Kategori: krigsfrivilliga

Påmindes idag om den nazistiske ”varulven” Åke J. Eks sista operation som riktade sig mot mig

Intervjuades idag av en dansk journalist angående min relation till framlidne Åke J. Ek som jag själv har utnämnt till Sveriges meste/värste varulv och denna term används här för att beteckna de nazister som fortsatte kampen efter 1945 och i Eks fall ända fram till sin död 2011.

Intervjun handlade fr a om att Ek och hans krets bestående av gamla krigsveteraner från Finlands olika krig, f d SS-soldater och allsköns högerextremister av det yngre slaget kontaktade en kriminell aktör i Storstockholm under senvåren 2007 och lovade denne 200 000 kr om han och hans gäng såg till att jag hamnade bakom ”lås och bom” under många års tid. 

Beställningen gick ut på att jag skulle dömas för ett antal anlagda bränder hemma hos bl a min före detta handledare och min före detta prefekt vid Stockholms universitet samt på den institution som jag hade studerat och doktorerat vid. Bränderna skulle den kriminelle aktören och dennes gäng stå för och de skulle sedan också se till att jag skulle åka dit för desamma genom att lämna spår och bevismaterial i direkt anslutning till brottsplatserna som kunde knytas till mig.

Det fanns flera orsaker till detta och bl a handlade det om att jag hade lyckats lura mig in på f d WACL:s (World Anti-Communist Leagues) högkvarter i Seoul i Sydkorea genom att offra X antal kronor och ta in på Seouls finaste hotell och därefter medelst lögner och en del teaterknep lyckats övertala den dåvarande generalsekreteraren för WACL att öppna WACL:s svenska avdelnings arkiv för mig som jag helt sonika kopierade av och därefter publicerade jag namnen på alla de svenskar som varit aktiva i WACL-sammanhang varav flera var moderata riksdagsledamöter. WACL:s svenska avdelning leddes under många år av just Ek och han förlät mig sannolikt aldrig för denna fräcka ”kupp”. Därtill hade jag på ett synnerligen fräckt sätt lurat mig in på middagar som Ek och hans krets avhöll och kartlagt Eks krets och likaså hade jag bevistat begravningar mm som Ek och hans krets närvarade vid.

Den kriminelle aktören, som på sin tid var något av en ”storspelare” i Storstockholms ”undre värld” och som jag tror möjligen kan ha dödats på senare år i någon av huvudstadsregionens närmast otaliga gängkonflikter (men det låter jag vara osagt), kontaktade dock mig i förväg och tillsammans gjorde vi upp bakom Eks rygg om att genomföra beställningen till vissa delar så att aktören skulle få sina pengar medan jag skulle slippa undan ett långt fängelsestraff.

Den kriminelle aktören var då enbart intresserad av pengarna och jag hade inte mycket att sätta emot gentemot denne annat än att gå med på dennes detaljerade instruktioner rörande hur Ek skulle luras att tro att beställningen hade realiserats medan jag visserligen skulle slippa att behöva ”sitta inne” men jag skulle ändå tvingas genomlida ett åtal och en rättegång och inte minst rejäla uthängningar i media om att vara en s k ”villain”.

Själv gick jag sedan i min tur bakom ryggen på den kriminelle aktören genom att dels gå till polisen och berätta om beställningen och om det ”upplägg” som aktören hade tvingat mig att gå med på och dels ta reda på vem den kriminelle aktören egentligen var (d v s hens riktiga identitet, bakgrund, företagsinnehav, domar o s v).

För att göra en lång historia kort så resulterade det hela i att en brand anlades på både min gamla institution vid Stockholms universitet, som Ek själv bevittnade när den anlades, liksom på min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum och att jag nödgades skriva ett argt meddelande på min hemsida/blogg riktat till min före detta handledare och före detta prefekt som kunde tolkas som ett förtäckt hot. Stockholms universitet uppfattade också till Eks glädje och fröjd att meddelandet var ”autentiskt” och universitetets dåvarande säkerhetschef hyrde t o m in vakter som patrullerade utanför min före detta handledares och före detta prefekts privatbostäder för att skydda dem och deras fruar och barn från mig.

Jag blev också tvungen att överlämna ett antal fotografier till den kriminelle aktören som Ek hade begärt från denne, som föreställde mig själv halvnaken och blodig och som skulle se ut som att jag helt enkelt hade blivit våldtagen – d v s en våldtäkt ingick också i beställningen.

Jag åtalades till slut för att ha hotat min före detta handledare och före detta prefekt vid Stockholms universitet och flera rättegångar följde därefter i både tingsrätten och hovrätten.

Under de olika rättegångsförhandlingarna berättade jag detaljerat och sanningsenligt om hela händelseförloppet och p g a att Ek och dennes krets närvarade som åhörare under förhandlingarna så kom Ek omedelbart att förstå att han hade blivit lurad av den kriminelle aktören. Innan hovrättsförhandlingen försökte Ek dessutom att stoppa mig från att närvara i hovrätten genom att hyra två s k torpeder som besökte Mångkulturellt centrum på morgonen innan rättegången för att kidnappa mig men jag hade innan dess sett till att befinna mig på annan plats.

