Kategori: judar

Nu går även de sista Kindertransport-barnen bort

Nu går även de sista fram tills nu ännu levande s k Kindertransport-barnen bort under pandemin, som var den första stora ensamkommande flyktingbarngruppen som Sverige tog emot och gav asyl efter Novemberpogromen eller den s k Rikskristallnatten 1938.
 
Sammanlagt skickades runt 20 000 judiska barn från den tysktalande världen och från det s k Stortyskland (d v s från både Tyska riket i sig liksom från det annekterade Österrike och Sudetlandet, d v s från Centraleuropa) till fr a Storbritannien men också till bl a USA, Nederländerna, Frankrike, Danmark och Sverige efter Novemberpogromen och fram tills krigsutbrottet.
 
Trots en på den tiden mycket restriktiv svensk invandrings- och flyktingpolitik som inte gav asyl åt s k rasflyktingar, d v s flyktingar som flydde och förföljdes p g a sin ras och inte p g a sin politiska bakgrund och verksamhet, tog Sverige motvilligt emot kring 650 judiska barn i form av en slags begränsad och tillfällig undantagsflyktingkvot efter att dåvarande judiska församlingen hade pressat den dåvarande regeringen att göra detta. De centraleuropeiska och kontinentaljudiska tysktalande ensamkommande flyktingbarnen kan därmed sägas ha föregått de ensamkommande flyktingbarn från fr a Afghanistan som anlände till Sverige fr a under det s k flyktingskrisåret 2015.
 
De s k Kindertransport-barnen placerades på barnhem och hos fosterfamiljer varav en del senare kom att adopteras av sina fosterföräldrar medan andra förblev ”orphans” livet ut och flera av dem kom också att som vuxna göra sig ett namn såsom just professor Ernst Back och inte minst Harry Schein.
 
Det faktum att Kindertransport-barnen, trots att de räknades som s k icke-arier av dåtidens svenska myndigheter och som s k rasflyktingar och vars judiska föräldrar då inte var välkomna till landet, ändå fick komma in i Sverige har en parallell i de första s k ”Koreabarnen” som amerikanerna började adoptera under och efter Koreakriget 1950-53.
 
Även i USA rådde restriktiva raslagar som kraftigt begränsade invandringen av s k icke-vita men de dåvarande amerikanska myndigheterna gjorde då ett undantag från den s k raskvotbestämmelse som gällde på den tiden för de s k ”Koreabarnen” efter att flera kongressledamöter hade pressat den dåvarande amerikanska regeringen att göra det. De s k ”Koreabarnen” räknades som ”färgade” och som ”orientaler” enligt dåtidens språkbruk och därmed som icke önskvärda invandrare i 1950-talets USA. Det var först 1965 som de s k raskvoterna togs bort i USA som hade syftat till att skapa och bibehålla en s k vit bosättarstat.
 
De judiska Kindertransport-barnen och de s k ”Koreabarnen” blev därmed båda undantagna från dåtidens rastänkande i Sverige respektive i USA och inledde och förebådade därigenom de senare adoptionerna av barn över både religiösa och s k rasliga gränser.
 
Innan 1930- och 40-talen hade det nämligen varit otänkbart att vuxna kristna par eller singlar (d v s helt enkelt kristna hushåll och familjer) tog in icke-kristna barn (såsom judiska eller för den delen muslimska barn) som fosterbarn och adoptivbarn och innan 1950- och 60-talen hade det likaså varit otänkbart att vuxna vita par eller singlar (d v s helt enkelt vita hushåll och familjer) tog in icke-vita barn (såsom asiatiska eller för den delen afrikanska barn) som fosterbarn och adoptivbarn men de judiska barnen respektive de koreanska barnen förändrade då detta för alltid.
94716864_10157419474925847_7680883293260087296_n.jpg
”Ernst Ludvig Back föddes 1923 i en sekulär judisk familj och växte upp i Gelsenkirchen i Tyskland. Han var 15 år och tre dagar på kristallnatten den 9 november 1938, men undkom. Några månader senare kom han och hans yngre bror med en barntransport till Sverige, de placerades först på ett barnhem i Uppsala. Ernst kom sedan till en familj med två fosterbarn, där han var kvar till studenten.”

En reflektion kring rastänkandets historia 514 år efter pogromen i Lissabon den 19 april 1506

Jag vet så klart att ”alla” nu har ”annat att tänka på” (d v s på viruset och pandemin) men ibland skadar det inte att för en stund just ha ”annat att tänka på”: Idag den 19 april för 514 år sedan ”föddes” embryot till det moderna rastänkandet och rasismen när Lissabons judar massakrerades (just idag den 19 april 1943 inleddes f ö även de polska judarnas heroiska uppror i Warszawa-gettot).
 
Historikern Dick Harrison skriver idag i SvD om pogromen och massakern i Lissabon på de s k ”conversos”-judarna som började idag den 19 april 1506 och som symboliskt kan sägas ha inlett den s k tidigmoderna perioden, när rastänkandet just föddes.
 
Det moderna europeiska rastänkandet krävde dock ett antal steg och ”milstolpar” för att till slut utvecklas till ett helt samhällsbygge som till slut innefattade hela världen och mänskligheten, då Europa och de europeiska bosättarättlingarna ju till slut tog över hela planeten på 1800- och 1900-talen.
 
