Kategori: koreaner
Om Sveriges första invandrade asiatiska kvinna som ankom till Sverige för att gifta sig med en svensk man
Har idag äntligen (antagligen i varje fall) lyckats gå till botten med vem som var Sveriges första kvinnliga (öst- och sydost)asiatiska invandrare som ankom till landet för att gifta sig med en svensk man.
Det handlar sannolikt om Hee Yun som invandrade från Sydkorea redan 1952 mitt under brinnande Koreakrig och gifte sig med Egon Franzén från Gävle, som hade tjänstgjort vid Svenska Röda Korsets fältsjukhus i Busan, där de båda hade träffats och blivit ett par.
Hee Yun, vars farfar hade varit lärare åt den koreanska kungafamiljens barn och därmed tillhört hovet, verkar ha blivit föräldralös under kriget och vid 23 års ålder satte hon sin fot på svensk mark på Bromma flygplats den 24 juli 1952 och enligt DN stannade hela flygplatsen upp och stirrade på henne när så skedde då knappt några av dåtidens svenskar hade sett en livs levande asiatisk person, och än mindre en asiatisk kvinna, vid den tiden.
Tragiskt nog begick Hee Yun självmord och gick bort redan i oktober samma år och dåtidens tidningar antydde att äktenskapet kanske inte hade varit helt lyckligt samt att Hee Yun hade upplevt att hennes svenske man skämdes över henne – paret var då troligen det allra första paret i Sverige som bestod av en svensk man och en asiatisk kvinna och stod därmed ut inte bara i Gävle utan i hela landet.
Svenska män hade visserligen blivit tillsammans med och också fått barn med kvinnor i Öst- och Sydostasien även innan 1952 och ända sedan 1700-talet och framåt men dessa kvinnor, och de blandade barn som ibland blev ett resultat av dessa intimrelationer som handlade om allt från prostitution till s k konkubinatförhållanden, invandrade aldrig till Sverige utan kvarstannade i sina ursprungsländer med något enstaka undantag vad gäller barnen.
Någon gång under andra hälften av 1800-talet fick exempelvis en svensk sjökapten en blandad dotter med en japansk kvinna och dottern flyttade sedermera till Sverige – dock inte hennes japanska mor – och hon fick i sin tur 1914 en son som gavs det japanskklingande namnet Bonzo. De svenska männen som var tillsammans med kvinnor i Öst- och Sydostasien innan 1950-talet var mestadels redan gifta med eller förlovade med svenska kvinnor och det var därför kulturellt-juridiskt otänkbart för dem att ta med sig ”sina” asiatiska kvinnor tillbaka till Sverige.
Efter Hee Yun följde sedan ett flertal andra sydkoreanska kvinnor vilka invandrade till Sverige för att gifta sig med svenska män, som de likt Hee Yun också hade träffat på plats i Sydkorea och flera av dessa första asiatiska invandrarkvinnor i Sverige lever än idag. Efter de sydkoreanska kvinnorna följde sedan japanska kvinnor och därefter kinesiska kvinnor från bl a Hongkong och Singapore samt filippinska, thailändska och många andra kvinnor från olika länder i Öst- och Sydostasien.
Idag är antagligen runt 75-80 000 kvinnor från Öst- och Sydostasien tillsammans med en icke-asiatisk man och i huvudsak med en majoritetssvensk man men också med män från övriga Norden, Europa och västvärlden och även i en del fall med män från exempelvis Iran, Turkiet, Etiopien eller Chile.
Det finns numera över 150 000 utrikes födda personer i riket som är födda i Öst- och Sydostasien och som har invandrat till Sverige och av dem är långt över två tredjedelar kvinnor, vilket är ett faktum som skiljer de asiatiska invandrarna från invandrarna som härrör från den s k MENA-regionen, subsahariska Afrika, Latinamerika och Karibien, bland vilka männen dominerar bland de utrikes födda.
Innan Hee Yun kom till Sverige 1952 fanns det väldigt få asiater i Sverige och det absoluta flertalet av dem var män: År 1950 fanns det exempelvis bara runt 20 kineser, runt 10 thailändare, tre japaner samt en sydkorean i landet och så sent som 1964 hade endast 0,2-0,5% av dåtidens svenskar träffat en riktig asiat i verkliga livet enligt en undersökning som genomfördes under samma år.
Några år senare – 1957 – anlände sedan Sveriges första adoptivbarn från ett utomeuropeiskt land – en flicka från Sydkorea som lever än idag. År 1970 fanns det slutligen runt 3000 asiater i Sverige varav en tredjedel utgjordes av adoptivbarn från bl a Sydkorea, Filippinerna, Thailand och Sydvietnam och 100-tals av dessa 3000 personer utgjordes av kvinnor som var gifta med svenska män.
Ännu ett foto som påminner om Ukrainas koreaner
Ett symboliskt gruppfoto som Mykolaiv-provinsens vid det här laget världsberömda guvernör Vitaly Kim, vars far är korean och mor ukrainska, nyligen postade i sociala medier och som föreställer fyra ukrainska koreanska män vilka alla strider mot ryssarna i det pågående kriget och vilka alla dessutom bär familjenamnet (eller snarare klannamnet) Kim, som är det vanligaste familjenamnet (eller just snarare klannamnet) bland koreaner världen över inklusive i både Nord- och Sydkorea och så även bland Ukrainas koreaner.
