Category: kristna

Sveriges kristna blir allt mindre s k toleranta och s k inkluderande och sympatiserar alltmer med SD samtidigt som de är mer s k toleranta och s k inkluderande än andra kulturellt kristna och praktiserande kristna majoritetsinvånare i Europa

Svenskarna framstår återigen som Europas mest s k toleranta och s k inkluderande s k folkslag i Pew Research Centers senaste undersökning som studerar hur fr a de kulturellt kristna samt praktiserande kristna majoritetsinvånarna runtom i Europa förhåller sig till minoriteter, till invandrare, till muslimer och till judar. Omvänt framstår bl a portugiser, spanjorer, irländare, österrikare, italienare och schweizare som långt mindre s k toleranta och s k inkluderande s k folkslag jämfört med svenskarna.
Namnlöst.jpg
 
Samtidigt skulle nästan fem gånger så många praktiserande kristna i landet rösta på SD (18%) om det hade varit val idag jämfört med endast 4% i 2014 års val och vilket antagligen förklarar varför de praktiserande kristna i Sverige i Pew Research Centers undersökning framstår som betydligt mindre s k toleranta och s k inkluderande än de som säger sig vara icke-religiösa.
image.jpg

Blir detta månne KD:s svanesång? Ebba Busch Thor åker nu på valturné med Bert Karlsson som indirekt lade grunden för dagens SD och med den alltmer högerradikale Stig-Björn Ljunggren

Blir detta månne KD:s svanesång?
 
Ebba Busch Thor åker nu på valturné med Bert Karlsson som lade grunden för dagens SD genom att han grundade och drev Ny Demokrati som satsade hårt på att hetsa mot muslimer innan något annat parti gjorde det och genom att bereda vägen för och möjliggöra för vit makt-musikens genombrott i form av sitt kontrakt med och stöd till Ultima Thule och Stockholms stads och Fryshusets skinheadprojekt.
 
Åtskilliga av 1990-talets attentat och mord ackompanjerades dessutom av Ultima Thules musik, d v s i flera förundersökningar framkommer det att skinheads och nazister lyssnade på (Karlssons) Ultima Thule innan de brände ned en flyktingförläggning eller dräpte och dödade någon såsom exempelvis de SD:are som brände ned moskén i Trollhättan 1993.
 
Dessutom deltar även statsvetaren Stig-Björn Ljunggren på turnén som har publicerat sig tillsammans med högerradikaler såsom bl a i form av antologin ”Haveriet – Den humanitära stormaktens fall” där skribenter från SD och Medborgerlig samling förekommer. Och som om inte detta var nog så deltar även Calle Schulman på Busch Thors turné som har uttryckt sig märkligt om både de/t ena och de/t andra och f ö även har hotat mig med polisanmälan efter att jag en gång skrev om dennes högerradikala släktingar.
 
 
OBS: Så klart är det inte Bert Karlssons och bandmedlemmarna i Ultima Thules fel att 100 000-tals majoritetssvenska barn, ungdomar och unga vuxna lyssnade på Ultima Thules sånger och att vissa av dem hetsades så starkt av musiken att de utvecklade ett agg och ett hat mot meningsmotståndare, muslimer, icke-vita och andra minoriteter samt att ett litet fåtal av de sistnämnda även valde att gå till aktion och begå våldshandlingar.

Om alla de superentreprenöriella svenska expat-kvinnor som såg till att 10 000-tals s k Tredje världen-barn från Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien och Oceanien kom att adopteras av svenskar mellan ca 1968-2005

Under utlandsadoptionernas storhetstid när huvudparten av landets uppemot 60 000 utrikes födda adopterade ankom till landet mellan ca 1968-2005 (innan 1968 var det ej särskilt många svenskar som adopterade internationellt och efter 2005 har antalet utlandsadoptioner minskat i antal och är nu nere på det tidiga 1960-talets nivåer), och inte minst från de nio största ursprungsländerna Sydkorea, Indien, Colombia, Kina, Sri Lanka, Chile, Thailand, Vietnam och Etiopien, så spelade en eller flera utlandssvenska s k expat-kvinnor (för det var nästan alltid kvinnor det handlade om) en absolut avgörande roll för att både initiera och driva verksamheten på plats såsom i fallet med de aktuella och korrupta adoptionerna från Chile:
 
I det chilenska fallet så handlade det om en svensk kvinna som var bosatt i Chile och som var gift med en chilensk man och det är den kvinnan och det paret och dess krets och nätverk av semikriminella ”child finders” och korrupta medarbetare i form av socialarbetare, jurister, läkare, poliser och tjänstepersoner (och vilka alla fick ”kommission” per genomförd adoption) som skildras i SVT:s reportage och som stod bakom flertalet av de kring 2200 adoptionerna från Chile till Sverige:
 
 
”– Det var personer som arbetade för Adoptionscentrum som organiserade en stor mängd olagliga adoptioner. Många inblandade har berikat sig och pengar som adoptionsföräldrar har trott varit för omkostnader har gått rätt ner i fickorna hos en rad aktörer, säger Alejandro Vega, journalist på Chilevision.
 
