Kategori: Korea

Den sydkoreanska kvinnorörelsens och feminismens ”grand old woman” Hyo-Jae Lee har gått bort

DN:s Marianne Björklund uppmärksammar idag att den koreanska sociologen Hyo-Jae Lee, professor vid världens största kvinnouniversitet Ewha i Seoul, har gått bort och som under sin levnad räknades som den sydkoreanska kvinnorörelsens och feminismens ”grand old woman” och bl a grundade hon den koreanska genusvetenskapen som ämne.

Jag hann själv träffa professor Lee vid ett tillfälle i Seoul och jag hade stor nytta av hennes forskning när jag både var student, doktorand och senare forskare i Koreasammanhang. Det hör då till saken och sammanhanget att Sydkorea är ett av världens mest patriarkala länder och på nivå med några av de mest patriarkala länderna i Latinamerika, subsahariska Afrika, Mellanöstern och Central- och Sydasien, vilket är huvudorsaken till att landet utan konkurrens har adopterat bort flest barn till västvärlden i modern historia.

””Japans brott mot kvinnorna är utan motstycke, även i förhållande till brutala krigshistorier i mänskligheten, de koreanska kvinnornas slaveri var så systematiskt och var en officiell politik förd av den japanska regeringen.”

Så uttryckte sig Lee Hyo-jae i Los Angeles Times 1994 efter att ett bibliotek för att hedra de koreanska sexslavarna öppnat i Los Angeles Koreatown.

De hundra tusentals koreanska kvinnor som utnyttjades av de japanska trupperna under andra världskriget engagerade Lee Hyo-jae under hela hennes levnadstid.”

https://www.dn.se/familj/lee-hyo-jae-kampade-for-kvinnor-in-i-det-sista

”Född 1924 växte hon upp i en tid när Korea var en koloni under Japan. Föräldrarna var kristna filantroper och Lee engagerade sig tidigt för utsatta kvinnor och orättvisor. Hon upprördes över patriarkala traditioner och kolonialmaktens förtryck.

Och hon stod upp för sig själv, något som krävde mod som kvinna i ett patriarkalt Sydkorea. Men Lee Hyo-jae vågade ta strid. Så rymde hon exempelvis när föräldrarna skickat henne till den sydkoreanska huvudstaden Seoul för att i ung ålder ingå ett arrangerat äktenskap.

Lee Hyo-jae hade andra planer än att bli hemmafru med en make hon inte valt själv. Hon ville förändra samhället. I stället för familjeliv riktade hon in sig på en karriär som akademiker kombinerat med aktivism.

Till de reformer som har kommit till tack vare henne hör bland annat regeln om att hälften av alla som kandiderar till Sydkoreas parlament måste vara kvinnor.”

(…)

”Vare sig det gällde jämställda löner eller utbildning – Lee Hyo-jae stod i frontlinjen för kvinnors rättigheter i fyra årtionden. Dessutom var hon engagerad i frågan om en återförening med Nordkorea.

Lee Hyo-jae utbildade sig på universitet i USA och tog en master i sociologi vid Colombia-universitetet. När hon återvände till hemlandet 1957 var hon med och bildade en speciell avdelning för kvinnostudier vid sociologiinstitutionen på Ewha universitet där hon kom att bli professor.

Som föreläsare inspirerade hon många unga kvinnor till att bli feminister och flera av dem gjorde framgångsrika karriärer som ministrar i den sydkoreanska regeringen.

1980 fick hon sparken från universitetet på grund av sitt motstånd mot militären som då satt vid makten. Upprättelsen kom 1986 när Sydkorea blev en demokrati och Lee fick tillbaka sin tjänst. Lee Hyo-jaes kamp för sexslavarna i Japan bar till sist frukt. Efter att ihärdigt ha förnekat företeelsen, erkände den japanska regeringen 1992 att den hade förekommit.”

