Kategori: jurister
Det ligger något ödesmättat (för att inte säga djupt tragiskt) över att inte bara Ukraina utan dess västligaste storstad Lviv just nu attackeras och bombas
Det ligger något ödesmättat (för att inte säga djupt tragiskt) över att inte bara Ukraina utan dess västligaste storstad Lviv just nu attackeras och bombas:
Det handlar då om att det närmast sagolikt vackra universitetet i Lviv, som jag besökte för några år sedan och som uppfördes när västra Ukraina var en del av Österrike-Ungern, är direkt förknippat med själva idén om både mänskliga rättigheter och folkmord. Vid universitetet studerade nämligen Hersch Lauterpacht, som var den som lanserade och etablerade idén om mänskliga rättigheter som en egen juridisk lära och vid samma universitet studerade och doktorerade Raphaël Lemkin, som var den som myntade termen folkmord och gjorde den till ett juridiskt begrepp i internationell rätt. Ytterligare en person som är kopplad till staden och dess universitet och som har spelat en viktig roll i framväxten av idén om mänskliga rättigheter är juristen Louis B. Sohn som var en av de drivande i skapandet av FN efter Andra världskriget.
Att sedan Putin tar Lemkins term folkmord i sin mun när han påstår att den ryska minoriteten i Ukraina riskerar att utsättas för det och dessutom hävdar att dagens Ukraina styrs av nazister och högerextremister som bryter mot de mänskliga rättigheterna gör det hela om möjligt ännu mer sorgligt – både Lauterpacht och Lemkin liksom Ukrainas nuvarande president Zelenskyj hade och har då judisk härkomst och Ukraina omvandlades till något av mänsklighetens och planetens slakthus under Andra världskriget just p g a att landet och särskilt västra Ukraina och Lviv inhyste en så stor judisk minoritet som tyskarna i det närmaste förintade helt och hållet.
Och sist men inte minst spottar Putin på minnet över de över 20 miljoner Sovjetmedborgare som dödades under Andra världskriget genom att anamma en sådan förvriden retorik som utmålar honom själv som en antifascist och t o m som en antirasist som går i krig mot en påstådd fasciststat som förtrycker sina minoritetsinvånare.
Den siste svenske SS-veteranen Jan Dufwa har nyligen gått bort i Uppsala
Den antagligen siste svenske SS-veteranen Jan Dufwa har nyligen gått bort i Uppsala i en ålder av 97 år och det känns aningen märkligt att författa Dufwas dödsruna 75 år efter Andra världskrigets slut.
Vi kommer nog aldrig att få veta det totala antalet svenska SS-soldater och allt beror också på hur en räknar: Inräknat alla utlandssvenskar och invandrarbarn/”andrageneration:are”, och fr a barn till tyska invandrare i dåtidens Sverige, så kan det ha handlat om uppemot 300 ”svenskar” medan det snarare handlar om kring 200 om en bara räknar de som var svenska medborgare. Dessutom tjänstgjorde ytterligare ett antal svenskar i t ex Wehrmacht, Luftwaffe och Kriegsmarine liksom i Gestapo och Organisation Todt samt vid Radio Königsberg.
antal identifierade svenska SS-frivilliga per SS-division:
Wiking: 98
Nordland: 77
Totenkopf: 20
Nord: 11
Leibstandarte Adolf Hitler: 5
Das Reich: 3
Hitler-Jugend: 2
Nederland: 2
Charlemagne: 1
Estland: 1
Florian Geyer: 1
Frundsberg: 1
Götz von Berlichingen: 1
Polizei: 1
Det är inte 100% säkert att Jan Dufwa är den siste ”svenske” SS-veteranen då det kan finnas någon estlandssvensk veteran som fortfarande lever men det är troligt – för 2-3 år sedan var det nog bara Dufwa och Tage von Rainals i Nacka som levde och efter von Rainals bortgång hette det att Dufwa var den siste svenske SS-veteranen vilket kan jämföras med att 41 svenska SS-veteraner levde så sent som 1999.
Dock hade jag fel i somras när Bengt Essén gick bort, som jag trodde var den siste av de närmare 10 000 svenskar som stred för Finland under Finska vinterkriget 1939-40 – det visade sig då att möjligen två svenska vinterkrigsveteraner fortfarande var vid liv efter Esséns bortgång så en ska aldrig vara tvärsäker i sådana här sammanhang. I alla fall var Dufwa antagligen en av maximalt ett 10-tal svenskar som stred som frivilliga i Andra världskriget som fortfarande levde under innevarande år.
