Kategori: Karlstad

Gammal massgrav i Karlstad

Gick i dagarna förbi denna minnessten som står uppställd mitt i ett obebott industriområde i utkanten av Karlstads stadsbebyggelse och som i praktiken tydligen är rena massgraven (om än möjligen i miniformat) – under denna bevarade gräsplätt som är oexploaterad och antagligen för att det just ligger ett försvarligt antal döda människor här hittas kvarlevorna (d v s i praktiken skeletten) av åtminstone 1000 värmländska unga män vilka avled 1808-09 i samband med och under Napoleonkrigen.
117234746_10157739116030847_6731290466394995326_o.jpg
 
År 1808 beslutade sig den näst sista Holstein-Gottorpska kungen Gustav IV Adolf för att kalla in närmare 30 000 extra soldater för att försvara landet mot Danmark (och därigenom också mot Norge) efter det misslyckade Pommerska kriget 1805–07 mot Frankrike och under det just då pågående olycksaliga Finska kriget 1808-09 mot Ryssland.
 
Av dessa 30 000 man var över 4000 värmlänningar vilka förlades till och i Karlstad. Av dessa avled därefter hela 1/4 i olika sjukdomar under åren 1808-09 och antagligen p g a extrem trångboddhet och mycket ohygieniska förhållanden i de byggnader där soldaterna var inkvarterade och det är de unga männen som aldrig ens hamnade i strid mot norrmännen som är begravda under och i anslutning till den rätt oansenliga minnesstenen.
 
De över 4000 extrainkallade soldaterna i Värmland delades in i tre bataljoner och knöts till den Västra armén, som var förlagd i Eda och längs norska gränsen (som då var den danska gränsen) och det var just den Västra armén som på våren 1809 igångsatte det (militär)uppror som syftade till att rädda Sverige från att då fullständigt gå under, under ledning av den värmländske officeren löjtnant Georg Adlersparre och just p g a alla olyckor som hade drabbat riket 1808-09 såsom inte minst förlusten av Finland och inklusive den omfattande åderlåtning av armén p g a vanskötsel som bl a just hade drabbat de extrainkallade värmländska bataljonerna.
117396539_10157739117775847_7647691124567676791_o
 
I början av mars 1809 marscherade den Västra armén från Eda till Karlstad efter att ha arresterat den kungatrogna armékårens överbefälhavare och därefter tillfångatogs även landshövdingen i Karlstad som var kungens man i Värmland och sedan fortsatte marschen mot Stockholm via Örebro och resten är historia: Gustav IV Adolf störtades och tvingades gå i exil i Schweiz som ”överste Gustafsson” medan sonen prins Gustav av Wasa hamnade vid Habsburgska hovet i Wien och därefter kom Bernadotte:arna slutligen att överta Sveriges tron.
 
Ironiskt nog är f ö Sveriges längsta och nog också vackraste stenbro, Östra bron eller den s k Gamla stenbron i Karlstad, knuten till just Gustav IV Adolf vars öde sedermera kom att avgöras av Västra armén som i hög grad bestod av soldater från Karlstad och Värmland med omnejd (annars brukar ju svenska uppror starta i Dalarna eller Småland och kanske inte just i Värmland).

Fem år vid Karlstads universitet

Tack Guadalupe för att du nyligen påminde mig om att det idag har gått exakt fem år sedan jag började arbeta vid Karlstads universitet och därmed även började pendla till och bekanta mig med Värmland (plus Norge) och för tre år sedan erhöll jag sedan min första fasta heltidsanställning (i åtminstone detta liv) i form av ett lektorat vid just universitetet i Karlstad som sedan dess har resulterat i att jag numera undervisar i interkulturella studier, svenska som andraspråk, litteraturvetenskap och genusvetenskap.

