Kategori: konst

Lyrik och konst på temat internationell adoption och utlandsadopterade

I min ”jakt” på litterära svenskspråkiga (original)texter som på något sätt behandlar internationell adoption och utlandsadopterade så är det nog allra svårast att hitta dikterna (för romanerna och pjäserna har jag nu skapligt bra ”koll” på) då det inte är möjligt (i alla fall inte för min del) att gå igenom mängder av diktsamlingar ”bara” för att just försöka hitta alla de dikter som handlar om internationell adoption och utlandsadopterade men jag har i varje fall lyckats hitta en dikt författad av Bodil Malmsten liksom en dikt skriven av Ingrid Sjöstrand som kanske är mest känd för att ligga bakom barnbokskaraktären Kalle Vrånglebäck.
Malm.jpg
Namnlöst.jpg
Detsamma gäller f ö konstverk och svenska konstnärers, tecknares, illustratörers och fotografers alster som på något sätt tar upp internationell adoption och utlandsadopterade, d v s även de är mycket svåra att spåra upp och identifiera liksom f ö svenska musikers, kompositörers och artisters sånger och musikstycken som berör internationell adoption och utlandsadopterade även om de är något lättare att hitta.
aaaaa.jpg
aaa.jpg
67132296_2353333008287524_8485253263900278784_n (kopia).jpg
Dock har jag lyckats hitta några verk i varje fall signerade bl a konstnärerna Lars Norrman, Barbro Andersson och Helena Johansson liksom så klart även Karl Werner Gullers och Czesław Słanias frimärke som ingår i serien ”Att leva tillsammans” från 1983 och som jag alltid har tänkt mig föreställer ett adoptivbarn.
cache_800___1603img_3872294_f3f88385f2d802d1f3f3e1697564f706jpg.img.jpeg

Om Lena Andersons karaktärer Linnea, Kotten och Mollan

Besökte igår Lena Anderson-utställningen på Millesgården på Lidingö:

67750612_411918366106020_4648282807691378688_n.jpg

Lenas karaktär Linnea är direkt baserad på hennes adopterade dotter från Sydkorea Nicolina och Linnea/Nicolina bör nog vara världens mest berömda utlandsadopterade mot bakgrund av att bara boken ”Linnea i målarens trädgård” har sålt i över 700 000 exemplar bara i USA samt översatts till 28 olika språk.

68429584_10156654583660847_2702778754224095232_n.jpg

Även Lenas karaktär Kotten är f ö baserad på hennes adopterade dotter Nicolina och Mollan som är ytterligare en av Lenas barnbokskaraktärer är baserad på Nicolinas äldsta dotter som därmed är ”halvasiatiska” och blandad.

 

67830292_10156654583835847_719379633073553408_n.jpg

Var systrarna Lisbet och Gocken Jobs åt det högerextrema hållet?

Fascinerande (i alla fall för mig) att konstatera att systrarna Jobs (d v s Lisbet och Gocken Jobs) bror Peer Jobs som tryckte systrarnas mönster var organiserad nazist (och närmare bestämt i Nationalsocialistiska arbetarepartiet som också kallades Lindholmspartiet) och den fråga jag nu ställer mig är så klart om någon av eller de båda systrarna också var högerextremt lagd/a?
 
Det heter ju ibland att Kamprad möblerade folkhemmet och att systrarna Jobs smyckade detsamma och tänk om det är så att det i båda fallen handlade om gamla lindholmsnazister? Om så är fallet så har det så klart ingen betydelse i sig annat än att det än en gång illustrerar att så många av 1900-talet svenska kändisar en gång var åt det högerextrema hållet och inte minst verkar detta ha gällt ett relativt stort antal kreatörer, entreprenörer, företagare och industrialister (såsom exempelvis ICA, ASEA, IKEA, Skanska, Gulins, Getinge, Myresjöhus, Kockums, Rausing, Weibulls m fl m fl).
 
 
”För det är med hjälp av nostalgins lockande eggelse man sugs in i de rum som såväl boken som utställningen åter öppnar. I den första av de sex gemaken på Thielska hänger en baldakin av Gocken Jobs metervara Trollslända, precis som de tygdrapor som böljade i NK:s tak vid 1945 års utställning ”När skönheten kom till byn”, döpt efter Lisbets make Lille Bror Söderlundhs visa.
 
