Kategori: Korea

Historien om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens mest adopterande land och folk per capita

DN:s Josefin Sköld, Patrik Lundberg och Alexander Mahmoud berättar idag historien om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens mest adopterande land och folk per capita och går tillbaka till den svenska proo-Tredje världen- och pro-icke-vita människor-orienterade 68-revolutionen, till ett stort uppslaget reportage i Aftonbladet som Alfons Åbergs skapare Gunilla Bergström stod bakom och som resulterade i att världens näst största adoptionsförmedlare Adoptionscentrum grundades på ABF-huset i Stockholm 1969 liksom till Kalla kriget då internationell adoption ibland kunde bli storpolitik:

När Sydkorea, som stod för mellan 25-50% av alla utlandsadoptioner till Sverige mellan 1965-80, stoppade all internationell adoption till Sverige på 70-talet hotade Sverige Sydkorea med att börja stötta Nordkorea i bl a FN-sammanhang om inte Sydkorea fortsatte att leverera adoptivbarn till svenskarna vilket också skedde till slut efter en dramatisk diplomatisk intervention.

”Så blev Sverige störst på adoptioner. ”Allt var möjligt. Vi ville göra skillnad.

Barn till varje pris. Sverige var drivande i att skapa den internationella adoptionsrörelsen. Den politiska enigheten var total – att adoptera blev en självklarhet. Det här är historien om hur svenska regeringar har agerat för att öka adoptionerna till landet.

Skuren purjolök, stora burkar kaviar och Vikabröd står uppdukat på bordet. Margareta och Lars Ingel­stam placerar stapelbara plast­stolar längs väggen. 

Det är i slutet av april 1969. Familjens nybyggda villa i Bromma Trädgårdsstad är försedd med vikväggar, för att kunna hysa stormöten. 

Margareta Ingelstam är en engagerad hemmamamma med fem döttrar, och ett känt ansikte för en relativt nyetablerad företeelse: internationella adoptioner.

Hon har just gett ut en handbok om adoption som alternativ till traditionell familjebildning och berättat om det i Aftonbladet. Artikeln hade rubriken ”En brun, en vit, en gul” över bilden på tre av döttrarna.

Telefonen har ringt sedan dess.

Nu är alla som vill engagera sig välkomna till villan i Bromma. Devisen är redan bestämd: Barn söker föräldrar, söker barn – och så om igen.

– Det här är en tid när allt är möjligt, året efter 1968. Vi vill göra skillnad. Det finns ju hundratusentals föräldralösa barn som behöver föräldrar. Varför ska vi föda alla våra barn själva? säger Margareta Ingelstam som i dag är 83 år gammal.

Hon har bjudit in och köpt lättöl till ett tjugotal gäster. Det kommer 105.

Ett halvår senare, en novemberkväll i ABF-husets största sal, bildas den ideella föreningen Adoptionscentrum.

– Det är de blåaste blåa moderater tillsammans med de rödaste vänsterpartister i den nya styrelsen. Vi tänker inte på våra olika politiska åskådningar. Det är raka spåret, säger Margareta Ingelstam, som blir föreningens första ordförande.

– Vi ska förbättra situationen för de föräldralösa barnen och arbeta för att adoption så långt som möjligt framstår som ett likvärdigt alternativ till att föda egna barn.

Arton år tidigare, midsommar­helgen år 1950, bryter Koreakriget ut.

Regeringen Tage Erlander erbjuder humanitärt stöd och ger uppdraget till Röda Korset, som upprättar ett fältsjukhus i den sydkoreanska hamnstaden Busan. Med tiden beslutar några av de svenska hjälparbetarna sig för att adoptera föräldralösa krigsbarn.

Margareta Ingelstam är 20 år när hon reser till USA första gången. Det är 1957 och hon är barnvakt åt sin kusins äldsta dotter, en flicka adopterad från Sydkorea. De blir förtjusta i varandra. Margareta Ingelstam funderar:

– Det finns så många som hon. Jag ryser faktiskt när jag tänker på det, säger Margareta Ingelstam.

Hon bestämmer sig för att försöka och pratar med maken, Lars. 

– Alla tycker att jag är knäpp, utom han, säger hon.

Socialbyrån i Täby säger nej. Adoption är bara för barnlösa, meddelar de. Margareta Ingelstam föder i stället tre döttrar.

Tanken på adoption lämnar dem inte. De kontaktar den nystartade sydkoreanska adoptionsmyndigheten Child Placement Service (CPS) och blir godkända för adoption.

Ingelstam ser en möjlighet att inspirera andra. Hon berättar att hon får idén att ringa Sveriges kommunikationsminister, Olof Palme, som är på väg till Japan, och be om hjälp att flyga flickan till Sverige.

– Vi hinner väl bara prata i ett par minuter innan han säger att ”det kan jag väl göra”.

Den tilltänkta adoptivdottern blir emellertid sjuk och Palme får åka hem utan henne, berättar Margareta Ingelstam.

Men genom en bekant som är flygvärdinna får paret hem sin flicka.

Ett fåtal svenskar kontaktar CPS och ansöker om adoptivbarn. Senhösten år 1958 har Aftonbladet ett koreanskt syskonpar på första­sidan.

Pappan, en timmerman från Dalarna, säger: ”Det kostar ju bara en halv bil och man räddar två människoliv.”

Några år senare börjar CPS aktivt leta adoptivföräldrar. Hösten år 1964 berättar en sydkoreansk tjänste­man för Expressen att svenska par kan kontakta CPS direkt via ambassaden i Stockholm.

Sydkorea har alltså fler föräldralösa barn än vad landet anser sig kunna ta hand om. Men den svenska opinionen är tudelad.

Göteborgs-Tidningen undrar om det är bättre att växa upp i misär eller att få en lycklig barndom i ”vårt välmående folkhem”.

Den kritiska sidan varnar för ”rasblandning”. Socialstyrelsens expert i frågan får kritik efter att i medier ha dömt ut ”korsning mellan två raser” som ”ej önskvärd ur den mera högstående rasens synpunkt”.

I det socialdemokratiska Sverige kretsar politiken kring kärnfamiljen.

– Givet kärnfamiljsidealet är barn en självklarhet. Det är så man ska leva sitt liv, säger Cecilia Lindgren, biträdande professor vid Tema barn, Linköpings universitet.

Hon har forskat i svensk adoptionshistoria och är författare till boken ”Internationell adoption i Sverige – politik och praktik från sextiotal till nittiotal”.

Cecilia Lindgren pekar på en rad faktorer som bidrar till att adoptionsrörelsen växer: Kärnfamiljs­idealet. Internationaliseringen. Att nationell adoption redan finns. Konsensus om att barn bör växa upp i en familj, inte på institution.

– Det finns optimala förutsättningar för att internationell adoption ska bli stort, säger Lindgren.

I de svenska tidningarna handlar reportagen om familjerna uteslutande om adoptionernas positiva sidor. De ”raskritiska” rösterna tystnar.

– Det är väldigt stor efterfrågan, säger Cecilia Lindgren.

Regeringen tillsätter en statlig utredning som får i uppdrag att hitta fler länder att adoptera från.

I mitten av 1960-talet sluter Socialstyrelsen två världsunika avtal. Först med det grekiska barnhemmet Metera. Därefter med sydkoreanska CPS. 

Att CPS är en statlig myndighet spelar stor roll i beslutet – det garanterar kvalitet.

Kort efteråt väljer Sydkorea att privatisera CPS.

Vi är nu framme vid novemberkvällen i ABF-huset år 1969. Föreningens uttalade syfte blir ”vidgade möjligheter till adoption av utländska barn”.

Inom loppet av ett par år etablerar Adoptionscentrum (AC) kontakter i ett tjugotal länder. Enligt föreningens medlemsblad består kontakterna ofta av utlandssvenskar.

Margareta Ingelstam lämnar AC:s styrelse i mitten av 70-talet, men fortsätter att vara engagerad och arbetar länge med föräldrautbildningen.

År 1974 är adoption så stort att staten bildar Nämnden för internationella adoptionsfrågor, NIA, som ska granska adoptionerna, men även ta över förmedlingen av barn från Sydkorea och Grekland.