 

117162042_10157733478425847_2168102039576143319_n.jpg

En resa i spåren efter Värmlands ”stora dotter” Zarah Leander på Vikbolandet i östra Östergötland

Reste idag i spåren av Värmlands ”stora dotter” Zarah Leander i min östgötska hembygd och närmare bestämt på Vikbolandet utanför Norrköping där Leander och hennes man Arne Hülphers, som också han var värmlänning, är begravd/a på Häradshammars kyrkogård och där Leander 1939 köpte 34-rums-herrgården och godset Lönö som kom att bli hennes hem fram tills hennes död 1981. Lönö ägs f ö idag av riksdagens f d talman den rejält förmögne moderaten Per Westerberg.
 
116288560_10157704146080847_3688470680870313063_n.jpg
Leander sägs ha betalt för egendomen i kontanter då hon vid det laget hade blivit mycket rik som den högst betalda populärkulturella stjärnan i (Nazi)Tyskland. Innan och under kriget var ironiskt nog två svenskor f ö ikoner i Tyskland och ironiskt nog var båda värmländskor – nämligen den bästsäljande Selma Lagerlöf och just Leander som under några år var hela kontinental-Europas största och mest älskade superkändis i egenskap av att vara sångare, artist och skådespelare efter att mer eller mindre ha ersatt Marlene Dietrichs plats ”tack vare” det populärkulturella (propaganda)geniet doktor Goebbels.
116100852_10157704145705847_5617940519924897970_n
 
Det berättas f ö att Leander t o m ”nobbade” självaste Goebbels, d v s ”bocken i Babelsberg” som var en ö/känd s k casanova, när denne bjöd hem den värmländska divan till sig och ”raggade” genom att spela Chopin för henne på flygeln samt bjuda på champagne i skenet av levande (kandelaber)ljus.
 
I närheten av Lönö hittas även Zarah Leandersällskapets Zarah Leandermuseum som just försöker hålla minnet av ”Die Leander” som popkulturikon levande.
109599384_283485632907040_1105554736948140576_n (kopia).jpg
 
Leander var under de krigsår då Tyskland behärskade större delen av den europeiska kontinenten inklusive våra grannländer så omåttligt populär att det sägs att både fångar och vakter i de tyska lägren stundtals kunde börja nynna på och sjunga hennes många hitsånger och slagdängor vilka erbjöd omedelbar eskapism åt ett krigstrött och härjat Europa.
 
Leander bevistade åtminstone ett möte i Norrköping med pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland, som samlade Norrköpings protyska högborgerlighet och överklass, och Arne Hülphers som också han var populär i Tyskland och tillhörde en av de svenska musiker som fortsatte att turnera i Tyskland även efter 1933 var medlem i fascistiska Svensk opposition.
 
Hülphers hade tidigare varit gift med Greta Wassberg innan han gifte sig med Leander. Även Wassberg som bl a är känd för sånger som ”Kan du vissla Johanna?” och ”Två solröda segel” och för att ha varit med i filmer som ”Swing it magistern!” var f ö medlem i fascistiska Svensk opposition och turnerade även hon i Nazi-Tyskland.

Att bli affilierad till Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet

Känns bra att konstatera att på sistone ha blivit s k affilierad forskare vid/till Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet mot bakgrund av den pågående och alltmer intensiva kritiken av för att inte säga attackerna på den svenska genusforskningen. Den svenska genusforskningen behöver därför försvaras mer än någonsin idag och inför framtiden och inte minst då genusforskningen på senare tid har blivit kraftigt åderlåten och försvagad i andra (väst)länder inklusive i våra grannländer på grund av både ”mainstream”-högerns och radikalhögerns attacker på densamma och då mycket tyder på att genusforskningen numera faktiskt är som allra starkast/störst just i Sverige i hela världen mätt i antal genusforskningscentra per capita.
CGF.jpg
 
Min relation till ämnet går tillbaka till min tid som student och doktorand vid Stockholms universitet på 2000-talet då jag gärna bevistade tillställningar vid det dåtida genusforskningscentret samt även deltog i att starta och organisera det första intersektionalitetsseminariet vid universitet tillsammans med Sheila Ghose, Sofie Tornhill, Ylva Habel och Maria Wikse som förlades till just Centrum för genusstudier. Jag har därefter sökt jobb vid åtminstone två genusforskningscentra och sedan jag började arbeta vid Karlstads universitet för 4-5 år sedan har jag till och från undervisat vid universitetets Centrum för genusforskning.