Dufwa föddes och växte upp på Lidingö och både hans far, farbror och morbror var jurister (häradshövdingar) medan modern var tandläkare. Mellan 1938-43 var Dufwa medlem i det största svenska nazistpartiet NSAP/SSS ungdomsorganisation Nordisk ungdom med medlemsnummer 12 678 och även dennes farbror och bror var organiserade nazister.
Dufwa befann sig i februari 1943 på ett hotell i Grövelsjön i Dalarna för att studera inför sin studentexamen men tog sig då utan tillstånd och på eget bevåg på skidor till Norge via Trysil. Duwfa tog sig därefter till Oslo och enrollerade sig den 8 februari 1943 i Waffen-SS på SS värvningskontor i Oslo och utbildades sedan till pansargrenadjär i Sennheim/Cernay i nuvarande Frankrike.
Dufwa tjänstgjorde efter avslutad utbildning som pansargrenadjär i SS-Pz.Gr. A.u.E. Btl. 5 i SS-Panzer-Division Wiking i Österrike. Modern försökte via UD och utrikesminister Christian Günther få sin son hemskickad och Dufwa efterlystes samtidigt i Sverige för underlåtenhet att inställa sig till mönstringen.
Dufwa tjänstgjorde under sommaren 1943 i Kroatien vid 3./SS-AA11 i SS Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Nordland där han antagligen deltog i partisanstrider och möjligen fick träffa självaste Himmler när denne kom på besök och inspekterade de svenska SS-soldaterna. Dufwa var i så fall fram till sin bortgång den siste svensken som hade träffat Himmler.
Dufwa besökte den 22 september 1943 svenska legationen i Oslo och lyckades därefter ta sig hem till Sverige.
Dufwa inkallades vid hemkomsten till militärtjänsten och förhördes av polisen den 9 december 1943. I februari 1945 flyttade Dufwa till Uppsala där han några år senare tog en juristexamen och i samma månad gifte han sig även. Efter att under 1940- och 50-talet ha flyttat runt i landet p g a olika tingstjänstgöringar utnämndes Dufwa till domare i Uppsala 1958 och han verkade sedan som domare i både Uppsala och Skövde fram tills pensionen 1988.
När Expressen skrev om de svenska SS-frivilliga på 1970-talet ringde Expressens reporter Dufwa som då hotade med självmord om tidningen skulle skriva om denne varpå Expressen avstod från det. Dufwa var i många år och fram till sin bortgång bosatt i en villa i Sunnersta i Uppsala och efterlämnar en son och en dotter och det finns ingenting som tyder på att han deltog i någon högerextrem politisk verksamhet efter kriget.
Ny rapport visar att DO har misslyckats med sitt kärnuppdrag att hjälpa landets invånare som drabbas av diskriminering
Arena har idag publicerat en rapport (se https://arenaide.se/wp-content/uploads/sites/2/2020/11/svenaeus-2020-tio-ar-med-diskrimineringsombudsmannen-komprimerad.pdf) författad av juristen och rättssociologen Lena Svenaeus som visar att trots att svenska DO är världens största och ”mäktigaste” antidiskrimineringsmyndighet i förhållande till folkmängden och mätt i antal anställda (över 100 anställda) och i storleken på budgeten (126 miljoner per år) så har dagens DO misslyckats med att hjälpa människor som diskrimineras att få hjälp och upprättelse och särskilt gäller det de som drabbas av etnisk och religiös diskriminering (anmälningar till DO på grundval av just etnisk och religiös diskriminering är då den vanligaste kategorin av anmälningar).
Antalet domar i Arbetsdomstolen, i vilka DO har väckt talan, uppgår exempelvis till 26 stycken fram tills 2019 varav endast fyra rörde etnisk och religiös diskriminering trots att uppemot 10 000 anmälningar om just etnisk diskriminering har inkommit till DO under de senaste tio åren.
I stället har DO alltmer kommit att avlägsna sig från kärnuppdraget att hjälpa landets invånare som drabbas av diskriminering, och särskilt gäller det just etniska och religiösa minoritetsinvånare, för att istället lägga sina personella och ekonomiska resurser på informationsspridning samt förebyggande och främjandearbete trots att det saknas stöd i forskningen för att en sådan inriktning och verksamhet är effektiv.
