Kategori: jurister

Den siste svenske SS-veteranen Jan Dufwa har nyligen gått bort i Uppsala

Den antagligen siste svenske SS-veteranen Jan Dufwa har nyligen gått bort i Uppsala i en ålder av 97 år och det känns aningen märkligt att författa Dufwas dödsruna 75 år efter Andra världskrigets slut.

Vi kommer nog aldrig att få veta det totala antalet svenska SS-soldater och allt beror också på hur en räknar: Inräknat alla utlandssvenskar och invandrarbarn/”andrageneration:are”, och fr a barn till tyska invandrare i dåtidens Sverige, så kan det ha handlat om uppemot 300 ”svenskar” medan det snarare handlar om kring 200 om en bara räknar de som var svenska medborgare. Dessutom tjänstgjorde ytterligare ett antal svenskar i t ex Wehrmacht, Luftwaffe och Kriegsmarine liksom i Gestapo och Organisation Todt samt vid Radio Königsberg.

antal identifierade svenska SS-frivilliga per SS-division:
Wiking: 98
Nordland: 77
Totenkopf: 20
Nord: 11
Leibstandarte Adolf Hitler: 5
Das Reich: 3
Hitler-Jugend: 2
Nederland: 2
Charlemagne: 1
Estland: 1
Florian Geyer: 1
Frundsberg: 1
Götz von Berlichingen: 1
Polizei: 1

Det är inte 100% säkert att Jan Dufwa är den siste ”svenske” SS-veteranen då det kan finnas någon estlandssvensk veteran som fortfarande lever men det är troligt – för 2-3 år sedan var det nog bara Dufwa och Tage von Rainals i Nacka som levde och efter von Rainals bortgång hette det att Dufwa var den siste svenske SS-veteranen vilket kan jämföras med att 41 svenska SS-veteraner levde så sent som 1999.

Dock hade jag fel i somras när Bengt Essén gick bort, som jag trodde var den siste av de närmare 10 000 svenskar som stred för Finland under Finska vinterkriget 1939-40 – det visade sig då att möjligen två svenska vinterkrigsveteraner fortfarande var vid liv efter Esséns bortgång så en ska aldrig vara tvärsäker i sådana här sammanhang. I alla fall var Dufwa antagligen en av maximalt ett 10-tal svenskar som stred som frivilliga i Andra världskriget som fortfarande levde under innevarande år.

Dufwa föddes och växte upp på Lidingö och både hans far, farbror och morbror var jurister (häradshövdingar) medan modern var tandläkare. Mellan 1938-43 var Dufwa medlem i det största svenska nazistpartiet NSAP/SSS ungdomsorganisation Nordisk ungdom med medlemsnummer 12 678 och även dennes farbror och bror var organiserade nazister.

Dufwa befann sig i februari 1943 på ett hotell i Grövelsjön i Dalarna för att studera inför sin studentexamen men tog sig då utan tillstånd och på eget bevåg på skidor till Norge via Trysil. Duwfa tog sig därefter till Oslo och enrollerade sig den 8 februari 1943 i Waffen-SS på SS värvningskontor i Oslo och utbildades sedan till pansargrenadjär i Sennheim/Cernay i nuvarande Frankrike.

Dufwa tjänstgjorde efter avslutad utbildning som pansargrenadjär i SS-Pz.Gr. A.u.E. Btl. 5 i SS-Panzer-Division Wiking i Österrike. Modern försökte via UD och utrikesminister Christian Günther få sin son hemskickad och Dufwa efterlystes samtidigt i Sverige för underlåtenhet att inställa sig till mönstringen.

Dufwa tjänstgjorde under sommaren 1943 i Kroatien vid 3./SS-AA11 i SS Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Nordland där han antagligen deltog i partisanstrider och möjligen fick träffa självaste Himmler när denne kom på besök och inspekterade de svenska SS-soldaterna. Dufwa var i så fall fram till sin bortgång den siste svensken som hade träffat Himmler.

Dufwa besökte den 22 september 1943 svenska legationen i Oslo och lyckades därefter ta sig hem till Sverige.

Dufwa inkallades vid hemkomsten till militärtjänsten och förhördes av polisen den 9 december 1943. I februari 1945 flyttade Dufwa till Uppsala där han några år senare tog en juristexamen och i samma månad gifte han sig även. Efter att under 1940- och 50-talet ha flyttat runt i landet p g a olika tingstjänstgöringar utnämndes Dufwa till domare i Uppsala 1958 och han verkade sedan som domare i både Uppsala och Skövde fram tills pensionen 1988.

När Expressen skrev om de svenska SS-frivilliga på 1970-talet ringde Expressens reporter Dufwa som då hotade med självmord om tidningen skulle skriva om denne varpå Expressen avstod från det. Dufwa var i många år och fram till sin bortgång bosatt i en villa i Sunnersta i Uppsala och efterlämnar en son och en dotter och det finns ingenting som tyder på att han deltog i någon högerextrem politisk verksamhet efter kriget.