Till slut frikändes jag från åtalet och den kriminelle aktören och jag skiljdes åt och vid det laget hade Ek sedan länge förstått att han hade blivit lurad samtidigt som att Eks 200 000 kronor hade förorsakat mig själv en massa lidande och skada då det utåt sett och i media såg ut som att jag var ”the bad guy” och ”den onde” under dessa år eftersom jag ju var den misstänkte och den åtalade även om jag till slut frikändes från anklagelserna.

Med all sannolikhet var detta Eks sista stora operation och denna typ av ”set up:s” ska han då ha varit något av en ”hejare” på att iscensätta.

Utred de svenska SS-frivilligas eventuella deltaganden i krigsförbrytelser

För ett antal år sedan genomförde finska staten genom finska Riksarkivet en gedigen utredning som undersökte om de finska SS-soldaterna hade begått krigsförbrytelser och övergrepp och massdödat judar, romer och civila på östfronten och utredningen fann inte oväntat att så var fallet. Även i Norge har historiker kunnat visa att norska SS-soldater deltog aktivt i sådana handlingar och detsamma gäller de danska SS-soldaterna.

Idag begär Johan Ulvenlöv, Matti Palm och Anders Larsson, författare till boken ”Husiatyn. Förintelsen som Sverige glömde”, i Aftonbladet att även Sverige genomför en liknande undersökning trots att det egentligen är försent – den siste svenske SS-soldaten avled under pandemin.

I början på 2000-talet gick Bosse Schön och jag igenom ett antal förhör som den dåvarande svenska polisen höll med återvändande svenska SS-soldater där det framgick att flera av dem vittnade om massakrer och övergrepp och det hade några svenska SS-frivilliga gjort även under kriget till bl a svenska UD via ambassaden i Berlin. En svensk utredning av finskt snitt vore därför synnerligen önskvärd för att en gång för alla gå till botten med frågan om de svenska SS-soldaternas inblandning i Förintelsen och i Andra världskrigets krigsbrott.

”Ryska soldater som i dag mördar civila och utför andra grymheter i Ukraina ska veta att arbetet med att ställa dem till svars aldrig avstannar, inte ens om 80 år. Sverige samlar nu in vittnesmål i samarbete med andra länder. Tyvärr gjordes inte det för 80 år sedan, efter andra världskriget. Det visar vårt arbete med att gå till botten med ett förhör där en svensk SS-frivillig berättar om en massaker på judar i en liten stad i dagens Ukraina.”

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/a7mwxd/utred-ss-svenskarna-aven-om-det-ar-for-sent

”Viktigt material har legat gömt i de svenska arkiven. Därför borde Sverige utreda de svenska SS-frivilliga. Även om alla av dem med stor sannolikhet är döda kan det finnas bevis mot andra och uppgifter som kan sprida ljus över händelser som inte har varit kända. 

Den 6–11 juli 1941 genomförde SS-regementet Westland en massaker i den lilla staden Husiatyn i nuvarande Ukraina. Förutom tyskar fanns frivilliga från Nederländerna, Norge, Danmark, Finland och även Sverige i regementet. 

Omkring 200 judar, halva stadens judiska befolkning, mördades. SS-soldaterna gick från hus till hus. Vissa mördades i sina hem. De flesta fördes till gårdsplanen framför rabbinens gamla villa, där de sköts. 

Några mördades vid en massgrav som de själva tvingats gräva i ravinen vid floden som går genom den lilla staden. 

Redan julhelgen 1943 fick den svenska polisen kännedom om massakern när de förhörde den svenske SS-frivillige Kurt Lundin.

Han berättade att hans kompani, det femtonde kompaniet, genomförde massakern. Han lämnar konkreta detaljer till polisen, tid, plats och vilket förband gärningsmännen tillhörde. 

Under 80 år gör de svenska myndigheterna ingenting. Lundin får aldrig några ytterligare frågor om massakern. 

Tiden är knapp. Vittnen, överlevare och förövare är snart borta. Det tog oss nära fem år att granska det bortglömda förhöret från 1943 med enbart en av de omkring 200 svenskar som anmälde sig frivilligt till Waffen-SS. Resultatet presenterar vi i vår bok, ”Husiatyn – förintelsen som Sverige glömde”.

Men varför gräva i något så gammalt? kanske några säger. Säg det till Dov Eshel, den enda i dag levande juden som undkom massakern i Husiatyn. 

Massakern blev starten på en flera år lång flykt. Hans lillebror, vänner och släktingar mördades. Tillsammans med Dov Eshel har vi kartlagt vad som hände den judiska befolkningen i Husiatyn. Hans minne av händelserna är som inristat i sten. 

Vi skickade resultatet av vår undersökning till åklagarna i Ludwigsburg hösten 2021: 

”Vad skulle ni ha gjort om ni hade haft det här materialet tidigare?” frågade vi. 

Trots att vi enbart bad om en kommentar från myndighetens presstjänst beslutade chefsåklagaren i november 2021 att starta en utredning för att se om det gick att öppna en formell förundersökning. Kanske fanns det fortfarande misstänkta i livet som kunde hittas? 

