Kategori: konservatism

I helgen firade SD:s inofficiella studentorganisation Konservativa förbundet 10 år och nästkommande helg anordnar SD:s tankesmedja Oikos en konferens med förbundet

I helgen firade SD:s inofficiella studentorganisation Konservativa förbundet 10 år och gav samtidigt ut en jubileumsskrift som inleds med ett citat av den finlandssvenske fascistpoeten Bertel Gripenberg. Konservativa förbundet har idag lokalavdelningar vid ett 10-tal högskolor runtom i landet och nästa helg anordnar SD:s tankesmedja Oikos en konferens och en kurs tillsammans med och för Konservativa förbundet på Skokloster där ett antal kända föredragshållare ska utbilda en framväxande konservativ ungdomsgeneration.


Sedan ett antal år tillbaka och idag går det nog också att just tala om en konservativ ungdomsgeneration och särskilt bland de unga männen: Om det hade varit val idag så hade hela 30% av männen mellan 18-34 år röstat på M, 25% på SD och ytterligare 6% på KD. Om denna konservativa våg bland de unga männen kommer att hålla i sig och vart den kommer att leda står väl skrivet i stjärnorna och SD:s inflytande bland landets högskolestudenter ska heller inte överdrivas då partiet fortfarande mestadels attraherar arbetare som inte studerar på högskolan men det är ändå inte utan att en funderar på om det kanske var så här det kändes att vara höger på 70-talet när en försvarlig andel av dåtidens ungdomar och unga vuxna attraherades av den radikala vänstern.

Flera borgerliga politiker, profiler och ledarskribenter ska delta på Skoklosterakademins första konferens som Tankesmedjan Oikos och Konservativa förbundet arrangerar

Helgen den 6-8 november 2020 sjösätter Tankesmedjan Oikos och Konservativa förbundet, vilka båda står mycket nära SD, Skoklosterakademin som förväntas bli startskottet för en konservativ rörelse i Sverige som både ska fostra fram en ny och ung generation konservativa ledare och förbereda högern i bred mening för 2022 års maktövertagande i form av någon slags en regeringsuppgörelse mellan SD, M och KD.

Hittills har Oikos offentliggjort att bl a Rebecca Weidmo Uvell (f d ledarskribent på Dagens Industri mm), Lars Anders Johansson (f d kulturchef på Timbro mm), M:s ”starke man” i Staffanstorp Christian Sonesson, SD:s ”starka kvinna” i Sölvesborg Louise Erixon, Fredrik Kärrholm (f d ledarskribent på Svenska Dagbladet mm) och SvD:s Ivar Arpi kommer att tala på Skoklosterakademins första konferens och det är inte utan att det känns lite som 1999 igen när konservativa Samtidsmagasinet Salt lanserades, som flera dåvarande borgerliga ledarskribenter, debattörer, politiker, forskare entreprenörer och profiler kom att skriva för fram till dess att tidskriften lades ned 2002. 

Så frågan är väl nu om det slutar som då även denna gång – d v s att en del av de som nu ställer upp som föreläsare för Skoklosterakademin kommer att ”få höra om det” inom sina partier och på sina redaktioner – d v s flera av de som skrev i Salt som bl a tillhörde M och KD och som bl a var ledarskribenter på olika borgerliga tidningar blev på sin tid ombedda att sluta att göra det av sina respektive partiledare och chefredaktörer – eller så händer ingenting denna gång då 20-talets början är något helt annat än 00-talets början vad gäller hur den svenska borgerligheten förhåller sig till SD och till den typ av åsikter som tidigare nästan enbart förknippades med extremhögern.

Är den konservativa studentrörelsen här nu?

