Kategori: koreaner

Om den koreanska extremhögern

För några dagar sedan föreläste den tyska koreaforskaren (Koreanistik- eller Korean studies-forskaren) Frank Hoffmann digitalt för en imponerande stor Zoom-publik bestående av koreaforskare världen över (åtminstone 80-talet deltagare, vilket är väldigt mycket inom sådana små och smala discipliner som koreaforskningen utgör och jag var f ö den enda svenska koreaforskaren som deltog) om fascismen i Korea och koreanska fascister under den japanska kolonialtiden och även om jag tidigare har känt till en hel del om det mycket kontroversiella ämnet som ingen koreaforskare f ö ännu har tagit ett helhetsgrepp på så blev även jag överraskad av allt som Frank har grävt upp under alla år.


Under Axelmakternas ”guldålder” pågick ett relativt omfattande utbyte mellan Tyskland, Japan och Italien inklusive mellan de tidvis gigantiska landområden som dessa tre länder behärskade och styrde över (OBS: hela Koreahalvön, d v s dagens Nord- och Sydkorea, var då en del av det Japanska imperiet som varande en japansk bosättarkoloni under Axelmakternas tid) och det är därför inte konstigt att alltför många koreaner inte bara samarbetade med och hyllade det Japanska imperiet under kolonialtiden utan också fraterniserade med både tyska nazister och italienska fascister och hyllade Hitler och Mussolini.


Exempelvis verkar Koreas första moderna författare den moderna koreanska litteraturens ”grundandefader” Yi Kwang-su ha översatt delar av ”Mein Kampf” och maratonlöparen Sohn Kee-chung som vann en guldmedalj under sommar-OS i Berlin 1936 när han tävlade för Japanska imperiets räkning umgicks med Nazi-Tysklands ”hovfilmare” Leni Riefenstahl.


An Ik-tae som ligger bakom Sydkoreas pampiga nationalsång verkade vidare som kompositör och dirigent i Tredje riket och bodde i en ståtlig jättevilla i Berlin som hade exproprierats av nazisterna och som en gång hade tillhört en tysktalande rumänsk jude medan flera Hitler Jugend-delegationer besökte Korea vilket Sydkoreas fortfarande största tidning Choson Ilbo rapporterade om och en hel del koreaner författade inte bara pro-japanska utan också pro-tyska och pro-italienska texter i dåtidens koreanska dagstidningar och magasin.


Slutligen deltog även koreaner i kriget i Europa i tysk uniform och en av dem hann döda ett stort antal amerikanska soldater under invasionen av Normandie 1944 innan han slutligen tillfångatogs av de allierade då han var stationerad vid en kulspruta i en bunker som av en ren slump var placerad mitt framför amerikanska arméns landstigningsplats.


Efter Andra världskrigets slut valde förvånansvärt många koreanska fascister att flytta till och verka i Nordkorea men de allra flesta hamnade i och föredrog Sydkorea och det står idag klart att både Nordkorea och Sydkorea uppvisade klara fascistiska drag under många decennier efter att de båda koreanska staterna hade grundats 1948 vad gäller samhällsbygge, ledarkult, rastänkande, etnonationalism, enpartisystem o s v.


Reflektioner kring den koreanska anarkismen under och efter kolonialtiden och om den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken under Kalla kriget

Parallelläser just nu två unika engelskspråkiga akademiska monografier (d v s böcker skrivna av forskare) om Korea och koreanerna och mest bara ”för mitt eget höga nöjes skull:

Den ena boken utgörs av Dongyoun Hwangs historik över de koreanska anarkisterna under Japanska imperiets tid (d v s under den japanska kolonialtiden i Korea 1905-45) liksom över den sydkoreanska anarkismen under Kalla kriget och efter Koreakriget 1953 när delningen av Koreahalvön var och blev ett faktum – ”Anarchism in Korea. Independence, Transnationalism, and the Question of National Development 1919-1984” från 2016 (se https://www.sunypress.edu/p-6258-anarchism-in-korea.aspx).