Nu ritas kartan om rejält i Stillahavsasien i skuggan av pandemin och presidentvalet i USA

(Världs)kartan ritas sannerligen om nu under pandemin och efter Trumps presidentperiod och i samband med Europas fortsatta nedgång:

https://www.euronews.com/2020/11/15/asia-pacific-countries-including-china-sign-world-s-biggest-trade-pact

Nu har 15 länder i Stillahavsasien, vilka sammantaget förestår och representerar närmare 1/3 av hela världsekonomin och nästan 1/3 av mänskligheten, slutit ett frihandelsavtal vilket gör detta avtal till världshistoriens mest omfattande handelsavtal hittills. Det som gör detta avtal unikt är inte bara att USA/Nordamerika och EU/Europa står utanför detsamma medan de vita bosättarstaterna Australien och Nya Zeeland som båda har skrivit under avtalet nu knyts än närmare övriga Asien utan att både Kina, Japan och Sydkorea tillhör tre av dessa 15 länder, d v s tre länder vars relationer sinsemellan har varit minst sagt frostiga under större delen av 1900-talet och även under 2000-talet.

Antagligen kommer väl konflikterna mellan Kina, Japan och Sydkorea att fortsätta ett tag till, vilka alla kan sägas grunda sig i det kaos och det senare veritabla blodbad som uppstod när européerna slog sönder den sinocentriska världsordningen i Stillahavsasien under 1800-talet och vilket i sin tur resulterade i Japanska imperiets uppgång och fall, men att dessa tre länder nu tillsammans har skrivit under detta avtal är ändå en historisk händelse inför framtiden.

Den märkliga historien om Kenneth C. Griggs, en av världens första adoptivbarn från Sydkorea som slutade sina dagar som amerikansk desertör i Sverige

Den märkliga historien om en av de cirka 500 medborgare i ett västland som hoppade av till ett kommunistiskt land under Kalla kriget och som samtidigt var den förste amerikanske soldaten som deserterade i Japan och som en gång i tiden dessutom var en av världens första adoptivbarn från Sydkorea till Väst och som därtill bodde och levde i Sverige och i Stockholm mellan 1968-2015:


I Sverige bor och lever idag kring 10 000 adopterade från Sydkorea varav de allra flesta har adopterats av (majoritets)svenskar. Dock har det också genom åren funnits ett antal adopterade från Sydkorea i Sverige som en gång i tiden adopterades till andra västländer än Sverige för att sedan invandra till Sverige. Det kan handla om adopterade från Sydkorea som ursprungligen adopterades till exempelvis Norge, Danmark, Nederländerna eller USA. I Uppsala bor och lever exempelvis en person i 70-årsåldern som en gång adopterades från Sydkorea till USA men som senare i livet invandrade till Sverige och som under sitt yrkesliv har verkat som fotograf.

Ytterligare ett sådant exempel på en adopterad person från Sydkorea som ursprungligen adopterades till USA och som fram till sin bortgång i Sverige (i Hägersten i Stockholm) 2015 dessutom var en av de allra äldsta adopterade från Sydkorea i västvärlden överhuvudtaget var Kenneth C. (Charles) Griggs som också var en av de kring 500 medborgare i ett västland som valde att hoppa av till ett kommunistiskt land under Kalla kriget (1945-89).


Griggs föddes i Seoul 1946 som Kim Jin-su i den amerikanska ockupationszonen som senare två år senare skulle bli dagens Sydkorea. Hans båda föräldrar dödades under Koreakriget och 1956 adopterades han av en (ensamstående manlig) amerikansk soldat som en av de första koreanska barnen att adopteras till Väst vilka just till en början ofta adopterades av amerikanska soldater och han döptes då om till Kenneth C. (Charles) Griggs.


År 1961 tog Griggs värvning i amerikanska armén och stationerades först ironiskt nog i Sydkorea och därefter i Japan (i Camp Zama i Kanagawa-prefekturen) där han 1967 hoppade av genom att ta sig till den kubanska ambassaden för att undvika att skickas till det då pågående kriget i Vietnam/Indokina.


Griggs kom därmed att bli den förste amerikanske soldaten som deserterade från den amerikanska armén i just Japan under Vietnamkriget. Tack vare att Griggs fick hjälp av japanska freds- och vänsteraktivister flögs han sedan efter åtta månaders vistelse på den kubanska ambassaden i hemlighet ut från Japan till Sovjetunionen och därefter till Sverige.


Den amerikanska nyhetsbyrån Associated Press fotograf i Stockholm lyckades sedan föreviga (d v s på bild i form av detta fotografi) när Griggs anlände med flyg från Moskva till Arlanda i slutet av april 1968 tillsammans med ytterligare fem andra amerikanska desertörer (bl a Mark Shapiro och Terry Whitmore) vilka alla fick asyl här i Sverige.


