Kategori: krigsfrivilliga

Om Nordiska motståndsrörelsens symbol

Om Nordiska motståndsrörelsens partisymbol eller kanske har nazisterna faktiskt ”rätt” för en gång skull?
20031834_10154857478640847_1403805083311697368_n.jpg
 
När (nyligen aktuella) Nordiska motståndsrörelsen (NMR) för ett år sedan antog Samfundet Nordens frihets gamla symbol och logotyp som sin nya partisymbol, och som Förbundet svenska finlandsfrivilliga fortsatte att använda sig av under efterkrigstiden och in i vår tid, så var det många och särskilt många högutbildade och antirasister som förfasade sig över det ”obildade” NMR:s ”historiska okunnighet”, ”fräcka tilltag” och ”hån mot antifascister” men frågan är om inte NMR läser in något annat än dagens akademiker och antirasister gör i symbolen i fråga som också syntes under Almedalsveckan och inte minst mot bakgrund av att extremhögern alltid har vårdat minnet av sin egen historia.
4775-2013-c.jpg
 
Samfundet Nordens frihet verkade mellan 1939-46 och bildades av akademiker, forskare och högskolelärare vilka tillhörde de s k finlandsaktivisterna kring Finlandskommittén och ett flertal av dem hade en högerradikal bakgrund såsom professor Nils Ahnlund (Sveriges nationella förbund), professor Nils Herlitz (Försvarsfrämjandet), professor Gustaf Aulén (Sveriges nationella förbund), professor Karl-Gustaf Hildebrand (Föreningen teknisk samhällshjälp och Föreningen Heimdal), professor Stig Jägerskiöld (Föreningen Heimdal, Sveriges nationella förbund och Försvarsfrämjandet), fil lic Gerhard Hafström (Sveriges nationella förbund och 30-novemberföreningen som han var aktiv i ända fram till sin död 1985) och professor Sven Tunberg (Försvarsfrämjandet och Svensk-tyska föreningen) även om det också fanns antikommunistiska och antinazistiska medlemmar på vänsterkanten i samfundet vilka utifrån en pannordisk och demokratisk ståndpunkt stödde de svenska krigsfrivilliga.
20140315_124646.jpg
 
Då Samfundet Nordens frihet stöttade alla svenska krigsfrivilliga som stred för Nordens och fr a Finlands sak så har också föreningens symbol kommit att användas och upptas av Förbundet svenska finlandsfrivilliga och nästan alla f d finlandsfrivilligas gravar, monument och minnesplaketter runtom i landet är försedda med samfundets logo som Förbundet svenska finlandsfrivilliga mer eller mindre kom att ta över efter kriget och popularisera gentemot den svenska allmänheten medan nog inte särskilt många numera känner till Samfundet Nordens frihet som var en elitförening med bara ett par hundra medlemmar och varav flertalet just var forskare och vilka fr a var historiker och fr a var knutna till dagens Stockholms universitet.
 
En absolut majoritet av alla de (riks)svenska krigsfrivilliga som stupade i Finland mellan 1939-44 var organiserade högerextremister och vilket NMR mycket väl känner till som idag anordnar ceremonier vid och vårdar flera finlandsfrivilligas gravar.
 
Logotypen i sig har dock en längre historia än så: Den skapades 1918 av den högerradikale, rasideologiske och antisemitiske konstnären Gunnar Hallström, bror till arkeologen, äventyraren och pro-nazisten Gustaf Hallström, som under en tid var föreståndare för Valand i Göteborg och under en period av sitt liv även var bosatt på Björkö (d v s gamla Birka) som han framgångsrikt kämpade för att bevara och skydda mot exploatering (d v s det är tack vare denne som Birka finns kvar idag).
AM.010391.jpg
 
Hallström skapade symbolen för de ca 800 (riks)svenska krigsfrivilliga i Svenska brigaden som stred i Finska inbördeskriget på den borgerliga sidan och vars återvändande veteraner kom att bli något av stommen för den svenska extremhögerns första generation då flera av krigsveteranerna från Finland vilka bl a hade deltagit i den blodiga slutstriden i Tammerfors kom att ansluta sig till organisationer som Sveriges nationella förbund, Sveriges fascistiska kamporganisation, Gymniska förbundet och den s k Munckska kåren efter hemkomsten och på 1920-talet.
 
