Kategori: konst

En virtuell-digital ”husesyn”

Efter att vid det här laget ha spenderat alltför många dygn i sitt eget hem kan en väl för en gångs skull bjuda på lite virtuell-digital ”husesyn”:
93873286_10157387259135847_8690802714990346240_n.jpg
 
Jag bor då inte stort och inte heller på en s k fin adress (min horror vacui-präglade tvåa i miljonprogramsområdet Flemingsberg, där det tyvärr skjuts en del titt som tätt, kostade då 180 000 kr för kanske tio år sedan) men genom åren har jag trots allt ändå lyckats samla på mig en del vackra och även i vissa fall påkostade ting.
93375836_10157387265730847_2353255097359663104_n.jpg
93516883_10157387270350847_7625733267479592960_n.jpg
93481267_10157387267985847_4229992416565788672_n.jpg
93378161_10157387263370847_5363534779624980480_n.jpg
93383272_10157387265055847_3452034562060713984_n.jpg
Det handlar bl a om ett antal klassiska klockor (kanske lite väl många Longines-ur dock, vilket måhända kan tyckas vara lite vulgärt), ett antal praktfulla jugendpjäser från Württembergische Metallwarenfabrik (det finns då en orsak till att jag just vad gäller Tyskland så ofta har besökt Baden–Württemberg utöver Bayern och naturligtvis Berlin, Dresden och Hamburg) och ett antal Swedish Grace-verk (Bukowskis säljer då ofta svenska art déco-verk till helt okej priser).
 
93851403_10157387294385847_2510059293865148416_n.jpg
93546192_10157387271490847_1675650841647775744_n.jpg
Vidare gäller det ett antal smått dyrbara reproduktioner av tapeter från bl a Vinterpalatset i Sankt Petersburg, från den franska Troisième République/belle époque-perioden och från William Morris utsökta Water House i London (liksom alltför mycket chinoiserie och japonism) samt ett antal relativt kostsamma reproduktioner av tyger från bl a Huset Tudors, Österrike-Ungerns och Venedigs La Serenissima-guldålder (liksom återigen alltför mycket chinoiserie och japonism men är en adopterad från Östasien så är en, d v s då blir det väl som det blir).
 
93277497_10157387269715847_7681292272930914304_n.jpg
93519801_10157387294525847_8674787078296305664_o.jpg
94422120_10157387269275847_290580470586933248_n.jpg
Slutligen rör det nog alltför dyra/många lampor, lampetter (gärna nybarock), piedestaler (av alla de slag om sanningen ska fram), äkta mattor (Brittiska imperiets zieglermattor är i alla fall min favorit men det är jag väl inte ensam om i anglofila Sverige), ramar (centraleuropeisk Sezession-stil är naturligtvis att föredra för min del), speglar (gärna gustavianska sådana men dem gillar väl alla svenskar men alltför mycket gustavianskt får en samtidigt nästan att vilja bära peruk och vitsminka sig), byster (av alla ens hemska ”guilty pleasure”-idoler så klart), skulpturer (jag har dock tyvärr en förkärlek för den italienska fascistiska och tyska nationalsocialistiska klassicistiska stilen med alla sina vita, nakna och våldsamma machomän), bonader (medeltida och nymedeltida), medusahuvuden och andra artefakter (såsom bl a flakonger, konsoler, smyckesskrin och bokstöd mm som väl ibland härrör från Europas borttynade och ruinerade högborgerlighet liksom störtade och ihjälslagna aristokrati) tillverkade av främst metall, porslin, glas, majolika och marmor som har ropats in på olika auktioner och som minner om allsköns fallna och försvunna imperier för att inte tala om alla böcker, kartor, frimärken och mynt (medan kläderna då är en historia för sig med alla persedlar, huvudbonader, väskor och skor som härrör från och/eller påminner om både de ryska, brittiska, franska, österrikiska och japanska imperierna hur oetiskt och obehagligt det än kan låta).
93476697_10157387259895847_287249792168361984_n.jpg
93991548_10157387298175847_7930508806843269120_o.jpg
92956310_10157387260485847_496103374484144128_n.jpg
93398557_10157387274255847_6834729106215534592_n.jpg

Maastrichts universitet visar Jane Jin Kaisens postkoloniala mockumentär ”Loving Belinda”

Ett evenemangstips till alla som händelsevis råkar befinna sig i holländska Maastricht torsdagen den 12 februari när Maastrichts universitets Centre for Gender and Diversity bl a visar den danska konstnären Jane Jin Kaisens postkoloniala mockumentär ”Loving Belinda” som jag själv spelar i tillsammans med Jane.
85208580_10157789558745795_227455910308478976_n.jpg
 
Jane, som jag har samarbetat med i flera konstutställningar och konstprojekt, var representerad i den sydkoreanska paviljongen under 2019 års Venedigbiennal och Jane och jag spelar adoptivföräldrar till en vit adopterad dotter vid namn Belinda i två mockumentärer – ”Adopting Belinda” (2006) och ”Loving Belinda” (2015).
 
