Kategori: judar

Moderna museet klarar inte av att hantera restitutionsfrågan på ett etiskt sätt

Anders Rydell skriver (återigen – se även https://www.svd.se/arvtagaren-om-moderna-museet-det-ar-skamligt) i dagens SvD om hur det saknas en djupare förståelse i Sverige för den massiva och systematiska plundringen under Förintelsen och om hur svenska Moderna museet om och om igen missköter restitutionsfrågan och inte verkar förstå att ”restitution är en försoningsprocess” – d v s återlämnandet av konstverk som innan och under kriget exproprierades och konfiskerades av nazisterna från judiska gallerister, samlare och ägare och som av olika anledningar hamnade i Sverige och i svenskarnas ägo och bl a då i Moderna museets ägo innan, under och efter kriget:
 
 
”Det är en skandal i sig att Moderna museet har en målning som köptes i Nazityskland från ett av nazisterna konfiskerat galleri. Och att tavlan befunnit sig här sedan 1934 utan att varken Nationalmuseum eller Moderna museet på allvar har ifrågasatt dess historia. Om Moderna museet tog sin proviniensforskning seriöst skulle det vara de som sökte upp judiska ättlingar som plundrats för att återföra verk – inte tvärtom.
 
Ansvaret för att presentera obestridliga bevis för att den judiske konsthandlaren Alfred Flechtheim ägde Kokoschka-tavlan överlåter Moderna museet helt till Flechtheims familj. Men borde inte rimligtvis det ”moraliska ansvaret” att skapa klarhet i första hand falla på Moderna museet? Denna gång går det inte, som i fallet med ”Blumengarten (Utenwarf)”, att skylla på att verket köptes i ”god tro” från en ”välrenommerad” säljare.
 
Moderna museet misslyckades 2009 att dra den viktigaste lärdomen: att restitution inte är ensidig handling. Restitution är en försoningsprocess både för den som återlämnar och den som återfår. En unik möjlighet att göra upp med sin egen historia – en lärdom som Henie Onstad Kunstsenter drog.
Att återbörda handlar inte om att förlora, det handlar om att återlämna något som aldrig var ditt. Men framför allt handlar det om att erkänna sin egen skuld i det historiska skeendet, hur stor eller liten den än må vara.”

På konferens vid Aristoteles-universitetet i Thessaloniki som vilar på en jättelik judisk begravningsplats

Är på litteraturvetarkonferens i Thessaloniki som har varit semihuvudstad och favoritstad åt både romare, bysantinare och turkar och inte minst åt de sefardiska judarna som en gång fördrevs från Iberiska halvön efter att det sista muslimska riket hade gått under där 1492 och som utgjorde mellan 20-25% av stadens totalbefolkning fram tills Andra världskriget men idag bara räknas i några tusental då mellan 95-97% av dem mördades mellan 1943-45.
 
Thessaloniki som de ladinotalande judarna kallade ”Madre de Israel” är beläget i Makedonien-Trakien som tillhörde Osmanska imperiet ända fram tills 1912 och som fram tills dess var en av Europas mest mångkulturella, mångspråkiga och mångreligiösa regioner innan området delades upp mellan Bulgarien, Serbien, Albanien och Grekland och ”homogeniserades” med våld medan Turkiet fick behålla en liten remsa av Europa kring staden Edirne som ironiskt nog var Osmanska imperiets första huvudstad.
 
Konferensen äger rum vid Aristoteles-universitetet som räknas som Greklands högst rankade universitet och Sydöstra Europas och Balkanhalvöns största universitet och vars vidsträckta campusområde är byggt på och beläget över Europas största och och äldsta judiska begravningsplats som en gång i tiden innehöll 300 000 gravar över 500 000 döda som hade begravts där ända sedan Romarrikets tid.
25395771_10155273217560847_8153800135095602800_n.jpg
 
Begravningsplatsen förstördes av tyskarna 1943 som ”återanvände” den enorma mängden sten (i form av gravstenar) till nybyggnationer, husreparationer och vägbyggen och än idag går det att hitta fragment av gravstenar från den judiska begravningsplatsen i husfasader och i trottoarer runtom i staden.
 
Det känns både orätt, otäckt och olustigt att tänka på att det ligger mänskliga kvarlevor efter 100 000-tals människor under universitetsbyggnaderna och under själva universitetsområdet där konferensen äger rum och minnesmonumentet som ska påminna om just detta faktum bevakas dessutom av en vakt då det annars riskerar att än en gång vandaliseras av Thessalonikis lokala nazister.

