Radiotips: Idag kl. 13 sommarpratar konstnären Lap-See Lam på P1 som bl a kommer att tala om den s k Kinarestaurangens historia i Sverige, svensk-kinesiska relationer, sinofili och sinofobi. Under de senaste åren har Sommar i P1 breddat sin representation rejält men vad gäller sommarpratare som har någon slags bakgrund i Östasien eller Sydostasien (d v s i Stillahavsasien) så har de tyvärr varit mycket få och tillsammans med Lam så handlar om sammanlagt knappt 10 personer sedan programmet startade 1959 (såsom bl a Li Li, Yukiko Duke, Ola Wong, Angela Gui, Tom Xiong och Patrik Lundberg). Detta beror antagligen i sin tur på att det finns förhållandevis få personer med bakgrund i Östasien eller Sydostasien i den svenska offentligheten till skillnad från exempelvis personer med bakgrund i Latinamerika, subsahariska Afrika eller MENA-regionen. 

”Lap-See Lam rankas som en av Europas 30 mest lovande unga konstnärer av tidningen Forbes. 2021 mottog hon DN:s kulturpris. I sin konst uppmärksammar Lap-See Lam den svenska kinakrogens kulturhistoria som också är del av hennes familjs berättelse. Genom en sorts magisk realism och tekniker som 3D-scanning undersöker hon platsbegreppets relation till föreställningar om kulturell tillhörighet. I sitt program tar Lap-See Lam med lyssnarna genom en tidsportal på en resa från Kina slott, Drakbåten och Ostindiska kompaniet. – Här träffar jag historiska figurer – och försöker lära mig hur tungan och hjärtat hör ihop.”

”Ni har säkert varit och ätit på just en sån restaurang, stammishaket i ditt kvarter. Oftast är den här typen av ställen iögonfallande lika; färgerna går i rött eller grönt, entrén är kanske utsmyckad med ett spetsigt pagoda-tak och inuti restaurangen finns mjuka sitt-bås och en porlande liten damm med karpar. Här kan du äta fyra små rätter, buffé och friterad banan med glass till efterrätt. Ofta heter krogen något med palace eller garden och ska föra din kulinariska upplevelse långt tillbaka till kejsartidens kina, Mittens Rike, Qing-dynastin.

Historisk korrekthet är inte så viktig, så länge den för dig långt bort till en annanstans. Den här typen av restaurang är en drömbild av det kinesiska som frusit i tiden. Och denna drömbild ska nu vakna till liv, genom den här berättelsen.”

”Jag har en personlig koppling till kinakrogar. Min mormor startade en tillsammans med sin bror på Söder i Stockholm i slutet av 70-talet, som sen skulle komma att drivas av mina föräldrar fram till 2014 – jag är med andra ord uppvuxen i den här miljön. Men nu stänger fler och fler restauranger ner – och jag har påbörjat en resa genom landet; med en 3D-scanner fotograferar jag varenda kinakrog jag kan hitta. Jag vet inte vad jag vill med det här arbetet; mer än att jag på något vis vill arkivera den här miljön – innan krogarna försvinner för alltid.

Shirley springer in på kontoret och jag ställer 3D-skannern i mitten av matsalen. Jag duckar bakom ett stenlejon, så att den inte råkar skanna in mig, och så backar jag in i köket. Jag känner igen altaret – ett likadant som vi haft på vårt ställe för att kunna be till restauranggudarna.

Jag känner också igen wokpannorna och det Willow-mönstrade porslinet men Darin-affischen och Skogaholmslimpan är något nytt i just det här köket. Jag kan inte låta bli att snoka… jag passerar frysen och rör mig in mot skafferiet; drar min hand över läskbackar, potatismjöl och bambuskott på konserv. Barndomens minnen dyker upp, jag försöker stå emot men drabbas av en nästan förbjuden känsla av sentimentalitet. Får jag ens känna så här?

För generationerna innan oss, som Shirley och min mormor, var krögarlivet en sorts mellanlandning; ett sätt att tjäna pengar och skapa ett bättre liv för kommande generationer. Kinakrogen, som affärsmodell, var redan väl beprövad i andra länder – och med lite anpassning till den svenska kulturen, så skulle den bli populär även här.

