Kategori: klass
Om stödet för de socialistiska partierna bland arbetare, män och unga 2022 respektive 2022
En jämförelse mellan hur tre olika befolkningssegment röstade socialistiskt (d v s på S och V) för 20 år sedan och hur samma segment röstade den 11 september i år är närmast hisnande.
Under hela efterkrigstiden och Kalla kriget och egentligen ända sedan mellankrigstiden har de socialistiska partierna tillsammans haft egen majoritet i Sverige och fr a p g a att arbetarna, männen och de unga vuxna har röstat överväldigande rött ända fram tills cirka år 2000 men så är det inte längre och den största orsaken till att så inte längre är fallet stavas SD.
Den svenska parlamentariska socialismen bars m a o upp av arbetarna, männen och ungdomen i årtionde efter årtionde medan ”omvänt” medel- och överklassen, kvinnorna och de äldre generellt tenderade att rösta borgerligt men idag är detta historiska faktum kort och gott historia.
klass (med fokus på arbetarna)
2002: 65% av arbetarna röstade på S och V
2022: 41% av arbetarna röstade på S och V medan 50% röstade på högerblocket (29% på SD och 14% på M)
kön (med fokus på männen)
2002: 50% av männen röstade på S och V
2022: 32% av männen röstade på S och V medan 56% röstade på högerblocket (25% på SD och 21% på M)
ålder (med fokus på de unga vuxna)
2002: 47% av de unga vuxna röstade på S och V
2022: 30% av de unga vuxna röstade på S och V medan 58% röstade på högerblocket (26% på M och 22% på SD)
De två socialistiska partierna (S och V) har m a o tappat rejält bland arbetarna, bland männen och bland de unga vuxna och främst p g a att SD har blivit så stora i dessa tre befolkningssegment.
Samma vindkantring går att skönja även vad gäller region med fokus på landsbygden och de mindre kommunerna (d v s utanför de tre storstadsregionerna och de mellanstora städerna) – där röstade kanske 60% på S och V 2002 men idag handlar det antagligen om runt 30% och i stället har SD kommit att bli det största partiet på landsbygden och de mindre kommunerna.
Bland väljarna med utländsk bakgrund ser det slutligen också likadant ut även om vindkantringen inte är lika extrem inom just det befolkningssegmentet: I 2002 års val röstade kanske 65% av invandrarna och deras barn på S och V att jämföra med runt 45% i 2022 års val.
Så vilka befolkningssegment röstar då vänster idag år 2022?
Främst handlar det om högutbildade medelålders kvinnor i storstäderna men också om vissa subgrupper inom ovanstående segment såsom äldre, pensionerade arbetare (vilka i de flesta fall nog kommer att fortsätta att rösta rött fram till döddagar då de är så klassmedvetna) samt sist men inte minst utomeuropéerna – hela 47% inom den sistnämnda subgruppen röstade nämligen på S och V den 11 september i år och sannolikt hade en bra bit över 50% gjort det om inte Nyans hade ”stulit” så många utomeuropéers röster.
Samtidigt gick valdeltagandet ned i 2022 års val för första gången på 20 års tid och allt tyder tyvärr på att det huvudsakligen beror på invånarna med utomeuropeisk bakgrund och antagligen fr a på de s k andragenerationarna vilka verkar ha röstskolkat i mycket hög grad den 11 september i år.
Den svenska bostadssegregationen har eskalerat sedan 1990
DN har skrivit om hur den svenska bostadssegregationen har utvecklats sedan 1990 med avseende på var invånarna med utomeuropeisk bakgrund bor och lever och kommer i stort sett fram till följande. I artikeln hittas även kartor över koncentrationen av invånarna med utomeuropeisk bakgrund för bl a Stor-Stockholms och Stor-Göteborgs del vilka illustrerar var dessa är överrepresenterade.
https://www.dn.se/sverige/fakta-i-fragan-okar-boendesegregationen/
Kring Kalla kriget slut 1990 var det urbana Sverige vare sig mer eller mindre segregerat än andra västländers städer men fr om 1990 eskalerade bostadssegregationen dramatiskt och idag utgör den svenska bostadssegregationen den kanske mest extrema i västvärlden vad gäller denna aspekt:
Det finns inte längre några stadsdelar kvar i landet som domineras av majoritetssvenskar eller av invånare med övrig nordisk, europeisk eller västerländsk bakgrund som klassificeras som fattiga i statistiken.