En adoptionsförening får hantera ansökningar, men ansvaret för själva förmedlingen ligger på den svenska myndigheten.

I januari år 1971 rapporterar DN om 50 koreanska barn som trots löften inte anländer till Sverige.

Ett rykte som sprids via den nordkoreanska informationsbyrån, som har etablerat sig i Stockholm, säger: Sydkorea har inte någonting annat att exportera än människor. På grund av ryktet har adoptionerna stoppats.

Vid tidpunkten har 800 koreanska barn fått en svensk familj – och köerna för adoption är längre än någonsin.

Första regeringen Palme kopplar nu in utrikesdepartementet. Sveriges ambassadör i Tokyo blir skickad till Seoul för att bearbeta den sydkoreanska regeringen, enligt dokument från UD som DN har läst. Det är Gunnar Heckscher som reser, tidigare partiledare för Högerpartiet. Av UD-protokollen att döma anser Heckscher att detta ”inte är en fråga för regeringen”, men han framför ändå Sveriges önskemål.

Ett par veckor efter stoppet låter han meddela att Sydkorea återigen är positivt inställt till adoptioner.

Men det finns ett juridiskt hinder. En svensk tingsrätt får inte klubba en adoption om den inte har godkänts i ursprungslandet.

År 1972 ändrar riksdagen lagen. Nu får en svensk domstol upphäva alla rättsliga band mellan barnet och de biologiska föräldrarna. Det blir alltså svensk tingsrätt som får avgöra om adoptionen är laglig. Tingsrätternas underlag består i sin tur av dokument från barnhem och adoptionsbyråer i diktaturer och svaga demokratier.

– Det är ett sätt att underlätta adoption. Lagen 1972 blir en juridisk milstolpe, säger Cecilia Lindgren.

Ett par år senare ger sig regeringen in i kalla kriget för att få fortsätta adoptera från Sydkorea. Det börjar 1973, när regeringen beslutar att Sverige ska erkänna Nordkorea.

Signalen går raka vägen till Sydkorea, där saken är extremt känslig.

Varje år diskuteras Koreafrågan i FN:s generalförsamling. Sydkorea är allierat med USA och har majoritet för sin sak – men rädslan för att maktbalansen ska rubbas till Nordkoreas och Sovjets fördel är påtaglig.

Sydkoreas diktator Park Chung-hees motdrag: Han beordrar ytterligare ett adoptionsstopp. Diktatorn är rädd för att Sydkorea ska framstå som för fattigt för att ta hand om sina barn.

En inhemsk debatt rasar. Nyhetsbyrån AP skriver att adoptions­byråerna blir anklagade för att sälja barn som inte alls är föräldralösa. DN:s Asienkorrespondent rapporterar dessutom om en sydkoreansk pojke som gått vilse på väg till sin pappas fabrik. Han hade då blivit omhändertagen av polis och adopterad till Sverige. Pappan hade lagt 15 månader på att leta efter sin son, innan han fått detta besked.

Direktören på adoptionsbyrån Social Welfare Society (som bytt namn från CPS) säger till koreanska medier att adoptionen inte kan hävas.

Den svenska myndigheten, NIA, kan i sin tur inte hitta någon pojke som passar in på beskrivningen.

Men de stora rubrikerna får adoptionsstoppet. Vid årsskiftet till 1975 står närmare 3 000 familjer i kö för adoption. Att mista avtalet med Sydkorea är inte ett alternativ.

Regeringen Palme låter återigen Gunnar Heckscher hantera frågan och skickar honom till Seoul. I flera möten tar han upp adoptionsstoppet, han menar att detta kan utveckla en negativ svensk syn på Sydkorea.

Enligt UD-protokollen, som DN har tagit del av, säger han att landet ”kan behöva vår vänskap och bör inte provocera oss i onödan genom diskriminerande åtgärder”.

Heckscher syftar på Sveriges röst i Koreafrågan, som under hösten ska avhandlas i FN:s generalförsamling.

Strax före omröstningen i FN:s generalförsamling häver Sydkorea adoptionsstoppet.

Aldrig har så många adoptivbarn anlänt till Sverige som år 1977: 1 864.

Samtidigt kommer larm om oegentligheter. I Chile anklagar polisen AC:s ombud i landet för att bedriva barnhandel, men utredningarna blir nedlagda i brist på bevis. DN har sökt ombudets advokat som inte vill kommentera detta.

Utländska medier avslöjar att barn har blivit bortförda för adoption i Colombia och Thailand. Det resulterar i ett tillfälligt adoptionsstopp från Thailand, men i Colombia fortsätter verksamheten.

Larm inkommer även från Sri Lanka, Indien, Vietnam och Nepal.

Den stulna pojken från Sydkorea har emellertid blivit spårad, men han kommer att bli kvar i Sverige. För DN:s Asienkorrespondent erkänner adoptionsbyråns direktör att 50–60 barn per år, som byrån registrerar som övergivna, i själva verket bara har gått vilse.

I ett protokoll från 1980, som DN har läst, varnar tillsynsmyndigheten NIA svenska ambassader för ”kuddeadoptioner”: adoptivmamman går in på BB med en kudde under tröjan och går ut med ett barn, samt ett falskt födelseintyg.

Enligt NIA förekommer detta i Sydkorea, Sri Lanka och på de amerikanska kontinenterna. Myndigheten skriver att de har upptäckt svenska fall i Brasilien, Argentina och Portugal. Från Portugal har en man kommit hem med ett påstått biologiskt barn, trots att hans fru ”bevisligen under hela tiden skött sitt arbete” i sin svenska hemstad. Det framgår inte av protokollet hur många fall det rör sig om. 

Samtidigt som larmen om oegentligheter strömmar in fattar staten beslut om att låta adoptionsföreningarna sköta förmedlingsverksamheten, men under statlig kontroll.

– Det är en jättestor förändring, eftersom den är principiell, säger Cecilia Lindgren.

Hon pekar ut en viktig orsak: Genom att låta fler adoptionsföreningar bildas ska de privata adoptionerna – där par adopterar på egen hand – minska, eftersom de arrangeras bortom myndighetens kontroll.

– Privata adoptioner har alltid setts som problematiska och den främsta orsaken till problemen med oetisk och illegal förmedling. Men i stället för att skärpa regleringen av dem försöker man öppna fler kontrollerade vägar, säger Lindgren.

Förändringen ger önskad effekt: Flera svenska föreningar startar verksamhet, och Adoptionscentrum tar över statens avtal med den sydkoreanska adoptionsbyrån. 

Fertilitetstalen dalar. Sverige har fler ofrivilligt barnlösa par än någonsin. Adoption är numera ett vanligt sätt att bilda familj.

Men det finns en tid i barnets liv som inga svenska myndigheter kan få full insyn i: tiden mellan att barnet föds och att det blir tillgängligt för adoption.

De svenska tingsrättsbesluten grundas på dokument från utländska byråer och barnhem.

Slutet på början av den svenska internationella adoptionshistorien är 1984. Att adoptera ska inte vara en klassfråga, anser fem socialdemokrater som motionerar i frågan.

Resultatet: riksdagen beslutar att pröva möjligheten att införa ett adoptionsbidrag.

Detta blir inte verklighet förrän 1989, men många familjer har råd ändå – mellan åren 1975 och 1986 anländer fler än 25 000 barn.

Sverige har nu adopterat flest barn i världen, per capita.”

Reportage i syndikalistiska Arbetaren om kampen mot den koreanska adoptionsindustrin

Senaste numret av Arbetaren Magasin (2 2021) innehåller Emma Gates reportage om kampen mot den (syd)koreanska adoptionsindustrin som förestås av en koalition av ogifta ensamstående mödrar som mot alla odds har valt att behålla sitt barn, förstamödrar som har blivit av med sitt barn som har adopterats bort till Väst, adopterade från olika västländer som har flyttat tillbaka till sitt födelseland samt progressiva koreaner som pastor Kim Do Hyun som är en av dem som intervjuas i reportaget:

”Sydkorea är det land i världen som adopterat bort flest barn till utlandet i förhållande till folkmängden, drygt 200 000. Oftast är det ensamstående och ogifta kvinnor som adopterar bort sina barn, i rädsla för den diskriminering och stigmatisering de annars skulle möta. Nu växer kritiken inifrån Sydkorea mot internationell adoption, främst bland ogifta mammor och adopterade. Arbetaren rapporterar från Seoul.”