I Ukraina finns det idag runt 50 000 personer som har någon form av koreanskt påbrå och de är i stort sett alla ättlingar till de koreaner som Stalin 1937 lät deportera från den östligaste delen av dåvarande Sovjetunionen till Centralasien och vilka därefter har kommit att spridas för vinden till hela det f d Sovjet inklusive till dagens Ukraina.
Sedan den ryska invasionen inleddes för över 100 dagar sedan har flera ukrainska koreaner utmärkt sig i striderna och även i flera fall stupat och den mest kända av dem alla är då Vitaly Kim som för några veckor sedan överlevde ett ryskt bombanfall tack vare ren tur medan hela hans kontorsbyggnad samtidigt lades i ruiner.
Fotot ska antagligen kommunicera att Ukraina är ett på alla sätt och vis mångkulturellt land och inte ett land som styrs av ”nazister” som Moskva påstår, att Ukrainas koreaner också är 100% ukrainare samt att de trots den rasism som en del minoriteter i Ukraina tyvärr ibland utsätts för är beredda att helhjärtat strida för och ge sina liv för landet.
De allra flesta av Ukrainas koreaner är koncentrerade till den södra delen av landet och till just Mykolaiv-provinsen och har traditionellt varit sysselsatta inom jordbruket och de flesta av dem har förlorat det koreanska språket men i övrigt behållit de koreanska efternamnen och många är blandade eller mixade. Mykolaivs guvernör, som just är blandad eller mixad, uppges dock kunna tala och förstå koreanska någorlunda väl vilket anses ovanligt.
Intervju med en av de första asiaterna som invandrade till Sverige 1953
Örnsköldsviks Allehandas Izabelle Nordfjell intervjuar Hi Choon Lee, som kom till Sverige och till Västergensjö utanför Bredbyn 1953 som fosterbarn till bonden Sara Östholm. Lee var den andra eller möjligen tredje koreanen som invandrade till Sverige och en av de första utomeuropéerna som gjorde detsamma som kvarstannade permanent i landet.
”Även fast historien utspelade sig för snart 70 år sedan minns Hi Choon Lee tiden i Anundsjö starkt.
– Det var fantastiskt att få komma dit från kriget och Sara var så snäll, säger Hi ChoonLee, som i dag är 82 år gammal.”
”I dag är Hi Choon Lee är 82 år gammal och bor i Nynäshamn utanför Stockholm. Minnena från tiden i Västergensjö är starka.
– Det var en stor sensation för alla i bygden när jag kom dit, ingen hade sett en asiat förut och det fanns en stor nyfikenhet, säger Hi Choon Lee, eller Lee som han kallas.
På 50-talet pågick Koreakriget och Lee växte inte upp under några goda omständigheter. Eftersom han var en begåvad musiker, som bland annat utsetts till en av landets bästa violinister, spelade han på sjukhusen för att tjäna pengar till sin familj. En musiklärare i Anundsjö hade en god vän stationerad på sjukhuset där Lee spelade.
– När den här mannen träffade mig blev han eld och lågor och sa att han kanske kunde hjälpa mig till Sverige så att jag kunde fortsätta mina musikstudier där. Musikläraren och den goda vännen bildade Sverigekoreaföreningen i Anundsjö och började samla in pengar till flygbiljetten. – De var väldigt entusiastiska för att få mig till Sverige. Vintern 1953 lyfte Lee och hans violin med flyget till Sverige. Att komma till ett okänt land som 13-åring var inte helt okomplicerat eftersom Lee inte kunde språket. Av de amerikanska soldaterna hade han lärt sig några få ord på engelska.
– Det var stort att komma till Sverige. Det tog tre dagar att ta sig Brommas flygplats. På flygplatsen mötte musikläraren från Anundsjö upp honom – och alla de stora nyhetstidningarna.
– Jag visste ingenting om Sverige. Det var inte helt enkelt att förstå varandra i början och en korean som studerade till läkare i Uppsala hjälpte till att översätta på flygplatsen. På bondgården hemma hos Sara Östholm i Västergensjö fick Lee husrum. Så småningom fick han börja i Bredbyns folkskola och lärde sig svenska.
– Jag blev väldigt välkomnad och alla var otroligt snälla med mig. Första tiden på gården fick han dock problem med magen.
– Den första tiden var jag inte van att dricka mjölk, men av en underlig anledning så gick det bra att dricka mjölken om jag blandade den med lingonsylt. Han minns också att han lärde sig åka skidor.
– Det var en stor sensation att åka skidor. Jag minns att jag kom sist i en skidtävling som arrangerades, skrattar Lee. I Anundsjö samlades pengar in för att Lee skulle få fortsätta studera musik och han åkte även runt med sin violin i byarna för att få ihop pengar till utbildningen. Efter två år hade föreningen och Lee fått ihop tillräckligt med pengar och då flyttade han till Stockholm. Ett par år efter studierna blev han anställd på Kungliga operan och sedan på Kungliga Filharmoniska Orkestern.
