Kategori: kolonialism

Reflektioner kring den första anti-västerländska vågen ca 1850-1910

Historikern Dick Harrison berättar idag i SvD om xhosafolkets undergång i dagens Sydafrika: Mellan ca 1850-1910 svepte en global anti-västerländsk våg fram bland de folk och genom de samhällen på jorden som européerna och deras bosättarättlingar över haven ännu inte hade besegrat helt.
I just Sydafrika inleddes denna våg med xhosa-flickan Nongqawuses berömda vision i april 1856 och fortsatte sedan med Zulukriget 1879.

I andra delar av Afrika uppstod liknande millenaristiska och kiliastiska rörelser som oftast antog religiösa förtecken och som likaså predikade att de ”vita j-vlarna” skulle drivas tillbaka, återvända till Europa, försvinna eller gå under och ofta ingick profetior som talade om att bli osårbar för de vitas kulor och krut om bara en viss ledare åtlyddes, ett viss klädesplagg brukades eller en viss ritual genomfördes såsom under det blodiga Mahdistupproret i dagens Sudan 1881-99.


På 1880-talet nådde denna millenaristiska och kiliastiska anti-västerländska våg även urfolken i dagens Mellanvästern i USA i form av den s k andedansrörelsen som också den slutade i ett blodbad i form av massakern vid Wounded Knee 1890. I den muslimska väst- och centralasiatiska världen lade al-Afghani och andra tidiga anti-västerländska muslimska tänkare grunden till det som senare skulle utvecklas till vad vi i Väst lite slarvigt kallar islamismen och i Sydasien växte rötterna till dagens anti-västerländska hindunationalism fram vid samma tid.


Det var dock i Stillahavsasien som den anti-västerländska vågen fick sitt allra största fäste i bl a dagens Kina i form av Taipingupproret som krävde 10-tals miljoner liv och i form av det likaledes blodiga Boxarupproret 1899-1901 och även i dagens Sydkorea utspelades ett liknande anti-västerländsk uppror i form av Tonghakupproret 1894-95.


Det land som senare och till slut gjorde en slags millenaristisk och kiliastisk anti-västerländskhet till något av sin överideologi var Japan där den till slut resulterade i ett japanskt anti-västerländskt ”befrielsekrig” (”Asien åt asiaterna”) under Andra världskriget som i sin tur lade grunden för efterkrigstidens avkolonisering, d v s utan Japans segrar på slagfälten mot USA och européerna i Stillahavsasien under Andra världskriget hade avkoloniseringen kanske aldrig ägt rum och i varje fall inte så tätt inpå Andra världskrigets slut.
Med lite eller kanske t o m en rejäl dos fantasi går det m a o att säga att det går en röd tråd från Nongqawuses profetia från 1856 och de efterföljande anti-västerländska upproren i Afrika via de nordamerikanska urfolkens andedansrörelse, den muslimska och hinduiska världens anti-västerländska tänkare och de östasiatiska millenaristiska rörelserna som försökte driva ut västerlänningarna med hjälp av religiösa rörelser och ritualer kring förra sekelskiftet till Japans kamikaze-soldater som offrade sig i 100 000-tal fr a under Andra världskrigets slutskede 1944-45.


Efter 1945 och Japanska imperiets undergång skulle det sedan dröja många årtionden innan en ny antivästerländsk våg drog genom den utomvästerländska världen och det är väl det som sker just nu antar jag.


”Eländet började år 1854, när xhosafolkets boskapshjordar drabbades av en allvarlig lungsjukdom. Orsaken var handeln med boerna, som sålde djur till sina afrikanska grannar – djur som olyckligtvis var infekterade. Eftersom xhosaekonomin var mycket beroende av boskapsuppfödning orsakade djursjukdomen en djup kris, vilken bidrog till att öka den krisstämning som redan vuxit fram i konfrontationen med maktrivalerna i landet. Inte nog med att man ideligen måste försvara sig mot britterna och de andra nykomlingarna. Nu dog korna också.


I april 1856 gick två xhosaflickor ut på en åker för att skrämma bort fåglar. En av dem, 15-åriga Nongqawuse, fick plötsligt en vision, som hon skyndade sig att förmedla till släktingarna i byn. Hon hade, påstod hon, mött tre andeväsen som förklarat att folket måste slakta all boskap och förstöra hela skörden. Dagen efter förödelsen skulle ett mirakel inträffa. Döda xhosakrigare skulle återuppstå och hjälpa folket att kasta ut alla europeiska inkräktare från landet. Krigarna skulle också föra med sig friska kor och tjurar, så att samhället återigen skulle börja leva.


Profetian nådde snart fram till hövdingen Sarhili kaHintsa, som tog till sig budskapet och instruerade sitt folk att lyda. Inom kort var masslakten ett faktum. Andarna krävde, förkunnade Nongqawuse, att all boskap skulle dräpas och att allt spannmål skulle förstöras. Inget fick bli kvar. Det fanns ingen anledning till oro eftersom anfäderna skulle ge folket mångfaldig ersättning, och en gyllene tidsålder skulle gry. Det gick så långt att folket till och med uppförde nya hus och inhägnader för de djur som man antog skulle komma. Förväntningarna på profetian var höga.