Ny rapport visar att DO har misslyckats med sitt kärnuppdrag att hjälpa landets invånare som drabbas av diskriminering

Arena har idag publicerat en rapport (se https://arenaide.se/wp-content/uploads/sites/2/2020/11/svenaeus-2020-tio-ar-med-diskrimineringsombudsmannen-komprimerad.pdf) författad av juristen och rättssociologen Lena Svenaeus som visar att trots att svenska DO är världens största och ”mäktigaste” antidiskrimineringsmyndighet i förhållande till folkmängden och mätt i antal anställda (över 100 anställda) och i storleken på budgeten (126 miljoner per år) så har dagens DO misslyckats med att hjälpa människor som diskrimineras att få hjälp och upprättelse och särskilt gäller det de som drabbas av etnisk och religiös diskriminering (anmälningar till DO på grundval av just etnisk och religiös diskriminering är då den vanligaste kategorin av anmälningar).

Antalet domar i Arbetsdomstolen, i vilka DO har väckt talan, uppgår exempelvis till 26 stycken fram tills 2019 varav endast fyra rörde etnisk och religiös diskriminering trots att uppemot 10 000 anmälningar om just etnisk diskriminering har inkommit till DO under de senaste tio åren. 

I stället har DO alltmer kommit att avlägsna sig från kärnuppdraget att hjälpa landets invånare som drabbas av diskriminering, och särskilt gäller det just etniska och religiösa minoritetsinvånare, för att istället lägga sina personella och ekonomiska resurser på informationsspridning samt förebyggande och främjandearbete trots att det saknas stöd i forskningen för att en sådan inriktning och verksamhet är effektiv.

Läs gärna Lena Svenaeus och Arenas Lisa Pellings debattartikel i dagens GP:

”Enligt en ny rapport har Diskrimineringsombudsmannen istället för att ägna sig åt sitt kärnuppdrag – att skydda individer mot diskriminering, styrt verksamheten åt förebyggande arbete, som vi inte vet är effektivt. Detta har lett till kraftiga försämringar i diskrimineringsskyddet och minskad respekt för diskrimineringslagen. Nu behöver regeringen förtydliga DO:s uppdrag och skärpa lagstiftningen, skriver Lisa Pelling, statsvetare Arena Idé och Lena Svennaeus, rapportförfattare.”

https://www.gp.se/debatt/do-har-misslyckats-med-uppdraget-att-ge-upprättelse-till-diskriminerade-1.36604296

”DO:s prioritering av förebyggande arbete har inneburit kraftiga försämringar av diskrimineringsskyddet och lett till bristande respekt för diskrimineringslagen. I december tillträder Lars Arrhenius tjänsten som ny Diskrimineringsombudsman. Det innebär en möjlighet till nystart.”

(…)

”Vår genomgång visar dock att antalet diskrimineringsärenden som drivs av DO i domstol har minskat år från år och att allt färre förlikningar har ingåtts. Den absoluta merparten av anmälningarna utreds överhuvudtaget inte. En anmälan betraktas som ett tips som DO kan använda efter eget gottfinnande. Under 2019 kom det in 2 661 diskrimineringsanmälningar. DO gav in stämningsansökan i sex ärenden. En förlikning redovisades. Inte ens en halv procent av anmälningarna ledde till resultat.

Ett stort antal anmälningar har istället för att utredas använts av DO för att analysera upplevelser av diskriminering. Med sociologisk metod har ”berättelserna” i anmälningar som inkommit under en viss tidsperiod analyserats. Någon etikprövning har inte föregått denna användning av anmälningarna, vilket sannolikt hade krävts om forskningen bedrivits på ett universitet. Vi ser att DO har abdikerat från ombudsmannarollen för att istället fokusera på information och främjande.” 

(…)

”Om individer som diskrimineras ska känna sig trygga med att det finns en diskrimineringsombudsman att vända sig till måste DO:s mandat förtydligas. Regeringen bör snarast tillsätta en utredning som klarlägger vilket uppdrag DO faktiskt har och hur detta uppdrag bäst förverkligas. En tydligare lagstiftning måste komma på plats. Diskrimineringslagen och den särskilda lagen om DO måste ses över.”

Om anmälningarna för diskriminering p g a etnicitet och religion, för hatbrott p g a rasistiska och religiösa motiv samt för hets mot folkgrupp

Smålandspostens Bo Ströberg granskar anmälningarna för diskriminering p g a etnicitet och religion, för hatbrott p g a rasistiska och religiösa motiv  samt för hets mot folkgrupp i tredje delen av sin artikelserie om rasismen i dagens Sverige:

”Den som utsätts för etnisk diskriminering har väldigt liten chans att få upprättelse. Därför tycker många att det är meningslöst att anmäla. Mörkertalet är även stort för hur många som utsätts för olika hatbrott… Slutsatsen blir att rasismens konsekvenser är ett större problem i Sverige 2020 än vad tillgänglig statistik ger sken av. Problemen blir inte lättare att tackla när rasism, och andra ord som börjar med ras, samtidigt är något av det känsligaste vi har i den offentliga debatten.”

STAT (kopia).jpg

https://nxt.smp.se/nyheter/diskriminerade-har-sma-mojligheter-att-fa-ratt

 

”2009 inrättades Diskrimineringsombudsmannen (DO), som en sammanslagning av fyra olika myndigheter. Under dessa tio år har DO fått in 9 415 anmälningar om diskriminering på grund av etnicitet eller religion. 44 fall har tagits till domstol och man har fått 20 fällande domar. Det är bara två promille av anmälningarna.