– Där blev jag kvar i 43 år tills jag pensionerade mig 2005. Fram till 1960 var han skriven i Västergensjö och ett par gånger efter flytten till Stockholm åkte han och hälsade på Sara Östholm. Efter tjugo år i Sverige åkte han och hämtade sina föräldrar i Sydkorea. Lee säger att han är väldigt tacksam för det liv han har haft.
– Jag har haft ett lyckligt liv där jag rest och fått se mycket. Jag har också fått två söner, en dotter och jag har fyra barnbarn. En sista resa till Västergensjö hoppas han kan bli av – sist han var där var för 40 år sedan.
– Tillåter hälsan kanske jag kan resa dit men vi får se hur allt blir, jag är gammal nu.”
Min gamle ”beskyddare” ordförande Choong-sik Chang lever än idag
När jag var doktorand i koreanska vid Stockholms universitet mellan 2001-05 erhöll jag ett STINT-stipendium och spenderade en termin vid Dankook University i Seoul, Sydkorea.
Under denna termin kom universitetets ägare och ordförande Choong-sik Chang, son till grundaren av universitetet och född i Manchuriet under Japanska imperiets tid, att av någon anledning ta mig under sina vingars skugga och antagligen eftersom jag är adopterad.
Choong-sik Chang var i sin krafts dagar en mycket känd och fr a aktad och respekterad person i det sydkoreanska samhällslivet som varande icke-korrupt och omutlig och han var bl a tilltänkt som minister i flera regeringar om jag har förstått det rätt men han valde att alltid stå utanför politiken.
Jag trodde inte att Choong-sik Chang fortfarande levde men nu visar det sig att han äntligen lät sin son Hosung Chang efterträda honom för bara ett år sedan efter att ha verkat som ordförande för Dankook University under osannolika 60 års tid.
Ordförande Chang, som jag förväntades kalla honom på koreanska och som då fortfarande verkar leva än idag, berättade öppet för mig att han inte litade på att hans son, som jag också tröffade, skulle kunna klara av uppgiften att äga och leda ett stort universitet så jag förvånas samtidigt inte över att överlämnandet tog så lång tid att genomföra.
Ordförande Chang, som ”naturligtvis” hade gått på Sydkoreas bästa gymnasium på sin tid Kyunggi High School tillsammans med den blivande postkoloniala överklassen i landet, introducerade mig för delar av den sydkoreanska makteliten.
Han lät mig bo gratis i hans gamla gigantiska villa i Kkachisan i nordvästra Seoul tillsammans med hans avlägsna släkting från Chicago, en s k Korean-American i min egen ålder som kunde sämre koreanska än vad jag kunde på den tiden och som jag senare kom att hälsa på i samband med en resa till USA. Hela min vistelse i Sydkorea bestod sedan av ständiga svindyra frukostar och middagar på den sydkoreanska huvudstadens alla lyxhotell och exklusiva restauranger där ofta levande orkestrar eller pianister spelade klassisk musik och jag fick också följa med och besöka diverse herrklubbar som höll sammankomster på exklusiva adresser.
Ordförande Chang köpte också en skräddarsydd kostym åt mig så fort jag landade i Seoul så att jag skulle vara presentabel när vi regelbundet träffade ägare till och direktörer för några av de största sydkoreanska företagen och ägare till och rektorer för landets ledande och finaste universitet. Jag minns än idag hur jag blev omkringskjutsad av en privatchaufför iförd vita silkeshandskar i en svindyr svart Mercedes och jag fick aldrig veta i förväg vart vi var på väg eller vad som skulle hända. Ibland kändes det dock som att han tog med mig på alla dessa ställen, evenemang, möten och tillställningar för att ”visa upp” mig i egenskap av att vara adopterad – d v s det handlade kanske om att min närvaro gav ordförande Chang någon slags status som välgörare mot bakgrund av att sydkoreaner i gemen har dåligt samvete över att runt 200 000 sydkoreanska barn har adopterats bort till västvärlden.
Sist men inte minst så bad ordförande Chang mig att ge honom privatlektioner i svenska språket då han hyste ett brinnande intresse för Sverige, svenskarna och den svenska samhällsmodellen och jag minns än idag hur han efter lektionerna lät en privatsekreterare sticka åt mig ett tjockt kuvert med sydkoreanska wonsedlar i ersättning. Jag fick t o m besöka ordförande Changs bostad vid åtminstone två tillfällen – en jättelägenhet bestående av minst 10 rum i den gigantiska staden Seouls finaste stadsdel.
Vid ett tillfälle anordnade ordförande Chang en middag på Seouls och Sydkoreas mest exklusiva och klassiska hotell Hotel Shilla som bevistades av Nobelstiftelsens dåvarande VD Michael Sohlman och den dåvarande svenska ambassadören liksom av den dåvarande Volvo-direktören i Sydkorea m fl prominenta expat-svenskar som just då befann sig i landet. Ordförande Chang hade kvällen till ära grundat en stiftelse för svensk-sydkoreanska kulturella utbyten som fortfarande existerar om jag förstår det rätt och han höll ett tal på svenska, som jag hade spökskrivit åt honom. Middagen, som på alla sätt och vis var något utöver det vanliga, syftade till att ”lobba” för att Sydkorea någon gång i framtiden skulle erhålla Nobelpriset i litteratur, vilket då ännu ej har skett och inte minst p g a att poeten Ko Un, som var den tilltänkte pristagaren under många år, blev ”meetoo:ad”.