Han bygger sina anklagelser på intervjuer med anhöriga, men även med olika myndighetspersoner som var aktiva under den här perioden. Han har också tillsammans med kollegor granskat handlingar och funnit att namnteckningar har förfalskats, att uppgifter om föräldrar har förändrats eller utelämnats och att historier om varför barn har adopterats har hittats på.
 
Marta Garcia var chef inom den chilenska barnavårdsmyndigheten SENAME under slutet av 80-talet. Hon säger till Chilevision att Adoptionscentrums personal hade ”nära kopplingar” till särskilda domstolar som gav utresetillstånd till barn som adopterades bort.
 
– Man samarbetade med advokater, socialarbetare och läkare. Alla fick sin del av kakan. Marta Garcia, fd chef inom den chilenska barnavårdsmyndigheten SENAME.
 
Hon beskriver personer kopplade till Adoptionscentrum som en del i ett nätverk där socialarbetare aktivt sökte upp barn som kunde vara lämpliga att adopteras bort.”
 
I Sydkorea, Indien, Colombia, Sri Lanka, Thailand och Etiopien liksom i ett flertal andra större adoptionsländer såsom i Brasilien, Indonesien och Iran fanns utlandssvenska s k expat-kvinnor på plats för att antingen helt och hållet inleda och organisera adoptionsverksamheten (inklusive att i många fall även driva en resebyrå- och hotellverksamhet och naturligtvis också en ”barnhemsverksamhet” med slutna institutioner där barn som befanns vara adopterbara låstes in innan transporten till Sverige) eller för att facilitera och underlätta densamma på plats och särskilt gällde det alla de ursprungsländer i Tredje världen där konflikter pågick och där auktoritära regimer styrde (d v s där kaos mer eller mindre rådde och där statsapparaterna oftast utgjordes av s k ”failed states”).
 
I många fall var dessa uppfinningsrika och superentreprenöriella expat-svenskor på plats tillsammans med ”local”-män från ursprungslandet såsom i t ex Chile, Sri Lanka, Sydkorea och Etiopien (d v s de levde i s k intimrelationer med män i ursprungslandet och vare sig de hade en svensk man eller ej, d v s i flera fall så tog de sig helt enkelt en s k älskare i ursprungslandet och var s k otrogna) och vilket naturligtvis och på alla sätt och vis underlättade adoptionsverksamheten. I länder som Thailand och Colombia var bl a diplomatfruar inblandade i adoptionsverksamheten och i Brasilien har det handlat om fruar till svenska affärsmän och i Sydkorea så spelade självaste Adoptionscentrums (AC) grundare en avgörande roll för att rädda hela adoptionsverksamheten efter militärjuntans fall på 1990-talet när den sydkoreanska adoptionsbyrån som AC samarbetar med skakades av korruptionsskandaler.
 
För några år sedan berättade flera av dessa idag äldre damer vilka i många fall har blivit smått förmögna p g a sin entreprenöriella adoptionsverksamhet och vilka sammantaget har tagit hit 10 000-tals barn om sina minnen av att vara en s k ”adoption broker” och de svenska adoptionsorganisationernas kontakt på plats i ett utomeuropeiskt land (flera av dem har dock redan hunnit avlida) i en bok som delvis dokumenterar hur det kunde gå till när nära relationer och kontakter med korrupta socialarbetare, läkare, advokater, domare, tjänstemän och även ministrar i länder som Sydkorea, Kina, Vietnam, Bolivia, Filippinerna, Ecuador och Taiwan var absolut avgörande för att både få igång och hålla igång den enorma ruljangsen och den jättelika apparat som krävdes för att transportera närmare 60 000 människor till Sverige för adoption under knappt 40 års tid (d v s mellan ca 1968-2005 så forsade det formligen in adoptivbarn till Sverige även om det kan låta som SD-retorik att uttrycka det så).
 
