Kategori: koreaner

Den koreanska minoriteten i Sverige i siffror

Den 31 december 2018 fanns det totalt 21 049 invånare som antingen själva var födda i Sydkorea eller som var födda i Sverige med en eller två föräldrar födda i Sydkorea.
 
Dessutom fanns det också 104 invånare som antingen själva var födda i Nordkorea eller som var födda i Sverige med en eller två föräldrar födda i Nordkorea och en hel del av dem är då egentligen födda i eller har bakgrund från Sydkorea och är därmed felregistrerade i folkbokföringsregistret.
 
Totalt innebar det att den 31 december 2018 så fanns det 21 153 invånare i Sverige med någon form av bakgrund på Koreahalvön och vilket i sin tur innebär att invånare med någon slags bakgrund i Nord- eller Sydkorea numera utgör landets 35:e största minoritetsgrupp och 0,21% av samtliga invånare i landet.
 
födda i Sydkorea (både adopterade och invandrade – dock är kring 85% adopterade): 11 353
kvinnor: 6857 (60%)
män: 4496 (40%)
 
födda i Sverige med två föräldrar födda i Sydkorea (barn till både adopterade och invandrade – dock är kring 85% barn till invandrade): 283
 
födda i Sverige med en mor som är född i Sydkorea och en far som är född i ett annat land än Sydkorea eller Sverige (i huvudsak i de övriga nordiska länderna eller i västeuropeiska länder): 567
 
födda i Sverige med en far som är född i Sydkorea och en mor som är född i ett annat land än Sydkorea eller Sverige (i huvudsak i asiatiska eller i östeuropeiska länder): 310
 
födda i Sverige med en mor som är född i Sydkorea och en far som är född i Sverige: 6659
 
födda i Sverige med en far som är född i Sydkorea och en mor som är född i Sverige: 1877
 
I praktiken innebär detta att av totalt 4496 män som är födda i Sydkorea så är högst 40% fäder idag (d v s 60% av de sydkoreanska männen, och både de adopterade och de invandrade männen från Sydkorea, är barnlösa) mot bakgrund av att de som är det bör ha 1,5-2 barn per person. Sannolikt går det att ”översätta” detta med att åtminstone 30% av alla män som är födda i Sydkorea, och både de adopterade och de invandrade männen, har en partner och vare sig de är hetero- eller homosexuella mot bakgrund av att en hel del har hunnit skilja sig alternativt att deras partner har hunnit gå bort.
 
Av totalt 6857 kvinnor som är födda i Sydkorea så är åtminstone 80% mödrar idag (d v s 20% av de sydkoreanska kvinnorna, och både de adopterade och de invandrade kvinnorna från Sydkorea, är barnlösa). Sannolikt går det att ”översätta” detta med att åtminstone 70% av alla kvinnor som är födda i Sydkorea, och både de adopterade och de invandrade kvinnorna, har en partner och vare sig de är hetero- eller homosexuella mot bakgrund av att en hel del har hunnit skilja sig alternativt att deras partner har hunnit gå bort.

Extrema koreaner fortsätter att vara än mer extrema

Det är verkligen bara koreaner som klarar sådant här – d v s att uppnå världens högsta valdeltagande – d v s osannolika s k ”värstingrekord” som det nog inte är så mycket att vara stolt över precis såsom världens största (adoptiv)barnexport (Sydkorea: 200 000+), världens enda avlidna statschef (Nordkorea: Kim Il-sung), världens högsta andel statschefer som antingen har mördats, begått självmord, lagförts, fängslats, exilerats eller störtats i revolutioner och kupper (Sydkorea 1948-), världens längsta krig (1950-), världens blodigaste krig (över 3000 döda/dödade per dygn ”non-stop” mellan 1950-53), världens värsta/”bästa” skolskjutare/klasskamratmördare (Virginia Tech-massakern), världens lägsta födelsetal (Sydkorea), världens högsta självmordstal (Sydkorea) samt världens högsta andel invånare som är fängslade och internerade (Nordkorea) o s v och mm.

DPRK.jpg

Om Viktor Tsoi

Det är verkligen inte varje dag som en icke-asiatisk spelfilm (eller för den delen en icke-asiatisk konstfilm eller dokumentärfilm) har en asiatisk man i huvudrollen men så är faktiskt fallet i den ryska spelfilmen Leto som handlar om den blandade Viktor Tsoi som hade en rysk mor och en sovjetisk-koreansk far vars släkt härstammade från dagens Nordkorea och vars rockband Kino på 1980-talet räknas som den ryska populärmusikens ”urband” medan Viktor Tsoi betraktas som den första ryska populärkulturella ungdomssubkulturikonen.
 
Det märkliga är f ö att ännu en etnisk korean har revolutionerat populärmusiken och rockmusiken i ännu ett kommunistiskt land – nämligen den kinesisk-koreanska artisten Cui Jian som på 1980-talet grundade rockbandet Qi He Ban som märkligt nog var aktivt samtidigt som Viktor Tsois Kino i dåvarande Sovjetunionen.
 
