Kategori: kommunikation

Cirka 4% av landets kommunikatörer har någon slags utomeuropeisk bakgrund varav 1/4 har bakgrund i Nordamerika

Idag publicerade fackförbundet DIK en unik rapport som bygger på enkätsvar från 1404 DIK-medlemmar som arbetar inom den svenska kommunikationsbranschen, d v s som i praktiken är kommunikatörer. Tidigare har DIK enbart frågat om kön och ålder i sina medlemsenkäter men denna gång har respondenterna också tillfrågats om hur de själva identifierar sig utifrån könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet eller hudfärg, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning samt sexuell läggning och naturligtvis anonymt och frivilligt i enlighet med jämlikhetsdatametodens principer.


Enkätundersökningen visar att den svenska kommunikationsbranschen och den svenska kommunikatörskåren är ytterst homogen samt att hela 22% av de få kommunikatörer som har utomeuropeisk bakgrund har utsatts för diskriminering:


93% av respondenterna är födda i Sverige att jämföra med 80% i befolkningen i stort. 80% av kommunikatörerna har vidare två föräldrar som är födda i Sverige att jämföra med 65% i befolkningen i stort.


Cirka 4% av kommunikatörerna har någon slags utomeuropeisk bakgrund och runt 25% av dem har bakgrund i Nordamerika (d v s i USA och Kanada) medan de resterande 75 procenten har bakgrund i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien eller Oceanien. Inte ens 3% av respondenterna har en eller två föräldrar som är födda utanför Europa, d v s de är antingen blandade/mixade eller s k ”andrageneration:are” med utomeuropeisk bakgrund och återigen har runt 25% av dem har bakgrund i Nordamerika (d v s i USA och Kanada).


Bland de respondenter som har utomeuropeisk bakgrund uppger 22% att de har blivit utsatta för diskriminering. Av samtliga respondenter som har utomeuropeisk bakgrund uppger 14% att de har blivit aktivt diskriminerade på grund av härkomst, hudfärg, etnicitet eller på grund av sitt namn. 10% av samtliga kvinnliga kommunikatörer uppger slutligen att de har blivit diskriminerade på grund av kön att jämföra med 5% bland de manliga kommunikatörerna.


https://dik.se/om-oss/sa-har-tycker-vi/anna-troberg-kommunikation-kristider


“Sist, men inte minst, några ord om DIK:s arbete för mångfald och mot diskriminering. Sverige har en av världens mest långtgående diskrimineringslagstiftningar, men faktum är att Sverige på grund av bristande möjlighet till uppföljning av lagen fått kritik av bland annat FN, EU-kommissionen och DO. Att det finns en dissonans mellan nationens goda självbild i mångfaldsfrågor och den faktiska verkligheten är något som många av oss som lagen är tänkt att stötta känner väl igen. Rasifierade vittnar om att vita talar om för dem att rasism inte existerar. Jag blir själv på regelbunden basis upplyst om att homofobi inte längre finns i Sverige, trots att mejlen i min inkorg tidvis vittnar om något helt annat. Alldeles för många har liknande historier att berätta och det får allvarliga konsekvenser både för individen och samhället.


Det är uppenbart att vi tillsammans måste hitta bra verktyg för att ta oss an dessa problem. DIK har därför under arbetet med kommunikationsrapporten för första gången erbjudit förbundets medlemmar den frivilliga möjligheten att även bidra med anonyma jämlikhetsdata. Tidigare har DIK, som de flesta andra organisationer, bara ställt frågor kring två diskrimineringsgrunder: kön och ålder. Lagen har dock fem diskrimineringsgrunder till och för att kunna bedriva ett effektivt arbete mot diskriminering måste man ta alla sju i beaktande. Genom att arbeta med jämlikhetsdata stärker vi förbundets arbete för inkludering och ett hållbart arbetsliv – för alla. Du kan hjälpa till genom att välja att bidra med dina anonyma jämlikhetsdata nästa gång du får möjligheten i någon av DIK:s enkäter.”