Särskilt under efterkrigstiden och Kalla kriget och under avkolonialiseringen befann sig 10 000-tals svenskar och inte minst just svenskor i flertalet länder i den s k Tredje världen p g a det mycket omfattande politiska, ekonomiska och kulturella svenska engagemanget för Tredje världen som gällde mellan ca 1960-2000 och det är just denna (proportionellt sett) stora ”svensktäthet” i ursprungsländerna parad med det faktum att i stort sett alla utomeuropeiska länder (och utomeuropeiska folk) hyser en extremt positiv syn på och attityd till Sverige och svenskarna som inte bara förklarar att svenskarna har kommit att adoptera flest s k Tredje världen-barn på jorden per capita utan också att pyttelilla Sverige kunde konkurrera med och t o m i många fall även konkurrera ut långt mer mäktiga västländer som USA, Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Australien och Italien på plats i ursprungsländerna tack vare alla dessa energiska expat-svenskor vilka ibland t o m lyckades ”outsmart:a” och jaga iväg flera av de amerikanska adoptionsbyråjättarna i de mest oländiga provinser i Etiopien eller Vietnam och i de mest svårarbetade megastäder i Kina eller Indien.
 
Det är m a o ingen slump att svenskarna lyckades lägga beslag på lejonparten av barnen från flertalet ursprungsländer i proportion till den svenska totalbefolkningen: Mellan ca 1968-95 genomfördes exempelvis totalt 13 000 utlandsadoptioner från Sri Lanka till västvärlden och hela 3500 av dessa barn hamnade just i (befolkningsmässigt sett) lilla Sverige.
 
Expat-svenskorna var ibland kopplade till Svenska kyrkan eller till någon frikyrka och drevs ibland av kristna motiv medan andra drevs av en slags allmän antirasistisk och vänsterliberal pro-Tredje världen-solidaritetskänsla men framför allt var de helt och hållet uppfyllda av idén om Sverige som paradiset på jorden och av föreställningen om att de därmed räddade alla dessa 10 000-tals barn och inte minst så upplevde de att de hade både svenska statens, svenska regeringens, svenska UD:s och de svenska beskickningarnas skydd och stöd (och vilket de också hade) och i förlängningen hela svenska folkets tillåtelse och välsignelse att till varje pris och med alla till buds stående medel hitta och transportera så många barn som möjligt på så kort tid som möjligt till Sverige och svenskarna och det går verkligen inte att säga något annat än att de lyckades med sitt grandiosa ”uppdrag” mot bakgrund av den gigantiska mängd utlandsadopterade som Sverige idag inhyser och kan ståta med.

Om de västerländska missionärernas ”barnhem” under kolonialtiden

Är på den första tyska akademiska konferensen om internationell adoption som äger rum vid Universität Kassel i Hessen i Tyskland och fick igår lära mig mycket nytt om de västerländska missionärernas ”barnhem” som grundades och drevs (i mängder) i fr a Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien under kolonialtiden (ca 1860-1960) och varav åtskilliga f ö var svenska (svenskarna var proportionellt sett extremt ”närvarande” i den s k Tredje världen redan under kolonialtiden):
 
 
Dessa ”barnhem” och de praktiker som utvecklades där utgör på många sätt grunden till dagens internationella adoptioner långt innan dessa började äga rum på riktigt från och med 1950-talet och framåt och vilket en tysk forskare som har studerat ett ”barnhem” i Beirut som drevs av tyska protestanter mellan ca 1860-1940 tydligt visade i sin presentation igår. På detta ”barnhem” bodde infödda (arabiska) flickor som nästan alltid egentligen inte var ”föräldralösa” (”orphans”) utan deras föräldrar och vårdnadshavare vilka oftast var fattiga hade snarare ingått ett slags avtal med tyskarna som gjorde att deras barn kom att bo där. ”Barnhemmets” agenda å sin sida var att erhålla donationer från européer som ville stödja missionsverksamheten som också var en slags tidig form av biståndsverksamhet och ”barnhemsbarnen” kläddes gärna upp och fotograferades för att visa att de hade blivit kristna och ”civiliserade” (de förseddes gärna t ex med en bok i handen) och dessa fotografier cirkulerade sedan i Europa och potentiella bidragsgivare som naturligtvis trodde att de infödda barnhemsbarnen alla var föräldralösa kunde välja ut sitt eget ”barnhemsbarn” som de ville sponsra på samma sätt som SOS Barnbyar gör idag.
 