I två månader letade åklagarmyndigheten i Ludwigsburg, sedan lades utredningen ned. Det är naturligtvis inte särskilt förvånande. De flesta förövarna, kanske alla, är döda. 

Åklagarens agerande visar däremot tydligt att mycket mer hade kunnat göras om Sverige hade delat med sig av förhöret tidigare, på 1940-talet, -50, -60, 70, 80, 90-talet eller till och med ännu senare. Tyska myndigheter visste inte ens att massakern hade ägt rum. 

Än finns det dock en chans att göra något. Vilka fler eventuella krigsbrott finns det information om i arkiven i Sverige? Vi kan fortfarande utreda de svenskar som tjänstgjorde för SS. Inventera arkiven.”

Den siste svenske SS-veteranen Jan Dufwa har nyligen gått bort i Uppsala

Den antagligen siste svenske SS-veteranen Jan Dufwa har nyligen gått bort i Uppsala i en ålder av 97 år och det känns aningen märkligt att författa Dufwas dödsruna 75 år efter Andra världskrigets slut.

Vi kommer nog aldrig att få veta det totala antalet svenska SS-soldater och allt beror också på hur en räknar: Inräknat alla utlandssvenskar och invandrarbarn/”andrageneration:are”, och fr a barn till tyska invandrare i dåtidens Sverige, så kan det ha handlat om uppemot 300 ”svenskar” medan det snarare handlar om kring 200 om en bara räknar de som var svenska medborgare. Dessutom tjänstgjorde ytterligare ett antal svenskar i t ex Wehrmacht, Luftwaffe och Kriegsmarine liksom i Gestapo och Organisation Todt samt vid Radio Königsberg.

antal identifierade svenska SS-frivilliga per SS-division:
Wiking: 98
Nordland: 77
Totenkopf: 20
Nord: 11
Leibstandarte Adolf Hitler: 5
Das Reich: 3
Hitler-Jugend: 2
Nederland: 2
Charlemagne: 1
Estland: 1
Florian Geyer: 1
Frundsberg: 1
Götz von Berlichingen: 1
Polizei: 1

Det är inte 100% säkert att Jan Dufwa är den siste ”svenske” SS-veteranen då det kan finnas någon estlandssvensk veteran som fortfarande lever men det är troligt – för 2-3 år sedan var det nog bara Dufwa och Tage von Rainals i Nacka som levde och efter von Rainals bortgång hette det att Dufwa var den siste svenske SS-veteranen vilket kan jämföras med att 41 svenska SS-veteraner levde så sent som 1999.

Dock hade jag fel i somras när Bengt Essén gick bort, som jag trodde var den siste av de närmare 10 000 svenskar som stred för Finland under Finska vinterkriget 1939-40 – det visade sig då att möjligen två svenska vinterkrigsveteraner fortfarande var vid liv efter Esséns bortgång så en ska aldrig vara tvärsäker i sådana här sammanhang. I alla fall var Dufwa antagligen en av maximalt ett 10-tal svenskar som stred som frivilliga i Andra världskriget som fortfarande levde under innevarande år.

Dufwa föddes och växte upp på Lidingö och både hans far, farbror och morbror var jurister (häradshövdingar) medan modern var tandläkare. Mellan 1938-43 var Dufwa medlem i det största svenska nazistpartiet NSAP/SSS ungdomsorganisation Nordisk ungdom med medlemsnummer 12 678 och även dennes farbror och bror var organiserade nazister.

Dufwa befann sig i februari 1943 på ett hotell i Grövelsjön i Dalarna för att studera inför sin studentexamen men tog sig då utan tillstånd och på eget bevåg på skidor till Norge via Trysil. Duwfa tog sig därefter till Oslo och enrollerade sig den 8 februari 1943 i Waffen-SS på SS värvningskontor i Oslo och utbildades sedan till pansargrenadjär i Sennheim/Cernay i nuvarande Frankrike.

Dufwa tjänstgjorde efter avslutad utbildning som pansargrenadjär i SS-Pz.Gr. A.u.E. Btl. 5 i SS-Panzer-Division Wiking i Österrike. Modern försökte via UD och utrikesminister Christian Günther få sin son hemskickad och Dufwa efterlystes samtidigt i Sverige för underlåtenhet att inställa sig till mönstringen.

Dufwa tjänstgjorde under sommaren 1943 i Kroatien vid 3./SS-AA11 i SS Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Nordland där han antagligen deltog i partisanstrider och möjligen fick träffa självaste Himmler när denne kom på besök och inspekterade de svenska SS-soldaterna. Dufwa var i så fall fram till sin bortgång den siste svensken som hade träffat Himmler.

Dufwa besökte den 22 september 1943 svenska legationen i Oslo och lyckades därefter ta sig hem till Sverige.

Dufwa inkallades vid hemkomsten till militärtjänsten och förhördes av polisen den 9 december 1943. I februari 1945 flyttade Dufwa till Uppsala där han några år senare tog en juristexamen och i samma månad gifte han sig även. Efter att under 1940- och 50-talet ha flyttat runt i landet p g a olika tingstjänstgöringar utnämndes Dufwa till domare i Uppsala 1958 och han verkade sedan som domare i både Uppsala och Skövde fram tills pensionen 1988.