Om att föreläsa om ras under BLM-rörelsen och pandemin

Har idag ”maratonföreläst” i form av att ha spelat in mig själv när jag presenterade framför kameran hela tre gånger på raken/efter varandra à en (klock)timme vardera i en studio på Karlstads universitet – dels en föreläsning om rasperformativitet och rasperformativa iscensättningar, dels en föreläsning om den svenska vitheten och de svenska vithetsperioderna och dels en föreläsning om det svenska rastänkandet och de svenska rasrelationerna – och det känns då rätt speciellt att göra det mitt under den pågående Black Lives Matter-rörelsen (och att jag gör det beror då på den pågående pandemin).

FÖREL5.jpg

 

FÖREL3.jpg

FÖREL2

FÖREL.jpg

När 20-talet inleds och jag ”peak:ar” med fem bokmanus och bokprojekt

Efter en på alla sätt och vis både jobbmässigt hektisk och privatmässigt dramatisk vårtermin ligger nu hela fem bokmanus på mitt skrivbord på Karlstads universitet och bidar sin tid och vilka förhoppningsvis ges ut som bokpublikationer inom något år eller två även om hela förlagsbranschen just nu är i gungning p g a pandemin och jag skulle nog samtidigt våga och vilja påstå och hävda att jag sannolikt ”peak:ar” just nu vad gäller den s k ”karriären” och s k ”output” och kapacitet, produktivitet, originalitet och textproduktion o s v (d v s någon gång i livet ska vi väl alla ”peak:a” liksom att vi alla någon gång ska dö gissar jag):
104232963_10157582556415847_1799550229383813644_o
 
Det handlar dels om en bok som Catrin Lundström och jag har författat – ”Vit melankoli. En analys av en vit nation i kris” som Makadam kommer att publicera och som handlar om den svenska vithetens och de svenska rasrelationernas moderna historia och samtid – och dels om en bok som jag själv har författat – ”Från ’färgade’ barn i det vita folkhemmet till hederssvenskar i det nya mångfalds-Sverige. En berättelse om hur de utlandsadopterade har lagt grunden till vår tids syn på ras och svenskhet” som Verbal kommer att publicera och som handlar om just det som den fortfarande alltför långa titeln signalerar och kommunicerar.
 
Dessutom slutförde jag under denna vecka tegelstensmanuset ”Den svenska rasdiskussionen och de svenska rasfrågorna 1946-77” (som kommer att uppgå till minst 500 sidor i tryckt bokform – d v s tyvärr en gigantisk textmassa) som handlar om hela den svenska offentliga och medierade diskussionen och debatten om ras och rasism under den omedelbara efterkrigstiden och som jag hoppas att Carlssons kommer att publicera.
 
Vidare handlar det om två antologier som jag är medredaktör för: Dels om antologin ”Adoption and multiculturalism. Europe, the Americas och the Pacific” som är den första vetenskapliga/akademiska antologin som anlägger ett helt och hållet globalt perspektiv och som har tre utlandsadopterade forskare som redaktörer – utöver mig själv (från Sydkorea/Sverige) Jenny Heijun Wills (från Sydkorea/Kanada) och Indigo Willing (från Vietnam/Australien) och som University of Michigan Press kommer att publicera – och dels om en antologi som ännu saknar en titel som min Karlstads universitet-kollega Peter Wikström och jag står bakom och som samlar ett rejält antal artiklar vilka alla handlar om ras och rasism i ett svenskt/svenskspråkigt sammanhang under efterkrigstiden utifrån nedanstående presentation och definition:
 
”Vi som planerar att sammanställa och ge ut denna antologi har nyligen fått medel från Vetenskapsrådet för att studera olika förståelser av ras och rasism, d v s av rasbegreppet och av termen rasism liksom av uttryck som rasistisk/t och rasist/er o s v. Vårt gemensamma forskningsprojekt koncentrerar sig främst på att undersöka olika samtida diskussioner om ras och rasism som fr a pågår i sociala medier och i internetfora bland s k vanliga svensktalande personer, d v s inte i första hand på ledar- och kultursidorna eller bland myndighetsföreträdare, politiker, ”kändisar”, forskare och ”experter” som diskuterar dessa frågor i etermedierna eller på debattsidorna.
 