1, Det första steget mot ett modernt rastänkande var då, som Harrison just skriver om idag, att ”biologisera” de döpta ”conversos” på 1500- och 1600-talen vilket gjorde att de muslimer (i huvudsak berber men också araber) och (sefardiska) judar på Iberiska halvön som hade låtit (tvångs)döpa sig efter fullbordandet av den kristna s k ”Reconquista:n” och t o m anammat en kristen och ”europeisk” livsstil ändå inte behandlades som kristna eller som portugiser och spanjorer utan dödades och fördrevs.
 
2, Det andra steget mot ett modernt rastänkande var att börja betrakta alla urfolk och urinvånare över haven som mer eller mindre själlösa och antingen saknade de helt en själ eller så var deras själar och även känsloliv ”halverade” och stympade (d v s de sågs helt enkelt som djur, som då anses sakna en själ och därmed kan behandlas i stort sett hur som helst även om den nuvarande påven på sistone har försökt att få de kristna att förstå att även djur kan ha en själ). Detta gjorde att de urinvånare i Nord- och Sydamerika som ändå hade låtit döpa sig (såsom jesuiternas ”indianer” i Sydamerika) och t o m i vissa fall anammat en europeisk livsstil (såsom de civiliserade ”stammarna” i Nordamerika) ändå inte behandlades som kristna eller som ”civiliserade” utan dödades, exploaterades och fördrevs.
 
3, Det tredje steget mot ett modernt rastänkande var att börja betrakta alla svarta afrikaner som skeppades över Atlanten som slavar liksom även deras barn och efterkommande medan vita bosättare succesivt upphörde att kunna förslavas rent juridiskt i koloni efter koloni. Det skedde m a o en slags gradvis rasjuridifiering av slaveriet i Nord- och Sydamerika och i Karibien som gjorde att det sakta men säkert växte fram en idé bland de icke-förslavade bosättarättlingarna (tidigare kunde då även vita vara och bli slavar i ”Nya världen”) att de var vita. Idén om vitheten föddes helt enkelt i kolonierna över haven i mötet med både de amerikanska urinvånarna och de afrikanska slavarna och inte i Europa, där idén om kristenheten fortfarande var viktigare än vitheten långt in på 1700-talet och som då också innefattade icke-vita kristna i både Afrika och Asien.
 
4, Det fjärde steget mot ett modernt rastänkande var besegrandet och underkuvandet och inte minst förnedrandet och massexploateringen (och även massdödandet) av de stora asiatiska (muslimska, konfucianska, buddhistiska, hinduistiska o s v) gamla civilisationerna, folken och rikena, som fram tills 1700- och 1800-talen hade hållit européerna på avstånd då de antingen var för rika eller för militärt eller för den delen ”bakteriellt” mäktiga, d v s de ville inte handla med européerna eller ens ha med dem att göra, de kunde besegra dem militärt och européerna dukade under en masse i deras länder av epidemier, könssjukdomar, näringsbrist o s v. I och med denna världshistoriska händelse när ”Occidenten” besegrar ”Orienten” växer en föreställning fram i Europa om ”den starkes rätt” som vi idag kallar socialdarwinism.
 
5, Det femte steget mot ett modernt rastänkande var framväxten av den moderna vetenskapen under Upplysningstiden som också innefattade en s k vetenskaplig rasforskning, som tog sina första försiktiga steg i Uppsala i och med Carl von Linné under 1700-talets andra hälft. Den blev dock en modern empirisk vetenskap först fr o m 1800-talets andra hälft med sina egna mätmetoder, instrument, professorsstolar, vetenskapliga tidskrifter, förlag och konferenser o s v och som mätt i antal forskare och publikationer och inte minst i inflytande över de västerländska samhällena inklusive dessas kolonier blommade ut först på 1900-talet när rashygienen och raspolitiken, och därmed ”samhällsnyttan” med rasforskningen, slog igenom med full kraft.
 
6, Det sjätte steget mot ett modernt rastänkande var helt enkelt att kodifiera i lagar och i samhällspraxis att de vita stod högst och var bäst och var mest värda o s v, vilket skedde mycket sent i historien, d v s de första egentliga moderna raslagarna stiftades först framåt 1800-talets slut och fr a under 1900-talets första hälft och rörde då även judar och romer och även på sina håll muslimer, vilka tidigare hade betraktats som religiösa minoriteter men som nu ”biologiserades”. Det är m a o mycket sent i den globala historien som rasismen trädde fram som en överideologi och ett samhällssystem som var kodifierat i lagar, institutionaliserat i statsapparaten och i det ekonomiska livet och inte minst praktiserat på vardaglig basis av de allra flesta människor på jorden vare sig de var vita eller icke-vita.
 
Även innan rasismen blir ett fullfjädrat samhällssystem som dominerar hela planeten och mänskligheten (lite slarvigt uttryckt går det att säga att det var så mellan ca 1850-1950) var det så klart mer eller mindre praxis att behandla icke-vita sämre än vita men hela tiden hade starka krafter inom Europa och Väst ändå lyckats bjuda rastänkandet motstånd såsom åtminstone vissa upplysningstänkare (t ex vissa av Linnés s k lärjungar/doktorander), vissa feminister och en hel del kristna inte minst och något senare också vissa socialister, liberaler och allmänna humanister även om de alltmer kom att tala för ”döva öron” när rastänkandet till slut överröstade ”allt och alla” under 1900-talets första decennier.
 