Det har inte varit särskilt enkelt att vara konservativ student vid de svenska högskolorna men nu verkar den konservativa studentrörelsen av allt att döma vara starkare än på mycket länge och även om det nog är en bit kvar till Demokratisk allians och anti-68-studentrörelsens glansdagar på 70-talet liksom än mer till Sveriges nationella förbunds (radikal)konservativa guldålder på 30-talet så är det onekligen en bedrift att Konservativa förbundet nu kan räkna närvaro vid åtminstone 8-9 högskolor och att (fram)tiden är på förbundets sida går det väl inte att förneka – SD, M och KD samlar som bekant numera över 60% (och i huvudsak SD) av alla unga män i studentåldern (18-29 år) även om siffrorna inte är lika höga bland de unga kvinnorna och SD:s tankesmedja Oikos har nog därmed utan tvivel (och tyvärr) en bas att bygga på:
 
”Dagens rebeller är inte vänster. Vi är konservativa, och tiden har kommit för en konservativ studentrörelse som på allvar utmanar vänstern vid vårt lands lärosäten, skriver Julian Kroon, Konservativa förbundet.”
 
 
”Den konservativa studentrörelsen har sedan länge upphört att existera nationellt i Sverige. Akademiskt konservativa samlingspunkter har ofta omvandlats till nyliberala plantskolor, och de fåtaliga kvarvarande konservativa studentsammanhangen kan hittas i elfenbenstorn och källarlokaler.
 
Trots detta vakuum har intresset för studentkonservatismen ökat. Samhällsutvecklingen har gett och fortsätter att ge de konservativa rätt i sak och det konservativa blocket samlar i dag närmare hälften av väljarkåren.
 
De konservativa röster som studenterna tidigare mötte i sin vardag är sedan länge borta, och har i vissa fall till och med inneburit att högern blivit vänster. Stockholms universitet, Sveriges största lärosäte, är ett praktexempel på detta.
 
”Högeroppositionen” i kårfullmäktige är inte sällan mer radikal än vänsterpartierna. I september 2018 lades en motion om införandet av könsneutrala toaletter för att möjliggöra ”uppluckrandet av den binära könsnormen”. En annan motion daterad maj 2018 syftade till att mäta och jämföra talartiden mellan könen i kårfullmäktige för att ”öka jämställdheten” och vara ”mer inkluderande” i plenum. Detta är bara ett axplock från ”högerns” befintliga verksamhet på svenska lärosäten.
 
(…)
 
Konservativa förbundet är en partipolitiskt obunden studentorganisation som verkar för att sprida konservatismen. Förbundet har inga snäva åsiktsdokument, utan syftar till att skapa en bred allians av olika typer av konservativa. Att förbundet är partipolitiskt obundet och oberoende, innebär inte att vi isolerar oss från politiken.
 
Många av våra medlemmar är aktiva i Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Vi kommer att verka för att etablera samarbeten och samverkan i olika former med alla goda konservativa krafter, eftersom vägen framåt för en svensk konservativ studentrörelse går genom en enad front, och samling kring det som förenar oss.
 
Konservativa förbundet är varken en renodlad kampanjorganisation eller ett renodlat intellektuellt sällskap. Förbundet kombinerar både högt och lågt, och våra medlemmar företräder en mångfald av olika åsikter. Men insikten om att Sverige är på väg åt fel håll förenar oss, och även insikten att alla studenters engagemang behövs för att rädda Sverige.
 
Dagens rebeller är inte vänster. Vi är konservativa, och tiden har kommit för en konservativ studentrörelse som på allvar utmanar vänstern vid vårt lands lärosäten.
 
Julian Kroon
 
ordförande Konservativa förbundet”

Tage Lindbom debuterade inom den svenska extremhögern redan 1973

Hittade nyss att den legendomsusade och geniförklarade konservativa statsvetaren, filosofen och ideologen Tage Lindbom debuterade inom den svenska s k nationella rörelsen redan i juli 1973 med en artikel i högerradikala Sveriges nationella förbunds tidning Fria ord som handlade om varför dåtidens barn och ungdomar gjorde uppror och attraherades av den radikala vänstern. Senare under 1970-talet var Lindbom också medlem i Svensk-chilenska sällskapet, som stöttade Pinochetregimen i Chile, och som stod Sveriges nationella förbund nära.
82223466_10157086785575847_6216318184266399744_n.jpg
Lindbom, som f ö också var (inhemskt och nationellt) adopterad, hade en bakgrund som marxist och socialist liksom som mångårig chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek men konverterade sedermera till islam och bytte ännu längre fram namn till Sidi Zayd samt kom att bli den svenska konservatismens och traditionalismens ”éminence grise” och ”grand old man” på 1970-, 80- och 90-talen och fram till sin bortgång 2001 såsom varande något av den svenska anti-68-rörelsens chefsideolog.
 
