Kategori: krigsförbrytare

Ren kuriosa från den svenska extremhögerns både vilda och vindlande ”annaler”: Stockholms Auktionsverk auktionerar ut Christian Mölsteds målning från 1919 som föreställer fartyget Falken

Stockholms Auktionsverk auktionerar snart ut Christian Mölsteds målning från 1919 som föreställer den dåvarande svenska flottans s k skolfartyg eller skeppsgossebrigg Falken som sedermera kom att inköpas av den högerextrema mångmiljonären CE Carlberg (via en bulvan) och som 1947 seglade till Perons Argentina med ett 20-tal personer ombord och varav samtliga var svenska, tyska och baltiska högerextremister, SS-män och högerextrema flyktingar som hade tagit sig till Sverige från Balticum och kontinenten i krigets slutskede och i samband med att Tredje riket gick under.
Falken.jpg
 
OBS: Naturligtvis är Stockholms Auktionsverk inte ”nazis” och ej heller var/är vare sig konstnären eller köparen eller fartyget (eller Peron) det.

De överlevande IS-svenskarna förnekar nu redan IS krigsförbrytelser efter det s k ”Kalifatets” undergång

Just så här som den (av den syrisk-kurdiska armén tillfångatagne) svenske IS-terroristen ”Ibrahim” säger i SVT resonerade även de svenska SS-soldaterna efter kriget såsom exempelvis SS-veteranen Ingemar Somberg som efter kriget alltid och närmast rituellt tog avstånd från SS krigsförbrytelser och som alltid (och likaså närmast rituellt) påstod att han själv aldrig hade deltagit i några övergrepp och vare sig det stämde eller ej så ville vare sig han eller några andra av de svenska SS-soldaterna (med något undantag) berätta om hur andra SS-soldater faktiskt hade begått massakrer och dessutom skyllde både han och de andra svenskarna på att de bara hade varit en s k ”kugge i hjulet” och ”bara hade lytt order” precis som ”Ibrahim” gör.
Skärmavbild 2019-02-24 kl. 21.08.55.png
Det ska dock påminnas om att Sverige och svenska UD faktiskt gjorde en hel del för att få hem alla de överlevande svenska SS-soldaterna efter Tredje rikets undergång 1945 såsom alla de som hade tillfångatagits av ryssar, britter och amerikaner och som efter kriget internerades i koncentrationsläger runtom på kontinenten och de sista svenska SS-soldaterna återvände också hem framemot 1940-talets slut från dåvarande Sovjet-Ryssland tack vare svenska statens hjälp. Ofta skedde detta f ö efter att föräldrarna till de svenska SS-soldaterna, vilka generellt var mycket unga, hade kontaktat UD.

Finlands högerpopulistiska försvarsminister Jussi Niinistö kritiserar rapporten om de finska SS-soldaternas deltagande i krigsförbrytelser

Finlands försvarsminister Jussi Niinistö, som tillhör det högerradikala partiet Blå framtid, kritiserar nu den finska regeringsrapporten om de finska SS-soldaternas deltagande i krigsförbrytelser och övergrepp och massakrer på judar och romer, ryska krigsfångar och slaviska civila och menar att rapporten smutskastar de finska SS-veteranerna samt vill överhuvudtaget tona ned rapportens innehåll.
 
 
Samtidigt har frågan om SS-fanor och SS-symboler ska tillåtas i finska militärparader och i officiella högtidssammanhang blossat upp i kölvattnet av rapporten och bl a har representanter för de finska judarnas centralråd kritiserat att detta förekommer än idag såsom på den finska självständighets- och nationaldagen den 6 december och i samband med olika parader och minnesceremonier när den finska försvarsmakten och staten hedrar de finska SS-soldaterna varav endast kanske ett 100-tal fortfarande är i livet.
 