Här visades såväl Lisbets och Gockens skapelser som brodern Peer Jobs tryckarkonst – det var han som tillsammans med hustrun Harriet Jobs startade Jobs handtryck – systern Gitt Jobs-Hidles mattor och mamma Elisabet Wisén-Jobs broderier. Och när man kliver in i det andra av sex Jobsrum på Thielska fullständigt golvas besökaren av en minneskavalkad. Här trängs alla småmönstrade tyger – Gockens ”Karameller”, Lisbets ”Ringar” och hennes somriga ”Smultron” som stora delar av min årskull hade som bebismössa eller förklädesklänning på 1970-talet. Ja här möts vi, generationer av Jobsdyrkare, förenade i minnen av de hemsydda kläder som visas mitt i rummet, några av dem blusar skapade av sjalar och dukar.”

Är Stadsbiblioteket och Konserthuset i Stockholm, Götaplatsen i Göteborg och miljonprogramsområden som Fittja, Gårdsten och Rosengård en hyllning till den s k vita rasen?

Är Stadsbiblioteket och Konserthuset i Stockholm, Götaplatsen i Göteborg och stadsdelar som Fittja, Tensta, Skärholmen, Gårdsten, Hammarkullen och Rosengård en hyllning till den s k vita rasen?
 
Arkitekturhistorikern Eva Eriksson ”svarar” idag i form av en understreckare på Per I Gedin:s uppmärksammade bok ”När Sverige blev modernt” från förra året, som hävdar att den svenska arkitekturen, designen och estetiken från 1920-talet och fram tills 1970-talet genomsyrades av ett rastänkande.
 
Gedin menar att när rastänkandet slog igenom i Sverige med full kraft i början av 1900-talet och blev en integrerad del av både det moderna svenska nationsbyggandet som inleddes efter unionsupplösningen med Norge 1905 och av den socialistiska välfärdsstaten som sjösattes på 1930-talet så kom rastänkandet också att manifesteras i den svenska art déco-stilen som ofta kallas Swedish Grace, i den svenska funktionalismen som slog igenom på Stockholmsutställningen 1930 och som nådde sin kulmen med miljonprogramsområdena som uppfördes mellan 1965-75 och som väl ibland också kallas den svenska brutalismen.
 
Denna tes gör att en del menar att både 1920-talets Swedish Grace-estetik, 1930-, 40- och 50-talens världsberömda svenska funktionalism som ibland också kallas Swedish Modern och miljonprogramsområdens höghus från 1960- och 70-talen är en enda stor hyllning till den s k vita rasen och specifikt till de s k nordiskt vita kropps- och utseendetyperna som ansågs karaktärisera de infödda majoritetssvenskarna som under 1900-talet betraktades som vitast av alla folk på jorden.
 
Det står utom allt tvivel att Eriksson tvivlar på denna tes och menar att de progressiva och rentav socialistiska aspekterna av den svenska funktionalismen, folkhemsbygget och välfärdsstaten trumfade rastänkandet men tänk om det progressiva tänkandet faktiskt gick hand i hand med rastänkandet just i Sverige, d v s folkhemsprojektet var helt enkelt samtidigt också ett s k rasprojekt som handlade om att göra livet både funktionellt och vackert för de s k nordiskt vita infödda majoritetssvenskarna?
 
Den på Stockholmsutställningen (som besöktes av fyra miljoner människor) kanske mest centrala paviljongen ”Svea rike”, som då verkligen var en hyllning till den s k nordiskt vita rasen i form av de infödda majoritetssvenskarna (d v s deras kroppsmått, utseendeaspekter, karaktärsdrag o s v), och vars ena våningsplan helt och hållet ägnades åt den på den tiden världsledande svenska ras(spets)forskningen, hade f ö som motto (d v s detta citat som då härrör från Viktor Rydberg stod att läsa ovanför porten och huvudingången till paviljongen) ”Till ariskt blod, det renaste och äldsta, till svensk jag vigdes av en vänlig norna”.
 
 
”Inledningsvis påstår Gedin att funktionalismen ”hade sitt ursprung i förra sekelskiftets rasideologier, som sedan smältes samman med Le Corbusiers stora inflytande på trettiotalets tongivande arkitekter i Sverige, vilka dominerade stadsbyggandet och därmed folkhemsbyggandet för decennier framåt”. I ett svep görs därmed dessa svenska arkitekter till syndabockar för allt vad Gedin anser vara missgrepp i den svenska arkitekturen, i all synnerhet 60-talets allmänt kritiserade miljonprogram.”
 
