Kategori: kristna

Den kristna tidningen Dagen skriver idag om kopplingen mellan missionsverksamheten och adoptionsverksamheten

Den kristna tidningen Dagens Johannes Ottestig intervjuar idag den utlandsadopterade prästen Rebecka Folkesten, som är medlem i Transnationellt adopterades riksorganisation och kritisk till internationell adoption samt Adoptionscentrums grundare och första ordförande Margareta Ingelstam och Margret Josefsson, som är adopterad från Sydkorea och som har varit ordförande för Adoptionscentrum.

En hög andel av landets adoptivföräldrar har alltid varit kristna, många utlandsadopterade är också kristna och många svenska kyrkor, församlingar och kristna missionärer och biståndsarbetare har genom decennierna varit mycket aktiva i utlandsadoptionerna:

”Missionsbefallning, att evangeliet ska spridas, har väglett kristna sedan Jesu tid. Enligt Rebecka Folkesten anser många adoptionskritiker att missionsimperativet också spelar en viktig roll för adoptionsverksamheten. 

– De likställer utlandsmission med kulturimperialism, säger hon och förklarar att dessa adoptionskritiker ser kristna missionärer som individer som kommer till ett annat land med målsättningen att rädda hedningarna och ta hand om hedningarnas barn eftersom missionärerna anser att svarta och bruna människor inte är kapabla att göra det själva.” 

(…)

”- Ja, det tror jag, svarar Margareta Ingelstam och tillägger att ganska många missionsarbetare hade tagit med barn hem till Sverige. 

– Kanske flera av oss som gått i söndagsskolan har vant oss vid att människor i världen ser olika ut. Vi har sett bilder på, och hört berättelser om, våra systrar och bröder i Afrika och på andra kontinenter. De har kommit närmare. För mig har det varit ganska naturligt att röd och gul och vit och svart gör detsamma.”

https://www.dagen.se/dokument/2021/04/30/manga-kristna-forstar-inte-komplexiteten-med-adoptioner

”Viljan att hjälpa är djupt rotad hos många kristna. Adoption kan vara ett sätt. Men historien har visat att den goda intentionen kan leda fel. 

– Det jag hör i kyrkorna är nu har vi räddat barnen. Men hur är det med nackdelarna?, frågar prästen Rebecka Folkesten. 

Det finns cirka 60 000 internationellt adopterade barn i Sverige. Experter som Dagen har pratat med menar att en stor andel av dessa har vuxit upp med kristna adoptivföräldrar.

– Jag har träffat och intervjuat 700 familjer under tio års tid som alla haft minst en familjemedlem som är adopterad. Hos flera av dessa vuxna framkom det i samtalen att de stod på en stark religiös grund, säger författaren Mary Juusela som har skrivit böckerna Adoption – Banden som gör oss till familj och Den stora återresan. 

Hon tillägger att det också framkom i intervjuerna att de religiösa som adopterat barn uttryckte en längtan att hjälpa utsatta människor, särskilt föräldralösa barn. 

Adoptionscentrum är Sveriges största förmedlare av internationella adoptioner. Margret Josefsson, föreningen ordförande 2015-2019, är inne på samma spår. 

– Jag tänker att det har varit en växelverkan – att det är många kristna som kan tänka sig adoption, men också att många länder där det är vanligt med kristna organisationer eller kristna barnhem har haft som krav att den som ska adoptera antingen har en kristen tro eller åtminstone kristna värderingar. 

Margret Josefsson var fem månader gammal när hon adopterades från Sydkorea 1970. I Sverige växte hon upp i en missionsförsamling där hennes adoptivföräldrar var aktiva. Hon berättar att föräldrarna inte kunde få egna biologiska barn och att adoption låg nära till hands eftersom pastorn i församlingen redan hade adopterat ett barn från Sydkorea. 

Trots att hon betonar att föräldrarna inte adopterade henne utifrån sin kristna tro säger hon att det finns en tydlig koppling mellan adoptioner och kristna. Inte sällan har adoptioner koppling till kyrkornas missionsarbete. 

– Den som har varit på ett barnhem har inte svårt att rent känslomässigt vilja ta hand om barn. Sedan är det ju inte det som ska styra. 

– Men jag tänker också att barn ofta lyfts upp i en kristen kontext. Vi läser mängder av bibeltexter om hur viktiga barn är och barn har en central del i kyrkan och för kristna personer som kanske inte är lika självklar i andra sammanhang. 

Flera undersökningar har tidigare visat att den psykiska ohälsan är större bland adopterade än hos andra. I en svensk studie från 2002 framkom det till exempel att risken för självmord bland utlandsadopterade barn var extra hög. På senare år har det dessutom avslöjats att många adoptioner har ägt rum utan de biologiska föräldrarnas uttryckliga medgivande. Detta är något som exempelvis Dagens Nyheter har skrivit om vid flera tillfällen under våren. 

– Jag är en av dem som har fått reda på att min bakgrund inte stämde med den som mina föräldrar fick i handlingarna när jag adopterades, säger Margret Josefsson. 

– I mina adoptionsdokument står det att jag var hittebarn. Men när jag fick kontakt med min koreanska familj för att min koreanska pappa sökte upp mig fick jag veta att jag inte alls var hittad utan att det var min farmor som lämnade mig. 

I början av 1990-talet träffade Margret Josefsson sin koreanska familj för första gången. 

– Mina föräldrar var inte gifta och enligt tradition tillhör barnen pappans sida. När min pappa gjorde militärtjänst och min mamma inte kunde behålla mig så hamnade jag hos min farmor, men hon tänkte inte ta hand om ett barnbarn. Så hon lämnade mig till en polisstation och ljög och sa att hon hade hittat mig.

Efter att en statlig utredning i Nederländerna nyligen visade att det förekom stölder och köp av adoptivbarn som kom till Nederländerna mellan åren 1969 och 1998 har landet nu stoppat alla internationella adoptioner. 

I Chile pågår det samtidigt en stor utredning om tusentals liknande brott kopplade till adoptioner. 

– Det handlar om illegala adoptioner, säger Rebecka Folkesten, präst i Svenska kyrkan och styrelsemedlem i Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR). 

Föreningen har krävt att den svenska regeringen ska tillsätta en oberoende statlig utredning för att granska alla transnationella adoptioner som genomförts till Sverige. Efter DN:s granskning har också samtliga riksdagspartier meddelat att de vill se någon form av utredning av svenska adoptioner från utlandet. Dessutom sa nyligen socialminister Lena Hallengren (S), som tidigare har uttryckt att hon vill invänta den chilenska brottsutredningen, till DN att den utredningen har dragit ut så mycket på tiden att det är dags att agera. 

Rebecka Folkesten betonar att även kristna aktörer behöver granskas. 

– Det finns kristna i adoptionsorganisationerna i Sverige, det finns kristna bland dem som har adopterat och merparten av barnhemmen utomlands, som är en del av adoptionsverksamheten, är kristna, säger hon till Dagen. 

Enligt Rebecka Folkesten kan adoptioner ifrågasättas utifrån etiskt perspektiv – även om de ur ett juridiskt perspektiv inte är olagliga. 

– Vilken position befinner sig förstaföräldrarna i när en rik vit person kommer? Det har visat sig att många föräldrar inte har förstått konceptet, de har trott att deras barn bara skulle få utbildning utomlands. 

Trots att Rebecka Folkesten har noterat vissa förbättringar, bland annat en ökad insikt inom kyrkligt bistånd om hur barnhem kan missbrukas, menar hon att många kristna inte förstår komplexiteten med adoptioner. 

– Det jag hör i kyrkorna är nu har vi räddat barnen. Men hur är det med nackdelarna, till exempel rotlöshet och rasism som många adopterade möter? Adoptioner är liksom mycket annat i livet inte genombra, säger hon och tillägger att hon då och då hör kristna, ganska oreflekterat, säga att de tänker adoptera om de inte kan få barn. 

– Rebecka Folkesten Rebecka Folkesten konstaterar att det inte är självklart att en adoption innebär att livet för den adopterade blir bättre. Dessutom säger hon att det ofta klistras på en tacksamhetsskuld. 

– Många adopterade upplever att det finns en förväntan från samhället: Du ska vara tacksam för att du fick komma till Sverige. De upplever också att det finns ett krav på att denna tacksamhet ska övertrumfa allt det jobbiga, till exempel rasism, som man kan möta. En del känner att de har ett ansvar att göra något bra av sitt liv, kanske att vara den perfekta dottern eller sonen. 