Det finns ännu inte några stadsdelar i landet som domineras av invånare med utomeuropeisk bakgrund som klassificeras som icke-fattiga i statistiken – d v s dessa stadsdelar är samtliga mer eller mindre fattiga och de utgörs samtliga (förutom två undantag vilka båda hittas i Skåne – Landskronas innerstad samt Södra innerstaden i Malmö) av miljonprogramsområden.
Det råder m a o i det närmaste ”perfect match” mellan klass och ras i just Sverige – d v s de som är fattiga är nästan enbart invånare med utomeuropeisk bakgrund vilka därtill bor och lever tillsammans i specifika stadsdelar (d v s miljonprogramsområden) och de som är icke-fattiga är till övervägande delen majoritetssvenskar eller invånare med övrig nordisk, europeisk eller västerländsk bakgrund vilka bor och lever tillsammans i icke-miljonprogramsområden – d v s i de historiska innerstäderna och i villa- och radhusområdena.
I andra västländer finns det till skillnad från i Sverige stadsdelar dominerade av vita som är fattiga liksom stadsdelar dominerade av icke-vita som inte är fattiga och fr a är andelen med invandrar- och minoritetsbakgrund i en viss stadsdel oftast inte lika extrem i andra västländer som i Sverige. Och i sammanhanget kan det f ö vara värt att påminna om följande för det är de här invånarna det handlar om.
antal invånare födda i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien minus Australien och Nya Zeeland:
1900: ca 250 (varav majoriteten var återvändande utlandssvenskar)
1930: ca 1000 (varav majoriteten var återvändande utlandssvenskar)
1950: ca 1800 (varav en stor del var återvändande utlandssvenskar)
1960: ca 3000
1970: ca 15 000 (varav 10% var utlandsadopterade)
1980: ca 60 000 (varav 30% var utlandsadopterade)
1990: ca 200 000 (varav 20% var utlandsadopterade)
2000: ca 350 000 (varav 15% var utlandsadopterade)
2010: ca 630 000
2020: ca 1,2 miljoner
Om Åsa Arpings nya bok ”Att göra klass”
Fick idag med posten litteraturvetaren Åsa Arpings nya bok ”Att göra klass. Nedslag i svensk samtidsprosa” vari Åsa bl a refererar till Catrin Lundströms och mitt begrepp vit melankoli liksom till mitt transrasialitetsbegrepp.
Latinamerikaniseringen av de svenska klassklyftorna fortsätter att fördjupas med oförminskad kraft
Närmare 15% av alla invånare i landet lever idag med en låg ekonomisk standard och fr a gäller det invånarna med utomeuropeisk bakgrund: Runt 4-5% av majoritetssvenskarna gör nämligen det att jämföra med 35-40% av invånarna med bakgrund i Asien (i praktiken Västasien) och Afrika.
Vidare växer 40% av alla invandrarbarn och 30% av alla andragenerationsbarn just nu upp med vårdnadshavare som lever med en låg ekonomisk standard att jämföra med 2-3% av de majoritetssvenska barnen.
Det handlar m a o om astronomiska skillnader som knappt ens går att hitta i andra västländer utan i stället pekar denna avgrundsdjupa ekonomiska ojämlikhet mot att de svenska klassklyftorna, som idag de facto handlar om rasklyftor, är på väg mot en fortsatt latinamerikanisering för inte ens i USA är skillnaderna så här stora mellan vita och svarta amerikaner utan det är just i Latinamerika som sådana här extrema kombinerade klass- och rasklyftor går att hitta som liknar de svenska klyftorna.