(…)
 
”I Gedins granskning av funktionalismen spelar Stockholmsutställningen 1930 en huvudroll. Han lägger där stor tonvikt vid en paviljong som kallades ”Svea rike”, som även dokumenterades utförligt i en ca 100-sidig skrift med samma namn. Den innehåller ett par sidor med rasbiologiska kopplingar, där svenska folket sägs bestå av olika ”rastyper” (”nordiska rastyper”, ”svensk-valloner”, ”finnar” och ”lappar”). Det är givetvis graverande och vittnar om hur utbredda sådana föreställningar var under 30-talet och om den naivitet som omgärdade dem.”
 
(…)
 
”Det raka strecket från funktionalismens pionjärer till 60-talets miljonprogram hoppar över det viktigaste skedet i 1900-talets svenska bostadshistoria, nämligen 40- och 50-talens bostadsbyggande i Sverige med dess socialt inriktade bostadspolitik. Det var då, efter andra världskriget, som den svenska bostadsnöden äntligen började upphävas på bred front och utan kategoriområden dömda att bli slum. Det var då landets främsta arkitekter sysslade med bostäder för vanligt folk, och den svenska bostadsarkitekturen blev ett föredöme för återuppbyggandet av sönderbombade städer på andra håll i Europa.
 
Det var inte de raka linjerna och tråkiga lådorna som gällde. Det var moderna välutrustade bostäder som kopplades samman i krokiga linjer mellan omsorgsfullt anlagda grönstråk. Det var genomstuderade lägenhetsplaner, där arkitekterna med funktionalismens frihet kunde öppna upp för ljus och luft utan trånga bakgårdar.”
52412045_10156248443555847_1836543142644416512_n.jpg

En namnlista över svenska konstnärer som har varit knutna till och organiserade i den svenska extremhögern

Svenska litteraturvetare som Bibi Jonsson och Jimmy Vulovic har på senare år studerat några av den svenska extremhögerns författare och likaså har svenska journalister och författare såsom Per Svensson och Agneta Pleijel gjort detsamma medan Anders Carlberg nyligen undersökte den svenska extremhögerns musiker men det är dock än så länge rätt så tunt vad gäller forskningen om den svenska extremhögerns konstnärer och här nedan följer därför ett urval av desamma med angivande av medlemskap:
 
Olof Ahlberg, Stockholm: Samfundet Manhem (SM) 1934, Svensk opposition 1941 (SO), Riksföreningen Sverige-Tyskland (RST) 1942-43
Gustaf Alexandersson, Ålsten: SO 1941
Almar Bech, Stockholm: SO 1941
Manne Bergh, Malmö: Svensk socialistisk samling (SSS) 1938-45
Sigge Bergström: Gymniska förbundet (GF) 1929, Svea rike (SR) 1934
Engelbert Bertel-Nordström, Stockholm: Svensk-tyska föreningen (STF) 1937, RST 1938-43, SO 1941
Gideon Börje, Stockholm: SO 1941
Bengt Carlberg, Stockholm: SO 1941
Gösta Chatham, Stockholm: RST 1942-44, Svenska socialistiska partiet (SSP) 1942, SO 1943, Sveriges nationella förbund (SNF) 1944-61
Agnes Cleve-Jonand, Stockholm: SO 1941, RST 1942, Hjälpkommittén för Tysklands barn (HTB) 1945
Johannes Collin, Lund: RST 1942-43
Ewald Dahlskog, Stockholm: HTB 1945
Bertil Damm: GF 1930, SM 1934
Allan Egnell, Stockholm: SO 1941
Emil Ekman, Stockholm: SO 1941
Elsa Ekman-Eurén, Stockholm: SO 1941
Ossian Elgström, Torekov: GF 1930, SM 1934, RST 1938-39, SO 1941, Sällskapet för svensk fostran (SSF) 1941
Birger Ericsson, Stockholm: SO 1941
Olov Eriksson, Hudiksvall: SO 1941
Anna Fickweiler, Stockholm: RST 1942-43
Åke Gershammar, Båstad: SO 1941
Gunnar Hallström: SM 1934, SR 1934
Sven Hellstrand, Stockholm: SO 1941
John Holmbäck, Haraby: SO 1941
Béla Hradil, Helsingborg: RST 1942-43
Tyra Kleen: Sveriges religiösa reformförbund (SRR) 1930
Sven Kumlin, Stockholm: SO 1941
Christer Larsson, Tortuna: SO 1941
Gösta Lindell-Kjell, Stenberga: SO 1941
John Malm, Stockholm: SO 1941
Carl Milles: GF 1931, RST 1938
Gunnar Modin, Sollefteå: RST 1941
Einar Nerman: SSF 1936
Arthur Nordmark, Sundsvall: SO 1941
Ernst Norlind: SRR 1930
Maud Ostberg, Stockholm: SO 1941
Gustaf Poege, Stockholm: SO 1941, RST 1941
Reinhold von Rosen, Nyköping: HTB 1945
Sven Ryberg, Stockholm: SO 1941
Max Röing, Malmö: SO 1941, RST 1942
Gustav von Sparrwenfält, Stockholm: SO 1941
Gösta Stavåsen, Stockholm: SSS 1940-42, Waffen-SS (W-SS) 1943-44
Tore Strindberg: GF 1929, SM 1934
Erik Sundblad, Hörby: RST 1942
Knut Svanholm, Arboga: SO 1941, RST 1943, HTB 1945
Gustav Svensson, Stockholm: SO 1941
Olof Thunman: GF 1928-31, SM 1934
Nils Tirén: Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP) 1931
A Valdur, Vallkärra: RST 1942-43
Axel Wallert: SSP 1943, HTB 1945
David Wallin: GF 1929, SM 1934, SR 1934
Jonas Åkesson, Bjärred: SO 1941, RST 1942-43