Vi barn och barnbarn skulle utbilda oss – inte jobba i kök eller servera. Klassresan skulle befria oss från att spela med i den här skådeplatsen. Så, här finns inte plats för sentimentalitet eller nostalgi.”

(…)

”Jag står i en högtidlig sal med väggar täckta av sidentapeter. Ett slott? Framför den ena dörren står en skärm av kinesiskt lackverk och på bägge sidorna av den står två stora krukor med apelsinträd. I mitten av salen dukar ett tiotal betjänter upp ett stort ovalt bord, alla iklädda 1700-talskostymer och vita peruker med låg tofs i nacken. En spänd förväntan av att nåt stort ska ske ligger i luften. Jag biter mig i tungan för att se om jag vaknar – men det gör jag inte. Den där ristunnan måste ha varit någon sorts portal…och jag sprang efter mormor på flygplanet…men var är jag nu?

En av betjänterna arrangerar frukt och bakelser på hög, och en annan putsar noga de guldförgyllda ramarna som omger spegelmålningarna på andra sidan rummet. Motiven, som är målade med livliga färger på spegelglas, porträtterar ett kungligt par och i reflektionen ser jag plötsligt mig själv? Jag bär liknande kläder och frisyr som betjänterna och i handen balanserar jag en tung mintgrön porslinskanna. Jag inser att jag måste ha förvandlats till en tjänsteflicka på ett sprillans nytt Kina slott på Drottningholm och året är 1753. Det varma teet doftar jasminblad och bränner min hand. Jag rycker till och en skvätt hamnar på det nyputsade marmorgolvet.

“Du där!” ryter en stressad röst från håll. “Hur vågar du förlora kontrollen på vår Drottnings födelsedag? Det du har i handen är vår magnifika servis i Dresden-porslin…“ Min blick flackar mellan porslinskannan i min darrande hand och den auktoritära mannen framför mig. “Vem är du?” stammar jag fram och mannen blir nu högröd i ansiktet. “Jag, den högaktade ceremonimästaren klarar inte åsynen av din värdelösa motorik! Gå ut omedelbart! Sjas!” Han vänder klackarna mot sina två assistenter och en husmor springer fram och tar tekannan ifrån mig. Medan jag söker efter en utgång hör jag hans vassa röst eka i salarna:

“Ett Chinois Lust Palais förtjänar endast betjänter av rang! Hör ni alla det? Konungen förväntar sig en fest för alla sinnen illuminerat av orientalisk flärd, inte en bal för drängar… Alla ska vara så utklädda till mandariner så att vår Drottning tror att vi är i Förbjudna Staden i Peking. Snabbt ombyte sen genrep av kinesiskan!” Tjänarna byter om till sidenjackor och börjar genast öva på uppvisningen.

Försiktigt smyger jag ut mot entrén. Då får jag syn på en liten pojke som gömmer sig i salen bakom en porslinsfigur nästan lika stor som honom själv. När jag närmar mig honom märker jag att han gråter. “Hur är det fatt lille vän, har du gått vilse?” tröstar jag och räcker honom en näsduk. Pojkens gula sidendräkt med långa ärmar och brokader är fläckig av tårar och snor. På huvudet bär han en svart hatt med en påfågelfjäder, inte helt olik porslinfigurens.

I handen håller han i en röd sammetsdyna med breda guldfransar och krepiner. Han räcker fram den, pekar på gropen mitt i dynan och säger med bruten röst: “Nycklarna… Jag har tappat bort dem! Jag har övat på min kinesiska i månader och nu har jag förstört allt…Ceremonimästaren och kungen får inget veta. Snälla, kan du hjälpa mig leta?”

Han tar min hand i sin och vi letar i under sängkammaren och taburetterna, lyfter på målade gardiner, kikar ner i vaser och bakom soffor klädda med ostindiska tyger. Pojken öppnar lådan till en japansk lackbyrå fylld med solfjädrar, tusch-kakor och små kammar. “Mina föräldrar är tokiga i allt som kommer från Fjärran Östern”, säger den lille pojken.

