Kategori: judar

Ny bok om en svensk SS-frivillig

Kring det senaste sekelskiftet gick Bosse Schön och jag igenom de förhör som svensk polis genomförde med de återvändande svenska SS-soldaterna som hade överlevt kriget och vi upptäckte då att flera av dem verkade ha varit ögonvittnen till massakrer och massmord på judar. En av dem var Kurt Lundin, som deltog i strider i dagens Ukraina och som i ett förhör berättade följande, och nu har Matti Palm, Johan Ulvenlöv och Anders Larsson skrivit en synnerligen välresearchad bok om Förintelsen i Ukraina:



”Under fälttåget hade han emellertid kommit på andra tankar beträffande nazismen, som enligt hans förmenande icke i verkligheten motsvarade de teoretiska idealen och den propaganda som spreds. Detta hade han särskilt känt efter det han varit med om att intaga Husiantyn i Ryssland. I rådhusets källarlokal hade de tyska trupperna anträffat omkring 800 stympade lik av f.d. kulaker /självägande bönder/, samt sådana personer som kunnat tänkas, att efter tyskarnas intagande av ryska områden med glädje skolat ansluta sig till tyskarna. Det kompani Lundin tillhört hade fått i uppdrag att rensa staden från partisaner. Innan detta kompani kommit in i staden hade ett annat Waffen-SS-kompani börjat med insamlandet av personer, som skulle avrättas såsom repressalier för de i rådhuskällaren funna dödade. De flesta av [de] hopsamlade voro judar. Samtliga hade kommenderats till att bära ut de i källaren förvarade i starkt upplösningstillstånd befintliga liken och begrava dessa. Därunder hade Lundin observerat en gammal jude, som icke stått ut med att bära ut flera lik. En SS-man hade då tvingat honom att lägga sig bland liken, varefter juden skjutits med ett skott i nacken. Efter det liken kommit i jorden hade de som gisslan tagna personerna fått gräva sina egna gravar. En del hade därefter vid graven skjutits med ett skott i nacken. En del hade fått stå i gravarna och slagits ihjäl med gevärskolvarna. Ytterligare en del andra hade fått slå ihjäl varandra under löfte om att de överlevande skolat skonas. Dessa hade emellertid även skjutits.”

”I juli 1941 berättade en svensk SS-soldat för polisen om en massaker på 200 judar i den ukrainska staden Husiatyn. Trots att massakern finns med i vittnesmål och polisförhör har det aldrig utretts. Tre svenska författare har i en egen utredning granskat händelsen och släpper nu boken Husiatyn – Förintelsen som Sverige glömde.”

https://www.dagensarena.se/innehall/ny-bok-uppmarksammar-bortglomd-forintelse-ukraina

”I dag släpps boken Husiatyn – Förintelsen som Sverige glömde (Bokförlaget Atlas, 2022). De tre författarna Matti Palm, Johan Ulvenlöv och Anders Larsson har granskat ett polisförhör med en svensk SS-soldat i juli 1943. Undersökningen ledde dem till staden Husiatyn i västra Ukraina, där nazisterna utförde en massaker på 200 judar i juli 1941.

– Soldaten hade stulit en båt tillsammans med några danska flyktingar. Men polisen misstänkte att han skulle spionera på dem. Då ville han berätta om den här massakern, hur hemskt det hade varit som SS-soldat, för att säga att han minsann inte var nazist längre. Vilket inte riktigt var sant, säger Matti Palm.

Men polisen ställer aldrig några följdfrågor och det inleds ingen förundersökning för att se om soldaten gjort sig skyldig till något brott eller skulle kunna vittna mot andra.

– Det är det som är så konstigt. Ingen frågade ”deltog du själv i det här?”, eller ”vilka andra var på plats?”. Det har aldrig varit någon utredning om den här massakern i Husiatyn. Inte i Sovjet, Tyskland eller någon annanstans. Inte ens den särskilda åklagarmyndigheten i Ludwigsburg, Tyskland, som fortfarande utreder nazistbrott har känt till det här. Det som slår mig är att de som gjorde det här har kunnat gå ostraffade i 80 år.