Adoptions­industrins nya motståndare

”Nu växer kritiken inifrån Sydkorea mot internationell adoption, främst bland ogifta mammor och adopterade som vill att staten stoppar den. 2009 gick en grupp ogifta mammor ihop. De hade trotsat kulturen och behållit sina barn. De grundade organisationen Kumfa, Korean Unwed Mothers Families Association och arbetar aktivt för rätten att ta hand om sina barn. Och som följd att stoppa internationell adoption. De tycker att statens lösning borde ligga på att ge de ogifta mammorna respekt och möjlighet att ta hand om sitt barn. Inte blunda och låta adoptionsagenturerna ta deras barn.

– Efterfrågan på barn från Sydkorea är stor. Adoptionsagenturerna ligger på de ogifta mammorna och trycker på att det vore bäst för barnet, säger Kim Do-Kyung, ordförande på Kumfa.

I Sverige förmedlar Adoptionscentrum internationella adoptioner. De vet att det är främst ogifta mammor som tvingas till adoption. Men de gör inget för att för- bättra situationen för mammorna.

– Det är positivt att ensamstående mammor vågar göra sin röst hörd och att förutsättningarna för ensamstående mammor belyses allt mer. Det är fördomar och traditioner som behöver förändras och förändringen behöver ske inifrån i Sydkorea, skriver Ida Wilhelmsson som är landansvarig för Sydkorea i en mejlväxling.

Pastor Kim Do Hyun som driver adoptionsorganisation Koroot är lika kritisk till internationell adoption som de ogifta mammorna. Han har skrivit sin doktorsavhandling om biologiska mödrar och adopterade, och arbetar med både adopterades och ogifta mammors rättigheter. Samt driver ett pensionat för återvändande adopterade.

– Korea har prioriterat kapitalism framför de svaga. Det har gjort adoptionsagenturerna stora. De tjänar pengar, och därför har koreanska staten låtit dem sätta sina egna regler, säger Do Hyun.

Fram till 2015 kunde gravida mammor, som behövde akut tak över huvudet och hjälp fram till förlossningen få sängplats och uppehälle på adoptionsagenturernas akutboenden för gravida mammor.

– Men för hjälpen var de tvungna att skriva på två sekretessavtal. Ett om att ge upp sitt föräldraskap och ett om att lämna barnet till adoption efter födsel, säger Do Hyun och tillägger:

– Det är människohandel.”

Hur många svenska forskare lämnar ett visst fält eller ett visst ämne på grund av hot och konflikter?

Att Jonas F Ludvigsson (som f ö kontaktade mig för ett tag sedan) i veckan gick ut i media och meddelade att han slutar att forska om pandemin och covid-19 har väl inte undgått någon och frågan är nu hur många svenska forskare som egentligen lämnar ett visst fält eller ett visst ämne p g a hot och konflikter?

SvD:s Anna Asker konstaterar idag att det numera finns gott om undersökningar som visar att alltför många kulturutövare, artister, politiker och journalister påverkas av både rädsla för hot och reella hot och därigenom antingen lämnar en viss fråga därhän eller byter inriktning.

Ludvigsson framställdes i veckan som den kanske första svenska forskaren som har råkat ut för detta och David Brax vid Nationella sekretariatet för genusforskning säger också att han inte känner till några fler svenska forskare som har trätt fram och berättat om att de utsatts för hot och fr a att hoten har påverkat deras forskningsinriktning och yrkesverksamhet.

Jag är naturligtvis väl medveten om att jag inte är jämförbar på något sätt med Ludvigsson men jag vill ändå hävda att jag har råkat ut för detta och flera gånger om dessutom liksom att jag har berättat om det offentligt.

Mellan 2017-19 kastades jag ut från den svenska rasismforskningen som i praktiken innebär den svenska antirasistiska och feministiska forskningen då jag ansågs ha satt mig upp mot forskningsfältets alfahanar och alfahonor och ”landets bästa hjärnor” inom den svenska forskningen om ras och rasism. Idag anser alltför många svenska antirasistiska och feministiska forskare, och tyvärr också alltför många svenska antirasister och feminister i övrigt (d v s även utanför akademin och högskolevärlden), att jag kastades ut från detta forskningsfält p g a att jag anses ha betett mig illa mot, trakasserat och t o m hotat andra forskare mellan 2017-19 trots att det var jag som hotades med stämning och rättegång och fick en s k stjärnadvokat ”på halsen” som tvingade mig att betala ”böter” (d v s att ”bota” som andragenerationsgrabbarna i ”Orten” väl brukar säga).

Faktum är dock tyvärr att jag redan innan 2017-19 har kastats ut från hela två olika forskningsfält och även i de båda fallen så anser alltför många svenska forskare att det berodde på att det i själva verket var jag som betedde mig illa mot, trakasserade och t o m hotade andra forskare. Detta är i alla fall min version av det hela och det som följer är en kortversion av denna artikel: http://www.tobiashubinette.se/antirasistisk_forskare.pdf

Under min tid som doktorand i koreaforskning (Koreas språk och kultur) vid Stockholms universitet mellan 2001-05 var jag aktiv inom både koreaforskningen (d v s Korean studies) och adoptionsforskningen varinom jag i båda fallen under många år publicerade mig och var verksam genom att bl a regelbundet bevista konferenser, seminarier, symposier o s v och både i Sverige och i övriga Norden, Nordamerika, Europa och Asien. Samtidigt ansågs jag vara mycket kontroversiell inom dessa båda forskningsfält och många forskare ansåg t o m att jag var en s k omvänd rasist och bl a p g a att jag ansågs vara mot intimrelationer och familjebildningar över de s k rasgränserna (OBS: det vare sig var eller är jag).

År 2007 kontrakterade därför en grupp bestående av flera adoptions- och Korearelaterade personer i Sverige en kriminell aktör till en kostnad av 200 000 kr med syftet att en gång för alla tysta mig och få mig att sluta skriva och publicera och verka som forskare och fr a gällde det just inom korea- och adoptionsforskningen. ”Beställningen” innebar kort och gott en ”set up” i form av att ett antal attentat och hot som skulle utföras och som jag sedan oskyldigt skulle misstänkas, anklagas, åtalas och dömas för. Det hela slutade tyvärr med ett brandattentat mot min gamla institution vid Stockholms universitet som många svenska forskare tyvärr fortfarande anser att jag stod bakom liksom tyvärr med ännu ett brandattentat mot min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum. Jag åtalades också sedan för att ha påståtts ha hotat min f d lärare/professor/handledare och min f d chef/prefekt vid Stockholms universitet och fr a deras fruar och barn och de båda drev fallet vidare till hovrätten efter en i media uppmärksammad rättegång i Stockholms tingsrätt med fullt stöd från Stockholms universitet och vars säkerhetschef organiserade/finansierade vakthållning utanför deras båda bostäder för att skydda deras fruar och barn från mig.

Jag frikändes slutligen i den efterföljande rättegången men var nära att råka riktigt illa ut då två inhyrda s k ”torpeder” (d v s personer av manskön som många uppfattar som s k ”muskelberg”) besökte min dåvarande arbetsplats Mångkulturellt centrum timmarna innan rättegången för att ”plocka upp” mig och förhindra min närvaro vid själva domstolsförhandlingen. För att göra en lång historia kort så tror de allra flesta svenska forskare som studerar Korea och adoption, vilka då jagade ut mig från dessa båda forskningsfält och både i Sverige och i Europa i övrigt (den på den tiden ledande brittiska forskaren inom Korean studies portade t o m mig från den alleuropeiska Korean studies-konferensen som då skulle äga rum i Storbritannien vilket The Times uppmärksammade), än idag att jag fortfarande hotade mig fram under min tid som Korea- och adoptionsforskare och fr a är desamma rörande överens om att jag inte på några villkor är välkommen tillbaka till dessa båda forskningsområden.