Missionsbefallning, att evangeliet ska spridas, har väglett kristna sedan Jesu tid. Enligt Rebecka Folkesten anser många adoptionskritiker att missionsimperativet också spelar en viktig roll för adoptionsverksamheten. 

– De likställer utlandsmission med kulturimperialism, säger hon och förklarar att dessa adoptionskritiker ser kristna missionärer som individer som kommer till ett annat land med målsättningen att rädda hedningarna och ta hand om hedningarnas barn eftersom missionärerna anser att svarta och bruna människor inte är kapabla att göra det själva. 

Rebecka Folkesten håller med om kulturimperialism ibland har förekommit som en del av utlandsmissionen. Hon tycker därmed att kritiken är befogad. Men hon vill inte gå så långt som att likställa all utlandsmission med kulturimperialism.

– Människor som har varit anställda av missionsorganisationer och har bedrivit adoption har reagerat och agerat utifrån att vara i ett samhälle med fattigdom och misär. Det jag saknar i deras agerande är etisk reflektion – är fattigdom en giltig och lämplig anledning till att adoptera? Kunde de ha hjälpt till på ett annat sätt? Var förstaföräldrarna införstådda med vad de gick med på: att eventuellt aldrig mer få träffa sina barn eller behöva vänta tills barnen är vuxna? 

Adoptionscentrum har förmedlat nästan häften av alla adoptioner till Sverige. Därför är det heller inte särskilt konstigt att den ideella föreningen har hamnat i skottgluggen för mycket av adoptionskritiken. 

Margareta Ingelstam blev Adoptionscentrums första ordförande när föreningen bildades i november 1969. Tidigare samma år hade hon varit redaktör för antologin Adoptera – ett alternativ och hon berättar för Dagen att målsättningen med arbetet var att underlätta för par i Sverige som ville bli föräldrar att adoptera barn som saknade föräldrar i andra länder. 

– Det var den viktiga utgångspunkten. På 1960-talet öppnade sig världen. Andra världskriget var slut och det fanns möjligheter som inte hade funnits förut. Det var en hoppfull tid. Det kändes som att världen gick åt rätt håll. 

Margareta Ingelstam var aktiv i Adoptionscentrums styrelse fram till mitten av 1970-talet. Under sin tid som ordförande jobbade hon bland annat för att det skulle vara rättvisa förhållanden mellan vanliga föräldrar och adoptivföräldrar som också hade en mängd extra utgifter i samband med adoptionen. 

– Men det som också var viktigt var att adoptivföräldrar fick kunskap om att det kunde komma komplikationer. Adoptionscentrum började tidigt med kurser och möten där adoptivföräldrarna kunde träffa varandra och dela erfarenheter och stödja varandra. Och barnen fick se att det fanns andra som såg ut som dem. 

Kristna församlingar i Sverige har under decennier varit engagerade i missionsarbete i andra länder. Tror du att det har bidragit till en större öppenhet för adoptioner bland församlingsmedlemmar? 

– Ja, det tror jag, svarar Margareta Ingelstam och tillägger att ganska många missionsarbetare hade tagit med barn hem till Sverige. 

– Sedan har ju intresset för att adoptera ofta spridit sig genom kollegor, grannar, vänner eller släktingar som adopterat. Några av mina vänner frågade mig på 1970-talet om jag hade noterat att barnkörer i tv-sända gudstjänster från frikyrkor hade ovanligt många barn som såg adopterade ut. 

– Kanske flera av oss som gått i söndagsskolan har vant oss vid att människor i världen ser olika ut. Vi har sett bilder på, och hört berättelser om, våra systrar och bröder i Afrika och på andra kontinenter. De har kommit närmare. För mig har det varit ganska naturligt att röd och gul och vit och svart gör detsamma. 

Tycker du, utifrån den rådande kritiken, att ni borde ha gjort mer noggranna efterforskningar kring de adopterade barnens biologiska familjer? 

– Under den första tiden hade vi mycket god insyn i de barnhem och organisationer som förmedlade adoptioner för barn som behövde föräldrar. Det hände ett fåtal gånger att den biologiska familjen, oftast modern, tog tillbaka barnet, vilket då redovisades för oss. Med facit i hand kan man givetvis säga att vi borde varit observanta på att kommersiella och andra illegitima intressen senare skulle kunna störa adoptionsprocessen.”

Om den svenskamerikanska missionären och sjuksköterskan Elizabeth Käck/Roberts

Märkligt – mot bakgrund av att Sverige samt Minnesota (i USA) skulle komma att bli världens och historiens mest (utlands)adopterande länder/delstater per capita under Kalla kriget – att se detta foto på en (majoritets)svensk(amerikansk) kvinna från Uppland/Minnesota som håller två koreanska nyfödda bebisar i sin famn och fotot är då taget någon gång på 1930-talet (d v s för cirka 80-90 år sedan när världen såg helt annorlunda ut än idag) på ett västerländskt sjukhus i Seoul i den dåtida japanska kolonin Chosen.


Mellan 1916-40 (liksom dessutom även mellan 1947-52) bodde den svenska missionären och sjuksköterskan Elizabeth Käck från Uppland, som gick under efternamnet Roberts efter att ha emigrerat till Minnesosta i USA, i den dåvarande japanska kolonin Chosen – d v s dagens Nord- och Sydkorea – och under sin tid som långa tid som missionär och sjuksköterska på ett amerikanskt sjukhus som Metodistkyrkan drev i närheten av Dongdaemun/Östra stadsporten i dagens Seoul hann hon förlösa 100-tals koreanska kvinnor.


Käck/Roberts levde ett mycket långt liv för hennes årskull/generation och gick bort så sent som 1981 i Minnesota i en ålder av 97 år efter att under efterkrigstiden flera gånger ha hunnit besöka sitt gamla födelse- och hemland Sverige och hon är begravd i Minneapolis som så många andra första- och även andragenerationssvenskar i USA.

Bidragsgivare till och medlemmar i högerradikala Sveriges religiösa reformförbund mellan cirka 1932-37

Har idag äntligen lyckats sammanställa en namnlista över bidragsgivarna till och medlemmarna i högerradikala (och smått antisemitiska) Sveriges religiösa reformförbund som ibland har kategoriserats som klerikala fascister och tyvärr finns bl a flera namnkunniga kvinnor med i matrikeln såsom Elsa Beskow, Tyra Kleen, Emilia Fogelklou, Valborg Olander och Lydia Wahlström liksom märkligt nog även Olle Meurling som dock var prästson och vilket kan förklara att han gick med i förbundet som student i Uppsala:
 
Emanuel Linderholms arkiv vol. 148: Bidragsgivare 1932
Torsten Amyndsson, doktor, Järna
CE Carlberg, ingenjör, Strandvägen 29, Stockholm
Jakob Billström, doktor, Kungsgatan 64, Stockholm
Aug Bruhn, kyrkoherde, Skepparslöv
JA Fredgardh, kyrkoherde, Simrishamn
Edvin Gidén, advokat, Göteborg
A Gierow, folkskoleinspektör, Helsingborg
Charles Hässler, ingenjör, Ynglingagatan 19, Stockholm
A Lagrelius, överintendent, Sköldungsgatan 3, Stockholm
Aino A:son Kantele, fil kand, Lund
G Kock, folkskollärare, fil kand, Regeringsgatan 46, Stockholm
O Kullberg-Mayer, bruksägare, Katrineholm
Ragnar Liljeblad, överingenjör, Västerås
CA Nyström, överstelöjtnant, Engelbrektsgatan 39, Stockholm
Nils Ringstrand, landshövding, Umeå
K Saedén, överläkare, Dals-Rostock
G Sandegård, handlande, Sandviken
CG Santesson med fru, professor, Hantverkargatan 34, Stockholm
Lars Yngström, direktör, Sandviken
 