Under pandemin tog slutligen den fortsatta latinamerikaniseringen av den svenska klasstrukturen och den svenska rashierarkin tyvärr åtskilliga stormsteg framåt då det var invånarna med utomeuropeisk bakgrund i miljonprogramsområdena som drabbades allra hårdast av viruset och både socialmedicinskt (d v s vad gäller ond bråd död) och socioekonomiskt sett (d v s de blev ännu fattigare än innan pandemin).
Kommer andragenerationsflickorna i miljonprogramsområdena med utomeuropeisk bakgrund att lyckas klassklättra i framtiden?
Beteendevetaren Mårten Westberg skriver idag på DN Debatt om en samling uppsatser som 179 mellanstadieelever på Östermalm respektive i Rinkeby och Tensta i Stockholm har skrivit och lyfter fram att medan pojkarna i miljonprogramsområdena tenderar att odla orealistiska planer – s k tusen på en-drömmar – angående sin framtid (många uppger att de ska bli fotbollsproffs ”som Zlatan” samt att de ska bli ”skitrika”, ”köra Ferrari” och ha ”privatplan och helikopter” o s v) så hyser ”Orten”-flickorna enligt Westberg generellt mer realistiska framtidsdrömmar.
Westberg påminner också om att det är mycket svårare att klassklättra i dagens Sverige än under 1900-talet då relativt höga procentandelar av arbetarklassens och den lägre medelklassens barn klassklättrade i generation efter generation samtidigt som det fortfarande är lättare att klassklättra i Sverige än i övriga västvärlden och han nämner också att bara i stadsdelen Rinkeby finns det redan runt 800 s k UVAS/NEET-”grabbar” – d v s tonårspojkar och unga män som mer eller mindre fullständigt har misslyckats med skolgången redan i grundskolan/högstadiet och som vare sig arbetar, studerar eller gör praktik.
”40 procent av pojkarna i Järva hade tusen på en-drömmar, oftast fotbollsproffs. Men bara 19 procent av flickorna.”
https://www.dn.se/debatt/jarvaflickornas-drommar-om-framtiden-ger-hopp
”Att Stefan Löfven nått långt trots att han föddes fattig är väldigt bra, men han startade sin klassresa när murarna mellan klasserna var som lägst och rörligheten var som bäst. Som socialdemokrat smärtar det att läsa DN:s serie artiklar om intergenerationell rörlighet. Rapporterna från svenska forskare visar att klassresorna inte har förenklats, utan snarare blivit svårare sedan 1950-talet. Det är ett 70-årigt misslyckande i det socialdemokratiska kärnuppdraget. Bara 12 procent av pojkarna och 13 procent av flickorna klarar av att göra Stefan Löfvens resa, från den lägsta inkomstnivån till den högsta. Att de nordiska länderna har världens lägsta murar är möjligen en liten tröst, men 13 procent borde vara många fler och ingenting är viktigare.
Några av hindren som begränsar rörligheten är förstås att växande skillnader i inkomst driver på boendesegregationen och uppdelningen i friskolor och kommunala skolor. De tidiga åren anses vara särskilt viktiga. Taggtråden högst upp på muren mellan klasserna består i att uppemot 70 procent av alla jobb förmedlas via personliga kontakter. Varje sådan rekrytering håller underklassens barn kvar i underklassen. Det är i längden inte bra för någon. Murarna gör genvägen via knarket attraktivare. De kriminella gängen växer.”
(…)
”Tre av fyra mellanstadieflickor i Järva drömmer om vanliga yrken som läkare, lärare eller ägare av en privat arbetsförmedling. Kvaliteten på uppsatserna får mig att tro dem. Språkbehandlingen och mogenheten får mig att känna att det här är flickor som det kommer att gå bra för.”
(…)
”Deras mammor hade kanske fem–sju barn, men i sina uppsatser skrev tio–tolvåriga flickor att de nog precis har hunnit skaffa sitt första barn om 20 år. De ser en framtid med mellan noll och tre barn (median 2,5) som de tänker sätta i bra skolor och läsa läxor med.”
