Kategori: krig

Drottningen jämför skamlöst sin egen tyska nazistfamiljs flykt till Brasilien efter 1945 med dagens ukrainska flyktingar

Avdelningen Bernadotte:arnas tondöva för att inte säga okänsliga, hämningslösa och sist men inte minst skamlösa bisarrerier:

Drottningen jämför nu den situation som rådde i det sönderfallande Nazi-Tyskland 1945 när hennes föräldrar (fadern var då nazistpartimedlem och tillika fabrikör och krigsprofitör) flydde från Tyskland till Brasilien med situationen i Ukraina och med de ukrainska flyktingarna.

Snart kommer väl konungen att referera till sin morbror (som konungen därtill är uppkallad och döpt efter då morbrodern var något av släktens krigshjälte) som ironiskt nog stupade i Ukraina när han försvarade det tyskockuperade och etniskt-rasligt rensade (medelst folkmord) Ukraina mot ryssarna liksom till sin morfar nazistledaren som fick se sitt slott bli bombskadat och som sattes i ett läger 1945 av de allierade som varande krigsförbrytare vilket gjorde att konungens familj på mödernet fick lida och utstå umbäranden.

https://t.co/5iCj3WmNlm

”Låt mig få vrida tillbaka tiden en aning. Min mor dog 1997 och när vi skulle tömma hennes våning hittade vi många pärmar med brev. Breven skrevs av drottningens pappa Walther Sommerlath under andra världskriget. Drottningen beskrev läsningen som intressant och fruktansvärd på samma gång.

– Det påminner mycket om Ukrainas situation idag. Hunger, katastrof, förstörelse, ingenting fungerade och det var fruktansvärt.

Hon berättade att familjen planerade att fly från Tyskland och bosätta sig i Brasilien vid krigets slut.”

Om den koreanskättade skådespelaren och krigshjälten Pavlo Li 

Ett flertal av Ukrainas kändisar har som bekant både tagit till vapen och redan hunnit stupa i det pågående kriget och en av de sistnämnda är den populäre skådespelaren Pavlo Li eller Pasha Lee som han också var känd som.

Li är då ännu en av Ukrainas cirka 50 000 s k Koryo saram eller f d Sovjet-koreaner som har blivit berömda under kriget och som numera betraktas som något av en nationalhjälte: Hans far är korean och hans mor är ukrainska och han stupade i Irpin redan den 6 mars och igår kväll framkom det hur det exakt gick till när han dödades. Li evakuerade ett flertal barn från en sönderfallande byggnad i Irpin och i samband med det tog han av sig sin skottsäkra väst och satte den på det barn han bar på sin rygg varpå han dödades av rysk granateld.

Lis farföräldrar tillhörde de närmare 200 000 koreanerna som Stalin 1937 lät deportera från den östligaste delen av Sibirien till Centralasien och hans koreanska far invandrade till Ukraina och närmare bestämt till Krimhalvön på 1970-talet där han sedermera träffade Lis ukrainska mor.

Varför strider anarkistiska förband mot ryssarna i Ukraina?

Ukraina är nog ett rätt okänt land för de flesta svenskar och därför vet nog antagligen inte särskilt många att det historiskt har funnits en stark anarkistisk, syndikalistisk och frihetlig socialistisk tradition i landet som just nu ger sig till känna i det pågående kriget i form av egna militära förband vilka strider mot ryssarna under den svarta anarkistiska och svartröda syndikalistiska fanan.

Redan i samband med 1905 års (misslyckade) revolution hade Ukraina och inte minst staden Odessa kommit att bli något av ett fäste för den dåvarande anarkistiska och syndikalistiska rörelsen i det gamla Tsar-Ryssland. Efter att tsaren störtades 1917 uppstod året därpå ett slags anarkistisk frizon och autonomt område i ”kosackprovinsen” Zaporizjzja som mellan 1918-21 kom att innefatta stora delar av sydöstra Ukraina och tidvis miljontals invånare. Detta fria territoriums ”svarta” (d v s anarkistiska) armé leddes av Ukrainas mytomspunna anarkistledare Nestor Makhno och gick därför ibland under beteckningen Makhnovshchina (eller Makhnovia).