Emanuel Linderholms arkiv vol. 146: Medlemmar 1932-37(-40?)
A Agelin, landsfiskal, Eksjö
R Aldskogius, teol stud, Uppsala
Torsten Amundson, doktor, Engsholms slott, Järna
A Anderberg, folkskoleinspektör, Sandviken
Augusta Andersson, fru, Kastlösa
Einar Andersson, jordbruksarbetare, Backa, Hyssna
Elisabet Andersson, fröken, Sandviken
Gerda Andersson, lärarinna, Varvsgatan 11, Göteborg
Ida Andersson, fru, Viken
M Andersson, kantor, Kastlösa
NJ Andersson, kommunalkamrer, landstingsman, Lilla Edet
Nils Anderwall, folkskollärare, Råda
A Arwin, fil dr, David Hallsvägen 19, Malmö
Gustaf Ask, ryttmästare, Stehag
Ola Asplund, folkskollärarinna, Stockholm
Inge Bahnson-Rosenborg, fru, Valhallavägen 160, Stockholm
Severin Barring, ingenjör, Kalendergatan 3, Malmö
Bauer, fru, Göttingen
Walter Bauer, prof, Göttingen
Otto Baumgarten, prof, Kiel
Erik Bayer, kand, Johannesgatan 11, Uppsala
Maria Behrman, doktorinna, Beckbrännarbacken 7, Stockholm
Wilhelm Behrman, provinsialläkare, Beckbrännarbacken 7, Stockholm
Harriet Bengtson, fru, Stockholm
Tore Berg, fil kand, Bäverns gränd 6, Uppsala
Anna Bergstrand, professorska, Uppsala
Östen Bergstrand, professor, Uppsala
Elsa Beskow, fru, Djursholm
Natanael Beskow, teol dr, Djursholm
Harald Bildt, minister, friherre, Stockholm
Anna Billberg, fru, Åsögatan 129, Stockholm
Jakob Billström, med dr, Kungsgatan 64, Stockholm
Erik Bjuggren, överste, Pontonjärsgatan 5, Stockholm
E Björck, stadsläkare, Mölndal
Viktor Björkengren, pastor, Storå
Carl Björkman, sekreterare, Lukentusvägen 21, Äppelviken
PA Björkman, komminister, Bärby
Stina Björkman, fru, Lukentusvägen 21, Äppelviken
Hilma Blank, fröken, Humlegårdsgatan 2, Stockholm
Bleeker, fru, Apeldoorn
CJ Bleeker, teol dr, Apeldoorn
Ebba Bodén, fröken, Stockholm
Per Bolinder, pastor, fil lic, Sandviken
CG Bonde, friherre, Eriksberg, Katrineholm
Ingeborg Bonde, friherrinna, Eriksberg, Katrineholm
Ingel Bonde, fröken, Eriksberg, Katrineholm
Svea Borg, fröken, Björkövägen 16, Enskede
Thyra Borg, folkskollärarinna, Kalmar
Axel Boström, pastor, Svartöstaden
Gustaf Brandt, teol doktor, kyrkoherde, Skeppsholmen, Stockholm
Märta Brandt, doktorinna, Skeppsholmen, Stockholm
Cl Breitholtz, byrådirektör, Stockholm
Ivar Broman, professor, med dr, Lund
August Bruhn, kyrkoherde, Skepparslöv
G Brundin, pastor, Iggesund
L Brusewitz, direktör, Drottninggatan 6, Stockholm
JO Brändström, teol stud, Uppsala
Å Bunger, teol stud, Uppsala
Berta Burman-Andersson, fru, Pontus Wiknergatan 1, Göteborg
O Busch, kyrkoherde, Spånga
Matilda Bylander, Gavsele
A Böklin, överste, Skara
CE Carlberg, ingenjör, Strandvägen 29, Stockholm
CB Carlson, advokat, Kungsgatan 32, Stockholm
Per Carlström, aktuarie, Surbrunnsgatan 56, Stockholm
Rut Carlström, fru, Surbrunnsgatan 56, Stockholm
Carr, fru, Bärby
August Carr, skriftställare, Bärby
Gustaf Carstensen, lektor, Norrköping
GW Cornér, tillskärare, Tredje Långgatan 41, Göteborg
U Cnattingius, teol kand, Uppsala
Selma Dahl, lärarinna, Östra Utsjö. Malung
Ivar Dahlberg, Stockholm
Nina Dahlén, fru, Västanby, Sandviken
Valdemar Dahlén, folkskollärare, Västanby, Sandviken
A Dahlgren, civilingenjör, Birger Jarlsgatan 71, Stockholm
Ragnhild Dahlin, lärarinna, Klippgatan 14, Stockholm
Ada Dahlström, professorska, Experimentalfältet
Hilda Dahlström, fröken, Hälsingegatan 5, Stockholm
Ejnar Danielsson, komminister, Kaplansloftet, Enskede
L De Vylder, rektor, Gärdagatan 8, Lund
Chr Duhne, kyrkoherde, Knivsta
JA Dunér, kyrkoherde, Dagstorp
Douglas Edenholm, teol lic, pastor, Uppsala
A Edwall, kyrkoherde, Sundsvall
S Ehlin, konserthuschef, Stockholm
Ale Ekman, fil stud, Sandviken
Sven Ekman, professor, Kåbovägen 16, Uppsala
David Ekroth, folkskollärare, Solvägen 7, Västerås
Gösta Ekström, diakon, Flaggatan 4, Göteborg
Hanna Ekström, Klövervägen 10, Lund
Hanna Eldh, lärarinna, Sandviken
Ejnar Elg, lektor, Parmmätargatan 11, Stockholm
Bertil Elgstedt, fil kand, Övre Slottsgatan 16, Uppsala
Emil Eljas, överläkare, Vasagatan 48, Djursholm
A Elofsson, dr, Ultuna, Uppsala
Per Engdahl, fil kand, Uppsala
Signe Engstedt, biblioteksassistent, Valhallavägen 158, Stockholm
Astrid Eriksson, lärarinna, Sandviken
EL Eriksson, kronojägare, Box 29, Brunflo
Harald Eriksson, kyrkoherde, Toresund, Mariefred
Karin Eriksson, lärarinna, Platensgatan 18, Linköping
Elisabeth Eurén, lektor, Stockholm
Halvar Fahlander, organist, Sandviken
Halvar Falck, skådespelare, Västra Storgatan 7, Nyköping
Axel Fjellstedt, köpman, Sundsvall
Emilia Fogelklou-Norlind, lektor, Jakobsberg
Birger Forell, legationspredikant, Berlin
T Forkman, läroverksadjunkt, Odengatan 80-82, Stockholm
Nanna Fornander, fru, Uddeholm, Hagfors
Gösta Francke, godsägare, Beckershof, Katrineholm
Greta Fredén, fru, Södertörnsvägen 353, Enskede
KG Fredén, teol lic, Södertörnsvägen 353, Enskede
JA Fredgardh, kyrkoherde, Simrishamn
Helmer Fritjofsson, fil kand, Box 24, Bollstabruk
PW Fritsch, leg läkare, Stockholm
Fritsch, fru, Stockholm
G Fränberg, postmästare, Jönköping
Hanna Gabrielsson, fröken, Upplandsgatan 3, Stockholm
Nils Geber, bokförläggare, Stockholm
K Geijer, fröken, Stockholm
Edvin Gidén, advokat, Drottninggatan 18, Göteborg
Arvid Gierow, teol dr, Helsingborg
JE Granlund, folkskollärare, Harads
D Granqvist, prost, Söderala
Vilh Grönbech, professor, Gentofte
Å Gunnard, kyrkoherde, Tingslunda
Axel Gustafsson, folkskollärare, Önnestad
CA Gustafsson, redaktör, Bomhus, Gävle
Sigrid Göransson, fröken, Sandviken
Sven Göransson, fil kand, Stora Johannesgatan 11, Uppsala
Anders Haage, herr, Vaxholm
Augusta Hagberg, fröken, Stockholm
Theodor Hagberg, kamrer, Stockholm
Ellen Hagen, fru, landshövdinginna, Stockholm
JA Hallgren, överste, Norra Plankvägen 50, Norrköping
Margareta Hallner, Bräcke
WH Hamilton, greve, ingenjör, Adelsvägen 9, Djursholm
CF Hammar, redaktör, Uppsala
Anna Hammersholt, fru, Köpenhamn
Nils Hannerz, pastor, Drottningholmsvägen 1, Stockholm
Hilda Hansson, fröken
Jacob Hansson, herr, Repslagaregatan 3B, Kristianstad
Per Hed, överste, Stockholm
TF Hedberg, disponent, Uppsala
Gunnar Hedvall, rektor, Norrköping
Helge Hegardt, kyrkoherde, Sjörup
Karin Hejkenskjöld, fröken, Stockholm
Hilding Helgesson, pastor, Kristianstad
Evald Herin, major, Uppsalagatan 13, Stockholm
G Herthelius, fil stud, Stockholm
Karl Hildebrand, fil dr, riksgäldsfullmäktig, Stockholm
Maria Himmelstrand, lärarinna, Sundsvall
Magnus Hjertstrand, advokat, Observatoriegatan 22, Stockholm
Siri Hjort, fröken, Täppgatan 6, Södertälje
Robert Hjälmdahl, kyrkoherde, Linghem
Yngve Hoflund, läroverksadjunkt, Hamngatan 2, Höganäs
Joh Holmström, överlärare, Luthagsesplanaden 24D, Uppsala
Olof Holmström, fil mag, Nygatan 24, Södertälje
Axel Hultstrand, kontorist, Eksjö
Lennart Hübner, kapten, Måsvägen 38, Nockeby
Gösta Häggquist, professor, Stockholm
Charles Hässler, ingenjör, Ynglingagatan 19, Stockholm
JE Jacobson, kyrkoherde, Broby
Anna Johansson, fröken, Romanäs
August Johansson, läroverksråd, Storängen
Hugo Junger, lektor, Åsbacken 10, Ålsten
Ture Järve, herr, Garverigatan 11, Göteborg
Hj Kallin, fil dr, lektor, Solliden, Hagaberg, Södertälje
Gösta Kellerman, teol dr, Sturegatan 24A, Uppsala
Thorvald Kierkegaard, pastor, Köpenhamn
Urban Kihlman, hovrättsnotarie, Göteborg
Tyra Kleen, fröken, konstnärinna, Brevik, Lidingö
Bengta Klockhoff-Dalén, fru, Stockholm
Knös, fru, Stockholm
Börje Knös, statssekreterare, Stockholm
Gösta Kock, fil kand, Regeringsgatan 46, Stockholm
Elof Kragh, bankkamrer, Göteborg
Marie Kugelberg, fru, Finspång
Olof Kullberg-Majer, godsägare, Katrineholm
Kuylenstierna, fru, Brevik, Lidingö
O Kuylenstierna, major, Brevik, Lidingö
Oscar König, rektor, Alvesta
John L Lagercrantz, komminister, Liljeholmen, Stockholm
CB Lagerlöf, överläkare, Linnégatan 3, Stockholm