Svenska brigadens fana med Hallströms och numera NMR:s symbol bars av de överlevande svenska krigsfrivilliga under Mannerheims och den borgerliga sidans intåg i och segermarsch genom Helsingfors den 16 maj 1918 liksom när Svenska brigaden genomförde sin pampiga segermarsch genom Stockholms innerstad den 30 maj samma år som avslutades med att brigadisterna hyllades med en storslagen och storsvensk ceremoni på Stadion på Östermalm.
 
NMR är naturligtvis väl medvetna om att symbolen både skapades av en konstnär som var rasideolog och antisemit och användes av krigsfrivilliga svenskar varav flera gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser mot den röda sidan i Finland 1918 och varav flera sedermera kom att bli fascister och nazister liksom att samme konstnär dessutom några år dessförinnan (1910) hade fått i uppdrag av greve Erik von Rosen att dekorera dennes jaktstuga i närheten av Rockelstad slott i Södermanland.
 
Jaktstugan ritades av den berömde arkitekten Ivar Tengbom, skapare av Konserthuset i Stockholm, och som under kriget var medlem i pro-nazistiska Riksföreningen Sverige-Tyskland och hade kontakt med fascistiska Nysvenska rörelsen ända in på 1950-talet. Hallström fyllde jaktstugan med svastikor och andra ”ariska” symboler som den rasmystiker och antisemit han var (liksom greve von Rosen själv) och han dekorerade även möblerna med svastikor.
20031839_10154857720545847_2189370529813057732_n.jpg
 
I denna jaktstuga spenderade sedan Hermann Göring och Carin von Kantzow (d v s greve von Rosens frus syster) sin första natt tillsammans i en praktsäng dekorerad i ”arisk” stil och försedd med snidade hakkors signerad Gunnar Hallström och i en fornnordisk och wagnersk sagobyggnad signerad Ivar Tengbom och vi kan nog utgå ifrån att NMR även känner till att Tredje rikets blivande andreman och Nazi-Tysklands blivande (inofficiella) första dam blev tillsammans ”på riktigt” i en säng som hade designats av Gunnar Hallström, d v s samme konstnär som skapade NMR:s nuvarande partisymbol.

Om vad de återvändande svenska f d IS-frivilliga har att vänta

Expressen hänger idag ut några av de överlevande och återvändande svenska IS-frivlliga efter noter:
 
 
Förra gången det begav sig tog det dock decennier innan de överlevande och återvändande svenska SS-frivilliga hängdes ut efter noter och även den gången var det intressant nog i Expressen och först mot 1970-talets slut: Jag hann träffa journalisten ifråga innan denne gick bort och han överlämnade bl a en samling originalfotografier till mig som sedermera har använts som illustrationer i ett rätt så stort antal böcker såsom exempelvis det stora gruppfotot från SS-kasernen i Klagenfurt där ett dussintal svenska SS-frivilliga finns med (bl a den s k Hamilton-gruppen inklusive greve Ulph Hamilton själv i egen hög person liksom dennes butler som sedermera blev syndikalist efter kriget och slutade som vakt vid de kungliga slotten). Journalisten berättade för mig att flera av de svenska f d SS-frivilliga som var på toppen av sina karriärer när uthängningen publicerades i stort sett hade hotat med självmord om Expressen hängde ut dem med namn (såsom vissa höga officerare, en domare, en direktör samt en politiker) och en undrar ju hur de f d IS-frivilliga nu reagerar på Expressens uthängning.
 