Rasismen och rastänkandet som samhällssystem och även som s k vetenskap monterades sedan gradvis ned efter Andra världskriget och Förintelsen och under Kalla kriget och avkolonialiseringen. Efter den s k 68-revolutionen, och fr a efter att FN:s/UNESCO:s arbete med att omformulera rastänkandet hade resulterat i FN:s rasdiskrimineringskonvention 1965, föds sakta men säkert också den moderna (vita) antirasismen som blir en medveten rörelse, självidentitet och idé fr o m 1980- och 90-talen när anti-apartheidrörelsen når sin kulmen och när den icke-vita invandringen från de gamla kolonierna till Väst sätter igång på allvar.
 
Idag tvingas vi alla, och vare sig vi är vita eller icke-vita och egentligen var vi än bor på denna jord och i alla fall så länge vi är homo sapiens-varelser, leva med, förhålla oss till och hantera detta långa historiska arv som ingen av oss kommer undan och som vi alla är en del av vare sig vi är s k offer eller s k förövare, och som kan sägas ha satts igång när massakern på ”conversos”-judarna inleddes efter högmässan i Lissabon den 19 april 1506.
 
Det är återigen alltså mycket sent i mänsklighetens historia som rastänkandet slår igenom på hela jorden och det är än senare som rasismen som samhällssystem nedmonteras i dess klassiska form. I de stora västerländska staterna sker denna nedmontering först på 1960- och 70-talen i inte minst politikens, retorikens och lagarnas värld men också i människornas vardagsliv och det är först efter Kalla krigets slut på 1990-talet som både en modern forskning om ras sätter igång och som ett minnesarbete och en försoningsprocess föds. Denna utveckling har sedan dess resulterat i att det idag forskas om rastänkandets idéhistoria, om rasforskningens lärdomshistoria och om ras och vithet i relation till dagens värld och dagens Väst medan en hel minneskultur har växt fram kring Förintelsen, slaveriet och kolonialismen inklusive försök till både offentliga ursäkter och materiella reparationer av olika slag såsom återlämnandet av stulna föremål och olika former av ekonomiska ersättningar.
 
Slutligen är det också mycket sent som de västerländska samhällena blir s k mångkulturella och heterogena och t o m länder som USA, Australien, Kanada, Frankrike, Belgien och Nederländerna är massivt vita långt in på 70-talet och Sverige är det än längre än så. Ett resultat av avkolonialiseringen under Kalla kriget är ju den icke-vita och postkoloniala invandringen till Väst liksom också uppkomsten av den moderna västerländska extremhögern och högerpopulismen som bildas som en reaktion på både avkoloniseringen och avsegregeringen när miljontals vita bosättarättlingar återvänder ”hem” till Europa och när miljontals vita bosättarättlingar tvingas bli kollegor, klasskamrater och grannar med slavättlingarna och urinvånarna, d v s både invandringen/invandrarna och extremhögern/högerpopulisterna är direkta konsekvenser av kolonialismens och rasismens formella avskaffande.
 
 
”Dagens datum, den 19 april, har gått till historien för ett av de vidrigaste massmorden i europeisk historia: pogromen i Lissabon år 1506. Katastrofen blir inte lättare att smälta av att den var genuint folklig och inte föranledd av statliga initiativ, ej heller av att massakern inleddes i en kyrka – fridsammast möjliga plats – och att flera nationaliteter deltog i dödandet.
 
Bakgrunden var den speciella typ av antisemitism som vuxit fram på Pyreneiska halvön. Under det muslimska väldet på medeltiden hade judendomen i dagens Spanien och Portugal upplevt en kulturell storhetstid. Även efter den stora kristna återerövringsfasen på 1200-talet kunde judarna leva vidare tämligen ohotade i flera generationer. Först i samband med digerdöden blev de utsatta för angrepp, och det dröjde till 1390-talet innan hatet mot judarna spred sig på allvar. Många konverterade nu till kristendomen och blev conversos, ”omvända”. I denna grupp ingick en rik elit, vars medlemmar efter religionsbytet gjorde karriär inom de världsliga och kyrkliga hierarkierna. När skatterna höjdes eller skörden slog fel utsattes de välmående och mäktiga conversos för avundsjuka anklagelser.
 
I och med detta förlorade antisemitismen sitt grundläggande religiösa element och kom istället att handla om ras. I de spanska rikena yrkade man på limpieza de sangre, ”blodets renhet”, och det kunde ingen jude ha, oavsett vilken religion vederbörande hade. Hovet försvarade både judarna och conversos, men då detta ledde till att antisemitismen även riktades mot kungamakten tvingades man ändra inställning. De kvarvarande spanska judarna utvisades år 1492.
 
Många valde att fly till islams länder, men tusentals gjorde det lättare för sig och reste bara över gränsen till Portugal. Här var de till en början välkomna, men det dröjde inte länge förrän kung Manuel I såg sig tvungen att följa grannarnas initiativ. År 1497 påbjöds allmän tvångsomvändelse till katolicismen. Judar som vägrade bli kristna utvisades ur landet.
 
Men problemet kvarstod: de judar som hade valt att böja sig för maktens piska och motta dopet betraktades fortfarande som suspekta av omgivningen, alldeles som i fallet med de spanska conversos. Hur långt sträckte sig deras nyfunna övertygelse? Hur mycket var blott att betrakta som läpparnas bekännelse?
 