Slutligen erbjöd ordförande Chang mig ett nytt liv i Sydkorea – han sade att han utan problem kunde ordna så att jag fick en fast heltidstjänst som lärare och forskare vid hans universitet och även om jag vänligt men bestämt tackade nej till det erbjudandet så kan jag än idag fantisera om hur mitt liv hade sett ut idag om jag hade tackat ja till ordförande Changs generösa erbjudande.
I fredags hade tv-dramaserien ”Pachinko” premiär som handlar om koreanernas i Japan historia
I fredags hade den (asiat-)amerikanska tv-dramaserien ”Pachinko” premiär. ”Pachinko” bygger på den koreansk-amerikanska författaren och journalisten Min Jin Lees bästsäljande tegelstensroman med samma titel som kom ut 2017 och utgörs av en likaledes sorglig som mustig släktkrönika som spänner över fyra generationer och som skildrar den koreanska minoritetens i Japan historia i miniatyr (d v s via en släkts öden) från kolonialtiden och Japanska imperiets tid till dags dato. En av regissörerna bakom tv-dramaserien är f ö Justin Chon, som är Sverige-aktuell med filmen ”Blue Bayou” vari Alicia Vikander spelar hustrun till en adopterad koreansk man.
Den koreanska minoriteten i Japan har sina rötter i kolonialtiden och består i mycket hög grad dels av ättlingar till de miljontals slavarbetare som Japanska imperiet fraktade från Koreahalvön till Japan under fr a Andra världskriget (varav flertalet repatrierades tillbaka till Korea efter kriget men 100 000-tals av dem valde att kvarstanna i det månlandskap som Japan utgjordes av efter 1945) och dels av ättlingar till flyktingarna från den idag sydkoreanska Jeju-ön vilka deltog i ett misslyckat och synnerligen blodigt vänsteruppror där 1948-49 (den s k vita borgerliga terrorn som följde på uppropets nedkämpande ledde till att ön förlorade kring en tredjedel av sin befolkning och än idag håller Jeju-koreanerna i Japan sina traditioner levande med sin egen speciella mat och sina egna traditionella dräkter).
Historien om koreanerna i Japan är något av ett enda långt martyrium av diskriminering, segregering och marginalisering liksom av otaliga övergrepp och hatbrott vilket framgår med all önskvärd tydlighet i Lees roman och antagligen också i tv-dramaserien. Det finns m a o en ”naturlig” anledning till att koreanerna i Japan har varit kraftigt överrepresenterade både inom den japanska vänstern och kommunistpartiet och inom den japanska maffian och undre världen liksom inom arbetarklassen generellt och inte minst inom nöjes-, casino- och den s k hostess-världen och än idag finns det segregerade (arbetar)stadsdelar i flera japanska städer där koreanerna bor och lever liksom separata koreanska skolor och kulturinstitutioner.
En majoritet av koreanerna i Japan stöttade f ö tidigare Nordkorea snarare än Sydkorea och 70 000 av dem emigrerade (frivilligt) till Nordkorea på 1960- och 70-talen tack vare diskrimineringen de utsattes för i Japan och p g a denna politiska bakgrund kallar sig koreanerna i Japan ofta för Zainichi Chosenjin eller bara Chosenjin och idag beräknas närmare en halv miljon invånare i Japan ha koreanskt påbrå.
Koreanerna var länge Japans största minoritet (idag har dock de invandrade kineserna gått om koreanerna i antal) och de utsattes för en mycket otäck rasism av den japanska extremhögern som forfarande ibland kan terrorisera de koreanska stadsdelarna, skolorna och institutionerna i Japan och den diskriminering som koreanerna utsattes för brukade i forskningssammanhang tidigare ofta tas upp som ett exempel på att det går att utsätta en minoritet för systematisk rasism utan att minoriteten ifråga skiljer sig nämnvärt från majoritetsbefolkningen utseendemässigt sett.
Om den koreanskättade skådespelaren och krigshjälten Pavlo Li
Ett flertal av Ukrainas kändisar har som bekant både tagit till vapen och redan hunnit stupa i det pågående kriget och en av de sistnämnda är den populäre skådespelaren Pavlo Li eller Pasha Lee som han också var känd som.
Li är då ännu en av Ukrainas cirka 50 000 s k Koryo saram eller f d Sovjet-koreaner som har blivit berömda under kriget och som numera betraktas som något av en nationalhjälte: Hans far är korean och hans mor är ukrainska och han stupade i Irpin redan den 6 mars och igår kväll framkom det hur det exakt gick till när han dödades. Li evakuerade ett flertal barn från en sönderfallande byggnad i Irpin och i samband med det tog han av sig sin skottsäkra väst och satte den på det barn han bar på sin rygg varpå han dödades av rysk granateld.