De utrikes födda invånarna underpresterar även i de mest välmående bostadsområdena och misslyckas bl a med sina gymnasiestudier samt är ofta arbetslösa trots att de utrikes födda som bor och lever i dessa bostadsområden har grannar som tillhör de majoritetssvenska övre skikten
En ny rapport från Delegationen mot segregation (Delmos) som publicerades idag visar att den svenska bostadssegregationen har eskalerat kraftigt sedan 1990-talet och fram tills 2018.
Den socioekonomiska boendesegregationen har ökat dramatiskt mellan 1990-2018, vilket de facto är detsamma som den etnorasiala boendesegregationen.
Nästan 60 procent av landets invånare bodde exempelvis år 2018 i en kommun som var mer segregerad än vad den genomsnittliga segregationsnivån i hela riket var år 1990.
Numera är bostadssegregationen därtill lika utpräglad i riket i stort från att tidigare mest ha gällt de tre storstadsregionerna och delvis även de mellanstora städerna. Mer än hälften av Sveriges alla kommuner härbärgerar idag exempelvis ett eller flera fattiga och marginaliserade bostadsområden som domineras av invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund.
Var sjunde person i hela landet, cirka 1,4 miljoner invånare, bor idag i fattiga bostadsområden och de allra flesta av dem har utländsk och inte minst utomeuropeisk bakgrund.
I rapporten undersöks landets samtliga bostadsområden utifrån fem områdestyper:
områdestyp 1: områden med stora socioekonomiska utmaningar
områdestyp 2: områden med socioekonomiska utmaningar
områdestyp 3: socioekonomiskt blandade områden
områdestyp 4: områden med goda socioekonomiska förutsättningar
områdestyp 5: områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar
Tyvärr redovisas inte samtliga invånare med utländsk bakgrund eller specifikt invånarna med utomeuropeisk bakgrund utan i stället alla utrikes födda invånare vilka jämförs med de inrikes födda invånarna.
Till att börja med bor en större andel inrikes födda i områden med goda socioekonomiska förutsättningar (områdestyp 4) och i områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar (områdestyp 5) medan de utrikes födda är överrepresenterade i områden med stora eller mycket stora socioekonomiska utmaningar (områdestyp 1 och områdestyp 2).
Det som är mycket oroväckande för att inte säga alarmerande är att andelen förvärvsarbetande invånare är lägre bland utrikes födda än bland inrikes födda OAVSETT områdestyp.
I riket som helhet handlar det om 85% för inrikes födda och 64% för utrikes födda, d v s en skillnad i förvärvsarbetesfrekvens på osannolika 21 procentenheter.
Vad gäller områdestyperna är skillnaden mellan inrikes och utrikes födda som störst i socioekonomiskt blandade områden (områdestyp 3), där andelen förvärvsarbetande uppgår till 82% bland de inrikes födda och 63% bland de utrikes födda.
Det som vidare är mycket, mycket oroväckande för att inte säga en ren och skär katastrof är att en lägre andel utrikes födda, OAVSETT områdestyp, slutför sin gymnasieutbildning inom tre år efter påbörjade gymnasiestuder. Störst skillnad mellan inrikes och utrikes födda, nästan 38 procentenheter, finns i socioekonomiskt blandade områden (områdestyp 3), följt av områden med goda socioekonomiska förutsättningar (områdestyp 4) där skillnaden mellan inrikes och utrikes födda uppgår till vansinniga och overkliga 30 procentenheter.
Avslutningsvis är andelen unga som varken arbetar eller studerar (d v s den s k UVAS-gruppen) högre bland utrikes födda än bland inrikes födda, och också det OAVSETT områdestyp vilket är oerhört chockerande för att inte säga fullständigt surrealistiskt. Störst skillnad mellan inrikes födda och utrikes födda finns i områden med mycket goda socioekonomiska förutsättningar (områdestyp 5).