De västerländska missionärerna upplevde även att barnen var ”deras” och i praktiken var de mer eller mindre inlåsta på ”barnhemmen” medan den infödda befolkningen och inte minst barnens föräldrar och släktingar inte verkar ha förstått att västerländska barnhem var s k slutna institutioner (d v s regementsliknande institutioner med sovsalar, uppställningar och fasta regler och rutiner o s v). Titt som tätt uppstod också rykten bland den infödda befolkningen i kolonierna att västerlänningarna ”förstörde” deras barn på ”barnhemmen” och antingen förvandlade dem till helt nya personer (genom att göra dem till västerlänningar) eller utnyttjade dem på olika sätt och t o m stal deras organ.
 
Vid upprepade tillfällen när upplopp och våldsamheter ägde rum i Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien under kolonialtiden så handlade det också ofta om att sådana rykten om de infödda barnhemsbarnen hade florerat bland den infödda befolkningen och eftersom barn har ett sådant starkt symbolvärde i alla kulturer så går det också att föreställa sig att den infödda befolkningen upplevde det som mycket obehagligt och märkligt att missionärerna hade givit deras infödda barn västerländska namn (de västerländska missionärerna döpte nästan alltid om sina barnhemsbarn), hade lärt dem västerländska språk, hade klätt dem i västerländska kläder och hade givit dem västerländsk mat o s v.
 
Ett sådant exempel var den svenska (protestantiska) missionsskolan och ”barnhemmet” i Port Said i Egypten där en infödd (arabisk) flicka blev åthutad av en svensk kvinna 1933. Denna historia omvandlades snart till ett rykte bland de infödda om att svenskarna hade försökt att tvångskonvertera flickan med våld och händelsen ledde till antivästerländska oroligheter och utnyttjades inte minst av det då nyligen bildade Muslimska brödraskapet som därefter började skapa sina egna skolor och barnhem efter modell från svenskarna och västerlänningarna. Flera västerländska ”barnhem” i Kina, Korea och i andra asiatiska länder attackerades också då och då och missionärerna blev i flera fall t o m ihjälslagna av uppretade infödda invånare som ville ”befria” sina infödda barn från de västerländska ”barnhemmen”.
 
Efter avkolonialiseringen är vi idag alla vana vid förekomsten och närvaron av adopterade från den s k Tredje världen i nästan alla västländer på jorden – d v s människor som kommer från de gamla kolonierna och som helt och hållet bär västerländska namn, talar ett västerländskt språk (och nästan alltid som sitt enda och förstaspråk), klär sig helt västerländskt och äter nästan enbart västerländsk mat o s v – men det var inte människorna i den s k Tredje världen under kolonialtiden utan sådana personer upplevdes nog i många fall som i det närmaste ”monstruösa”.

Gunnar Helander än en gång

Igår hörde en person av sig angående den legendariske antirasisten och domprosten Gunnar Helander och som var minst lika ilsken som grevinnan Oxenstierna var och som en viss släkting till en eventuell svensk SS-frivillig (som f ö även kan räkna anor från den normandiska adelsfamiljen Beauvais) också var för en vecka sedan (och som godsägare Svante Påhlsons förmodade släkting även var för två veckor sedan – denne skickade mig hela sju mejl på raken inom en timmes tid med mängder med ilskna frågor om den gamle herren till Rottneros i Värmland och dennes son som stupade i Norge 1940 och vars lik/skelett ligger begravd och ”jordad” för evigt i slottsträdgården och i den berömda skulpturparken utanför Sunne):
 
Teol lic Gunnar Helander, missionär, författare och domprost i Västerås (som f ö gick bort för bara några år sedan) samt framför allt en mångårig antirasist som var djupt engagerad i den svenska antikoloniala och antiimperialistiska solidaritetsrörelsen och som var en av grundarna av den svenska antiapartheidrörelsen samt ordförande i den svenska regeringens Sydafrikakommitté, var under studentåren i Lund (likt en hel del andra blivande svenska celebriteter och aktade medborgare i efterkrigs-Sverige) medlem i Nationalsocialistiska arbetarepartiet eller den s k lindholmsrörelsen men nu hävdar personen som hör av sig att Helander ”ABSOLUT ALDRIG VARIT NATIONALSOCIALIST” (detta står då med versaler i mejlet som jag nyss fick) och hen tipsar även om att jag borde läsa Helanders bok ”Åk hem, Li Fong!” som handlar om en adopterad koreansk flicka som bor i apartheid-Sydafrika tillsammans med sina svenska adoptivföräldrar och som ”handlar om den apartheid som även drabbade koreaner” som hen uttrycker det i mejlet.
 