3d11844a499cfa43c9ab8975fbee34e8.jpg
När de från östfronten överlevande finska SS-soldaterna återvände hem till Finland 1943 efter ”väl förrättat värv” som det heter genomfördes offentliga och officiella s k segerparader och det var inte ovanligt att de SS-soldater som var högerextremister (och naturligtvis både svensk- och finsktalande sådana) segerhälsade till publiken och till Mannerheim och de finska generalerna på tyskt nazistiskt vis för att visa var de stod politiskt och kanske också vad de faktiskt hade gjort i Ukraina.
merlin_150496470_b3a69452-6665-4714-9bf6-6fb961007c20-articleLarge.jpg

Svenska namn i den finska rapporten om de finska SS-soldaternas deltagande i krigsförbrytelser

För alla som ännu inte hunnit läsa den färska och föredömliga finska regeringsrapporten om de finska SS-soldaternas krigsförbrytelser (se https://www.dn.se/nyheter/varlden/rapport-finska-ss-volontarer-dodade-sannolikt-judar) som publicerades igår och föredömligt på engelska och dessutom föredömligt sammanfattad på både finska och (finlands)svenska så kan det vara av (svenskt) intresse att nämna att flera rikssvenska SS-soldater, d v s inte enbart finlandssvenska (eller estlandssvenska eller ukrainasvenska) sådana, också omnämns i rapporten bredvid flera norska och danska SS-soldater vilka också pekas ut som krigsförbrytare och mördare av judar, romer, sovjetiska krigsfångar och slaviska civila såsom bl a Elis Höglund, Kurt Lundin, Ragnar Linnér och Curt Birger Norberg (det digra personregistret innehåller då ett flertal svenskklingande namn men de allra flesta av dem är då högerextrema finlandssvenskar och finlandssvenska SS-soldater) och uppgifterna bygger bl a på Bosse Schöns bok ”Där järnkorsen växer” som jag gjorde research för:
 
Elis Höglund
Unterscharführer i 5. SS-Panzer-Division Wiking och i 11. SS Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Nordland 1941-44
Höglund var efter kriget medlem i SAC-Syndikalisterna och arbetade som vakt på Solliden på Öland.
”The SS-volunteer Elis Höglund told a Swedish radio programme in 1963 that he had witnessed the killing of Jews in Rostov-on- Don, where a considerable number of Jews were summarily shot. According to journalist Bosse Schön, this event occurred on 24.–28.7.1942 as the Sonderkommando 10a executed Jews in the Rostov area.”
 
Kurt Lundin: Sturmmann i 5. SS-Panzer-Division Wiking 1941-43
Lundin tjänstgjorde även vid SS-Hauptamt i Berlin som tolk åt SS-Obergruppenführer Felix Steiner och arbetade för Sicherheitsdienst (SD).
”The SS-volunteer Kurt Lundin told the Swedish police authorities he was a member of the Reserve Battalion of SS-Regiment Westland in 1941– 43. His unit was, as it appears, present in Husiatyn… on 6.–7.7.1941, when his Company was ordered to cleanse the town of Soviet partisans. However, another Company had already started gathering people who were to be shot. The bulk of these were Jews. All of them [the Jewish captives] were ordered to carry away the bodies of victims shot by Soviet forces before their withdrawal from the town… On one occasion, Lundin had witnessed how an SS-officer had grabbed a baby from its mother and – keeping the infant in his hands – had slit the baby open and thrown it back to the mother. A common way of killing babies was to grab the children by the legs and smash their head against a wall. On one occasion, women sneaked into the barracks. They were, however, driven out and all of them were shot with machine guns. On several occasions, Lundin witnessed the killing of Jews – men, women and children – involving about 800 victims. A member of a special SS-Company, named the Jew Company, had told him that he was commissioned to hunt down Jews and kill them.”
 
Ragnar Linnér: Schütze i 5. SS-Panzer-Division Wiking 1941
Linnér var efter kriget medlem i Stay Behind-nätverket och han ansvarade även för de inhemska adoptionerna i Stockholms stad på 1950- och 60-talen och grundade 1958 Akademikerförbundet SSR.
”Linnér’s units were present on the frontlines near Dnipropetrovsk as hundreds of surrendered Soviet soldiers were shot on the spot. For the most part, the treatment of POWs was ruthless and they were driven forward with kicks and blows from the rifle butts. Schön presumes that as guards they would have witnessed how Polizeibataillon 314 of the Ordnungspolizei (OrPo) shot 7,000–8,000 Jews in Dnipropetrovsk between 10. and 14.10.1941. Linnér may also have known of some repressive acts by Einsatzkommando 6. At around this time, the unit shot Jews in Zaporizhia… and in Borodaievka.”
 