När författarna kontaktade åklagarmyndigheten och berättade om förhöret öppnade den en utredning. Under två månader försökte den hitta någon överlevare som kunde ha tillhört förbandet bakom massakern innan den lade ned utredningen. Åklagarmyndigheten konstaterade att det var för många människor att gå igenom, berättar Matti Palm.

Under arbetet med boken fick författarna tag på en överlevare från Husiyatin, Dov Eshel. Han lyckades ha turen att ha en släkting som såg till att de tog sig till en liten by i närheten innan massakern. Dov Eshel är i dag 97 år gammal och bor i Tel Aviv och har varit bokens viktigaste källa, säger Matti Palm. 

– Efter vårt första samtal skickade han en skiss som han ritade upp ur minnet av den här staden. Var olika familjer bodde, alla deras namn och vilka som hade dödats i den här massakern. Det var otroligt bra material. Han minns precis allt. Sen har vi varit där på plats och kompletterat den här kartan och alla namn med offer och förövare.

I boken får läsaren följa två judiska barn som flyr undan nazisterna i Husiyatin, Dov Altschuler och Sabina Badian. Dov Altschuler gömmer sig i en bunker långt under jorden och Sabina Badian klär ut sig till och lär sig leva som en ukrainsk bondflicka. Berättelsen bygger på vittnesmål som lämnats i olika sammanhang.

Matti Palm berättar att det tog fem år att skriva boken. Författarna har grävt i arkiv runt om i världen. USA, Berlin, Ukraina, Ryssland, Sverige och Israel.

När boken gick till tryckeriet invaderade Ryssland Ukraina. Matti Palm menar att det finns paralleller att dra mellan de grymheter som hände 1941 och det som händer nu.

– Det är väldigt mycket som är likt. När ryssarna kom till dagens Ukraina 1939 sa de att vi är här för att befria er. Samma retorik som nu. Tyskarna plundrade då, ryssarna plundrar nu. Men i dag kan Sverige samarbeta internationellt för att samla in vittnesmål och bidra i utredningen om krigsförbrytare. Så att de inte kommer undan som de gjorde då.”

Ett fint minne av den nyligen bortgångne Emerich Roth

Så här vid Emerichs bortgång delger jag gärna ett fint minne av Emerich som kom upp idag: Jag kom i kontakt med Emerich när jag arbetade på Expo under 90-talets andra hälft och fortsatte sedan att sporadiskt ha kontakt med honom även därefter.

Till en början hamnade vi i en rätt så hård konflikt då Emerich på den tiden stod nära Fryshusets Anders Carlberg och dennes tämligen fixa idé om att unga majoritetssvenska arbetarmän blev skinheads och nazister p g a att de saknade fadersfigurer och då de senmoderna västerländska samhällena sades ha feminiserats. Jag minns att jag blev hembjuden till Emerich vid åtminstone två tillfällen för att diskutera denna fråga över en fika – d v s Emerich tog verkligen denna fråga på allvar och nöjde sig inte med telefonsamtal utan ville gärna ses och diskutera IRL, som det hade hetat idag.

I samband med ett sådant meningsutbyte bad han mig att följa med honom och föreläsa på en skola i Dalarna, som på den tiden hade stora problem med skinheads, sverigedemokrater och nazister. Det hela slutade med att Emerich och jag åkte bil från Stockholm till kommunen ifråga i Dalarna och i bilen satt även Patrik ”Nitton” Asplund, f d nazist, som också han deltog i skolframträdandet. På den tiden litade jag inte alls på att ”Nitton” verkligen hade hoppat av och jag visste också mycket väl vilka insatser han hade gjort för den svenska s k nationella rörelsen, vilket gjorde att det var rejält spänt mellan oss två på vägen till Dalarna och under besöket på skolan.