Med andra ord är det tyvärr fler än Ludvigsson som både har lämnat ett forskningsfält p g a hot och konflikter och även gått ut och berättat om detsamma.

Utöver att då tyvärr ha ”stått” inför skranket och varit misstänkt och åtalad för att ha hotat andra svenska forskare är jag nog också den enda svenska forskaren som hittills också har ”stått” på andra (eller snarare suttit, för i svenska rättssalar så sitter en mestadels ned) och varit brottsoffer:

År 2019 dömdes en person i tingsrätten i Karlstad för olaga hot efter att ha hotat mig i egenskap av att vara lärare och forskare vid Karlstads universitet och konkret och specifikt i egenskap av att undervisa och forska om frågor om ras och rasism och mig veterligen är detta (mitt) rättsfall fortfarande unikt, d v s ännu har inga andra antirasistiska och feministiska forskare råkat ut för detta och sett sitt fall hamna i domstol (OBS: jag vet så klart att 100-tals svenska antirasistiska och feministiska forskare ständigt utsätts för hot och trakasserier – d v s jag vill på intet sätt förringa det). 

Dessutom är jag fortfarande sammankopplad med Södertörns högskola, där jag undervisade i ett antal år, och till Mångkulturellt centrum där jag arbetade i flera år, och så till den grad att hot som drabbar dessa båda institutioner fortfarande än idag nämner mitt namn.

År 2018 exempelvis genomförde ett antal högerextremister en massiv affischkampanj riktad mot Södertörns högskola som drabbade hela stadsdelen Flemingsberg – 100-tals affischer klistrades upp på campusområdet och i bostadsområdet med fotografier som bl a föreställde mig själv trots att jag då inte hade undervisat vid högskolan på flera år.

Det existerar så klart ingen tävling om vilken svensk forskare som under åren har varit och är mest ”uthängd”, illa omtyckt, negativt känd, hotad, trakasserad och förföljd men jag vill trots det ändå påstå att jag tillhör den kategorin, d v s den grupp svenska forskare som sedan åtminstone 15 år tillbaka har varit och är mest ”uthängd”, illa omtyckt, negativt känd, hotad, trakasserad och förföljd och åtminstone i mitt fall både av och bland andra forskare liksom innanför och utanför högskole- och forskarvärlden.

https://www.svd.se/hat-mot-forskare-hotar-samhallsdebatten

”– Även forskare har en för demokratin viktig arbetsuppgift. Därför vill vi nu även studera hur utsatta de är, säger David Brax, doktor i filosofi och utredare vid Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitetet.

Under 2021 genomför Nationella sekretariatet för genusforskning en enkätundersökning av forskares utsatthet för hat och hot tillsammans med SULF, Sveriges universitetslärare och forskare, och SUHF, Sveriges universitets- och högskoleförbund. Enkäten kommer att skickas ut till medlemmarna.

Professor Jonas F Ludvigsson gick nyligen ut och sa att han inte kommer att forska mer på covid-19. I början av året publicerade han en studie i vilken han kom fram till att relativt få barn och lärare i grundskolan, trots öppna skolor, har behövt intensivvård. En studie som fick kritik både i Sverige och utomlands. Därefter blev han hotad. I en intervju med SVT Örebro motiverade Jonas Ludvigsson beslutet med ”att hälsa och välmående går först”.

David Brax känner inte till fler personer som trätt fram och sagt att de tänker sluta forska efter hot.”

(…)

”Sen tidigare vet man att utsatta områden är forskning om genus, klimat, migration samt forskning som inbegriper djurförsök. Med enkäten vill man ta reda på om det även finns andra forskningsfält som är drabbade.

– Vi har ett offerperspektiv där det handlar om att kartlägga incidenter som har haft en negativ inverkan på forskares välmående och benägenhet att ägna sig åt och kommunicera sin forskning, säger David Brax.

Enligt Läkartidningen har Jonas F Ludvigsson mottagit bland annat mejl och kommentarer i sociala medier om att det är hans fel att tusentals människor i Sverige dött, att han är en sjuk människa och att han verkar i svenska rasbiologers anda. Aftonbladet beskriver också hur Ludvigsson utsatts för grovt nedsättande kommentarer av en annan professor i en sluten Facebookgrupp.

I enkätstudien kommer forskarna även att undersökas hur det ser ut med påhopp inom lärosätena, där till exempel forskare angriper varandra. På högskolor och universitet finns säkerhetsavdelningar som hanterar hoten.”

Den världsberömde italiensk-amerikanske musikern och artisten Chick Corea har nyligen gått bort som möjligen märkligt nog är en sentida ättling till Europas första ”adoptivbarn” från Korea vars ”adoptivpappa” märkligt nog var den som införde chokladen till Europa

Den världsberömde italiensk-amerikanske musikern och artisten Chick Corea har nyligen gått bort. Corea är märkligt nog en sentida ättling till Europas första ”adoptivbarn” från Korea vars ”adoptivpappa” märkligt nog var den som införde chokladen till Europa.


Den italienske adelsmannen markisen Francesco Carletti från Florens är mest känd i den gastronomiska kulturhistorien för att han introducerade chokladen till Europa. Det är t ex därför som det bl a finns ett danskt godisföretag som heter Carletti – d v s företagsnamnet är helt enkelt en hyllning till den italienske markisen.
Spanjorerna hade kommit i kontakt med kakaoplantan efter Hernán Cortés erövring av Aztekerriket i nuvarande Mexiko. Spanjorerna behöll dock ”upptäckten” av denna växt för sig själva som en slags ”lyxhemlighet” i sina kolonier i ”Nya världen”. Tack vare Carletti som smugglade med sig ett antal exemplar av kakaoplantan efter att 1606 ha besökt de spanska kolonierna i Centralamerika så kom sedan européerna att få ta del av chokladen.


Francesco Carletti seglade dock inte bara västerut utan också österut. I samband med ett besök i Japan köpte den italienske markisen en koreansk slavpojke som hade tagits som krigsfånge i samband med den japanska invasionen av Korea på 1590-talet.


Carletti döpte den koreanske pojken och gav honom namnet Antonio Corea i den portugisiska kolonin Goa i Indien och han tog sedan med sig honom hem till Europa där han avled 1626 i den italienska byn Albi i Kalabrien som stamfader till familjen Corea efter att också ha stått modell för konstnären Peter Paul Rubens. På 1600-talet fanns det nämligen oerhört få (nordost/sydost)asiater i Europa och det är därför högst troligt att Antonio Corea orsakade mycket stor uppmärksamhet bland dåtidens européer.


Chick Coreas far Armando Corea som utvandrade från Kalabrien till USA ska då ha varit en sentida ättling till Antonio Corea.

Den nya adoptionsutredningen försöker rädda den internationella adoptionsverksamheten trots vetskapen om alla korrupta och illegala adoptioner

Så har den senaste statliga utredningen om internationell adoption offentliggjorts – ”Organiseringen av den internationella adoptionsverksamheten” – som är den möjligen 16:e i ordningen sedan 1964 års ”Adoption av utländska barn” vilket säger något i sig om adoptionsverksamhetens centrala betydelse i Sverige och för svenskarna.


Sverige och svenskarna är då världens allra mest adopterande land och folk per capita med hittills kring 60 000 genomförda utlandsadoptioner av utrikes födda barn och tillsammans med USA ”uppfann” och utvecklade Sverige därtill internationell adoption som en kombinerad barnavårdsmetod, migrationspraktik och reproduktionsteknik i kölvattnet efter Koreakriget.


Idag är dock verksamheten en skugga av sitt forna jag efter att ha upplevt en storhetstid dels efter den s k 68-revolutionen på 1970-talet och dels efter Kalla krigets slut på 1990-talet men fortfarande är Sverige världens mest pro-internationell adoption-land att döma av denna nya rapport som med en sådan självklarhet tar sig an situationen för dagens svenska internationella adoptionsverksamhet som att det är ett problem i sig att utlandsadoptionerna minskar och att de kvarvarande tre svenska adoptionsförmedlarna hotas av konkurs liksom att landets visserligen 10 000-tals ofrivilligt barnlösa singlar och par får än större svårigheter att reproducera sig om den internationella adoptionsverksamheten fortsätter att minska i antal.