När Expressen skrev om de svenska SS-frivilliga på 1970-talet ringde Expressens reporter Dufwa som då hotade med självmord om tidningen skulle skriva om denne varpå Expressen avstod från det. Dufwa var i många år och fram till sin bortgång bosatt i en villa i Sunnersta i Uppsala och efterlämnar en son och en dotter och det finns ingenting som tyder på att han deltog i någon högerextrem politisk verksamhet efter kriget.

Nu har en av Sveriges sista finlandsfrivilliga från Finska vinterkriget gått bort som var en av närmare 10 000 svenskar som stred mot Sovjet-Ryssland under vintern 1939-40

I dagarna har rektorn, löjtnanten, författaren och den f d finlandsfrivillige Bengt R. Essén i Danderyd gått bort i en ålder av 100 år (och dagen efter sin 100-årsdag dessutom), som föddes i Yokohama (d v s i Tokyos hamnstad) i hjärtat av det dåvarande Japanska imperiet i samband med att hans far högerradikala Sveriges nationella förbunds blivande partiledare Rütger Essén var verksam där som svensk diplomat. Bengt var en av sista (riks)svenskarna som deltog i Finska vinterkriget 1939-40 och för några år sedan intervjuades av han finska/finlandssvenska Hufvudstadsbladet och tog då avstånd från sin fars politiska åsikter: https://www.hbl.fi/artikel/finlands-sak-var-hans
BENGT ESSÉN 200822.jpg
Mindre känt är dock att Bengt själv gick i sin fars ideologisk-politiska fotspår åtminstone fram tills hösten 1945 – d v s Bengt verkar ha varit medlem i sin fars parti och skrev i sin fars tidning Dagsposten (OBS: det var dock många svenskar, som hade hållit på Tyskland som lämnade den pro-tyska miljön just efter 1945 och möjligen gjorde också Bengt det).
Bengt är bror till genetikprofessor (i Umeå) Marianne Rasmuson som fortfarande lever och som också hon föddes i Japan och gick i faderns ideologisk-politiska fotspår samt till Madeleine Gustafsson, som även hon lever och som tidigare var gift med den framlidne filosofen och författaren Lars Gustafsson och som Rütger Essén var biologisk far till (Madeleine Gustafsson blev då bortadopterad till familjen Lagerberg).
image-1.php

Kan det verkligen stämma att den som både deltog i att kröna kungen, viga kungen, begrava kungens mor och döpa kungens tre barn var högerextremist?

När KB:s digitala tidningsartikelarkiv blir något av en drog sisådär någon gång per dygn (eller kanske två gånger t o m):
HANS.jpg
 
”Alla” vet så klart redan att både kungen och ett flertal av kungens barnbarn är döpta efter (nazi)tyska krigshjältar och släktingar samt att både kungens och drottningens föräldrar var pro-nazister, att de svenska kungadynastiernas gravkyrka uppläts åt den svenska s k nationella rörelsen med kungafamiljens goda minne ända fram tills 90-talets slut samt att den s k hovstat som omger Huset Bernadotte har ”vimlat” av nazister, högerradikaler och högerextremister sedan många decennier tillbaka.
 
Däremot vet nog inte särskilt många att den präst som både krönte kungen, vigde kungen (och drottningen), begravde kungens mor och döpte kungens tre barn inklusive kronprinsessan (senare skulle samma person även ge ut en bok tillsammans med kronprinsessan, som är den enda s k specimen/post som kronprinsessan har i egenskap av att vara författare i biblioteksdatabasen Libris) en gång i tiden var frivillig i Finska fortsättningskriget, när Finland slogs på axelmakternas sida, tillsammans med 100-tals andra svenskar varav kanske 2/3 var organiserade högerextremister samt själv både innan, under och efter kriget aktiv inom den svenska s k nationella rörelsen.
 
Det handlar om friherre Hans Åkerhielm, fältprost och överhovpredikant, som redan under kriget stod nära Huset Bernadotte, och som därför lyckades få kungens pro-nazistiska far arvprins Gustaf Adolf (som f ö prenumererade på de s k lindholmsnazisternas tidning med postadress Stockholms slott) att besöka de svenska högerextrema krigsfrivilliga vid fronten i Karelen för att stötta dem moraliskt. Den i Karelen krigsfrivillige Filip Rytterås har i sin självbiografi och inte utan stolthet återgivit ett samtal mellan honom själv och Åkerhielm där den senare ska ha sagt följande om svenskarna som stred där:
 
”Visst är det åtskilliga i kompaniet som följer Lindholms ideal. Men resten är ju inte heller patentdemokrater av den sort som accepteras där hemma. Alla är vi nationalister och tror oss göra en insats för det Sverige, som står högt över riksdagspartiernas äckligt småskurna käbbel. Är inte tankefriheten så stor i ett demokratiskt land, att en ärlig och fosterlandsälskande idealist får leva och dö på sin tro, om han vill? Och vilka är det som bryr sig om oss, som… visar, att vi inte ligger bortglömda vid Nordens östgräns? Är det de demokratiska tidningarna kanske? Skulle inte vi känna mer samhörighet med dem som visar uppskattning av vår insats?”.
 