På 1990-talet samlade en åldrad Lindbom en nymornad konservativ och traditionalistisk rörelse omkring sig bestående av skribenter från tidskriften Salt och aktivister från Konservativa sällskapet och då både moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater fanns med i Lindboms krets kan Lindbom åtminstone indirekt sägas ha lagt grunden till det konservativa block bestående av M, KD och SD som sedan förra året numera existerar inom svensk politik.
 
Till Lindboms konservativa krets anslöt sig f ö även enstaka skribenter från Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och andra borgerliga tidningar och tidskrifter, vissa journalister, forskare, författare och skriftställare samt även ett antal muslimska aktivister och så klart även ett flertal högerextremister. Denna brokiga skara Lindbom-lärjungar som egentligen bara hade en enda gemensam nämnare, nämligen en devot syn på Lindbom liksom en antiliberal och antisocialistisk ”anti-68”-hållning, samlades under en period t o m hemma hos Lindbom.

En kort reflektion kring och rekapitulation av den svenska konservativa studentrörelsens historia

En kort reflektion kring och rekapitulation av den svenska konservativa studentrörelsens historia:
 
SD:s plan på att starta en slags konservativ tankesmedja och en konservativ rörelse bland landets högskolestudenter som bär arbetsnamnet Hereditas och som ingår i partiets upptrappade s k metapolitiska s k kulturkrig som syftar till att utmana det SD kallar den s k vänsterliberala hegemonin är också en påminnelse om att hela den s k ”nationalkonservativa” rörelsen ursprungligen just var en studentrörelse som uppstod för lite mer än ett sekel sedan i form av den s k unghögern.
 
Unghögern växte gradvis fram bland dåtidens studenter i fr a Uppsala, Göteborg, Stockholm och Lund på 1890- och 1900-talen och kallades ibland också för lundakonservatismen och det är just denna studentbaserade konservativa rörelse, som ibland också kunde tala om sig själv som en slags nationaldemokratisk rörelse, som dagens SD ser sig som idéhistorisk och ideologisk arvtagare till. Unghögern organiserade sig till en början i studentföreningar och herrklubbar såsom Föreningen Heimdal och Ungsvenska klubben och dess kanske viktigaste periodiska organ var tidskriften Det nya Sverige medan dess mest varaktiga utväxt kom att bli Sveriges nationella förbund (SNF) som bildades 1915 och som verkade som ett självständigt politiskt parti fr o m 1934 och framåt.
 
SNF:s studentklubbar hittades på 1920- och 30-talen vid samtliga dåtida högskolor under en period när enskilda SNF-medlemmar även kunde dominera andra studentföreningar såsom Heimdal i Uppsala och andra studentrörelser såsom Sveriges kristliga studentrörelse och SNF:s s k nationella studentklubbar kan under dessa båda decennier sägas ha utgjort både dåtidens konservativa studentrörelse och dåtidens möjligen största (sett till numerären) och mest inflytelserika studentrörelse åtminstone fram tills krigsutbrottet. Även om SNF började tyna bort redan under krigsåren och än mer under efterkrigstiden så lyckades både SNF och Nysvenska rörelsen att upprätthålla egna studentklubbar i bl a Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg en bit in på 1950-talet.
 
Det dröjde sedan fram tills 1960- och 70-talen innan en ny konservativ studentrörelse såg dagens ljus som en reaktion på den nya vänsterns framväxt vid högskolorna, som i sin tur i hög grad var en studentbaserad rörelse, och som formaliserades 1967 som organisationen Demokratisk allians (DA) och även om inte samtliga DA-medlemmar var studenter så var högskolestudenterna en dominerande medlemskategori inom DA.
 
Efter DA:s splittring och upplösning 1976 skulle det återigen dröja ett antal år innan en konservativ studentmiljö växte fram igen i form av Konservativa sällskapet som bildades i Uppsala 1992 och som mellan 1997-99 gav ut tidskriften Contextus (Fredrik Hage m fl), i form av SD-anknutna Studentförbundet Virtus som också verkade från Uppsala mellan 1993-98 och som gav ut tidskriften Virtus (Johan Rinderheim m fl) samt i form av Samtidsmagasinet Salt som utkom mellan 1999-2002 (Jonas De Geer m fl).
 