I samband med att vi planerade och skrev samman vår forskningsansökan och gick igenom den tidigare och befintliga forskningen insåg vi att inte särskilt mycket har gjorts i forskningsväg vad gäller det svenska rastänkandet och olika sätt att se på ras och rasism i Sverige efter 1945 och kanske framför allt från och med 1960-talet och framåt. Den dominerande tendensen inom svensk forskning, och nog även inom den offentliga debatten i stort, har fram tills nu varit att ha fokus på hur rastänkandet introducerades, etablerades och slog igenom i Sverige under 1800-talets andra hälft och under 1900-talets första hälft i form av bl a rasbiologi, rashygien och rasdiskriminering som både kunde handla om dåtidens minoritets- och migrationspolitik.
 
Det saknas m a o en antologi med bidrag som gör olika nedslag i efterkrigstidens och dagens Sverige och som inte handlar om den svenska extremhögern eller om hur Sverige och svenskar har sett på frågor om ras och rasism i andra länder utan om var det specifika svenska rastänkandet tog vägen efter 1945. Visst finns det en hel del forskning om exempelvis den efterkrigstida svenska extremhögern eller om det svenska fördömandet och bekämpandet av segregationen i amerikanska Södern och apartheidregimen i Sydafrika under Kalla kriget men fortfarande saknas exempelvis studier om de specifikt svenska rasdebatterna och rasfrågorna sådana de tog sig uttryck från och med 1945 och fram tills idag.
 
Konkret kan det exempelvis handla om hur det svenska rastänkandet fortsatte att spöka och göra sig gällande inom utrikes- och biståndspolitiken, inom migrations- och minoritetspolitiken, inom medie- och kulturvärlden, i olika kulturproduktioner som både kan vara av textuell, audiell, visuell eller performativ art eller inom skolundervisningen och forskningen som sådan. Det kan också handla om när termen rasism slår igenom i svenska språket, hur den offentliga diskussionen om ras utvecklades på 1940-, 50-, 60-, 70-, 80- och 90-talen, vilka invandrar- och minoritetsgrupper inom landets gränser som kopplades samman med frågor om rasdiskriminering liksom om olika upplysnings- och informationskampanjer om rasism och om olika offentliga debatter om rasism i Sverige som har ägt rum efter 1945 och fram tills idag.”

Nu ansluter sig UNT till den hysteriska och hypermilitanta färgblinda antirasistiska kritiken av Karlstads universitets kurs i kritiska rasstudier

De högutbildade höginkomsttagarna (d v s landets s k toppskikt bestående av 10-15% av totalbefolkningen, som av visserligen måhända ”naturliga” skäl fullständigt dominerar den svenska offentligheten och debatten, d v s det är ju de som helt enkelt har språket i sin makt) fortsätter att visa att de representerar världens utan konkurrens mest antirasistiska s k folkslag på jorden och antagligen i mänsklighetens och planetens historia – d v s det s k svenska folket.
 
Idag hänger UNT:s (antirasistiska) ledarsida ut den nya högskolekursen ”Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier”, som ges av ämnet genusvetenskap vid Karlstads universitet, efter (antirasistiska) noter och med (antirasistiskt) råge och som alltid är (de antirasistiska) SACO-(majoritets)svenskarnas enda referenspunkt Rasbiologiska institutet och deras enda fixstjärna Herman Lundborg (vilket jag dock kan förlåta och ursäkta när det gäller just UNT, Uppsalaborna och de s k upsaliensarna och ”Sveriges Oxford” Uppsala universitet) och naturligtvis måste UNT bara passa på att också ge en (antirasistisk) känga åt jämlikhetsdatafrågan som V samt MP-riksdagsledamoten Leila Ali Elmi numera driver och är för.
 
UNT kräver sedan som (antirasistisk) slutkläm i stort sett att Karlstads universitet ställer in kursen, då det handlar om det s k svenska folkets (och värmlänningarnas) skattemedel och hoppas även att Uppsala universitet aldrig kommer att starta och erbjuda en kurs som öppet handlar om ras.
 