Lis farföräldrar tillhörde de närmare 200 000 koreanerna som Stalin 1937 lät deportera från den östligaste delen av Sibirien till Centralasien och hans koreanska far invandrade till Ukraina och närmare bestämt till Krimhalvön på 1970-talet där han sedermera träffade Lis ukrainska mor.
Är Ukrainas just nu antagligen näst mest populära och näst mest världsberömda politiker korean?
I Ukraina bor det idag runt 50 000 personer som har koreanskt påbrå och en av dem är provinsen Mykolaivs guvernör Vitaliy Kim, som har blivit världsberömd över en natt under det pågående kriget tack vare bl a detta foto, och som verkar vara den mest populära ukrainska politikern just nu efter presidenten.
Guvernören har en koreansk far (och en ukrainsk mor) – därav hans koreanska familjenamn som är det vanligaste familjenamnet bland koreaner världen över och både i Nord- och Sydkorea, och hans farföräldrar tillhörde den första generationen s k Koryo saram.
År 1937 inledde Stalin de stora deportationerna av hela folkslag och de första som deporterades (d v s den s k ”pilotprojekt”-deportationen) var de uppemot 200 000 koreanerna i Primorskij kraj (d v s regionen som omgärdar staden Vladivostok norr om dagens Nordkorea) vilka transporterades till Centralasien där de med tiden kom att bli framgångsrika bönder.
Det är då denna grupp koreaner inom den globala koreanska diasporan som kallas och kallar sig själva Koryo saram.
På 1960-talet flyttade den första större gruppen av Koryo saram till Ukraina och närmare bestämt till södra Ukrainas landsbygd för att bruka den bördiga jorden där och bl a just till provinsen Mykolaiv där Kims farföräldrar bosatte sig.
Efter Kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning har många av de ukrainska koreanerna lämnat södra Ukrainas landsbygd och flyttat in till de stora städerna och sedan 1995 äger en årlig koreansk kulturfestival rum i flera provinser och städer i Ukraina där det bor många Koryo saram.
Flertalet Koryo saram, vilka idag uppgår till runt en halv miljon personer och vilka numera är utspridda i hela det f d Sovjetunionen inklusive i Ryssland (det finns över 150 000 invånare i dagens Ryssland som har koreanskt påbrå), har förlorat det koreanska språket men några av dem talar fortfarande en ålderdomlig koreanska som ursprungligen härrör från en viss provins i dagens Nordkorea och Mykolaivs guvernör Vitaliy Kim sägs vara en av dem – Kim har i intervjuer uppgett att han talar koreanska.
Om Kim identifierar sig själv som korean (eller ej) är svårt att säga – han är naturligtvis i första hand ukrainare och Ukraina har i sin tur alltid varit ett mångkulturellt land där invånarna ofta både är flerspråkiga och kan identifiera sig på flera sätt på en och samma gång – men det är åtminstone mycket troligt att han via sin far och sina farföräldrar är väl medveten om sina koreanska rötter.
Om den asiatiska och koreanska diasporan i Europa
Alltid lika trevligt att för en stund vara tillbaka i min gamla disciplin Korean studies, koreanistik, koreaforskning eller koreanologi, som jag har en doktorsexamen i (men som jag kastade ut ifrån ”med buller och bång” för många år sedan): Deltar idag på Goethe-Universitäts i Frankfurts symposium ”Korean migration in Europe” tillsammans med ett antal andra europeiska koreaforskare.
Den koreanska diasporan i Europa är då ett synnerligen underbeforskat ämne och så är också fallet med hela den sydost- och östasiatiska närvaron runtom i Europa med tanke på dess långa historia och aktingsvärda numerära storlek.
Det finns av historiska (läs: koloniala) skäl idag mycket stora (sydost- och öst)asiatiska invandrar- och minoritetsgrupper i bl a Storbritannien, Frankrike och Nederländerna liksom även i Italien och Tyskland och en del är dem har på olika sätt bakgrund på Koreahalvön men forskningen om desamma är extremt fragmentarisk och ofullständig att jämföra med den mycket omfattande forskning som gäller för Europas afrikanska och svarta diaspora, Europas muslimska minoritet eller Europas latinos/as o s v. Till exempel finns det närmare 2 miljoner personer med någon slags kinesisk bakgrund (inklusive de blandade eller mixade) i Europa (exklusive Rysslands 450 000 kineser) varav 50 000 hittas i Sverige men forskningen om de europeiska kineserna är närmast obefintlig med tanke på gruppens storlek.
Vad gäller koreanerna i Europa så är sammanfattningsvis (det återförenade) Tyskland den koreanska diasporans epicentrum med närmare 45 000 invånare som har någon form av koreanskt ursprung (inklusive de blandade eller mixade)och totalt finns det runt 160 000 personer i Europa (exklusive Rysslands 170 000 koreaner) som har någon slags koreansk bakgrund (inklusive de blandade eller mixade) varav åtminstone 60 000 är adopterade och ett antal tusen av Europas koreaner är också nordkoreaner (varav över 1000 är koncentrerade till en stadsdel i Stor-London).
Målet med dagens symposium är att försöka få till ett specialnummer om den koreanska diasporan i Europa i en akademisk tidskrift som kommer att bli den första i sitt slag och själv kommer jag förhoppningsvis att kunna bidra med en artikel om betydelsen av de (syd)koreanska adoptionerna till Sverige.