Så kom söndagen den 19 april 1506. Portugal pinades svårt att både torka och pest, varför folk hade strömmat till kyrkorna för att be Herren om nåd. Plötsligt inträffade ett mirakel – eller vad som tolkades som ett dylikt – i en klosterkyrka i Lissabon. En person förkunnade entusiastiskt att Jesus ansikte hade uppenbarat sig vid altaret. Frälsaren hade ett budskap att förmedla! En jude som nyligen konverterat till katolicismen kom genast med invändningen att det bara rörde sig om en ljusreflex på altarkrucifixet. Ett helt naturligt fenomen, alltså. Inget mirakel. Snart hade en uppretad folkmassa gripit tag i den före detta juden och släpat ut honom ur kyrkan, varefter han slogs och sparkades till döds. Kroppen brändes på Rossiotorget, och snart förkunnade dominikanpredikanter för folk att de dåliga tiderna var judarnas fel. Eggade av löften om syndaförlåtelse och gudomlig välsignelse attackerade pöbelhopar – inte bara Lissabonbor utan också sjömän från Tyskland och Nederländerna – mängder av konvertiter. Uppskattningsvis 500 personer dödades innan nattmörkret föll.
 
Kung Manuel var inte på plats i staden, och han blev förskräckt när nyheten om blodbadet nådde hans öron. Men till en början var det inte mycket myndigheterna kunde göra. Ämbetsmännen saknade starka militära maktmedel för att kunna inskrida mot de hopar som drog omkring på gatorna och letade efter syndabockar.
 
Massakern fortsatte därför på måndagen, då folk bröt sig in i kyrkor och i nyligen kristnade judars bostäder och drog ut dem mot den väntande döden. Ingen kom undan – även spädbarn dräptes – och våldsverkarna tog tillfället i akt att grundligt plundra offrens hus. När kungliga trupper äntligen anlände på tisdagen hade den samlade dödssiffran stigit till omkring 1900.”

När Micael Bindefeld och Ulf Kristersson uppvisar en fullständig tondövhet gentemot SD:s antisemitiska bakgrund

Ett skolexempel på när två män med makt och inflytande (och nog även en hel del pengar) uppvisar fullständig tondövhet för det är naturligtvis en sak att det handlar om privata pengar och inte om skattemedel och att Kristersson och Bindefeld är vänner och står nära varandra men att överhuvudtaget komma på tanken att låta den förstnämnde dela ut den sistnämndes stipendium är i sig märkligt även om Kristersson uttalade sig mot rasism när han var Adoptionscentrums ordförande och det minst märkliga i denna historia är väl att Kristersson nu hoppar av uppdraget.
79241290_2263962487237650_1458798187685871616_n.jpg
78954040_813786119079198_6366718180806623232_n.jpg
 
Påminner återigen gärna om att SD så sent som 1994 införde flera meningar om judarna i sitt partiprogram och bl a under den anmärkningsvärda rubriken ”Befolkningspolitik” och i anslutning till presentationen av den dåtida famösa ”70-regeln” som sade att alla utomvästerländska invandrare som hade ankommit till landet efter 1970 skulle repatrieras.
 
Judarna omtalades som ”internationalisterna” (jfr ”kosmopoliterna” eller ”globalisterna”) och SD hoppades att judarna i Sverige och ute i världen ville ”leva i fredlig samvaro” med svenskarna (även A.H. kunde då yra om att han önskade att judarna ville sluta fred med och leva i fred med tyskarna) och mitt i alltihop tillade SD samtidigt att ”idag kämpar vi nationella mot internationalisterna och deras unionsprojekt” då EU ofta uppfattades som ett judiskt projekt i dåtidens SD-kretsar:
 
”Sedan repatrieringsprogrammet är verkställt kommer det inte att finnas kvar människor i landet som inte har ursprung i den västerländska kulturkretsen, emedan de invandrat t.o.m. 1970…
 
Sverigedemokraterna vill att svenskarna skall leva i fredlig samvaro med dessa såväl som med svenska internationalister…
 
Vår bedömning är att Sverige kan behålla sin självständighet och svenskarna sin känsla av ett genuint svenskt ursprung med en fortsatt lugn migration inom den västerländska kulturkretsen. En fördel med etnisk homogenitet är att den disciplinerar och skapar empati på ett liknande sätt som sunda familjer gör. Idag kämpar vi nationella mot internationalisterna och deras unionsprojekt.”
 
 
”Han har därför meddelat Micael Bindefeld att han avstår från att dela ut stipendiet.
 
”Jag förstår att det här beslutet kan komma att väcka debatt, och jag vill verkligen uppmana alla att nu besinna sig. Kampen mot antisemitismen är en alldeles för viktig fråga för att dras in i dagspolitisk smutskastning”, skriver Moderatledaren vidare.
 
Micael Bindefeld säger i ett sms till TT att han själv kommer att dela ut nästa års stipendium. ”Ulf har avsagt sig uppdraget. I övrigt inga kommentarer”, skriver Bindefeld.”