 

När det gäller olaga diskriminering – som prövas som brottmål inte civilmål – är oddsen att få någon fälld ännu sämre. De senaste tio åren har 1 830 anmälningar gjorts. Under samma period har bara tre personer dömts i landets tingsrätter, senaste gången det hände var 2015.

 

Det är DO som ska se till att diskrimineringslagen efterföljs. Det är en vanlig uppfattning att DO hjälper diskriminerade människor att driva rättsprocesser men myndigheten ser inte det som sitt primära uppdrag. I första hand arbetar man förebyggande, man granskar hur bestämmelserna efterlevs. Informerar om brister.”

(…)

”En utredning arbetar nu med en översyn av hur diskrimineringslagen kan bli mer effektiv. Slutbetänkandet ska redovisas senast den 1 oktober 2020.

 

När det gäller etnisk diskriminering är mörkertalet stort. De anmälningar som DO får in synliggör bara en del av de problem som är kopplade till diskriminering. Det påtalar myndigheten i sin senaste årsrapport.

 

Diskriminering är ett brott man kan utsättas för utan att veta om det. Du får inget svar på din ansökan och antar att de hittade någon mer meriterad för jobbet. Eller att lägenheten redan var uthyrd. Likväl blir konsekvensen att livschanser går dig förbi. Försök visar att särskilt muslimer utsätts för diskriminerande behandling inom flera sektorer – rättsväsende, socialtjänst, arbets- och bostadsmarknad.

 

Även den som upplever sig utsatt för diskriminering kan känna en ovilja mot att anmäla det. Etnisk eller religiös diskriminering riktas mot din identitet, den du är eller föreställs vara, den grupp du görs till representant för. Forskning visar samtidigt att förtroendet för rättsväsendet är lågt bland de minoriteter som är mest utsatta för diskriminering och olika slags hatbrott.

 

Hatbrott är ett samlingsbegrepp, inget specifikt brott, och innebär enligt BRÅ:s definition ”att någon angriper en person eller en grupp av människor på grund av deras uppfattade ras, hudfärg, etniska bakgrund, trosbekännelse, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck”.

 

Förutom hets mot folkgrupp och olaga diskriminering, som är de två brottsrubriceringar som ryms under hatbrottsbegreppet, ger straffskärpningsregeln möjlighet att väga in hatmotiv vid domar för vilket brott som helst, allt från klotter till mord.

 

Enligt BRÅ:s sammanställning polisanmäldes 7 090 hatbrott under 2018. Två tredjedelar, 4 865, var rasistiska/främlingsfientliga. 20 procent var religiösa hatbrott, majoriteten av dem riktades mot muslimer. Här har antalet ökat trefaldigt på tio år. De antisemitiska hatbrotten har varierat kraftigt från år till år och här är trenden inte lika tydligt uppåtgående.

 

Regeringen har gett BRÅ i uppdrag att göra en studie av de islamofobiska hatbrotten. En liknande studie om antisemitiska hatbrott redovisades i fjol.

 

Att hatbrott leder till åtal är ytterst sällsynt. Av de drygt 6 000 anmälningarna som kom in under år 2016 hade bara tre procent klarats upp i juni 2019 enligt BRÅ-rapporten. När det gäller brottskategorier är hot och ofredande vanligast, följt av skadegörelse och hets mot folkgrupp.

 

I februari i år dömdes en 38-åring bosatt i Uppvidinge till böter för hets mot folkgrupp sedan han på Facebook kallat svarta för ”jävla apor”. I november i fjol dömdes en 22-årig Växjöbo till böter för samma brott, då handlade det bland annat om att muslimer är ”mindre värda än avföring under skorna”.

 

Under 2019 anmäldes, enligt preliminär statistik, totalt 1 419 fall av hets mot folkgrupp. Det är en minskning från valåret 2018 då det slogs rekord med 2 508 anmälningar. Jämfört med läget 2016 kan man konstatera att antalet anmälningar i dag ligger på det dubbla antalet.”

 

(…)

 

”Den statistikförandemyndigheten saknar alltså underlag för att ens ge en övergripande lägesbild. Till detta kommer den samstämda uppfattningen från BRÅ, DO och forskare på området om att det finns ett stort mörkertal när det gäller anmälningar av diskriminering och olika sorts hatbrott.

 

Slutsatsen blir att rasismens konsekvenser är ett större problem i Sverige 2020 än vad tillgänglig statistik ger sken av. Problemen blir inte lättare att tackla när rasism, och andra ord som börjar med ras, samtidigt är något av det känsligaste vi har i den offentliga debatten.”

HMF (kopia).jpg

Om dagens rättegång i Värmlands tingsrätt i Karlstad

Dagens rättegång i Värmlands tingsrätt som rörde en SD:aktig värmländsk man som har hotat mig i egenskap av att jag arbetar som lärare och forskare vid Karlstads universitet var en rätt märklig tilldragelse.
 
Den tilltalade infann sig turligt nog denna gång (förra och första gången rättegången skulle ha ägt rum gjorde han då inte det) och rättegången tog inte mer än en halvtimme och handlade då om att den tilltalade hade talat in ett hotfullt meddelande på min (mobil)telefon i september 2017, som jag sedan polisanmälde.
 