Därtill lanserar UNT en åtminstone för mig ny svenskspråkig term – ”den antirasistiska identitetsrasismen” – som då explicit jämförs med det s k rasbiologiska nätverket, som inte minst Maja Hagerman så förtjänstfullt har kartlagt, d v s dagens ytterligt få forskare som öppet och direkt ägnar sig åt ras- och vithetsforskning (vi är då så få att vi alla i praktiken känner varandra och bland disputerade handlar det numera om maximalt ett dussintal personer i hela landet om ens det vad gäller just nu aktiva forskare) jämförs med det nätverk som växte fram bland den svenska eliten på 1900-, 10- och 20-talen och som inte minst hade en mycket stark förankring vid dåtidens få universitet i landet.
 
Samtidigt är det inte utan att en/jag i sitt/mitt stilla och måhända genomrasistiska sinne undrar om detta (antirasistiska) hat mot och denna (antirasistiska) vrede mot och denna (antirasistiska) sorg över de/n en gång så världsberömda s k excellenta svenska rasforskarna/rasforskningen egentligen inte bottnar i något slags dåligt samvete över vare sig den svenska kolonialismen, slavhandeln/slaveriet och samerna eller Förintelsen och judarna (eller för den delen romerna eller de finsktalande minoriteterna) utan att den helt enkelt bara handlar om att Sverige och svenskarna idag står där ”med händerna i syltburken”, d v s den här extrema (antirasistiska) aversionen mot allt vad ras heter och t o m mot glosan och ordstammen i sig och de här extrema (antirasistiska) attackerna mot det lilla fåtal/oss som brukar glosan i både talad och skriftlig form (och därtill dristar vi oss att t o m göra det i s k vetenskaplig och akademisk textproduktion) samt operationaliserar och aktivt använder rasbegreppet i studier och analyser av olika slag blott och bart handlar om skammen över att Sverige och svenskarna för alltid och för evigt står där ”med händerna i syltburken” p g a att Sverige och svenskarna just en gång i tiden och för inte särskilt länge sedan var världsledande på att både forska om ras och på att praktisera raspolitik.
 
 
UNT 200429.jpg

Sveriges första kurs som explicit handlar om ras utifrån ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv kommer snart att ges av Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet

Det är med både stolthet och glädje som jag nu kan konstatera att den svenska högskolevärldens allra första kurs någonsin som explicit handlar om ras utifrån ett kritiskt ras- och vithetsforskningsperspektiv snart kommer att börja ges vid min arbetsplats Karlstads universitet och jag är då en av de lärare som kommer att undervisa på kursen Feministisk postkolonialism och kritiska rasstudier, som ges för första gången nu i höst av och vid Karlstads universitets Centrum för genusforskning.
FEMPOL.jpg
 
Denna högskolekurs är möjligen den enda (än så länge i varje fall) som just explicit behandlar kritisk rasforskning i Europa förutom i Storbritannien och Karlstads universitet skriver därmed både svensk och europeisk (förutom brittisk) högskole- och högre utbildningshistoria.
 
Ingenstans i världen är motståndet mot att studera och forska om ras, och t o m att tänka genom och tala om ras, så stort som just i Sverige vilket kortfattat beror på att Sverige innan 1960-talet var det land i det demokratiska Väst som var allra mest investerat i ett specifikt svenskt rastänkande för att därefter bli det land i hela världen som har investerat allra mest i en specifik form av svensk färgblind antirasism som har resulterat i att Sverige idag både är världens första och enda antirasistiska suveräna statsbildning och att Sverige idag styrs av världens första och enda antirasistiska och även feministiska regering.
 