Läs gärna Lena Svenaeus och Arenas Lisa Pellings debattartikel i dagens GP:
”Enligt en ny rapport har Diskrimineringsombudsmannen istället för att ägna sig åt sitt kärnuppdrag – att skydda individer mot diskriminering, styrt verksamheten åt förebyggande arbete, som vi inte vet är effektivt. Detta har lett till kraftiga försämringar i diskrimineringsskyddet och minskad respekt för diskrimineringslagen. Nu behöver regeringen förtydliga DO:s uppdrag och skärpa lagstiftningen, skriver Lisa Pelling, statsvetare Arena Idé och Lena Svennaeus, rapportförfattare.”
”DO:s prioritering av förebyggande arbete har inneburit kraftiga försämringar av diskrimineringsskyddet och lett till bristande respekt för diskrimineringslagen. I december tillträder Lars Arrhenius tjänsten som ny Diskrimineringsombudsman. Det innebär en möjlighet till nystart.”
(…)
”Vår genomgång visar dock att antalet diskrimineringsärenden som drivs av DO i domstol har minskat år från år och att allt färre förlikningar har ingåtts. Den absoluta merparten av anmälningarna utreds överhuvudtaget inte. En anmälan betraktas som ett tips som DO kan använda efter eget gottfinnande. Under 2019 kom det in 2 661 diskrimineringsanmälningar. DO gav in stämningsansökan i sex ärenden. En förlikning redovisades. Inte ens en halv procent av anmälningarna ledde till resultat.
Ett stort antal anmälningar har istället för att utredas använts av DO för att analysera upplevelser av diskriminering. Med sociologisk metod har ”berättelserna” i anmälningar som inkommit under en viss tidsperiod analyserats. Någon etikprövning har inte föregått denna användning av anmälningarna, vilket sannolikt hade krävts om forskningen bedrivits på ett universitet. Vi ser att DO har abdikerat från ombudsmannarollen för att istället fokusera på information och främjande.”
(…)
”Om individer som diskrimineras ska känna sig trygga med att det finns en diskrimineringsombudsman att vända sig till måste DO:s mandat förtydligas. Regeringen bör snarast tillsätta en utredning som klarlägger vilket uppdrag DO faktiskt har och hur detta uppdrag bäst förverkligas. En tydligare lagstiftning måste komma på plats. Diskrimineringslagen och den särskilda lagen om DO måste ses över.”
Om anmälningarna för diskriminering p g a etnicitet och religion, för hatbrott p g a rasistiska och religiösa motiv samt för hets mot folkgrupp
Smålandspostens Bo Ströberg granskar anmälningarna för diskriminering p g a etnicitet och religion, för hatbrott p g a rasistiska och religiösa motiv samt för hets mot folkgrupp i tredje delen av sin artikelserie om rasismen i dagens Sverige:
”Den som utsätts för etnisk diskriminering har väldigt liten chans att få upprättelse. Därför tycker många att det är meningslöst att anmäla. Mörkertalet är även stort för hur många som utsätts för olika hatbrott… Slutsatsen blir att rasismens konsekvenser är ett större problem i Sverige 2020 än vad tillgänglig statistik ger sken av. Problemen blir inte lättare att tackla när rasism, och andra ord som börjar med ras, samtidigt är något av det känsligaste vi har i den offentliga debatten.”
https://nxt.smp.se/nyheter/diskriminerade-har-sma-mojligheter-att-fa-ratt
”2009 inrättades Diskrimineringsombudsmannen (DO), som en sammanslagning av fyra olika myndigheter. Under dessa tio år har DO fått in 9 415 anmälningar om diskriminering på grund av etnicitet eller religion. 44 fall har tagits till domstol och man har fått 20 fällande domar. Det är bara två promille av anmälningarna.
När det gäller olaga diskriminering – som prövas som brottmål inte civilmål – är oddsen att få någon fälld ännu sämre. De senaste tio åren har 1 830 anmälningar gjorts. Under samma period har bara tre personer dömts i landets tingsrätter, senaste gången det hände var 2015.
Det är DO som ska se till att diskrimineringslagen efterföljs. Det är en vanlig uppfattning att DO hjälper diskriminerade människor att driva rättsprocesser men myndigheten ser inte det som sitt primära uppdrag. I första hand arbetar man förebyggande, man granskar hur bestämmelserna efterlevs. Informerar om brister.”
(…)
”En utredning arbetar nu med en översyn av hur diskrimineringslagen kan bli mer effektiv. Slutbetänkandet ska redovisas senast den 1 oktober 2020.
När det gäller etnisk diskriminering är mörkertalet stort. De anmälningar som DO får in synliggör bara en del av de problem som är kopplade till diskriminering. Det påtalar myndigheten i sin senaste årsrapport.