1968 ansåg 56,2% av dåtidens svenska riksdagsledamöter att judarna var en egen ras och 22,2% motsatte sig adoption av icke-vita barn

För den som (liksom jag) fascineras av hur ras, invandrare och minoriteter upplevdes och uppfattades i 1960-talets Sverige (som då var ett av västvärldens mest rasligt homogena länder) och av 1960-talets (majoritets)svenskar och som (liksom jag) ser att dåtidens attityder ”ekar” i dagens debatt om ras, invandrare och minoriteter:
67388408_10156601718370847_6226723923656966144_n.jpg
 
1968 genomfördes en enkätundersökning bland dåtidens svenska riksdagsledamöter som resulterade i följande svar (sammanlagt deltog 301 riksdagsledamöter från samtliga dåtida riksdagspartier i studien):
 
Bör Sverige påverka invandrarna att återvända till sina hemländer i händelse av en lågkonjunktur?
nej: 67,8%
ja: 27,6%
Min kommentar: På 1960-talet handlade invandringen till Sverige till största delen om nordiska och europeiska arbetskraftsinvandrare vilka ”kom och gick” utifrån den svenska arbetsmarknadens behov och det ingick inte i ”planen” att de skulle stanna kvar permanent i Sverige.
 
Kommer rasfördomarna i Sverige att öka om invandringen av färgade ökar framöver?
nej: 25,9%
ja: 70,4%
Min kommentar: ”Färgade” var dåtidens beteckning på icke-vita och föreställningen att ”rasfördomarna” ökar om en viss minoritet invandrar har en lång ”tradition” just i Sverige och var t ex ett av huvudargumenten mot att ta emot judiska flyktingar innan Andra världskrigets utbrott.
 
Är färgade invandrare lika välkomna som icke-färgade invandrare?
nej: ?
ja: 74,5%
 
Bör svenskar ha full frihet att få adopterade färgade barn?
nej: 22,2%
ja: 74%
Min kommentar: På 1960-talet rasade en debatt om Sverige och svenskarna skulle adoptera icke-vita barn eller ej.
 
Kommer ett ännu större antal invandrare i landet att utgöra ett försvars- och säkerhetsproblem?
nej: 58,8%
ja: 36,9%
Min kommentar: Idén om att ”utlänningarna” som befann sig på svenskt territorium utgjorde ett säkerhetshot mot Sverige byggde bl a på 1900-talets erfarenheter av politiska flyktingar i landet och på att det neutrala Sverige under Andra världskriget hade varit något av en slags spionernas och agenternas paradis.
 
Uppvisar finländarna en högre brottsfrekvens än svenskarna?
nej: 47,2%
ja: 37,9%
Min kommentar: Finländarna var på 60-talet den absolut största invandrargruppen i landet och föreställningen om att invandrarna är mer brottsbenägna än majoritetsbefolkningen var stark redan då och luftades bl a även under krigsåren när judiska flyktingar ibland framställdes som mer brottsbenägna än svenskarna.
 
Finns det någon latent antisemitism i Sverige?
nej: 70,4%
ja: 21%
 
Utgör judarna en egen ras i Sverige?
nej: ?
ja: 56,2%
Min kommentar: Fortfarande på 1960-talet tänkte många i Sverige i ras och i s k raser.
 
Är det önskvärt att judarna assimileras i Sverige?
nej: 20,5%
ja: 60,8%
Min kommentar: Ännu på 1960-talet upplevdes judarna bredvid romerna och samerna som den minoritet som skilde sig allra mest från majoritetsinvånarna och föreställningen om att både minoriteterna och invandrargrupperna skulle assimileras var mycket stark i 1960-talets Sverige.
 
Några år tidigare (1964) svarade f ö 450 svenska ungdomar (gymnasister) följande på frågan om de någon gång i livet hade interagerat med och talat med:
en svart amerikan: 5-10%
en indier: 5-10%
en same: 5-6%
en subsaharisk afrikan: 2-3%
en japan eller kines: 0,2-0,5%

Om SD:s djurpolitik

SD är fortfarande det enda partiet som (in i det sista) har en valstuga på Stora torget i Karlstad och där SD Värmlands toppnamn Charlie Weimers ibland har befunnit sig, som f ö var den som antagligen åtminstone delvis låg bakom Lars Adaktussons nyligen uppmärksammade hållning och röstningsmönster i abortfrågan i EU-parlamentet då han under flera år var Adaktussons stabschef och ”närmaste man” i Bryssel innan han lämnade KD för SD.
60729254_10156461686410847_6466611749947703296_n.jpg
 
Idag besökte jag för tredje gången under innevarande (EU-)valkampanj SD:s valstuga i Karlstad och blev återigen (d v s för tredje gången gillt) igenkänd av ännu en lokal SD Karlstad-aktivist som jag även tror viskade mitt namn till en annan SD Karlstad-medlem på plats och idag ”upptäckte” jag också av en slump att SD nu verkar ha formulerat en mer avancerad och elaborerad djurpolitik jämfört med tidigare.
60928619_10156461686245847_1349197176412045312_n.jpg
 
SD:s djurpolitiska program verkar genomsyras av idén att Sverige och svenskarna är världens mest djurvänliga land och folk och att dessa ”svenska värderingar” ska exporteras till övriga EU där staterna och människorna implicit inte är särskilt pro-djur. Därför vill SD att allt kött ska märkas med en ursprungslandsbeteckning så att de svenska (köttätande) konsumenterna ska kunna välja att med gott (svenskt) samvete enbart äta djur som har behandlats väl när de väl levde, d v s som har fått växa upp med just svenska pro-djur-värderingar.
61199085_10156461686390847_4548704532099497984_n.jpg
 