Jag får hejda hans nyfikna barnfingrar och påminna om att det är nycklarna vi ska hitta. Jag bortser från det absurda i att jag nu gjort två tidsresor på samma dag och fortsätter vandra genom slottets salar tillsammans med den lille pojken – som en dag ska bli Sveriges kung.

Jag befinner mig alltså på Kina slott 1753 och den lille pojken bredvid mig måste vara prins Gustav… och hans mamma måste därför vara drottning Lovisa Ulrika. Jag minns dem vagt från historielektionerna. Det var hon som fick det här lusthuset i gåva av sin man kung Adolf Fredrik som låtit bygga det i hemlighet i deras slottsträdgård på Drottningholm.

Prins Gustav är utklädd till kinesisk pojke och det är han som ska överlämna nyckeln till sin mamma drottningen som en del av överraskningen. Så jag förstår hur viktig den här nyckeln är. Vi måste hitta den! Jag fattar hans hand och vi går genom paviljongen som är inrett helt i kinesiserande stil.

Kungaparet är långt ifrån ensamma att vurma för Kina; under den här perioden såg hela Europas elit det österländska imperiet som förebild och ideal. Tidiga reseskildringar bidrog till bilden av Kina som en sinnebild för upplysningen med sina lärda filosofer, förnuftiga styre och ovanligt höga moral – men oftast var det en starkt idealiserad fiktiv utopi som beskrevs. Ostindiska Kompaniets importvaror som siden, porslin och konsthantverk blev därmed statusmarkörer.

Att imitera den kinesiska estetiken var ett bevis för makt, kunskap och modernitet – men man brydde sig inte särskilt mycket om att skaffa sig en djupare förståelse för bakgrund och innehåll, eller att skapa en korrekt bild av det kinesiska; såsom här på Kina slott, ett lusthus i typisk chinoiserie; med fransk rokoko klädd i orientalisk dräkt med drakar och parasoller. På festen skulle den fransk-kinesiska baletten dansa till turkisk musik… så länge den exotiska bilden förblev intakt kunde man peta in lite vad som helst. Precis som med kinakrogarna, skapades här ett slags blickens iscensättning – en flykt från vardagen, till en lockande idyll i österländsk inramning.”

(…)

”Drakbåten, som den kallas i folkmun, fördes från Shanghai till Göteborg i början på 90-talet av krögaren Johan Wang som drömde om att bedriva restaurangverksamhet ombord. Tanken var att det skulle bli en flytande nöjesverksamhet med plats för 230 sittande gäster – en helhetsupplevelse, den ultimata kinakrogen – fast flytande. Drakbåten seglade mellan Amsterdam, Köpenhamn, Stockholm och Göteborg – men den blev aldrig tillräckligt lönsam. Länge låg den övergiven vid Drömmarnas kaj i Göteborg, där den förföll och ockuperades av hemlösa och festglada ungdomar. Det gick rykten om att det spökade där, att människor som tagit sig ombord blev jagade av vålnader utan ansikten.

Jag fortsätter gå genom restaurangsalen, uppför en trappa. Överallt hörs ljud, och jag inser att jag faktiskt varit här förut. Drakbåten används idag som spökhus av Gröna Lund och när jag snubblar uppför trappstegen ser jag en affisch från nöjesfältet. Det står: “… I ett skepp från Orienten döljer sig en ondska från en tusen år gammal förbannelse….”

Jag tänker, att i Sverige har vi genom historien alltid haft en bild av Kina – inte bara som en geografisk plats – utan främst som en stämning. Men den här stämningen har varit tudelad och motsägelsefull: det har skiftat mellan begär och motvilja.

Ibland har det funnits en fascination för det exotiska och mystiska. Precis som på Kina slott, har Kina framhävts som nån sorts idealisk drömvärld, den har lyfts fram som det mest framstående och högaktade. Vi har blickat mot “Mittens rike” och tänkt byggnadskonst, vetenskap och filosofi.

Andra gånger har det varit tvärtom. Skräcken för den så kallade ”gula faran” har genom historien skymtat förbi i olika skepnader, som rädslan för att Kina ska ta över världen och våra jobb med hjälp av en armé av högpresterande arbetare… eller tron på att coronaviruset egentligen är ett ”kinavirus”, framtaget i laboratorium som ett biologiskt vapen.