År 1939 deltog Åkerhielm i grundandet av det som senare kom att bli Försvarsfrämjandet tillsammans med ett flertal s k ”överklassnazister” inom fr a officerskåren som till största delen var medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund, och som efter kriget lät flera av A.H.:s generaler och Himmlers SS-toppar, som då befann sig i exil i Latinamerika eller i Mellanöstern, skriva i föreningens olika tidskrifter (naturligtvis översattes artiklarna från tyska till svenska). Den 30 november 1943 deltog Åkerhielm vidare på en högerextrem tillställning på dåvarande Restaurang Rosenbad (d v s dagens Rosenbad) och samma år talade han på Svenska aktiva studentförbundets möte på dåvarande Stockholms högskola (d v s dagens Stockholms universitet), som under en period organiserade 100-tals pro-nazistiska studenter i huvudstaden innan dess ledare greps och dömdes för spioneri för tyskarnas räkning.
 
År 1945 deltog Åkerhielm på en stor middag på Karlbergs slott i Stockholm där högerextrema Stay Behind kan sägas ha bildats i och med att den nazistiske finlandsfrivillige Otto Hallberg reste sig upp under den mytomspunna middagen och höll ett tal inför de församlade veteranerna som hade överlevt Andra världskriget och lyckats ta sig hem till Sverige och uppmanade dessa att ansluta sig till den ”svenska motståndsrörelsen” (d v s högerextrema Stay Behind), vilket Åkerhielm och de allra flesta andra som var där gjorde. Även efter kriget dök Åkerhielm regelbundet upp i högerextrema sammanhang: Åkerhielm höll exempelvis föredrag för högerradikala Sveriges nationella förbunds frontorganisation Lützenförbundet 1978 samtidigt som han var pastor i Kungl. Hovförsamlingen och Kungl. Hovstaternas och Huset Bernadottes överhovpredikant och egen präst.
 
Så sent som 1995 deltog Åkerhielm i Stay Behind-frontorganisationen Nordiska krigs- och FN-veteranförbundets avtäckande av ett monument på dåvarande Livregementets dragoners (d v s K1) kaserngård i Stockholm till minne av de svenska högerextrema krigsfrivilliga i Finland tillsammans med förbundets grundare och ordförande Åke J Ek, som var den som tog över ledningen för högerextrema Stay Behind efter Hallberg, samt i närvaro av flera höga svenska officerare och Försvarsutskottets dåvarande ordförande Arne Andersson (m).
 
Åkerhielm var antagligen den som fick både kungen och drottningen att engagera sig för Svensk-tyska föreningen på 1970-, 80- och 90-talen, som då fortfarande leddes och drevs av s k ”överklassnazister”, och han var vidare sannolikt den som fick både kungen och drottningen att regelbundet skicka tackkort och lyckökningar till bl a Nordiska rikspartiet, Sveriges nationella förbund och Nysvenska rörelsen i samband med att dessa organisationer skickade telegram till Stockholms slott och hovet när de avhöll sina årsmöten.
 
År 1983 fick Åkerhielm antagligen kungen och drottningen att öppna Riddarholmskyrkan för högerextremisterna. Detta berodde på att de dåvarande Stockholmsanarkisterna hade börjat motdemonstrera i Kungsträdgården den 30 november och stört kransnedläggningen vid Karl XII-statyn. Då ingrep Åkerhielm likt en räddande ängel och öppnade upp Riddarholmskyrkan medan Skansen försåg högerextremisterna med drabantuniformer och efter den pampiga ceremonin brukade deltagarna avsluta med en kvällssupé och gärna en efterföljande s k nachspiel på närbelägna Café Opera.
 
Fram till sitt eget frånfälle 2003 gravsatte Åkerhielm även 100-tals nazister och högerextremister ända från krigsåren och fram till sin egen bortgång såsom svenska finlandsfrivilliga som hade deltagit i Finlands olika krig, svenska SS-frivilliga som hade kämpat både i öst, väst och syd liksom då även kungens mor pro-nazisten prinsessan Sibylla.
 
Åkerhielm vigde f ö hovrättsråd Gösta Hagströmer, d v s Raoul Wallenbergs kusin, och Ingvor Barthen, vilka sedan blev föräldrar till finansmannen Sven Hagströmer, d v s grundaren av Raoul Wallenberg Academy, antirasist och ägare till bokförlaget Fri Tanke tillsammans med Christer Sturmark och Björn Ulvaeus, så ”herrens vägar äro outgrundliga” som det heter.

Är det månne Sveriges två sista ”rikssvenska” SS-veteraner som fortfarande erhåller krigspension från Tyskland?