Om den koreanska extremhögern
För några dagar sedan föreläste den tyska koreaforskaren (Koreanistik- eller Korean studies-forskaren) Frank Hoffmann digitalt för en imponerande stor Zoom-publik bestående av koreaforskare världen över (åtminstone 80-talet deltagare, vilket är väldigt mycket inom sådana små och smala discipliner som koreaforskningen utgör och jag var f ö den enda svenska koreaforskaren som deltog) om fascismen i Korea och koreanska fascister under den japanska kolonialtiden och även om jag tidigare har känt till en hel del om det mycket kontroversiella ämnet som ingen koreaforskare f ö ännu har tagit ett helhetsgrepp på så blev även jag överraskad av allt som Frank har grävt upp under alla år.
Under Axelmakternas ”guldålder” pågick ett relativt omfattande utbyte mellan Tyskland, Japan och Italien inklusive mellan de tidvis gigantiska landområden som dessa tre länder behärskade och styrde över (OBS: hela Koreahalvön, d v s dagens Nord- och Sydkorea, var då en del av det Japanska imperiet som varande en japansk bosättarkoloni under Axelmakternas tid) och det är därför inte konstigt att alltför många koreaner inte bara samarbetade med och hyllade det Japanska imperiet under kolonialtiden utan också fraterniserade med både tyska nazister och italienska fascister och hyllade Hitler och Mussolini.
Exempelvis verkar Koreas första moderna författare den moderna koreanska litteraturens ”grundandefader” Yi Kwang-su ha översatt delar av ”Mein Kampf” och maratonlöparen Sohn Kee-chung som vann en guldmedalj under sommar-OS i Berlin 1936 när han tävlade för Japanska imperiets räkning umgicks med Nazi-Tysklands ”hovfilmare” Leni Riefenstahl.
An Ik-tae som ligger bakom Sydkoreas pampiga nationalsång verkade vidare som kompositör och dirigent i Tredje riket och bodde i en ståtlig jättevilla i Berlin som hade exproprierats av nazisterna och som en gång hade tillhört en tysktalande rumänsk jude medan flera Hitler Jugend-delegationer besökte Korea vilket Sydkoreas fortfarande största tidning Choson Ilbo rapporterade om och en hel del koreaner författade inte bara pro-japanska utan också pro-tyska och pro-italienska texter i dåtidens koreanska dagstidningar och magasin.
Slutligen deltog även koreaner i kriget i Europa i tysk uniform och en av dem hann döda ett stort antal amerikanska soldater under invasionen av Normandie 1944 innan han slutligen tillfångatogs av de allierade då han var stationerad vid en kulspruta i en bunker som av en ren slump var placerad mitt framför amerikanska arméns landstigningsplats.
Efter Andra världskrigets slut valde förvånansvärt många koreanska fascister att flytta till och verka i Nordkorea men de allra flesta hamnade i och föredrog Sydkorea och det står idag klart att både Nordkorea och Sydkorea uppvisade klara fascistiska drag under många decennier efter att de båda koreanska staterna hade grundats 1948 vad gäller samhällsbygge, ledarkult, rastänkande, etnonationalism, enpartisystem o s v.
Reflektioner kring den koreanska anarkismen under och efter kolonialtiden och om den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken under Kalla kriget
Parallelläser just nu två unika engelskspråkiga akademiska monografier (d v s böcker skrivna av forskare) om Korea och koreanerna och mest bara ”för mitt eget höga nöjes skull:
Den ena boken utgörs av Dongyoun Hwangs historik över de koreanska anarkisterna under Japanska imperiets tid (d v s under den japanska kolonialtiden i Korea 1905-45) liksom över den sydkoreanska anarkismen under Kalla kriget och efter Koreakriget 1953 när delningen av Koreahalvön var och blev ett faktum – ”Anarchism in Korea. Independence, Transnationalism, and the Question of National Development 1919-1984” från 2016 (se https://www.sunypress.edu/p-6258-anarchism-in-korea.aspx).
Hwangs bok är mig veterligen den enda akademiska monografin om den koreanska anarkismen på engelska som dessutom tar hänsyn till dess transnationella ursprung och karaktär – d v s även de kinesiska och japanska anarkiströrelserna behandlas (med namn som Li Shizeng, som f ö ledde de exilkinesiska anarkisterna i Paris på 20-talet, som bl a ”hängde” med de svarta karibierna i Frankrike, Ba Jin, Zhang Ji, Sano Ichiro och Osugi Sakae samt Kotoku Shusui) då det inte går att förstå den östasiatiska anarkismens uppkomst och utveckling utan att ta hänsyn till de två dåtida kosmopolitiska metropolerna i regionen Tokyo och Shanghai, där det dessutom inte bara bodde asiater av olika ursprung utan även européer, västerlänningar och andra icke-asiater under 1900-talets första hälft (och i Shanghai dessutom närmare 20 000 kontinentaleuropeiska judar – i Östasien och inte minst i Manchuriet och Kina fanns det även 10 000-tals exilryssar som hade tillhört den förlorande sidan i Ryska inbördeskriget och en del av dem var ryska anarkister vilka kom i kontakt med de koreanska anarkisterna i bl a Beijing).