Senare i livet och bl a på 1980-talet ska Griggs ha rest tillbaka till Japan för att träffa och tacka de japaner som en gång hade hjälpt honom att fly till Sverige och han besökte även Sydkorea vid något tillfälle.


Jag vet personligen ingenting om Griggs och om hans många år i Sverige och i Stockholm men om någon händelsevis träffade honom eller kanske t o m kände honom så är jag intresserad av att få veta mer om honom som ju då var en av 10 000-tals personer som kom att invandra till Sverige och få asyl här både under och på grund av Kalla kriget.

Professor Kevin O’Rourke har gått bort

Den (syd)irländske litteraturvetaren och Sankt Columbanus-munken Kevin O’Rourke har gått bort i en ålder av 81 år. O’Rourke bodde i många decennier ”på raken” i Seoul, Sydkorea, där han var ett välkänt namn inom den västerländska s k expat-community:n i landet och i dess huvudstad.
O’Rourke är då ett välbekant namn bland alla som intresserar sig för koreansk poesi och både historisk och samtida koreansk poesi – han var den förste västerlänningen som doktorerade i koreansk litteratur vid ett koreanskt universitet redan i början på 1980-talet och han arbetade i många år med att översätta koreansk poesi till engelska och någon gång också till iriska men också koreansk prosa såsom den flerfaldigt prisbelönade författaren Yi Munyols verk.


Jag träffade själv professor O’Rourke vid åtminstone tre tillfällen och första gången var när jag skrev min kandidatuppsats i koreanska vid Stockholms universitet som handlade om en jämförelse mellan Irland och Korea ur ett postkolonialt perspektiv. O’Rourke berättade då bl a för mig om att flera irländska munkar och kanske också någon nunna deltog i den antikoloniala kampen i Korea under kolonialtiden mot Japanska imperiet (de bodde då i Korea i egenskap av att vara missionärer åt katolska kyrkan) vilket resulterade i att de enda västerlänningar som har erhållit medalj av koreanska staten för att ha deltagit i kampen mot japanerna just är dessa irländare.

Om den svenskamerikanska missionären och sjuksköterskan Elizabeth Käck/Roberts

Märkligt – mot bakgrund av att Sverige samt Minnesota (i USA) skulle komma att bli världens och historiens mest (utlands)adopterande länder/delstater per capita under Kalla kriget – att se detta foto på en (majoritets)svensk(amerikansk) kvinna från Uppland/Minnesota som håller två koreanska nyfödda bebisar i sin famn och fotot är då taget någon gång på 1930-talet (d v s för cirka 80-90 år sedan när världen såg helt annorlunda ut än idag) på ett västerländskt sjukhus i Seoul i den dåtida japanska kolonin Chosen.


Mellan 1916-40 (liksom dessutom även mellan 1947-52) bodde den svenska missionären och sjuksköterskan Elizabeth Käck från Uppland, som gick under efternamnet Roberts efter att ha emigrerat till Minnesosta i USA, i den dåvarande japanska kolonin Chosen – d v s dagens Nord- och Sydkorea – och under sin tid som långa tid som missionär och sjuksköterska på ett amerikanskt sjukhus som Metodistkyrkan drev i närheten av Dongdaemun/Östra stadsporten i dagens Seoul hann hon förlösa 100-tals koreanska kvinnor.


Käck/Roberts levde ett mycket långt liv för hennes årskull/generation och gick bort så sent som 1981 i Minnesota i en ålder av 97 år efter att under efterkrigstiden flera gånger ha hunnit besöka sitt gamla födelse- och hemland Sverige och hon är begravd i Minneapolis som så många andra första- och även andragenerationssvenskar i USA.

Ny studie om svarta amerikaners utlandsadoptioner

Att vita västerlänningar, och inte minst vita amerikaner och (majoritets)svenskar, började adoptera barn från andra länder och fr a från utomeuropeiska före detta kolonier (eller från länder som fortfarande var kolonier vid denna tid) redan fr o m 1950-talet och därmed lade grunden till internationell adoption och utlandsadoptioner som en reproduktionsmetod för ofrivilligt barnlösa västerlänningar är vid det här laget välkänt men inte många känner till att svarta amerikaner också gjorde detsamma redan på 1950-talet.
41PTBDmRfOL._SX332_BO1,204,203,200_.jpg
 