Att tyskarna alltid betalar sina skulder (sedan 1945) är väl känt liksom att tyskarna aldrig ljuger (sedan 1945) för nu erkänner tyska staten (till DN) att två av de svenskar som fortfarande erhåller tyska krigspensioner är SS-veteraner:
 
Sedan Tysklands ”återuppståndelse” 1949 i form av BRD eller den s k Bonn-republiken (d v s det s k Västtyskland) har ett stort antal både svenska och utländska SS-veteraner (och många fall även deras fruar) i Sverige erhållit krigspensioner ”non-stop” av både västtyska staten och det återförenade Tyskland eller den s k Berlin-republiken (d v s Tyskland sedan 1990) och idag skriver DN:s Lina Lund om att två av de som fortfarande erhåller krigspension från dagens Tyskland är f d SS-soldater och en gissning från min sida säger att det kan handla om de två sista svenska SS-veteranerna (d v s som fortfarande är vid liv) Carl von Zeipel som var Schütze i 5. SS-Panzer-Division Wiking samt Jan Dufwa som var Panzergrenadier i 5. SS-Panzer-Division Wiking samt i 11. SS Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Nordland och vilka båda f ö råkar vara adliga.
 
von Zeipels far var medlem i fascistiska Svensk opposition och inte så mycket är känt om dennes tid i Waffen-SS annat att den inföll mellan 1942-43 innan hans far fick hem honom med svenska UD:s hjälp och efter kriget blev von Zeipel ingenjör och flyttade sedermera till Spanien och närmare bestämt till Málaga i Andalusien där ett relativt stort antal SS-veteraner från Sverige och hela Europa liksom gamla nazister från Tyskland och hela Europa var bosatta under Franco-tiden.
 
Dufwa var (liksom sin bror) medlem i det nazistiska s k Lindholmspartiet och togs sig illegalt till det ockuperade Norge på skidor tillsammans med en annan s k lindholmsnazist och han deltog bl a i (sannolikt mycket blodiga) strider mot Titos partisaner i Kroatien 1943 och hann antagligen även träffa självaste Himmler (d v s den s k SS-statens ledare eller ”die Treue Heinrich” som A.H. ibland kallade honom kärvänligt) som just besökte partisankrigsfronten i f d Jugoslavien 1943 innan hans mor fick hem honom med svenska UD:s och utrikesminister Christian Günthers hjälp och efter kriget blev Dufwa domare.
 
”Uppgifterna om att Tyskland varje månad betalar ut ersättningar till personer som samarbetat med Nazityskland har väckt starka reaktioner i Sverige och omvärlden. DN kan nu avslöja att två av mottagarna som är bosatta i Sverige och får så kallade Hitler-pensioner har varit medlemmar i nazisternas elitförband Waffen-SS.”
 
 
”DN kunde också avslöja att 15 personer som är bosatta i Sverige får sådana utbetalningar varje månad, enligt uppgifter från socialministeriet i den nordtyska delstaten Schleswig-Holstein som ansvarar för utbetalningarna till Sverige. Men på närmare frågor om på vilka grunder som svenskarna tar emot de månatliga ersättningarna fick vi inget svar från de tyska myndigheterna.
 
I flera europeiska länder har de så kallade Hitler-pensionerna, som utbetalningarna kallas av tysk och internationell press, lett till en upprörd debatt. I Belgien var det framförallt obekräftade uppgifter om att även tidigare medlemmar av nazisternas elitförband Waffen-SS kan finnas bland mottagarna som väckt starkast reaktioner.
 
Tyska myndigheter har dock betonat att ingen av 18 belgare som varje månad mottar utbetalningar från Tyskland har varit medlem av Waffen-SS. Men på DN:s fråga om det bland de 15 svenska mottagarna finns exmedlemmar i Waffen–SS blir svaret ett annat.
 
En vecka efter att vi skickat in våra frågor kommer beskedet om att så är fallet.
 
– Två av de som får ersättningar tillhörde Waffen-SS, skriver en talesperson för socialministeriet i Schleswig-Holstein i ett mejl till DN..”

Estimerade siffror för de svenska IS- och SS-frivilliga

antal svenska IS-frivilliga 2013-19: ca 300 (kvinnor ca 25%)
utreseland för att ta värvning: Turkiet ca 50%
medelålder vid inträde i IS: ca 23 år (20-tal minderåriga)
klass- och familjebakgrund: över hälften är antagligen arbetarbarn och 70% är uppväxta i ett miljonprogramsområde
anslutna till radikala miljöer innan avresan: ?
hemort: 1/3 från Västsverige (ca 100), 1/4 från Stockholms län
utrikes födda: ca 60% (de allra flesta har dock i huvudsak växt upp i Sverige)
svenskt medborgarskap: ca 75-80%
äktenskap och barn med utlänningar under krigsåren 2013-19: ca 25%
antal stupade: ca 50
ännu levande 2019: ca 250 (ca 80%)
 
antal svenska SS-frivilliga 1939-45: ca 200 (kvinnor 0%)
utreseland för att ta värvning: Norge 40%
medelålder vid inträde i SS: 24 år (4-5 minderåriga)
klass- och familjebakgrund: 1/3 är arbetarbarn och 42% är uppväxta med en ensamstående mor
anslutna till högerradikala organisationer innan avresan: 50%
hemort: 1/3 från Stockholms län (54), 10% från Västsverige
utrikes födda: 11% (de allra flesta har dock i huvudsak växt upp i Sverige)
svenskt medborgarskap: 90%
äktenskap och barn med utlänningar under krigsåren 1939-45: 20%
antal stupade: ca 40
ännu levande 1999: 41 (ca 20%)
 
Och inga andra jämförelser i övrigt utöver ovanstående estimerade siffror för det är naturligtvis inte möjligt att jämföra den s k SS-staten och det s k Tredje riket med den s k Islamiska staten och med det s k Kalifatet och vare sig vad gäller förövare eller offer.
 