Curt Birger Norberg
Obersturmführer i 1. SS-Panzer-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler 1942-43
Norberg tjänstgjorde även vid SS-Hauptamt i Berlin och deltog bl a i uppsättandet av en norsk skidlöparbataljon på 800 man.
”SS-Obersturmführer Curt Birger Norberg of the Leibstandarte SS Adolf Hitler deserted from his unit after serving in the vicinity of Kharkiv, and in March 1943 he was interrogated by the Swedish security services. He then reported: “In Russia, all Jews are shot behind the front”.”

Sverige behöver göra upp med 1900-talets kolonialism, rasforskning, antisemitism och pro-nazism

Av en slump publicerar idag både DN och SvD artiklar som begär att Sverige måhända något senfärdigt gör upp med sin historia av kolonialism, rasforskning, antisemitism och pro-nazism:

http://www.dn.se/debatt/dags-att-gora-upp-med-sveriges-koloniala-forflutna

http://www.svd.se/daniel-schatz-skulden-som-inte-forsvinner/i/senaste/om/ledare

I ena fallet är det ärkebiskop Antje Jackelén som vill göra upp med Svenska kyrkans roll i den svenska kolonialpolitiken gentemot samerna och i den svenska rasforskningen på samer: tjänstemän inom Svenska kyrkan registrerade bl a vilka som var samer ned till kvartsnivå (samerna klassificerades i folkbokföringsregistret och även av SCB som varande antingen ”hel-L”, ”halv-L” eller ”kvarts-L”), Svenska kyrkan drev de undermåliga s k nomadskolorna och präster deltog aktivt i plundringen av samiska kvarlevor och i uppgrävandet av samiska lik som rasforskarna sedan använde i sina ”vetenskapliga” studier.

I det andra fallet handlar det om en uppgörelse med alla de fascistiska, nazistiska och högerextrema krigsförbrytare som Sverige tog emot som flyktingar efter kriget och vilka i alltför många fall fick asyl och en fristad här alternativt att de fick hjälp av svenska staten att flytta vidare till Argentina (där en av dem slutade som instruktör för den argentinska armén), Venezuela (där en av dem blev en s k ”oljemagnat” och slutade som en av landets rikaste män), Island (där en av dem slutade som en aktad medborgare) och andra länder, och vilket både Bosse LIndquist​, Maj Wechselmann​, Bosse Schön​ och Mats Deland​  förtjänstfullt har belyst och undersökt genom åren i form av radiodokumentärer, artiklar, reportageböcker och forskningsstudier.

Det är tyvärr ingen slump att Simon Wiesenthal-centret genom åren har rankat Sverige och Syrien som de sämsta länderna i världen vad gäller att undersöka och göra upp med denna fråga: Ända sedan 1960-talet har Simon Wiesenthal-centret lämnat in långa namnlistor på fascistiska, nazistiska och högerextrema krigsförbrytare som bodde och levde i Sverige i all önsklig välmåga utan att den svenska regeringen gjorde någonting åt saken och ironiskt nog var det till slut en svensk som för första gången någonsin kom att dömas för krigsbrott och brott mot folkrätten, nämligen Jackie Arklöv.

Till Sverige flydde särskilt flera högt uppsatta polischefer, officerare och tjänstemän som hade deltagit i massmördandet av judar i de baltiska länderna och vilka sedan i egenskap av att vara nyanlända akademiker med högskoleexamen fick anställning vid flera olika arkiv och bibliotek, och bl a på Krigsarkivet under den f d lindholmsnazisten och historieprofessorn Alf Åbergs chefskap där såsom Obersturmbannführer Karlis Lobe, även (ö)känd som ”den baltiske Eichmann”, polischef i Ventspils, chef för den 280:e polisbataljonen och regementschef för Regiment Hinrich Schuldt i 19:e Waffen-Grenadier Division der SS-lettische nr 2, som sedermera fick fast anställning där fram tills pensionen 1965 och som roade sig med att rita ”ariska” solkors på sina lönerapporter som den gamle nazisten Alf Åberg sedan godkände och undertecknade – gissningsvis handlade det om ett ”grabbigt” s k ”internskämt” gamla nazister emellan.