På grund av att polisen slarvade bort det USB-minne med det inspelade samtalet som jag lämnade in till polisen när jag anmälde brottet ifråga så kom förhören med mig och med den tilltalade under rättegången absurt nog att handla om vad den tilltalade egentligen hade sagt eller ej (se transkriberingen här nedan, som då bygger på det inspelade samtalet). Jag fick heller inte spela upp inspelningen av samtalet, som jag fortfarande har sparat som en ljudfil på min dator som jag hade med mig in i rättssalen, och ej heller läsa upp transkriberingen av densamma inför domaren och nämndemännen.
 
Den tilltalade medgav faktiskt att han hade använt sig av det jag själv benämner som rasord (d v s okvädningsord med anspelning på ursprung och utseende) men dock inte att han hade hotat mig.
 
Han nämnde vidare att han fortfarande än idag anser att jag egentligen inte borde få vara anställd och undervisa vid Karlstads universitet då han underförstått anser att jag hyser felaktiga politiska åsikter (d v s i jämförelse med hans egna politiska åsikter som då är åt SD-hållet). Han sade också att han inför dagens rättegång återigen hade läst artikeln om mig på den högerradikala alternativmediesajten Nya Tider som var själva upprinnelsen till att han ringde och hotade mig (han läste då den artikeln i september 2017 i sällskap med några andra värmlänningar som också är åt SD-hållet och blev då så vred och uppbragt att han ringde upp mig och hotade mig, framgår det i förundersökningen).
 
Domen faller nu inom någon vecka, som jag förstår det, och blir den tilltalade frikänd så menar i varje fall jag att det beror på att polisen slarvade bort USB-minnet med det inspelade samtalet.
 
Transkribering av samtalet:
 
Meddelande 1 som inkom kl. 19.42 den 15 september 2017:
 
”Jo jag heter XX. Jag söker nån kines som heter Tobias Hübinette. Han kan gärna ringa upp mig. Han ser ju mitt nummer så vitt jag kan förstå. Välkommen och höra av dig din jävla kinesjävel.”
 
Meddelande 1 som inkom kl. 19.47 den 15 september 2017:
 
”Har jag kommit till Tomas Hübinette eller vad fan han heter, Tobias Hübinette. Min dotter har gått på Karlstad universitet. Jag är XX år gammal och heter XX. Du ska inte vara där och indoktrinera dom på ditt jävla kommunistsätt.
 
Förbannade jävel, du tål väl inte att jag kallar dig för kines, men du, det kan jag tala om för dig att om du är en kines är du fan en kines, du kan inte ändra på det. Din jävla skitstövel. Kom till mig i stället och indoktrinera. Du skryter om att du har dängt upp nån annan. Kom hit och däng upp mig för fan. Du är mycket välkommen din jävla skit. Jävlar, jag ska göra mos utav dig, garanterat. Du ger fan i att vara på Karlstad universitet. Jag ska se till så att du får sluta där. Absolut.
 
Din jävla kinesjävel. Förbannade sjuk, du är ju sjuk i huvet för fan. Absolut sjuk i huvet är du. Kan du börja jobba i stället för att leva på mina skattepengar förresten. Du lever på skattepengar eller vart fan får du din lön ifrån? Vart får du din lön ifrån? Tänk efter! Men du är så jävla dum i huvet så det fattar du inte. Det är mina skattepengar! Jag försörjer dig din dumme jävel.
 
Men du, jag ska fan i mig ta rätt på dig. Jag ska ta rätt på dig kinesjävel. Jag kan nog slå ihjäl dig. Indoktrinera inte mina barn eller några svenskar med dina sjuka jävla idéer. Vi kommer (ohörbart) var fan du än är.
 
Jävlar, jag ska ta dig, bara jag får tag på dig. Jag ska söka rätt på dig, det lovar jag. Jag heter XX. Du kan nog ta rätt på mig i ditt register. XX heter jag. Jag ringer från min sons telefon.
 
Du ska få fan när jag får tag på dig. Lita på det, lita på det. Du har förstört det svenska samhället totalt med din jävla indoktrinering på universitetet eller vad fan du håller på med. Din jävla kinesjävel. Du törs inte stå.. Du ska få en smäll din jävla (ohörbart). Vänta, jag ska ta dig (ohörbart).”

Den nya riksåklagaren Petra Lundh som också är ordförande för Universitetskanslersämbetets (UKÄ) Överklagandenämnd för högskolan (ÖNH) visar sig nu vara korrupt

Nu avslöjar DN:s Mikael Delin och Kristoffer Örstadius ännu en overklig och osannolik svensk korruptionsaffär av klanliknande (d v s av kotterikaraktär) snitt ”i de högre sfärerna” (d v s inom den svenska eliten) och den nya riksåklagaren Petra Lundh som nu ertappas ”med fingrarna i syltburken” är då även ordförande för Universitetskanslersämbetets (UKÄ) Överklagandenämnd för högskolan (ÖNH) och hon var den som skrev under det beslut som offentliggjordes i maj 2018 och som rörde en 4-årig forskartjänst i rasismforskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor) vid Uppsala universitet som jag sökte men inte fick och som jag sedan överklagade tillsättningen bakom till ÖNH med motiveringen att det just hade förekommit korruption i samband med tillsättningen.
31882823_10155616634170847_1887992147861307392_n.jpg
 
Det är m a o inte bara Uppsala universitet som både rekryterar sina släktingar och bekanta och trilskas och ”j-l-s” vad gäller att få ut (komprometterande) mejl (som jag själv då till slut ändå fick fram via en s k ”IT-kille” efter ”många om och men”) utan även Åklagarmyndigheten och dess chef (d v s Petra Lundh) och aldrig hade jag kunnat tro att det var en korrupt person (d v s Petra Lundh) som undertecknade och stod bakom beslutet rörande Cemfor i Uppsala i maj 2018 som då också rörde korruption.
 