Så kom dagen då allt det underbara skulle ske: den 18 februari 1857. Solen skulle skifta färg till rött och anfäderna skulle anlända med vapen och boskap. Inget hände. Nongqawuse förklarade detta med att alla inte hade hörsammat hennes budskap, varför slaktandet fortsatte och en ny dag utpekades som dagen då undret skulle ske. Men inget hände då heller.


Konsekvenserna blev fruktansvärda. År 1858 hade mellan 300 000 och 400 000 kor, tjurar och kalvar slaktats, och omkring 40 000 människor hade svultit ihjäl. De brittiska myndigheterna i Kapkolonin dröjde inte med att utnyttja situationen till sin fördel: de konfiskerade xhosaland och krävde att de överlevande arbetade åt dem själva – annars fick de fortsätta svälta. Den territoriella expansion som kolonialmakten inte lyckats genomdriva under årtionden av bittra gränskrig åstadkoms alltså av xhosafolkets egen masslakt. En av överlevarna var Nongqawuse själv. Hon hamnade senare hos britterna och levde på en gård i Kapprovinsen till sin död år 1898.”

Om att vara imperiebyggare och om att inte vilja vara det

Att bygga ett kolonialimperium och att vara ett imperium och erkännas som ett imperium byggde på frågan om jurisdiktion över både territorier och människor och kanske kan det inte bli mer pedagogiskt tydligt än så här (ur Rachel Rains Winslows bok ”The best possible immigrants. International adoption and the American family” från 2017):


Ända fram tills efterkrigstiden och under Kalla kriget (d v s mellan 1940- och 90-talen) styrde ett flertal europeiska stater över territorier och människor utanför Europa såsom britterna i Sydasien, Karibien och södra och östra Afrika, fransmännen i Sydostasien, Västafrika och Oceanien eller portugiserna i bl a Macao ända fram tills 1999.


Det ”normala” för européernas del var att betrakta och behandla dessa territorier och dess invånare utanför Europa som en slags förlängd del av imperiemetropolen och ”moderlandet” och i exempelvis de franska kolonierna i Sydostasien blev de blandade eller mixade barn som föddes där med mestadels franska fäder och ”infödda” mödrar en del av det franska imperiet/nationen p g a att den franska lagstiftningen var anpassad för imperiebyggande.


När USA (eller för den delen även Ryssland i form av Sovjetunionen) förde krig i andra länder under efterkrigstiden och Kalla kriget och när amerikanska soldater fick barn med ”infödda” kvinnor på plats i samband med konflikter, ockupationer och invasioner betraktades de blandade eller mixade barn som föddes p g a dessa s k bland(intim)relationer (och mestadels med vita eller svarta amerikanska fäder och ”infödda” mödrar) dock inte som amerikaner då USA just inte odlade en självbild som varande ett (kolonial)imperium och dess lagstiftning var därför inte anpassad för imperiebyggande på samma sätt som de europeiska imperiemakternas lagstiftningar var.


I sin bok ”How to hide an empire. A history of the greater United States” från 2019 har Daniel Immerwahr i stället benämnt den amerikanska efterkrigstida stormaktstiden (d v s den s k Pax Americana-perioden som kan sägas ha tagit slut med Trump) som ett slags pointillistiskt imperium som övertog den typ av ojämlika avtal som européerna hade påtvingat Kina mellan ca 1850-1950 och som handlade om att tillskansa sig en blandning av frihandelsavtal, extraterritorialrätt och straffrihet för de egna medborgarna i Kinas kuststäder i stället för att kolonisera, ta över och styra över hela Kina (vilket hade varit extremt kostsamt). På så sätt kunde USA genom exempelvis en enda militärbas i ett visst land kontrollera landet ifråga samtidigt som de amerikanska företagen fick förmånliga villkor där och de amerikanska soldaterna slapp samtidigt lyda under landets ifråga lagstiftning (så är t ex fallet än idag vad gäller de amerikanska soldaterna i Sydkorea).


Samtidigt var det just ”tack vare” de europeiska imperiemakternas imperiebyggande-lagstiftningar som Europa kom att ta emot mycket stora grupper av utomeuropeiska invandrare från kolonierna redan fr o m 1940-talet slut och framåt då exempelvis de franska utomeuropeiska koloniernas invånare kunde invandra till imperiemetropolen och ”moderlandet” Frankrike på grund av att Frankrike just betraktade och behandlade sina territorier och dess invånare utanför Europa som en del av det franska imperiet/nationen.