Alva Larsson, lärarinna, Charlottenberg, Sandviken
Carl Larsson, författare, By
Erika Laurell, fröken, Stockholm
EG Leijonhufvud, hovrättsråd, Lidingö
Erik Leijonhufvud, revisionssekreterare, friherre, Moravägen 7, Nockeby
E Leijström, kapten, Karlskrona
Elisabet Lemoine, fru, Luthagsesplanaden 24, Uppsala
Halfdan Liander, redaktör, Thalisvägen 5, Ålsten
Hans Lietzmann, professor, Berlin
Ragnar Liljeblad, civilingenjör, direktör, Västerås
Eleonor Lilliehöök, överstinna, Molnsätra, Kallhäll
Allan Lindeberg, kyrkoherde, Dalarö
Giovanni Lindeberg, läroverksadjunkt, skriftställare, Sundsvall
JP Lindén, magister, Stockholm
Emanuel Linderholm, professor, Uppsala
Sven Linders, domänintendent, Staffanstorp
E Lindgren, ingenjör, Sandviken
J Th Lindgren, folkskollärare, Jumkil
Maja Lindgren, fröken, Stockholm
Petrus Lindgren, folkskollärare, Åkerby
J Lindskog, teol dr, kyrkoherde, Älvsjö
Herman Ljung, överlärare, Lilla Edet
Olof Ljunggren, lektor, Laboratoriegatan 21, Göteborg
Hugo Ljungner, lektor, Ålsten
EG Ljungqvist, teol dr, prost, Ockelbo
S Ljungqvist, direktör, Stockholm
J Lund, fabrikör, Aledal, Bankeryd
Torsten Lundberg, kyrkoherde, Glimåkra
M Lundborg, teol dr, Kristianstad
Gustaf Lundgren, aktuarie, Oskarsgatan 24, Duvbo, Sundbyberg
P Lundgren, musikdirektör, Älvsjö
Hilding Lundh, kyrkoherde, Fjälkinge
B Lundman, teol kand, Vindhemsgatan 18A, Uppsala
Knut Lundmark, professor, Lund
S Lundqvist, direktör, Övre Slottsgatan 10, Uppsala
Einar Lundström, fil kand, Stockholm
Anna Lönnqvist, fru, Västra Kanalgatan 21, Södertälje
CO Lönnqvist, major, Skällnoravägen 28, Nockeby
Conrad Lönnqvist, lektor, Västra Kanalgatan 21, Södertälje
C Löwenhielm, major, Dals Långed
Folke Malmgren, komminister, Karlskoga
Georg Martin, advokat, Stockholm
Olle Meurling, kand, Bäverns gränd 3, Uppsala
Sonja Moll, fröken, Stockholm
Per Montelius, fil lic, läroverksadjunkt, Arkelstorp
Emanuel Morbeck, kyrkoherde, Katrineholm
Sigmond Mowinkel, professor, Oslo
David W Myhrman, fil dr, kyrkoherde, Misterhult
Arvid Mårtenson, herr, Göteborg
Stig Möller, teol kand, fil mag, Kristianstad
Anna Neander, sjuksköterska, Romanäs
Gustaf Neander, doktor, Strandvägen 37, Stockholm
H Neander, kyrkoherde, teol dr, Estuna
Fritz Neuman, lärare, Mölnlycke
Ivar Neuman, direktör, Norra Strandgatan 6, Jönköping
Agnes Nielsen, fru, Köpenhamn
Bernh Nielsen, kontorschef, Köpenhamn
A Nilsson, Svedala
Gina Nilsson, tandläkare, Stockholm
Holger Nilsson, teol kand, Uppsala
Johan Nilsson, redaktör, fil lic, Herserud, Lidingö
Emil Nohrman, läroverksadjunkt, Jönköping
Valborg Norblad, fru, Åsgränd 8B, Uppsala
Å Nordboo, teol stud, Upplands-Väsby
Maria Nordlund, Stockholm
E Nordström, ingenjör, Strandvägen 12, Nynäshamn
Gunnar Nordström, major, Norr Mälarstrand 86, Stockholm
NJ Nordström, rektor, Stockholm
Ernst Norlind, konstnär, Flädie
Wilma Nyblom, fru, Sandviken
Elsa Nylin, fru, Östersund
CA Nyström, överstelöjnant, Engelbrektsgatan 39, Stockholm
Sigrid Nyström, fru, Engelbrektsgatan 39, Stockholm
Teodor Nyström, lektor, teol lic, Oskarsparken 9, Örebro
Ohly, fru, Stockholm
Emil Ohly, kyrkoherde, Stockholm
Valborg Olander, fröken, Stockholm
A Ollikainen, pastor, Luleå
OR Ohlsson, kand, Norrlandsgatan 28, Uppsala
Erik Olsson, med stud, Karlsviksgatan 18, Stockholm
Eva Olsson, fil mag, Tanjore, Indien
Otto Olsson, folkskollärare, Påbo, Svenljunga
Sven-Arne Olsson, Stenbergsgränd 24, Karlskrona
Gils Olsson-Nordberg, pastor, Riala
Axel Oxelblad, lantbrukare, Krågedal, Rimforsa
B Oxenstierna, greve, kyrkoherde, Enköping
Ebba Pauli, fröken, Stockholm
Elias Pentti, prost, Uppsala
D Perslow, hovrättsnotarie, Alingsås
Anna Persson, folkskollärarinna, Forsbacka
Hanna Persson, lärarinna, Forsbacka
Karl Peterson, övermaskinist, Villa Granbo, Islinge, Lidingö
Henrik Petrini, lektor, Drottninggatan 106, Stockholm
Ed Peyron, kommendörkapten, Stockholm
Aino Prytz, fru, Lyckans väg 2, Göteborg
Eric Rane, herr, Stockholm
A Rappe, fil kand, Uppsala
Gunnar Richnau, doktor, Norra Bantorget 22, Stockholm
Nils Ringstrand, landshövding, Umeå
Ragnar Robertsson, Allmänna vägen 22, Göteborg
Helge Rosén, lektor, Norra Esplanaden 6, Växjö
Alfred von Rosen, överläkare, Romanäs
Ida von Rosen, fru, Romanäs
A Rosenberg, direktör, Malmgatan 25, Skara
Idolf Rosengren, regementsläkare, Odengatan 87, Stockholm
Gunnar Rudberg, professor, Uppsala
Stig Rydeman, komminister, Eket
Ejnar Råberger, komminister, Grillby
Carl Saedén, överläkare, med dr, Dals Rostock
NJ Saedén, distriktslantmätare, Vänersborg
G Sandegård, köpman, Sandviken
Karl Sandegård, kyrkoherde, ledamot av 1:a kammaren, Lilla Edet
Kurt Sandhaag, kand, Börjegatan 43, Uppsala
CG Santesson, professor, Hantverkargatan 34, Stockholm
Zandra Scharp, doktorinna, Norevägen 37, Djursholm
Gustaf Schlyter, stadsombudsman, Helsingborg
Schlyter-Jonsson, fru, Heleneborgs gamla herrgård, Stockholm
Carl Sehlin, folkskoleinspektör, Östersund
Halfdan Siiger, teol stud, Köpenhamn
Nils Sjöberg, med dr, Landskrona
C Sjödén, pastor, Svartsjö
Eskil Sjödén, pastor, Sanna, Hudiksvall
A Sjöstrand, teol kand, Uppsala
G Smedberg, teol stud, Uppsala
Stadener, biskopinna, Stockholm
Sam Stadener, biskop ecklesiastikminister, Stockholm
Lotten Stackelberg, grevinna, Stensnäs, Storsjö
Eugén von Stedingk, friherre, bankdirektör, Stockholm
Olof Stendahl, doktor, överläkare, Hålahult
FH Stenhagen, civilingenjör, Birkavägen 16, Djursholm
Elsa Stenudd, skolföreståndarinna, Sundsvall
Rosa Stern, fröken, Stockholm
VDU Stiegler, Strängnäs
Fritz Stilow, revisor, Strandvägen 7B, Stockholm
Signe Stjernstedt, fröken, Sibyllegatan 59, Stockholm
Elin Storckenfeld-Hyldahl, fru, Djursholm
Ernst Ström, disponent, Fältskärsgatan 23, Gävle
Strömme, präst, Sogne
KJ Sundberg, kyrkoadjunkt, Guldsmedshyttan
Ivar Sune, tandläkare, Kronobergsgatan 9, Stockholm
Anna Svalling, fröken, Linnégatan 98, Stockholm
Sten Svensson, folkskollärare, Katarina Bangata 21, Stockholm
B Sörenson, pastor, Stockholm
Thedor Tallmeister, pastor, Tallinn
Anna Tamm-Hagelius, fru, Stockholm
Björn Taube, förste trafikinspektör, Örebro
G Taube, kontorschef, Stockholm
Ruben Thelander, herr, Fredsgatan 10, Stockholm
Janne Thorsén, fältskär, Västra Storgatan 34, Kristianstad
J Thorsson, fältskär, Västra Storgatan 34, Kristianstad
O Turesson, dr, Linköping
August Törngren, fil lic, lektor, Djursholm
Algot Törnqvist, komminister, Järvsta prästgård, Gävle
Walfrid Törnqvist, polistjänsteman, Johannelund 10, Långedrag
Ester Ullén, lärarinna, Vedensgatan 43, Borås
Sigrid de Verdier, fru, Wallingatan 35, Stockholm
Albert Viksten, författare, Färila
Lydia Wahlström, fil dr, Stockholm
Jacob Wahrén, godsägare, Lönö, Östra Husby
CG Wahrenberg, kontraktsprost, Grillby
Dagmar Waldner, fru, Wallingatan 42, Stockholm
G Wall, kontraktsprost, Vingåker
Reinhold Wester, kontraktsprost, Norra Vi
Axel Westerlund, komminister, Blackstad
Dagmar Wetter, professorska, Bruksgården, Sandviken
Gösta Widman, stadsläkare, Norrtälje
Nils Widner, pastor primarius, Stockholm
Ruth Wikander, lektor, Stockholm
Knut Wiklund, teol stud, Slottsgränd 7, Uppsala
Folke Winberg, häradsskrivare, Linköping
J Wockatz, rektor, Djursholm
Arvid Wärle, kyrkoherde, Tormestorp
Wästlund, fröken, Stockholm
Lars Yngström, direktör, Sandviken
Th Åberg, rektor, Vessigebro
Thorsten Åberg, fil mag, rektor, Katrineberg, Vessigebro
Clemens Åhfeldt, hovpredikant, teol dr, Stockholm
Annie Åkerhielm, friherrinna, Breitenfeldtsgatan 1, Stockholm
Anders Åsblom, folkskollärare, Vasagatan 5B, Uppsala
Karin Öhman, sjuksköterska, Uppsala sjuksköterskehem, Uppsala
Ebba Österblom, fröken, Granstigen 7, Spånga
Östergren, statskonsulent, Stockholm
Maria Östlund, folkskollärarinna, Forsbacka
Signe Östrand, major, Stockholm