Annars gick det inte särskilt bra för många av de överlevande och återvändande svenska SS-frivilliga förutom några som kom att göra lysande yrkeskarriärer och gissningsvis kommer det att gå dåligt för de allra flesta av de svenska IS-frivilliga som har överlevt och nu återvänder hem (OBS: någon enstaka f d IS-frivillig kommer det så klart att gå mycket bra för och sannolikt kommer denne att göra allt för att dölja sin historia och sin bakgrund när denne uppnår toppen av sin karriär om några decennier):
 
Många SS-frivilliga återvände först efter flera års fångenskap och irrfärder i det krigshärjade Europa precis som att det sannolikt kommer att ta flera år innan alla svenska IS-frivilliga som har överlevt är tillbaka i landet (d v s flera är säkert fångar just nu eller kommer snart att irra runt i det krigshärjade Västasien), ett rätt så stort antal emigrerade till andra västländer eller till Latinamerika och Mellanöstern (gissningsvis kommer flera av de f d IS-frivilliga att av olika anledningar lämna landet under de kommande åren), flera söp och drogade ned sig, hamnade i kriminalitet och slutade som mer eller mindre utslagna och marginaliserade innan de gick bort (gissningsvis kommer ett stort antal av de f d IS-frivilliga att sluta på samma sätt – d v s med och i alkohol, droger, brottslighet och fattigdom) medan ett antal begick självmord inom 5-10 år efter hemkomsten (och vilket säkerligen flera f d IS-frivilliga också kommer att göra) och många kom slutligen också att byta namn för att undvika att igenkännas som f d SS-frivilliga och åtskilliga gifte sig och skilde sig dessutom om vartannat och genomlevde antagligen rätt så kaotiska familjeliv liksom att de flyttade runt mellan påfallande många olika adresser (d v s de fick aldrig någon ro i livet och tvingades ständigt att bryta upp och byta liv, bostad, partner och yrke) och vilket återigen säkerligen också är det öde som väntar många av de f d IS-frivilliga som nu återvänder tillbaks till Sverige.

Statistiska likheter och skillnader mellan svenska IS- och SS-frivilliga

svenska IS-frivilliga 2013-16: 267
24% kvinnor
45 under 20 år (18 minderåriga)
uppväxta i ett miljonprogramsområde: 70%
1/3 från Västsverige (ca 90), 1/4 från Stockholms län (ca 70)
utrikes födda: 66%, 75% svenska medborgare
49 stupade
 
svenska SS-frivilliga 1939-45: 183
0% kvinnor
medelålder: 24 år (3-4 minderåriga)
uppväxta med en ensamstående förälder: 42%
30% från Stockholms län (54), 7% från Västsverige (13)
utrikes födda: 11%, ca 90% svenska medborgare
37 stupade
 
Och inga andra jämförelser i övrigt för det är naturligtvis vare sig etiskt, historiskt eller ideologiskt korrekt att jämföra den s k Islamiska staten med den s k SS-staten och kanske än mindre att jämföra de svenska IS-frivilliga med de svenska SS-frivilliga.

Varför är svenskar så överrepresenterade som krigsfrivilliga?

Doktoranden Massip Farid Ikken, f d redaktör för tidskriften ”Fokus Afrika: Sveriges Afrikamagasin” liksom skribent i svensk vänsterpress (t ex Folket i Bild, Fria Tidningar och Fjärde Världen) och också tidigare knuten till Sveriges Radio, låg antagligen bakom gårdagens (hammar)attack på en polis utanför Notre-Dame i Paris.
 
 
Tyvärr är svenskarna inte bara kraftigt överrepresenterade som krigsfrivilliga i Västasien (såsom bland de som just nu befinner sig i och strider i Raqqa och naturligtvis enbart per capita mot bakgrund av hur litet Sverige trots allt är befolkningsmässigt sett) utan även rejält överrepresenterade bland de som också har legat bakom eller planerat flera terrordåd i Västeuropa under de senaste åren såsom malmöiten Osama Krayem som deltog i massdödandet i Paris och i Bryssel 2015-16 och de tre svenskarna som greps i Köpenhamn 2010. Svenskar verkar f ö ha varit överrepresenterade som frivilliga och som aktivister i olika krig och konflikter åtminstone ända sedan mellankrigstiden.

Om likheter mellan återvändande krigsfrivilliga svenskar idag och 1945

Idag och just nu återvänder fler och fler (överlevande) svenska IS-veteraner från den västasiatiska fronten och debatten går just nu hög rörande vad som görs och inte görs från Säpos sida.
 