Spåren av de svenska slavarna

De allra flesta som bor och lever i dagens Sverige vet nog vid det här laget att det fanns svenska slavar i den svenska kolonin Saint-Barthélemy och ända fram tills 1847 men då denna historiska faktauppgift ibland kan tyckas ”abstrakt” att ta in och förstå så kan en tabell hämtad från dagens SCB:s motsvarighet till Statistisk årsbok (från 1860-talet, d v s efter att det svenska slaveriet hade avskaffats men under en tid då Saint-Barthélemy fortfarande var en svensk koloni) fungera som en slags pedagogisk påminnelse:


I tabellen beskrivs bl a hur befolkningen på ”svenskön” i Karibien bestod av 2629 (i huvudsak fransk- och svensktalande) fria medborgare och 1387 slavar år 1826 och tabellen i sig reflekterar också att när svenskarna tog över ön från fransmännen så förfogade Sverige redan då över världens antagligen mest avancerade statistikmyndighet, d v s dagens SCB som tidigare hette Tabellverket.

Om afrosvenska historieveckan och frihetsdagen den 9 oktober

Idag (eller i lördags beroende på hur en räknar) inleds den afrosvenska historieveckan som avslutas på lördag den 9 oktober, som är minnesdagen för avskaffandet av slaveriet på den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy (vilket ägde rum just den 9 oktober 1847 genom att de sista 595 slavarna friköptes från sina i huvudsak svensk- och fransktalande ägare på den karibiska ”svenskön” av svenska staten och med svenska skattemedel) och just i år, efter sommarens BLM-rörelse/debatt, äger konserten ”Black by public demand” rum på samma dag.

Tidigare var det mycket få som uppmärksammade veckan och frihetsdagen den 9 oktober och fr a skedde detta av afrosvenska aktivister i Stockholm och något senare också i Malmö som även kom att bli den första svenska kommunen som officiellt började uppmärksamma dagen och numera deltar ett flertal kulturinstitutioner såsom bl a Etnografiska museet i Stockholm.

Med utgångspunkt i en kommande bok om svensk rasism under efterkrigstiden har jag f ö själv reflekterat lite kring den moderna afrosvenska historien och detta inlägg passar nog som läsning under denna vecka.

https://tobiashubinette.wordpress.com/2020/06/26/afrofobi-afrosvenskar-svarthet-sverige-invandring-ras-rasism/?fbclid=IwAR3cZABHGInfH7t_NqPrpbCykleLAgghk74DzXwKdXzHR77Pv70opd61jlg

Per Wästberg skriver idag om sin livslånga relation till Afrika och afrikanerna

Författaren och akademiledamoten Per Wästberg, som redan 1959 tillsammans med Gunnar Helander bildade Fonden för rasförtryckets offer som i efterhand visade sig komma att bli startskottet på den svenska anti-apartheidrörelsen och därmed i förlängningen på den svenska antikoloniala och antirasistiska pro-Tredje världen-orienterade solidaritetsrörelsen som senare utvecklades till den nya vänstern/70-talsvänstern, berättar idag med rätt så stor bitterhet och i form av en understreckare i SvD om sin livslånga relation till Afrika och afrikanerna och vad en än tycker och tänker om Wästberg så är han inte bara levande svensk antikolonial och antirasistisk solidaritetsrörelsehistoria (Wästberg spelade t ex en avgörande roll vad gäller att introducera Frantz Fanon för en svensk publik och fr a för dåtidens svenska vänsterliberala och socialistiska ungdomar) utan han är antagligen en av mycket få idag ännu levande svenskar som på nära håll och på plats har sett det postkoloniala Afrika födas och utvecklas till vad det är idag i egenskap av att under årtionden ha varit en politiskt engagerad intellektuell och en antikolonial och antirasistisk solidaritetsaktivist för kontinenten och dess invånare:
 
 
”För över 60 år sedan kom jag till Afrika. Begrepp som u-land och Tredje världen var inte uppfunna, Sida inte påtänkt. Befolkningen var 285 miljoner mot i dag 1,3 miljarder. 15 procent bodde i städer (som i Europa på 1600-talet), nu omkring 40 procent. Bara ett land hade då befriats från kolonialvälde: Ghana. Där blev jag undervisad i panafrikanism av Kwame Nkrumah, en fanatiker, dock med den humor som sällan saknas hos afrikaner.
 
Sedan dess har jag vartannat eller vart tredje år rest i Afrika, senast i september 2019. Resultat? Ett tiotal böcker; artiklar, föredrag i mängd. Uppdrag, öppna och hemliga. Möten med hög och låg – från Lumumba, Senghor, Mandela, Tambo, Mondlane, Makeba till dem som heter Beauty, Gladness, Prosperity. Det de har gemensamt är att de är borta.
 
Afrika var min fantasis äventyrsland från det jag var tio år: upptäcka nytt land, se vad inget öga sett. Men det var inte vad jag föreställt mig. Jag anlände från ett till synes tryggt Sverige, fast jag mindes kriget, hotet från nazismen, dess medlöpare och listor på tilltänkta offer. Afrika blev en vändpunkt i mitt liv, ett insegel som bröts vid en gräns där det främmande blev välbekant och befallde mig att träda fram och vittna.”
 