Det Japanska imperiets syn på och behandling av judar under kriget

Det Japanska imperiet byggde visserligen på en grundläggande rasmyt om den gudomliga japanska s k Yamato-rasen, en japansk fascistisk general ska ha uttalat att imperiet skulle ”krossa alla blåögda fiender och deras mörka slavar” (d v s alla de olika och närmast otaliga koloniserade asiatiska folk som västerlänningarna styrde över innan de ”befriades” av japanerna), 100 000-tals både vita och svarta västerländska soldater dödades också på slagfältet och Japan hade därtill sina egna rasforskare (vilka f ö hade kontakt med de svenska rasforskarna) vilka med hull och hår accepterade de panvästerländska kroppsmätningsmetoder, raskategorier, termer och begrepp som de internationella vetenskapliga konferenserna, tidskrifterna och akademierna i Väst hade kommit överens om och fastslagit (såsom Anders Retzius skallmått) men när det gäller synen på och fr a behandlingen av judar så skiljer sig Japan från alla andra statsbildningar som var allierade med Nazi-Tyskland (inklusive Finland som utelämnade judiska krigsfångar från Röda armén till tyskarna):
 
 
Flera japanska diplomater som var stationerade i Europa och vilka idag i stort sett är bortglömda i västvärlden hjälpte judiska flyktingar och de 10 000-tals judar som var bosatta i och hade flytt till Östasien och lydde under det Japanska imperiets jurisdiktion blev lämnade i fred eller internerades likt andra västerlänningar i koncentrationsläger och där vare sig de kristna eller de judiska västerlänningarna medvetet dödades även om åtskilliga utan tvivel dukade under av umbäranden och p g a att de behandlades illa.
 
Det judiska s k ghettot i Shanghai lämnades i praktiken ifred och det sägs att när tyskarna som också var närvarande i den internationella kinesiska kuststaden bad den japanska ockupationsmakten att göra något åt judarna så sökte den japanske guvernören upp ledaren för ghettot och frågade denne varför så många avskydde dem i västvärlden varpå den sistnämnde ska ha svarat ”för att vi är orientaler” alternativt ”för att vi är korta och mörkhåriga” och vilket ska ha besvarats med ett leende av den japanske guvernören och därefter lämnades ghettot och dess invånare i stort sett ifred fram tills dess att ghettot och staden befriades av den kinesiska nationalistarmén.

Den svenska minoritetsforskningen och rastänkandet

Passar på att nu under påskhelgen läsa ett antal avhandlingar och studier om synen på och behandlingen av de svenska romerna och de andra nationella minoriteterna fram tills 1960-talet, och inte minst Ida Ohlsson Al Fakirs avhandling om ”zigenarfrågan” och ”zigenarundersökningen” på 1960-talet, Martin Ericssons avhandling om den svenska ”tattarfrågan” mellan ca 1880-1950, Julia Nordblads avhandling om den svenska och franska kolonialpolitiken gentemot Tornedalen, Bretagne och Algeriet ca 1880-1925, Karin Kvist Geverts avhandling om ”judefrågan” och den svenska flyktingpolitiken under kriget samt Sigrid Lipotts och Greggor Mattsons studier av den svenska minoritetspolitiken gentemot tornedalingar respektive samer.

Det som framkommer när en jämför den officiella svenska synen på och det svenska majoritetssamhällets behandling av de nationella minoriteterna under fr a första hälften av 1900-talet är inte bara ett genomgående ”vetenskapligt” rastänkande (och en besatthet vid blandrelationer och blandade barn ned till kvartsnivå) som vid det här laget är välbekant och som ledde till alltifrån upprättandet av specifika rasregister (resande och romer samt judar, s k T-register, Z-register och J-register) och omfattande rasforskningsstudier (samer och romer) till ett närmast totalt invandringsstopp (romer och judar vars pass stämplades med ett J respektive Z på svensk inrådan) utan också en mycket brutal segregations- alternativt assimilationspolitik.

Inte minst blir forskarvärldens avgörande delaktighet i denna svenska raspolitik som drabbade de nationella minoriteterna under första hälften av 1900-talet allt tydligare: många är de forskare inom ämnen som medicin, historia, etnologi, antropologi och religions- och språkvetenskap som disputerade på en viss nationell minoritet och/eller som fortsatte att forska på denna minoritet under sin fortsatta forskarkarriär, och vilka i vissa fall inte bara erhöll professorsstolar utan också slutade som universitetsrektorer (många av dessa forskare var dessutom högerextremister eller åtminstone starkt konservativa). Kontinuiteten in i vår tid till dagens s k IMER-forskning, d v s forskning om de olika invandrargrupperna, blir också tydlig vad gäller forskarvärldens roll i att utforma en officiell syn på de som inte räknas som svenskar till fullo.

Den svenska forskarvärlden lyckades mellan ca 1900-65 inte bara publicera världens mest empiriskt omfattande rasforskningsstudie på vita människor (majoritetssvenskarna) som omfattade över 100 000 ”specimen” (d v s både döda och levande vita kroppar) utan också en närmast komplett rasvetenskaplig kartläggning av de svenska samernas (1930-40-tal) och de svenska romernas kroppar (1950-60-tal) samt även omfattande studier av finsktalande svenskar och spridda studier av svenska judar.