Att otroliga 13% av de utrikes födda ungdomarna och de unga vuxna är UVAS:are i miljonprogramsområdena där invånarna med utomeuropeisk bakgrund dominerar är naturligtvis en oerhörd tragedi (OBS: det är då de som pangar på varandra och som försöker spränga varandra i bitar och ibland även kniva varandra) men att 15% av de utrikes födda ungdomarna och unga vuxna är det i överklassområdena där majoritetssvenskarna med hög utbildning och höga inkomster dominerar är galet på alla sätt och vis.
För att tala klarspråk och med risk för att måhända stigmatisera invandrarna och inte minst invandrarbarnen:
Inte ens i landets allra mest välmående överklassområden där den yppersta extremt högutbildade och ofta riktigt förmögna majoritetssvenska eliten bor går det bra för de utrikes födda.
Till viss del handlar det antagligen om utlandsadopterade som underpresterar ordentligt i överklassområdena liksom om att invandrade (hetero- eller homosexuella) intimrelationspartners till majoritetssvenskar från bl a Latinamerika, Karibien, Västafrika, Sydostasien och Mellanöstern (vilka då är gifta med socialgrupp ett- och SACO-svenskar) likaså underpresterar rejält.
Slutligen handlar det möjligen om alla SACO-majoritetssvenskar som har ensamkommande som fosterbarn – t ex pojkar och unga män från Afghanistan som bor och växer upp hos majoritetssvenskarna i överklassområdena – även de underpresterar sannolikt också i statistikens och siffrornas värld.
Icke-vita adoptivbarn fortsätter att signalera och kommunicera både (raslig) mångfald och (majoritetssvensk) övre medelklass på en och samma gång i den svenska visuella samtidskulturen
Kan konstatera att utrikes födda utomeuropeiska adoptivbarn fortsätter att signalera och kommunicera både (raslig) mångfald och (majoritetssvensk) övre medelklass på en och samma gång i den svenska visuella samtidskulturen:
Den myckna och frekventa förekomsten av utomeuropeiska adoptivbarn i svensk bildkultur är då nästan bara gångbar i Sverige eftersom den ”kräver” att de som tilltalas och adresseras av dessa annonser och denna reklam (i form av majoritetssvensk övre medelklass) dels omedelbart förstår att det är adoptivbarn det handlar om och inget annat och dels känner till att adoptivbarnen oftast är de enda som ser annorlunda ut i sina (övre medelklass-)miljöer.
Grundförutsättningen för att denna visuella kommunikation överhuvudtaget ska kunna fungera, accepteras som realistisk och ”träffa” rätt – d v s hitta sina kunder och klienter (i form av majoritetssvensk övre medelklass) – är kortfattat följande:
1, En mycket kraftig demografisk densitet av utlandsadopterade per capita som bara går att hitta i de skandinaviska länderna Sverige, Danmark och Norge (plus i den amerikanska delstaten Minnesota) och som gör att nästan alla invånare i dessa tre länder (och i denna delstat) både känner till och känner igen att utlandsadopterade existerar som en egen demografisk kategori vilket gör att de därmed intuitivt klarar av att särskilja adopterade från invandrare och deras barn.
2, En mycket kraftig socioekonomisk dominans av akademiker och högutbildade bland de som adopterar, d v s bland adoptivföräldrarna och adoptivfamiljerna, som gör att nästan alla invånare i ovanstående tre länder (och i ovanstående delstat) känner till att de utlandsadopterade i huvudsak står att hitta inom SACO-gruppen.
3, En mycket kraftig etnisk-raslig strukturell segregation inom bostadssektorn, i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort liksom på fritiden och på livets alla områden som gör att nästan alla invånare känner till att de utlandsadopterade i huvudsak växer upp bland majoritetsinvånarna och bor och lever med och bland majoritetsinvånarna även som vuxna till skillnad från invandrarna och deras barn.