Mellan 1944-46 återvände 100-talet (överlevande) svenska SS-veteraner till Sverige från östfronten och många av dem (långt ifrån alla dock) kallades till förhör hos dåvarande Säpo men ingen åtalades för någonting annat än att de som var yrkesofficerare dömdes (i krigsrätt) för att ha avvikit från tjänsten och för att ha blivit och att ha varit frivilliga i främmande makts tjänst.
 
Det enda den dåvarande underrättelsetjänsten var intresserad av var konkreta (nörd)uppgifter om främmande makts vapen och taktik (läs: Sovjetunionen) och även när de svenska SS-veteranerna mellan raderna eller t o m explicit omnämnde krigsförbrytelser och övergrepp som de själva eller andra hade deltagit i och gjort sig skyldiga till så var det uppenbarligen inte något som det dåtida Säpo intresserade sig för.
 
Frågan är nu vad dagens Säpo intresserar sig för när de återvändande IS-svenskarna förhörs (om de nu ens tas in på förhör av Säpo): Är det fortfarande konkreta (nörd)uppgifter om vapen och taktik som är det enda som är av intresse eller ställs också frågor rörande eventuella krigsförbrytelser och övergrepp som de svenska IS-veteranerna kan ha bevittnat eller som de själva eventuellt har varit delaktiga i och gjort sig skyldiga till?
 
För övrigt finns även en parallell i invandringen till Sverige: Vid krigsslutet och ända in på 1950-talet invandrade tusentals européer till Sverige som på olika sätt hade tjänstgjort på Tysklands och axelmakternas och dess allierades och satellitstaters sida (varav åtskilliga visserligen hade blivit tvångsrekryterade) och varav flera hade gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser och övergrepp och idag invandrar tusentals västasiater som har tjänstgjort i olika arméer och miliser (varav åtskilliga visserligen har varit tvångsrekryterade) och varav åtminstone en del nog har gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser och övergrepp.
 
Då förklarades ointresset för SS-veteranernas eventuellt begångna krigsförbrytelser och övergrepp med att det var tekniskt irrelevant för rikets framtida säkerhet vad SS-svenskarna hade företagit sig i andra länder (och som inte svenskar hade drabbats av) och gissningsvis finns det nog en viss risk att det resoneras på ett liknande sätt idag, d v s att det är tekniskt irrelevant för rikets säkerhet vad IS-svenskarna har företagit sig i andra länder och om de eventuellt kan tänkas ha begått krigsförbrytelser och övergrepp (som inte svenskar har drabbats av).
 
Då hade det dåtida Säpo uppenbarligen inte något (åtminstone inte något särskilt stort) hjärta för alla ihjälslagna judar, romer och slaver – frågan är nu hur mycket dagens Säpo bryr sig om alla ihjälslagna kristna, yazidier och muslimer?

Om friherre Vilhelm Liljencrantz – krigsfrivillig, rabiat antisemit och högerextremist

Sidan adelsvapen.com är rena guldgruvan för alla oss som älskar att frossa i och kartlägga den svenska överklassnazismen och den svenska överklassens (svensk adel gifter sig ju då inte bara med varandra utan även med s k högborgerlighet och helst gärna med elit i allmänhet och åtminstone med övre medelklass) alla kopplingar till extremhögern.
 
En viss friherre Vilhelm Liljencrantz som ibland även stavade sitt namn med ”w” på tyskt manér då han var frivillig på tysk sida i Första världskriget (och vilket adelsvapen.com visserligen utelämnar av okänd anledning, d v s det bör ju trots allt inte vara något att skämmas för och det hade t o m kunnat uppfattas som både smått heroiskt och smått ”exotiskt” att omnämna att Liljencrantz faktiskt var frivillig i Kaiserns flygvapen samtidigt som det helt öppet ju omnämns att den svenske friherren slogs som frivillig i den rätt så antisemitiske general Judenitjs vita armé i Ryska inbördeskriget) som på sin tid var ökänd som en rabiat antisemit och som bl a explicit önskade livet ur de ungerska judarna i svensk högerextrem press 1944-45 samtidigt som de ungerska judarna just höll på att tas av daga en masse har tidigare gäckat mig (d v s jag har tidigare inte lyckats placera honom på rätt plats i det friherrliga huset Liljencrantz rätt så snåriga släktträd med alla sina huvudgrenar och sidolinjer) men precis nu fick jag så klart träff på och därmed äntligen koll på denne via och tack vare adelsvapen.com:
 