(…)
 
”Min kärlekshistoria med denna kontinent inleddes med kampen mot kolonialism och apartheid. Men det som följde blev i mycket en motgång – med etniska konflikter, inbördeskrig och korruption, barnsoldater, islamism, miljoner döda. Afrika har exploaterats för slavar och vilda djur, guld och diamanter, olja och ädelträ. Aids, ebola, svält, krig och massmord ger tragedin nya ansikten.
 
I Uganda, Nigeria, Kamerun hotas homosexuella av tortyr och decennielånga straff. Vem ska man anklaga? Inte brunnsgrävarna, historieberättarna, boskapsherdarna, sjuksköterskorna, lärarna utan skolböcker. Utan, med få undantag, de politiska ledarna samt Europas, Amerikas och Kinas regeringar som för strategiska och ekonomiska fördelar alltför ofta gynnat härskarna i deras palats. Många av Afrikas ledare har tävlat om vem som snabbast fyller utländska bankkonton: 400 miljarder enligt Världsbanken (2018).
 
När jag rest i Afrika, på andras uppdrag eller i egna syften, väntade jag mig inte att hitta något vi kallar Afrika utan bara enstaka ingredienser: människor på vandring, idéer på drift. 1990 var 4 av 53 länder demokratier.”
(…)
 
”Under tidigt 60-tal sjöng luften av upphöjda föresatser. Gamla afrikanska kungadömen gav namn åt de nya staterna: Mali, Malawi, Zambia. Flaggor syddes, nationalsånger komponerades. Men först efter imperiernas upplösning fick de multinationella sin verkliga chans; deras revirgränser blev av större vikt än Berlinkongressens. Politiska beslut lades i inhemska härskares händer – till jubel från progressiva européer. Näringslivet förblev dock under utländsk kontroll. Priser på koppar och diamanter, kaffe och kakao beslöts i London, Paris, Bryssel. En afrikansk regering kunde bestämma sig för att bygga sjukhus, skolor och vägar, men att finansiera dem hängde på makter utanför deras räckvidd. Råvarorna strömmade ur världsdelen.
 
Det vita väldet upphörde för att ge makten tillbaka till Afrikas folk. Men Afrikas politiska självständighet åstadkom inte den sociala utjämning som var en målsättning under frihetskampen. Med få undantag ledde den till att makten stannade hos en privilegierad elit. Den eliten ärvde inte sin ställning. De flesta kom från enkla hem och hade fått sin chans genom att familjen låtit en favoritson gå i högre skola. I toppen samlades politikerna och övertog kommandoposter som de koloniala ägarna lämnat.”

Svenska Dagbladet lockar idag med en resa till ”den forna svenska kolonin Saint Barth”

Aningen tondöva SvD Näringsliv (d v s Svenskans näringslivsbilaga) och SvD Accent (som riktar sig specifikt till Svenska Dagbladets i huvudsak majoritetssvenska högutbildade höginkomsttagarläsare i huvudstadsregionen) erbjuder idag i samarbete med Jambo Tours en ”drömseglats till Västindien” till det facila priset av 43 950 kr.
116801321_10157722232200847_8486153020649869705_o.jpg
 
Annonstexten fritt (och måhända elakt) översatt (av mig):
 
”När världen står still” (d v s p g a pandemin) och BLM-rörelsen/debatten pågår (OBS: det antyds då inte i annonstexten utan det är mitt i detta sammanhang mycket väsentliga tillägg) ”fortsätter vi att drömma” oss tillbaka till den gamla goda tiden i ”Västindien” (d v s det gamla koloniala och idag post/kolonialromantiska namnet) inklusive ”på den forna svenska kolonin Saint Barth” (d v s Saint-Barthélemy) där ”spännande historia” (d v s den transatlantiska slavhandeln, plantageslaveriet och de europeiska kolonialimperierna) har utspelat sig.

En Motalabo som deltog i kolonisationen av den amerikanska Mellanvästern

Under den svenska BLM-debatten har åtskilliga historiekunniga påpekat att de svenska kolonierna över haven (d v s utöver den svenska delen av Sápmi) både var få och kortlivade bortsett från Saint-Barthélemy liksom att den svenska slavhandeln var ringa och de svenska slavarna få till antalet.
116197981_736341680498833_3917528367010579970_n.jpg
 
Samtidigt har andra lyft fram att enskilda förmögna svenskar under århundradena har tjänat pengar på andra europeiska makters kolonier och imperier liksom på både slavhandeln och slaveriet genom att t ex investera i plantage i Nord- eller Sydamerika.
 
Den svenska statens och den svenska överklassens bidrag till det paneuropeiska koloniala projektet (cirka 1500-1950) har m a o kanske inte varit särskilt stort jämfört med t ex holländska statens dito eller den spanska och franska överklassens dito samtidigt som svenska statliga initiativ och den svenska elitens pengar alltid har funnits där genom århundradena.
 