Hwangs bok är mig veterligen den enda akademiska monografin om den koreanska anarkismen på engelska som dessutom tar hänsyn till dess transnationella ursprung och karaktär – d v s även de kinesiska och japanska anarkiströrelserna behandlas (med namn som Li Shizeng, som f ö ledde de exilkinesiska anarkisterna i Paris på 20-talet, som bl a ”hängde” med de svarta karibierna i Frankrike, Ba Jin, Zhang Ji, Sano Ichiro och Osugi Sakae samt Kotoku Shusui) då det inte går att förstå den östasiatiska anarkismens uppkomst och utveckling utan att ta hänsyn till de två dåtida kosmopolitiska metropolerna i regionen Tokyo och Shanghai, där det dessutom inte bara bodde asiater av olika ursprung utan även européer, västerlänningar och andra icke-asiater under 1900-talets första hälft (och i Shanghai dessutom närmare 20 000 kontinentaleuropeiska judar – i Östasien och inte minst i Manchuriet och Kina fanns det även 10 000-tals exilryssar som hade tillhört den förlorande sidan i Ryska inbördeskriget och en del av dem var ryska anarkister vilka kom i kontakt med de koreanska anarkisterna i bl a Beijing).

I Hwangs bok framgår det inte minst att de koreanska anarkisterna var kraftigt överrepresenterade bland de antikoloniala aktivisterna i Östasien som genomförde regelrätta attentat mot Japanska imperiet som vi idag skulle benämna som terrorism – d v s planerade och/eller genomförda mord på höga tjänstemän och höga officerare och t o m ett försök att döda den japanske kejsaren i egen hög person samt bombattentat och sabotage i alla dess former.

Det heter ofta och gärna bland historiker att endast de spanska anarkisterna och syndikalisterna är de enda frihetliga socialisterna som har ingått i en regering men faktum är att flera koreanska anarkister gjorde detsamma i form av att sitta i den provisoriska koreanska exilregeringen i Shanghai. Vidare heter det ofta och gärna att endast i Ukraina under Ryska inbördeskriget och i Katalonien under Spanska inbördeskriget har anarkister styrt över större territorier och befolkningar och haft egna arméer till sitt förfogande men faktum är att de koreanska anarkisterna gjorde detsamma i form av ett eget självstyrande territorium i Manchuriet.

Flera av de mest prominenta antikoloniala portalgestalterna under kolonialtiden vilka hyllas som nationalhjältar i dagens Nord- och Sydkorea (såsom t ex med statyer, monument, museer, frimärken o s v), och vilka därmed i båda fallen har ”av-anarkistiserats” och förvandlats till nationalister och inget annat, var f ö också anarkister under sin levnad såsom Shin Chaeho, Yu Rim, Yi Hoe-yeong (till vars minne Sydkoreas hittills enda anarkistiska museum är tillägnat) och sist men inte minst den mytomspunne anarkistgeneralen Kim Jwajin (som mördades av koreanska kommunister och vars son blev Sydkoreas okrönte maffiaboss och vars hemby jag en gång besökte för att hedra hans minne).

På 90-talet brevväxlade jag f ö med en av de äldsta sydkoreanska anarkisterna som hade varit med i stort sett under hela rörelsens historia och på 00-talet besökte jag Sydkorea en gång varje år och deltog då bl a i möten med de sista då vithåriga koreanska anarkisterna som ännu levde som hade varit aktiva under kolonialtiden och under den sydkoreanska militärdiktaturens tid.

Den andra boken är då Benjamin R. Youngs ”Guns, Guerillas, and the Great Leader. North Korea and the Third World” från i år (se https://www.sup.org/books/title/?id=31620) likaledes unika studie av den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken under Kalla kriget med fokus på åren 1956-89 när Nordkorea var det mest aktiva landet i den postkoloniala världen och i den s k Tredje världen (d v s Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, övriga Asien och Oceanien) bredvid Sovjetunionen, Kina och Kuba.

Exempelvis tränade nordkoreaner gerillarörelser i ett flertal länder i Afrika och övriga Asien och fram tills 1970-talet, när Nordkorea var rikare än Sydkorea, stod Nordkorea även för en relativt omfattande biståndsverksamhet i många postkoloniala och utomvästerländska länder. Nordkorea hade dessutom periodvis fler beskickningar i den s k Tredje världen än vad Sydkorea hade vilket säger något om de stora resurser som Nordkorea satsade på den postkoloniala världen. Nordkorea stod fr a för den allra mest radikala antivästerländska hållningen (även om både Kina och Kuba naturligtvis också var rejält anti-Väst) under Kalla kriget och stöttade därför så gott detta lilla asiatiska land kunde alla tänkbara antivästerländska regimer och rörelser runtom i världen mellan 1956-89.

Efter Kalla krigets slut har dock den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken i stort sett utraderats p g a den katastrofala ekonomiska kollapsen som drabbade landet när kommunismen föll i flertalet länder på jorden utom just i Nordkorea samt i Kina, Laos, Vietnam och Kuba och efter att pengarna från Sovjetunionen slutade att strömma in i landet. Därefter har Nordkorea utvecklats till en stat som till stora delar försörjer sig på kriminalitet av olika slag men där slutar också Youngs historik.