Makhno och de ukrainska anarkisterna bekämpade både de vita borgerliga arméerna och Trotskijs röda armé innan kommunisterna till slut krossade rörelsen militärt 1921. Makhno själv avled sedan i landsflykt i Paris 1934 och är begravd i kolumbariet på den berömda Père-Lachaise-kyrkogården. Idag finns en minnesplakett vid kolumbariet som både anarkister och ukrainare som besöker Père-Lachaise gärna uppsöker.

I dagens Ukraina har Nestor Makhno nämligen kommit att bli något av en ukrainsk nationalhjälte som snarare betraktas som en nationalist än som en anarkist och en staty över denne restes efter Kalla krigets slut i Makhnos hemstad Huliaipole.

Den minneskultur och nationalistiska kult som omgärdar Makhno i det postkommunistiska Ukraina och som t o m har resulterat i att Ukrainas högerextremister också ibland kan hylla Makhno påminner f ö om den som omgärdar en annan anarkistledare som numera hyllas som nationalist snarare än som anarkist i både Nord- och Sydkorea.

Det handlar om Koreas legendomsusade anarkistledare Kim Jwa-jin som också han ledde en armé av (koreanska) anarkister och som likt Makhno lyckades skapa en autonom anarkistisk zon i dagens Manchuriet under några år på 1920-talet innan han mördades av de koreanska kommunisterna och ”typiskt” nog finns det också numera en staty över Kim i dennes hemstad Hongseong i dagens Sydkorea.

7% av SD:s väljare anser att Nato bär skuld till kriget

Novus har i dagarna publicerat en färsk opinionsundersökning som bl a visar att SD:s väljare sticker ut vad gäller synen på krigsskulden. 94% av samtliga respondenter anser att Ryssland bär ansvaret för kriget medan 2% anser att det är Natos fel och 2% är osäkra. Bland SD:s sympatisörer anser dock 7% att det är Nato som bär på krigsskulden och 6% är osäkra på vilken part som egentligen bär skuld till kriget.

Endast 49% av SD:s väljare anser vidare att Sverige ska ta emot ukrainska flyktingar att jämföra med 92% av både V:s och MP:s väljare.

56% av respondenterna oroar sig slutligen också för att deras privatekonomi kommer att påverkas negativt av kriget och även här sticker SD:s väljare ut: Hela 70% av SD-sympatisörerna gör det att jämföra med 25% av V:s väljare.

Hur många ryssar och ukrainare bor det i Sverige?

SvD:s Per Kudo rapporterar om att ryssar i Sverige bemöts med hat i sin vardag: ”Ryssar i Sverige vittnar om att kriget i Ukraina lett till hatiska och aggressiva kommentarer.

”I media låter det som att hela Ryssland ligger bakom attacken”, säger Elena som driver ett ryskt café i Stockholm.”

Den 31 december 2020 (OBS: detta är de färskaste siffrorna som finns allt tillgå) fanns det sammanlagt 33 001 personer som var folkbokförda i riket vilka hade någon slags bakgrund i Ryssland liksom 15 958 personer vilka hade någon slags bakgrund i Ukraina. I båda dessa siffror ingår invandrarna (d v s de utrikes födda), ”andrageneration:arna” (d v s de som är födda i riket med två föräldrar som har invandrat från antingen Ryssland eller Ukraina), de blandade (1000-tals ryska och ukrainska kvinnor liksom östeuropeiska kvinnor generellt är då gifta med svenska eller icke-östeuropeiska män och har i de flesta fall barn med dessa och det är dessa barn som avses) och adopterade (det finns över 1100 adopterade från Ryssland och uppemot 250 adopterade från Ukraina i landet och de allra flesta som har adopterad dem är majoritetssvenskar och icke-ryssar/icke-ukrainare).

