8-9 s k kollegieblock eller över 600 A4-sidor och 10 000-tals namn och det var i samband med det gigantiska projektet som jag dels på egen hand började resa till Linköping med buss för att låna mängder av böcker om Europas alla regenter och furstar genom tiderna och dels blev ”biten” av Huset Habsburgs historia (jag minns att jag t ex fick tillåtelse att låna böcker från Linköpings universitetsbibliotek redan när jag gick i 5:an).

”Tack vare” denna besatthet och fixering vid Sveriges och Europas furstehus har jag samtidigt därefter och genom åren tyvärr kommit att spendera enorma summor och belopp på att besöka alla dessa furstehus ruiner, borgar, slott och palats liksom gravar, monument och andra materiella minnesmärken från Nord- till Sydeuropa och från Väst- till Östeuropa, d v s det handlar samtidigt om en tämligen meningslös ”hobby” som inte har lett någonstans annat än att den har kostat alltför mycket rent ekonomiskt.

Jag minns sedan att i samband med ett av mina första sommarjobb, som jag hade redan i 6:an (d v s under mellanstadiets sista år), när jag var någon slags hjälpreda åt en snickare, så blev denne mäkta förvånad och i det närmaste chockad över att jag kunde ”namedroppa” de tyska furstehusen och några av de mest berömda tyska kejsarna, kungarna och furstarna i tysk historia (såsom Husen Wettin, Wittelsbach och Hohenzollern eller kejsar Fredrik I Barbarossa, kung August ”den starke” eller kurfurst Fredrik Vilhelm I) då snickaren ifråga råkade vara en invandrad tysk man. Senare i livet i 25-årsåldern sökte jag sedan jobb som genealog på Riddarhuset i Stockholm men fick dock ej tjänsten.

Än idag kan jag faktiskt fortfarande rabbla större delen av den svenska regentlängden utantill men jag har definitivt glömt bort den exakta regenttiden för varje enskild regent liksom namnen på drottningarna och även hur de exakt var släkt med och relaterade till varandra men jag kan samtidigt än idag och utan problem känna igen en specifik kung som är avbildad på en viss tavla, teckning eller fotografi.

Kung Emund ”den gamles” grav?

Ända sedan tonåren har jag roat mig med att systematiskt resa runt i Östergötland och i landet i övrigt och även i andra länder (såsom Roskilde i Danmark, Gamle Oslo i Norge och Kraków i Polen) för att besöka och ”beta”/”bocka” av de svenska kungaätternas och furstehusens gravar (Stenkilarna, Erikska och Sverkerska ätterna, Bjälboätten, Huset Vasa o s v) inklusive de olika dynastiernas kungar, drottningar, prinsar och prinsessor varav åtskilliga just är belägna i mitt hemlandskap såsom i Vreta kloster, Omberg/Alvastra, Söderköping och Linköping men också i Varnhem, Gudhem och Husaby i Västergötland, i Uppsala och så klart i Stockholm med omnejd men denna gravplats hade jag dock missat fram tills alldeles nyligen:
107412738_10157648662875847_7268329488674318371_n.jpg
 
Enligt den s k folktraditionen eller muntliga traditionen ska detta då möjligen vara kung Emund ”den gamles” eller Emund ”slemmes” gravplats från 1060-talet som är belägen i Årsta i Stockholm.

Om kungens blackface:ande och rasperformativa praktiker

Mot bakgrund av den pågående Black Lives Matter-rörelsen påminner jag gärna om att kungen år 2006 var på fest hos friherre Carl De Geer på Stora Wäsby slott i Upplands Väsby i blackface-mundering utklädd till afrikansk ”hövding” då denna fest hade ”Afrika” som (klädkod)tema vilket fick flera av de partajande adelsmännen och finansmännen som bevistade festen att gå loss på sina rasstereotyper och iscensätta sina mest förbjudna rasfantasier om Afrika och afrikaner. I en av slottssalarna ska även två ”kannibaler” ha stått och rört i en gryta – d v s troligen två vita män som var svartsminkade och halvnakna vilka möjligen hade hyrts in av friherren.
104453093_10157591398060847_8230729926188340120_n
 