Reflektioner kring Karlstads kommuns mångfaldskommunikation under pandemin

Jag har verkligen ingenting emot Karlstads kommuns pågående informationskampanj under pandemin som redan från början har kännetecknats av ett mycket medvetet mångfaldstänkande och kanske det mest medvetna i landet både vad gäller val av språk (inklusive värmländsk dialekt) och val av olika kroppar samt val av olika par- och familjekonstellationer. Både adoptivfamiljer liksom blandpar och samkönade par har då förekommit i olika sammanhang i kampanjen men först idag insåg jag att kampanjen dock samtidigt inte bryter mot det mönster som gäller för nästan all visuell ”mångfaldskommunikation” i Sverige:


En icke-vit person är antingen ensam eller befinner sig i sällskap med en vit person och det är därför mycket sällan som flera icke-vita personer syns tillsammans på bild utan en vit person såvida det inte handlar om en helicke-vit barnfamilj men även de är fortfarande ovanliga i exempelvis reklamsammanhang vill jag påstå.


För ett antal år sedan blev H&M uppmärksammat för att företaget just hade valt att i sin reklam visa bl a två asiatiska kvinnor respektive två afrikanska män tillsammans och ensamma utan några vita personer i form av bl a utomhusreklam och uppmärksamheten berodde just på att det var något nytt och sannolikt också något udda som de allra flesta inte hade sett förut just i Sverige men också att det spekulerades i att H&M ”flirtade” med samkönade par som potentiella kunder (vilket dock inte var fallet utan på en direkt fråga har jag för mig att H&M:s dåvarande kommunikationschef förklarade att det i båda fallen skulle föreställa två väninnor respektive två vänner och inget annat).


Och en rejält illvillig bildanalys av kommunens informationskampanj skulle väl slutligen dessutom kunna vara, mot bakgrund av Värmlands högerextrema historia och att landskapet numera är ett SD-fäste som antagligen ”heter duga”, att det går att tolka det hela som att vita värmlänningar bör hålla sig på ”säkert” avstånd från icke-vita värmlänningar (och oavsett pandemin).

Värmland fortsätter att gå före vad gäller visuell mångfaldskommunikation

Fascinerande (i alla fall för mig som forskar om ras och svenskhet och det nya liksom framtida hypermångfalds-Sverige) att återigen kunna konstatera att Karlstad och Värmland av någon anledning (och för min del är då detta positivt och progressivt men för andra är det väl säkert negativt och måhända även polariserande) fortsätter att vara avantgarde och gå steget före vad gäller (visuell) inkludering av invandrarna och minoriteterna i officiellt (visuellt) informationsmaterial och i (det visuella) kommunikationsarbetet:

Tidigare under pandemin stack Karlstad och flera andra värmlandskommuner ut genom att inte bara ”skylta” på olika språk (liksom f ö på värmländska) utan också genom att just visualisera invandrare och minoriteter rent fysiskt-kroppsligt (d v s kort och gott de icke-vita värmlänningarna) och nu gör också Region Värmland detsamma genom att i relation till ”Värmlandsstrategin 2040” rent fysiskt-kroppsligt visualisera framtidens och 2040 års värmlänning, som alldeles uppenbart avspeglar och representerar ett nytt och framtida hypermångfalds-Värmland.

Om Arboga kommuns nya kommunambassadör

Det är lite svårt att veta vad en ska tycka och tänka kring denna helsidesannons som hittas i senaste numret av SJ:s magasin Kupé och som Arboga kommun står bakom. Mot bakgrund av vår genompolitiserade och ju även genompolariserade samtid så är det ändå rätt uppenbart att denna kommun vill sticka ut, som styrs av en koalition bestående av bl a M, KD, C, L, MP och V och där SD fick närmare 22% i riksdagsvalet och mellan 25-28% i vissa valdistrikt.
Kupé sep 2019.jpg
 
Annonsen utgår ju uppenbarligen ifrån att landets invånare med utomeuropeisk bakgrund, och kanske särskilt med bakgrund i den s k MENA-regionen, förväntas bo och leva i ett miljonprogramsområde i Stor-Stockholm eller i någon annan storstadsregion eller mellanstor stad och inte just i Arboga. Vidare utgår annonsen ifrån att miljonprogramsområdena är otrygga platser och kanske särskilt för barn och unga.
 