Jag tillhör då den handfull forskare som ”vann” min överklagan i ÖNH under förra året även om det var en pyrrhusseger som heter duga och som sedan dess bl a de facto har slagit sönder min s k karriär inom den svenska akademin (OBS: de allra flesta inom den svenska högskolevärlden och även utom densamma skulle dock säga att jag helt och hållet har mig själv att skylla vad gäller det miserabla ödet och den sorgliga framtiden mot bakgrund av hur jag ”härjade” och ”pumpade” på mot Uppsala universitet men det är en annan sak).
 
Så den stora frågan som alla vi inom högskole-Sverige och inom forskarvärlden nu frågar oss är så klart hur mycket Petra Lundh egentligen har betytt för att bara några enstaka procent av alla som genom åren har överklagat en tjänstetillsättning till ÖNH har erhållit ett ÖNH-beslut som går på den klagandes linje när nu Petra Lundh också visar sig vara lika korrupt som den svenska högskolesektorn och den svenska forskarvärlden i stort ju är?
 
 
”Den nytillträdda riksåklagaren Petra Lundh anställde en av sina tidigare närmsta kollegor som rättschef. Rättschefen hjälpte därefter en av sina vänner och sin dotter att få jobb på Åklagarmyndighetens huvudkontor. Alla fyra har tidigare arbetat på samma domstol. När DN granskar rekryteringarna har viktiga handlingar försvunnit och myndighetsmejl lämnas inte ut – Åklagarmyndigheten säger att de är privata.”
 
 
”Riksåklagaren är både chef för Åklagarmyndigheten och Sveriges högsta åklagare – den enda som driver mål i Högsta domstolen. I juli 2018 utsåg regeringen Petra Lundh till ny riksåklagare och hon tillträdde i september samma år. Hon kom då från jobbet som lagman på Södertörns tingsrätt.
 
Sedan Petra Lundh tog över Åklagarmyndigheten har fyra personer som arbetat på Södertörns tingsrätt fått jobb på huvudkontorets rättsavdelning. Rekryteringarna har väckt intern kritik, enligt DN:s källor.
 
Några månader efter att Petra Lundh tillträdde anställde hon Marie-Louise Ollén som Åklagarmyndighetens nya rättschef. Rättschefen har en av myndighetens tyngsta befattningar – hon leder rättsavdelningen, ingår i ledningsgruppen och är direkt underställd riksåklagaren. Marie-Louise Ollén var tidigare chefsrådman på Södertörns tingsrätt och även då en av Petra Lundhs närmsta medarbetare. De arbetade tillsammans på domstolen i sex år.
 
Efter att DN börjat begära ut handlingar om rekryteringen skriver Åklagarmyndighetens biträdande personaldirektör ett mejl där hon säger att Petra Lundh avstod från att delta i rekryteringsprocessen på grund av sin koppling till Marie-Louise Ollén.
 
Men riksåklagaren spelade ändå på flera sätt en avgörande roll när Marie-Louise Ollén anställdes. Hon har öppet gett sitt stöd till Ollén genom att rekommenderat henne till jobbet som rättschef. När Marie-Louise Ollén sökte tjänsten så var Petra Lundh en av hennes två referenser.
 
”Rekommenderar henne verkligen!”, står det i anteckningar från det referenssamtal som en personalhandläggare gjorde med den nytillträdde riksåklagaren.
 
Marie-Louise Ollén och riksåklagaren har vid ett tillfälle under rekryteringsprocessen även skrivit fram och tillbaka från sina tjänstemejl. DN har begärt att få ta del av skriftväxlingen men bara ett av mejlen har lämnats ut, eftersom Åklagarmyndigheten hävdar att de andra är privata.
 
När Marie-Louise Ollén anställdes, den 20 december 2018, så var det Petra Lundh själv som undertecknade beslutet.
 
Bara några månader senare hjälpte den nya rättschefen i sin tur sin vän och tidigare kollega att få ett jobb som chefsadministratör på rättsavdelningen. Chefsadministratören har personalansvar och styr det administrativa arbetet på avdelningen. Precis som riksåklagaren och rättschefen kom vännen direkt från Södertörns tingsrätt.
 
Åklagarmyndigheten hävdar att Ollén inte deltagit i rekryteringen av sin vän. Men i mejlloggarna från Åklagarmyndigheten och Södertörns tingsrätt framgår att de två har haft tät kontakt.Trots att rättschefen lovat att hålla sig borta från processen hjälper hon sin vän med hennes jobbansökan.
 