Det mest anmärkningsvärda i rapporten är dock att de tre svenska adoptionsförmedlarna med Adoptionscentrum i spetsen hävdar att de inte har förestått och legat bakom några korrupta adoptioner samt att den svenska myndigheten MFoF som kontrollerar adoptionsförmedlarna och tilldelar dem auktorisation fortfarande verkar sitta i knät på desamma.


Utredningen konstaterar vidare visserligen och med rätta att ursprungsländerna i Afrika, Mellanöstern, Asien, Oceanien, Latinamerika, Karibien, Central- och Östeuropa lider av korruption men det är samtidigt alldeles uppenbart att det korrupta ”flaggskeppslandet” Sydkorea bara måste räddas kvar till varje pris som adoptionsland för svenskarna då det var just där som hela den internationella adoptionsverksamheten föddes i dess moderna form och Sydkorea har också bidragit med överlägset flest adoptivbarn till både Sverige och till hela Väst i absoluta tal.


Adoptionscentrum, d v s den mest korrupta svenska adoptionsförmedlaren som tillika är västvärldens näst största adoptionsförmedlare, tillåts dessutom att fortsätta att få adoptera barn från Chile till Sverige trots den pågående chilenska brottsutredningen.


Slutligen är den svenska naiviteten gentemot de korrupta ursprungsländerna i Afrika, Mellanöstern, Asien, Oceanien, Latinamerika, Karibien, Central- och Östeuropa som alltid astronomisk för trots att utredningen konstaterar att flertalet ursprungsländer som svenskarna har adopterat ifrån och fortfarande adopterar från lider av korruption så anses det ändå viktigt att fortsätta att adoptera från dessa länder enligt den sedvanliga svenska ”in-Sweden-we-have-a-system”-logiken som säger att det ändå är bättre för Sverige att fortsätta att adoptera från dessa länder för att kunna påverka dem i en positiv riktning under svenskt inflytande och efter svensk modell än att upphöra med adoptionerna från dessa länder och därmed tappa kontakten med och inflytandet över länderna ifråga.


Jag har naturligtvis förståelse för alla närmast otaliga ofrivilligt barnlösa singlar och par i Sverige och i Väst, och både heteros och icke-heteros, vilka vill fortsätta att bibehålla den internationella adoptionsverksamheten och likaså har jag förståelse för Sverige och de andra västländerna vilka idag lider av kraftigt fallande fruktsamhetstal och kraftigt åldrande och t o m minskande befolkningar men att försöka rädda den internationella adoptionsverksamheten såsom denna nya, svenska statliga utredning syftar till mot bakgrund av vetskapen om alla korrupta och illegala adoptioner är inget annat än svensk kolonial arrogans av allra värsta sorten.

Några glimtar från den märkliga och bortglömda historien om relationerna mellan det en gång gigantiska Österrike-Ungern och det fortfarande lilla landet Korea

Nyligen har en tämligen unik bok publicerats – den akademiska antologin ”Central Europeans in Korea” som består av texter författade av i huvudsak centraleuropeiska Koreaforskare och som handlar om hur personer från den gamla dubbelmonarkin Österrike-Ungern besökte och bodde i Korea samt kom i kontakt med koreaner fr o m 1800-talets slut och fram tills Österrike-Ungerns upplösning 1918.


De officiella kontakterna mellan kejsardömet och kungariket (K.u.K.) Österrike-Ungern och kungariket Korea inleddes formellt 1890 när diplomaten och greven Wladimir von Khittel avlade ett officiellt besök i Seoul vilket ledde till att de båda länderna inledde diplomatiska förbindelser och handelsrelationer med varandra två år senare.



Trots att Österrike-Ungerns ambassadör i Tokyo greve Heinrich Johann Maria von Coudenhove-Kalergi, d v s fadern till den sedermera världsberömde Richard von Coudenhove-Kalergi, arbetade för att få till stånd en fysisk habsburgsk ambassad i Seoul så realiserades aldrig detta av Wien utan Österrike-Ungern kom att representeras av Tyskland och konkret från den tyska ambassadbyggnaden på plats i Korea och i Seoul fram tills 1918.


Mellan 1880-1918 besökte ett relativt stort antal personer från Österrike-Ungern Korea och några av dem bosatte sig även permanent i landet såsom greve Canut des Enffans d’Avernas som verkade som missionär i Korea fr o m 1911 och som i det närmaste koreaniserades och ”gick native” och han antog senare också namnet Na Kuk-chae. Greven av des Enffans d’Avernas eller Na Kuk-chae avled sedan av umbäranden under Koreakriget i november 1950 i samband med en s k dödsmarsch när kinesiska Folkets befrielsearmé tvingade en grupp amerikanska krigsfångar och expat-västerlänningar i Korea att gå till fots en längre sträcka för att helt enkelt plåga dem till döds.


En annan person från Österrike-Ungern, Joseph Haas, som ibland betraktas som Österrike-Ungerns första Kinaforskare/sinolog och som f ö under en period var konsul i Shanghai åt den bernadotteska dubbelmonarkin Sverige-Norge, var under 1880-talet anställd vid koreanska Tullverket tillsammans med den tyske greven Paul Georg von Möllendorff.


Mellan cirka 1870-1910 var det mycket vanligt att västerlänningar anställdes av de asiatiska statsbildningarna för att västerlandisera/modernisera de asiatiska länderna såsom i Kina, Thailand och Japan och även i Korea.
Samtidigt passade Haas på att i lönndom gräva upp och samla på sig koreanska skelett och skallar som han antagligen sålde till rasforskare runtom i Europa och några av dessa kvarlevor som Haas grävde upp nattetid och i största hemlighet ska fortfarande finnas kvar i bl a Prag och Wien. På 1880- och 90-talen rådde osäkerhet om koreanernas s k rasliga ursprung och s k rasliga tillhörighet bland de västerländska forskarna och därför var behovet stort av att få tillgång till koreanska skelett och skallar för att studera och s k raskategorisera dessa vid de olika västerländska universiteten och forskningsinsituten.


Korea betraktades allmänt i Väst och generellt bland västerlänningarna som både det mest slutna och isolerade och det kanske mest s k primitiva och arkaiska asiatiska landet i Nordost- och Sydostasien eller i Stillahavsasien vid slutet av 1800-talet och ett praktiskt problem för alla västerlänningar som besökte Korea vid denna tid var att så få västerländska hotell fanns i landet att ta in på.


En viss J Steinbeck från Österrike-Ungern och närmare bestämt från Galizien försökte åtgärda denna brist på västerländska hotell i landet genom att grunda och driva Hotel de Corée i dagens Incheon fram tills 1890-talet, d v s i Seouls hamnstad där det antagligen fanns flest permanentboende expat-västerlänningar vid denna tid varav dock bara en handfull var landsmän och landsmaninnor till Steinbeck.


Andra personer från Österrike-Ungern som besökte Korea innan landet blev en japansk koloni de facto 1905 och de jure 1910 var bl a sudettysken Maximilian Taubles som hade ”äran” att bli den förste västerlänningen någonsin i modern tid som avled i Korea och närmare bestämt i Seoul 1886 och antagligen i samband med en koleraepidemi samt den ungerske greven Péter Vay de Vaya Luskod och den tjeckiske globetrottern Josef Kořenský samt sist men inte minst baron Ernst von Hesse-Wartegg vars reseskildring ”Korea. Eine Sommerreise nach dem Lande der Morgenruhe” från 1895 blev en formidabel bästsäljare som översattes till många olika västerländska språk och bl a till svenska med titeln ”Öst-Asien i våra dagar. Japan och Korea” (1905).


Det sägs vidare att en diplomat från Österrike-Ungern och möjligen baron Ladislaus Müller von Szentgyörgy med egna ögon ska ha bevittnat när en grupp koreanska högre tjänstemän som i både Nord- och Sydkorea idag räknas som de allra värsta landsförrädarna undertecknade det s k Eulsa-fördraget som i praktiken innebar att Korea blev en japansk koloni 1905. Baronen ifråga ska även ha sett att den siste koreanske kungen Sunjong föll i tårar i samband med denna händelse.