Ända sedan kungen var tonåring har han både upprepade och åtskilliga gånger iscensatt sig själv som icke-vit i både privata och halvoffentliga sammanhang då hela den rasperformativa traditionen (d v s att som vit iscensätta olika icke-vita karaktärer med hjälp av smink och masker, ansiktsmimik, kroppsrörelser, kläder, ögonlinser, hårfärg, peruker, frisyrer och andra kroppsförvandlingstekniker vilka ofta kombineras med olika språkliga uttryck såsom ”yalla yalla”, “bongo bongo”, ”hugga chaka”,”ugh ugh”, ”chip chop” eller “tjing tjong”) ursprungligen härrör från aristokratin och överklassen (redan på 1600-talet kunde t ex franska adelsmän ibland klä ut sig till ”indianer” på middagar, fester och baler på de franska slotten) såsom under påskhelgen 1971 när kungafamiljen firade påsk i sin stuga i Storlien och kungen, som då fortfarande var Sverige kronprins, lät sig fotograferas bland ”vanligt folk” i blackface.
 
Kungen har vidare även klätt ut sig till arab och brunsminkat sig på privata tillställningar och fester antagligen också till indier och kines och han ska även enligt uppgift ha fått Säpo-livvakter att styra ut sig i blackface och stå vakt i det närmaste avklädda från topp till tå (och blottandes sina vältränade manskroppar som sminkats bruna eller svarta festen till ära) med undantag för underbyxorna.

Kan det verkligen stämma att den som både deltog i att kröna kungen, viga kungen, begrava kungens mor och döpa kungens tre barn var högerextremist?

När KB:s digitala tidningsartikelarkiv blir något av en drog sisådär någon gång per dygn (eller kanske två gånger t o m):
HANS.jpg
 
”Alla” vet så klart redan att både kungen och ett flertal av kungens barnbarn är döpta efter (nazi)tyska krigshjältar och släktingar samt att både kungens och drottningens föräldrar var pro-nazister, att de svenska kungadynastiernas gravkyrka uppläts åt den svenska s k nationella rörelsen med kungafamiljens goda minne ända fram tills 90-talets slut samt att den s k hovstat som omger Huset Bernadotte har ”vimlat” av nazister, högerradikaler och högerextremister sedan många decennier tillbaka.
 
Däremot vet nog inte särskilt många att den präst som både krönte kungen, vigde kungen (och drottningen), begravde kungens mor och döpte kungens tre barn inklusive kronprinsessan (senare skulle samma person även ge ut en bok tillsammans med kronprinsessan, som är den enda s k specimen/post som kronprinsessan har i egenskap av att vara författare i biblioteksdatabasen Libris) en gång i tiden var frivillig i Finska fortsättningskriget, när Finland slogs på axelmakternas sida, tillsammans med 100-tals andra svenskar varav kanske 2/3 var organiserade högerextremister samt själv både innan, under och efter kriget aktiv inom den svenska s k nationella rörelsen.
 
Det handlar om friherre Hans Åkerhielm, fältprost och överhovpredikant, som redan under kriget stod nära Huset Bernadotte, och som därför lyckades få kungens pro-nazistiska far arvprins Gustaf Adolf (som f ö prenumererade på de s k lindholmsnazisternas tidning med postadress Stockholms slott) att besöka de svenska högerextrema krigsfrivilliga vid fronten i Karelen för att stötta dem moraliskt. Den i Karelen krigsfrivillige Filip Rytterås har i sin självbiografi och inte utan stolthet återgivit ett samtal mellan honom själv och Åkerhielm där den senare ska ha sagt följande om svenskarna som stred där:
 
”Visst är det åtskilliga i kompaniet som följer Lindholms ideal. Men resten är ju inte heller patentdemokrater av den sort som accepteras där hemma. Alla är vi nationalister och tror oss göra en insats för det Sverige, som står högt över riksdagspartiernas äckligt småskurna käbbel. Är inte tankefriheten så stor i ett demokratiskt land, att en ärlig och fosterlandsälskande idealist får leva och dö på sin tro, om han vill? Och vilka är det som bryr sig om oss, som… visar, att vi inte ligger bortglömda vid Nordens östgräns? Är det de demokratiska tidningarna kanske? Skulle inte vi känna mer samhörighet med dem som visar uppskattning av vår insats?”.
 