Att både Sovjet-Rysslands och Fastlands-Kinas första rockstjärnor och populärkulturella ikoner råkar ha koreanskt påbrå är dock antagligen bara en slump och snarare reflekterar det det faktum att både Ryssland och Kina helt enkelt är gamla mångkulturella imperier (i både dåvarande Sovjet och i dagens Kina finns då relativt stora koreanska minoriteter).
MV5BYmI0NDBmNmUtZmJiZi00NTgzLWE5YzQtYzFjNzJkZTBkMTdlXkEyXkFqcGdeQXVyNTYwOTkwMTk@._V1_.jpg
 
 
”Leningrad. Åttiotal. En vibrerande, delvis hemlig musikscen får energi av locktonerna från väst och utmanar Brezjnevs hårda regim. Skivor med The Beatles, David Bowie, Lou Reed, Talking Heads och T.Rex är hårdvaluta. Glamrocken, punken och syntpopen slåss om uppmärksamheten.
 
Mycket kretsar kring den karismatiske frontmannen ”Mike” i garagepunkiga bandet Zoopark, och hans snygga fru Natalja. De är fixstjärnor i en värld där den sovjetiska grå vardagen bekämpas med vildsinta konserter och heta fester.
 
En drömsk dag på stranden (den ryska titeln betyder just sommar) dyker den unge Viktor upp med sin gitarr, sitt stilfullt uppklippta hår och sina egna poetiska låtar. En ny, cool kronprins är född, och Natalja får svårt att hålla fingrarna och känslorna i styr.
 
Alla har bråttom att förverkliga sig själva i ”Leto”, ingen ser någon förändring trots att Sovjetunionens sammanbrott i själva verket redan lurar runt hörnet. ”Allt kan hända. Armén, barn, alkoholism…” lyder ett av de pregnanta replikskiftena i filmen när några musiker kallas in för att tvingas i väg till det dåvarande kriget i Afghanistan.”

Om den förste koreanen i Europa

Gick idag förbi en kiosk i Karlstad som säljer Carlettis skumbananer och kom då att tänka på den gamle markisen Francesco Carletti från Florens som det danska företaget är uppkallat efter då han var den förste europén som ”adopterade” ett koreanskt barn och som förde den förste koreanen till Europa.
44141350_2385308271704635_8639226892274106368_n.jpg
 
Carletti är då känd i Europas gastronomiska kulturhistoria för att ha introducerat chokladen utanför Spanien som spanjorerna hade kommit i kontakt med efter Hernán Cortés erövring av Aztekerriket i nuvarande Mexiko. Spanjorerna behöll dock ”upptäckten” för sig själva som en slags ”lyxhemlighet” men tack vare Carletti som smugglade med sig ett antal exemplar av kakaoplantan efter att ha besökt de spanska kolonierna i Centralamerika 1606 så kom övriga Europa sakta men säkert att få ta del av chokladen.
 
Francesco Carletti seglade dock inte bara västerut utan också österut och i samband med ett besök i Japan köpte denne en koreansk pojke som hade tagits som krigsfånge i samband med den japanska invasionen av Korea på 1590-talet och som han gav namnet Antonio Corea och tog med sig hem till Europa där han avled 1626 i den italienska byn Albi efter att möjligen ha stått modell för Peter Paul Rubens.

Om Sveriges första asiatiska kvinna Choi Yeong-suk

Idag föreläser Hyojin Lee från Universität Heidelberg i Tyskland vid Stockholms universitet om Sveriges första asiatiska kvinna (oss veterligen – jag har varit i kontakt med Lee senast denna morgon och så bör vara fallet) Choi Yeong-suk som bodde och levde i Sverige mellan 1927-31.
 
Namnlöst.jpg
 
Idag finns kring 150 000 kvinnor i landet som har någon slags bakgrund i Nordost- och Sydostasien och antalet asiatiska kvinnor växer mycket snabbt för varje år som går p g a den omfattande familjeanknytnings- och kärleksinvandringen av asiatiska kvinnor till Sverige men år 1927 när Choi Yeong-suk anlände till landet via transsibiriska järnvägen för att studera ekonomi vid dåvarande Stockholms högskola och fram tills 1931 då hon lämnade landet så var hon sannolikt den enda asiatiska kvinnan i Sverige som bodde och levde här permanent bortsett från enstaka japanska s k ambasadörsfruar.
 
Sveriges första asiatiska man anlände till Sverige redan under Ostindiska kompaniets dagar (även om han bara stannade här under några månader) men fram tills 1970-talet var väldigt få utomeuropeiska besökare till och invandrare i Sverige kvinnor överhuvudtaget.
 