Sveriges kristna blir allt mindre s k toleranta och s k inkluderande och sympatiserar alltmer med SD samtidigt som de är mer s k toleranta och s k inkluderande än andra kulturellt kristna och praktiserande kristna majoritetsinvånare i Europa

Svenskarna framstår återigen som Europas mest s k toleranta och s k inkluderande s k folkslag i Pew Research Centers senaste undersökning som studerar hur fr a de kulturellt kristna samt praktiserande kristna majoritetsinvånarna runtom i Europa förhåller sig till minoriteter, till invandrare, till muslimer och till judar. Omvänt framstår bl a portugiser, spanjorer, irländare, österrikare, italienare och schweizare som långt mindre s k toleranta och s k inkluderande s k folkslag jämfört med svenskarna.
Namnlöst.jpg
 
Samtidigt skulle nästan fem gånger så många praktiserande kristna i landet rösta på SD (18%) om det hade varit val idag jämfört med endast 4% i 2014 års val och vilket antagligen förklarar varför de praktiserande kristna i Sverige i Pew Research Centers undersökning framstår som betydligt mindre s k toleranta och s k inkluderande än de som säger sig vara icke-religiösa.
image.jpg

Blir detta månne KD:s svanesång? Ebba Busch Thor åker nu på valturné med Bert Karlsson som indirekt lade grunden för dagens SD och med den alltmer högerradikale Stig-Björn Ljunggren

Blir detta månne KD:s svanesång?
 
Ebba Busch Thor åker nu på valturné med Bert Karlsson som lade grunden för dagens SD genom att han grundade och drev Ny Demokrati som satsade hårt på att hetsa mot muslimer innan något annat parti gjorde det och genom att bereda vägen för och möjliggöra för vit makt-musikens genombrott i form av sitt kontrakt med och stöd till Ultima Thule och Stockholms stads och Fryshusets skinheadprojekt.
 
Åtskilliga av 1990-talets attentat och mord ackompanjerades dessutom av Ultima Thules musik, d v s i flera förundersökningar framkommer det att skinheads och nazister lyssnade på (Karlssons) Ultima Thule innan de brände ned en flyktingförläggning eller dräpte och dödade någon såsom exempelvis de SD:are som brände ned moskén i Trollhättan 1993.
 
Dessutom deltar även statsvetaren Stig-Björn Ljunggren på turnén som har publicerat sig tillsammans med högerradikaler såsom bl a i form av antologin ”Haveriet – Den humanitära stormaktens fall” där skribenter från SD och Medborgerlig samling förekommer. Och som om inte detta var nog så deltar även Calle Schulman på Busch Thors turné som har uttryckt sig märkligt om både de/t ena och de/t andra och f ö även har hotat mig med polisanmälan efter att jag en gång skrev om dennes högerradikala släktingar.
 
 
OBS: Så klart är det inte Bert Karlssons och bandmedlemmarna i Ultima Thules fel att 100 000-tals majoritetssvenska barn, ungdomar och unga vuxna lyssnade på Ultima Thules sånger och att vissa av dem hetsades så starkt av musiken att de utvecklade ett agg och ett hat mot meningsmotståndare, muslimer, icke-vita och andra minoriteter samt att ett litet fåtal av de sistnämnda även valde att gå till aktion och begå våldshandlingar.