I SD:s djurpolitiska program står det så klart också om skäktning, vilket det har gjort i det allmänna partiprogrammet ända sedan 1980- och 90-talen. Skäktning är som bekant förbjudet i Sverige och frågan om kosherslakt och kosherkött är något som SD ända sedan partiet bildades 1988 har varit i det närmaste militant emot, d v s SD har helt enkelt kämpat med ”näbbar och klor” för att Sverige ska fortsätta att upprätthålla förbudet mot skäktning som slaktmetod. Nu verkar SD mest bara mena att kosher- och halalslaktat kött helt enkelt också ska märkas så att konsumenten kan se att just det köttet är importerat liksom från vilket land det är importerat.60888196_10156461686425847_7991844543307710464_n.jpg

Ännu en trist rasstereotyp-skandal inom vänstern

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) skriver om att Ship to Gazas ordförande Jeannette Escanilla som också är kommunikatör vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet samt V-politikern Torbjörn Björlund som är ledamot i Uppsala kommunfullmäktige och f d riksdagsledamot nyligen talade på en demonstration i Uppsala i anslutning till en bild som anspelar på den gamla antijudiska myten att judar äter icke-judiska barn:
60171985_10156437178595847_4309415342645444608_n.jpg
 
”Den 11 maj ägde en demonstration rum i Uppsala mot Israels blockad och bombningar av Gaza. Talare var V-politikern Torbjörn Björlund, ledamot i Uppsala kommunfullmäktige och tidigare riksdagsledamot, samt Jeannette Escanilla, ordförande i svenska Ship to Gaza. Bland banderoller och plakat syntes flera bilder av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, framställd som en vampyr med davidsstjärna i pannan, ätandes palestinska barn. Bildspråket är en direkt parallell till grovt antisemitiska framställningar av ”judar” kända från historien. På sin Facebooksida har Björlund mött kritik:
 
 
Han säger sig där hålla med om att bilden kan ”misstolkas”, men försvarar användandet av den med att den är ”symbolisk för israeliska regimen” och att det är ”frustrerande att det behövs starkare provokationer idag för att mördandet av palestinska barn inte ska falla i glömska”.
 
Björlund uppfattar sig sannolikt som en antirasist. Men en antirasism som på detta sätt tolererar rasistiska framställningar för att de av en eller annan anledning ”behövs” är ingen antirasism och saknar trovärdighet.”
60271929_10156437198690847_2655702266232700928_n.jpg

Om den anti-antisemitiska professorn Geo Widengren och dennes elev professor Jan Hjärpe som till skillnad från sin gamle handledare vittnade till förmån för en antisemit

”Sådan lärare och handledare, sådan student och doktorand”? Nja, i alla fall till synes inte när det gäller Geo Widengren och Jan Hjärpe:
 
”Upptäckte” nyss att professor Jan Hjärpes gamle lärare och handledare vid Uppsala universitet professor Geo Widengren tydligen vittnade i en rättegång mot en svensk antisemit 1947 och vilket ju Hjärpe själv gjorde 1989.
 
Jan Hjärpe är då en pionjär inom den svenska islamforskningen och har i mångt och mycket grundat den moderna svenska islamologin. 1989 vittnade Hjärpe och professor Jan Bergman vid Teologen vid Uppsala universitet till antisemiten Ahmed Ramis förmån när Rami stod åtalad för hets mot folkgrupp p g a dennes dåvarande antisemitiska radioprogram Radio Islam.
 
Den på sin tid uppmärksammade rättegången resulterade i den s k Bergman-affären samt i att ett flertal lärare och forskare vid Teologen i Uppsala sedermera kom att gå ut i offentligheten och försvara Hjärpe och Bergman. Hjärpe hade då själv låtit sig intervjuas av Rami i Radio Islam och han har även låtit publicera sig i den högerextrema tidskriften Fria Ord och idag är Hjärpe ett mycket aktat namn bland alla de i landet som intresserar sig för och studerar och undervisar om islam och om muslimer.
 
Hjärpes gamle lärare och handledare Geo Widengren vittnade 1947 i en rättegång mot Einar Åberg som efter kriget hade kommit att utvecklas och framstå som både Sveriges och Europas ledande antisemitiska propagandist och Rami har också flera gånger uttryckt att han uppskattar Åberg och indirekt ser sig som en en arvtagare till denne.
 
Widengren var professor i religionshistoria vid Uppsala universitet och Jan Bergmans företrädare samt expert på Iran och iranier, d v s han var en s k iranist och f d elev till Sveriges mest berömde iranist H.S. Nyberg. Widengren inkallades som expert under rättegången och sade då att Åberg använde sig av förfalskade Talmud-citat samt spred osanningar om judendomen och om judarna. Rättegången mot Åberg kom att gå till historien då den året därpå resulterade i att Sverige införde lagen om hets mot folkgrupp som ibland också följaktligen kallas Lex Åberg och den förste som dömdes för hets mot folkgrupp var då Åberg.
 
Och nu undrar en ju i sitt stilla (antirasistiska och antifascistiska) sinne vad som hade hänt om Widengren hade vittnat på samma sätt som hans doktorand Hjärpe kom att göra 42 år senare: Hade Åberg dömts då och hade lagen om hets mot folkgrupp kommit till då eller ej?