Därutöver är det högst troligt att det finns ytterligare ett antal tusen personer i riket som betraktar sig som ryssar men som har ursprung i andra länder (såsom t ex i de baltiska länderna o s v) och möjligen finns det också ytterligare en del personer som betraktar sig som ukrainare men som har ursprung i andra länder (såsom t ex i Polen).

Både de ryska och ukrainska invandrarna i Sverige tillhör intressant nog den absoluta toppen av landets invandrargrupper vad gäller andelen som är högutbildade: År 2019 hade totalt 27% av samtliga invandrare (d v s de utrikes födda) en avslutad och uttagen eftergymnasial utbildning och i toppen hittade följande invandrargrupper (bland majoritetssvenskarna hade samma år 28% detsamma):

Mexiko: 61%

Japan: 60%

Ukraina: 58%

Ryssland: 57%

Kanada: 56%

Vitryssland: 55%

Kina: 54%

Taiwan: 54%

https://www.svd.se/ryssar-i-sverige-mots-av-hat-jobbig-situation

”SvD har pratat med flera ryska personer i Sverige som säger att de eller deras närstående utsatts för påhopp efter Rysslands invasion av Ukraina. Även verksamheter har drabbats, bland annat det ryska caféet Eurobar på Södermalm i Stockholm. Ägaren Elena säger att hon dagligen fått hotfulla och hatiska telefonsamtal och meddelanden. Detta trots att caféet fördömde invasionen i ett inlägg på Facebook redan den 24 februari.

– Av någon anledning tycker folk att vi inte ska servera rysk soppa längre, säger hon till SvD. I torsdags berättade hon om händelserna i en intervju med SVT. Efter det har många visat sitt stöd, och antalet kunder har ökat kraftigt. Men de aggressiva kommentarerna har fortsatt. Enligt Elena är det svenska personer som ligger bakom påhoppen.

– Om det kom från ukrainare skulle jag ha mer förståelse för en sådan emotionell reaktion eftersom det är deras familjer som utsätts för bombning. Vi har ukrainska kunder, och de har fortsatt att komma till oss, för de förstår att det inte är det ryska folket som ligger bakom attacken.”

Om medierapporteringen om den ryska invasionen av Ukraina

Att den svenska högern (SD, M och KD) som tidigare var emot utomeuropeisk flyktinginvandring efter det s k flyktingkrisåret 2015 nu är för ukrainsk flyktinginvandring, att inbördeskriget i Etiopien och andra pågående konflikter i den utomeuropeiska världen har hamnat i närmast fullständig medieskugga och att afrikanska och asiatiska flyktingar från Ukraina särbehandlas vid den polska gränsen har uppmärksammats på sistone och nu börjar allt fler även notera att medierapporteringen skiljer sig åt från tidigare och andra krig.

Språkvetaren Karin Idevall Hagren kommenterar nyhetsrapporteringen om den ryska invasionen av Ukraina för SVT och lyfter fram hur många medier liksom även många forskare och experter lyfter fram att det handlar om vita människor i ”civiliserade” länder. Östeuropaforskaren Martin Kragh, chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet, har t ex sagt att invasionen kryper under huden på en p g a att de som attackeras är ”människor som ser ut ungefär som vi” med ”samma mentalitet” att det inte handlar om ett ”långtbortistan”-land (läs: ett land i Afrika, Mellanöstern eller Asien).

”Det finns skillnader i hur Ukrainakriget och människorna där porträtteras jämfört med andra konflikter, menar språkforskare Karin Idevall Hagren. Europa har slutit upp bakom Ukraina och lovat att ta emot flyktingar, samtidigt som man stänger gränsen för andra människor som flyr krig.

– Det är bra med stark solidaritet med Ukraina, men svårt att inte se en dubbelstandard, säger hon.”