År 1939 deltog Åkerhielm i grundandet av det som senare kom att bli Försvarsfrämjandet tillsammans med ett flertal s k ”överklassnazister” inom fr a officerskåren som till största delen var medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund, och som efter kriget lät flera av A.H.:s generaler och Himmlers SS-toppar, som då befann sig i exil i Latinamerika eller i Mellanöstern, skriva i föreningens olika tidskrifter (naturligtvis översattes artiklarna från tyska till svenska). Den 30 november 1943 deltog Åkerhielm vidare på en högerextrem tillställning på dåvarande Restaurang Rosenbad (d v s dagens Rosenbad) och samma år talade han på Svenska aktiva studentförbundets möte på dåvarande Stockholms högskola (d v s dagens Stockholms universitet), som under en period organiserade 100-tals pro-nazistiska studenter i huvudstaden innan dess ledare greps och dömdes för spioneri för tyskarnas räkning.
 
År 1945 deltog Åkerhielm på en stor middag på Karlbergs slott i Stockholm där högerextrema Stay Behind kan sägas ha bildats i och med att den nazistiske finlandsfrivillige Otto Hallberg reste sig upp under den mytomspunna middagen och höll ett tal inför de församlade veteranerna som hade överlevt Andra världskriget och lyckats ta sig hem till Sverige och uppmanade dessa att ansluta sig till den ”svenska motståndsrörelsen” (d v s högerextrema Stay Behind), vilket Åkerhielm och de allra flesta andra som var där gjorde. Även efter kriget dök Åkerhielm regelbundet upp i högerextrema sammanhang: Åkerhielm höll exempelvis föredrag för högerradikala Sveriges nationella förbunds frontorganisation Lützenförbundet 1978 samtidigt som han var pastor i Kungl. Hovförsamlingen och Kungl. Hovstaternas och Huset Bernadottes överhovpredikant och egen präst.
 
Så sent som 1995 deltog Åkerhielm i Stay Behind-frontorganisationen Nordiska krigs- och FN-veteranförbundets avtäckande av ett monument på dåvarande Livregementets dragoners (d v s K1) kaserngård i Stockholm till minne av de svenska högerextrema krigsfrivilliga i Finland tillsammans med förbundets grundare och ordförande Åke J Ek, som var den som tog över ledningen för högerextrema Stay Behind efter Hallberg, samt i närvaro av flera höga svenska officerare och Försvarsutskottets dåvarande ordförande Arne Andersson (m).
 
Åkerhielm var antagligen den som fick både kungen och drottningen att engagera sig för Svensk-tyska föreningen på 1970-, 80- och 90-talen, som då fortfarande leddes och drevs av s k ”överklassnazister”, och han var vidare sannolikt den som fick både kungen och drottningen att regelbundet skicka tackkort och lyckökningar till bl a Nordiska rikspartiet, Sveriges nationella förbund och Nysvenska rörelsen i samband med att dessa organisationer skickade telegram till Stockholms slott och hovet när de avhöll sina årsmöten.
 
År 1983 fick Åkerhielm antagligen kungen och drottningen att öppna Riddarholmskyrkan för högerextremisterna. Detta berodde på att de dåvarande Stockholmsanarkisterna hade börjat motdemonstrera i Kungsträdgården den 30 november och stört kransnedläggningen vid Karl XII-statyn. Då ingrep Åkerhielm likt en räddande ängel och öppnade upp Riddarholmskyrkan medan Skansen försåg högerextremisterna med drabantuniformer och efter den pampiga ceremonin brukade deltagarna avsluta med en kvällssupé och gärna en efterföljande s k nachspiel på närbelägna Café Opera.
 