Sven Henrik August Vilhelm Albert, (översiktstab 7, son av Carl Johan Sven Axel, tab 20). Friherre. Född 1894-03-27 i Stockholm. Volontär vid Jämtlands fältjägarregemente 1915-06-26. Furir därst. 1916-09-02. Reservofficersaspirant 1917-04-26. Transp. till Livregementets grenadjärer s. å. 18/8. Reservofficersexamen s. å. 30/8. Fanjunkare i sistnämnda reg:s reserv s. å. 5/9. Fänrik därst. s. å. 31/12. Avsked 1918-07-26. Fänrik i Svea livgardes reserv s. å. 26/9. Avsked 1919-04-11. Aviatiker. Frivillig i estländsk krigstjänst 1919. Kapten s. å. och deltog i Estlands frihetsstrid mot bolsjevikerna. Efter frihetskrigets slut avsked med majors grad s. å. 2/6. I tjänst vid ryska nordarmén (general Judenitj) s. å. 6/6. RRS:tStO3kl m sv o. ros s. å. 13/6. RRS:tGO4kl s. å. 11/7. Estn. fälttågsmed. i silver s. å. 1/11 och i guld s. å. 4/12. Major i ryska nordvästarmén s. å. 7/12. RRS:tVIO4kl m sv o. ros 1920-01-22. R fälttågsmed. s. å. 4/2. Avsked s. å. 10/3. Estn. FrK2kl m sv s. å. 17/12. Estn.MM 1922-09-16. Tidningskorrespondent. Gift 1:o 1921 med Eugenie Nikolajevna Petersen, från vilken han blev skild genom Stockholms rådhusrätts utslag 1925-08-27, i hennes 1:a gifte (gift 2:o 1927-01-02 i Västerhaninge kyrka, Stockholm, d:o förs (vb), med redaktören Nils Henning Valdemar Bokelund, i hans andra gifte, född 1887-02-26), född 1901-06-10. Gift 2:o 1937-06-27 i Köpenhamn med Ingrid Maria Edström, född 1903-07-06.
 
Barn:
2. Carl-Wilhelm Sven Johan Henrik, friherre, född 1938-04-18 i Stockholm.

Högerextrema krigsfrivilliga värmlänningar som stupade i Andra världskriget

Minnesplakett i Karlstads domkyrka uppsatt av Värmlandsavdelningen av Förbundet Svenska Finlandsfrivilliga som använde sig av samma föreningstecken som Samfundet Nordens Frihet som samlade både högerliberaler och konservativa liksom även en del högerextremister, och som dagens Nordiska motståndsrörelsen numera ibland använder sig av.
 
Åtminstone två av de i Andra världskriget stupade krigsfrivilliga värmlänningarna var organiserade högerextremister och nazister, och sannolikt fler än så:
 
Hugo Ericsson var lindholmsnazist och medlem i partiets front- och elitavdelning Sveaborg samt krigsfrivillig i Svenska frivilligbataljonen där han tillhörde tunga kompaniets 1:a kulsprutepluton när han stupade på Hangö 1942.
 
Torbjörn Öjstad var också han lindholmsnazist och hade en bakgrund i partiets ungdomsorganisation Nordisk ungdom och han var krigsfrivillig som fänrik i Svenska frivilligkåren när han stupade vid Märkäjärvi 1940.
 
Dessutom var Pål Montgomery Påhlson som stupade som krigsfrivillig i Norge 1940 son till den högerextremt lagda företagsledaren Svante Påhlson på Rottneros.
13537514_10153768177500847_4804834623302181560_n.jpg

Om den solkiga svenska inställningen till krigsförbrytare

Apropå det aktuella åtalet mot de hemvändande svenska IS-frivilliga som alla nu hoppas på ska leda till fällande dom utifrån de bildbevis som åklagaren åberopar: Sverige har under hela efterkrigstiden rankats som det allra sämsta demokratiska västlandet vad gäller att utreda, gripa, åtala och lagföra invånare i landet som begått övergrepp, massakrer och krigsbrott i samband med konflikter världen över. ”Omvänt” har Sverige alltid sedan efterkrigstiden betraktats som det europeiska land där det (likt Sydamerika) går att byta identitet, börja om på nytt och även vila upp sig och under perioder ”ta det lugnt” bland allsköns krigsförbrytare, krigsfrivilliga, legosoldater, agenter, yrkesmördare, lägervakter m fl vilka mer eller mindre har eller har haft som yrke och sysselsättning att döda andra människor.