Det tredje svenska bidraget till det koloniala projektet, som kanske bara går att berätta om som enskilda livsöden, handlar om alla de 100 000-tals svenskar som utvandrade till kolonierna och till de senare bosättarstaterna över haven redan från och med 1500-talet och fram tills 1900-talets mitt. Enskilda svenskar deltog då genom århundradena bl a i brittiska kolonialkrig, i belgiska folkmordsliknande straffexpeditioner, i tyska koloniseringsförsök, på holländska slavskepp och som bosättare i både franska, spanska och italienska kolonier.
 
För någon dag sedan ”sprang” jag just på ett sådant livsöde och exempel i form av Motalabon Ansgarius Borén som liksom 100-tals andra utvandrade svenskar stred i de s k ”Indiankrigen” på prärien i dagens Mellanvästern i USA (innan denna del av Nordamerika blev en del av USA i form av bosättardelstater) och i Boréns fall handlade det om att han ”red med” general Custer i sjunde kavalleriet och deltog i det för den vita bosättarstaten så ödesdigra slaget vid Little Big Horn 1876 som den gamla Motalabon mirakulöst överlevde tillsammans med ytterligare en (förstagenerations)svensk utvandrare. Åtskilliga svenskar fick då ”bita i gräset” på den gigantiska prärien under de s k ”Indiankrigen” såsom vid Little Big Horn och mången ung svensk man ropade sannolikt efter sin mamma i Värmland, Småland, Halland, Sörmland eller Hälsingland när de fick en yxa i skallen, en pil genom lungan eller ett skott i magen och uttalade sina sista ord.

Saint-Barthélemys största och mest kända svenskvän slavättlingen Marius Stakelborough har gått bort

Det är väl något av en händelse som ser ut som en tanke att den gamla svenska karibiska slavhandelskolonin Saint-Barthélemys största och mest kända svenskvän slavättlingen Marius Stakelborough, vars efternamn sannolikt härstammar från den finlandssvenska diplomaten Berndt Stackelberg som var guvernör på ön på 1810-talet, nu har gått bort i en ålder av 97 år mitt under BLM-rörelsen/debatten.

Idag tecknar ordföranden i Svenska S:t Barthélemysällskapet Roger Richter Stakelboroughs långa och händelserika liv i form av en dödsruna i SvD. Stakelborough hade många inflytelserika vänner i Sverige och bland dem hittades märkligt nog ”nazistgrevinnan” Mary von Rosen på Rockelstad slott liksom även många vänner bland USA:s s k celebrities som gillar att ”partaja” på ”Saint Barth”, som amerikanerna föredrar att kalla ön (som tidigare f ö var känd som ”den vita ön” i Karibien, då nästan alla av Saint-Barthélemys invånare var och fortfarande är vita till skillnad från invånarna i/på Karibiens övriga länder och öar – de allra flesta av de gamla svenska slavarna lämnade nämligen S:t Barthélemy efter att Sverige sålde tillbaka ön till Frankrike 1878 och många av dem flyttade fr a till danskarnas grannkoloni Danska Västindien), och som ofta besökte Karibiens mest kända bar – d v s Stakelboroughs Le Select:

”Han föddes 5 juni 1923 på St Barth som ett av familjens sju barn. Pappa var öns enda polis och Marius har själv berättat om sin barndom som en lycklig period trots tuffa tider på grund av depressionen.

Som 16-åring gick han till sjöss och fortsatte sin sjömanskarriär under tio år. Efter kriget jobbade han som öns meteorolog och var också öns enda fotograf som tog alla bilder till dåtidens vykort.

1949 öppnade han baren Le Select som kom att bli hans livsverk. Namnet lånade man från den berömda baren i Paris. Baren kom snabbt att bli en samlingspunkt för öborna och när turismen drog i gång på allvar på 1950- och 1960-talet behöll den greppet som den naturliga samlingspunkten för besökande turister. Ett bidragande skäl var den genuina och gemytliga stämning Marius lyckades skapa. Hit var alla välkomna. Och här har många celebriteter också varit på besök genom årens lopp, exempelvis hela den nuvarande svenska kungafamiljen.

Redan som ung blev Marius intresserad av öns svenska historia och han blev ofta påmind om att han var den enda öbon med ett svenskklingande namn (troligen efter den svenska guvernören Stackelberg). Hans intresse syns tydligt på Le Select där det finns gott om dekaler, vimplar och affischer med svenskt ursprung. Han har också vid ett flertal tillfällen besökt Sverige där vänorten Piteå ofta förärats ett besök.

Marius är slavättling och det kan för många vara svårt att förstå detta intresse för den gamla kolonialmakten som tjänade mycket pengar på just slavhandel. Marius brukade förklara det med att det just därför är viktigt att aldrig glömma historien och upplysa kommande generationer om hur det faktiskt gick till på den tiden.