Emerich presenterade oss båda som en f d militant antifascist och en f d militant nazist inför alla eleverna i aulan och på vägen hem minns jag hur vi stannade till vid en bensinmack för att tanka och då bjöd Emerich Patrik och mig på varsin glass samtidigt som att han sade åt oss att ta varandra i hand, vilket vi till slut gjorde varvid Emerich sken upp som en sol. Emerich slutade helt enkelt aldrig att hoppas på att människor kunde förändras och lämna den s k nationella rörelsen bakom sig liksom på att försöka åstadkomma förståelse och försoning mellan människor med olika åsikter och bakgrunder – det är helt enkelt den inställningen som mitt minne säger om Emerich.

Jimmie Åkesson jämför i det närmaste SD:arna med judar

Per Bolund kunde nog aldrig ha anat vilken bisarr och osannolik (SD-M-KD-L-)sten han skulle komma att sätta i rullning liksom vilket genomfalskt och hycklande kasta (SD-)sten i (SD-)glashus-beteende (mot bakgrund av alla antisemiter och Förintelseförnekare/Förintelsehyllare som SD har härbärgerat i alla år) han skulle komma att locka fram när han råkade använda uttrycket blåbrun/a på primetime i SVT:s partiledardebatt:

Jimmie Åkesson varnar nu för att Förintelsen ”relativiseras” och ”förminskas” och larmar samtidigt om att SD:s offentliga företrädare och folkvalda politiker runtom i landet ”avhumaniseras” (som om de i det närmaste skulle vara judar eller andra utsatta minoriteter) samtidigt som att SD och dess nya allierade i form av M, KD och L både går till SD:s försvar och fortsätter att sprida sanslösa historierevisionistiska lögner om SAP, C och MP.

Nu går även de sista Kindertransport-barnen bort

Nu går även de sista fram tills nu ännu levande s k Kindertransport-barnen bort under pandemin, som var den första stora ensamkommande flyktingbarngruppen som Sverige tog emot och gav asyl efter Novemberpogromen eller den s k Rikskristallnatten 1938.
 
Sammanlagt skickades runt 20 000 judiska barn från den tysktalande världen och från det s k Stortyskland (d v s från både Tyska riket i sig liksom från det annekterade Österrike och Sudetlandet, d v s från Centraleuropa) till fr a Storbritannien men också till bl a USA, Nederländerna, Frankrike, Danmark och Sverige efter Novemberpogromen och fram tills krigsutbrottet.
 
Trots en på den tiden mycket restriktiv svensk invandrings- och flyktingpolitik som inte gav asyl åt s k rasflyktingar, d v s flyktingar som flydde och förföljdes p g a sin ras och inte p g a sin politiska bakgrund och verksamhet, tog Sverige motvilligt emot kring 650 judiska barn i form av en slags begränsad och tillfällig undantagsflyktingkvot efter att dåvarande judiska församlingen hade pressat den dåvarande regeringen att göra detta. De centraleuropeiska och kontinentaljudiska tysktalande ensamkommande flyktingbarnen kan därmed sägas ha föregått de ensamkommande flyktingbarn från fr a Afghanistan som anlände till Sverige fr a under det s k flyktingskrisåret 2015.
 
De s k Kindertransport-barnen placerades på barnhem och hos fosterfamiljer varav en del senare kom att adopteras av sina fosterföräldrar medan andra förblev ”orphans” livet ut och flera av dem kom också att som vuxna göra sig ett namn såsom just professor Ernst Back och inte minst Harry Schein.
 
Det faktum att Kindertransport-barnen, trots att de räknades som s k icke-arier av dåtidens svenska myndigheter och som s k rasflyktingar och vars judiska föräldrar då inte var välkomna till landet, ändå fick komma in i Sverige har en parallell i de första s k ”Koreabarnen” som amerikanerna började adoptera under och efter Koreakriget 1950-53.
 
