Kategori: koreaner

Om Viktor Tsoi

Det är verkligen inte varje dag som en icke-asiatisk spelfilm (eller för den delen en icke-asiatisk konstfilm eller dokumentärfilm) har en asiatisk man i huvudrollen men så är faktiskt fallet i den ryska spelfilmen Leto som handlar om den blandade Viktor Tsoi som hade en rysk mor och en sovjetisk-koreansk far vars släkt härstammade från dagens Nordkorea och vars rockband Kino på 1980-talet räknas som den ryska populärmusikens ”urband” medan Viktor Tsoi betraktas som den första ryska populärkulturella ungdomssubkulturikonen.
 
Det märkliga är f ö att ännu en etnisk korean har revolutionerat populärmusiken och rockmusiken i ännu ett kommunistiskt land – nämligen den kinesisk-koreanska artisten Cui Jian som på 1980-talet grundade rockbandet Qi He Ban som märkligt nog var aktivt samtidigt som Viktor Tsois Kino i dåvarande Sovjetunionen.
 
Att både Sovjet-Rysslands och Fastlands-Kinas första rockstjärnor och populärkulturella ikoner råkar ha koreanskt påbrå är dock antagligen bara en slump och snarare reflekterar det det faktum att både Ryssland och Kina helt enkelt är gamla mångkulturella imperier (i både dåvarande Sovjet och i dagens Kina finns då relativt stora koreanska minoriteter).
MV5BYmI0NDBmNmUtZmJiZi00NTgzLWE5YzQtYzFjNzJkZTBkMTdlXkEyXkFqcGdeQXVyNTYwOTkwMTk@._V1_.jpg
 
 
”Leningrad. Åttiotal. En vibrerande, delvis hemlig musikscen får energi av locktonerna från väst och utmanar Brezjnevs hårda regim. Skivor med The Beatles, David Bowie, Lou Reed, Talking Heads och T.Rex är hårdvaluta. Glamrocken, punken och syntpopen slåss om uppmärksamheten.
 
Mycket kretsar kring den karismatiske frontmannen ”Mike” i garagepunkiga bandet Zoopark, och hans snygga fru Natalja. De är fixstjärnor i en värld där den sovjetiska grå vardagen bekämpas med vildsinta konserter och heta fester.
 
En drömsk dag på stranden (den ryska titeln betyder just sommar) dyker den unge Viktor upp med sin gitarr, sitt stilfullt uppklippta hår och sina egna poetiska låtar. En ny, cool kronprins är född, och Natalja får svårt att hålla fingrarna och känslorna i styr.
 
Alla har bråttom att förverkliga sig själva i ”Leto”, ingen ser någon förändring trots att Sovjetunionens sammanbrott i själva verket redan lurar runt hörnet. ”Allt kan hända. Armén, barn, alkoholism…” lyder ett av de pregnanta replikskiftena i filmen när några musiker kallas in för att tvingas i väg till det dåvarande kriget i Afghanistan.”

Om den förste koreanen i Europa

Gick idag förbi en kiosk i Karlstad som säljer Carlettis skumbananer och kom då att tänka på den gamle markisen Francesco Carletti från Florens som det danska företaget är uppkallat efter då han var den förste europén som ”adopterade” ett koreanskt barn och som förde den förste koreanen till Europa.
44141350_2385308271704635_8639226892274106368_n.jpg
 
Carletti är då känd i Europas gastronomiska kulturhistoria för att ha introducerat chokladen utanför Spanien som spanjorerna hade kommit i kontakt med efter Hernán Cortés erövring av Aztekerriket i nuvarande Mexiko. Spanjorerna behöll dock ”upptäckten” för sig själva som en slags ”lyxhemlighet” men tack vare Carletti som smugglade med sig ett antal exemplar av kakaoplantan efter att ha besökt de spanska kolonierna i Centralamerika 1606 så kom övriga Europa sakta men säkert att få ta del av chokladen.
 
Francesco Carletti seglade dock inte bara västerut utan också österut och i samband med ett besök i Japan köpte denne en koreansk pojke som hade tagits som krigsfånge i samband med den japanska invasionen av Korea på 1590-talet och som han gav namnet Antonio Corea och tog med sig hem till Europa där han avled 1626 i den italienska byn Albi efter att möjligen ha stått modell för Peter Paul Rubens.

Om Sveriges första asiatiska kvinna Choi Yeong-suk

Idag föreläser Hyojin Lee från Universität Heidelberg i Tyskland vid Stockholms universitet om Sveriges första asiatiska kvinna (oss veterligen – jag har varit i kontakt med Lee senast denna morgon och så bör vara fallet) Choi Yeong-suk som bodde och levde i Sverige mellan 1927-31.
 