Särskilt på 1950-, 60- och 70-talen var Helander mycket aktiv i den offentliga debatt som på den tiden kallades ”rasfrågan” (då begreppet ”rasism” inte var i bruk i någon större utsträckning i svenska språket på den tiden). På ett välbesökt offentligt debattmöte om just den s k rasfrågan som anordnades av Svenska FN-förbundet, ABF och LSU (Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer) och som ägde rum i Medborgarhuset på Södermalm i Stockholm i januari 1959 kunde den stridbare och passionerade Helander exempelvis säga ”i Sverige vill vi inte veta av något sådant som rastänkande” när han sin antikolonialism, antiimperialism, antirasism och antifascism trogen kritiserade både Brittiska imperiet, Franska imperiet, Portugisiska imperiet, Jim Crow-systemet i amerikanska Södern och apartheidsystemet i Sydafrika liksom den svenska extremhögern på en och samma gång.
 
Denna nemesisaktiga månad (”october is the cruelest month” månne?) som hittills för min del har bjudit på ett 10-tal arga och även ledsna efterkommande släktingar till svenska högerradikaler tillhörande de övre skikten börjar verkligen kännas som den månad då jag (”äntligen” skulle nog många säga) straffas för och får ”sona” för alla de 1000-tals socialgrupp 1-, överklass- och elitsvenskar som jag har ”hängt ut” genom alla år som högerradikala på ett eller annat sätt. En dyrköpt läxa och lärdom för min del är väl i varje fall efter att denna månad är till ända att rätt så många som tillhör landets s k fina och s k bra familjer (d v s de högutbildade och förmögna släkterna i landet) faktiskt i det närmaste är beredda att gå i döden för att till varje pris återupprätta, rentvå och skydda familjenamnet och släktens heder inför både historien, omvärlden och framtiden.

Sveriges religiösa reformförbund och svensk klerikal fascism

Besöker Uppsala universitetsbibliotek och Uppsala (i ett nästan tropiskt regn) och hittar, kopierar, skriver av och ”hämtar ut” medlemsmatriklar och prenumerantlistor med 100-tals namn från, för och efter Sveriges religiösa reformförbund som särskilt efter 1933 utvecklades i en högerextrem riktning med tydliga rasideologiska och antisemitiska inslag och som flera har kategoriserat som ett uttryck för och ett exempel på en svensk (och självklart luthersk) klerikal fascism och hittar idel ”usual suspects” från den svenska extremhögerns digra persongalleri liksom (hög)adel, präster, (hög)borgare, forskare och akademiker i parti och minut, d v s (kristna) socialgrupp ett:are och elit- och överklassnamn såsom bl a:
 
ingenjör Severin Barring
professor Otto Baumgarten
professor Östen Bergstrand
författarinnan Elsa Beskow
teol dr Natanael Beskow
friherre Harald Bildt
överste S. Erik Bjuggren
pastor Per Bolinder
friherrinna Ingeborg Bonde på Eriksbergs slott
byrådirektör Cl. Breitholtz
professor Ivar Broman i Lund
direktör L. Brusewitz
kyrkoherde Oskar Busch
överste A. Böklin
ingenjör CE Carlberg (som tydligen också ägde en våning på Strandvägen 29 utöver alla andra våningar han förfogade över)
författare August Carr
U. Cnattingius
kyrkoherde J.A. Dunér
professor Sven Ekman
överläkare Emil Eljas
Per Engdahl
lektor Emilia Fogelklou-Norlind
godsägare Gösta Francke
läkare P.W. Fritsch
advokat Edvard Gidén
teol dr Arvid Gierow
ingenjör och greve W.H. Hamilton
lektor och pastor Nils Hannerz
överste Per Hed
disponent T.F. Hedberg
major Evald Herin
fil dr Karl Hildebrand
advokat Magnus Hjertstrand
professor Gösta Häggqvist
teol dr Gösta Kellerman
pastor Thorvald Kierkegaard
konstnärinna Tyra Kleen
major O. Kuylenstierna
stadsarkitekt N. Källander
överläkare C.B. Lagerlöf
författare Carl Larsson i By
hovrättsråd och friherre Erik Leijonhufvud
direktör och ingenjör Ragnar Liljeblad på ASEA
friherrinna Eleonor Lilliehöök
författare Giovanni Lindeberg
Bertil Lundman
pastor Gösta Lovén
professor Knut Lundmark
major C. Löwenhielm
komminister Folke Malmgren
fil lic Per Montelius
pastor Herman Neander
konstnär Ernst Norlind
kyrkoherde Emil Ohly
pastor A. Ollikainen
greve B. Oxenstierna
kommendörkapten Edv. Peyron
A. Rappe
överläkare Alfred von Rosen
professor C.G. Santesson
stadsombud Gustaf Schlyter
grevinna Lotten Stackelberg
friherre och bankdirektör Eugén von Stedingk
trafikinspektör Björn Taube
författare Albert Viksten i Färila
rektor L. de Vylder
godsägare Jacob Wahrén
rektor J. Wockatz
direktör Lars Yngström
hovpredikant Clemens Åhlfeldt
friherrinna och författarinna Annie Åkerhielm
 