Även i USA rådde restriktiva raslagar som kraftigt begränsade invandringen av s k icke-vita men de dåvarande amerikanska myndigheterna gjorde då ett undantag från den s k raskvotbestämmelse som gällde på den tiden för de s k ”Koreabarnen” efter att flera kongressledamöter hade pressat den dåvarande amerikanska regeringen att göra det. De s k ”Koreabarnen” räknades som ”färgade” och som ”orientaler” enligt dåtidens språkbruk och därmed som icke önskvärda invandrare i 1950-talets USA. Det var först 1965 som de s k raskvoterna togs bort i USA som hade syftat till att skapa och bibehålla en s k vit bosättarstat.
 
De judiska Kindertransport-barnen och de s k ”Koreabarnen” blev därmed båda undantagna från dåtidens rastänkande i Sverige respektive i USA och inledde och förebådade därigenom de senare adoptionerna av barn över både religiösa och s k rasliga gränser.
 
Innan 1930- och 40-talen hade det nämligen varit otänkbart att vuxna kristna par eller singlar (d v s helt enkelt kristna hushåll och familjer) tog in icke-kristna barn (såsom judiska eller för den delen muslimska barn) som fosterbarn och adoptivbarn och innan 1950- och 60-talen hade det likaså varit otänkbart att vuxna vita par eller singlar (d v s helt enkelt vita hushåll och familjer) tog in icke-vita barn (såsom asiatiska eller för den delen afrikanska barn) som fosterbarn och adoptivbarn men de judiska barnen respektive de koreanska barnen förändrade då detta för alltid.
94716864_10157419474925847_7680883293260087296_n.jpg
”Ernst Ludvig Back föddes 1923 i en sekulär judisk familj och växte upp i Gelsenkirchen i Tyskland. Han var 15 år och tre dagar på kristallnatten den 9 november 1938, men undkom. Några månader senare kom han och hans yngre bror med en barntransport till Sverige, de placerades först på ett barnhem i Uppsala. Ernst kom sedan till en familj med två fosterbarn, där han var kvar till studenten.”

En reflektion kring rastänkandets historia 514 år efter pogromen i Lissabon den 19 april 1506

Jag vet så klart att ”alla” nu har ”annat att tänka på” (d v s på viruset och pandemin) men ibland skadar det inte att för en stund just ha ”annat att tänka på”: Idag den 19 april för 514 år sedan ”föddes” embryot till det moderna rastänkandet och rasismen när Lissabons judar massakrerades (just idag den 19 april 1943 inleddes f ö även de polska judarnas heroiska uppror i Warszawa-gettot).
 
Historikern Dick Harrison skriver idag i SvD om pogromen och massakern i Lissabon på de s k ”conversos”-judarna som började idag den 19 april 1506 och som symboliskt kan sägas ha inlett den s k tidigmoderna perioden, när rastänkandet just föddes.
 
Det moderna europeiska rastänkandet krävde dock ett antal steg och ”milstolpar” för att till slut utvecklas till ett helt samhällsbygge som till slut innefattade hela världen och mänskligheten, då Europa och de europeiska bosättarättlingarna ju till slut tog över hela planeten på 1800- och 1900-talen.
 
1, Det första steget mot ett modernt rastänkande var då, som Harrison just skriver om idag, att ”biologisera” de döpta ”conversos” på 1500- och 1600-talen vilket gjorde att de muslimer (i huvudsak berber men också araber) och (sefardiska) judar på Iberiska halvön som hade låtit (tvångs)döpa sig efter fullbordandet av den kristna s k ”Reconquista:n” och t o m anammat en kristen och ”europeisk” livsstil ändå inte behandlades som kristna eller som portugiser och spanjorer utan dödades och fördrevs.
 
2, Det andra steget mot ett modernt rastänkande var att börja betrakta alla urfolk och urinvånare över haven som mer eller mindre själlösa och antingen saknade de helt en själ eller så var deras själar och även känsloliv ”halverade” och stympade (d v s de sågs helt enkelt som djur, som då anses sakna en själ och därmed kan behandlas i stort sett hur som helst även om den nuvarande påven på sistone har försökt att få de kristna att förstå att även djur kan ha en själ). Detta gjorde att de urinvånare i Nord- och Sydamerika som ändå hade låtit döpa sig (såsom jesuiternas ”indianer” i Sydamerika) och t o m i vissa fall anammat en europeisk livsstil (såsom de civiliserade ”stammarna” i Nordamerika) ändå inte behandlades som kristna eller som ”civiliserade” utan dödades, exploaterades och fördrevs.
 