Om alla de superentreprenöriella svenska expat-kvinnor som såg till att 10 000-tals s k Tredje världen-barn från Afrika, Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Karibien och Oceanien kom att adopteras av svenskar mellan ca 1968-2005

Under utlandsadoptionernas storhetstid när huvudparten av landets uppemot 60 000 utrikes födda adopterade ankom till landet mellan ca 1968-2005 (innan 1968 var det ej särskilt många svenskar som adopterade internationellt och efter 2005 har antalet utlandsadoptioner minskat i antal och är nu nere på det tidiga 1960-talets nivåer), och inte minst från de nio största ursprungsländerna Sydkorea, Indien, Colombia, Kina, Sri Lanka, Chile, Thailand, Vietnam och Etiopien, så spelade en eller flera utlandssvenska s k expat-kvinnor (för det var nästan alltid kvinnor det handlade om) en absolut avgörande roll för att både initiera och driva verksamheten på plats såsom i fallet med de aktuella och korrupta adoptionerna från Chile:
 
I det chilenska fallet så handlade det om en svensk kvinna som var bosatt i Chile och som var gift med en chilensk man och det är den kvinnan och det paret och dess krets och nätverk av semikriminella ”child finders” och korrupta medarbetare i form av socialarbetare, jurister, läkare, poliser och tjänstepersoner (och vilka alla fick ”kommission” per genomförd adoption) som skildras i SVT:s reportage och som stod bakom flertalet av de kring 2200 adoptionerna från Chile till Sverige.
 
Ett urval svenska s k expat-damer som initierade, förestod och organiserade adoptioner till Sverige från ett urval länder mellan ca 1968-2005 och varav många (men inte alla) hade (och ibland fortfarande har i de fall då de fortfarande lever) s k intimrelationer med ”local”/”native”-män på plats och varav många (men inte alla) även drev en resebyrå- och hotelliknande verksamhet och naturligtvis också en ”barnhemsverksamhet” för att i båda fallen facilitera och underlätta adoptionerna:
 
Bangladesh: Pirjo Uitto
 
Bolivia: Eva Moberg de Vargas
 
Chile: Anna-Maria Elmgren
 
Colombia: Maria Cristina Pettersson
 
Ecuador: Dorothy Jansson
 
Etiopien: Ingrid Tesfazion, Maj-Britt Lundström, Gunnel Nahum
 
Indien: Gunilla Sachdev, Helen Lakshman, Christina Lindsay, Gunilla Rensfeldt, Eva Minton
 
Indonesien: Gunnel Larsen
 
Iran: Rut Mellegård
 
Mexiko: Yvonne Gamaggio
 
Peru: Ann Katrind de Pozo
 
Nepal: Vilma Minkkinen Brandt
 
Nigeria: Aino Ternstedt Oni-Okpaku
 
Pakistan: Monica Lind, Jane Lundborg, Beatrice Menezes
 
Portugal: Agneta Blomquist, Irene Carlsson
 
Rumänien: Kerstin Bogdan
 
Sri Lanka: Inga-Lill Lundström
 
Sydkorea: Birgitta Shin
 
Thailand: Monica Holmgren, Gunnel Larsen
 
Uruguay: Anna-Maria Elmgren
 
 
 
”– Det var personer som arbetade för Adoptionscentrum som organiserade en stor mängd olagliga adoptioner. Många inblandade har berikat sig och pengar som adoptionsföräldrar har trott varit för omkostnader har gått rätt ner i fickorna hos en rad aktörer, säger Alejandro Vega, journalist på Chilevision.
 
Han bygger sina anklagelser på intervjuer med anhöriga, men även med olika myndighetspersoner som var aktiva under den här perioden. Han har också tillsammans med kollegor granskat handlingar och funnit att namnteckningar har förfalskats, att uppgifter om föräldrar har förändrats eller utelämnats och att historier om varför barn har adopterats har hittats på.
 
Marta Garcia var chef inom den chilenska barnavårdsmyndigheten SENAME under slutet av 80-talet. Hon säger till Chilevision att Adoptionscentrums personal hade ”nära kopplingar” till särskilda domstolar som gav utresetillstånd till barn som adopterades bort.
 
– Man samarbetade med advokater, socialarbetare och läkare. Alla fick sin del av kakan. Marta Garcia, fd chef inom den chilenska barnavårdsmyndigheten SENAME.
 
Hon beskriver personer kopplade till Adoptionscentrum som en del i ett nätverk där socialarbetare aktivt sökte upp barn som kunde vara lämpliga att adopteras bort.”
 
I Sydkorea, Indien, Colombia, Sri Lanka, Thailand och Etiopien liksom i ett flertal andra större adoptionsländer såsom i Brasilien, Indonesien och Iran fanns utlandssvenska s k expat-kvinnor på plats för att antingen helt och hållet inleda och organisera adoptionsverksamheten (inklusive att i många fall även driva en resebyrå- och hotellverksamhet och naturligtvis också en ”barnhemsverksamhet” med slutna institutioner där barn som befanns vara adopterbara låstes in innan transporten till Sverige) eller för att facilitera och underlätta densamma på plats och särskilt gällde det alla de ursprungsländer i Tredje världen där konflikter pågick och där auktoritära regimer styrde (d v s där kaos mer eller mindre rådde och där statsapparaterna oftast utgjordes av s k ”failed states”).
 
I många fall var dessa uppfinningsrika och superentreprenöriella expat-svenskor på plats tillsammans med ”local”-män från ursprungslandet såsom i t ex Chile, Sri Lanka, Sydkorea och Etiopien (d v s de levde i s k intimrelationer med män i ursprungslandet och vare sig de hade en svensk man eller ej, d v s i flera fall så tog de sig helt enkelt en s k älskare i ursprungslandet och var s k otrogna) och vilket naturligtvis och på alla sätt och vis underlättade adoptionsverksamheten. I länder som Thailand och Colombia var bl a diplomatfruar inblandade i adoptionsverksamheten och i Brasilien har det handlat om fruar till svenska affärsmän och i Sydkorea så spelade självaste Adoptionscentrums (AC) grundare en avgörande roll för att rädda hela adoptionsverksamheten efter militärjuntans fall på 1990-talet när den sydkoreanska adoptionsbyrån som AC samarbetar med skakades av korruptionsskandaler.
 
För några år sedan berättade flera av dessa idag äldre damer vilka i många fall har blivit smått förmögna p g a sin entreprenöriella adoptionsverksamhet och vilka sammantaget har tagit hit 10 000-tals barn om sina minnen av att vara en s k ”adoption broker” och de svenska adoptionsorganisationernas kontakt på plats i ett utomeuropeiskt land (flera av dem har dock redan hunnit avlida) i en bok som delvis dokumenterar hur det kunde gå till när nära relationer och kontakter med korrupta socialarbetare, läkare, advokater, domare, tjänstemän och även ministrar i länder som Sydkorea, Kina, Vietnam, Bolivia, Filippinerna, Ecuador och Taiwan var absolut avgörande för att både få igång och hålla igång den enorma ruljangsen och den jättelika apparat som krävdes för att transportera närmare 60 000 människor till Sverige för adoption under knappt 40 års tid (d v s mellan ca 1968-2005 så forsade det formligen in adoptivbarn till Sverige även om det kan låta som SD-retorik att uttrycka det så).
 
Särskilt under efterkrigstiden och Kalla kriget och under avkolonialiseringen befann sig 10 000-tals svenskar och inte minst just svenskor i flertalet länder i den s k Tredje världen p g a det mycket omfattande politiska, ekonomiska och kulturella svenska engagemanget för Tredje världen som gällde mellan ca 1960-2000 och det är just denna (proportionellt sett) stora ”svensktäthet” i ursprungsländerna parad med det faktum att i stort sett alla utomeuropeiska länder (och utomeuropeiska folk) hyser en extremt positiv syn på och attityd till Sverige och svenskarna som inte bara förklarar att svenskarna har kommit att adoptera flest s k Tredje världen-barn på jorden per capita utan också att pyttelilla Sverige kunde konkurrera med och t o m i många fall även konkurrera ut långt mer mäktiga västländer som USA, Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Australien och Italien på plats i ursprungsländerna tack vare alla dessa energiska expat-svenskor vilka ibland t o m lyckades ”outsmart:a” och jaga iväg flera av de amerikanska adoptionsbyråjättarna i de mest oländiga provinser i Etiopien eller Vietnam och i de mest svårarbetade megastäder i Kina eller Indien.
 