”Hallå här kommer ett utkast på cv. Personligt brev snart klart”, skriver vännen i ett mejl den 28 februari. Marie-Louise Olléns svar har raderats, men dagen därpå skickar vännen även sitt personliga brev. ”KRAM”, skriver hon bara i det korta mejlet.”

Sveriges och de svenska samernas förste sameombudsman Tomas Cramér har gått bort

I dagarna har juristen Tomas Cramér gått bort, som var Sveriges och de svenska samernas förste sameombudsman och som var anställd av bl a Svenska Samernas Riksförbund och Landsförbundet Svenska Samer samt arbetade för och skrev om de svenska samerna i över ett halvsekel och Cramér fortsatte att publicera texter om den svenska samefrågan ända fram tills för några år sedan.

61625033_10156482799930847_7146311271095205888_n.jpg

Cramér är kanske fr a känd bland allmänheten som samernas företrädare i det s k Skattefjällsmålet som pågick mellan 1966-81 och som var en konflikt mellan sydsamerna i Jämtland och svenska staten och fallet räknas ibland som den kanske mest omfattande processen i svensk rättshistoria då den bl a handlade om att fastställa ”vem som kom först” lång tillbaka i historien (d v s antingen de majoritetssvenska bosättarna och nybyggarna eller samerna).

Ett märkligt inslag i Cramérs karriär och som förkämpe för de svenska samerna är att han under rätt så många år samarbetade med den gamle lindholmsnazisten och högerextremisten Gunnar Prawitz såsom just i anslutning till Skattefjällsmålet liksom även med språkvetaren och högerextremisten Björn Collinder.

Jag har dock aldrig funnit några belägg för att Cramér själv var högerradikalt lagd även om det knappast har saknats svenska jurister som varit högerextremt lagda under 1900-talet. Dock är det frapperande att flera svenska högerextremister har engagerat sig för samerna och synen på de svenska samerna har också skiftat genom åren inom den svenska extremhögern från att tidigare ha varit mer eller mindre ”pro” i en slags romantiserande anda (den svenska extremhögern i bred mening var tidigare ”för” urfolk generellt och vilket bl a förklarar varför åtskilliga svenska forskare och experter på de amerikanska urfolken tidigare var högerextremt lagda) till att idag i en slags populistisk anda alltmer ha blivit mer eller mindre ”anti”.

David Karlsson vinner mot den högerradikalt lagde prästen Axel W Karlsson

Grattis antifascisten David Karlsson till segern över den högerradikalt lagde prästen Axel W Karlsson och dennes (högerradikalt lagde) advokat Carl Ridderstråle!

På senare tid har då allt fler antifascister stämts eller hotats med stämning när de har skrivit om en viss organisation, händelse eller person som är kopplad till den s k nationella rörelsen och scenen i bred mening och det vi ser idag är helt enkelt en mycket tydlig juridifiering av politiska konflikter som är hämtad från USA och som i vissa fall kan innebära att den som blir stämd får betala stora belopp och tvingas vara tyst för evigt vad gäller att yttra sig om en viss organisation, händelse eller person.

Själv har jag då (som bekant) råkat ut för just detta ett flertal gånger på sistone och inte bara från den s k nationella rörelsens sida utan också tyvärr även från antifascisters sida och det har då inte gått lika bra för mig som för David men det kan så klart också handla om att jag nog inte alltid är särskilt bra på etik och inte alltid visar särskilt bra hänsyn gentemot och respekt inför s k medmänniskor för höger- liksom vänsterradikaler och alla däremellan ska självklart behandlas med värdighet och integritet.

https://www.dn.se/kultur-noje/idehistorikern-david-karlsson-frias-fran-anklagelserna-om-fortal

”Göteborgs tingsrätt skriver i ett pressmeddelande att ”juryn besvarat frågorna om författaren har gjort sig skyldig till brott nekande på alla punkter”. Utslaget kan inte överklagas och David Karlsson frias från anklagelserna. ”

(…)

”Förhandlingen i tryckfrihetsmålet ägde rum inför en jurydomstol bestående av nio medlemmar. Rättegången skulle ha inletts redan i oktober förra året, men har skjutits upp. Målet, som tillkom efter ett enskilt åtal, handlade om huruvida David Karlsson genom att använda orden ”avskedad” och ”rättshaverist” för att beskriva en intervjuperson hade gjort sig skyldig till förtal.

Orden användes i en essä David Karlsson skrivit, som ingår i en antologi om tidningen Nya Tiders medverkan på Bokmässan. David Karlsson intervjuade och skrev om prästen Axel W Karlsson, som tidigare var anställd i Svenska kyrkan, och som i texten beskriver sig själv som en ”inspiratör” till idén att tidningen – där han också skrivit – skulle delta på mässan.

Axel W Karlsson reagerade på den beskrivning som David Karlsson gjorde över hans tidigare arbetssituation, och menade att den var helt felaktig. Han stämde David Karlsson för förtal och krävde ett skadestånd på 25.000 kronor. ”Axel har felaktigt utmålats som en rättshaverist som misskött sin tjänst som präst så grovt att han blivit avskedad”‚ skrev hans advokat Carl Ridderstråle till DN i september förra året.””