3, Det tredje steget mot ett modernt rastänkande var att börja betrakta alla svarta afrikaner som skeppades över Atlanten som slavar liksom även deras barn och efterkommande medan vita bosättare succesivt upphörde att kunna förslavas rent juridiskt i koloni efter koloni. Det skedde m a o en slags gradvis rasjuridifiering av slaveriet i Nord- och Sydamerika och i Karibien som gjorde att det sakta men säkert växte fram en idé bland de icke-förslavade bosättarättlingarna (tidigare kunde då även vita vara och bli slavar i ”Nya världen”) att de var vita. Idén om vitheten föddes helt enkelt i kolonierna över haven i mötet med både de amerikanska urinvånarna och de afrikanska slavarna och inte i Europa, där idén om kristenheten fortfarande var viktigare än vitheten långt in på 1700-talet och som då också innefattade icke-vita kristna i både Afrika och Asien.
 
4, Det fjärde steget mot ett modernt rastänkande var besegrandet och underkuvandet och inte minst förnedrandet och massexploateringen (och även massdödandet) av de stora asiatiska (muslimska, konfucianska, buddhistiska, hinduistiska o s v) gamla civilisationerna, folken och rikena, som fram tills 1700- och 1800-talen hade hållit européerna på avstånd då de antingen var för rika eller för militärt eller för den delen ”bakteriellt” mäktiga, d v s de ville inte handla med européerna eller ens ha med dem att göra, de kunde besegra dem militärt och européerna dukade under en masse i deras länder av epidemier, könssjukdomar, näringsbrist o s v. I och med denna världshistoriska händelse när ”Occidenten” besegrar ”Orienten” växer en föreställning fram i Europa om ”den starkes rätt” som vi idag kallar socialdarwinism.
 
5, Det femte steget mot ett modernt rastänkande var framväxten av den moderna vetenskapen under Upplysningstiden som också innefattade en s k vetenskaplig rasforskning, som tog sina första försiktiga steg i Uppsala i och med Carl von Linné under 1700-talets andra hälft. Den blev dock en modern empirisk vetenskap först fr o m 1800-talets andra hälft med sina egna mätmetoder, instrument, professorsstolar, vetenskapliga tidskrifter, förlag och konferenser o s v och som mätt i antal forskare och publikationer och inte minst i inflytande över de västerländska samhällena inklusive dessas kolonier blommade ut först på 1900-talet när rashygienen och raspolitiken, och därmed ”samhällsnyttan” med rasforskningen, slog igenom med full kraft.
 
6, Det sjätte steget mot ett modernt rastänkande var helt enkelt att kodifiera i lagar och i samhällspraxis att de vita stod högst och var bäst och var mest värda o s v, vilket skedde mycket sent i historien, d v s de första egentliga moderna raslagarna stiftades först framåt 1800-talets slut och fr a under 1900-talets första hälft och rörde då även judar och romer och även på sina håll muslimer, vilka tidigare hade betraktats som religiösa minoriteter men som nu ”biologiserades”. Det är m a o mycket sent i den globala historien som rasismen trädde fram som en överideologi och ett samhällssystem som var kodifierat i lagar, institutionaliserat i statsapparaten och i det ekonomiska livet och inte minst praktiserat på vardaglig basis av de allra flesta människor på jorden vare sig de var vita eller icke-vita.
 
Även innan rasismen blir ett fullfjädrat samhällssystem som dominerar hela planeten och mänskligheten (lite slarvigt uttryckt går det att säga att det var så mellan ca 1850-1950) var det så klart mer eller mindre praxis att behandla icke-vita sämre än vita men hela tiden hade starka krafter inom Europa och Väst ändå lyckats bjuda rastänkandet motstånd såsom åtminstone vissa upplysningstänkare (t ex vissa av Linnés s k lärjungar/doktorander), vissa feminister och en hel del kristna inte minst och något senare också vissa socialister, liberaler och allmänna humanister även om de alltmer kom att tala för ”döva öron” när rastänkandet till slut överröstade ”allt och alla” under 1900-talets första decennier.
 