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/mediernas-rapportering-om-ukraina-skiljer-sig-fran-andra-vapnade-konflikter-menar-sprakforskare?fbclid=IwAR3JYc1nFDt9DPab2ffndzNHeJ-C7wgngPCXtiB96TQgC0alpOW0njMiCnA

”Det finns några särdrag som skiljer rapporteringen om kriget i Ukraina från andra väpnade konflikter. Det menar Karin Idevall Hagren, forskare i språkets sociala aspekter och rasism. De bilder och berättelser som når oss bjuder in till identifikation med ukrainarna – till skillnad från andra konflikter där medierna berättar om anonyma offer och hjälplösa flyktingar i grupp.

– Ukrainare omskrivs som småbarnsmammor, studenter, morfäder. De berättar om en vardag som påminner om vår, men som drastiskt förändrades. Det skapas en närhet i reportagen, “ett gemensamt vi”, som svenskar och andra i väst kan sluta upp bakom. Detta är bra men det är svårt att inte se en dubbelstandard. Hur medierna uttrycker sig har betydelser för de världsbilder som förmedlas, och hur vi ser oss själva, och andra.

– Språket kan både inkludera, stärka, ena och engagera – samtidigt kan den också exkludera eller rentav diskriminera. Samtidigt har ett flertal inslag om Ukraina, bland annat i BBC, CBS NEWSoch Al Jazzera under senaste veckan kritiserats för att använda grovt generaliserande språk i sin beskrivning av människor på flykt från landet. Bland annat pratar reportrar om att de ser ”européer med blå ögon och blont hår”. Karin Idevall Hagren menar att dessa kommentarer är väldigt explicita exempel som följer en rasistisk logik om grundläggande skillnader mellan människor.

– Det är tyvärr inte nytt i den här typen av situationer att man beskriver och kategoriserar människor på olika sätt. Man skapar en hierarki där man menar att vissa människor – vita, blonda, blåögda – skulle vara ”mer civiliserade” och mindre förknippade med väpnade konflikter. ”

Denna vecka har SD kovänt och vänt kappan efter vinden i tre för partiet centrala frågor och det med råge

Denna vecka har SD kovänt i tre frågor och det med råge:

1, Synen på Ryssland

Fram tills nyligen var SD av nationalistiska skäl det mest ryssvänliga partiet i den svenska riksdagen men sedan den ryska invasionen inleddes framstår partiet idag i det närmaste som det mest Rysslandskritiska partiet. Några dagar innan invasionen inleddes valde SD också att ändra en formulering på sin hemsida som implicit handlade om Ryssland. Fram tills nyligen var SD dessutom det parti i riksdagen vars väljare var mest positivt inställda till Putin.

2, Synen på flyktinginvandring

Fram tills nyligen var SD av nationalistiska skäl det mest flyktinginvandringskritiska partiet i den svenska riksdagen men sedan den ryska invasionen inleddes framstår partiet idag i det närmaste som det mest flyktinginvandringspositiva partiet. Några dygn efter att invasionen inleddes valde SD också att ändra en formulering på sin hemsida som handlade om flyktinginvandring från Ukraina. Fram tills nyligen var SD dessutom det parti i riksdagen vars väljare var mest negativt inställda till flyktinginvandring från Ukraina.

3, Synen på Nato

Fram tills nyligen var SD av nationalistiska skäl det mest Nato-kritiska partiet i den svenska riksdagen bredvid V men sedan den ryska invasionen inleddes framstår partiet idag i det närmaste som det mest Nato-positiva partiet. Än så länge har SD inte ändrat någon formulering om Nato på sin hemsida men det är troligt att detta sker ganska så snart.

Samtliga dessa omvändelser under galgen säger allt om att SD är ett högerpopulistiskt parti som är beredd att kohandla även om de mest centrala frågorna för partiet för att kunna komma närmare makten.