Av alla västländer har Sverige exempelvis ”skickat” flest IS-frivilliga till Västasien/Levanten per capita efter Belgien och i absoluta tal så kommer Sverige på fjärde plats jämfört med andra västländer medan de ca 200 SS-svenskarna utgjorde en försvinnande liten minoritet jämfört med exempelvis de 6000 SS-frivilliga som Norge ”skickade” till Östeuropa/Sovjet-Ryssland.

De överlevande IS-svenskarna förnekar nu redan IS krigsförbrytelser efter det s k ”Kalifatets” undergång

Just så här som den (av den syrisk-kurdiska armén tillfångatagne) svenske IS-terroristen ”Ibrahim” säger i SVT resonerade även de svenska SS-soldaterna efter kriget såsom exempelvis SS-veteranen Ingemar Somberg som efter kriget alltid och närmast rituellt tog avstånd från SS krigsförbrytelser och som alltid (och likaså närmast rituellt) påstod att han själv aldrig hade deltagit i några övergrepp och vare sig det stämde eller ej så ville vare sig han eller några andra av de svenska SS-soldaterna (med något undantag) berätta om hur andra SS-soldater faktiskt hade begått massakrer och dessutom skyllde både han och de andra svenskarna på att de bara hade varit en s k ”kugge i hjulet” och ”bara hade lytt order” precis som ”Ibrahim” gör.
Skärmavbild 2019-02-24 kl. 21.08.55.png
Det ska dock påminnas om att Sverige och svenska UD faktiskt gjorde en hel del för att få hem alla de överlevande svenska SS-soldaterna efter Tredje rikets undergång 1945 såsom alla de som hade tillfångatagits av ryssar, britter och amerikaner och som efter kriget internerades i koncentrationsläger runtom på kontinenten och de sista svenska SS-soldaterna återvände också hem framemot 1940-talets slut från dåvarande Sovjet-Ryssland tack vare svenska statens hjälp. Ofta skedde detta f ö efter att föräldrarna till de svenska SS-soldaterna, vilka generellt var mycket unga, hade kontaktat UD.

Om ”Finlandsfrågan”, krigsfrivilliga från Motala och extremhögern i Motala

Passerade nyss förbi detta NMR-budskap i en gångtunnel i Motala och även om ”Finlands sak är vår” betyder något helt annat år 2018 (och fr a efter det s k flyktingkrisåret 2015 med Sannfinländarna i regeringen, med uppkomsten av Soldiers of Odin, med mordet på Jimi Joonas Karttunen och det efterföljande förbudet mot finska NMR o s v) än 1918 så går det inte att undvika att påminnas om att den s k Finlandsfrågan alltid har varit den svenska extremhögerns allra viktigaste utrikespolitiska (mobiliserings)fråga (och projektionsyta):
48419842_777467559272428_9109050439910817792_n.jpg
 
Det var i praktiken innan, under och efter det Finska inbördeskriget 1918 som den moderna svenska extremhögern växte fram och det var bland de 1000-tals rikssvenska krigsfrivilliga i Finland under både inbördeskriget och under Finlands sammanlagt tre krig som utkämpades som en del av Andra världskriget som några av de mest framträdande och ledande svenska högerextremisterna hittades.
 
Efter kriget flydde och flyttade sedan 100-tals finska (inklusive finlandssvenska) SS-veteraner och högerextremister till Sverige och idag är sverigefinnarna därtill överrepresenterade inom den svenska s k nationella rörelsen i bred mening och inklusive både inom SD och inom NMR även om det motsatta ej längre är fallet i Finland – d v s tidigare var finlandssvenskarna överrepresenterade inom den finska extremhögern men idag är så inte fallet p g a fr a Sannfinländarnas anti-finlandssvenska linje.
 
Vad Motala anbelangar så har den östgötska industristaden vid Vätterns strand ”producerat” ett antal Finlandsfrivilliga såsom bl a Evald Malmström som stupade vid Hangöfronten 1941 och Motala har ända sedan 1950-talet hyst en relativt stor finsk minoritetsbefolkning bland vilka det tidigare fanns en i huvudsak finskspråkig krigsveteranavdelning.
 
Annars har lilla Motala intressant nog ”producerat” åtminstone två s k Spanienfrivilliga – Sven Erik Mohlin och Klas Seth vilka båda stupade någonstans i Spanien 1937-38 – och det var även nära att åtminstone en Motalabo hade sällat sig till SS – Karl Christianson som märkligt nog inte var en organiserad nazist utan medlem i de s k Ungsvenskarna (som då inte ska förväxlas med SD:s nuvarande ungdomsförbund) som tillhörde dåvarande Moderaterna.
 