Rasismen och rastänkandet som samhällssystem och även som s k vetenskap monterades sedan gradvis ned efter Andra världskriget och Förintelsen och under Kalla kriget och avkolonialiseringen. Efter den s k 68-revolutionen, och fr a efter att FN:s/UNESCO:s arbete med att omformulera rastänkandet hade resulterat i FN:s rasdiskrimineringskonvention 1965, föds sakta men säkert också den moderna (vita) antirasismen som blir en medveten rörelse, självidentitet och idé fr o m 1980- och 90-talen när anti-apartheidrörelsen når sin kulmen och när den icke-vita invandringen från de gamla kolonierna till Väst sätter igång på allvar.
 
Idag tvingas vi alla, och vare sig vi är vita eller icke-vita och egentligen var vi än bor på denna jord och i alla fall så länge vi är homo sapiens-varelser, leva med, förhålla oss till och hantera detta långa historiska arv som ingen av oss kommer undan och som vi alla är en del av vare sig vi är s k offer eller s k förövare, och som kan sägas ha satts igång när massakern på ”conversos”-judarna inleddes efter högmässan i Lissabon den 19 april 1506.
 
Det är återigen alltså mycket sent i mänsklighetens historia som rastänkandet slår igenom på hela jorden och det är än senare som rasismen som samhällssystem nedmonteras i dess klassiska form. I de stora västerländska staterna sker denna nedmontering först på 1960- och 70-talen i inte minst politikens, retorikens och lagarnas värld men också i människornas vardagsliv och det är först efter Kalla krigets slut på 1990-talet som både en modern forskning om ras sätter igång och som ett minnesarbete och en försoningsprocess föds. Denna utveckling har sedan dess resulterat i att det idag forskas om rastänkandets idéhistoria, om rasforskningens lärdomshistoria och om ras och vithet i relation till dagens värld och dagens Väst medan en hel minneskultur har växt fram kring Förintelsen, slaveriet och kolonialismen inklusive försök till både offentliga ursäkter och materiella reparationer av olika slag såsom återlämnandet av stulna föremål och olika former av ekonomiska ersättningar.
 
Slutligen är det också mycket sent som de västerländska samhällena blir s k mångkulturella och heterogena och t o m länder som USA, Australien, Kanada, Frankrike, Belgien och Nederländerna är massivt vita långt in på 70-talet och Sverige är det än längre än så. Ett resultat av avkolonialiseringen under Kalla kriget är ju den icke-vita och postkoloniala invandringen till Väst liksom också uppkomsten av den moderna västerländska extremhögern och högerpopulismen som bildas som en reaktion på både avkoloniseringen och avsegregeringen när miljontals vita bosättarättlingar återvänder ”hem” till Europa och när miljontals vita bosättarättlingar tvingas bli kollegor, klasskamrater och grannar med slavättlingarna och urinvånarna, d v s både invandringen/invandrarna och extremhögern/högerpopulisterna är direkta konsekvenser av kolonialismens och rasismens formella avskaffande.
 
 
”Dagens datum, den 19 april, har gått till historien för ett av de vidrigaste massmorden i europeisk historia: pogromen i Lissabon år 1506. Katastrofen blir inte lättare att smälta av att den var genuint folklig och inte föranledd av statliga initiativ, ej heller av att massakern inleddes i en kyrka – fridsammast möjliga plats – och att flera nationaliteter deltog i dödandet.
 