Det är då bara om dessa tre demografiska, socioekonomiska och strukturella villkor uppfylls som den strida strömmen av bilder som med all sannolikhet ska föreställa utomeuropeiska adoptivbarn ens kan fortsätta att produceras och distribueras. Denna typ av fotografier och bildkompositioner är sammanfattningsvis helt enkelt inte socialt, kulturellt, semiotiskt, diskursivt, kommersiellt eller kommunikationsmässigt gångbara i några andra länder på jorden än i Sverige, Danmark och Norge (och i den amerikanska delstaten Minnesota).
Den svenska arbetarklassen är idag kraftigt präglad av invånare med utländsk bakgrund medan både den svenska lägre medelklassen och övre medelklassen präglas av majoritetsinvånare och särskilt gäller det den övre medelklassen
Uppemot en tredjedel av den svenska arbetarklassen (LO-kollektivet eller kroppsarbetarna) består idag av utrikes födda och inräknat de s k ”andrageneration:arna” har uppemot hälften av landets alla arbetare numera utländsk bakgrund och alltmer fr a utomeuropeisk bakgrund, visar en ny rapport från Arena som publicerades idag.
Andelen utrikes födda skiljer sig dock åt betydligt mellan olika branscher och sfärer – endast 17% av de anställda inom byggbranschen är exempelvis utrikes födda medan 24% är det inom (tillverknings)industrin och hela 52% inom hotell- och restaurangbranschen. Av alla arbetare som har en anställning inom den offentliga sektorn är vidare 33% utrikes födda att jämföra med 28% inom den privata sektorn. Vad gäller specifika fackförbund så har Hotell & Restaurang 47% utrikes födda bland sina medlemmar följt av Fastighetsanställdas förbund med 45% och Livsmedelsarbetareförbundet med 42%. För Kommunal gäller procentsiffran 32% och för Transport 21%.
Endast 16% av alla lägre tjänstepersoner (TCO-kollektivet eller den lägre medelklassen) är utrikes födda och samma siffra gäller även för alla högre tjänstepersoner (SACO-kollektivet eller den övre medelklassen). Endast 7% av alla högre tjänstepersoner (SACO-kollektivet eller den övre medelklassen) är dessutom födda utanför Norden. Vad gäller TCO-förbund är 16% av ST:s medlemmar utrikes födda att jämföra med 10% av Vårdförbundets medlemmar och vad gäller SACO-förbund är 29% av Läkarförbundets medlemmar utrikes födda att jämföra med 5% av DIK:s medlemmar.
Hela 32% av samtliga utomeuropeiskt födda som förvärvsarbetar är idag tidsbegränsat anställda att jämföra med 14,7% av samtliga inrikes födda som förvärvsarbetar. En hög andel och möjligen merparten av alla inrikes födda som är tidsbegränsat anställda är s k ”andrageneration:are”.
Vidare står 100 000-tals utrikes födda och 10 000-tals s k ”andrageneration:are” helt och hållet utanför den svenska arbetsmarknaden och ingår vare sig i arbetarklassen, den lägre medelklassen eller den övre medelklassen utan utgör i stället en mycket stor underklass och på sin höjd en slags lägre och flytande ”daglönar”-arbetarklass och de är ej medräknade i ovanstående siffror då de saknar reguljär anställning och dessutom i stort sett aldrig är fackanslutna trots att det är de som verkligen borde vara fackligt anslutna.
Samtliga ovanstående siffror gäller för 2019 och tyvärr har sedan dess och med all sannolikhet 10 000-tals och åter 10 000-tals utrikes födda, s k ”andrageneration:are” och minoritetsinvånare blivit av med sin anställning under den rådande pandemin och/eller deklasserats ytterligare och knuffats ned till den lägre arbetarklassen eller t o m till underklassen.
Det svenska klassamhället igår och idag
Den tidigare så stora, breda och välmående västerländska medelklassen smälter just nu bort och allra snabbast går denna process i Sverige
Tobias Hübinette 