m fl m fl m fl

Den militanta svenska antirasismen härrör från den fanatiska och fundamentalistiska lutherska läran

När svenska journalister och skribenter skriver om USA och den amerikanska vitheten och om de amerikanska rasrelationerna så är det ingen som överhuvudtaget rynkar pannan, rodnar, fnyser, suckar, sänker blicken, blinkar nervöst eller gör citattecken med fingrarna (såsom är fallet när sådana som mig skriver om Sverige och den svenska vitheten och om de svenska rasrelationerna).
 
 
Ingen glosa och inget uttryck i det (nutids)svenska språket väcker nämligen idag en sådan (antirasistisk) sorg, en sådan (antirasistisk) olust, en sådan (antirasistisk) vrede och ett sådant (antirasistiskt) hat som ordet ras (och dess olika avledningar), d v s inga runda ord eller könsord av sexistisk, patriarkal och homofobisk karaktär och inga blasfemiska ord eller svärord av monoteistisk, religiös och kristen karaktär kan idag överhuvudtaget tävla med glosan ras vad gäller att framkalla rentav (fr a vita svenska) kroppsliga reaktioner, d v s just nu levande organiska varelser på denna jord som tillhör arten homo sapiens sapiens och som talar (nutids)svenska som förstaspråk och som råkar bo i en kropp som till det yttre kan passera som en vit (svensk) kropp reagerar idag (och alltmer, för det blir bara värre och värre, d v s hatet och vreden mot ordet ras bara växer och växer i skrivande stund bland landets majoritetssvenskar) så starkt när de ser och hör ordet ras att det nästan går att tala om en fysisk-kroppslig reaktion som närmar sig ett slags (åtminstone momentant och på alla sätt och vis hysteriskt) sjukdomstillstånd som kan liknas vid en blandning av plötslig chock, djupt äckel och blint hat.
 
Detta närmast okontrollerbara och helt och hållet okuvliga svenska hat mot rasbegreppet handlar dessutom egentligen inte om ett (visserligen kanske rättmätigt) hat mot det genomrasistiska ”jänkarpacket”, mot de genomrasistiska ”spanjakasen”, mot de genomrasistiska ”fransostyperna”, mot det genomrasistiska ”italienska drägget”, mot de genomrasistiska ”engelska svinen”, mot de genomrasistiska ”tyskjävlarna” eller mot den genomrasistiska ”ryssen” utan snarare handlar det om den kristna och lutherska moral och livssyn som fortfarande präglar svenskarna ända in i ryggmärgen och som kanske allra bäst kan illustreras med uttycket ”främlingsfienden inom oss” (som var titeln på den senaste statliga antirasistiska utredningen), d v s det handlar om att (på individplanet och inför Gud) i sann luthersk anda rena sin själ, sitt medvetande och sin ande i stil med ”släpp inte en enda rassedjävul över bron” och ”vi måste mota varenda rasse-Olle i grind”och framför allt ”väck inte den rassebjörn som sover” (inom var och en av oss).
 
Den hypermilitanta och extremradikala svenska antirasismen som på alla sätt och vis är fullständigt ”outstanding” i en internationell jämförelse är helt enkelt i grund och botten ett uttryck för en kombination av föreställningen om svenskarna som Guds utvalda folk på jorden och därför ska svenskarna frälsa mänskligheten från rasism och leda mänskligheten mot den antirasistiska framtiden och in i det antirasistiska paradiset och en religiöst förankrad och fullständigt fanatisk och fundamentalistisk tro (som dessutom är rejält irrationell och auktoritär) som stavas den sanna lutherska läran: Bara svenskarna vet vad antirasism (liksom rasism) är, bara svenskarna kan vara antirasister och bara svenskarna ÄR antirasister i sig själva i egenskap av att just vara svenskar.