Nu händer äntligen det som inte har hänt förut vad gäller Sveriges attityd till krigförande auktoritära regimer 

Nu händer äntligen det som inte har hänt förut vad gäller Sveriges attityd till krigförande auktoritära regimer även om det är rejält senfärdigt (d v s med runt 75 års försening):

Rysslands store demondirigent Valerij Gergiev (som f ö jag själv har upplevt ”in action” vid åtminstone 3-4 tillfällen genom åren och det går inte att säga något annat än att varje gång är en upplevelse utan dess like), den störste just nu levande ryske dirigenten och en av världens främsta dirigenter överhuvudtaget, portas från Östersjöfestivalen och från att framträda på Konserthuset i Stockholm i juli i år.

Senast en sådan kulturbojkott var aktuell var under Andra världskriget: Antifascister i dåtidens Sverige krävde då förgäves att Tysklands dåvarande störste dirigent Wilhelm Furtwängler, som var en av världens främsta dirigenter överhuvudtaget vid denna tid, inte borde få uppträda i Sverige. Furtwängler bjöds tyvärr ändå in till Sverige och framträdde på Konserthuset i Stockholm 1943 när Tyskland stod på höjden av sin makt och där han dirigerade Beethovens nionde symfoni inför delar av dåtidens svenska elit inklusive vår nuvarande konungs föräldrar Huset Bernadottes arvprins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg und Gotha.

Både den svenska kultur- och idrottsvärlden (för att inte tala om den svenska industrin och näringslivet som tjänade miljarders miljarder på att profitera till max på andras olycka och undergång och handla med det krigförande Tyskland) fortsatte tyvärr att ha frekvent kontakt med Tyskland under krigsåren och så även den dåvarande akademiska världen. Att en sådan världsstjärna som Gergiev nu bojkottas av Östersjöfestivalen har därför en oerhört stor historisk och symbolisk (och inte minst moralisk) tyngd och betydelse för svensk del mot bakgrund av hur Sverige agerade (eller snarare inte agerade) gentemot Tyskland under krigsåren och förhoppningsvis kommer hela den svenska kulturvärlden liksom idrottsvärlden och även forskarvärlden nu att följa efter och bojkotta Ryssland och åtminstone så länge kriget pågår.

Är Rysslandsfrågan SD:s akilleshäl? Eller som amerikanerna säger: ”When the shit hits the fan”

Sedan igår morse när den ryska invasionen inleddes har jag hamnat i bråk med ett försvarligt antal SD:are på Twitter efter att på min blogg (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2022/02/24/om-svenskarna-som-har-deltagit-i-putins-mediala-propagandaapparat-och-bade-de-som-gor-det-hogst-frivilligt-las-sdarna-och-de-som-likt-mig-sjalv-har-gjort-det-hogst-ofrivilligt) ha hävdat att SD genom åren och fram tills alldeles nyligen har varit riksdagens mest ryssvänliga parti mot bakgrund av alla de SD:are som både regelbundet och frivilligt har deltagit i ryska regimmedier.

Riksdagsledamöter som Kinnunen och Wiechel och EU-parlamentsledamöter som Stegrud och Weimers liksom fr a det s k SD-Twitter (det hör då till sammanhanget att SD ”äger” Twitter liksom Facebook och Youtube och nog tyvärr alltmer också Instagram) har gått till motattack och frenetiskt försvarat partiet med allsköns bortförklaringar och påhitt och det börjar nu stå klart att SD:s förhållningssätt till Ryssland helt enkelt är partiets s k akilleshäl (d v s det är nog den enda frågan som verkligen kan skada partiet mot bakgrund av att alla otaliga ras- och sexskandaler ju inte har gjort det och t o m ”döda” SD på sikt i symbolisk mening för naturligtvis kommer ingen att döda Åkesson såsom Akilles en gång dödades):

Bredvid anklagelsen om att SD fortfarande är alltför vänster i sin ekonomiska politik och i sin syn på välfärden för att tillfredsställa alla sina arbetarväljare (för den kritiken hörs då fortfarande ibland från högerhåll) är den gamla högerns massiva och hårda kritik mot SD:s attityd till Putins Ryssland just nu sannolikt den enda frågan som har potential att faktiskt kunna splittra den fortfarande relativt nya TAN-högeralliansen mellan SD, M, KD och L inför valet i september i år.