Det är m a o ingen slump att svenskarna lyckades lägga beslag på lejonparten av barnen från flertalet ursprungsländer i proportion till den svenska totalbefolkningen: Mellan ca 1968-95 genomfördes exempelvis totalt 13 000 utlandsadoptioner från Sri Lanka till västvärlden och hela 3500 av dessa barn hamnade just i (befolkningsmässigt sett) lilla Sverige.
 
Expat-svenskorna var ibland kopplade till Svenska kyrkan eller till någon frikyrka och drevs ibland av kristna motiv medan andra drevs av en slags allmän antirasistisk och vänsterliberal pro-Tredje världen-solidaritetskänsla men framför allt var de helt och hållet uppfyllda av idén om Sverige som paradiset på jorden och av föreställningen om att de därmed räddade alla dessa 10 000-tals barn och inte minst så upplevde de att de hade både svenska statens, svenska regeringens, svenska UD:s och de svenska beskickningarnas skydd och stöd (och vilket de också hade) och i förlängningen hela svenska folkets tillåtelse och välsignelse att till varje pris och med alla till buds stående medel hitta och transportera så många barn som möjligt på så kort tid som möjligt till Sverige och svenskarna och det går verkligen inte att säga något annat än att de lyckades med sitt grandiosa ”uppdrag” mot bakgrund av den gigantiska mängd utlandsadopterade som Sverige idag inhyser och kan ståta med.
 

Om de västerländska missionärernas ”barnhem” under kolonialtiden

Är på den första tyska akademiska konferensen om internationell adoption som äger rum vid Universität Kassel i Hessen i Tyskland och fick igår lära mig mycket nytt om de västerländska missionärernas ”barnhem” som grundades och drevs (i mängder) i fr a Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien under kolonialtiden (ca 1860-1960) och varav åtskilliga f ö var svenska (svenskarna var proportionellt sett extremt ”närvarande” i den s k Tredje världen redan under kolonialtiden):
 
 
Dessa ”barnhem” och de praktiker som utvecklades där utgör på många sätt grunden till dagens internationella adoptioner långt innan dessa började äga rum på riktigt från och med 1950-talet och framåt och vilket en tysk forskare som har studerat ett ”barnhem” i Beirut som drevs av tyska protestanter mellan ca 1860-1940 tydligt visade i sin presentation igår. På detta ”barnhem” bodde infödda (arabiska) flickor som nästan alltid egentligen inte var ”föräldralösa” (”orphans”) utan deras föräldrar och vårdnadshavare vilka oftast var fattiga hade snarare ingått ett slags avtal med tyskarna som gjorde att deras barn kom att bo där. ”Barnhemmets” agenda å sin sida var att erhålla donationer från européer som ville stödja missionsverksamheten som också var en slags tidig form av biståndsverksamhet och ”barnhemsbarnen” kläddes gärna upp och fotograferades för att visa att de hade blivit kristna och ”civiliserade” (de förseddes gärna t ex med en bok i handen) och dessa fotografier cirkulerade sedan i Europa och potentiella bidragsgivare som naturligtvis trodde att de infödda barnhemsbarnen alla var föräldralösa kunde välja ut sitt eget ”barnhemsbarn” som de ville sponsra på samma sätt som SOS Barnbyar gör idag.
 
De västerländska missionärerna upplevde även att barnen var ”deras” och i praktiken var de mer eller mindre inlåsta på ”barnhemmen” medan den infödda befolkningen och inte minst barnens föräldrar och släktingar inte verkar ha förstått att västerländska barnhem var s k slutna institutioner (d v s regementsliknande institutioner med sovsalar, uppställningar och fasta regler och rutiner o s v). Titt som tätt uppstod också rykten bland den infödda befolkningen i kolonierna att västerlänningarna ”förstörde” deras barn på ”barnhemmen” och antingen förvandlade dem till helt nya personer (genom att göra dem till västerlänningar) eller utnyttjade dem på olika sätt och t o m stal deras organ.
 
Vid upprepade tillfällen när upplopp och våldsamheter ägde rum i Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien under kolonialtiden så handlade det också ofta om att sådana rykten om de infödda barnhemsbarnen hade florerat bland den infödda befolkningen och eftersom barn har ett sådant starkt symbolvärde i alla kulturer så går det också att föreställa sig att den infödda befolkningen upplevde det som mycket obehagligt och märkligt att missionärerna hade givit deras infödda barn västerländska namn (de västerländska missionärerna döpte nästan alltid om sina barnhemsbarn), hade lärt dem västerländska språk, hade klätt dem i västerländska kläder och hade givit dem västerländsk mat o s v.
 
Ett sådant exempel var den svenska (protestantiska) missionsskolan och ”barnhemmet” i Port Said i Egypten där en infödd (arabisk) flicka blev åthutad av en svensk kvinna 1933. Denna historia omvandlades snart till ett rykte bland de infödda om att svenskarna hade försökt att tvångskonvertera flickan med våld och händelsen ledde till antivästerländska oroligheter och utnyttjades inte minst av det då nyligen bildade Muslimska brödraskapet som därefter började skapa sina egna skolor och barnhem efter modell från svenskarna och västerlänningarna. Flera västerländska ”barnhem” i Kina, Korea och i andra asiatiska länder attackerades också då och då och missionärerna blev i flera fall t o m ihjälslagna av uppretade infödda invånare som ville ”befria” sina infödda barn från de västerländska ”barnhemmen”.
 
Efter avkolonialiseringen är vi idag alla vana vid förekomsten och närvaron av adopterade från den s k Tredje världen i nästan alla västländer på jorden – d v s människor som kommer från de gamla kolonierna och som helt och hållet bär västerländska namn, talar ett västerländskt språk (och nästan alltid som sitt enda och förstaspråk), klär sig helt västerländskt och äter nästan enbart västerländsk mat o s v – men det var inte människorna i den s k Tredje världen under kolonialtiden utan sådana personer upplevdes nog i många fall som i det närmaste ”monstruösa”.

Gunnar Helander än en gång

Igår hörde en person av sig angående den legendariske antirasisten och domprosten Gunnar Helander och som var minst lika ilsken som grevinnan Oxenstierna var och som en viss släkting till en eventuell svensk SS-frivillig (som f ö även kan räkna anor från den normandiska adelsfamiljen Beauvais) också var för en vecka sedan (och som godsägare Svante Påhlsons förmodade släkting även var för två veckor sedan – denne skickade mig hela sju mejl på raken inom en timmes tid med mängder med ilskna frågor om den gamle herren till Rottneros i Värmland och dennes son som stupade i Norge 1940 och vars lik/skelett ligger begravd och ”jordad” för evigt i slottsträdgården och i den berömda skulpturparken utanför Sunne):
 
Teol lic Gunnar Helander, missionär, författare och domprost i Västerås (som f ö gick bort för bara några år sedan) samt framför allt en mångårig antirasist som var djupt engagerad i den svenska antikoloniala och antiimperialistiska solidaritetsrörelsen och som var en av grundarna av den svenska antiapartheidrörelsen samt ordförande i den svenska regeringens Sydafrikakommitté, var under studentåren i Lund (likt en hel del andra blivande svenska celebriteter och aktade medborgare i efterkrigs-Sverige) medlem i Nationalsocialistiska arbetarepartiet eller den s k lindholmsrörelsen men nu hävdar personen som hör av sig att Helander ”ABSOLUT ALDRIG VARIT NATIONALSOCIALIST” (detta står då med versaler i mejlet som jag nyss fick) och hen tipsar även om att jag borde läsa Helanders bok ”Åk hem, Li Fong!” som handlar om en adopterad koreansk flicka som bor i apartheid-Sydafrika tillsammans med sina svenska adoptivföräldrar och som ”handlar om den apartheid som även drabbade koreaner” som hen uttrycker det i mejlet.
 
Särskilt på 1950-, 60- och 70-talen var Helander mycket aktiv i den offentliga debatt som på den tiden kallades ”rasfrågan” (då begreppet ”rasism” inte var i bruk i någon större utsträckning i svenska språket på den tiden). På ett välbesökt offentligt debattmöte om just den s k rasfrågan som anordnades av Svenska FN-förbundet, ABF och LSU (Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer) och som ägde rum i Medborgarhuset på Södermalm i Stockholm i januari 1959 kunde den stridbare och passionerade Helander exempelvis säga ”i Sverige vill vi inte veta av något sådant som rastänkande” när han sin antikolonialism, antiimperialism, antirasism och antifascism trogen kritiserade både Brittiska imperiet, Franska imperiet, Portugisiska imperiet, Jim Crow-systemet i amerikanska Södern och apartheidsystemet i Sydafrika liksom den svenska extremhögern på en och samma gång.
 