Diskriminering är ett brott man kan utsättas för utan att veta om det. Du får inget svar på din ansökan och antar att de hittade någon mer meriterad för jobbet. Eller att lägenheten redan var uthyrd. Likväl blir konsekvensen att livschanser går dig förbi. Försök visar att särskilt muslimer utsätts för diskriminerande behandling inom flera sektorer – rättsväsende, socialtjänst, arbets- och bostadsmarknad.
Även den som upplever sig utsatt för diskriminering kan känna en ovilja mot att anmäla det. Etnisk eller religiös diskriminering riktas mot din identitet, den du är eller föreställs vara, den grupp du görs till representant för. Forskning visar samtidigt att förtroendet för rättsväsendet är lågt bland de minoriteter som är mest utsatta för diskriminering och olika slags hatbrott.
Hatbrott är ett samlingsbegrepp, inget specifikt brott, och innebär enligt BRÅ:s definition ”att någon angriper en person eller en grupp av människor på grund av deras uppfattade ras, hudfärg, etniska bakgrund, trosbekännelse, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck”.
Förutom hets mot folkgrupp och olaga diskriminering, som är de två brottsrubriceringar som ryms under hatbrottsbegreppet, ger straffskärpningsregeln möjlighet att väga in hatmotiv vid domar för vilket brott som helst, allt från klotter till mord.
Enligt BRÅ:s sammanställning polisanmäldes 7 090 hatbrott under 2018. Två tredjedelar, 4 865, var rasistiska/främlingsfientliga. 20 procent var religiösa hatbrott, majoriteten av dem riktades mot muslimer. Här har antalet ökat trefaldigt på tio år. De antisemitiska hatbrotten har varierat kraftigt från år till år och här är trenden inte lika tydligt uppåtgående.
Regeringen har gett BRÅ i uppdrag att göra en studie av de islamofobiska hatbrotten. En liknande studie om antisemitiska hatbrott redovisades i fjol.
Att hatbrott leder till åtal är ytterst sällsynt. Av de drygt 6 000 anmälningarna som kom in under år 2016 hade bara tre procent klarats upp i juni 2019 enligt BRÅ-rapporten. När det gäller brottskategorier är hot och ofredande vanligast, följt av skadegörelse och hets mot folkgrupp.
I februari i år dömdes en 38-åring bosatt i Uppvidinge till böter för hets mot folkgrupp sedan han på Facebook kallat svarta för ”jävla apor”. I november i fjol dömdes en 22-årig Växjöbo till böter för samma brott, då handlade det bland annat om att muslimer är ”mindre värda än avföring under skorna”.
Under 2019 anmäldes, enligt preliminär statistik, totalt 1 419 fall av hets mot folkgrupp. Det är en minskning från valåret 2018 då det slogs rekord med 2 508 anmälningar. Jämfört med läget 2016 kan man konstatera att antalet anmälningar i dag ligger på det dubbla antalet.”
(…)
”Den statistikförandemyndigheten saknar alltså underlag för att ens ge en övergripande lägesbild. Till detta kommer den samstämda uppfattningen från BRÅ, DO och forskare på området om att det finns ett stort mörkertal när det gäller anmälningar av diskriminering och olika sorts hatbrott.
Slutsatsen blir att rasismens konsekvenser är ett större problem i Sverige 2020 än vad tillgänglig statistik ger sken av. Problemen blir inte lättare att tackla när rasism, och andra ord som börjar med ras, samtidigt är något av det känsligaste vi har i den offentliga debatten.”
Om dagens rättegång i Värmlands tingsrätt i Karlstad
Den nya riksåklagaren Petra Lundh som också är ordförande för Universitetskanslersämbetets (UKÄ) Överklagandenämnd för högskolan (ÖNH) visar sig nu vara korrupt
Sveriges och de svenska samernas förste sameombudsman Tomas Cramér har gått bort
I dagarna har juristen Tomas Cramér gått bort, som var Sveriges och de svenska samernas förste sameombudsman och som var anställd av bl a Svenska Samernas Riksförbund och Landsförbundet Svenska Samer samt arbetade för och skrev om de svenska samerna i över ett halvsekel och Cramér fortsatte att publicera texter om den svenska samefrågan ända fram tills för några år sedan.