15977330_10154295672550847_7964793071860576827_n.jpg

Svensk mellankrigstidskonst

Svensk konst och svenskt konsthantverk från mellankrigstiden har av olika anledningar alltid fascinerat (och attraherat) mig och nu har jag i varje fall under loppet av en sjuårsperiod lyckats införskaffa en Olof Ahlberg-skulptur, ett Simon Gate-glas samt en Wilhelm Kåge-vas via olika auktioner och kvar är nu ”bara” en Tyra Kleen-litografi samt en Gunnar Hallström-tavla.

 

 

 

81367642_10157046897770847_2843243452026585088_n.jpg

Om den pågående konstutställningen ”3,5%”

#,5.jpg

Missa inte den pågående utställningen ”3,5%” i den s k Bångska våningen på Stureplan 6 i Stockholm som bär kurator Sarah Tawiah Svärds signatur.

 

Utställningen bjuder på verk av 11 icke-vita konstnärer – Fiana Agunbiade-Kolawole, Salad Hilowle, Anna Ting Möller, Shora Dehnavi, Alem Solomon, Mi Tjio, Emma Dominhuez, Cecilia Hei Mee Flumé, Nina Mangalanayagam, Alejandro Montero Bravo och Senay Berhe (och varav två är utlandsadopterade) – och namnet på utställningen refererar till att endast 3,5% av alla konstnärer som ställs ut på Stockholms mest etablerade gallerier är icke-vita.

 

”Genom att belysa en annan blick så ruckar utställningarna på det homogena perspektiv som än i dag är styrande på konstscenen. De konstnärliga uttrycken i utställningen erbjuder en vid bredd där narrativet är den röda tråden, allt från rumsliga installationer till levande materia. Gemensamt för verken är att de alla utgår från rasifiering, exotifiering, mellanförskap och/eller representation.”

1156624-650x.jpg

Öppettider (fram tills den 12/10): ons-fre 12-19, lör-sön 12-17

adress: Bångska våningen, Stureplan 6, 3 vån. Fram till 12/10

kontaktuppgifter:info@tawiahcurating.com, 018-40 20 90

Lyrik och konst på temat internationell adoption och utlandsadopterade

I min ”jakt” på litterära svenskspråkiga (original)texter som på något sätt behandlar internationell adoption och utlandsadopterade så är det nog allra svårast att hitta dikterna (för romanerna och pjäserna har jag nu skapligt bra ”koll” på) då det inte är möjligt (i alla fall inte för min del) att gå igenom mängder av diktsamlingar ”bara” för att just försöka hitta alla de dikter som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade men jag har i varje fall lyckats hitta en dikt författad av Bodil Malmsten liksom en dikt skriven av Ingrid Sjöstrand som kanske är mest känd för att ligga bakom barnbokskaraktären Kalle Vrånglebäck.
Malm.jpg
Namnlöst.jpg
Detsamma gäller f ö konstverk och svenska konstnärers, tecknares, illustratörers och fotografers alster som på något sätt tar upp internationell adoption och utlandsadopterade, d v s även de är mycket svåra att spåra upp och identifiera liksom f ö svenska musikers, kompositörers och artisters sånger och musikstycken som berör internationell adoption och utlandsadopterade även om de är något lättare att hitta.
aaaaa.jpg
aaa.jpg
67132296_2353333008287524_8485253263900278784_n (kopia).jpg
Dock har jag lyckats hitta några verk i varje fall signerade bl a konstnärerna Lars Norrman, Barbro Andersson och Helena Johansson liksom så klart även Karl Werner Gullers och Czesław Słanias frimärke som ingår i serien ”Att leva tillsammans” från 1983 och som jag alltid har tänkt mig föreställer ett adoptivbarn.
cache_800___1603img_3872294_f3f88385f2d802d1f3f3e1697564f706jpg.img.jpeg

Om Lena Andersons karaktärer Linnea, Kotten och Mollan

Besökte igår Lena Anderson-utställningen på Millesgården på Lidingö:

67750612_411918366106020_4648282807691378688_n.jpg

Lenas karaktär Linnea är direkt baserad på hennes adopterade dotter från Sydkorea Nicolina och Linnea/Nicolina bör nog vara världens mest berömda utlandsadopterade mot bakgrund av att bara boken ”Linnea i målarens trädgård” har sålt i över 700 000 exemplar bara i USA samt översatts till 28 olika språk.