På 90-talet brukade jag beställa skrifter från Nordkorea via en ”postorderverksamhet” som den nordkoreanska staten drev på de stora västerländska språken och jag minns än idag att påfallande många av dessa skrifter handlade om den utomvästerländska s k Tredje världen och kampen mot USA och Väst. Vid något tillfälle ringde jag t o m till Pyongyang och frågade om varför en beställning som jag hade förestått inte hade kommit fram varvid en kvinna svarade på s k bruten engelska (d v s med koreansk accent) som sade att hon personligen skulle se till att min beställning blev expedierad, vilket den också blev (d v s den skrift jag hade beställt kom till slut fram).

Det finns f ö intressant nog flera (spel)filmer och tv(drama)-serier om de under mellankrigstiden mångtaliga koreanska anarkisterna, varav en av de mest kända är den både romantiska och våldsamma filmen ”Anarkisterna” från 2000 som den världsberömde sydkoreanske regissören Park Chan-wook, som själv är anarkist, bl a skrev manus till. 

”Anarkisterna”, som också var den första sydkoreansk-kinesiska samfilmproduktionen, skildrar en koreansk anarkistisk s k vängrupp i det koloniala Shanghai som begår ett flertal attentat och mord såsom många koreanska anarkister också gjorde under mellankrigstiden. Koreanska anarkister i just Shanghai gav ut ett flertal tidningar och opererade ofta från den franska stadsdelen, där de hade sina egna bokhandlar, caféer och ”safe houses”, och de försökte bl a döda Japanska imperiets generalkonsul i staden Akira Ariyoshi samt ”Kinas Quisling” fascistledaren Wang Jingwei. 

De koreanska anarkisterna i Shanghai arbetade inte bara ihop med de kinesiska anarkisterna i staden utan också med flera västerländska anarkister som bodde i denna världens fjärde eller femte största, rikaste och mest kosmopolitiska stad på sin tid såsom flera ryska och amerikanska anarkister (i det koloniala Shanghai bodde f ö också ett antal tusen svenskar på sin tid såsom Selma Lagerlöfs systerson Ivar Ahlgren som sedermera kom att få ett blandat eller mixat barn med en kinesisk kvinna, som fortfarande lever än idag i Karlstad).

Koreanska anarkister lyckades döda ett relativt stort antal japanska höga officerare och tjänstemän runtom i det vidsträckta Japanska imperiet och också såra ett flertal japanska dignitärer. En av de sistnämnda var toppdiplomaten Mamoru Shigemitsu som var en av dem som undertecknade den japanska kapitulationen ombord på det amerikanska fartyget USS Missouri i Tokyo-bukten den 2 september 1945 inför amiral Nimitz – det förklarar varför Shigemitsu bar käpp vid tillfället då hans ena ben hade sprängts bort av koreanska anarkister.

Den annan känd film om de koreanska anarkisterna som är minst lika romantisk och våldsam bär titeln ”Anarkisten från kolonin” (2017) och handlar om Park Yeol och den mytomspunna japanska anarkisten Kaneko Fumiko som dog en för tidig och tragisk död i ett fängelse i Tochigi-prefekturen. 

Park Yeol tillhörde den i Japan periodvis mycket livaktiga koreanska anarkiströrelsen, som hade sina centra i Japanska imperiets metropol Tokyo och i industristaden Osaka där syndikalismen var stark bland de koreanska fabriksarbetarna vilka oftast härrörde från Jeju-ön som i sin tur var ett slags epicentrum för den koreanska anarkismen i södra Korea (annars var det i norra Korea, i dagens Nordkorea, som den koreanska anarkismen och syndikalismen var som starkast under kolonialtiden p g a att den norra delen var den del av landet som industrialiserades under Japanska imperiets styre över Koreahalvön). Park Yeol tillfångatogs senare under Koreakriget av den nordkoreanska armén och slutade sina dagar i fångenskap i Nordkorea på 1970-talet.

När Andra världskriget utbröt i Stillahavsasien från och med 1937 valde två koreanska anarkister att ingå som ministrar i den provisoriska koreanska exilregeringen i Shanghai 1941 – Yu Rim och Yu Ja-myeong – och åtminstone tre koreanska anarkistiska truppförband sattes upp utöver alla de olika autonoma vängrupperna som utförde bombdåd, attentat och politiska mord. Ett av förbanden samarbetade med Mao i Yan’an medan ett annat förband opererade från generalissimo Chiang Kai-sheks huvudstad Chongqing.