Efter 1945 behärskade USA direkt eller indirekt en försvarlig del av hela jordklotet tack vare landets seger över axelmakterna i Andra världskriget och miljontals både vita och svarta amerikanska soldater deltog därefter i de allierades fortsatta ockupation av delar av bl a Europa, Afrika, Mellanöstern och Asien.
118697772_10157801016145847_3287839407334265384_n
 
På grund av denna gigantiska amerikanska militära fysiska närvaro i en mängd olika länder föddes 10 000-tals barn till amerikanska soldater och ”lokala” kvinnor under 1940-, 50- och 60-talen och 1000-tals av dessa barn hade svarta amerikanska soldater som fäder vilka av olika anledningar i de flesta fall övergav barnen och deras mödrar i samband med att de kallades hem och återvände till USA (precis som de vita amerikanska soldaterna också gjorde).
118693175_10157801016235847_7643867177260498804_n
 
Alldeles perfekt ”tajmat” till BLM-rörelsen/debatten (OBS: naturligtvis är det en ren slump att denna bok kom ut just i år) har New York University Press publicerat Kori A. Graves bok ”A war born family” som utgörs av den första stora studien om dessa svarta amerikanska utlandsadoptioner från det land där den internationella adoptionsverksamheten i dess moderna form föddes och utvecklades – d v s Sydkorea.
118471132_10157801016380847_5476628493085546689_n.jpg
 
Redan fr o m 1940-talets slut hade enstaka svarta amerikaner börjat adoptera barn som hade svarta amerikanska soldater som fäder och vita brittiska, italienska och tyska kvinnor som mödrar från Storbritannien, Italien och Västtyskland men det var just i relation till Sydkorea som de svarta amerikanerna kom att engagera sig allra mest vad gäller internationell adoption.
118625670_10157801016345847_5430652219528250152_n
 
100 000-tals vita och svarta soldater från USA kom att strida i Koreakriget 1950-53 och ”tack vare” denna massiva närvaro av unga, ogifta amerikanska män tillkom och föddes ett stort antal s k blandbarn eller mixade barn under och efter kriget på Koreahalvön varav ett antal tusen hade svarta amerikanska fäder och koreanska mödrar.
118631295_10157801016180847_184180720455113320_n.jpg
 
Det var just dessa barn – s k ”Afro-Asian” barn – som kom att bli den första stora gruppen av barn från andra länder som de svarta amerikanerna adopterade och som Graves bok och studie behandlar från och med att den svarta amerikanska kaptenen Sylvester Booker adopterade en pojke från Sydkorea redan i februari 1953.
 
Booker hade f ö bl a tillhört det 24:e helsvarta infanteriregimentet som bara under krigets första sex veckor räknade 1235 döda i strid av sammanlagt 3157 man – d v s särskilt de svarta amerikanska soldaterna dog verkligen som ”flugor” under det extremt blodiga Koreakriget (ett år senare skulle f ö sedan de första avsegregerade och s k rasheterogena truppenheterna inom US Army se dagens ljus).
 
De svarta amerikaner som engagerade sig i de koreanska barnen tillhörde den generation av svarta amerikaner som redan under Mellankrigstiden hade utvecklat antikoloniala och antirasistiska idéer om att de själva hade mer gemensamt med både afrikaner och asiater än med vita amerikaner och en hel del svarta amerikaner sympatiserade med Japan innan kriget och motsatte sig USA:s deltagande i Koreakriget av bl a s k rasmässiga skäl (såsom t ex WEB Du Bois, Paul Robeson och Ralph Bunche) – d v s svarta amerikaner skulle helt enkelt inte strida mot och döda asiater och särskilt inte så länge den amerikanska rassegregationen och rasdiskrimineringen gällde därhemma.
 
Inte minst Du Bois menade att det var asiaterna som ledde den antikoloniala och antirasitiska kampen på jorden mot den globala vita överhögheten och att svarta amerikaner därför måste solidarisera och alliera sig med asiaterna.
 
Verkligheten ”avslöjade” dock något helt annat – US Army skickade proportionellt fler svarta amerikanska soldater till Asien än till Europa av s k rasliga skäl och de flesta svarta amerikanska soldaterna hade ”ärvt” de allmänna starka amerikanska anti-asiatiska attityderna gentemot fr a kineserna i USA och inte minst från kriget mot Japan samt verkar ha känt samma västerländska/amerikanska överlägsenhet gentemot de ”primitiva” koreanerna som de vita amerikanska soldaterna gjorde och många gjorde sig också skyldiga till övergrepp på den koreanska civilbefolkningen såsom de vita amerikanska soldaterna gjorde.
 