Fram till sitt eget frånfälle 2003 gravsatte Åkerhielm även 100-tals nazister och högerextremister ända från krigsåren och fram till sin egen bortgång såsom svenska finlandsfrivilliga som hade deltagit i Finlands olika krig, svenska SS-frivilliga som hade kämpat både i öst, väst och syd liksom då även kungens mor pro-nazisten prinsessan Sibylla.
 
Åkerhielm vigde f ö hovrättsråd Gösta Hagströmer, d v s Raoul Wallenbergs kusin, och Ingvor Barthen, vilka sedan blev föräldrar till finansmannen Sven Hagströmer, d v s grundaren av Raoul Wallenberg Academy, antirasist och ägare till bokförlaget Fri Tanke tillsammans med Christer Sturmark och Björn Ulvaeus, så ”herrens vägar äro outgrundliga” som det heter.

Ännu en av kungens nära vänner har nu gått bort

Friherre Erik Belfrage, en av Sveriges sista stora s k toppdiplomater av den gamla skolan, har gått bort av viruset. Belfrage var en av kungaparets närmaste vänner som bl a har jagat tillsammans med kungen ett flertal gånger och han var likaså en ofta sedd gäst vid de kungliga middagarna på de olika kungliga slotten. Belfrage var även tillsammans med kungen under det beryktade besöket hos sultanen av Brunei.
 
Belfrages bror Frank, som figurerade i den s k Panamaläckan, arbetade f ö också på UD och han var den som bokade och arrangerade kungens statsbesök och både besök till landet och när han själv var på besök i andra länder. Belfrage stod dessutom också nära familjen Wallenberg och dess maktbolag Investor, som han arbetade för under många år.
 
Belfrage var inte minst en av kungens nära vänner som han växte upp tillsammans med och bl a gick de båda på Sigtuna läroverk tillsammans. Efter greve Lewenhaupts självmord och friherre Belfrages frånfälle under den pågående pandemin har nu kungens barndoms- och vänskapskrets glesnat betydligt. En annan av kungens nära vänner blev vådaskjuten redan på 70-talet – friherre Johan Lövenskiold som kungen ska ha ”lajvat” SS-soldat tillsammans med någonstans i Skåne och som dessutom var medlem i nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP) – och ond bråd död har då drabbat kungen ända sedan barnsben när hans pro-nazityska far arvprinsen förolyckades i Danmark.
drottning_silvia_belfrage_aok_article3.jpg
 
Och då Belfrage syns på detta fotografi tillsammans med två andra av UD:s legendariska toppdiplomater – nämligen Jan Eliasson och Sverker Åström – kan jag så klart inte låta bli att påminnas om att jag en gång i tiden hittade att hbtq-ikonen Åström, som anses ha varit hjärnan, arkitekten, den grå eminensen och spindeln i nätet bakom den svenska efterkrigstida neutralitetspolitiken, var medlem i högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF) under perioden 1932-37.
 
Åström anslöt sig till SNF den 14 december 1932 efter att ha besökt ett rasideologiskt föredrag som Uppsala-avdelningen anordnade som handlade om ”ras och kultur” och han kvarstannade i organisationen under sina studieår i både Uppsala och (Nazi-)Tyskland. År 1934 gick han sedan med i SNF:s studentklubb i staden liksom i Heimdal och erhöll sedermera ett generöst (nazi)tyskt stipendium som möjliggjorde att han kunde studera statsrätt och folkrätt (av Carl Schmitt-snitt) vid de båda genomnazifierade universiteten i Kiel och i München mellan 1936-37. Åström återvände sedan till landet med toppbetyg och 1939 fick han anställning på UD där han sedermera blev kollega med Belfrage och resten är då svensk efterkrigs- och Kalla krigs-historia.