Choi som nog betraktades som japanska av många av mellankrigstidens svenskar då Korea var en japansk koloni under 1900-talets första hälft förekommer på flera fotografier och bl a tillsammans med sina studentkamrater vid Stockholms högskola och hon umgicks bl a med den blivande Gustaf VI Adolf och med forskaren Sten Bergman vilka båda själva besökte Korea samt arbetade på Kungl. biblioteket där hon bl a katalogiserade de asiatiska boksamlingarna (som Strindberg nog hade misslyckats med att bringa ordning på).
29356385_10155510956085847_5826615980226248704_n.jpg
 
1930 lämnade Choi Sverige med båt och med en kandidatexamen i ekonomi från Stockholms högskola i bagaget och på båten träffade hon en indisk man som hon gifte sig med men redan året därpå avled hon i s k barnsäng i dåvarande Brittiska Indien efter att bl a ha hunnit träffa Gandhi.
 
Choi tillhörde den infödda eliten i den japanska kolonin och hon var en tidig förespråkare för både feminismen och socialismen förutom att hon var en koreansk nationalist som hade kontakter med den antijapanska koreanska rörelsen i exil och i Sverige inspirerades hon av den svenska kvinno- och arbetarrörelsen och det var därför naturligt för Choi att söka kontakt med den antibrittiska indiska nationaliströrelsen under hennes sista år i livet.

Den första svenska helsidesannonsen som delvis är på koreanska

Idag publicerades möjligen den första svenska helsidesannonsen i en svensk dagstidning (i dagens DN bl a) som betalats av ett svenskt företag (Tele2) som använder sig av hangul (eller chosongul som det heter i Nordkorea), d v s det (både syd- och nord)koreanska alfabetet (som kung Sejong ”den store” uppfann på 1440-talet) sedan 1970-talet då både Nordkorea och Sydkorea kunde köpa helsidesannonser i DN och i andra svenska och västerländska dagstidningar för att propagera för sina respektive regimer och samhällssystem och det märkliga är att det sker samtidigt som Nordkoreas utrikesminister besöker vår egen utrikesminister.

29260958_10155502089955847_4254107279248326656_n.jpg

Idag invigs vinter-OS i ett av den icke-västerländska världens mest okända länder

Idag inleds vinter-OS i det land som (i stenhård konkurrens med sin nordliga granne och dessutom finns en koreansk autonom zon i Manchuriet) gör anspråk på att företräda hela det koreanska folket (inklusive alla bortadopterade koreaner i västvärlden liksom koreanerna i bl a Japan, Kina, Centralasien och USA) och i det land som de allra flesta människor i Sverige, Europa och Väst vet extremt lite om samtidigt som namnet på landet (d v s Korea) paradoxalt nog är en av de allra mest förekommande icke-västerländska landbeteckningarna i svenska, europeiska och västerländska medier (bredvid Afghanistan, Turkiet, Irak, Syrien, Somalia, Sydafrika, Mexiko, Brasilien och några länder till, d v s de allra flesta av alla icke-västerländska länder i världen befinner sig ju annars i mer eller mindre fullständig svensk, europeisk och västerländsk medieskugga).
 
Vinter-OS äger rum i Pyeongchang i Gangwon-provinsen som är en av de historiska provinser i det gamla Kungariket Korea (som de facto gick under 1905) som är uppdelad mellan Nord och Syd (jfr Kashmir i Sydasien) och blodiga strider utspelade sig i Pyeongchang med omnejd under Koreakriget när området erövrades och återerövrades och ”bytte sida” hela fyra gånger och varje gång fängslades och avrättades civila s k ”kollaboratörer” på löpande band (och begravdes i massgravar i bergen tillsammans med den under kriget nästan helt och hållet likviderade sydkoreanska vänstern) och vilka till slut nog inte visste vilka de skulle ”kollaborera” med.
 
I Gangwon-provinsen stred inte bara amerikanska soldater på Syd-sidan och kinesiska soldater på Nord-sidan utan också USA-allierade trupper från bl a Etiopien, Turkiet och Colombia i Kalla krigets blodigaste postkoloniala avkolonialiseringskrig som både var ett postkolonialt inbördeskrig (olika fraktioner som under den japanska kolonialtiden hade gjort gemensam sak ”rök ihop”), ett klasskrig (den pro-japanska eliten, den jordägande aristokratin och den urbana borgerligheten stod mot den begynnande arbetarklassen och de jordlösa bönderna), ett stormaktskrig (mellan Kina och USA), ett proxykrig (mellan Sovjet-Ryssland och USA) och ett regionalt krig (historiska provinser som stod mot varandra) på en och samma gång utöver att det också var första gången som USA ”debuterade” som global stormakt i Tredje världen efter att efter 1945 ha tagit över Brittiska imperiets (och även Franska imperiets) roll och tillsammans med sina västallierade (d v s Andra världskrigets segrarmakter) och vasallstater i Tredje världen (jfr Bushs ”Coalition of the Willing” som invaderade Irak 2003).