Efter Japanska imperiets fall och i samband med det närmast fullständiga kaos som utbröt i det väldiga och tättbefolkade Stillahavsasien när miljontals japanska soldater avväpnades och repatrierades samtidigt som de västerländska bosättarna och arméerna (holländarna, amerikanerna, britterna, fransmännen o s v) återvände till och återtog sina kolonier skingrades de koreanska anarkisterna i det närmaste för vinden.

Många av de koreanska anarkisterna glömde aldrig sitt hat mot de koreanska kommunisterna, som alltid hade motarbetat dem och i flera fall även lönnmördat några av de mer prominenta anarkisterna i fr a Manchuriet, och vissa av dem såsom Bak Giseong, som hade deltagit i strider mot japanerna i Kina under Andra världskriget, slutade t o m som dekorerad general i Sydkoreas armé under och efter Koreakriget. En annan koreansk anarkist som hade varit aktiv inom rörelsen sedan 1920-talet, Kim Won-bong, valde den andra sidan och bistod Kim Il-sung att bilda dagens Nordkorea 1948 och stod vid Nordkoreas ledares sida ända fram tills 1958 när han antagligen avrättades i samband med att Kim Il-sung rensade ut den s k Kina-fraktionen från Nordkoreas arbetarparti. Andra anarkister valde att stanna kvar för gott i antingen Japan eller i Kina under efterkrigstiden medan några av de anarkister som hade övervintrat på Koreahalvön under Andra världskriget valde att bilda ett politiskt parti 1946 efter en nationell anarkistkongress som ägde rum i ett buddhisttempel under samma år som dock aldrig lyckades erövra något mandat i det sydkoreanska parlamentet.

Hur många människor valde att frivilligt utvandra till ett kommunistiskt land under Kalla kriget och vilken är den största gruppen som valde att göra det?

Av alla böcker skrivna av nordkoreaner som har flytt från Nordkorea och därefter mestadels bosatt sig i Sydkorea så sticker Masaji Ishikawas ”Flykten från Nordkorea” (2019) ut:
KKK.jpg
 
Av någon anledning är svenskarna som det verkar långt mer intresserade av Nordkorea och nordkoreaner än andra s k folkslag på jorden – åtminstone 15-talet böcker har då sedan det senaste millennieskiftet kommit ut på svenska vilka är författade av nordkoreaner som har lämnat Nordkorea vilket möjligen reflekterar ett särskilt starkt svenskt intresse för Nordostasien/Sydostasien som bör gå åtminstone tillbaka till Vietnamkrigets tid om inte tidigare än så.
117176241_325445211924773_446604570156003066_n
 
Ishikawa föddes och växte upp i ett Japan i ruiner på 1940- och 50-talen efter Japanska imperiets undergång och med en japansk mor och en koreansk far och hans koreanska far var en del av den radikala vänster som uppstod bland de miljontals koreaner som sedan kolonialtiden befann sig i Japan och vilka valde att kvarstanna i segregerade och fattiga koreanska ”getton” i efterkrigs-Japan (koreanerna i Japan är då landets största enskilda minoritet bredvid de amerikanska soldaterna och de olika kinesisktalande invandrargrupperna).
117297015_647625565847232_4455333773733134197_n.jpg
 
År 1960 valde Ishikawas familj, som bestod av Ishikawas koreanska far och japanska mor och tre systrar, att emigrera till Nordkorea och faktum är att de 100 000 japanska koreaner som valde att emigrera från Japan till Nordkorea mellan 1959-84 (varav kring 2000 var japanska kvinnor som var gifta med koreanska män) utgör den utan konkurrens största frivilliga utvandringen till ett kommunistiskt land under efterkrigstiden och Kalla kriget.
 
Visserligen valde uppemot 400 svenskar att utvandra till Sovjetunionen mellan ca 1918-39 liksom kanske 30 000 finländare efter Finska inbördeskriget och Sovjetunionen tog också emot 1000-tals spanska och grekiska flyktingar på 1930- och 40-talen men de 100 000 japanska koreanerna är då i en klass för sig.
 
Det ”normala” under efterkrigstiden var ju annars omvänt att miljontals människor flydde från de länder som styrdes av kommunistiska regimer i både Europa, Latinamerika, Afrika och Asien samtidigt som kring 40-45% av hela mänskligheten tidvis levde i ett kommunistiskt land under Kalla kriget.
 