Namnlöst.jpg
 
Idag finns kring 150 000 kvinnor i landet som har någon slags bakgrund i Nordost- och Sydostasien och antalet asiatiska kvinnor växer mycket snabbt för varje år som går p g a den omfattande familjeanknytnings- och kärleksinvandringen av asiatiska kvinnor till Sverige men år 1927 när Choi Yeong-suk anlände till landet via transsibiriska järnvägen för att studera ekonomi vid dåvarande Stockholms högskola och fram tills 1931 då hon lämnade landet så var hon sannolikt den enda asiatiska kvinnan i Sverige som bodde och levde här permanent bortsett från enstaka japanska s k ambasadörsfruar.
 
Sveriges första asiatiska man anlände till Sverige redan under Ostindiska kompaniets dagar (även om han bara stannade här under några månader) men fram tills 1970-talet var väldigt få utomeuropeiska besökare till och invandrare i Sverige kvinnor överhuvudtaget.
 
Choi som nog betraktades som japanska av många av mellankrigstidens svenskar då Korea var en japansk koloni under 1900-talets första hälft förekommer på flera fotografier och bl a tillsammans med sina studentkamrater vid Stockholms högskola och hon umgicks bl a med den blivande Gustaf VI Adolf och med forskaren Sten Bergman vilka båda själva besökte Korea samt arbetade på Kungl. biblioteket där hon bl a katalogiserade de asiatiska boksamlingarna (som Strindberg nog hade misslyckats med att bringa ordning på).
29356385_10155510956085847_5826615980226248704_n.jpg
 
1930 lämnade Choi Sverige med båt och med en kandidatexamen i ekonomi från Stockholms högskola i bagaget och på båten träffade hon en indisk man som hon gifte sig med men redan året därpå avled hon i s k barnsäng i dåvarande Brittiska Indien efter att bl a ha hunnit träffa Gandhi.
 
Choi tillhörde den infödda eliten i den japanska kolonin och hon var en tidig förespråkare för både feminismen och socialismen förutom att hon var en koreansk nationalist som hade kontakter med den antijapanska koreanska rörelsen i exil och i Sverige inspirerades hon av den svenska kvinno- och arbetarrörelsen och det var därför naturligt för Choi att söka kontakt med den antibrittiska indiska nationaliströrelsen under hennes sista år i livet.

Den första svenska helsidesannonsen som delvis är på koreanska

Idag publicerades möjligen den första svenska helsidesannonsen i en svensk dagstidning (i dagens DN bl a) som betalats av ett svenskt företag (Tele2) som använder sig av hangul (eller chosongul som det heter i Nordkorea), d v s det (både syd- och nord)koreanska alfabetet (som kung Sejong ”den store” uppfann på 1440-talet) sedan 1970-talet då både Nordkorea och Sydkorea kunde köpa helsidesannonser i DN och i andra svenska och västerländska dagstidningar för att propagera för sina respektive regimer och samhällssystem och det märkliga är att det sker samtidigt som Nordkoreas utrikesminister besöker vår egen utrikesminister.

29260958_10155502089955847_4254107279248326656_n.jpg

Idag invigs vinter-OS i ett av den icke-västerländska världens mest okända länder

Idag inleds vinter-OS i det land som (i stenhård konkurrens med sin nordliga granne och dessutom finns en koreansk autonom zon i Manchuriet) gör anspråk på att företräda hela det koreanska folket (inklusive alla bortadopterade koreaner i västvärlden liksom koreanerna i bl a Japan, Kina, Centralasien och USA) och i det land som de allra flesta människor i Sverige, Europa och Väst vet extremt lite om samtidigt som namnet på landet (d v s Korea) paradoxalt nog är en av de allra mest förekommande icke-västerländska landbeteckningarna i svenska, europeiska och västerländska medier (bredvid Afghanistan, Turkiet, Irak, Syrien, Somalia, Sydafrika, Mexiko, Brasilien och några länder till, d v s de allra flesta av alla icke-västerländska länder i världen befinner sig ju annars i mer eller mindre fullständig svensk, europeisk och västerländsk medieskugga).
 
Vinter-OS äger rum i Pyeongchang i Gangwon-provinsen som är en av de historiska provinser i det gamla Kungariket Korea (som de facto gick under 1905) som är uppdelad mellan Nord och Syd (jfr Kashmir i Sydasien) och blodiga strider utspelade sig i Pyeongchang med omnejd under Koreakriget när området erövrades och återerövrades och ”bytte sida” hela fyra gånger och varje gång fängslades och avrättades civila s k ”kollaboratörer” på löpande band (och begravdes i massgravar i bergen tillsammans med den under kriget nästan helt och hållet likviderade sydkoreanska vänstern) och vilka till slut nog inte visste vilka de skulle ”kollaborera” med.
 