Om den högerradikala författaren Ernst C:son Bredberg

Jessica Kempe skriver idag i DN Kultur om Mjellby konstmuseums pågående utställning om 1918 års svenska avantgardistiska konstnärer som levde och verkade i en tid när den gamla världen hade gått under:
 
”Det är en svidande påminnelse om 1918 års sammansatta krafter; om nöd, uppror och politisk handlingskraft, om sorg och framtidstro, depression och optimism, nationalkonservativ repression mot frihetlig liberalism och socialism.”
 
Ett av de verk som ställs ut är konstnären Einar Jolins (vars son antisemiten och historierevisionisten Christopher Jolin f ö kom att bli en av Sverigedemokraternas grundare) berömda porträtt av författaren Ernst C:son Bredberg som sedermera kom att bli högerradikal, katolik och medlem i Sveriges nationella förbund och Samfundet Manhem samt en glödande pro-falangist och Franco-sympatisör under och efter Spanska inbördeskriget.
 
fe461bee1218025fe56390b1ee61b218.jpg

Antirasistiska Flemingsberg

Här är Carina Tigervall och jag i gott sällskap tillsammans med bl a Emma Arneback, Jan Jämte, Nick Jones, Sven Lindqvist, Masoud Kamali, Magnus Linton, Fanna Ndow Norrby, Lawen Mohtadi och Devrim Mavi m fl under signumet Ohe på biblioteket i Flemingsberg som har utmärkt sig för att engagera sig i postkoloniala och antirasistiska frågor och som ligger granne med Svenska kyrkan som likaså har utmärkt sig för detsamma (en process som f ö inleddes av Stockholms stifts antifascistiska biskop Eva Brunne när denna var kyrkoherde i Flemingsberg).
Ohe Minoriteter.jpg
 
Signumet Ohe heter då normalt och på alla andra bibliotek i landet ”Minoriteter” och på Ohe-hyllan kunde åtminstone tidigare mer eller mindre rasbiologiska studier av olika minoriteter hittas men Flemingsbergs bibliotek har då i postkolonial och antirasistisk (och ”bibliotekarieaktivistisk”) anda i stället valt att kalla och döpa om Ohe-signumet/hyllan till ”Rasism – antirasism – diskriminering”.
 
Framför både biblioteket och kyrkan i Grantorp i Flemingsberg, där kring 85% av invånarna har utländsk bakgrund och flertalet från länder utanför Europa, hittas även Pye Engströms (som f ö intressant nog föddes i Pyeongchang i dagens Sydkorea under den japanska kolonialtiden där vinter-OS nyligen ägde rum då hennes föräldrar råkade befinna sig i det dåvarande Japanska imperiet 1928) antirasistiska skulpturgrupp ”Fredens rike” från 1991 som dels utgår ifrån Bibelversen ”Då skola vargar bo tillsammans med lamm…” (Jesaja 11:6-8) och dels utgår ifrån de starka motsättningar som gällde i Sverige mellan ”invandrare och svenskar” i början på 1990-talet (Ny demokrati, ”Lasermannen”, Vitt ariskt motstånd, Sverigedemokraterna, Ultima Thule, skinheads o s v) och som föreställer typiska ”svenska” djur (grodor, kossor o s v) som kramar och ”gosar” med typiska s k ”exotiska Tredje världen”-djur (elefanter, lejon o s v) och budskapet är då att infödda majoritetssvenskar och utomeuropeiska invandrare (och deras efterkommande) ska ”sluta fred med” och ta hand om varandra.
37337824_10155780923550847_648306385410326528_n.jpg