Var det den färgblinda antirasismen som gjorde att NMR-aktivisterna inte åtalades för terrorbrott då flyktingar inte anses utgöra en ”befolkningsgrupp”?

NMR-aktivisterna i Göteborg slapp som bekant åtal för terrorbrott p g a att åklagaren inte kunde se att flyktingar utgör en ”befolkningsgrupp” som den svenska terrorlagstiftningen talar om utöver befolkningen i stort och igår meddelade inrikesministern att regeringen nu ska se över hur begreppet ”befolkningsgrupp” ska tolkas inför framtiden (för att ett brott ska vara ett terrorbrott i Sverige så måste det anses ha begåtts för att medvetet ”injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp”).
 
 
Förutom att åklagarens tolkning verkar ha handlat om en viss historielöshet – under det svenska rastänkandets storhetstid mellan ca 1900-60 så kunde nämligen de svenska glosorna ”befolkningsgrupp” och ”folkgrupp” användas synonymt och de syftade oftast (men inte alltid dock) på grupper av invånare i landet som inte helt och hållet räknades som svenskar till fullo eller ens som vita överhuvudtaget – så verkar detta också handla om ett utslag av den svenska färgblindheten:
 
Flyktingar kommer ju från ett stort antal sinsemellan mycket olika ursprungsländer och har till synes ingenting gemensamt (d v s i den bedömningen har åklagaren rätt) såsom specifika minoriteter som romer, judar och samer har och en del är muslimer, andra är kristna och många är nog inte särskilt religiösa alls och det enda de ”delar” är att de till kanske 97-98% inte kan passera som vita just i Sverige och det går nog att anta att NMR-aktivisterna (som då inte är särskilt färgblinda) utgick ifrån just denna flyktingarnas enda ”gemensamma nämnare” (och som f ö flyktingarna nog inte alltid själva är medvetna om att de delar, d v s de upplever nog inte att de har något gemensamt alls) när de attackerade ett flyktingboende i Göteborg, d v s huvudmotivet var helt enkelt och högst sannolikt att flyktingarna ser annorlunda ut rent fysiskt-kroppsligen (d v s jämfört med hur majoritetssvenskarnas kroppar ser ut) och därmed utgör de (åtminstone enligt NMR-aktivisterna) en specifik (icke-vit) befolkningsgrupp.

Den svenska makteliten är snart jämställd men extremt homogen: 48,3% är kvinnor men endast några enstaka har utomeuropeisk bakgrund

Statsvetarna Michael Karlsson och Nujin Tasci presenterar idag på DN Debatt en ny räkning av landets maktelit utifrån uppdelning män-kvinnor och svensk bakgrund-utländsk bakgrund och som bör vara den fjärde i ordningen om jag har räknat rätt:
 
 
1995 publicerade Ungdom mot rasism en rapport med den på den tiden rejält provokativa titeln ”Vit makt” som presenterade fullständigt bedrövliga siffror vad gäller underrepresentationen av fr a utomeuropeisk bakgrund-invånarna och 2004 gjorde den integrationspolitiska maktutredningen en räkning och kom fram till att av landets 20 000 högsta befattningar inom det svenska samhällets samtliga branscher och sfärer så innehades 11 av personer som hade bakgrund i Latinamerika (bl a i Uruguay och Chile), 12 av personer som hade bakgrund i Afrika (bl a i Etiopien och Egypten) och 150 av personer som hade bakgrund i Asien (bl a i Libanon, Turkiet och Iran), d v s totalt 183 personer eller 0,9 procent och varav nästan samtliga hittades inom civilsamhället och den religiösa sfären i egenskap av att vara ordföranden för invandrarorganisationer och för olika icke-protestantiska religiösa samfund.
 
Endast ett 20-tal hittades inom politiken och ett 20-tal inom näringslivet medan ingen med utomeuropeisk bakgrund hittades bland cheferna inom exempelvis högskole- och forskarvärlden, i medievärlden eller inom kulturvärlden och endast någon enstaka var verksamma inom den offentliga förvaltningen. 2014 genomförde slutligen Centrum mot rasism en liknande räkning som visade att bland landets högsta befattningar och positioner i rättsväsendet, i medievärlden och i politiken (inklusive SD) så hittades enbart tre personer med utomeuropeisk bakgrund (med bakgrund i Chile, Sydkorea och Palestina för att vara exakt) och samtliga befann sig inom politiken.
 
Tyvärr har Michael Karlsson och Nujin Tasci inte specificerat utomeuropeisk bakgrund utan enbart redovisat utländsk bakgrund och antagligen av antirasistisk hänsyn till miljonprogramsområdena och till landets utomeuropeisk bakgrund-invånare vilka ju redan är tillräckligt ”uthängda” och stigmatiserade och demoniserade bland majoritetsbefolkningen och vilket gör att många forskare känner att det kanske inte är så bra att ”peka ut” och ”spec:a” miljonprogramsområdenas invånare och utomeuropeisk bakgrund-invånarna (och vilket jag ju gärna gör som bekant) och visa på hur dåligt det går för dem eftersom det kan spä på de redan tyvärr alltför normaliserade föreställningarna om att de inte ”håller måttet” eller ens är tillräckligt kognitivt eller kanske ens kroppsligen utrustade för att skaffa sig en hög utbildning och göra karriär (d v s alltför många verkar numera tycka att de har låg intelligens och att de kanske inte ens är ”livsdugliga” och då ska de helt enkelt inte ”vara här i landet” som det heter, och landet betyder här på typiskt självgott manér det hyperavancerade, extremt högutbildade och postindustriella Sverige).
 