På Krigsarkivet hittades även Ernst Leithammel, chef för Tallinns Omakaitseregemente, som sedermera fick anställning inom den svenska underrättelsetjänsten och kom att arbeta där tillsammans med koreaforskaren m m Åke J. Ek, och som sannolikt även Lobe arbetade för: Lobe var medlem i den lettiska SS-veteranorganisationen Daugavas Vanagi vars postadress gick till Eks bostad i Välllingby och Lobe var även medlem i högerextrema Klara-Lidingö FBU som Ek var ordförande för ända fram tills 1990-talet. Även Villem Saarsen, chef för den nazityska militära underrättelsetjänsten (Abwehr) i Estland och överste i den estniska Wehrmacht-bataljonen, arbetade en tid på Krigsarkivet och blev även han troligen rekryterad av den svenska underrättelsetjänsten.

Om den solkiga svenska inställningen till krigsförbrytare

Apropå det aktuella åtalet mot de hemvändande svenska IS-frivilliga som alla nu hoppas på ska leda till fällande dom utifrån de bildbevis som åklagaren åberopar: Sverige har under hela efterkrigstiden rankats som det allra sämsta demokratiska västlandet vad gäller att utreda, gripa, åtala och lagföra invånare i landet som begått övergrepp, massakrer och krigsbrott i samband med konflikter världen över. ”Omvänt” har Sverige alltid sedan efterkrigstiden betraktats som det europeiska land där det (likt Sydamerika) går att byta identitet, börja om på nytt och även vila upp sig och under perioder ”ta det lugnt” bland allsköns krigsförbrytare, krigsfrivilliga, legosoldater, agenter, yrkesmördare, lägervakter m fl vilka mer eller mindre har eller har haft som yrke och sysselsättning att döda andra människor.

Ingen av de hemvändande svenska SS-frivilliga dömdes exempelvis för det de gjort under krigsåren förutom att några ställdes inför krigsrätt som stamanställda officerare vilka hade övergivit sin post i svenska armén för att ta värvning i den tyska krigsmakten: Dåvarande SÄPO förhörde visserligen flertalet av dem, men var i stort sett bara intresserad av ryssarnas vapenteknik och strategitänk. Faktum är att SÄPO inte ens frågade om svenskarna eventuellt hade deltagit i att döda civila, judar eller romer, och när flera av de f d SS-frivilliga själva började berätta om övergrepp och krigsförbrytelser så följde SÄPO inte ens upp detta i förhören – det var s a s fullständigt ovidkommande och oväsentligt för svensk del.

Vidare har Simon Wiesenthal-centret försett flera svenska regeringar med långa namnlistor på misstänkta krigsförbrytare som anlände till Sverige efter Andra världskriget ända sedan 1960-talet – balter, tyskar och andra som slogs på Nazi-Tysklands sida – och förgäves begärt att Sverige åtminstone ska inleda förundersökningar mot dessa (jag ”sitter” så klart namnen, men väljer att inte ”hänga ut” dem då deras barn och barnbarn i huvudsak fortfarande bor och lever här i Sverige). Otaliga är också de vittnesmål från invandrade som känt igen och identifierat krigsförbrytare, bödlar och mördare från sina hemländer som bosatt sig här i Sverige. Och ironiskt och bisarrt nog var det en utlandsadopterad svensk som till sist kom att bli den förste att dömas för krigsbrott för de övergrepp han hade begått i Bosnien.

Å ena sidan går det att se denna envisa och sturska svenska vägran att åtala och döma krigsförbrytare som en ärlig och uppriktig vilja att försöka förhålla sig neutral och objektiv till komplexa konflikter i närhistorien och samtiden, och som ett uttryck för en måhända naiv önskan om att ställa sig utanför både världen och historien. Å andra sidan går det att tolka det som att Sverige (återigen) inte lever upp till de internationella MR-åtaganden som landet har tagit på sig och kanske framför allt och inte minst som ett uttryck för en närmast total brist på empati för alla de 100 000-tals minoritetsinvånare i landet som faktiskt har flytt ifrån och drabbats av de senaste decenniernas olika konflikter på jorden.