Bakgrunden var den speciella typ av antisemitism som vuxit fram på Pyreneiska halvön. Under det muslimska väldet på medeltiden hade judendomen i dagens Spanien och Portugal upplevt en kulturell storhetstid. Även efter den stora kristna återerövringsfasen på 1200-talet kunde judarna leva vidare tämligen ohotade i flera generationer. Först i samband med digerdöden blev de utsatta för angrepp, och det dröjde till 1390-talet innan hatet mot judarna spred sig på allvar. Många konverterade nu till kristendomen och blev conversos, ”omvända”. I denna grupp ingick en rik elit, vars medlemmar efter religionsbytet gjorde karriär inom de världsliga och kyrkliga hierarkierna. När skatterna höjdes eller skörden slog fel utsattes de välmående och mäktiga conversos för avundsjuka anklagelser.
 
I och med detta förlorade antisemitismen sitt grundläggande religiösa element och kom istället att handla om ras. I de spanska rikena yrkade man på limpieza de sangre, ”blodets renhet”, och det kunde ingen jude ha, oavsett vilken religion vederbörande hade. Hovet försvarade både judarna och conversos, men då detta ledde till att antisemitismen även riktades mot kungamakten tvingades man ändra inställning. De kvarvarande spanska judarna utvisades år 1492.
 
Många valde att fly till islams länder, men tusentals gjorde det lättare för sig och reste bara över gränsen till Portugal. Här var de till en början välkomna, men det dröjde inte länge förrän kung Manuel I såg sig tvungen att följa grannarnas initiativ. År 1497 påbjöds allmän tvångsomvändelse till katolicismen. Judar som vägrade bli kristna utvisades ur landet.
 
Men problemet kvarstod: de judar som hade valt att böja sig för maktens piska och motta dopet betraktades fortfarande som suspekta av omgivningen, alldeles som i fallet med de spanska conversos. Hur långt sträckte sig deras nyfunna övertygelse? Hur mycket var blott att betrakta som läpparnas bekännelse?
 
Så kom söndagen den 19 april 1506. Portugal pinades svårt att både torka och pest, varför folk hade strömmat till kyrkorna för att be Herren om nåd. Plötsligt inträffade ett mirakel – eller vad som tolkades som ett dylikt – i en klosterkyrka i Lissabon. En person förkunnade entusiastiskt att Jesus ansikte hade uppenbarat sig vid altaret. Frälsaren hade ett budskap att förmedla! En jude som nyligen konverterat till katolicismen kom genast med invändningen att det bara rörde sig om en ljusreflex på altarkrucifixet. Ett helt naturligt fenomen, alltså. Inget mirakel. Snart hade en uppretad folkmassa gripit tag i den före detta juden och släpat ut honom ur kyrkan, varefter han slogs och sparkades till döds. Kroppen brändes på Rossiotorget, och snart förkunnade dominikanpredikanter för folk att de dåliga tiderna var judarnas fel. Eggade av löften om syndaförlåtelse och gudomlig välsignelse attackerade pöbelhopar – inte bara Lissabonbor utan också sjömän från Tyskland och Nederländerna – mängder av konvertiter. Uppskattningsvis 500 personer dödades innan nattmörkret föll.
 
Kung Manuel var inte på plats i staden, och han blev förskräckt när nyheten om blodbadet nådde hans öron. Men till en början var det inte mycket myndigheterna kunde göra. Ämbetsmännen saknade starka militära maktmedel för att kunna inskrida mot de hopar som drog omkring på gatorna och letade efter syndabockar.
 
Massakern fortsatte därför på måndagen, då folk bröt sig in i kyrkor och i nyligen kristnade judars bostäder och drog ut dem mot den väntande döden. Ingen kom undan – även spädbarn dräptes – och våldsverkarna tog tillfället i akt att grundligt plundra offrens hus. När kungliga trupper äntligen anlände på tisdagen hade den samlade dödssiffran stigit till omkring 1900.”