Det som går att utläsa är dock att medan de majoritetssvenska kvinnorna på alla sätt och vis har stormat fram genom maktens korridorer sedan jämställdhetspolitiken sjösattes 1973 och framför allt sedan den könsuppdelade statistiken infördes i landet 1994 (de majoritetssvenska kvinnorna utgör idag 48,3% av den svenska makteliten) – d v s det var först då som vi alla (män som kvinnor) fick siffror på hur illa det såg ut för landets kvinnor och när siffrorna väl var på plats så gick det därefter att faktiskt göra något åt saken (och dessa siffror kunde naturligtvis också uppfattas som stigmatiserande och utpekande på den tiden då det inte såg så bra ut ens för de majoritetssvenska kvinnorna fram tills dess vad gäller representation och makt, d v s det var nog åtskilliga män som tolkade siffrorna om kvinnor och den könsuppdelade statistiken som att kvinnor kanske hade lägre intelligens, kroppsligen kanske inte ”höll måttet” och helt enkelt var mindre ”livsdugliga” och därför inte skulle göra karriär eller inneha toppositioner i samhället) – så har utländsk bakgrund-invånarna inte kommit någonstans i praktiken sedan 1990-talet vad gäller att ”ta sig fram”, ”klättra” och uppnå landets toppositioner.
Maktelit 2016.jpg
 
Av landets 1200 makthavare inom politiken, rättsväsendet och medievärlden har endast 6,5% motsvarande 78 individer utländsk bakgrund och eftersom vi redan vet tack vare Centrums mot rasism räkning från 2014 att endast några enstaka har utomeuropeisk bakgrund så säger åtminstone min kvalificerade gissning (och jag tror mig kunna gissa detta rätt så bra) att minst 90% av dessa 78 individer har nordisk, europeisk och västerländsk bakgrund och att ej mer än möjligen 6-8 av dem har bakgrund i Afrika, Asien eller Latinamerika och sannolikt handlar det fortfarande främst om politiken (d v s inte om rättsväsendet och medievärlden där forfarande ytterst få har utomeuropeisk bakgrund), d v s i praktiken om de ministrar, statssekreterare och riksdagsledamöter som fortfarande är kvar (och ej har avgått eller hoppat av) som har utomeuropeisk bakgrund.

Om den extremt låga andelen jurister med utländsk och utomeuropeisk bakgrund

Apropå detta med att endast 15% av advokatbyråernas delägare är kvinnor samtidigt som att kvinnor idag med råge dominerar juristutbildningens studenter (närmare två tredjedelar, och de har dessutom gjort det ända sedan 1994) samt att 60% av domarna, åklagarna och de biträdande juristerna numera är kvinnor:
 
 
Idag har 30% av landets invånare någon form av utländsk bakgrund men bland det svenska domstolsväsendets dömande personal handlar det om lite mer än 5% och för notariepersonalen handlar det om lite mer än 10%.
 
Bland landets åklagare har likså lite mer än 5% utländsk bakgrund och varav ”andrageneration:arna” är i minoritet gentemot de utrikes födda (de ”riktiga” invandrarna).
 
Detta kan jämföras med att kring 60% av både domarna och åklagarna idag är kvinnor.
 
Bland landets advokater slutligen har också lite mer än 5% utländsk bakgrund och bland de biträdande juristerna handlar det om kring 10%.
 
Detta kan jämföras med att en tredjedel av advokaterna idag är kvinnor samt att 60% av de biträdande juristerna är kvinnor.
 
Allt tyder på att de ovanstående minimala procentandelarna (mot bakgrund av hur utpräglat heterogen den svenska totalbefolkningen idag är) i huvudsak handlar om invånare med nordisk och europeisk bakgrund:
 
Andelen svenska jurister som har utomeuropeisk bakgrund och vare sig de är ”andrageneration:are” eller utrikes födda är sannolikt mycket få och åtskilliga av de som ändå finns är antagligen antingen adopterade eller blandade. En tidigare undersökning har exempelvis indikerat att ej mer än 2,5% av landets advokater har ett utländskt klingande namn som inte ”låter” nordiskt eller västeuropeiskt.
 
Slutligen – numera har kring 15% av studenterna på landets juristutbildningar utländsk bakgrund men återigen har högst troligt en majoritet av dessa bakgrund inom övriga Norden och Europa.
 
Att landets invånare med utomeuropeisk bakgrund har så svårt att både ta sig in på juristutbildningen och därefter att komma ut från den med en uttagen juristexamen samt därefter att komma in på arbetsmarknaden och därefter att hålla sig kvar inom arbetslivet som yrkesverksam jurist beror naturligtvis på en massa olika orsaker.
 
Sedan är det så klart ingen mänsklig rättighet att få bli jurist eller att få arbeta som jurist vare sig för landets utomeuropéer eller för någon annan demografisk subkategori.