Ingen av de hemvändande svenska SS-frivilliga dömdes exempelvis för det de gjort under krigsåren förutom att några ställdes inför krigsrätt som stamanställda officerare vilka hade övergivit sin post i svenska armén för att ta värvning i den tyska krigsmakten: Dåvarande SÄPO förhörde visserligen flertalet av dem, men var i stort sett bara intresserad av ryssarnas vapenteknik och strategitänk. Faktum är att SÄPO inte ens frågade om svenskarna eventuellt hade deltagit i att döda civila, judar eller romer, och när flera av de f d SS-frivilliga själva började berätta om övergrepp och krigsförbrytelser så följde SÄPO inte ens upp detta i förhören – det var s a s fullständigt ovidkommande och oväsentligt för svensk del.

Vidare har Simon Wiesenthal-centret försett flera svenska regeringar med långa namnlistor på misstänkta krigsförbrytare som anlände till Sverige efter Andra världskriget ända sedan 1960-talet – balter, tyskar och andra som slogs på Nazi-Tysklands sida – och förgäves begärt att Sverige åtminstone ska inleda förundersökningar mot dessa (jag ”sitter” så klart namnen, men väljer att inte ”hänga ut” dem då deras barn och barnbarn i huvudsak fortfarande bor och lever här i Sverige). Otaliga är också de vittnesmål från invandrade som känt igen och identifierat krigsförbrytare, bödlar och mördare från sina hemländer som bosatt sig här i Sverige. Och ironiskt och bisarrt nog var det en utlandsadopterad svensk som till sist kom att bli den förste att dömas för krigsbrott för de övergrepp han hade begått i Bosnien.

Å ena sidan går det att se denna envisa och sturska svenska vägran att åtala och döma krigsförbrytare som en ärlig och uppriktig vilja att försöka förhålla sig neutral och objektiv till komplexa konflikter i närhistorien och samtiden, och som ett uttryck för en måhända naiv önskan om att ställa sig utanför både världen och historien. Å andra sidan går det att tolka det som att Sverige (återigen) inte lever upp till de internationella MR-åtaganden som landet har tagit på sig och kanske framför allt och inte minst som ett uttryck för en närmast total brist på empati för alla de 100 000-tals minoritetsinvånare i landet som faktiskt har flytt ifrån och drabbats av de senaste decenniernas olika konflikter på jorden.

Antal svenskar som strider för Islamiska staten är nu lika många som antalet som stred för Nazi-Tyskland

Antal svenskar som stridit som frivilliga för Islamiska staten 2014- (enligt Säpo): ca 300 (125 säkerställda varav 90 är män och 35 kvinnor – 115 har hittills återvänt hem)Antal stupade: ca 40 (varav ett flertal antagligen är saknade, d v s deras dödsfall har ej bekräftats och deras kvarlevor har ej återbördats och därmed kan de inte omedelbart dödförklaras)

Antal svenskar som stridit som frivilliga för Nazi-Tyskland 1940-45 (mina beräkningar): ca 300 (183 säkerställda i Waffen-SS – därtill 14 säkerställda i Wehrmacht, 3 i Kriegsmarine, 3 i Luftwaffe och 4 i Organisation Todt)
Antal stupade: ca 40 (varav 8 saknade då deras kvarlevor ej har återfunnits, och vilka fördes in i obefintlighetsregistret och sedermera dödförklarades på 1950- och 60-talen)

Inga jämförelser i övrigt som det heter då det är svårt att jämföra dagens ”andrageneration:are” från förorterna som är beredda att dö och döda för en millenaristisk religiös stat med gårdagens högerextrema majoritetssvenskar som var beredda att dö och döda för en mytisk rasstat. I båda fallen gäller dock: Antal dömda för krigsförbrytelser = 0.