Koreanerna har därmed inte bara lyckats med bedriften att slå rekord i att ha utvandrat allra mest till ett kommunistiskt land utan Nordkorea är ju idag tillsammans med fyra andra stater (varav samtliga utom Kuba är asiatiska länder) det sista kommunistiska landet på jorden och koreanerna var dessutom det första s k folkslag som Sovjetunionen valde att (mass)deportera 1937 – d v s i september 1937 beordrade Stalin den allra första deportationen av en hel minoritet inom det dåvarande Sovjetunionen, nämligen av kring 200 000 koreaner vilka transporterades från östra Sibirien norr om nuvarande Nordkorea och Manchuriet till Centralasien och nuvarande Uzbekistan och Kazakstan.

Nu har jag erhållit en sydkoreansk ansiktsmask

Äntligen ser jag nu ut som vilken ”random”-asiat (d v s Stillahavs/nordost/sydost-asiat) som helst ”på stan” för så här ser då 100-tals miljoner asiater ut världen över just nu under pandemin: Ansiktsmasken uppfanns då ursprungligen i regionen under kolonialtiden och endast i Asien är det sedan länge socialt accepterat att mer eller mindre dygnet runt gå runt i det offentliga rummet med en ansiktsmask på sig och inte bara under pandemier utan för de/n som så vill göra (den som går runt med ansiktsmask i Sverige/Väst anses nog mest bara vara skum, psykiskt sjuk eller t o m ett s k ”pervo” med en fetisch för kirurg- och/eller tandläkarutrustning). Detta kan vara den avgörande anledningen till att asiater i Väst har drabbats mindre av viruset än de andra invandrar- och minoritetsgrupperna vilka omvänt har drabbats mycket mer än de västerländska majoritetsinvånarna.
105964979_10157623755030847_5423127137881872095_n.jpg
 
Den sydkoreanska staten har nu distribuerat miljontals ansiktsmasker till den världsomspännande koreanska diasporan i bl a USA, Kanada, Australien, Argentina, Brasilien, Japan, Kina/Manchuriet, Centralasien, Ryssland och Tyskland och tack vare Adopterade koreaners förening och motsvarande adoptivkoreanska föreningar i de andra västländerna på jorden där vi 200 000 adopterade koreaner befinner oss idag har även jag nu erhållit ett 50-tal masker.
 
Det går så klart att som svensk och västerlänning skratta, hånle och flina åt asiaternas s k primitiva klantänkande och s k kollektivistiska storfamiljsmentalitet men det är samtidigt lite rörande att beakta att mina svenska (adoptiv)föräldrar och familjemedlemmar räknas in i den koreanska diasporan enligt koreanska familjenormer (liksom andra mig närstående i Sverige), d v s det finns då en asiatisk-koreansk kulturell (om)tanke bakom denna mängd masker som alla vi adopterade nu erhåller utan kostnad från det land som en gång i tiden skickade iväg oss till svenskarna och västerlänningarna.

Om att spegla sig i äldre asiatiska och koreanska män

Som adopterad asiatisk man har äldre och gärna rejält gamla asiatiska män alltid fascinerat mig och särskilt gäller det så klart koreanska män som är till åren då jag inte har lyckats hitta vare sig min koreanska biologiska far eller mor. Äldre asiatiska kvinnor och gärna rejält gamla asiatiska kvinnor och särskilt så klart koreanska kvinnor som är till åren har naturligtvis också alltid fascinerat mig men då jag själv är man så är det trots allt något särskilt med just och fr a äldre asiatiska och koreanska män, vilka jag antar får fungera som framtida spegelbilder av mig själv som gammal (om jag nu ens blir gammal) liksom som Ersatz/stand-in-fadersfigurer (för jag lär aldrig hitta min koreanska biologiska far).
 
Genom åren har jag haft kontakt med två äldre koreanska män – dels den framlidne professor Seung-bog Cho (1922-2012) i Uppsala vars dotter jag fortfarande har sporadisk kontakt med (Seung-bog gifte sig f ö med en fransyska, som en gång i tiden var kollega med Michel Foucault i Uppsala), som på många sätt i det närmaste kom att symbolisera den tragiska och våldsamma koreanska samtidshistorien i form av sitt eget långa liv och vilket han själv redogör för i sin postuma självbiografi ”En korean i folkhemmet” från 2014, som han berättade för mig att han ville få ut för inte minst alla adopterades i Sverige skull då Seung-bog hade uppfattat att adopterade från Sydkorea generellt vet väldigt lite eller snarare ingenting om Koreas nutidshistoria och därmed i stort sett ingenting om varför de själva har hamnat i Sverige och i Väst och hur deras liv är sammanlänkade med hela det koreanska folkets moderna historia.
 