I Hwangs bok framgår det inte minst att de koreanska anarkisterna var kraftigt överrepresenterade bland de antikoloniala aktivisterna i Östasien som genomförde regelrätta attentat mot Japanska imperiet som vi idag skulle benämna som terrorism – d v s planerade och/eller genomförda mord på höga tjänstemän och höga officerare och t o m ett försök att döda den japanske kejsaren i egen hög person samt bombattentat och sabotage i alla dess former.
Det heter ofta och gärna bland historiker att endast de spanska anarkisterna och syndikalisterna är de enda frihetliga socialisterna som har ingått i en regering men faktum är att flera koreanska anarkister gjorde detsamma i form av att sitta i den provisoriska koreanska exilregeringen i Shanghai. Vidare heter det ofta och gärna att endast i Ukraina under Ryska inbördeskriget och i Katalonien under Spanska inbördeskriget har anarkister styrt över större territorier och befolkningar och haft egna arméer till sitt förfogande men faktum är att de koreanska anarkisterna gjorde detsamma i form av ett eget självstyrande territorium i Manchuriet.
Flera av de mest prominenta antikoloniala portalgestalterna under kolonialtiden vilka hyllas som nationalhjältar i dagens Nord- och Sydkorea (såsom t ex med statyer, monument, museer, frimärken o s v), och vilka därmed i båda fallen har ”av-anarkistiserats” och förvandlats till nationalister och inget annat, var f ö också anarkister under sin levnad såsom Shin Chaeho, Yu Rim, Yi Hoe-yeong (till vars minne Sydkoreas hittills enda anarkistiska museum är tillägnat) och sist men inte minst den mytomspunne anarkistgeneralen Kim Jwajin (som mördades av koreanska kommunister och vars son blev Sydkoreas okrönte maffiaboss och vars hemby jag en gång besökte för att hedra hans minne).
På 90-talet brevväxlade jag f ö med en av de äldsta sydkoreanska anarkisterna som hade varit med i stort sett under hela rörelsens historia och på 00-talet besökte jag Sydkorea en gång varje år och deltog då bl a i möten med de sista då vithåriga koreanska anarkisterna som ännu levde som hade varit aktiva under kolonialtiden och under den sydkoreanska militärdiktaturens tid.
Den andra boken är då Benjamin R. Youngs ”Guns, Guerillas, and the Great Leader. North Korea and the Third World” från i år (se https://www.sup.org/books/title/?id=31620) likaledes unika studie av den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken under Kalla kriget med fokus på åren 1956-89 när Nordkorea var det mest aktiva landet i den postkoloniala världen och i den s k Tredje världen (d v s Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, övriga Asien och Oceanien) bredvid Sovjetunionen, Kina och Kuba.
Exempelvis tränade nordkoreaner gerillarörelser i ett flertal länder i Afrika och övriga Asien och fram tills 1970-talet, när Nordkorea var rikare än Sydkorea, stod Nordkorea även för en relativt omfattande biståndsverksamhet i många postkoloniala och utomvästerländska länder. Nordkorea hade dessutom periodvis fler beskickningar i den s k Tredje världen än vad Sydkorea hade vilket säger något om de stora resurser som Nordkorea satsade på den postkoloniala världen. Nordkorea stod fr a för den allra mest radikala antivästerländska hållningen (även om både Kina och Kuba naturligtvis också var rejält anti-Väst) under Kalla kriget och stöttade därför så gott detta lilla asiatiska land kunde alla tänkbara antivästerländska regimer och rörelser runtom i världen mellan 1956-89.
Efter Kalla krigets slut har dock den nordkoreanska aktivistiska utrikespolitiken i stort sett utraderats p g a den katastrofala ekonomiska kollapsen som drabbade landet när kommunismen föll i flertalet länder på jorden utom just i Nordkorea samt i Kina, Laos, Vietnam och Kuba och efter att pengarna från Sovjetunionen slutade att strömma in i landet. Därefter har Nordkorea utvecklats till en stat som till stora delar försörjer sig på kriminalitet av olika slag men där slutar också Youngs historik.
På 90-talet brukade jag beställa skrifter från Nordkorea via en ”postorderverksamhet” som den nordkoreanska staten drev på de stora västerländska språken och jag minns än idag att påfallande många av dessa skrifter handlade om den utomvästerländska s k Tredje världen och kampen mot USA och Väst. Vid något tillfälle ringde jag t o m till Pyongyang och frågade om varför en beställning som jag hade förestått inte hade kommit fram varvid en kvinna svarade på s k bruten engelska (d v s med koreansk accent) som sade att hon personligen skulle se till att min beställning blev expedierad, vilket den också blev (d v s den skrift jag hade beställt kom till slut fram).
Det finns f ö intressant nog flera (spel)filmer och tv(drama)-serier om de under mellankrigstiden mångtaliga koreanska anarkisterna, varav en av de mest kända är den både romantiska och våldsamma filmen ”Anarkisterna” från 2000 som den världsberömde sydkoreanske regissören Park Chan-wook, som själv är anarkist, bl a skrev manus till.