Ännu en ”nazigroupie”-bok om de svenska SS-frivilliga

När jag kring sekelskiftet tillbringade ett antal år med att resa runt och ”dammsuga” och ”tömma” arkiven och biblioteken i Nordeuropa på allt som överhuvudtaget gick att hitta om alla de svenskar som deltog i Andra världskriget på Tysklands och axelmakternas sida samt besöka och fotografera de platser och adresser som kunde relateras till dem kunde jag aldrig föreställa mig att det idag skulle finnas en hel marknad för militärhistorisk bokutgivning som behandlar just dessa svenska krigsfrivilliga.

Sedan dess har nämligen åtminstone ett 20-tal titlar givits ut som alla har det gemensamt att författarna inte bemödar sig om att dölja att de beundrar och är djupt fascinerade av SS-svenskarna, böckerna ges ut på skumma förlag men säljs öppet i svenska bokhandlar och på nätet, och författarna som tidigare drogs med extremhögerstämpel är idag etablerade och accepterade och deltar titt som tätt i radio och TV och i andra medier samt bjuds in att hålla föredrag och delta i samtal och diskussioner som experter på kriget och perverst nog även på Förintelsen.

Nu har den definitiva boken på engelska om de svenska SS-frivilliga givits ut på ett märkligt engelskt förlag – Hitler’s Swedes, författad av en viss Lars T. Larsson, som ska vara jurist och arbeta på en advokatbyrå i Stockholm och möjligen har estniskt påbrå då han även skrivit böcker om de estniska SS-soldaterna. I Larssons bok får vi veta att en viss Carl-Göran Edquist som sedermera bytte namn till Borgenstierna och gjorde sig bemärkt som ”Advokaten” i Stockholms undre värld och som även figurerar i Palmemordsutredningen, ett tag satt i samma läger tillsammans med både Hitlers gamle minister Hjalmar Schacht, Greklands ÖB Alexander Papagos och de i huvudsak adliga änkorna till 20 juli-attentatets män samt att när Unterscharführer Erik ”Jerka” Wallin begravdes 1995 så närvarade Untersturmführer Gösta Borg som tog ett sista farväl genom att segerhälsa/”heil:a” sittande i rullstol, och av en ren slump gravsattes Wallin ca 50 meter från SS-svenskarnas gamla befäl Hauptsturmführer Hans-Gösta Pehrsson.

Vidare berättar Larsson att adelsmannen och SS-soldaten Göran Svinhufvud begick självmord efter kriget, att Sturmbannführer Per Jarl ledde ett futilt kavallerianfall mot amerikanarna utanför München så sent som i maj 1945, att greve Knut Posse från Taxinge slott var en fanatisk antikommunist och troligen stupade utanför Budapest samt att den blivande fackföreningsledaren Ragnar Linnér (Linnér grundade de svenska socionomernas fackförening Akademikerförbundet SSR) var ledare för svenska Stay Behind-gerillans norra distrikt på 1950-talet.

Jag är väl medveten om att det kanske inte är etiskt rätt att ”hänga ut” Larsson och de andra som tillhör denna krets av svenska ”nazigroupies” såsom Lennart Westberg, Martin Månsson, Petter Kjellander, Göran Hargestam och Lars Gyllenhaal, och vilka har det gemensamt att de verkar kunna allt om SS olika truppslag, uniformer, vapen, fordon o s v samt att de uppenbarligen har umgåtts med och fått tillgång till fotografier och dokument från SS-veteranerna själva innan de gick bort. Jag tycker dock att det de håller på med kan stämplas som någon slags bisarr ”postum” pro-nazism. Min egen drivkraft när jag spårade upp SS-svenskarna var i stället helt och hållet en antifascistisk sådan: min intention var att spåra upp dem och kartlägga dem, och jag sökte särskilt efter svenska krigsfrivilliga som hade deltagit i krigsförbrytelser av olika slag och hade också kontakt med Simon Wiesenthal-centret i Jerusalem.

51N34ja7oyL._SY344_BO1,204,203,200_