Frågan är nu om SD kommer att lyckas att ”sparka igång” en ny konservativ studentrörelse inför 2020-talet och det ska också påminnas om att Mattias Karlsson, som kommer att leda arbetet med Hereditas, tidigare har försökt att skapa en sådan rörelse i form av den på sin tid mycket uppmärksammade Nationaldemokratiska studentföreningen som han var med och bildade och drev mellan 1998-2003 tillsammans med Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Björn Söder och ett 20-tal andra medlemmar och som bl a lyckades få Söder invald i Teknologkårens vid Lunds tekniska högskola fullmäktige samt återuppväcka 30 november-firandet i Lund.
 
Ännu en konservativ studentförening som inte på långt när uppmärksammades lika mycket som Nationaldemokratiska studentföreningen i Lund var f ö Konservativa studentförbundet eller Högerstudenterna som verkade vid Stockholms universitet mellan 2003-07 (Oscar Lagberg m fl) och som otroligt nog lyckades erhålla över 11% i 2004 års kårval och därmed vinna fem mandat i Stockholms universitets kårfullmäktige på ett synnerligen reaktionärt program som inte minst riktade sig mot genusforskare innan dess popularitet avtog och föreningen tynade bort. Slutligen finns Konservativa förbundet, som bildades 2011 och som har lokalavdelningar vid ett flertal högskolor.

Om den för svensk del historiska högervridningen av Sverige

SvD:s Hannes Delling och Claes Lönegård skriver idag om den pågående kraftiga och för svensk del unikt historiska högerförskjutningen i det västland på jorden som tidigare betraktades som mest ”vänster” i världen (de allra flesta svenskar betraktade sig då som socialister eller som vänsterliberaler under större delen av 1900-talet) och idag är det högern och de konservativa (d v s SD, M och KD och deras väljare) som misstror systemet (d v s samhället), demokratin och medierna och inte vänstern (traditionellt har då vänstern i bred mening varit allra mest systemkritisk och misstrott medierna och ibland också den parlamentariska demokratin under stora delar av 1900-talet).
 
Att världen i övrigt går mycket starkt åt höger (i betydelsen auktoritär nationalism) är en sak (USA, Brasilien, Japan, Indien, Kina, Italien, Frankrike, Storbritannien, Ryssland o s v) och få svenskar trodde kanske att denna formidabla högervåg som sveper över jordklotet skulle påverka oss i Sverige men i den gångna helgens EU-val skedde då något historiskt med den svenska väljarkåren, d v s med det s k svenska folket:
 
”För första gången i ett svenskt val till Europaparlamentet var det 2019 en övervikt av väljare som definierade sig själva som höger.”
 
 
”För första gången i ett svenskt val till Europaparlamentet var det 2019 en övervikt av väljare som definierade sig själva som höger. Det framkom när statsvetarnestorn Sören Holmberg, professor emeritus vid Göteborgs universitet, på onsdagen presenterade höjdpunkterna i SVT:s stora vallokalsundersökning från EU-valet.
 
– Undersökningen visar på en ideologisk förskjutning hos väljarkåren, säger Holmberg.
 
Samtidigt syns en tydlig polarisering i det nya politiska landskapet som vuxit fram efter valet, där sprickan går rakt igenom det som tidigare var Alliansen.
 
– Både C- och L-väljarna klassar sig lite mer som vänster än vad de tidigare gjorde. Man kan se det som en anpassning till januariavtalet. Medan M- och KD-väljarna har blivit lite mer höger, säger Holmberg.”
 
(…)
 
”Den växande klyftan i väljarlandskapet blir ännu tydligare när det kommer till förtroendet för politiker. Tidigare har det framför allt varit SD-väljare som har haft en negativ syn, men nu syns samma mönster bland M- och KD-väljarna.
 
– Någonting håller på att hända i Sverige som polariserar synen på det offentliga Sverige, där man på den konservativa sidan tappar förtroendet, säger Holmberg.
 
Väljarna till partierna som slöt Januariavtalet har klart högst förtroende för politiker. I gruppen som röstade på M, KD och SD i EU-valet var det dubbelt så många som hade ett lågt förtroende jämfört med väljarna vänsterut.
 