Den andre äldre koreanska mannen som jag har haft kontakt med under en längre tidsperiod var arkitekt Jai-Oh Yoo (1930-2020), som gick bort i Linköping den 6 maj i år och vars son jag har sporadisk kontakt med, som också tecknar sin fars långa och dramatiska liv i denna nedanstående nekrolog.
 
Jai-Ohs liv var liksom Seung-bogs liv en avspegling av den blodiga och brutala koreanska 1900-talshistorien och det är t ex talande att de båda växte upp i Manchukuo/Manchuriet under kolonialtiden och det Japanska imperiets storhetstid och de fick båda uppleva gigantisk massdöd i form av Andra världskriget och Koreakriget liksom Koreas befrielse och delning och de efterföljande diktaturerna i Nord- och Sydkorea och båda hamnade i Sverige på 1950-talet och tillhörde då två av de allra första koreanska invandrarna i Sverige som inte var adopterade samt slutade även sina dagar här i landet.
 
Jai-Oh som tillhörde den stolta Yoo-klanen och var mycket kunnig om hela Östasiens historia och liksom Seung-bog behärskade både koreanska, japanska och kinesiska började ringa mig redan när jag var doktorand i koreanska vid Stockholms universitet efter att ha läst och hört om mig i svensk media och han berättade då att han var mycket intresserad av att få veta hur det egentligen hade gått för alla oss 10 000 adopterade koreaner i landet samt att han hade fascinerats av att jag är en av dem och själv forskar och debatterar om den koreanska adoptionsfrågan. Därefter hade vi sporadisk telefonkontakt genom åren och senaste och sista gången jag själv ringde Jai-Oh för att höra hur det var med honom och fortsätta vårt ständigt pågående och aldrig avslutade gemensamma samtal om koreanernas tragiska öden var i augusti 2019.
1
2
3
4

En reflektion kring den koreanska diasporapolitiken och synen på koreanskheten

Sydkoreas regering har nu och sedan någon vecka tillbaka börjat distribuera skyddsmasker till adopterade som idag bor och befinner sig i ett 20-tal västländer.
KH.jpg
 
Landet har då sedan 90-talet bedrivit en etnonationalistisk konfuciansk klan/storfamiljscentrerad diasporapolitik som en integrerad del av den sydkoreanska globaliseringspolitiken, och som därför också inkluderar de till västvärlden bortadopterade sydkoreanerna, vilka vid det här laget utgör över 200 000 personer varav 10 000 befinner sig i just Sverige.
 
Denna syn på vad som utgör koreanskhet och vilka som anses vara koreaner eller i varje fall kopplade till Koreahalvön skiljer sig då rejält från det västerländska ras- och/eller nationstänkandet då det också inkluderar de adopterades (i huvudsak vita) adoptivföräldrar, (i huvudsak vita) partners och (i huvudsak blandade/mixade) barn.
 
Utanför Väst finns det då helt andra sätt att konceptualisera, konstruera och imaginärt föreställa sig kollektiva gemenskaper som ibland är mer inkluderande än de västerländska nationella gemenskaperna och det koreanska exemplet kan tyckas oerhört provocerande särskilt för adopterade men också för deras föräldrar och partners.
 
de adopterade:
Hur kan ett land som har sålt allra flest av sina egna barn till Väst i den postkoloniala och icke-västerländska världen ens ha mage att så här många år senare göra anspråk på oss adopterade nu när vi är vuxna och än mer västerlänningar och inte på något sätt koreaner längre annat än rent kroppsligen?
 
adoptivföräldrarna:
Hur kan en främmande makt hävda att både jag och mina barn, som jag en gång adopterade från Sydkorea, har ett band till detta land då det bandet ju inte existerar på någon slags juridisk nivå idag annat än på en slags sentimental-nostalgisk nivå utifrån ett västerländskt sätt att se på det hela för det enda som skiljer mina barn från andra barn är ju utseendet och ingenting annat och jag som adoptivförälder är ju inte på något sätt korean?
 
de adopterades partners:
Hur kan ett avlägset land långt borta i östra Asien komma och påstå att min partner, som är som vilken västerlänning som helst förutom utseendet, fortfarande på något sätt ”tillhör” det koreanska folket och likaså och kanske än mer göra anspråk på våra/t gemensamma barn?
 