1960 kom dåvarande pr-chefen på SAS, Olle Nyman, för första gången till ön och Olle och Marius fann varandra direkt. Det blev en livslång vänskap som varade ända fram tills Olles död 2006. Marius brukade säga att det var Olle som lärde honom allt om hur marknadsföring fungerar. Den kunskapen bidrog till att göra Le Select till Karibiens mest kända bar.

Olle var en av grundarna till Svenska St Barthélemysällskapet och Marius var en av grundarna av den svenska vänföreningen på St Barth, L’Asbas. Marius belönades två gånger med Nordstjärneorden, 1981 och 2012, för sitt idoga arbete med att bevara de svenska minnesmärkena på ön och det källmaterial som kan användas för framtida forskning.”

Stakelborough.jpg
 

Om USA:s seger i Andra världskriget och avkoloniseringen

Denna vecka har det gått exakt 75 år sedan Andra världskriget avslutades i Europa (liksom i Afrika) och i augusti i år har det gått 75 år sedan kriget avslutades i Asien (liksom i Oceanien) och då skadar det inte att påminna om att denna timme noll, som den kallas i den tysktalande världen, d v s när allt gick under för att sedan börja om på nytt, också innebar början på avkoloniseringen

 

95751632_10157458605635847_7707816118345269248_n.jpg

På våren och hösten 1945 behärskade det dåtida USA en försvarlig del av hela mänskligheten och planeten men inom bara några år drog sig amerikanerna tillbaka från de erövrade och ockuperade länderna på jorden och det är inte en slump att den första stora kolonin som förklarade sig självständig var den tidigare spanska och vid krigsslutet amerikanska kolonin Filippinerna som 1946 blev en suverän statsbildning och därefter gick det mycket fort berättar Daniel Immerwahr i sin bok ”How to Hide an Empire. A History of the Greater United States”:

År 1940 var uppemot 1/3 av mänskligheten bosatt i västvärldens olika kolonier men 25 år senare år 1965 handlade det om kring 2% av mänskligheten.

Var hela det koloniala projektet kanske inget annat än ett gigantiskt ”sexprojekt”? Om de icke-vita och vita kvinnornas roll i det europeiska och västerländska imperiebyggandet och om blandbarnens och de blandades betydelse för de globala och post/koloniala rasrelationerna

Litteraturvetaren Merete Mazzarella skriver idag om Julie Peakmans bok ”Licentious worlds. Sex and exploitation in global empires”, och frågar sig om det koloniala projektet egentligen inte var ett enda gigantiskt ”sexprojekt” utöver kyrkans jakt på nya själar, militärens jakt på nya segrar, handelskompaniernas jakt på nya vinster, forskarnas jakt på nya upptäckter och de europeiska furstarnas och staternas jakt på nya länder mot bakgrund av att 80-90% av de européer som ”upptäckte”, besökte, reste till och bosatte sig i länderna och kolonierna utanför Europa utgjordes av (unga) män ända fram tills 1800-talet och fram tills att den jättelika europeiska massutvandringen till bosättarkolonierna över haven inleddes på allvar.
 
Det är också ett faktum att de europeiska männens (mass)övergrepp och (mass)våldtäkter på och (mass)bortrövande av infödda kvinnor gång efter annan var själva grundorsaken till och startskottet för de otaliga krig och konflikter som rasade mellan européerna och de infödda i Nordamerika, Karibien, Sydamerika, Afrika, Asien och Oceanien mellan ca 1500-1800 och även långt senare än så:
 
En massaker på vita män som hyllas i både dagens Nord- och Sydkorea är exempelvis dödandet av det amerikanska fartyget General Shermans hela besättning som ägde rum i augusti 1866 i närheten av Pyongyang efter att de amerikanska männen sades ha börjat förgripa sig på koreanska kvinnor. I Nordkorea heter det t o m att landets nuvarande ledare Kim Jong-uns farfars farfar deltog i dödandet av de vita amerikanska männen som visserligen ledde till en amerikansk straffexpedition och invasion fem år senare och att Korea till slut tvingades öppna sig för Väst som det antagligen sista stora landet på jorden att behöva göra det.
 
Peakmans bok ”återinstallerar” m a o kvinnans avgörande roll och betydelse i det koloniala projektet och i imperiebyggandet och det gäller både de infödda icke-vita kvinnorna och de vita europeiska bosättarkvinnorna och deras efterkommande.
 
Medan flera icke-vita kvinnor som inledde s k intimrelationer med vita män (och i detta fall har det nog ingen betydelse om de gjorde det av kärlek eller ej men naturligtvis uppstod också en mängd s k intimrelationer över de s k rasgränserna i kolonierna som byggde på äkta kärlek mellan de vita männen och de infödda kvinnorna) kom att spela en avgörande roll som s k ”översättare” och verkade som tolkar, vägvisare och interkulturella ”go-betweeners” och ”brokers” mellan européerna och de infödda så kom de utvandrade vita bosättarkvinnorna från Europa att bilda grunden till bosättarstaternas framväxt i Nord- och Sydamerika, Nordafrika, södra Afrika, Östafrika och Australasien på 1800- och 1900-talen.
 