Det är bara KD och SD som har tvåsiffriga tal när det gäller hur många som har mycket lågt förtroende. Sex av tio kristdemokrater har litet förtroende för våra politiker. De når dock inte upp till sverigedemokraterna där 83 procent är skeptiker.
 
Samma utveckling märks även i synen på demokratin, både i Sverige och i EU.
 
– De som är mest kritiska finns på högerkanten, inte på vänsterkanten, säger Sören Holmberg.”
 
(…)
 
”Även när det gäller frågan om Sverige ska ta emot färre flyktingar hamnar KD, M och SD på den klart mer negativa sidan jämfört med partierna på vänsterkanten och Centerpartiet.
 
– Något håller på att slita isär väljarkåren. Det har att göra med ideologi, det har att göra med regeringsbildningen och den klassiska höger-vänsterdimensionen, säger Sören Holmberg.
 
En annan faktor är svarsfrekvensen i själva undersökningen, som utförs av SVT i samarbete med KTH och Göteborgs universitet. SD-väljare är traditionellt mer skeptiska till myndigheter och SVT och svarar i lägre grad. Men även hos M och KD finns i dag en skepsis som gör att partierna måste viktas upp i undersökningen.
 
I tisdags kom en annan undersökning från SOM-institutet som visade att personer som placerar sig till vänster på den politiska skalan har större förtroende för svenska medier jämfört med dem som placerar sig klart till höger – där M, KD och SD är starka. Väljare hos C och L har klart högre förtroende både för radio och teve samt dagspress jämfört med väljarna hos M och KD – och framför allt SD.
 
Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor skrev på valdagen på Instagram att KD motarbetats av medierna och kallade SVT och SR för ”statstelevisionen” och ”statsradion”.”

Att SD nu delar partigrupp med brittiska Tories visar möjligen att EU verkligen är ett fredsprojekt mot bakgrund av att f d SS-frivilliga var med och grundade SD men Churchill vänder sig med all sannolikhet i graven

Att SD för några dagar sedan valdes in i EU-parlamentets partigrupp ECR (European Conservatives and Reformists) är sannerligen en seger som heter duga för de svenska högerpopulisterna även om få än så länge verkar ha uppmärksammat detta i Sverige:
 
Dels är partiet nu nära vän med det hårdföra högerradikala polska regeringspartiet Lag och rättvisa som ju just nu tävlar med ungerska Fidesz vad gäller att så (blixt)snabbt som möjligt skapa ett s k illiberalt samhälle (och därmed SD:s och hela den högerpopulistiska partifamiljens mönstersamhälle) och dels är partiets (sedan många år tillbaka närda) ”våta dröm” att få ”gå i säng med” danska DF (d v s Dansk Folkeparti) nu äntligen uppfylld liksom att SD nu också är lierad med sådana framgångsrika populister och nationalister som belgiska N-VA, finska Sannfinländarna, tjeckiska ODS och lettiska LNNK men den allra mest osannolika bedriften måste ändå vara att SD numera är vän med brittiska Tories (d v s Konservativa partiet) som ju under Winston Churchills envisa och resoluta ledning bjöd axelmakterna motstånd medan SD:s föregångare och åtminstone dess tidigare förebilder och även i flera fall grundare och tidiga medlemmar en gång i tiden ju slogs på den andra sidan (d v s som krigsfrivilliga på Tysklands sida).
 
Visst är EU ett fredsprojekt som ska försona forna fiender och visst kanske det utifrån det perspektivet är bra att SD och Tories nu är allierade om än bara för ett år (d v s fram tills att Storbritannien lämnar EU nästa år) men för bara något år sedan hade nog ingen ens vare sig kunnat eller kanske ens vågat tänka tanken att SD någonsin skulle komma att få dela partigrupp med brittiska Tories (som idag visserligen väl bara är en skugga av sitt forna jag).
 
 
”SD-parlamentarikerna har länge försökt accepteras i ECR, men har gång på gång blockerats av framför allt Tory-ledamöterna i gruppen. Den redan svaga regeringen i London har inte velat hamna på löpsedlar om att man lierar sig med ett parti med nynazistiska rötter.
 