68429584_10156654583660847_2702778754224095232_n.jpg

Även Lenas karaktär Kotten är f ö baserad på hennes adopterade dotter Nicolina och Mollan som är ytterligare en av Lenas barnbokskaraktärer är baserad på Nicolinas äldsta dotter som därmed är ”halvasiatiska” och blandad.

 

67830292_10156654583835847_719379633073553408_n.jpg

Var systrarna Lisbet och Gocken Jobs åt det högerextrema hållet?

Fascinerande (i alla fall för mig) att konstatera att systrarna Jobs (d v s Lisbet och Gocken Jobs) bror Peer Jobs som tryckte systrarnas mönster var organiserad nazist (och närmare bestämt i Nationalsocialistiska arbetarepartiet som också kallades Lindholmspartiet) och den fråga jag nu ställer mig är så klart om någon av eller de båda systrarna också var högerextremt lagd/a?
 
Det heter ju ibland att Kamprad möblerade folkhemmet och att systrarna Jobs smyckade detsamma och tänk om det är så att det i båda fallen handlade om gamla lindholmsnazister? Om så är fallet så har det så klart ingen betydelse i sig annat än att det än en gång illustrerar att så många av 1900-talet svenska kändisar en gång var åt det högerextrema hållet och inte minst verkar detta ha gällt ett relativt stort antal kreatörer, entreprenörer, företagare och industrialister (såsom exempelvis ICA, ASEA, IKEA, Skanska, Gulins, Getinge, Myresjöhus, Kockums, Rausing, Weibulls m fl m fl).
 
 
”För det är med hjälp av nostalgins lockande eggelse man sugs in i de rum som såväl boken som utställningen åter öppnar. I den första av de sex gemaken på Thielska hänger en baldakin av Gocken Jobs metervara Trollslända, precis som de tygdrapor som böljade i NK:s tak vid 1945 års utställning ”När skönheten kom till byn”, döpt efter Lisbets make Lille Bror Söderlundhs visa.
 
Här visades såväl Lisbets och Gockens skapelser som brodern Peer Jobs tryckarkonst – det var han som tillsammans med hustrun Harriet Jobs startade Jobs handtryck – systern Gitt Jobs-Hidles mattor och mamma Elisabet Wisén-Jobs broderier. Och när man kliver in i det andra av sex Jobsrum på Thielska fullständigt golvas besökaren av en minneskavalkad. Här trängs alla småmönstrade tyger – Gockens ”Karameller”, Lisbets ”Ringar” och hennes somriga ”Smultron” som stora delar av min årskull hade som bebismössa eller förklädesklänning på 1970-talet. Ja här möts vi, generationer av Jobsdyrkare, förenade i minnen av de hemsydda kläder som visas mitt i rummet, några av dem blusar skapade av sjalar och dukar.”

Är Stadsbiblioteket och Konserthuset i Stockholm, Götaplatsen i Göteborg och miljonprogramsområden som Fittja, Gårdsten och Rosengård en hyllning till den s k vita rasen?

Är Stadsbiblioteket och Konserthuset i Stockholm, Götaplatsen i Göteborg och stadsdelar som Fittja, Tensta, Skärholmen, Gårdsten, Hammarkullen och Rosengård en hyllning till den s k vita rasen?
 
Arkitekturhistorikern Eva Eriksson ”svarar” idag i form av en understreckare på Per I Gedin:s uppmärksammade bok ”När Sverige blev modernt” från förra året, som hävdar att den svenska arkitekturen, designen och estetiken från 1920-talet och fram tills 1970-talet genomsyrades av ett rastänkande.
 
Gedin menar att när rastänkandet slog igenom i Sverige med full kraft i början av 1900-talet och blev en integrerad del av både det moderna svenska nationsbyggandet som inleddes efter unionsupplösningen med Norge 1905 och av den socialistiska välfärdsstaten som sjösattes på 1930-talet så kom rastänkandet också att manifesteras i den svenska art déco-stilen som ofta kallas Swedish Grace, i den svenska funktionalismen som slog igenom på Stockholmsutställningen 1930 och som nådde sin kulmen med miljonprogramsområdena som uppfördes mellan 1965-75 och som väl ibland också kallas den svenska brutalismen.
 