Utan de miljontals vita kvinnor som valde att lämna Europa under dessa århundraden (och i detta fall har det nog ingen betydelse om de gjorde det frivilligt eller ej och av kärlek eller ej då många av dem blev bortgifta men naturligtvis uppstod också en mängd s k intimrelationer i kolonierna som byggde på äkta kärlek mellan de vita männen och de utvandrade vita bosättarkvinnorna) hade bosättarstaterna och bosättarkolonierna aldrig just kunnat bli vita bosättarstater och vita bosättarkolonier, d v s det krävdes en tillräcklig ”kritisk massa” av heterosexuella ”rasseparatistiska” och ”helvita” äktenskap som ledde till att ”helvita” barn föddes i tillräckligt stor mängd för att till slut kunna skapa alla dessa kopior av Europa över haven som bosättarstaterna till slut kom att utvecklas till.
 
Kolonierna över haven fungerade f ö också som något av en ”frizo för Europas alla icke-heterosexuella och många var de fr a icke-heterosexuella män som valde ett liv och en ”karriär” i någon koloni för att kunna leva mer fritt bland de infödda än i det på den tiden religiösa, heteronormativa, pryda och patriarkala Europa.
 
De miljontals s k blandbarn som under århundradena kom till p g a alla s k intimrelationer över de s k rasgränserna ledde till hela s k etnogeneser av nya demografiska subgrupper och s k rasminoriteter som gick under en mängd olika beteckningar i de olika imperierna.
 
De blandade kom fr a att spela en viktig roll under den senkoloniala epoken mellan ca 1900-60 när 100 000-tals blandade barn och blandade vuxna i Europas alla kolonier hamnade i fokus för omfattande politiska och offentliga debatter om just s k intimrelationer över de s k rasgränserna, om de vita männens s k gränslösa sexuella begär efter infödda icke-vita kvinnor och om de blandades prekära situation.
 
Många blandade i kolonierna över haven under senkolonial tid kom också att spela en viktig roll som objekt för vita kvinnors kristna och feministiska välgörenhetsprojekt och senare också som några av de första adoptivbarnen som togs till Europa för att ”räddas” från de ”primitiva” infödda i kolonierna och från de predatoriska vita bosättarmännen där, som sades ha blivit ”djuriska” ”sexmaskiner” som sades ha korrumperats av sexuella förbindelser med de ”lösaktiga” och ”liderliga” icke-vita kvinnorna.
 
De blandade kunde dessutom betraktas som potentiella ”rasförrädare” av de vita bosättarna, som när som helst tänktes kunna ”gå över till” sina icke-vita biologiska mödrars sida och välja den antikoloniala kampen och bli symboliska s k ”patricider” eller fadersmördare (d v s i den vita bosättarfantasin kunde blandbarnen föreställas som att de en dag som vuxna t o m skulle komma att döda sina vita biologiska pappor) medan de betraktades som både ”smutsiga” (då de hade vita män som biologiska fäder) och mer ”civiliserade” av de icke-vita infödda (då de ofta växte upp nära de vita på speciella barnhem, i speciella skolor, i speciella stadsdelar o s v).
 
Denna ambivalenta syn på de blandade gjorde att de blandade nästan alltid kom att bli utsatta, förföljda och förtryckta efter avkoloniseringen och självständigheten, då de kom att via sina s k ”halvvita” kroppar symbolisera den vita imperiemakten, och i många fall valde européerna helt enkelt därför ta med sig alla ”sina” blandbarn och blandade vuxna ”hem” till Europa på 1950- och 60-talen för att de inte skulle råka illa ut och t o m dödas.
 
När det amerikanska imperiet etablerades under Kalla kriget och efterkrigstiden och när 100 000-tals blandbarn kom till p g a de vita och svarta amerikanernas s k intimrelationer över de s k rasgränserna med de infödda kvinnorna upprepades sedan denna process: De blandade betraktades återigen som symboler för det vita imperiet (med alla sina vita och svarta soldater) och blev utsatta för förtryck och marginalisering i den s k Tredje världen och just därför kom de att bli adopterade till USA och till Väst på 1950-, 60-, 70- och 80-talen.
 
”De fungerade som förhandlare, öppnade bordeller, bedrev handel och medlade fred. Men mest av allt blev kvinnorna hänsynslöst utnyttjade. Historikern Julie Peakman har skrivit en rikt illustrerad bok om kvinnornas ofta bortglömda roller under femhundra år av kolonisering.”
 