En talesperson från Tories uppger för SvD att partilinjen även denna gång var att partiets politiker i Bryssel skulle rösta mot att ta in svenskarna i ECR. Men röstsiffrorna visar på omfattande myteri mot partilinjen.
 
ECR-ledamöterna röstade med siffrorna 46 mot 7, för att acceptera SD-ledamöterna Kristina Winberg och Peter Lundgren i sin partigrupp.
 
SD:s partiledare Jimmie Åkesson välkomnar ECR:s beslut.
 
– Det här beskedet är givetvis väldigt glädjande. Framförallt innebär detta för oss en breddning och fördjupning av samarbetet med våra nordiska systerpartier och ett stärkt inflytande för oss i Europaparlamentet, men det innebär också att vi får nya värdefulla kontakter med flera europeiska regeringspartier, säger Åkesson i ett uttalande.
 
En EU-parlamentariker för Dansk Folkeparti, Anders Vistisen, skriver på Twitter: ”Sådär! Det har precis lyckats att få med Sverigedemokraterna i Dansk Folkepartis grupp i EU-parlamentet, och jag ser fram emot nordiskt samarbete i kampen mot EU-federalism och migrationsströmmmar från Afrika!”
 
Men de dominerande partierna i ECR blir efter att britterna lämnat EU nästa år inte de nordiska utan det polska Lag och rättvisa, som också håller regeringsmakten i Warszawa.”
 

Timbros Lars Anders Johansson argumenterar idag för att konservatismens fiender är ”radikala socialliberaler och progressiva socialister”

Lars Anders Johansson, redaktionschef på Timbro och chefredaktör för dess tidskrift Smedjan, skriver idag i SvD om konservatismen som denne omhuldar.

https://www.svd.se/nidbilden-fel–facit-ger-de-konservativa-ratt

”Det finns ingen motsättning mellan denna form av konservatism och den klassiska liberalismen, sådan den tar sig uttryck hos tänkare som John Locke, Adam Smith, Friedrich Hayek och Murray Rothbard. Hayeks tankar om att samhällsutvecklingen sker genom spontan ordning ligger nära den frihetligt konservativa synen på framåtskridandet.”

Det Johansson argumenterar för i dagens artikel är att konservatismens fiender är ”radikala socialliberaler och progressiva socialister” och att det går att vara politiskt konservativ och ekonomiskt nyliberal på en och samma gång. Den som allra först förespråkade detta i Sverige var Friedrich Hayeks svenske vän Georg Frostenson (d v s akademiledamoten Katarina Frostensons far) som var redaktör för högerextrema och just konservativa OCH nyliberala Fria Ord på 1980-talet och på alla sätt och vis en person som var (många decennier) före sin tid för på 1980-talet var Frostenson en udda och marginell solitär inom den nyliberala och libertarianska scenen som Timbro då var en central del av.

Frostenson, som inte på något sätt kunde identifiera sig med det drog- och sexliberala nyliberala avantgardet kring Frihetsfronten, tidskriften Nyliberalen och svartklubben Tritnaha (och dåvarande Timbro) tvingades därför ”hänga med” gamla ”överklassnazister” i Sveriges nationella förbund trots att han var libertarian och den som introducerade Hayek i Sverige, men hade Frostenson levt idag så hade han med all säkerhet uppskattat dagens höger och inte minst dagens alltmer konservativa Timbro som bl a har en f d nazist som skribent och vilket antagligen har förvånat fler än mig för det Timbro som jag mötte och kände till på 1990- och 2000-talen var definitivt ett annat Timbro än dagens Timbro.