”Anarkisterna”, som också var den första sydkoreansk-kinesiska samfilmproduktionen, skildrar en koreansk anarkistisk s k vängrupp i det koloniala Shanghai som begår ett flertal attentat och mord såsom många koreanska anarkister också gjorde under mellankrigstiden. Koreanska anarkister i just Shanghai gav ut ett flertal tidningar och opererade ofta från den franska stadsdelen, där de hade sina egna bokhandlar, caféer och ”safe houses”, och de försökte bl a döda Japanska imperiets generalkonsul i staden Akira Ariyoshi samt ”Kinas Quisling” fascistledaren Wang Jingwei.
De koreanska anarkisterna i Shanghai arbetade inte bara ihop med de kinesiska anarkisterna i staden utan också med flera västerländska anarkister som bodde i denna världens fjärde eller femte största, rikaste och mest kosmopolitiska stad på sin tid såsom flera ryska och amerikanska anarkister (i det koloniala Shanghai bodde f ö också ett antal tusen svenskar på sin tid såsom Selma Lagerlöfs systerson Ivar Ahlgren som sedermera kom att få ett blandat eller mixat barn med en kinesisk kvinna, som fortfarande lever än idag i Karlstad).
Koreanska anarkister lyckades döda ett relativt stort antal japanska höga officerare och tjänstemän runtom i det vidsträckta Japanska imperiet och också såra ett flertal japanska dignitärer. En av de sistnämnda var toppdiplomaten Mamoru Shigemitsu som var en av dem som undertecknade den japanska kapitulationen ombord på det amerikanska fartyget USS Missouri i Tokyo-bukten den 2 september 1945 inför amiral Nimitz – det förklarar varför Shigemitsu bar käpp vid tillfället då hans ena ben hade sprängts bort av koreanska anarkister.
Den annan känd film om de koreanska anarkisterna som är minst lika romantisk och våldsam bär titeln ”Anarkisten från kolonin” (2017) och handlar om Park Yeol och den mytomspunna japanska anarkisten Kaneko Fumiko som dog en för tidig och tragisk död i ett fängelse i Tochigi-prefekturen.
Park Yeol tillhörde den i Japan periodvis mycket livaktiga koreanska anarkiströrelsen, som hade sina centra i Japanska imperiets metropol Tokyo och i industristaden Osaka där syndikalismen var stark bland de koreanska fabriksarbetarna vilka oftast härrörde från Jeju-ön som i sin tur var ett slags epicentrum för den koreanska anarkismen i södra Korea (annars var det i norra Korea, i dagens Nordkorea, som den koreanska anarkismen och syndikalismen var som starkast under kolonialtiden p g a att den norra delen var den del av landet som industrialiserades under Japanska imperiets styre över Koreahalvön). Park Yeol tillfångatogs senare under Koreakriget av den nordkoreanska armén och slutade sina dagar i fångenskap i Nordkorea på 1970-talet.
När Andra världskriget utbröt i Stillahavsasien från och med 1937 valde två koreanska anarkister att ingå som ministrar i den provisoriska koreanska exilregeringen i Shanghai 1941 – Yu Rim och Yu Ja-myeong – och åtminstone tre koreanska anarkistiska truppförband sattes upp utöver alla de olika autonoma vängrupperna som utförde bombdåd, attentat och politiska mord. Ett av förbanden samarbetade med Mao i Yan’an medan ett annat förband opererade från generalissimo Chiang Kai-sheks huvudstad Chongqing.
Efter Japanska imperiets fall och i samband med det närmast fullständiga kaos som utbröt i det väldiga och tättbefolkade Stillahavsasien när miljontals japanska soldater avväpnades och repatrierades samtidigt som de västerländska bosättarna och arméerna (holländarna, amerikanerna, britterna, fransmännen o s v) återvände till och återtog sina kolonier skingrades de koreanska anarkisterna i det närmaste för vinden.
Många av de koreanska anarkisterna glömde aldrig sitt hat mot de koreanska kommunisterna, som alltid hade motarbetat dem och i flera fall även lönnmördat några av de mer prominenta anarkisterna i fr a Manchuriet, och vissa av dem såsom Bak Giseong, som hade deltagit i strider mot japanerna i Kina under Andra världskriget, slutade t o m som dekorerad general i Sydkoreas armé under och efter Koreakriget. En annan koreansk anarkist som hade varit aktiv inom rörelsen sedan 1920-talet, Kim Won-bong, valde den andra sidan och bistod Kim Il-sung att bilda dagens Nordkorea 1948 och stod vid Nordkoreas ledares sida ända fram tills 1958 när han antagligen avrättades i samband med att Kim Il-sung rensade ut den s k Kina-fraktionen från Nordkoreas arbetarparti. Andra anarkister valde att stanna kvar för gott i antingen Japan eller i Kina under efterkrigstiden medan några av de anarkister som hade övervintrat på Koreahalvön under Andra världskriget valde att bilda ett politiskt parti 1946 efter en nationell anarkistkongress som ägde rum i ett buddhisttempel under samma år som dock aldrig lyckades erövra något mandat i det sydkoreanska parlamentet.
Tobias Hübinette 