Det är m a o med all sannolikhet därför som SD just nu i full panik städar bort alla spår av tidigare ryssvänlighet (och vare sig den har varit ideologiskt driven och medveten eller ej) samtidigt som partiets ledare, ledning och företrädare närmast fanatiskt tar avstånd från Ryssland och just ljuger om att SD fram tills idag har varit riksdagens mest ryssvänliga parti. När t o m SvD:s och NWT:s ledarsidor under de senaste dagarna har uttryckt djup skepsis mot SD:s förhållningssätt till Ryssland och explicit krävt av Kristersson att inte släppa in SD i en regering vid en eventuell TAN-högerseger i september i år står helt enkelt hela TAN-högeralliansen på spel och inte minst SD:s fortsatta framtid om inte SD i skrivande stund faktiskt redan håller på att möta sitt Waterloo p g a den tidigare attityden till Putin (d v s kanske är skadan redan skedd och därmed obotlig).

En sak är då säker:

SD:arna må säkerligen kunna sopa undan en hel del spår efter sig och SD må troligen kunna övertyga en hel del inklusive en hel del som tillhör den gamla högern (d v s M:are, KD:are och L:are) om att den tidigare ryssvänligheten handlar om en feltolkning och kanske t o m om en fultolkning men SD kommer nog aldrig att kunna få Putins propagandamedier att radera och avpublicera alla de nyhetsinslag och tv-program där partiets företrädare villigt har förekommit och deltagit genom åren.

Det ligger något ödesmättat (för att inte säga djupt tragiskt) över att inte bara Ukraina utan dess västligaste storstad Lviv just nu attackeras och bombas

Det ligger något ödesmättat (för att inte säga djupt tragiskt) över att inte bara Ukraina utan dess västligaste storstad Lviv just nu attackeras och bombas:

Det handlar då om att det närmast sagolikt vackra universitetet i Lviv, som jag besökte för några år sedan och som uppfördes när västra Ukraina var en del av Österrike-Ungern, är direkt förknippat med själva idén om både mänskliga rättigheter och folkmord. Vid universitetet studerade nämligen Hersch Lauterpacht, som var den som lanserade och etablerade idén om mänskliga rättigheter som en egen juridisk lära och vid samma universitet studerade och doktorerade Raphaël Lemkin, som var den som myntade termen folkmord och gjorde den till ett juridiskt begrepp i internationell rätt. Ytterligare en person som är kopplad till staden och dess universitet och som har spelat en viktig roll i framväxten av idén om mänskliga rättigheter är juristen Louis B. Sohn som var en av de drivande i skapandet av FN efter Andra världskriget.

Att sedan Putin tar Lemkins term folkmord i sin mun när han påstår att den ryska minoriteten i Ukraina riskerar att utsättas för det och dessutom hävdar att dagens Ukraina styrs av nazister och högerextremister som bryter mot de mänskliga rättigheterna gör det hela om möjligt ännu mer sorgligt – både Lauterpacht och Lemkin liksom Ukrainas nuvarande president Zelenskyj hade och har då judisk härkomst och Ukraina omvandlades till något av mänsklighetens och planetens slakthus under Andra världskriget just p g a att landet och särskilt västra Ukraina och Lviv inhyste en så stor judisk minoritet som tyskarna i det närmaste förintade helt och hållet.

Och sist men inte minst spottar Putin på minnet över de över 20 miljoner Sovjetmedborgare som dödades under Andra världskriget genom att anamma en sådan förvriden retorik som utmålar honom själv som en antifascist och t o m som en antirasist som går i krig mot en påstådd fasciststat som förtrycker sina minoritetsinvånare.