Om det första ”äktenskapet” mellan den svenska konservatismen och extremhögern mot bakgrund av SD:s konservativa vändning

Idag kommenterar både Svenska Dagbladet och Dagens Arena ”äktenskapet” mellan den svenska konservatismen och den svenska extremhögern som dock inte inleddes i och med SDs konservativa vändning på 2010-talet (under ”chefsideologen” Mattias Karlssons ledning) efter att partiet tidigare hade betraktat sig som åtminstone en indirekt arvtagare till både den svenska och den kontinentaleuropeiska nationalsocialismen och i veckan råkade jag av en slump stöta på detta fotografi från den 18 maj 1934 som fångar just det ögonblick då den svenska konservatismen och den svenska extremhögern ingick sitt första ”äktenskap”:
 
 
513-209-22.jpg
 
Bilden är tagen på Herrhagstorget i stadsdelen Herrhagen i Karlstad där de till Karlstad tillresta stämmodelegaterna från Sveriges nationella förbund (SNF) samlades tillsammans med SNF-medlemmar från Karlstad och Värmland med omnejd inför den största högerradikala uppmarsch och massmöte som Karlstad och Värmland någonsin har skådat med 700 deltagare i själva tåget inklusive SNF:s egna trumslagare och egen musikkår och ett 60-tal fanor och standar representerande avdelningar från Skåne till Norrbotten liksom (den separatistiska) kvinnoavdelningen Kristina Gyllenstierna och SNF:s paramilitära kampgruppsaktivister iklädda stålgrå skjortor med koppel och armbindlar med solkors (som leddes av blivande riksbibliotekarien Uno Willers och vars uniformer hade designats av blivande ”antifascisten” Arvid Fredborg).
 
Det efterföljande mötet på Stora torget i Karlstad samlade tusentals deltagare och åhörare och sägs ha varit det största politiska mötet någonsin i Karlstad fram tills dess (och inte ens furugårdsnazisterna och än mindre Nationalsocialistisk front lyckades därefter ”bräcka” SNF:s deltagarantal från 1934) och den förste som äntrade talarstolen var fil mag Ivar Wittberg från Filipstad, ordförande för SNF Värmland som ”värd:ade” för stämman, innan SNF:s ledare docent Elmo Lindholm från Lund som var mötets huvudtalare öppet förklarade krig mot liberalismen och socialismen i närvaro av bl a Karlstadbiskopen och SNF-medlemmen Johan Alfred ”Fädernas kyrka” Eklund.
 
Dagen efter uppmarschen, massmötet och styrkedemonstrationen och Lindholms aggressiva och militanta tal som var tydligt riktat mot den ”försoffade” högern samlades SNF:s delegater i Expeditionshuset på Hamntorget i stadsdelen Viken i Karlstad och beslutade sig för att ”öppna eget” genom att bryta med dåvarande Moderaterna och bli ett nytt självständigt konservativt extremhögerparti och resten är historia som det heter.
 
Den moderna svenska konservatismen har sin upprinnelse i den s k unghögern och i den s k lundakonservatismen som uppstod kring förra sekelskiftet och bl a som ett svar på det trauma som unionsupplösningen med Norge innebar för delar av borgerligheten och som en reaktion mot en ålderdomlig oscarisk och ”överklassig” ”punschpatriotism” och det gammelpatriarkala och semiaristokratiska ”gubbvälde” som sades genomsyra den dåtida borgerligheten.
 
1915 fick unghögern en rikstäckande organisation i form av det som senare skulle komma att heta Sveriges nationella förbund (SNF) och som fram tills den ödesdigra stämman i Karlstad 1934 verkade som dåvarande Moderaternas ungdomsförbund, d v s SNF var helt enkelt det dåtida MUF mellan 1915-34. Det var just kretsen kring och inom SNF och dess (inofficiella) teoretiska organ ”Det nya Sverige” som kom att formulera och skriva fram den specifikt svenska konservatism som dagens SD anser sig företräda och vara en direkt arvtagare av och det andra ”äktenskap” som just nu äger rum mellan den svenska konservatismen och den svenska extremhögern (i form av SD) går inte att förstå utan att känna till historien om det första ”äktenskapet” i form av just SNF som kom att förena den svenska konservatismen och den svenska extremhögern i och med brytningen med moderpartiet 1934 och som bilden från Herrhagen i Karlstad berättar om.

Om den konservativa scenen inom, utanför och mellan SD och borgerligheten

Svenska Dagbladets Malena Rydell om SD och Studentföreningen Heimdal (i Uppsala) och om att den svenska s k nationella rörelsen (d v s den svenska extremhögern) med SD i spetsen nu har hittat tillbaka till sina egna, inhemska och svenska (idé)historiska och (parti)politiska rötter (efter att ha lämnat den kontinentaleuropeiska nationalsocialismen och fascismen bakom sig i och med den socialkonservativa vändningen) i form av den svenska unghögern och dess ideologer och filosofer Rudolf Kjellén, Harald Hjärne och Teodor Holmberg m fl (samt i form av dess avläggare partiet Sveriges nationella förbund).