Sedan utgår annonsen möjligen också ifrån att män från den s k MENA-regionen som förmodas vara muslimer av något slag kanske inte alltid anses vara ansvarsfulla föräldrar (men det kanske bara är något som just jag läser in) och om denna utgångspunkt nu också händelsevis finns med i bakgrunden, och medvetet eller omedvetet, så försöker Arboga kommun att bryta denna föreställning genom att framhäva en pappa från den s k MENA-regionen som tar ansvar.
 
Slutligen utgår annonsen också ifrån att invånare med utomeuropeisk bakgrund kanske inte förväntas bo och leva i en sådan liten kommun som Arboga och än mindre verka som kommunambassadör för en stad som Arboga.

Den svenska reklambranschen har svårt att spegla den demografiska sammansättningen

Ekonomerna Sofia Ulver, Nina Åkestam, Sara Rosengren och Christofer Laurell presenterar idag en ny studie på DN Debatt som visar att trots att andelen invånare i landet som tillhör en synlig minoritetsgrupp har ökat från 10-12% år 2010 till kring 20% år 2019 så har den svenska reklam-, annons- och kommunikationsvärlden inte lyckats avspegla denna demografiska utveckling.
 
Exempelvis består hela 70% av studiens svenska reklamfilmer som har producerats under de senaste tio åren av enbart vita skådespelare och karaktärer medan endast en procent utgörs av reklamfilmer där samtliga skådespelare och karaktärer är icke-vita och det går väl att gissa att åtskilliga av de sistnämnda filmerna också innehåller en del rasstereotyper. 11% av reklamfilmerna utgörs vidare av både vita och icke-vita skådespelare och karaktärer .
 
Till de svenska företagens och det svenska näringslivets och industrins samt den svenska reklam- och kommunikationsbranschens försvar ska väl dock tilläggas att icke-vita svenskar förekommer i långt större utsträckning i reklamens och annonsernas värld idag än under de långt mer homogena 1990- och 2000-talen samt att icke-vita svenskar kanske inte är en särskilt stark konsumentgrupp jämfört med de vita invånarna i landet vad gäller köpkraft:
 
”Mångfaldskritiska röster hävdar ofta att reklam med multikulturella teman har ökat drastiskt de senaste åren, grundat i ängslig politisk korrekthet hos varumärken. Men nya studier tyder tvärtom på att icke-vita är kraftigt underrepresenterade i svensk reklam, och att ingen signifikant ökning har skett de senaste tio åren, skriver fyra ekonomiforskare.”
 
 
”I ljuset av EU-valet fick vi svart på vitt att polariseringen mellan de liberala och icke-liberala rörelserna i Europa ökar, och att synen på migration och multikulturalism är en av hörnstenarna i splittringen. Att nyhetsmedier och politiker påverkar opinionen kring migration råder det oftast inget tvivel om. Däremot diskuteras marknaden som maktfaktor i opinionen relativt lite, trots att företagen i allt högre grad kommunicerar politiska ställningstaganden och att vi medborgare ägnar oss mer och mer åt ”politisk konsumtion”, det vill säga uttrycker våra politiska åsikter genom hur vi väljer varumärken.
 
Vi har sedan 2018 arbetat med ett forskningsprojekt där vi undersöker marknadsföringens roll i opinionsbildningen kring migration och multikulturell integration genom att studera hur budskap kring multikulturalism kommuniceras av de stora annonsörerna i Sverige, och hur medborgare diskuterar detta i sociala medier. Här vill vi dela med oss av några preliminära resultat som vi tror har särskilt stor relevans för medier, medborgare och näringsliv:
 
1, Svensk reklam speglar inte det mångkulturella samhälle Sverige är i dag, och representationen har inte heller förändrats de senaste tio åren. Vi har studerat hudfärgsrepresentation (vit/icke-vit) i reklamfilmer under tio år tillbaka från Sveriges tio största annonsörer. Resultaten visade att icke-vita är rejält underrepresenterade jämfört med i befolkningen i stort. Till exempel är endast 11 procent av alla skådespelare i alla filmer icke-vita, 70 procent av filmerna har uteslutande vita skådespelare, medan motsvarande för icke-vita inte ens är 1 procent.
 