Denna tes gör att en del menar att både 1920-talets Swedish Grace-estetik, 1930-, 40- och 50-talens världsberömda svenska funktionalism som ibland också kallas Swedish Modern och miljonprogramsområdens höghus från 1960- och 70-talen är en enda stor hyllning till den s k vita rasen och specifikt till de s k nordiskt vita kropps- och utseendetyperna som ansågs karaktärisera de infödda majoritetssvenskarna som under 1900-talet betraktades som vitast av alla folk på jorden.
 
Det står utom allt tvivel att Eriksson tvivlar på denna tes och menar att de progressiva och rentav socialistiska aspekterna av den svenska funktionalismen, folkhemsbygget och välfärdsstaten trumfade rastänkandet men tänk om det progressiva tänkandet faktiskt gick hand i hand med rastänkandet just i Sverige, d v s folkhemsprojektet var helt enkelt samtidigt också ett s k rasprojekt som handlade om att göra livet både funktionellt och vackert för de s k nordiskt vita infödda majoritetssvenskarna?
 
Den på Stockholmsutställningen (som besöktes av fyra miljoner människor) kanske mest centrala paviljongen ”Svea rike”, som då verkligen var en hyllning till den s k nordiskt vita rasen i form av de infödda majoritetssvenskarna (d v s deras kroppsmått, utseendeaspekter, karaktärsdrag o s v), och vars ena våningsplan helt och hållet ägnades åt den på den tiden världsledande svenska ras(spets)forskningen, hade f ö som motto (d v s detta citat som då härrör från Viktor Rydberg stod att läsa ovanför porten och huvudingången till paviljongen) ”Till ariskt blod, det renaste och äldsta, till svensk jag vigdes av en vänlig norna”.
 
 
”Inledningsvis påstår Gedin att funktionalismen ”hade sitt ursprung i förra sekelskiftets rasideologier, som sedan smältes samman med Le Corbusiers stora inflytande på trettiotalets tongivande arkitekter i Sverige, vilka dominerade stadsbyggandet och därmed folkhemsbyggandet för decennier framåt”. I ett svep görs därmed dessa svenska arkitekter till syndabockar för allt vad Gedin anser vara missgrepp i den svenska arkitekturen, i all synnerhet 60-talets allmänt kritiserade miljonprogram.”
 
(…)
 
”I Gedins granskning av funktionalismen spelar Stockholmsutställningen 1930 en huvudroll. Han lägger där stor tonvikt vid en paviljong som kallades ”Svea rike”, som även dokumenterades utförligt i en ca 100-sidig skrift med samma namn. Den innehåller ett par sidor med rasbiologiska kopplingar, där svenska folket sägs bestå av olika ”rastyper” (”nordiska rastyper”, ”svensk-valloner”, ”finnar” och ”lappar”). Det är givetvis graverande och vittnar om hur utbredda sådana föreställningar var under 30-talet och om den naivitet som omgärdade dem.”
 
(…)
 
”Det raka strecket från funktionalismens pionjärer till 60-talets miljonprogram hoppar över det viktigaste skedet i 1900-talets svenska bostadshistoria, nämligen 40- och 50-talens bostadsbyggande i Sverige med dess socialt inriktade bostadspolitik. Det var då, efter andra världskriget, som den svenska bostadsnöden äntligen började upphävas på bred front och utan kategoriområden dömda att bli slum. Det var då landets främsta arkitekter sysslade med bostäder för vanligt folk, och den svenska bostadsarkitekturen blev ett föredöme för återuppbyggandet av sönderbombade städer på andra håll i Europa.
 
Det var inte de raka linjerna och tråkiga lådorna som gällde. Det var moderna välutrustade bostäder som kopplades samman i krokiga linjer mellan omsorgsfullt anlagda grönstråk. Det var genomstuderade lägenhetsplaner, där arkitekterna med funktionalismens frihet kunde öppna upp för ljus och luft utan trånga bakgårdar.”
52412045_10156248443555847_1836543142644416512_n.jpg

En namnlista över svenska konstnärer som har varit knutna till och organiserade i den svenska extremhögern

Svenska litteraturvetare som Bibi Jonsson och Jimmy Vulovic har på senare år studerat några av den svenska extremhögerns författare och likaså har svenska journalister och författare såsom Per Svensson och Agneta Pleijel gjort detsamma medan Anders Carlberg nyligen undersökte den svenska extremhögerns musiker men det är dock än så länge rätt så tunt vad gäller forskningen om den svenska extremhögerns konstnärer och här nedan följer därför ett urval av desamma med angivande av medlemskap:
 