F ö är det i sammanhanget intressant att notera att den första dokumenterade adoptionen över de s k rasgränserna av ett svart amerikanskt barn till ett vitt amerikanskt barnlöst par ägde rum i Minnesota 1948.
 
Och som alltid vad gäller akademiska studier som behandlar internationell adoption så är det fascinerande för min egen del att kunna konstatera att ”jag” (OBS: det är så klart inte jag som person som refereras utan mina publikationer) fortfarande refereras trots att jag lämnade (eller snarare slängdes och jagades ut från av s k extremistiska och oetiska skäl) adoptionsforskningsfältet bakom mig redan för (vid det här laget) rätt många år sedan.

Idag för 75 år sedan den 15 augusti 1945 avslutades Andra världskriget i Asien och Japanska imperiet gick under och därmed inleddes också den efterkrigstida avkoloniseringen

Klockan 12.00 (japansk tid – d v s klockan 4.00 svensk tid) den 15 augusti 1945, d v s idag för 75 år sedan avslutades världshistoriens hittills mest omfattande krig i och med att Japans dåvarande kejsare Hirohito offentliggjorde Japanska imperiets kapitulation via radio (för den som vill lyssna på denna historiska radioutsändning, se: https://en.wikipedia.org/wiki/File:Imperial_Rescript_on_the_Termination_of_the_War.ogg).
unnamed.jpg
unnamed.jpg

Den 15 augusti är sedan dess därför känd som Befrielsedagen i ett stort antal asiatiska länder vilka fram till dess antingen var japanska kolonier eller ockuperade av Japan medan dagen är känd som Victory over Japan Day (VJ Day) i Storbritannien och dess f d kolonier världen över.

1024px-Surrender_of_Japan_-_USS_Missouri
I och med kapitulationen gick ett av dåtidens största imperier under ”över en natt”, som under sin storhetstid täckte en försvarlig del av hela planeten och inbegrep en försvarlig del av hela mänskligheten, och därefter föddes det postkoloniala Stillahavsasien (Nordostasien/Sydostasien) och snart också det postkoloniala Sydasien och inget i Asien kom sedan någonsin mer att bli som förr för i och med Japanska imperiets undergång föll också snart de olika europeiska kolonialimperierna i Asien samman som ett ”korthus” (och därefter spreds i sin tur den antikoloniala rörelsen och avkoloniseringen likt en ”präriebrand” till Afrika, Karibien och Oceanien).
EfZKUXDUYAAQxmU.jpg-medium
Två veckor senare, den 2 september, undertecknade representanter för den japanska regeringen under ledning av utrikesminister Mamoru Shigemitsu kapitulationsdokumentet på det amerikanska slagskeppet Missouris däck i Tokyobukten utanför Tokyo och under närvaro av representanter för USA, Brittiska imperiet, Sovjetunionen, Kina, Nederländerna och Frankrike.
yun-bong-gil-5b04393a-7a66-46c3-9220-d0372f10d23-resize-750.jpg
Som varande korean är det f ö alltid värt att uppmärksamma att Shigemitsu bar käpp under ceremonin på grund av att den koreanska anarkisten, självständighetsrörelse-aktivisten och ”terroristen” Yoon Bong-Gil var nära att döda denne i Lu Xun/Hongkou-parken i Shanghai på kejsar Hirohitos födelsedag den 29 april 1932. Yoon lyckades dock bara skada Shigemitsu, som miste ett ben, liksom den senare generalen för Japanska imperiets mytomspunna Kwangtung-armé Kenkichi Ueda men han lyckades samtidigt döda general Yoshinori Shirakawa som ledde de japanska trupperna i Shanghai (koreanerna var/är då ö/kända för att ha dödat flest japaner i en mängd olika bombattentat, bakhåll, överfall, attacker och skottlossningar innan och under Andra världskriget).
NISI20200814_0000582684_web.jpg
Kejsar Hirohitos tal löd då som följer i engelsk översättning:
“After pondering deeply the general trends of the world and the actual conditions obtaining in Our Empire today, We have decided to effect a settlement of the present situation by resorting to an extraordinary measure.
 