Cramér är kanske fr a känd bland allmänheten som samernas företrädare i det s k Skattefjällsmålet som pågick mellan 1966-81 och som var en konflikt mellan sydsamerna i Jämtland och svenska staten och fallet räknas ibland som den kanske mest omfattande processen i svensk rättshistoria då den bl a handlade om att fastställa ”vem som kom först” lång tillbaka i historien (d v s antingen de majoritetssvenska bosättarna och nybyggarna eller samerna).
Ett märkligt inslag i Cramérs karriär och som förkämpe för de svenska samerna är att han under rätt så många år samarbetade med den gamle lindholmsnazisten och högerextremisten Gunnar Prawitz såsom just i anslutning till Skattefjällsmålet liksom även med språkvetaren och högerextremisten Björn Collinder.
Jag har dock aldrig funnit några belägg för att Cramér själv var högerradikalt lagd även om det knappast har saknats svenska jurister som varit högerextremt lagda under 1900-talet. Dock är det frapperande att flera svenska högerextremister har engagerat sig för samerna och synen på de svenska samerna har också skiftat genom åren inom den svenska extremhögern från att tidigare ha varit mer eller mindre ”pro” i en slags romantiserande anda (den svenska extremhögern i bred mening var tidigare ”för” urfolk generellt och vilket bl a förklarar varför åtskilliga svenska forskare och experter på de amerikanska urfolken tidigare var högerextremt lagda) till att idag i en slags populistisk anda alltmer ha blivit mer eller mindre ”anti”.
David Karlsson vinner mot den högerradikalt lagde prästen Axel W Karlsson
Grattis antifascisten David Karlsson till segern över den högerradikalt lagde prästen Axel W Karlsson och dennes (högerradikalt lagde) advokat Carl Ridderstråle!
På senare tid har då allt fler antifascister stämts eller hotats med stämning när de har skrivit om en viss organisation, händelse eller person som är kopplad till den s k nationella rörelsen och scenen i bred mening och det vi ser idag är helt enkelt en mycket tydlig juridifiering av politiska konflikter som är hämtad från USA och som i vissa fall kan innebära att den som blir stämd får betala stora belopp och tvingas vara tyst för evigt vad gäller att yttra sig om en viss organisation, händelse eller person.
Själv har jag då (som bekant) råkat ut för just detta ett flertal gånger på sistone och inte bara från den s k nationella rörelsens sida utan också tyvärr även från antifascisters sida och det har då inte gått lika bra för mig som för David men det kan så klart också handla om att jag nog inte alltid är särskilt bra på etik och inte alltid visar särskilt bra hänsyn gentemot och respekt inför s k medmänniskor för höger- liksom vänsterradikaler och alla däremellan ska självklart behandlas med värdighet och integritet.
https://www.dn.se/kultur-noje/idehistorikern-david-karlsson-frias-fran-anklagelserna-om-fortal
”Göteborgs tingsrätt skriver i ett pressmeddelande att ”juryn besvarat frågorna om författaren har gjort sig skyldig till brott nekande på alla punkter”. Utslaget kan inte överklagas och David Karlsson frias från anklagelserna. ”
(…)
”Förhandlingen i tryckfrihetsmålet ägde rum inför en jurydomstol bestående av nio medlemmar. Rättegången skulle ha inletts redan i oktober förra året, men har skjutits upp. Målet, som tillkom efter ett enskilt åtal, handlade om huruvida David Karlsson genom att använda orden ”avskedad” och ”rättshaverist” för att beskriva en intervjuperson hade gjort sig skyldig till förtal.
Orden användes i en essä David Karlsson skrivit, som ingår i en antologi om tidningen Nya Tiders medverkan på Bokmässan. David Karlsson intervjuade och skrev om prästen Axel W Karlsson, som tidigare var anställd i Svenska kyrkan, och som i texten beskriver sig själv som en ”inspiratör” till idén att tidningen – där han också skrivit – skulle delta på mässan.
Axel W Karlsson reagerade på den beskrivning som David Karlsson gjorde över hans tidigare arbetssituation, och menade att den var helt felaktig. Han stämde David Karlsson för förtal och krävde ett skadestånd på 25.000 kronor. ”Axel har felaktigt utmålats som en rättshaverist som misskött sin tjänst som präst så grovt att han blivit avskedad”‚ skrev hans advokat Carl Ridderstråle till DN i september förra året.””
Var det den färgblinda antirasismen som gjorde att NMR-aktivisterna inte åtalades för terrorbrott då flyktingar inte anses utgöra en ”befolkningsgrupp”?
Den svenska makteliten är snart jämställd men extremt homogen: 48,3% är kvinnor men endast några enstaka har utomeuropeisk bakgrund
Tobias Hübinette 