Om Curt Juhlin-Dannfelts rapport

En gång i tiden ”grävde” jag fram en mycket svårfunnen och hemligstämplad rapport på Krigsarkivet i Stockholm som hade författats i oktober 1941 av den både protyskt, högerradikalt och antisemitiskt lagda militärattachén och generalmajoren Curt Juhlin-Dannfelt vid den dåvarande svenska ambassaden i Berlin och som räknas som det första nedtecknade och dokumenterade (ögon)vittnesmålet om Förintelsen som emanerade från (riks)svenskar vilka möjligen också var förövare utöver att de var vittnen – d v s från SS-svenskarna Gösta Borg och Ragnar Linnér vilka båda tjänstgjorde i Ukraina på sommaren 1941 i 5. SS-Panzer-Division Wiking och vilka bevittnade och möjligen då även deltog i massakrer på judar och även på slaviska civila.
1111.jpg
 
Rapporten har sedermera kommit att bli en både ständig och viktig referens i forskningen om Förintelsen och just nu läser jag den norske journalisten Eirik Veums bok ”Det svenska sveket” som naturligtvis också skriver om Juhlin-Dannfelts på sin tid hemligstämplade rapport (och som ägnar hela tre sidor åt rapporten) som tillsändes dåvarande ÖB:n Olof Thörnell och som då till synes ”lämnades utan åtgärd” och slutligen ”begravdes” på Krigsarkviet trots att Borg och Linnér beredvilligt berättade om masslakten på judarna vid östfronten på sommaren 1941.
56419493_10156354582100847_6972300804241752064_n.jpg
 
Juhlin-Dannfelt var då bl a mer intresserad av det ryska maskingevär som de båda SS-svenskarna hade tagit med sig fronten som krigsbyte och gåva till svenska ambassaden än att ställa följdfrågor om massmördandet som Borg och Linnér bedyrade att både SS och Wehrmacht gjorde sig skyldiga till och han såg också till att SS-svenskarna kunde fortsätta sina militära karriärer vid hemkomsten trots att de båda hade deserterat från svenska armén för att kunna ta värvning i SS.
333.jpg

Är judar och icke-vita numera välkomna inom den svenska extremhögern?

Några korta reflektioner kring det faktum att Katerina Janouch, som både är invandrad från f d Tjeckoslovakien och judinna, var en av huvudtalarna på två högerextrema möten på raken i Stockholm i lördags och lördagen dessförinnan samt att en del som tillhör den svenska s k nationella rörelsen verkar ha reagerat negativt på detta:
Jan.jpg
 
Under många decennier var den svenska s k nationella rörelsen sannolikt en av västvärldens allra mest etniskt-rasligt, kulturellt, språkligt och religiöst homogena högerextrema miljöer och vilket antagligen avspeglade det faktum att Sverige var ett av västvärldens allra vitaste länder sett till befolkningssammansättningen långt in på 1970-talet.
 
Det innebar i praktiken att nästan alla som ingick i den svenska extremhögern på 1920-, 30- och 40-talen utgjordes av infödda majoritetssvenskar även om det naturligtvis alltid har funnits enstaka finsktalande och enstaka resande inom miljön liksom enstaka tornedalingar, samer och invandrare från andra västländer.
 
Det var dock egentligen först på 1950-talet och än mer på 1960- och 70-talen som invandrare från fr a Danmark, Balticum, Norge, Ungern, Tyskland och f d Jugoslavien började ”synas” mer märkbart i den svenska s k nationella rörelsens matriklar och först på 1980- och 90-talen började sverigefinnarna låta höra talas om sig i större antal och inte minst inom skinheadsubkulturscenen och sedermera även i SD-sammanhang.
 
Utomeuropéer och framför allt judar men också romer har dock ”av hävd” och av ”naturliga” skäl (läs: av rasliga och ideologiska skäl) inte varit särskilt välkomna inom den svenska s k nationella rörelsen och anekdoter om att manliga medlemmar inom scenen har tvingats (be)visa att de inte är s k omskurna har florerat under efterkrigstiden och det var först med Radio Islam och Ahmed Rami på 1980- och 90-talen som icke-vita och icke-kristna började förekomma inom rörelsen även i mer offentliga sammanhang.
 
Dock kunde det räcka med att ha en fru från Latinamerika, Asien, Afrika eller Mellanöstern (såsom t ex Jerker ”Jerka” Magnusson) eller ett adoptivbarn från Indien, Colombia, Etiopien eller Sydkorea (såsom t ex Kenneth Sandberg) för att bli ”tråkad” inom SD-miljön på 1990- och 2000-talen och det var egentligen först när ”öppen svenskhet”-doktrinen och ”nolltolerans mot rasism”-linjen började gälla inom SD (åtminstone officiellt) som icke-vita började accepteras alltmer inom SD och den s k nationella rörelsen. Under 2014 års valkampanj figurerade t ex flera utlandsadopterade i SD-sammanhang och under 2018 års valkampanj turnerade Jimmie Åkesson runt i landet tillsammans med Jonas Chongera som har bakgrund i Kongo-Kinshasa (liksom i Värmland) och som verkade som en slags konferencier och s k ”sidekick”.
 