Personliga reflektioner kring årets Bokmässa som glädjande nog har Sydkorea som tema

Det har väl inte undgått någon att årets Bokmässa i Göteborg har Sydkorea som huvudtema (och vilket på alla sätt och vis är mycket glädjande i ett land vars invånare då inte kan särskilt mycket om Korea och koreaner) och av programmet att döma har i stort sett samtliga av landets Koreaexperter, Koreaentusiaster och Koreakännare mobiliserats för de olika programpunkterna såsom bl a Linus Hagström, Patrik Lundberg, Lisa Wool-Rim Sjöblom, Lars Vargö, Artur Szulc, Yukiko Duke, Elisabeth Hjorth, Aase Berg, Jörgen Huitfeldt, Dick Harrison, Athena Farrokhzad, Magnus Hultén, Tomas Kroksmark och Karin Nygårds m fl vilka alla har det gemensamt att de ska presentera och/eller samtala om Korea och/eller med en eller flera av de inbjudna sydkoreanska gästerna och jag ska väl inte sticka under stol med att jag känner mig lite bitter och bortglömd (även om bitterhet inte är särskilt klädsamt precis) som då råkar vara en av sammanlagt fyra svenskar som någonsin har doktorerat i det ämne som ibland kallas koreanologi och ibland Koreas språk och kultur liksom Korean studies på engelska även om jag samtidigt naturligtvis är väl medveten om att jag genom åren har gjort bort mig rejält och betett mig illa och inte minst hunnit med att bli utkastad och utslängd från både den svenska Korea- och Asienvärlden, den svenska adoptions- och adopteradevärlden, den svenska invandrar- och minoritetsvärlden och den svenska antirasistiska och feministiska världen och i samtliga fall med s k buller och bång (d v s avsked, uteslutningar, uthängningar, anmälningar mm).

67645795_10156626843975847_1764453521035362304_n.jpg

67336104_10156626844170847_7122377686097330176_n.jpg

 

67431263_10156626844540847_1512450768823648256_n.jpg

Den koreanska minoriteten i Sverige i siffror

Den 31 december 2018 fanns det totalt 21 049 invånare som antingen själva var födda i Sydkorea eller som var födda i Sverige med en eller två föräldrar födda i Sydkorea.
 
Dessutom fanns det också 104 invånare som antingen själva var födda i Nordkorea eller som var födda i Sverige med en eller två föräldrar födda i Nordkorea och en hel del av dem är då egentligen födda i eller har bakgrund från Sydkorea och är därmed felregistrerade i folkbokföringsregistret.
 
Totalt innebar det att den 31 december 2018 så fanns det 21 153 invånare i Sverige med någon form av bakgrund på Koreahalvön och vilket i sin tur innebär att invånare med någon slags bakgrund i Nord- eller Sydkorea numera utgör landets 35:e största minoritetsgrupp och 0,21% av samtliga invånare i landet.
 
födda i Sydkorea (både adopterade och invandrade – dock är kring 85% adopterade): 11 353
kvinnor: 6857 (60%)
män: 4496 (40%)
 
födda i Sverige med två föräldrar födda i Sydkorea (barn till både adopterade och invandrade – dock är kring 85% barn till invandrade): 283
 
födda i Sverige med en mor som är född i Sydkorea och en far som är född i ett annat land än Sydkorea eller Sverige (i huvudsak i de övriga nordiska länderna eller i västeuropeiska länder): 567
 
födda i Sverige med en far som är född i Sydkorea och en mor som är född i ett annat land än Sydkorea eller Sverige (i huvudsak i asiatiska eller i östeuropeiska länder): 310
 
födda i Sverige med en mor som är född i Sydkorea och en far som är född i Sverige: 6659
 
födda i Sverige med en far som är född i Sydkorea och en mor som är född i Sverige: 1877
 
I praktiken innebär detta att av totalt 4496 män som är födda i Sydkorea så är högst 40% fäder idag (d v s 60% av de sydkoreanska männen, och både de adopterade och de invandrade männen från Sydkorea, är barnlösa) mot bakgrund av att de som är det bör ha 1,5-2 barn per person. Sannolikt går det att ”översätta” detta med att åtminstone 30% av alla män som är födda i Sydkorea, och både de adopterade och de invandrade männen, har en partner och vare sig de är hetero- eller homosexuella mot bakgrund av att en hel del har hunnit skilja sig alternativt att deras partner har hunnit gå bort.
 