När Sydkorea sedan blev en självständig stat 1948 lät den första postkoloniala regeringen gräva upp liken efter de som hade undertecknat Eulsa-fördraget vilka mutilerades systematiskt och i det närmaste hackades sönder i småbitar och så sent som 2005 införde Sydkorea en lag som bestämde att ättlingarna till Eulsa-fördragets undertecknare blev av med allt de ägde, vilket är ett uttryck för ett typiskt konfucianskt klantänkande som också förekommer i dagens Nordkorea – d v s att straffa de efterkommande till en viss person över flera generationer.


Flera av de personer från Österrike-Ungern som besökte Korea eller som permanent eller periodvis bodde i landet både fotograferade, tecknade och målade det de såg och var med om utöver alla de som gav ut reseskildringar och skrev resereportage i den habsburgska mångspråkiga pressen såsom den ungerske fotografen Dezső Bozóky, den österrikiske Secession-konstnären Hans Böhler, den japonistiske tjeckiske konstnären Emil Orlik och österrikarna Karl Görlich och Edmund Adler.


Även de Österrike-Ungern-konstnärer som aldrig besökte Korea kunde vid denna tid låta sig inspireras av landet såsom Gustav Klimt vars berömda porträttmålning Bildnis der Friederike Maria Beer eller Porträtt av Friederike Maria Beer bygger på ett slagfältsmotiv (d v s bakgrunden bakom Klimts älskarinna Friederike) som Klimt hämtade från en koreansk vas som han hade i sin ägo.


Också i Manchuriet och i den ryska provinsen Primorskij kraj och fr a i de mellan cirka 1890-1918 extremt mångkulturella städerna Harbin och Vladivostok interagerade personer från Österrike-Ungern med koreaner. År 1917 fanns det t ex över 20 000 i huvudsak centraleuropeiska judar i Harbin liksom närmare 35 000 ryssar och tusentals andra västerlänningar i denna manchuriska kosmopolitiska storstad som också inhyste tusentals koreaner bland sina invånare. Den polske greven Marek Stankiewicz träffade t ex sin hustru Aleksandra Kim i denna del av Nordostasien, som räknas som den första kvinnliga koreanska kommunisten.

Den röda grevinnan Aleksandra Kim-Stankiewicz som också stod nära Lenin stupade sedan under Ryska inbördeskriget i september 1918 då hon kommenderade en röd koreansk brigad som stred mot s k vita kosacktrupper i Chabarovsk.


Under Första världskriget kallade Österrike-Ungern sammanlagt in 9 miljoner män under vapen som stred i dubbelmonarkins jättearméer på en mängd olika fronter och närmare 30% av dem tillfångatogs varav flertalet av Tsar-Rysslands armé och varav flertalet placerades i enorma krigsfångeläger utanför Vladivostok i provinsen Primorskij kraj.


Dubbelmonarkins armé var visserligen världens mest välekiperade armé då dess uniformer var genomestetiserade men armén kanske inte var den bästa på själva slagfältet – dess adelsdominerade officerskår sägs exempelvis ha uppskattat att sjunga operaarior iklädda de vackraste och ståtligaste av uniformer när de gick till anfall och t o m när de stupade och tog sina sista andetag.


Många av dessa tillfångatagna Österrike-Ungern-soldater var tjecker och slovaker som under Ryska inbördeskriget bildade en egen s k vit armé i Sibirien där de tjeckiska och slovakiska s k legionärerna kom i kontakt med antikoloniala koreanska gerillasoldater varav åtskilliga var koreanska anarkister.


En av dem var ”Koreas Nestor Machno” den legendariske anarkistgeneralen Kim Jwa-jin (vars son f ö senare kom att bli Seouls slumområdens och Sydkoreas okrönte maffialedare under den postkoloniala sydkoreanska militärjuntans tid) som köpte eller fick vapen från de tjeckiska och slovakiska s k legionärerna innan dessa återvände hem från de kaotiska striderna mellan de röda och de s k vita i Sibirien till ett självständigt Tjeckoslovakien och det var just dessa vapen som sedan användes när general Kim och de stridbara koreanska anarkisterna besegrade en japansk truppstyrka i det i både Nord- och Sydkorea mytomspunna slaget vid Cheongsan-ri i oktober 1920.


Även den blivande österrikiske nazisten Burghard Breitner som var högerextrema Verband der Unabhängiges (d v s det parti som föregick dagens högerextrema österrikiska parti FPÖ) presidentkandidat i 1951 års österrikiska presidentval hamnade i tsar-rysk fångenskap under Första världskriget och under Österrike-Ungerns sista år och på våren 1918 kom Breitner otroligt nog i direkt kontakt med Koreas siste kung Sunjongs överhovceremonimästare som då befann sig och levde i exil i ryska Primorskij kraj.


Sedan kan ingen bok som handlar om Centraleuropa och Korea så klart missa att skriva om Sydkoreas första presidentfru Francesca Donner-Rhee som var gift med Sydkoreas förste president Syngman Rhee eller Yi Sŭngman och som gick bort så sent som 1992 och då erhöll en statskvinnoliknande begravning i Seoul efter att innan sin bortgång ha varit bosatt i sin födelse- och barndomsstad Wien.


Syngman Rhee var då Sydkoreas president mellan 1948-60 innan han störtades i en revolution och tvingades gå i exil och paret fick inga barn men adopterade i stället två söner som tillhörde samma klan som presidenten själv – d v s den kungliga Jeonju Yi-klanen som jag själv råkar tillhöra rent juridiskt åtminstone – varav den ena adopterade sonen begick självmord när adoptivfadern störtades 1960.


Francesca Donner-Rhee har märkligt nog en avgörande roll i institutionaliseringen av internationell adoption. Internationell adoption såsom vi känner praktiken idag föddes då under och efter Koreakriget, d v s som en permanent överflyttning av barn mellan länder och kontinenter, och världens första internationella adoptionsbyrå grundades därför av den sydkoreanska staten den 20 januari 1954 i form av Adongyanghohoe eller Child Placement Service på engelska, som idag heter Social Welfare Society och som är den adoptionsbyrå som bl a har stått bakom de 10 000 adoptionerna av sydkoreanska barn till Sverige.


Det var just Sydkoreas första dam presidentfrun Francesca Donner-Rhee som satte sitt namn på Adongyanghohoes eller Child Placement Services grundandedokument och som agerade officiell beskyddare åt adoptionsbyrån och därmed går det att säga att en f d person från Österrike-Ungern kom att grunda och institutionalisera hela den internationella adoptionsverksamheten i både Korea och i världen i övrigt.

Ännu en sydkoreansk tv-dramaserie som har en huvudkaraktär som ska vara utlandsadopterad har snart premiär

Fascinerande att notera att ännu en sydkoreansk populärkulturell produktion i form av en drama-tv-serie som börjar sändas nästa månad handlar om en huvudkaraktär som är utlandsadopterad. Det gäller dramaserien “Vincenzo” som handlar om en italiensk man vid namn Vincenzo Cassano som är adopterad från Sydkorea och som som vuxen återvänder till sitt födelseland då han är kriminell och måste fly från Italien p g a en konflikt i den undre världen.

Den mycket rikliga förekomsten av utlandsadopterade i den sydkoreanska populärkulturen var då ämnet för min avhandling i Korean studies/Koreas språk och kultur ”Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture” som jag försvarade vid Stockholms universitet och publicerade 2005. Redan fr o m 1990-talet började utlandsadopterade från Sydkorea som bodde och levde i Väst att dyka upp i sydkoreanska spelfilmer, romaner, dikter, teaterpjäser, musikaler, popsånger och musikvideos.

I min avhandling argumenterade jag för att det faktum att K-pop-artister sjöng om utlandsadopterade, att sydkoreanska författare skapade utlandsadopterade karaktärer i sina romaner, att sydkoreanska skådespelare spelade utlandsadopterade på de stora scenerna i Sydkorea och att utlandsadopterade förekom frekvent som huvudkaraktärer i sydkoreanska långfilmer och tv-drama-serier var ett sätt för landet och dess befolkning att bearbeta ett nationellt trauma – d v s att över 200 000 sydkoreanska barn har adopterats bort till ett 20-tal västländer sedan 1950-talet och framåt.