Om två monarkers tal till nationen

Ursäkta sexismen men det märktes ändå på något sätt i förrgår att den ena monarken har fått uppleva ett flertal krig och konflikter, världshistoriens största kolonialimperiums undergång, irländarnas alla bomber och granater, ”BoJos” högerradikala knasigheter och just nu en pandemi utan dess like sedan ”spanskan” på 20-talet som t o m riskerar att ta hennes förstfödde son ifrån henne medan den andre monarken nog mest bara har ägnat sig åt ”bilar, bärs och brudar”.

91955214_10157342877420847_2943603231277711360_n.jpg

Historien om när ”gamle kungen” Gustaf VI Adolf tog emot 53 svarta amerikanska barn på Stockholms slott i januari 1966

Den osannolika men icke desto mindre sanna berättelsen om när ”gamle kungen” Gustaf VI Adolf tog emot 53 svarta amerikanska (underklass)barn på Stockholms slott i januari 1966:

Alla vet idag att vår nuvarande kung nog inte är särskilt antirasistiskt lagd annat än att han genom åren har hållit ett antal tal ”till folket” som utan tvivel har haft ett antirasistiskt budskap (och som sannolikt har skrivits av andra än han själv) och att han tidigare, när han levde ett s k vilt partyliv (vilket han gjorde långt upp i åldern och ända in på 2000-talet) drogs till minoritetskvinnor och även hade icke-vita ”flickvänner”. Samtidigt har kungen klätt ut sig till ”arab” och brunsminkat sig på visserligen riktigt blöta ”överklasspartyn” och han har dessutom fått Säpo-vakter att svartsminka sig och agera ”afrikanska” betjänter iklädda endast kortbyxor/”kalsingar” på likaledes visserligen rejält blöta ”överklasspartyn”.

Inte många vet dock att ”gamle kungen” Gustaf VI Adolf verkligen var antirasistiskt lagd utöver att han var antifascistiskt lagd då han under kriget som kronprins tillhörde den anti-tyska grenen av Huset Bernadotte i motsats till både sin pro-tyska far kung Gustav V och sin pro-tyska son arvprins Gustaf Adolf, d v s vår nuvarande kungs förolyckade far.

Alla vet visserligen idag att vår tidigare kung tog emot Martin Luther King och Harry Belafonte på Stockholms slott i maj 1966 i samband med att Martin Luther King talade på Kungl. Operan i Stockholm medan Harry Belafonte uppträdde där tillsammans med bl a Alice Babs, Lasse Pöysti, Monica Zetterlund, Hasse Alfredson och Tage Danielsson och tillsammans samlade in närmare 1 miljon kr i dagens penningvärde som gick direkt till att finansiera den svarta amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Sedan vet kanske inte alla men många också att Martin Luther King besökte Sverige och Stockholm redan i december 1964 i samband med att han tog emot Nobels fredspris i Oslo och att han då även träffade Katarina Taikon samt att ”gamle kungen” ska ha bidragit med pengar ”ur egen ficka” när Harry Belafonte saknade de medel som krävdes för att få flera av de s k svarta pantrarna-aktivisterna frigivna mot borgen.

Det allra mest spektakulära och närmast osannolika som Gustaf VI Adolf ”gjorde sig skyldig till” i antirasistisk väg var dock inte (enligt mig i alla fall – och för bara en kort tid sedan hittade jag då visuella spår av denna fullständigt unika ”barnaudiens” på Stockholms slott även om bildspåren tyvärr är rejält suddiga men de är då inte på något sätt ”fake news” utan denna händelse ägde verkligen rum) att han upplät Kungl. Operan åt Martin Luther King för att direkt stötta den svarta amerikanska medborgarrättsrörelsen eller gav Harry Belafonte pengar för att indirekt stötta Black Panther Party utan att han i januari 1966 gav audiens åt hela 53 svarta amerikanska barn och ungdomar på Stockholms slott som hade bjudits in till Sverige från ”Chicagos slum”, som det hette i dåtidens svenska press, för att få uppleva ”en glimt av ett generöst och fördomsfullt land” som Dagens Nyheter skrev.