We have ordered Our Government to communicate to the Governments of the United States, Great Britain, China and the Soviet Union that Our Empire accepts the provisions of their Joint Declaration.
 
To strive for the common prosperity and happiness of all nations as well as the security and well-being of Our subjects is the solemn obligation which has been handed down by Our Imperial Ancestors and which lies close to Our heart.
 
Indeed, We declared war on America and Britain out of Our sincere desire to ensure Japan’s self-preservation and the stabilization of East Asia, it being far from Our thought either to infringe upon the sovereignty of other nations or to embark upon territorial aggrandizement.
 
But now the war has lasted for nearly four years. Despite the best that has been done by everyone—the gallant fighting of the military and naval forces, the diligence and assiduity of Our servants of the State, and the devoted service of Our one hundred million people—the war situation has developed not necessarily to Japan’s advantage, while the general trends of the world have all turned against her interest.
 
Moreover, the enemy has begun to employ a new and most cruel bomb, the power of which to do damage is, indeed, incalculable, taking the toll of many innocent lives. Should we continue to fight, not only would it result in an ultimate collapse and obliteration of the Japanese nation, but also it would lead to the total extinction of human civilization.
 
Such being the case, how are We to save the millions of Our subjects, or to atone Ourselves before the hallowed spirits of Our Imperial Ancestors? This is the reason why We have ordered the acceptance of the provisions of the Joint Declaration of the Powers.
 
The hardships and sufferings to which Our nation is to be subjected hereafter will be certainly great. We are keenly aware of the inmost feelings of all of you, Our subjects. However, it is according to the dictates of time and fate that We have resolved to pave the way for a grand peace for all the generations to come by enduring the unendurable and suffering what is unsufferable.”
MAP 1937.jpg
INDEP

Hur många människor valde att frivilligt utvandra till ett kommunistiskt land under Kalla kriget och vilken är den största gruppen som valde att göra det?

Av alla böcker skrivna av nordkoreaner som har flytt från Nordkorea och därefter mestadels bosatt sig i Sydkorea så sticker Masaji Ishikawas ”Flykten från Nordkorea” (2019) ut:
KKK.jpg
 
Av någon anledning är svenskarna som det verkar långt mer intresserade av Nordkorea och nordkoreaner än andra s k folkslag på jorden – åtminstone 15-talet böcker har då sedan det senaste millennieskiftet kommit ut på svenska vilka är författade av nordkoreaner som har lämnat Nordkorea vilket möjligen reflekterar ett särskilt starkt svenskt intresse för Nordostasien/Sydostasien som bör gå åtminstone tillbaka till Vietnamkrigets tid om inte tidigare än så.
117176241_325445211924773_446604570156003066_n
 
Ishikawa föddes och växte upp i ett Japan i ruiner på 1940- och 50-talen efter Japanska imperiets undergång och med en japansk mor och en koreansk far och hans koreanska far var en del av den radikala vänster som uppstod bland de miljontals koreaner som sedan kolonialtiden befann sig i Japan och vilka valde att kvarstanna i segregerade och fattiga koreanska ”getton” i efterkrigs-Japan (koreanerna i Japan är då landets största enskilda minoritet bredvid de amerikanska soldaterna och de olika kinesisktalande invandrargrupperna).
117297015_647625565847232_4455333773733134197_n.jpg
 
År 1960 valde Ishikawas familj, som bestod av Ishikawas koreanska far och japanska mor och tre systrar, att emigrera till Nordkorea och faktum är att de 100 000 japanska koreaner som valde att emigrera från Japan till Nordkorea mellan 1959-84 (varav kring 2000 var japanska kvinnor som var gifta med koreanska män) utgör den utan konkurrens största frivilliga utvandringen till ett kommunistiskt land under efterkrigstiden och Kalla kriget.
 
Visserligen valde uppemot 400 svenskar att utvandra till Sovjetunionen mellan ca 1918-39 liksom kanske 30 000 finländare efter Finska inbördeskriget och Sovjetunionen tog också emot 1000-tals spanska och grekiska flyktingar på 1930- och 40-talen men de 100 000 japanska koreanerna är då i en klass för sig.
 
Det ”normala” under efterkrigstiden var ju annars omvänt att miljontals människor flydde från de länder som styrdes av kommunistiska regimer i både Europa, Latinamerika, Afrika och Asien samtidigt som kring 40-45% av hela mänskligheten tidvis levde i ett kommunistiskt land under Kalla kriget.
 