Några av dessa karaktärer har utgjorts av utlandsadopterade från Sydkorea i Sverige (i Sverige finns det idag kring 10 000 utlandsadopterade från Sydkorea) och åtskilliga har varit amerikaner som är utlandsadopterade från Sydkorea liksom kanadensare, belgare, fransmän och holländare som har adopterats från Sydkorea.

Vad gäller mer spektakulära karaktärer såsom just den fiktive italienaren Vincenzo Cassano så har bl a en tysk Antifa-ledare som är utlandsadopterad från Sydkorea förekommit i en spelfilm, som sägs ha byggt på en verklig utlandsadopterad man från Sydkorea i Berlin som var aktiv i tyska AFA på 90-talet liksom en irländsk kvinna i en tv-dramaserie som är utlandsadopterad från Sydkorea och som i första avsnittet är aktiv i IRA och bekämpar engelsmännen i Nordirland innan hon tvingas fly till sitt födelseland Sydkorea efter ett misslyckat bombattentat. Dessutom finns det ännu en sydkoreansk tv-dramaserie som handlar om en kriminell utlandsadopterad – om en australiensisk man som är utlandsadopterad från Sydkorea och som är aktiv i Sydneys våldsamma undre värld.

Utöver att förekomsten av alla dessa utlandsadopterade karaktärer antagligen har någon slags katarsiseffekt på den sydkoreanska publiken och på de sydkoreanska konsumenterna av popmusiken, musikvideona, spelfilmerna, dramaserierna, romanerna och scenkonstföreställningarna så handlar det antagligen också om ambivalenta och exotiserande fantasier om Väst och om västerlänningar:

Många sydkoreaner fascineras helt enkelt av Väst och av västerlänningarna och ett sätt att närma sig Väst och västerlänningar är just att uppleva Väst och västerlänningarna via en koreansk kropp – d v s helt enkelt via en utlandsadopterad karaktär – d v s en person som till 100% ser ut som en korean och asiat men som till 100% beter sig som en vit västerlänning.

‘Hallyu Big 3’ Lee Min Ho, Kim Soo-hyun, Song Joong-ki returning with dramas

”Song Joong-ki will be starring in the new tvN Saturday-Sunday drama “Vincenzo,” which will start airing in February.

In the drama, Song Joong-ki will play the character of Vincenzo Cassano, an Italian lawyer and adviser to a mafia organization. He was born in South Korea and adopted by an Italian family. He returns to South Korea after a conflict occurs in the organization.”

Reflektioner kring dokumentärfilmen ”Svenskarna i Koreakriget”

Fr o m idag visar SVT (via SVT Play) äntligen Mikael Hedlunds dokumentär ”Svenskarna i Koreakriget” (2020) som handlar om de cirka 1000 svenskar som tjänstgjorde vid Svenska Röda korsets sjukhus i Busan i Sydkorea under det krig som ännu inte har fått ett slut och som räknas som ett av världshistoriens blodigaste dito mätt i antal dödade (liksom i antal skadade) per dygn och dessutom på en mycket begränsad geografisk yta (d v s Koreahalvön blev sannerligen världens slakthus och omvandlades till något av ett månlandskap mellan 1950-53).

https://www.svtplay.se/video/29493928/svenskarna-i-koreakriget

Koreakriget krävde kring 3 miljoner döda och miljontals sårade och skadade och sammanlagt kom exempelvis 1,5 miljoner (vita och svarta) amerikaner att delta i kriget liksom cirka 150 000 Brittiska imperiet-soldater och runt en miljon kineser samt ett dussintal länder till på Syds sida och ytterligare 4-5 länder på Nords sida såsom Sovjet-Ryssland, Polen, Tjeckoslovakien och Bulgarien.

Det framgår med all önskvärd tydlighet i filmen att svenskarna blev djupt fästa vid de koreanska barnen och bara några år efter kriget anlände sedan det första av sammanlagt 10 000 barn från Sydkorea till Sverige för att adopteras som ett direkt resultat av denna svenska insats under Koreakriget. De 1000 svenskarna som var på plats på Koreahalvön 1950-53 kom sedan att följas av 100 000-tals andra svenskar inräknat alla svenskar som någon gång har besökt och bott i ett land utanför västvärlden sedan 1950 och fram tills idag för att delta i någon form av räddnings-, katastrof-, hjälp- och biståndsinsats.

Faktum är att det just var i Korea som hela den moderna västerländska adoptions- och biståndsverksamheten i och till den icke-västerländska världen inleddes och det var också där som Sveriges fortfarande ohotade guldplats inom både adoptionsvärlden och biståndsvärlden föddes och inleddes, d v s inget annat s k folkslag på jorden har per capita adopterat så många icke-västerländska barn som just svenskarna och inget annat s k folkslag på jorden har per capita rest ut till den icke-västerländska världen som just svenskarna och likaså har ingen annan stat i världen skänkt så mycket pengar i bistånd per capita till den icke-västerländska världen som just Sverige.

Innan Koreakriget hade svenskar visserligen också deltagit i olika insatser i icke-västerländska länder såsom 600 svenskar som verkade i den belgiska kolonin Kongo mellan 1880-1930 men utöver missionärerna så handlade det inte om någon biståndsinsats på något sätt såsom det gjorde för Korea-svenskarna utan om ett folkmordsliknande kolonialt projekt som Kongo-svenskarna deltog i.

En aspekt av Koreakriget som är långt mindre känd är att en hel del västerländska högerextremister var på plats på Koreahalvön under Koreakriget 1950-53 och även en del svenska sådana. Flera av de västeuropeiska soldaterna som stred under FN-flagg i exempelvis fransk, belgisk och holländsk uniform var f d SS-soldater bland vilka en del sedermera deltog i flera andra konflikter som legosoldater i regionen på 1950- och 60-talen såsom i Vietnamkriget.

Bland de kring 1000 svenskar som deltog i kriget var åtminstone ett 15-tal f d Finlandsfrivilliga vilka i flera fall dessutom hade varit medlemmar i olika nazistpartier såsom bl a Åke J Ek, Lennart Hansson och Folke Engholm. Dessa högerextrema Korea-svenskar kom sedan att bilda världens första vänskapsförening för Korea redan 1951 – d v s världens första förening för Korea som inte var en förening som grundades och drevs av koreaner själva – d v s Svensk-koreanska föreningen (Swedish Korean Society). Svensk-koreanska föreningen, som redan från start grundades, leddes och kontrollerades av de högerextrema Korea-svenskarna, kom sedan under flera år att vara den viktigaste föreningen för alla svenskar som hade någon slags relation till Korea och koreaner – landets adoptivföräldrar, de hemvändande svenska officerarna som hade tjänstgjort i FN-tjänst vid gränsbyn mellan Nord- och Sydkorea Panmunjom och alla de svenskar som hade tjänstgjort under kriget liksom även därefter som biståndsarbetare, missionärer, sjuksköterskor och läkare.

Så minns jag Kim Ki-duk

Jag träffade den idag så firade och prisbelönte sydkoreanske filmregissören Kim Ki-duk, som hastigt gick bort i covid-19 i Lettland igår, på Göteborgs filmfestival på 90-talet inför en inte särskilt stor publik alls, d v s då var han inte känd alls i Sverige och de flesta av oss som såg hans filmer som visades och som lyssnade på honom när han på koreanska och via tolk och ganska blyg och timid berättade om sina filmer var antingen invandrade eller adopterade från Sydkorea eller majoritetssvenska cineaster som redan då hade börjat upptäcka det begynnande sydkoreanska filmundret.