Begreppet “gula faran” har funnits med sen den tyske kejsaren Wilhelm den andre i slutet av 1800-talet odlade idén om ett apokalyptiskt krig mellan asiater och vita. Framförallt blev detta tänk ett sätt för européerna att legitimera en imperialistisk expansion över länder i Asien – allt som beskrivs som farligt, måste ju hållas i schack.

Kanske är denna tudelade stämning egentligen två sidor av samma mynt? Där skildringen av Kina fungerar som en motbild av Sverige och reflekterar vad vi själva fascineras av men också fruktar. Varken Kina slott, Drakbåten eller kinakrogarna utgör ju det riktiga eller verkliga Kina – vad det nu än är – utan det är bilder vi projicerar av en annan tid och en annan plats. Så, vad gör vi med denna annanhetens tid och plats, kan vi, trots allt, hitta mening i den?”

(…)

”Jag är kvar på Drakbåten och står nu under däck, öga mot öga med en ung man i läderstövlar. Han är ganska kort, men i byxlinningen ser jag att han har en liten dolk. Borde jag vara rädd? Jag får inte fram ett ord, så mannen börjar nu tala:

– Vem är du, en förrymd skeppspojke? Jag hoppas du inte stoppat något porslin i egen ficka, då kastar jag dig överbord!!”

– Vad då för porslin, menar du restaurang-faten? frågar jag.

– Är du helt bortkollrad av sjösjuka? Eller har du fått focken i huvudet?

Mannen rullar med sina ögon och lägger sin långa fläta över ryggen. Han pratar svenska med kantonesisk accent. Han låter högtidlig och allvarsam men det unga ansiktet utstrålar en 20-årings energi. Jag känner igen den här unge mannen, men jag kan inte placera honom.

– Du kanske kan hjälpa mig att putsa mina stövlar innan audiensen hos konungen!

– Va, vilken kung?

– Som tolk för Ostindiska kompaniet ska jag träffa Sveriges Konung Gustav den tredje när vi landstigit i Sverige.

Gustav den tredje, han var väl prins när vi sågs sist? Ostindiska kompaniet? Allting snurrar. Vad gör den här mannen egentligen ombord på Drakbåten.

– Se så, börja.

Han pekar demonstrativt på sina stövlar. Motvilligt hukar jag mig och börjar gnida en trasa mot lädret.

– Det svenska folket är litet, men de är galna i våra varor. Det är sannerligen en flytande skattkista av Ostindiska drömmar, säger mannen samtidigt som han tar fram ett porslinsfat.

Kanten är dekorerad i guld, en blomstergirlang och i mitten står ett namn: Afock. Jag tittar upp på mannen och inser i samma stund vem han är. Jag har sett porslinsfatet på Östasiatiska museet och porträttet av honom på Nationalmuseum – jag har läst om honom på musei-skyltarna. Mannen heter Choi Afock och brukar beskrivas som den första kinesiska medborgaren att besöka Sverige.

– Hur lång har den här resan varit? undrar jag.

– I över 9 månader har jag trängst med rötfeber och skörbjugg! Om jag inte stiger i land nu så hoppar jag över bord!

Han är ganska lik sig från porträttet, jag vill minnas att det är en oljemålning där han sitter i mitten. Till vänster om honom håller en närgången grevinna i hans fläta och mannen till höger, en riktig voyeur, betraktar den intima scenen.

– De vill ju få med mig till Sverige för sin egen vinnings skull…att visa upp en kantonesisk köpman är en fjäder i hatten för dom fina herrarna från kompaniet.

Jag vet vad som kommer hända Afock men låtsas som ingenting. De kommande månaderna kommer han att resa land och rike runt; från societetens salonger, till berömda koppargruvor och som grande finale – det svenska hovet. Jag kan bara föreställa mig de nyfikna blickar Afock måste ha fått under sin resa; han måste ha blivit betraktad som en utomjording. Jag vill veta mer. Om jag spelar mina kort rätt kanske jag får följa med?