Olof Ahlberg, Stockholm: Samfundet Manhem (SM) 1934, Svensk opposition 1941 (SO), Riksföreningen Sverige-Tyskland (RST) 1942-43
Gustaf Alexandersson, Ålsten: SO 1941
Almar Bech, Stockholm: SO 1941
Manne Bergh, Malmö: Svensk socialistisk samling (SSS) 1938-45
Sigge Bergström: Gymniska förbundet (GF) 1929, Svea rike (SR) 1934
Engelbert Bertel-Nordström, Stockholm: Svensk-tyska föreningen (STF) 1937, RST 1938-43, SO 1941
Gideon Börje, Stockholm: SO 1941
Bengt Carlberg, Stockholm: SO 1941
Gösta Chatham, Stockholm: RST 1942-44, Svenska socialistiska partiet (SSP) 1942, SO 1943, Sveriges nationella förbund (SNF) 1944-61
Agnes Cleve-Jonand, Stockholm: SO 1941, RST 1942, Hjälpkommittén för Tysklands barn (HTB) 1945
Johannes Collin, Lund: RST 1942-43
Ewald Dahlskog, Stockholm: HTB 1945
Bertil Damm: GF 1930, SM 1934
Allan Egnell, Stockholm: SO 1941
Emil Ekman, Stockholm: SO 1941
Elsa Ekman-Eurén, Stockholm: SO 1941
Ossian Elgström, Torekov: GF 1930, SM 1934, RST 1938-39, SO 1941, Sällskapet för svensk fostran (SSF) 1941
Birger Ericsson, Stockholm: SO 1941
Olov Eriksson, Hudiksvall: SO 1941
Anna Fickweiler, Stockholm: RST 1942-43
Åke Gershammar, Båstad: SO 1941
Gunnar Hallström: SM 1934, SR 1934
Sven Hellstrand, Stockholm: SO 1941
John Holmbäck, Haraby: SO 1941
Béla Hradil, Helsingborg: RST 1942-43
Tyra Kleen: Sveriges religiösa reformförbund (SRR) 1930
Sven Kumlin, Stockholm: SO 1941
Christer Larsson, Tortuna: SO 1941
Gösta Lindell-Kjell, Stenberga: SO 1941
John Malm, Stockholm: SO 1941
Carl Milles: GF 1931, RST 1938
Gunnar Modin, Sollefteå: RST 1941
Einar Nerman: SSF 1936
Arthur Nordmark, Sundsvall: SO 1941
Ernst Norlind: SRR 1930
Maud Ostberg, Stockholm: SO 1941
Gustaf Poege, Stockholm: SO 1941, RST 1941
Reinhold von Rosen, Nyköping: HTB 1945
Sven Ryberg, Stockholm: SO 1941
Max Röing, Malmö: SO 1941, RST 1942
Gustav von Sparrwenfält, Stockholm: SO 1941
Gösta Stavåsen, Stockholm: SSS 1940-42, Waffen-SS (W-SS) 1943-44
Tore Strindberg: GF 1929, SM 1934
Erik Sundblad, Hörby: RST 1942
Knut Svanholm, Arboga: SO 1941, RST 1943, HTB 1945
Gustav Svensson, Stockholm: SO 1941
Olof Thunman: GF 1928-31, SM 1934
Nils Tirén: Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP) 1931
A Valdur, Vallkärra: RST 1942-43
Axel Wallert: SSP 1943, HTB 1945
David Wallin: GF 1929, SM 1934, SR 1934
Jonas Åkesson, Bjärred: SO 1941, RST 1942-43

Om den högerradikala författaren Ernst C:son Bredberg

Jessica Kempe skriver idag i DN Kultur om Mjellby konstmuseums pågående utställning om 1918 års svenska avantgardistiska konstnärer som levde och verkade i en tid när den gamla världen hade gått under:
 
”Det är en svidande påminnelse om 1918 års sammansatta krafter; om nöd, uppror och politisk handlingskraft, om sorg och framtidstro, depression och optimism, nationalkonservativ repression mot frihetlig liberalism och socialism.”
 
Ett av de verk som ställs ut är konstnären Einar Jolins (vars son antisemiten och historierevisionisten Christopher Jolin f ö kom att bli en av Sverigedemokraternas grundare) berömda porträtt av författaren Ernst C:son Bredberg som sedermera kom att bli högerradikal, katolik och medlem i Sveriges nationella förbund och Samfundet Manhem samt en glödande pro-falangist och Franco-sympatisör under och efter Spanska inbördeskriget.
 
fe461bee1218025fe56390b1ee61b218.jpg