Kring det senaste sekelskiftet gick Bosse Schön och jag igenom de förhör som svensk polis genomförde med de återvändande svenska SS-soldaterna som hade överlevt kriget och vi upptäckte då att flera av dem verkade ha varit ögonvittnen till massakrer och massmord på judar. En av dem var Kurt Lundin, som deltog i strider i dagens Ukraina och som i ett förhör berättade följande, och nu har Matti Palm, Johan Ulvenlöv och Anders Larsson skrivit en synnerligen välresearchad bok om Förintelsen i Ukraina:

”Under fälttåget hade han emellertid kommit på andra tankar beträffande nazismen, som enligt hans förmenande icke i verkligheten motsvarade de teoretiska idealen och den propaganda som spreds. Detta hade han särskilt känt efter det han varit med om att intaga Husiantyn i Ryssland. I rådhusets källarlokal hade de tyska trupperna anträffat omkring 800 stympade lik av f.d. kulaker /självägande bönder/, samt sådana personer som kunnat tänkas, att efter tyskarnas intagande av ryska områden med glädje skolat ansluta sig till tyskarna. Det kompani Lundin tillhört hade fått i uppdrag att rensa staden från partisaner. Innan detta kompani kommit in i staden hade ett annat Waffen-SS-kompani börjat med insamlandet av personer, som skulle avrättas såsom repressalier för de i rådhuskällaren funna dödade. De flesta av [de] hopsamlade voro judar. Samtliga hade kommenderats till att bära ut de i källaren förvarade i starkt upplösningstillstånd befintliga liken och begrava dessa. Därunder hade Lundin observerat en gammal jude, som icke stått ut med att bära ut flera lik. En SS-man hade då tvingat honom att lägga sig bland liken, varefter juden skjutits med ett skott i nacken. Efter det liken kommit i jorden hade de som gisslan tagna personerna fått gräva sina egna gravar. En del hade därefter vid graven skjutits med ett skott i nacken. En del hade fått stå i gravarna och slagits ihjäl med gevärskolvarna. Ytterligare en del andra hade fått slå ihjäl varandra under löfte om att de överlevande skolat skonas. Dessa hade emellertid även skjutits.”

”I juli 1941 berättade en svensk SS-soldat för polisen om en massaker på 200 judar i den ukrainska staden Husiatyn. Trots att massakern finns med i vittnesmål och polisförhör har det aldrig utretts. Tre svenska författare har i en egen utredning granskat händelsen och släpper nu boken Husiatyn – Förintelsen som Sverige glömde.”

https://www.dagensarena.se/innehall/ny-bok-uppmarksammar-bortglomd-forintelse-ukraina

”I dag släpps boken Husiatyn – Förintelsen som Sverige glömde (Bokförlaget Atlas, 2022). De tre författarna Matti Palm, Johan Ulvenlöv och Anders Larsson har granskat ett polisförhör med en svensk SS-soldat i juli 1943. Undersökningen ledde dem till staden Husiatyn i västra Ukraina, där nazisterna utförde en massaker på 200 judar i juli 1941.

– Soldaten hade stulit en båt tillsammans med några danska flyktingar. Men polisen misstänkte att han skulle spionera på dem. Då ville han berätta om den här massakern, hur hemskt det hade varit som SS-soldat, för att säga att han minsann inte var nazist längre. Vilket inte riktigt var sant, säger Matti Palm.

Men polisen ställer aldrig några följdfrågor och det inleds ingen förundersökning för att se om soldaten gjort sig skyldig till något brott eller skulle kunna vittna mot andra.

– Det är det som är så konstigt. Ingen frågade ”deltog du själv i det här?”, eller ”vilka andra var på plats?”. Det har aldrig varit någon utredning om den här massakern i Husiatyn. Inte i Sovjet, Tyskland eller någon annanstans. Inte ens den särskilda åklagarmyndigheten i Ludwigsburg, Tyskland, som fortfarande utreder nazistbrott har känt till det här. Det som slår mig är att de som gjorde det här har kunnat gå ostraffade i 80 år.

När författarna kontaktade åklagarmyndigheten och berättade om förhöret öppnade den en utredning. Under två månader försökte den hitta någon överlevare som kunde ha tillhört förbandet bakom massakern innan den lade ned utredningen. Åklagarmyndigheten konstaterade att det var för många människor att gå igenom, berättar Matti Palm.

Under arbetet med boken fick författarna tag på en överlevare från Husiyatin, Dov Eshel. Han lyckades ha turen att ha en släkting som såg till att de tog sig till en liten by i närheten innan massakern. Dov Eshel är i dag 97 år gammal och bor i Tel Aviv och har varit bokens viktigaste källa, säger Matti Palm. 

– Efter vårt första samtal skickade han en skiss som han ritade upp ur minnet av den här staden. Var olika familjer bodde, alla deras namn och vilka som hade dödats i den här massakern. Det var otroligt bra material. Han minns precis allt. Sen har vi varit där på plats och kompletterat den här kartan och alla namn med offer och förövare.

I boken får läsaren följa två judiska barn som flyr undan nazisterna i Husiyatin, Dov Altschuler och Sabina Badian. Dov Altschuler gömmer sig i en bunker långt under jorden och Sabina Badian klär ut sig till och lär sig leva som en ukrainsk bondflicka. Berättelsen bygger på vittnesmål som lämnats i olika sammanhang.

Matti Palm berättar att det tog fem år att skriva boken. Författarna har grävt i arkiv runt om i världen. USA, Berlin, Ukraina, Ryssland, Sverige och Israel.

När boken gick till tryckeriet invaderade Ryssland Ukraina. Matti Palm menar att det finns paralleller att dra mellan de grymheter som hände 1941 och det som händer nu.

– Det är väldigt mycket som är likt. När ryssarna kom till dagens Ukraina 1939 sa de att vi är här för att befria er. Samma retorik som nu. Tyskarna plundrade då, ryssarna plundrar nu. Men i dag kan Sverige samarbeta internationellt för att samla in vittnesmål och bidra i utredningen om krigsförbrytare. Så att de inte kommer undan som de gjorde då.”