Denna nemesisaktiga månad (”october is the cruelest month” månne?) som hittills för min del har bjudit på ett 10-tal arga och även ledsna efterkommande släktingar till svenska högerradikaler tillhörande de övre skikten börjar verkligen kännas som den månad då jag (”äntligen” skulle nog många säga) straffas för och får ”sona” för alla de 1000-tals socialgrupp 1-, överklass- och elitsvenskar som jag har ”hängt ut” genom alla år som högerradikala på ett eller annat sätt. En dyrköpt läxa och lärdom för min del är väl i varje fall efter att denna månad är till ända att rätt så många som tillhör landets s k fina och s k bra familjer (d v s de högutbildade och förmögna släkterna i landet) faktiskt i det närmaste är beredda att gå i döden för att till varje pris återupprätta, rentvå och skydda familjenamnet och släktens heder inför både historien, omvärlden och framtiden.

Sveriges religiösa reformförbund och svensk klerikal fascism

Besöker Uppsala universitetsbibliotek och Uppsala (i ett nästan tropiskt regn) och hittar, kopierar, skriver av och ”hämtar ut” medlemsmatriklar och prenumerantlistor med 100-tals namn från, för och efter Sveriges religiösa reformförbund som särskilt efter 1933 utvecklades i en högerextrem riktning med tydliga rasideologiska och antisemitiska inslag och som flera har kategoriserat som ett uttryck för och ett exempel på en svensk (och självklart luthersk) klerikal fascism och hittar idel ”usual suspects” från den svenska extremhögerns digra persongalleri liksom (hög)adel, präster, (hög)borgare, forskare och akademiker i parti och minut, d v s (kristna) socialgrupp ett:are och elit- och överklassnamn såsom bl a:
 
ingenjör Severin Barring
professor Otto Baumgarten
professor Östen Bergstrand
författarinnan Elsa Beskow
teol dr Natanael Beskow
friherre Harald Bildt
överste S. Erik Bjuggren
pastor Per Bolinder
friherrinna Ingeborg Bonde på Eriksbergs slott
byrådirektör Cl. Breitholtz
professor Ivar Broman i Lund
direktör L. Brusewitz
kyrkoherde Oskar Busch
överste A. Böklin
ingenjör CE Carlberg (som tydligen också ägde en våning på Strandvägen 29 utöver alla andra våningar han förfogade över)
författare August Carr
U. Cnattingius
kyrkoherde J.A. Dunér
professor Sven Ekman
överläkare Emil Eljas
Per Engdahl
lektor Emilia Fogelklou-Norlind
godsägare Gösta Francke
läkare P.W. Fritsch
advokat Edvard Gidén
teol dr Arvid Gierow
ingenjör och greve W.H. Hamilton
lektor och pastor Nils Hannerz
överste Per Hed
disponent T.F. Hedberg
major Evald Herin
fil dr Karl Hildebrand
advokat Magnus Hjertstrand
professor Gösta Häggqvist
teol dr Gösta Kellerman
pastor Thorvald Kierkegaard
konstnärinna Tyra Kleen
major O. Kuylenstierna
stadsarkitekt N. Källander
överläkare C.B. Lagerlöf
författare Carl Larsson i By
hovrättsråd och friherre Erik Leijonhufvud
direktör och ingenjör Ragnar Liljeblad på ASEA
friherrinna Eleonor Lilliehöök
författare Giovanni Lindeberg
Bertil Lundman
pastor Gösta Lovén
professor Knut Lundmark
major C. Löwenhielm
komminister Folke Malmgren
fil lic Per Montelius
pastor Herman Neander
konstnär Ernst Norlind
kyrkoherde Emil Ohly
pastor A. Ollikainen
greve B. Oxenstierna
kommendörkapten Edv. Peyron
A. Rappe
överläkare Alfred von Rosen
professor C.G. Santesson
stadsombud Gustaf Schlyter
grevinna Lotten Stackelberg
friherre och bankdirektör Eugén von Stedingk
trafikinspektör Björn Taube
författare Albert Viksten i Färila
rektor L. de Vylder
godsägare Jacob Wahrén
rektor J. Wockatz
direktör Lars Yngström
hovpredikant Clemens Åhlfeldt
friherrinna och författarinna Annie Åkerhielm
 
m fl m fl m fl

Den militanta svenska antirasismen härrör från den fanatiska och fundamentalistiska lutherska läran

När svenska journalister och skribenter skriver om USA och den amerikanska vitheten och om de amerikanska rasrelationerna så är det ingen som överhuvudtaget rynkar pannan, rodnar, fnyser, suckar, sänker blicken, blinkar nervöst eller gör citattecken med fingrarna (såsom är fallet när sådana som mig skriver om Sverige och den svenska vitheten och om de svenska rasrelationerna).
 
 
Ingen glosa och inget uttryck i det (nutids)svenska språket väcker nämligen idag en sådan (antirasistisk) sorg, en sådan (antirasistisk) olust, en sådan (antirasistisk) vrede och ett sådant (antirasistiskt) hat som ordet ras (och dess olika avledningar), d v s inga runda ord eller könsord av sexistisk, patriarkal och homofobisk karaktär och inga blasfemiska ord eller svärord av monoteistisk, religiös och kristen karaktär kan idag överhuvudtaget tävla med glosan ras vad gäller att framkalla rentav (fr a vita svenska) kroppsliga reaktioner, d v s just nu levande organiska varelser på denna jord som tillhör arten homo sapiens sapiens och som talar (nutids)svenska som förstaspråk och som råkar bo i en kropp som till det yttre kan passera som en vit (svensk) kropp reagerar idag (och alltmer, för det blir bara värre och värre, d v s hatet och vreden mot ordet ras bara växer och växer i skrivande stund bland landets majoritetssvenskar) så starkt när de ser och hör ordet ras att det nästan går att tala om en fysisk-kroppslig reaktion som närmar sig ett slags (åtminstone momentant och på alla sätt och vis hysteriskt) sjukdomstillstånd som kan liknas vid en blandning av plötslig chock, djupt äckel och blint hat.
 
Detta närmast okontrollerbara och helt och hållet okuvliga svenska hat mot rasbegreppet handlar dessutom egentligen inte om ett (visserligen kanske rättmätigt) hat mot det genomrasistiska ”jänkarpacket”, mot de genomrasistiska ”spanjakasen”, mot de genomrasistiska ”fransostyperna”, mot det genomrasistiska ”italienska drägget”, mot de genomrasistiska ”engelska svinen”, mot de genomrasistiska ”tyskjävlarna” eller mot den genomrasistiska ”ryssen” utan snarare handlar det om den kristna och lutherska moral och livssyn som fortfarande präglar svenskarna ända in i ryggmärgen och som kanske allra bäst kan illustreras med uttycket ”främlingsfienden inom oss” (som var titeln på den senaste statliga antirasistiska utredningen), d v s det handlar om att (på individplanet och inför Gud) i sann luthersk anda rena sin själ, sitt medvetande och sin ande i stil med ”släpp inte en enda rassedjävul över bron” och ”vi måste mota varenda rasse-Olle i grind”och framför allt ”väck inte den rassebjörn som sover” (inom var och en av oss).
 
Den hypermilitanta och extremradikala svenska antirasismen som på alla sätt och vis är fullständigt ”outstanding” i en internationell jämförelse är helt enkelt i grund och botten ett uttryck för en kombination av föreställningen om svenskarna som Guds utvalda folk på jorden och därför ska svenskarna frälsa mänskligheten från rasism och leda mänskligheten mot den antirasistiska framtiden och in i det antirasistiska paradiset och en religiöst förankrad och fullständigt fanatisk och fundamentalistisk tro (som dessutom är rejält irrationell och auktoritär) som stavas den sanna lutherska läran: Bara svenskarna vet vad antirasism (liksom rasism) är, bara svenskarna kan vara antirasister och bara svenskarna ÄR antirasister i sig själva i egenskap av att just vara svenskar.