Innan 1960-talet excellerade den svenska akademin och de svenska forskarna därför i rasforskning och trots Sveriges demografiska litenhet var dåtidens svenska rasforskare kraftigt överrepresenterade i dåtidens internationella vetenskapliga sällskap, tidskrifter, antologier och konferenser som handlade om rasforskning. Därefter har den svenska forskarvärlden i stort sett helt ignorerat alla frågor om ras och vilket är en utveckling som inte minst institutionaliserades och permanentades efter att Sverige avskaffade rasbegreppet som första land i världen att göra det genom ett regerings- och riksdagsbeslut i början på 00-talet, som även Kungl. Vetenskapsakademien var för (d v s att utmönstra och utrangera rasbegreppet) som då paradoxalt nog representerades av en av Sveriges sista rasforskare.
 
Mellan 2012-18 grundade och ledde jag sedan det av forskningsrådet Forte finansierade nationella forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier, som sammanlagt samlade ett 100-tal svenska forskare och doktorander och som resulterade i ett flertal möten, konferenser, seminarier, besök av utländska forskare och publikationer, som ett försök att introducera den kritiska rasforskningen i landet, vilket bl a resulterade i att jag under ett flertal år antagligen var landets mest uthängda forskare på ledar-, debatt- och kultursidorna som varande någon slags biologist, essentialist, pro-identitetspolitik-ideolog eller t o m rasist.

Svenska byggnader i sezession-stil

Bara för att komma på andra tankar (d v s för att slippa att enbart tänka på pandemin) så tror jag nu att jag har ”hittat” de byggnader i landet (som i varje fall jag känner till hitintills) som jag själv uppskattar mest som specifikt har inspirerats av den centraleuropeiska s k sezession-stilen, som i Sverige oftast går under namnet jugend, och som kom att bli det estetiska formspråk som karaktäriserade och genomsyrade den Habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern mellan ca 1890-1914, d v s den nästan oefterhärmliga sezession-stilen som hittas i hela Centraleuropa kom helt enkelt att bli något av Österrike-Ungerns formmässiga och arkitektoniska svanesång (d v s Habsburgarna gick under ”med stil” kort och gott).
 
93901627_10157374567560847_178052610899574784_o.jpg
Dels handlar det om en byggnad i Karlstad, som ofta lyfts fram som just en jugendpärla i stadsguiderna – d v s arkitekt Carl Crispins hus på Järnvägsgatan 11 – och dels handlar det om en byggnad på Grev Turegatan 10 på Östermalm i Stockholm som ritades av arkitektkontor Hagström & Ekman. Sedan finns det också ett hus på Hantverkargatan på Södermalm i Stockholm som sticker ut vars exakta adress jag har glömt bort och som dessutom uppfördes under det för svensk del smått ödesdigra året 1905, d v s under unionsupplösningens år.
 
Ofta är det just kombinationen av s k kejsargrönt, d v s den mörkgröna färg som var förbehållen Huset Habsburg, och vitt, d v s den traditionella färgen på Österrikes uniformer som f ö ansågs vara världens stiligaste och ”snyggaste” ända fram tills imperiets fall 1918, som skapar den där speciella sezession-stilkänslan, som i sin tur bär på s k japonistiska spår, d v s hela sezession- och jugend-stilen i sig var starkt inspirerad av japansk estetik och därmed finns det något ”asiatiskt” över den också.
 
Den svenska stadsbilden, vad gäller byggnader som upphördes mellan ca 1870-1914, domineras ju annars i mycket hög grad av nationalromantiska och fr a stormaktsnostalgiska (och s k ”punchpatriotiska”) nyhistoriska stilar och svensk jugend är väl inte särskilt anmärkningsvärd i övrigt utan det är ju först under mellankrigstiden som svensk arkitektur och form når de högre estetiska höjderna och även världen utanför Sverige med svensk art déco eller Swedish grace och därefter med den svenska funktionalismen.

Adopterade fortsätter att kommunicera mångfald i Karlstad

I Karlstads kommuns turistreklam och kommunmaterial (kartor o s v) betyder mångfald uppenbarligen och år efter år efter år utlandsadopterade från Asien (och i huvudsak från Sydkorea), som då både har och får ett bruksvärde (att kommunicera mångfald) och ett varuvärde (att sälja Karlstad till turister), samt konstnären Lars Lerin och dennes partner Manoel ”Junior” Marques.

 

ADOP Karlstad.jpg
92740128_2574515112875810_4094854642146476032_n.jpg