I Gangwon-provinsen stred inte bara amerikanska soldater på Syd-sidan och kinesiska soldater på Nord-sidan utan också USA-allierade trupper från bl a Etiopien, Turkiet och Colombia i Kalla krigets blodigaste postkoloniala avkolonialiseringskrig som både var ett postkolonialt inbördeskrig (olika fraktioner som under den japanska kolonialtiden hade gjort gemensam sak ”rök ihop”), ett klasskrig (den pro-japanska eliten, den jordägande aristokratin och den urbana borgerligheten stod mot den begynnande arbetarklassen och de jordlösa bönderna), ett stormaktskrig (mellan Kina och USA), ett proxykrig (mellan Sovjet-Ryssland och USA) och ett regionalt krig (historiska provinser som stod mot varandra) på en och samma gång utöver att det också var första gången som USA ”debuterade” som global stormakt i Tredje världen efter att efter 1945 ha tagit över Brittiska imperiets (och även Franska imperiets) roll och tillsammans med sina västallierade (d v s Andra världskrigets segrarmakter) och vasallstater i Tredje världen (jfr Bushs ”Coalition of the Willing” som invaderade Irak 2003).

Idag för 80 år sedan påbörjades massdeportationen av koreaner i dåvarande Sovjetunionen

Idag den 28 september 1937 för exakt 80 år sedan inleddes den första fullskaliga tvångsförflyttningen av en hel minoritet och ett helt folkslag inom dåvarande Sovjetunionen, nämligen av de närmare 200 000 koreanerna vilka transporterades från östra Sibirien norr om nuvarande Nordkorea och Manchuriet till Centralasien och nuvarande Uzbekistan och Kazakstan. I samband med tvångsförflyttningen som genomfördes under primitiva former och under de första två åren i Centralasien beräknas kring 30 000 koreaner ha dött p g a umbäranden men efter några år kom gruppen på fötter igen samtidigt som de började förlora det koreanska språket (och idag talar de allra flesta ryska som förstaspråk).
1110110501.jpg
 
Denna första massdeportation av en hel minoritet skulle som bekant sedan följas av åtskilliga andra tvångsförflyttningar i Sovjetunionen (t ex av Krimtatarer, Volgatyskar, kalmucker och tjetjener) vilka pågick ända fram tills 1940-talets slut. Idag uppgår ättlingarna till de sovjetryska koreanerna till ungefär en halv miljon vilka i huvudsak är fördelade mellan dagens Ryssland, Uzbekistan och Kazakstan och ett flertal Koryo saram som de kallar sig själva har genom decennierna gjort sig bemärkta på olika sätt såsom exempelvis den ryska rockmusikens och populärmusikens ”grundare”, förgrundsfigur och ikon Viktor Tsoi som var sångare i det legendariska bandet Kino på 1980-talet.
220px-Russia_stamp_V.Tsoi_1999_2r.jpg

Theodor Kallifatides skrev kanske det första reportaget om en invandrad korean i Svenska Dagbladet 1974

I min ”jakt” på litterära representationer (framställningar) av svenska asiater som inte är adopterade så har jag nu ”råkat” hitta en artikel av Theodor Kallifatides som publicerades i Svenska Dagbladet i februari 1974 och som möjligen kan vara det första svenska (åtminstone fullödiga) reportaget om och intervjun med en (syd)koreansk invandrare som inte är adopterad.
20374665_10154899552675847_2966600669568223461_n
 
Reportaget bär titeln ”Kim har nog ingen chans…” (underförstått att få en vit svensk tjej) och handlar om Eskilstunas ende (icke-adopterade och manlige) koreanske invandrare som genomgående benämns som ”Kim den tjugoförste” i Kallifatides artikel och som varken kan kommunicera ordentligt med de andra invandrarna (Kallifatides informerar om att det finns 21 invandrargrupper i Eskilstuna 1974 och varav alla består av långt fler än en invånare förutom den koreanska ”invandrargruppen” som då bara utgörs av en enda Eskilstunabo och därav den koreanske mannens smek- eller öknamn) eller med de infödda svenskarna och som fr a inte får någon vit svensk tjej då han är en asiatisk man som konkurrerar med de långt mer maskulina, populära och ”virila” balkan-, MENA- och medelhavsmännen i Eskilstuna (med bakgrund i t ex f d Jugoslavien, Grekland och Turkiet).
 
De delar av Kallifatides författarskap som handlar om att vara invandrare i Sverige kretsar som bekant i rätt så hög grad kring frågor som rör maskulinitet, sexualitet och (dennes syn på och förhållanden med) vita svenska kvinnor och vilket också är ett genomgående drag hos nästan alla manliga minoritetsförfattare som har ursprung i fr a Sydeuropa, Mellanöstern, Nordafrika och Latinamerika (OBS: självklart är det inget fel på att som minoritetsman ”jaga efter” vita kvinnor – det tycker bara pryda personer alternativt ”sverigevänner” och SD:are).
 
Så frågan är nu om denne (för mig okände) Kim till slut kom att hitta en vit svensk kvinnlig partner eller om Kallifatides fick rätt när han dömde ut denne koreanske invandrarman i Eskilstuna som fullständigt chanslös på den svenska ”begärsmarknaden” redan 1974?