Av totalt 6857 kvinnor som är födda i Sydkorea så är åtminstone 80% mödrar idag (d v s 20% av de sydkoreanska kvinnorna, och både de adopterade och de invandrade kvinnorna från Sydkorea, är barnlösa). Sannolikt går det att ”översätta” detta med att åtminstone 70% av alla kvinnor som är födda i Sydkorea, och både de adopterade och de invandrade kvinnorna, har en partner och vare sig de är hetero- eller homosexuella mot bakgrund av att en hel del har hunnit skilja sig alternativt att deras partner har hunnit gå bort.

Extrema koreaner fortsätter att vara än mer extrema

Det är verkligen bara koreaner som klarar sådant här – d v s att uppnå världens högsta valdeltagande – d v s osannolika s k ”värstingrekord” som det nog inte är så mycket att vara stolt över precis såsom världens största (adoptiv)barnexport (Sydkorea: 200 000+), världens enda avlidna statschef (Nordkorea: Kim Il-sung), världens högsta andel statschefer som antingen har mördats, begått självmord, lagförts, fängslats, exilerats eller störtats i revolutioner och kupper (Sydkorea 1948-), världens längsta krig (1950-), världens blodigaste krig (över 3000 döda/dödade per dygn ”non-stop” mellan 1950-53), världens värsta/”bästa” skolskjutare/klasskamratmördare (Virginia Tech-massakern), världens lägsta födelsetal (Sydkorea), världens högsta självmordstal (Sydkorea) samt världens högsta andel invånare som är fängslade och internerade (Nordkorea) o s v och mm.

DPRK.jpg

Om Viktor Tsoi

Det är verkligen inte varje dag som en icke-asiatisk spelfilm (eller för den delen en icke-asiatisk konstfilm eller dokumentärfilm) har en asiatisk man i huvudrollen men så är faktiskt fallet i den ryska spelfilmen Leto som handlar om den blandade Viktor Tsoi som hade en rysk mor och en sovjetisk-koreansk far vars släkt härstammade från dagens Nordkorea och vars rockband Kino på 1980-talet räknas som den ryska populärmusikens ”urband” medan Viktor Tsoi betraktas som den första ryska populärkulturella ungdomssubkulturikonen.
 
Det märkliga är f ö att ännu en etnisk korean har revolutionerat populärmusiken och rockmusiken i ännu ett kommunistiskt land – nämligen den kinesisk-koreanska artisten Cui Jian som på 1980-talet grundade rockbandet Qi He Ban som märkligt nog var aktivt samtidigt som Viktor Tsois Kino i dåvarande Sovjetunionen.
 
Att både Sovjet-Rysslands och Fastlands-Kinas första rockstjärnor och populärkulturella ikoner råkar ha koreanskt påbrå är dock antagligen bara en slump och snarare reflekterar det det faktum att både Ryssland och Kina helt enkelt är gamla mångkulturella imperier (i både dåvarande Sovjet och i dagens Kina finns då relativt stora koreanska minoriteter).
MV5BYmI0NDBmNmUtZmJiZi00NTgzLWE5YzQtYzFjNzJkZTBkMTdlXkEyXkFqcGdeQXVyNTYwOTkwMTk@._V1_.jpg
 
 
”Leningrad. Åttiotal. En vibrerande, delvis hemlig musikscen får energi av locktonerna från väst och utmanar Brezjnevs hårda regim. Skivor med The Beatles, David Bowie, Lou Reed, Talking Heads och T.Rex är hårdvaluta. Glamrocken, punken och syntpopen slåss om uppmärksamheten.
 
Mycket kretsar kring den karismatiske frontmannen ”Mike” i garagepunkiga bandet Zoopark, och hans snygga fru Natalja. De är fixstjärnor i en värld där den sovjetiska grå vardagen bekämpas med vildsinta konserter och heta fester.
 
En drömsk dag på stranden (den ryska titeln betyder just sommar) dyker den unge Viktor upp med sin gitarr, sitt stilfullt uppklippta hår och sina egna poetiska låtar. En ny, cool kronprins är född, och Natalja får svårt att hålla fingrarna och känslorna i styr.
 
Alla har bråttom att förverkliga sig själva i ”Leto”, ingen ser någon förändring trots att Sovjetunionens sammanbrott i själva verket redan lurar runt hörnet. ”Allt kan hända. Armén, barn, alkoholism…” lyder ett av de pregnanta replikskiftena i filmen när några musiker kallas in för att tvingas i väg till det dåvarande kriget i Afghanistan.”