När jag sedan några år senare skrev min avhandling i Koreas språk och kultur/Korean studies vid Stockholms universitet inkluderade jag hans spelfilm ”Wild Animals” från 1997 i min avhandling då den handlar om en kvinna som är adopterad från Sydkorea och som bor och lever i Paris liksom även om en syd- och en nordkoreansk man vilka i slutet av filmen blir dödade av den adopterade kvinnan vilket ju går att tolka som rätt så symboliskt.
Kim hyste ett stort intresse för

alla oss 200 000 adopterade från Sydkorea som idag befinner oss i ett 20-tal västländer och som han i rätt så typisk koreansk vänsternationalistisk anda betraktade som den sydkoreanska arbetarklassens barn som den pro-amerikanska högerextrema militärdiktaturen hade exporterat och sålt till Väst (och vilket framgår i ”Wild Animals”).


Antagligen kände sig Kim också klassmässigt befryndad med oss adopterade då han själv hade arbetarklassbakgrund och när han bodde i Paris på 90-talet kom han i kontakt med adopterade där vilka han umgicks med enligt uppgift från en adopterad kvinna från Sydkorea i Paris som har berättat detta för mig – I Frankrike finns då runt 15 000 adopterade från Sydkorea. Dessutom var det tänkt att Kim skulle regissera ännu en spelfilm som skulle handla om en adopterad kvinna i Europa men som av olika skäl aldrig kom till stånd.


År 2005 fick jag äran att ta emot och ta hand om (och även slutligen säga farväl till på Arlanda flygplats) den likaledes berömde sydkoreanske filmregissören Park Chan-wook när denne besökte Stockholms filmfestival. Jag hade då förmånen att ”hänga” med Park i flera dygn som f ö hellre valde att umgås med delar av Stockholms lilla sydkoreanska diaspora på en koreansk restaurang än att frottera sig med den svenska filmbranschens toppnamn och de svenska stjärnskådespelarna (vilka då väldigt gärna också ville ”hänga” med Park) på en exklusiv mottagning varifrån han och jag helt sonika flydde efter en välkomstdrink på Parks inrådan.


Liksom Kim hyser Park också ett stort intresse för Sydkoreas alla bortadopterade barn – två av hans filmer tematiserar då adoption direkt eller indirekt och fr a ”Lady Vengeance” från 2005 – och då jag också fick i uppdrag att ta hand om Parks fru vilket bl a innebar att jag var tvungen att genomföra en s k shoppingrunda i Stockholms innerstad tillsammans med henne så framkom det att de båda regissörerna bodde grannar och stod mycket nära varandra (Parks fru inhandlade då bl a ett par stickade vantar av typisk skandinavisk typ som hon skulle ge bort i present till Kims fru).


Nedanstående text är då ett utdrag ur min avhandling ”Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture” (2006) som är en av Sveriges allra mest nedladdade och förhoppningsvis därför även mest lästa avhandlingar:


“Kim Ki-duk, Korean cinema’s enfant terrible, is notorious for his uncomfortable and brutal depictions of the repressed and dark underside of modern Korean society with controversial but nonetheless internationally acclaimed titles like The Isle (Sôm) (1999), Address Unknown (Such’wi’in pulmyông) (2001), and Spring, Summer, Fall, Winter…and Spring (Pom, yôrûm, kaûl kûrigo pom) (2003).


Kim has a bad reputation for a violent and often cruel use of women not to mention animals in his works and Wild Animals, with its strong misogynist undertone, is no exception, even if it may be possible to interpret Kim’s grotesque female portraits as a subtle criticism of the ugly treatment of women as second-class citizens in contemporary Korea.


Former factory worker and marine soldier Kim Ki-duk comes from a poor family background and lacks a formal education unlike many of his film directing colleagues, a situation that has enabled him to create stories centred around the most marginalized people in what has otherwise been depicted as the successful development of modern Korea.


Debuting in 1996, self-trained as a film director, and firmly distancing himself from what he calls the mainstream ‘intellectual’ and ‘aesthetic’ trend of Korean cinema, Kim Ki-duk is renowned for his low-budget films, produced with an incredible speed and sometimes even without any celebrity actors or actresses at all in the roles.12 This fact has resulted in frequent comparisons with fellow Korean director Kim Ki-young, another legendary autodidact and outsider in the history of Korean film.


Kim has taken on forbidden and forgotten social problems such as teenage and military prostitution, incest, and mixed-race children and orphans, and it is no surprise that his second feature film Wild Animals (1997) engaged with the adoption issue. Interestingly, after having received an award at the Berlin International Film Festival in 2004, Kim announced that he has plans for a new film about the life of a female adopted Korean in Europe.


Kim Ki-duk has never been a commercial success in his own country even if he has acquired a certain cult status, while on the other hand he has been well received by Western film critics and won several prestigious prizes at different international film festivals like those held in Venice, Toronto, Rotterdam and San Francisco. Consequently the drama thriller Wild Animals, which also screened at the Vancouver International Film Festival, did not even reach the 1997 top ten list of the most visited domestic films at the Korean box office.
Based on his own experiences in Paris between 1990-92 as a wandering street performer selling his own paintings, Wild Animals, like all of his cinematic productions, depicts the cruel nature of life seen through the lives of young and alienated people who live under utter degradation and despair.


The feature film can be seen as a parable of the divided Korean nation as a tragic triangle drama unfolds between three ethnic Koreans whose lives happen to get intertwined with each other in a colourful and thoroughly romanticised French capital: South Korean Ch’ông–hae (literally Blue ocean), played by Cho Chae-hyôn, a star who figures in other works by Kim Ki-duk as well, North Korean Hong–san (Red mountain) who is played by Chang Tong-jik, and adopted Korean Laura, performed by previously unknown actress Chang Ryun.
The world famous French actors Richard Bohringer (Subway, Total Kheops and Tango among others) and Denis Lavant (Les Amants du Pont-Neuf and Beau Travail) play leading roles as a mafia boss and Laura’s boyfriend Emil respectively, and the rest of the cast is populated with French actors, of whom Sasha Lukavina must be mentioned as she is Ch’ông–hae’s Hungarian girlfriend Corinne in the film.


Fundamentally, Wild Animals deals with the relationship between Koreanness and Whiteness told through the perspectives of North Korean Hong-san and South Korean Ch’ông–hae. The film concentrates upon their respective relations to Laura and Corinne, and the development of their fraternal friendship and how they are able to acknowledge each other’s versions of North and South Korean masculinity in a dangerous and hostile Western setting.


The adopted Korean woman Laura is, however, unable to take part in Hong-san’s and Ch’ông–hae’s pan-Korean alliance and homoerotic gaiety, and in the final spectacular scene, she destroys their on-going reunification dream by killing her South and North Korean compatriots. In the film, Whiteness comes to stand for disease and decadence, as adoptive parents are portrayed as abusive and white boyfriends as malicious, while Koreanness is made to stand for brotherhood and masculinity, and even more importantly, for unity and homogeneity.


Wild Animals is also a film overloaded with vain dreams of a better life, misdirected desires to fit in, and fatal misunderstandings played out on the very level of the body. In the course of the film, the boundaries between Koreans and French, as well as between North, South and adopted Koreans become increasingly passed, perforated and blurred, leading up to the tragic but inevitable denouement.”

Åtminstone ett blandat barn som föddes under Koreakriget och som antagligen adopterades bort till Väst hade en svensk biofar

Under Koreakriget befann sig 100 000-tals västerländska män i både Nord- och Sydkorea under de tre år som kriget varade och 1000-tals s k blandade eller mixade barn (d v s med koreanska kvinnor som mödrar) kom till och föddes p g a våldtäkter, sexuella övergrepp och prostitution och ibland säkert också av ren kärlek.

Bland dessa miljontals västerländska män varav de allra flesta var mellan 18-25 år gamla och ungkarlar befann sig också något hundratal svenska män, vilka tjänstgjorde vid Svenska Röda korsets sjukhus i Busan i sydöstra Sydkorea och fram tills nu har jag inte trott att någon av dessa svenska män fick barn med någon koreanska men nu visar det sig att så faktiskt skedde. Det handlade då om läkaren Olof ”Olle” Henschen-Nyman som med all säkerhet fick en son med en kvinna i Busan under brinnande Koreakrig och nu söker ”Olles” son i Sverige efter sin halvbror som antagligen blev bortadopterad till något västland och antagligen till USA.

I’m searching for an unknown half sibling in or from Korea