Koreanerna har därmed inte bara lyckats med bedriften att slå rekord i att ha utvandrat allra mest till ett kommunistiskt land utan Nordkorea är ju idag tillsammans med fyra andra stater (varav samtliga utom Kuba är asiatiska länder) det sista kommunistiska landet på jorden och koreanerna var dessutom det första s k folkslag som Sovjetunionen valde att (mass)deportera 1937 – d v s i september 1937 beordrade Stalin den allra första deportationen av en hel minoritet inom det dåvarande Sovjetunionen, nämligen av kring 200 000 koreaner vilka transporterades från östra Sibirien norr om nuvarande Nordkorea och Manchuriet till Centralasien och nuvarande Uzbekistan och Kazakstan.

Nu har jag erhållit en sydkoreansk ansiktsmask

Äntligen ser jag nu ut som vilken ”random”-asiat (d v s Stillahavs/nordost/sydost-asiat) som helst ”på stan” för så här ser då 100-tals miljoner asiater ut världen över just nu under pandemin: Ansiktsmasken uppfanns då ursprungligen i regionen under kolonialtiden och endast i Asien är det sedan länge socialt accepterat att mer eller mindre dygnet runt gå runt i det offentliga rummet med en ansiktsmask på sig och inte bara under pandemier utan för de/n som så vill göra (den som går runt med ansiktsmask i Sverige/Väst anses nog mest bara vara skum, psykiskt sjuk eller t o m ett s k ”pervo” med en fetisch för kirurg- och/eller tandläkarutrustning). Detta kan vara den avgörande anledningen till att asiater i Väst har drabbats mindre av viruset än de andra invandrar- och minoritetsgrupperna vilka omvänt har drabbats mycket mer än de västerländska majoritetsinvånarna.
105964979_10157623755030847_5423127137881872095_n.jpg
 
Den sydkoreanska staten har nu distribuerat miljontals ansiktsmasker till den världsomspännande koreanska diasporan i bl a USA, Kanada, Australien, Argentina, Brasilien, Japan, Kina/Manchuriet, Centralasien, Ryssland och Tyskland och tack vare Adopterade koreaners förening och motsvarande adoptivkoreanska föreningar i de andra västländerna på jorden där vi 200 000 adopterade koreaner befinner oss idag har även jag nu erhållit ett 50-tal masker.
 
Det går så klart att som svensk och västerlänning skratta, hånle och flina åt asiaternas s k primitiva klantänkande och s k kollektivistiska storfamiljsmentalitet men det är samtidigt lite rörande att beakta att mina svenska (adoptiv)föräldrar och familjemedlemmar räknas in i den koreanska diasporan enligt koreanska familjenormer (liksom andra mig närstående i Sverige), d v s det finns då en asiatisk-koreansk kulturell (om)tanke bakom denna mängd masker som alla vi adopterade nu erhåller utan kostnad från det land som en gång i tiden skickade iväg oss till svenskarna och västerlänningarna.

Idag för 70 år sedan bröt Koreakriget ut som utgjorde startskottet för den internationella adoptionsverksamheten

Just idag har det gått exakt 70 år sedan Koreakriget utbröt som räknas som både 1900-talets mest glömda krig och 1900-talets och ett av den kända världshistoriens mest blodiga krig räknat i antal dödsoffer med minst tre miljoner döda motsvarande kring 3000 dödade per dygn non-stop mellan 1950-53 och detta på en mycket begränsad geografisk yta vilket innebar att Koreahalvön under dessa år förvandlades till ett slakthus och till ett hav av blod liksom till ett regelrätt månlandskap.

105702674_1150513138651054_7117020576793929295_n.jpg

På grund av och efter kriget kom sedan över 200 000 koreanska barn att adopteras till Väst och alla vi 10 000 adopterade från Sydkorea som hamnade i Sverige är därmed alla ett direkt resultat av Koreakriget liksom i praktiken alla de kring en miljon utlandsadopterade i Väst från andra länder än Korea varav 60 000 befinner sig i Sverige då hela den internationella adoptionsverksamheten och utlandsadoptionerna i sig föddes och uppstod, och utvecklades och institutionaliserades i just Sydkorea efter 1953.

105704032_195690225103133_1490244354001893170_n