Läste han poesi för de rika grevarna? Tog de sig alla frihet och rörde vid hans fläta? Och vilka ord utväxlades mellan honom och kungen, som redan som liten prins lärt sig att fascineras av Mittens rike, utklädd till mandarin på sin mammas slott… Var han en välkommen gäst eller mest en uppvisning? Kanske kan jag utge mig för att vara hans medhjälpare från Kanton, men i hemlighet en infiltratör från framtiden.

Jag följer med honom upp på däck och ser en stor folkmassa i Göteborgs hamn som förväntansfullt stått och väntat på skeppet. Jag upprepar för mig själv att jag är Afocks trogne assistent, Ah-See. De vinkar med vita näsdukar, visslar och applåderar. Det är som att hela stan samlats för att möta det praktfulla fartyget. När vi närmar oss kaj, ser jag honom igen – den kostymklädda mannen med mustasch och ärr! *Mannen talar kanto* Han vinkar mot mig och ropar: “En glädje driver hundra sorger på flykten. Du ska inte av här, du måste resa vidare!”

“Vad är det med dig, du ser lite blek ut?” säger Afock. Han går i land men jag står kvar på däck, som paralyserad. Jag ser färgerna – rött, svart och guld flimrar förbi och jag inser vad som håller på att hända. “Åh nej, inte en gång till” tänker jag innan det börjar regna drakfjäll och allt blir svart.”

(…)

”I taket hänger praktfulla kristallkronor och emellan dem bryter röda rislampor av stilen. Vi är på Berns i Stockholm, på öppningen av Sveriges första kinesiska restaurang, men den drivs inte av kineser utan idén är framtagen av Berns nya ägare och direktör. Och ikväll, ska det serveras ”äkta kinesisk stämning – så äkta det överhuvudtaget kan göras här i Sverige”. Hovmästaren presenterar kvällens meny och ger gästerna en lektion i att äta med pinnar.

Reportern säger att han ska beställa en drink och ber mig därför att gå in i köket och göra kompletterande intervjuer med kockarna. När jag kommer in ser jag de i vita kläder och matchande hattar.

De arbetar snabbt, en av dem hackar fläsk i fyrkantiga bitar, den andra kocken wokar alltsammans i en tung gjutjärnspanna och den tredje slevar upp ris. De vill först inte bli intervjuade och ryggar tillbaka när jag håller upp mikrofonen. Men när jag pekar på en skål med picklade grönsaker och frågar “Är det Cha Choi?” mjuknar deras ansikten upp. “Så du vet du vad det är?” Jag nickar och sedan börjar de berätta.

De tre kockarna säger att de hade helt andra drömmar när de anlände till Stockholm. The New China Troupe, som trion kallas, är jonglörer som kommit hit för att uppträda i en varieté på China Teatern. Men på grund av andra världskriget kan de inte återvända hem. Så nu jobbar de här i köket, på hotellet bredvid teatern.

“Så fort kriget är över ska vi resa härifrån”, säger han som heter Li Chun Lin. Kockarna vet ju inte att jag är tidsresenär… så jag låtsas höja förvånat på ögonbrynen. Jag har hört deras berättelse av äldre släktingar, berättelsen om dom första kinesiska kockarna i Sverige. När kriget tog slut och jonglörerna fick åka hem anställdes två prominenta kockar från en restaurang i Berlin.

Man kan ju tro att det skulle vara ett vinnande koncept – men det fick förödande konsekvenser… enligt skrönan blev kockarna indragna i ett svartsjukedrama som slutade med att en av dem högg den andre med en kniv i Berns kök. Den som högg hamnade på Långholmen och den som blev huggen återhämtade sig aldrig.

Återigen stod Berns utan kockar men den kinesiska ambassaden i Stockholm förbarmade sig då över restaurangen och lät dem anställa ambassadens egen kock. Det var en man vid namn Liu Wan Chong – och han har en särskild betydelse för de svensk-kinesiska krogarnas historia. Liu Wan Chong var nämligen en sjömanskock som blivit akterseglad på Västkusten.

Efter sin tid på Berns kom han att 1959 öppna Sveriges första kinakrog, driven av en kinesisk landsman: Restaurang Kinesiska Muren i Göteborg.”