Christianson, som gick bort så sent som 1998 och vars barn fortfarande verkar bo kvar i Motala med omnejd (d v s i Västra Östergötland), försökte på våren 1944 ta sig illegalt till Danmark i en stulen båt tillsammans och med hjälp av fem danska SS-frivilliga för att försöka enrollera sig i Waffen-SS men misslyckades då med detta och greps och dömdes senare för rymning då han var minderårig. Innan dess hade han “i fyllan och villan” dessutom slagit en annan Motalabo “på käften” på “Statt” (d v s på Stadshotellet) i Motala och han dömdes därför till både böter och s k ungdomsfängelse (d v s till vistelse på ett s k ungdomshem).
Motala var f ö den allra första kommunen utanför Sydsverige där den moderna högerpopulistiska rörelsen lyckades göra några större inbrytningar på 1980-talet (d v s innan Ny Demokrati och Sverigedemokraterna) i form av svenska Framstegspartiet som hade representation i kommunfullmäktige och som tyvärr hade sitt starkaste fäste i valdistrikt Söder (d v s Brinken) som då är den del av Motala som är belägen söder om Motala ström och Göta kanal där jag själv växte upp.
 
Det märkliga är att jag själv hade en del kontakt med Framstegspartiets mångårige ”starke man” i Motala Rune Pettersson som fortfarande verkar vara i livet (även om han är närmare 90 år idag) och som sedermera kom att passera genom både Sjöbopartiet, Ny Demokrati och Sverigedemokraterna och en gång frågade han mig t o m (telefonledes dock) om jag ville stå som kandidat på Framstegspartiets valsedel och vilket jag idag är glad att jag tackade nej till.
 
Tyvärr har den stadsdel där jag själv växte upp fortsatt att utgöra Motalas (d v s i tätorten Motala – på landsbygden på Östgötaslätten kan då SD numera uppvisa valresultat som närmar sig 30% på sina håll) starkaste fäste för vår tids största högerpopulistiska parti: SD blev då det näst största partiet i Motala i höstens riksdagsval och erhöll nästan 24% i mina uppväxtkvarter och även AfS, NMR och MED lyckades sammantaget kapa åt sig ett 100-tal av Motalabornas riksdagsröster.
Motala.jpg
 
I kommunvalet gick det dock lite sämre då SD fortfarande är mindre än M och möjligen då SD Motala splittrades i åtminstone två delar en tid innan valet och vilket bl a fick till följd att Joakim Pripp och två bröder som tidigare var SD:s ”starka män” i Motala utmanövrerades men trots det så lyckades partiavdelningen (som numera leds av Marcus Lejonqvist) ändå ”värd:a” för Jimmie Åkessons besök på Stora torget i september i år som ska ha varit det allra mest välbesökta politiska mötet under den senaste valrörelsen.
 
I övrigt så verkar NMR bedriva en viss verksamhet i Motala och den gamle nazistveteranen Björn/Carl Cederström, som bl a har legat bakom organisationsförsök som Nationalsocialistiska svenska arbetarpartiet och Försvarskåren Sveriges självförsvar, verkar dessutom fortfarande bo kvar i Motala liksom 1990-talets distriktsledare för nazistiska Riksfronten men Motalas gamle skinheadledare som ursprungligen har en s k högborgerlig bakgrund (d v s han kommer från en s k ”bra” familj) ser dock ut att ha flyttat från staden och ser numera ut att ha blivit direktör för ett av Sveriges största emissionsinstitut.

Ett klargörande angående det drev mot mig som Hanif Bali fick igång idag och som går ut på att jag helt enkelt skulle vara en IS-apologet

Jag postade i morse följande inlägg på Facebook samt på Twitter som jag nu inser har misstolkats både medvetet och fullständigt och inte minst sedan Hanif Bali m fl har fått igång en åtminstone miniviral hatstorm mot mig som jag just nu märker av i form av exempelvis mängder av meddelanden från privatpersoner liksom ett stort antal inlägg på Facebook och Twitter.

 
Jag menade då enbart ”frivilliga” och vill ej på något sätt jämställa IS-terroristerna med exempelvis svenska FN-veteraner (som min egen far f ö ingår i). Ej heller menade jag att IS-terroristerna kan jämföras med de finlandsfrivilliga. Jag tog också bort inlägget på Twitter och Facebook där det ursprungligen stod ”krigsveteraner”.
 
Och detta anser jag då om de svenskar som har deltagit i konflikter och krig utomlands vad gäller benämningar och beteckningar så att även dessa blir klargjorda en gång för alla:
1, De som har tjänstgjort i FN eller i svenska militära sammanhang utomlands = veteraner
2, De som har tjänstgjort som frivilliga för främmande makt såsom t ex för Finland 1939-44, för Tyskland 1940-45, i franska och brittiska kolonialkrig under Kalla kriget, i f d Jugoslavien, i YPG o s v = frivilliga
3, De som har slagits som frivilliga för och i IS, Al-Shabab etc = terrorister

36811946_10155722773335686_7068191365078712320_n.jpg