 
”Imperiebyggandets historia har traditionellt varit äventyrsberättelser med manliga hjältar, och också när synen på imperialism förändrades så att hjältarna blev skurkar har man tenderat att nog så aningslöst fortsätta att föreställa sig att alla med minsta betydelse i berättelserna måste vara män. För feministiska historiker blir det särskilt provocerande när en manlig historiker – Robert Johnson – i sin bok ”Imperialism” från 2003 visar att han förvisso tänkt på kvinnorna men sedan uttrycker sig såhär: ”Problemet är att den som försöker skriva in en roll för kvinnorna riskerar att överdriva deras betydelse.”
 
(…)
 
”Det börjar med de spanska conquistadorernas ankomst till Sydamerika. Från Haiti skrev Columbus ett brev till sin drottning i vilket han omtalade ursprungsbefolkningen i entusiastiska ordalag: ”De är ett kärleksfullt folk utan all girighet och de duger till allt. Jag försäkrar Ers höghet att det inte finns något bättre land eller folk.” Vid återresan till Spanien lämnar han kvar 39 beväpnade män med uppgiften att bygga ett fort, men vid hans nästa besök visar det sig att fortet och hela bosättningen är utplånade. Mannarna hade svikit lokalbefolkningens tillit och gästfrihet, i stället för att förhandla hade de börjat plundra och framför allt hade de kidnappat kvinnor, tills ”varje spanjor hade fem kvinnor att förlusta sig med”, som ett ögonvittne rapporterade. Kvinnor som försökte göra motstånd misshandlades, några fick händerna avskurna.
 
Inte nog med att conquistadorerna var övertygade om att de som kristna fritt kunde ta för sig av allt som tillhörde icke-kristna, de kom som erövrare, många av dem var tidigare fängelsekunder och de såg inte kvinnorna som människor utan som krigsbyte. Begripligt nog fick den manliga befolkningen nog och slog ihjäl inkräktarna. När Columbus kom tillbaka följde en massaker på männen och massvåldtäkter på kvinnorna av vilka hundratals togs som slavar.
 
Det här var ett mönster som skulle upprepas om och om igen på olika håll i världen – och som fortfarande upprepas när olika militära styrkor använder massvåldtäkter och kidnappningar som ett medel för att kuva en fiende.
 
Mönstret var ett annat när koloniseringen var civil snarare än militär. De som kom till Nordamerika för att bedriva handel var beroende av att få ”indianernas” förtroende. Därför – och på grund av det kraftiga kvinnounderskottet – var det inte ovanligt att de tidiga bosättarna gifte sig med ”indianer”. ”Indianprinsessan” Pocahontas – i dag mest känd som Disneyfigur – ska enligt traditionen ha räddat livet på den fromme brittiske tobaksodlaren John Rolfe som hon sedan gifte sig med, men historiker tror att hon snarare träffade honom när hon själv tagits som gisslan av engelsmännen som ville tvinga hennes far att utväxla fångar. Hon var hursomhelst en av de inte alldeles få intelligenta kvinnor som kunde förhandla för sitt folk, men hennes slut blev sorgligt. Hon fördes till England där hon väckte stor uppmärksamhet vid hovet men insjuknade i tuberkulos och dog 1617, bara 21 år gammal. Hennes öde kan ses som symboliskt: det var bara i början som relationerna mellan ursprungsbefolkningen och de vita var goda.”
 
(…)
 
”Med tiden sågs blandäktenskap med alltmer oblida ögon. För Australiens del ville en brittisk politiker – Lord Sydney – lösa problemet med kvinnounderskottet genom att kidnappa kvinnor från Tahiti, men den kreativa idén förverkligades aldrig. Där, såväl som i Amerika, Indien och Afrika, började man i stället importera kvinnor från hemlandet, kvinnor som tog med sig hemlandets seder och var ivriga att skapa borgerlig hemtrivsel – samtidigt som de höll ett svartsjukt öga på ursprungsfolkens kvinnor. Kvinnorna bidrog effektivt till att etablera en systematisk rasåtskillnad.
 
Särskilt påtaglig var rasåtskillnaden naturligtvis i slaveriets USA. Vid 1800-talets början hade kolonialismen redan plundrat Afrika i närmare 300 år, och ingalunda bara på naturresurser som guld och elfenben utan också på människor. Redan före 1800 hade mer än 300 000 människor skeppats ut till Amerika, under första hälften av 1800-talet kom lika många till och 1860 hade landet fyra miljoner slavar. Slavar kunde paras som kreatur, starka män med dugliga kvinnor, i hopp om god avkomma.
 
Eftersom svarta kvinnor uppfattades som liderliga stod det ägarna fritt att utnyttja dem, svarta män ansågs sexuellt omättliga och därför farliga. Blotta rädslan ledde till att hundratals män åtalades för våldtäkt på vita kvinnor och dömdes också i de fall där kvinnan tog tillbaka anklagelserna. Vita kvinnor som hade sex med en svart man blev utfrysta, männen riskerade att bli lynchade eller åtminstone kastrerade.”