Som tidigare forskning visat utsätts icke-vita dessutom ofta för ”tokenism”, det vill säga deras närvaro är främst symbolisk och för inte berättelsen framåt. Det syns bland annat genom att vita i mycket större utsträckning får huvudroller medan icke-vita får statistroller, att icke-vitas roller oftare upplevs som humoristiska snarare än seriösa, och att vita avbildas som professionella och icke-vita som konsumenter.
 
Den senare stereotypen blir extra intressant i ljuset av Nordiska ministerrådets nya forskningsrapport där Sverige visar sig vara sämst i Norden på att integrera immigranter i arbete. Icke-vita blir inte heller vanligare i svensk reklam de senaste tio åren, trots att andelen utomeuropeiskt födda i Sveriges befolkning har ökat. Reklamen har alltså blivit något sämre på att spegla hur befolkningen faktiskt ser ut. Däremot skedde en signifikant ökning 2016 efter flyktingvågen hösten 2015, men gick lika skarpt ner igen till 2017.
 
2, Bland undersökta inlägg om multikulturell reklam på öppna sociala medier (främst Twitter) är minst 85 procent mångfaldskritiska; mer än hälften kritiserar politisk korrekthet på olika sätt, drygt en tiondel kritiserar uppmuntran till kriminalitet (med resonemanget att icke-vita invandrare skulle vara kriminella), lika många kritiserar reklamen just för att innehålla icke-vita skådespelare, drygt en tjugondel är specifikt antiislamiska, och lika många ser invandrare som finansiella parasiter på välfärden.
 
I bara drygt en tiondel av inläggen fick de mångfaldskritiska inläggen mothugg genom försvar av jämlikhet och anti-rasism; i övrigt bekräftades bilden eller fick stå oemotsagd.
 
Reklam som visar ett multikulturellt Sverige har alltså varken blivit mer eller mindre vanlig de senaste tio åren men ändå är reaktionerna bland de mångfaldskritiska rösterna starka varje gång det görs. Enligt dem har reklam med multikulturell representation ökat drastiskt de senaste åren och är grundad i ängslig politisk korrekthet. Precis som forskare, medier i allmänhet, och public service i synnerhet framställs alltså marknadsaktörer av den mångfaldskritiska opinionen som politiskt och till och med statligt styrda.
 
Tillsammans indikerar de här två studierna att bilden på sociala medier av hur reklamen ser ut, och hur den faktiskt ser ut, skiljer sig åt dramatiskt. Svensk reklam har fortfarande lång väg att gå om ambitionen är att skildra befolkningen någorlunda representativt, och än längre till att göra faktiska politiska ställningstaganden för multikulturalism.”

Operan och andra kulturinstitutioner överexponerar icke-vita för att kommunicera antirasism och mångfald

Apropå Kungl. Operans omdiskuterade och tillbakadragna Svansjön-affisch: Bakgrunden till affischen står då att hitta i att Operan på senare år närmast har ”överexploaterat” icke-vita i sin marknadsföring – gissningsvis för att både kommunicera antirasism och mångfald, och indirekt och kanske omedvetet för att p g a dåligt samvete överkompensera för att så få icke-vita i verkligheten är verksamma vid Operan och framför allt och än mer ens besöker och frekventerar Operan.

912@70

Denna smått hysteriska överexponering av icke-vita i marknadsföringen är tydlig både i Operans annonser, broschyrer och affischer liksom i de bildprojektioner som finns i huset. Det är betecknande att det asiatiska barn som pryder Madame Butterfly-affischen inte ens förekommer på scen, och samma mönster går igen vad gäller flera andra av Operans föreställningar i jämförelse med vad den visuella kommunikationen utlovar: Falsk marknadsföring skulle det kunna kallas, antar jag.

maxresdefault

Det är i sammanhanget viktigt att påpeka att denna tendens att överexponera icke-vita i den visuella marknadsföringen, och alltför ofta bokstavligen överexponera dem genom att blåsa upp närbilder på dem för att verkligen understryka deras kroppsliga Annanhet så att det närmast blir groteskt, verkligen inte bara är något som gäller Operan utan ett mycket stort antal för att inte säga flertalet av landets scener, museer och andra kulturinstitutioner vilka närmast desperat vill framstå som både radikala och militanta antirasister och som inkluderande arbetsplatser präglade av stor mångfald.