 

Medlemmar i samt skribenter och föredragshållare för Konservativa sällskapet:
Johan Andersson Sundeen
Torbjörn Aronsson
Jan Olof Bengtsson
Johan Bengtsson
Anders Björck
Gustaf Björck
Per-Olof Bolander
Christian Braw
Anders Broberg
Stefan Carlsson
Ann-Sofie Dahl
Per Dahl
Jonas De Geer
Pyar Durrani
Patrik Ehn
Lars F Eklund
Bengt-Ingvar Ekman
Hjalmar Emillon
Hanna Ericson
Fredrik Erixon
Gustaf von Essen
Håkan Filipsson
Carl Forsberg
Bo Frank
Fredrik Haage
Tobias Harding
Per Hasselberg
Gun Hellsvik
Germund Hesslow
Per Horgby
Magnus Höij
Aldo Iskra
Mats Johansson
James Kalb
Magnus Karaveli
Erik Kristow
Fredrik Lagergren
Per Landgren
Janerik Larsson
Kjell O Leijon
Tage Lindbom
Carl-Johan Ljungberg
Niklas Lundgren
Fredrik Löjdquist
Hans Melin
Peter Norberg
Svante Nordin
Per J Olsson
Stefan Olsson
José Luis Ramirez
Terese Ring
Niklas H Rossbach
Hans Ingvar Roth
Sven Rydenfelt
Patric R Rylander
Claes G Ryn
Lennart Sacrédeus
Fredrik Sandberg
Per Sandin
Carin Stenström
Thure Stenström
Hans Stigsson
Stig Strömholm
Bruno Tiozzo
Eddie Tistelgren
Johan Tralau
Ingegerd Troedsson
Martin Tunström
Emil Uddhammar
Hans Wallmark
Maciej Zaremba
Hans L Zetterberg
Johan von Zweigbergk
Rolf Åbjörnsson
Anders Ågren

 

 

Skribenter i Samtidsmagasinet Salt:
Johan Andersson Sundeen
Alexander Andrée
Anna-Lena Berg
Lars Berglund
Tor Bergman
Eva Bergqvist
Ingrid Björkman
Anders Björnsson
Per-Olof Bolander
Anna Sophia Bonde
Knut Carlqvist
Jonas De Geer
Pyar Durrani
Lars Ekstrand
Wilhelm Engström
Mats Gellerfelt
Niklas Granström
Erik Göthe
Fredrik Hage
Folke Hagman
Lennart Hane
Ann-Louise Hansson
Tommy Hansson
Ruby Harold-Claesson
Lars Holger Holm
Lars Jansson
Magnus Karaveli
Jan von Know
Per Landin
Charlotta Levay
Per Lindeberg
Carl-Johan Ljungberg
Åsa Ljungquist (Andrée)
Niklas Lundgren
Mats Lönnerblad
Nils Löw
Jan Milld
Ulf Modin
Bertel Nathorst
Per-Johan Nilsson
Peter Norberg
Svante Nordin
Gösta Norell
Tobias Ridderstråle
Johan Rinderheim
Henrik von Stenklev
Carin Stenström
Anders Sundholm
Aysegül Sungur
Rose-Marie Tofte
Johan Tralau
Yvonne Maria Werner
Jon Peter Wieselgren

 

Medlemmar i samt skribenter och föredragshållare för Konservativt idéforum:

Torbjörn Aronson

Nils Fredrik Aurelius

Jan Olof Bengtsson

Elise Claeson

Per Dahl

Martin Edgélius

Anders Edwardsson

Per Ericson

Dick Erixon

Tommy Hansson

Bertil Häggman

Charlotta Levay

Sven Lindgren

Carl-Johan Ljungberg

Stig Lundgren

Stefan Olsson

Roland Poirier Martinssson

Rolf K Nilsson

Jonathan Price

Claes G Ryn

Tyrgils Saxlund

Jakob E:son Söderbaum

Simon Westberg