Samtidigt är det en helt annan sak att vara en av huvudtalarna på ett offentligt möte som anordnas av den svenska extremhögern såsom Janouch just nyligen var under två lördagar på raken och vilket Ahmed Rami fick känna av när han på 00-talet talade på ett offentligt möte i Stockholm som anordnades av den s k Dresdenkommittén och vilket föranledde flera av mötesdeltagarna att avlägsna sig i protest mot att en invandrad berbisk s k ”rasfrämling” från Nordafrika just tilläts vara en av huvudtalarna.
 
Så frågan är nu hur långt den svenska s k nationella rörelsen är beredd att sträcka sig framöver vad gäller att inkludera både icke-vita och judar? Att både icke-vita och judar numera är välkomna inom SD-miljön är ju i praktiken ett faktum idag även om de kanske fortfarande får finna sig i att bli ”tråkade” ibland men därutöver så är väl frågan om valet av Janouch som en av huvudtalarna på de två senaste högerextrema mötena i Stockholm kanske var att gå över gräns för en del av de s k nationella som ser sig som mer radikala än SD?

Ska Sverige och Stockholm snart få sina första s k snubbelstenar?

DN:s Lucas Dahlström skriver idag om att Stockholm möjligen snart kommer att få sina första (fyra) s k ”snubbelstenar” (beroende på vad Stockholms stads kulturförvaltning beslutar) ”efter mycket om och men” för i så fall så handlar det nog om ”tredje gången gillt” då huvudstaden tidigare har sagt nej till att installera ”snubbelstenar” då de inte har ansetts vara ”relevanta” i och för Stockholm, då de kan upplevas som ”skrämmande” eller då de kan förorsaka ”framkomlighetsproblem”.
Namnlöst.jpg
 
”Fyra personer som utvisats från Sverige på 30-talet och fallit offer för Förintelsen kan få så kallade snubbelstenar tillägnade dem. Nu är det upp till kulturförvaltningen i Stockholm att bestämma om de ska placeras ut eller ej.”
 
På 1930-talet förvägrades många judiska flyktingar från kontinenten asyl i Sverige och många som ändå hade lyckats ta sig in i landet utvisades då de ansågs sakna skyddsskäl p g a att de inte ansågs vara politiska flyktingar (vilka då generellt fick stanna i landet) utan s k rasflyktingar (då de var s k icke-arier).
 
I rikets huvudstad finns det annars förvånansvärt få (eller kanske t o m chockerande få) fasta, permanenta, fysiska och materiella plaketter, minnesmärken, monument, konstverk och statyer som på något sätt rör minoritetsgrupper och minoritetsinvånare och vilket ska ställas emot att Stockholm med omnejd alltid har varit en utpräglat mångkulturell stad och att antagligen över 50% av alla 2,3 miljoner (stor)stockholmare idag har någon form av utländsk bakgrund och minoritetsursprung.
 
Svensk-chilenarna, sverigefinnarna och några grupper till har visserligen numera sina ”egna” konstverk och statyer tillägnade sig i huvudstadens offentliga rum och idag finns ju också Raoul Wallenbergs torg men i övrigt är det tunnsått med fysiska spår efter Stockholms historiska eller samtida minoritetsgrupper och minoritetsinvånare.
 
 
”Snubbelstenarna är små minnesplaketter i mässing som placerats ut på platser i Europa där personer som föll offer för Förintelsen har bott.”
 
(…)
 
”Forum för levande historia ansöker nu, tillsammans med Judiska församlingen och Föreningen Förintelsens överlevande, om lov av kulturnämnden att få placera ut fyra snubbelstenar på olika ställen i staden.
 
Platserna man vill placera ut snubbelstenarna på är Drottninggatan 48, Kungsholmstorg 6, Gumshornsgatan 6 och Apelbergsgatan 36.
 
Adresserna har en koppling till personer som fallit offer för Förintelsen sedan de fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd i Sverige under 30-talet.
 
Organisationerna bakom ansökan vill ännu inte gå ut med namnen som kommer att stå på mässingplaketterna, men det här är deras öde:
 
Person 1 bodde på Hotel Arvfursten på Drottninggatan 48 då han lämnade in sin ansökan om uppehållstillstånd 1938, men utvisades. Han dödades i koncentrationslägret Stutthof utanför Danzig 1941.
 
Person 2 bodde på Kungsholmstorg 6. Han ansökte om upphållstillstånd i augusti 1938, men förpassades till Tyskland i slutet av september. Han deporterades 1942 till Auschwitz-Birkenau, där han mördades.
Person 3 som bodde på Gumshornsgatan 6 fick avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd 1936. Han fick uppehållstillstånd i Lettland 1938, och dödades mest troligt där 1941 då Riga var under tysk ockupation.
Person 4 bodde på Apelbergsgatan 36 då han sökte uppehållstillstånd, men nekades det i april 1938. Han deporterades till Auschwitz från Berlin den 19 februari 1943.”
 
(…)
 
”Förra sommaren sade kulturförvaltningen nej till Liberalernas förslag att ta fram snubbelstenar i Stockholm med motiveringen att det inte är ”relevant i Stockholm”.
 
Forum för levande historia har tidigare sökt tillstånd för att sätta upp liknande minnesmärken, men fått nej både 2007 och 2010. Skälet var första gången att plaketterna riskerade att upplevas som skrämmande, andra gången att de skulle orsaka framkomlighetsproblem.”