Det är svårt att tänka sig att någon annan monark i västvärlden skulle ha gjort något sådant kring mitten av 1960-talet och det är likaledes svårt att tänka sig att vår nuvarande kung skulle ge audiens på Stockholms slott åt 53 barn och ungdomar med utomeuropeisk bakgrund från bl a Tensta, Fittja, Gårdsten, Rosengård, Vivalla, Gottsunda och Kronoparken eller för den delen åt 53 syriska flyktingbarn.

De 53 unga amerikanerna omväxlande bussades och flögs runt i Sverige och inhystes hos svenska värdfamiljer varhelst de befann sig och behövde övernatta och bl a hann de med ett besök i Östersund (dock kom de inte längre norrut än så, om jag har förstått det hela rätt) för att ”få se något så exotiskt som riktiga, äkta samer” enligt DN:s reportage, som också intervjuade den 15-åriga Jacqueline Watson som berättade om sina intryck av Sverige: ”Hon är fullt och fast övertygad om att det inte kan finnas några som helst rasproblem i Sverige.”

När de 53 barnen och ungdomarna till slut återvände hem till sina föräldrar, syskon, släktingar, klasskamrater, grannar, vänner, ”hoods” och ”communities” i Chicagos West Side och South Side efter en säkerligen omtumlande och möjligen livsavgörande utlandsresa redogjorde de för sina upplevelser av Sverige och svenskarna bland fr a andra svarta amerikaner i form av olika former av presentationer och det är mycket troligt att utöver mötet med samerna i Östersund så bör mötet med ”gamle kungen” på Stockholms slott ha satt rejäla spår i barnens och ungdomarnas minnen och berättelser om och från Sverige.

Det går slutligen och f ö att anta att åtminstone några av dessa barn och ungdomar faktiskt bör leva än idag även om medellivslängden tyvärr var rätt så låg bland fr a de svarta invånarna i Chicagos West Side och South Side på 1960-talet och även på 1970-talet (och nog också en bra bit in på 1980-talet) och många av särskilt tonårspojkarna och de unga vuxna männen som bodde och levde i dessa stadsdelar på den tiden kom tyvärr att dödas/mördas av både andra tonårspojkar och unga vuxna män och av polisen och/eller hamna i fängelse och i alltför många fall antagligen i åtskilliga år eller t o m på livstid.

Huset Bernadotte har en osviklig förmåga att ”ära den som äras bör”: Igår ringde de svenska kungarnas gravkyrka Riddarholmskyrkan till minne av Egyptens ”siste faraon” Mubarak

Egyptens ”siste faraon” Hosni Mubarak var då liksom Rumäniens kommunistdiktator Nicolae Ceaușescu, Belgiens folkmördare Leopold II, Mannerheim, Mussolini och Ungerns diktator Miklós Horthy riddare av Serafimerorden, som är den högsta utmärkelsen som Sveriges statschef delar ut.

 

87468690_10157385677832804_3333487267053305856_n.jpgOfta har Bernadotte:arna dessutom uppvisat en märklig tajming vid utdelningen av orden: När Ungerns högerextreme ledare och Hitlers allierade Miklós Horthy dubbades till riddare 1940 hade Horthy infört raslagar riktade mot landets judiska minoritet. Och Mannerheim fick utmärkelsen i februari 1919 efter att ha lett den ”vita” borgerliga sidan till seger i Finska inbördeskriget som hade 27 000 döda på sitt samvete: Mottot under medaljutdelningen i Stockholm var då ”Candida pro causa ense candido” – ”Med ett ärligt svärd för en ärlig sak”… Sveriges näst högsta utmärkelser slutligen – Svärdsorden respektive Nordstjärneorden – fick som bekant både Hermann Göring och Jean-Claude Arnault, d v s två ”kvinnokarlar” och ”alfahannar” av ”Guds nåde”.