När Micael Bindefeld och Ulf Kristersson uppvisar en fullständig tondövhet gentemot SD:s antisemitiska bakgrund

Ett skolexempel på när två män med makt och inflytande (och nog även en hel del pengar) uppvisar fullständig tondövhet för det är naturligtvis en sak att det handlar om privata pengar och inte om skattemedel och att Kristersson och Bindefeld är vänner och står nära varandra men att överhuvudtaget komma på tanken att låta den förstnämnde dela ut den sistnämndes stipendium är i sig märkligt även om Kristersson uttalade sig mot rasism när han var Adoptionscentrums ordförande och det minst märkliga i denna historia är väl att Kristersson nu hoppar av uppdraget.
79241290_2263962487237650_1458798187685871616_n.jpg
78954040_813786119079198_6366718180806623232_n.jpg
 
Påminner återigen gärna om att SD så sent som 1994 införde flera meningar om judarna i sitt partiprogram och bl a under den anmärkningsvärda rubriken ”Befolkningspolitik” och i anslutning till presentationen av den dåtida famösa ”70-regeln” som sade att alla utomvästerländska invandrare som hade ankommit till landet efter 1970 skulle repatrieras.
 
Judarna omtalades som ”internationalisterna” (jfr ”kosmopoliterna” eller ”globalisterna”) och SD hoppades att judarna i Sverige och ute i världen ville ”leva i fredlig samvaro” med svenskarna (även A.H. kunde då yra om att han önskade att judarna ville sluta fred med och leva i fred med tyskarna) och mitt i alltihop tillade SD samtidigt att ”idag kämpar vi nationella mot internationalisterna och deras unionsprojekt” då EU ofta uppfattades som ett judiskt projekt i dåtidens SD-kretsar:
 
”Sedan repatrieringsprogrammet är verkställt kommer det inte att finnas kvar människor i landet som inte har ursprung i den västerländska kulturkretsen, emedan de invandrat t.o.m. 1970…
 
Sverigedemokraterna vill att svenskarna skall leva i fredlig samvaro med dessa såväl som med svenska internationalister…
 
Vår bedömning är att Sverige kan behålla sin självständighet och svenskarna sin känsla av ett genuint svenskt ursprung med en fortsatt lugn migration inom den västerländska kulturkretsen. En fördel med etnisk homogenitet är att den disciplinerar och skapar empati på ett liknande sätt som sunda familjer gör. Idag kämpar vi nationella mot internationalisterna och deras unionsprojekt.”
 
 
”Han har därför meddelat Micael Bindefeld att han avstår från att dela ut stipendiet.
 
”Jag förstår att det här beslutet kan komma att väcka debatt, och jag vill verkligen uppmana alla att nu besinna sig. Kampen mot antisemitismen är en alldeles för viktig fråga för att dras in i dagspolitisk smutskastning”, skriver Moderatledaren vidare.
 
Micael Bindefeld säger i ett sms till TT att han själv kommer att dela ut nästa års stipendium. ”Ulf har avsagt sig uppdraget. I övrigt inga kommentarer”, skriver Bindefeld.”

1968 ansåg 56,2% av dåtidens svenska riksdagsledamöter att judarna var en egen ras och 22,2% motsatte sig adoption av icke-vita barn

För den som (liksom jag) fascineras av hur ras, invandrare och minoriteter upplevdes och uppfattades i 1960-talets Sverige (som då var ett av västvärldens mest rasligt homogena länder) och av 1960-talets (majoritets)svenskar och som (liksom jag) ser att dåtidens attityder ”ekar” i dagens debatt om ras, invandrare och minoriteter:
67388408_10156601718370847_6226723923656966144_n.jpg
 
1968 genomfördes en enkätundersökning bland dåtidens svenska riksdagsledamöter som resulterade i följande svar (sammanlagt deltog 301 riksdagsledamöter från samtliga dåtida riksdagspartier i studien):
 
Bör Sverige påverka invandrarna att återvända till sina hemländer i händelse av en lågkonjunktur?
nej: 67,8%
ja: 27,6%
Min kommentar: På 1960-talet handlade invandringen till Sverige till största delen om nordiska och europeiska arbetskraftsinvandrare vilka ”kom och gick” utifrån den svenska arbetsmarknadens behov och det ingick inte i ”planen” att de skulle stanna kvar permanent i Sverige.
 
Kommer rasfördomarna i Sverige att öka om invandringen av färgade ökar framöver?
nej: 25,9%
ja: 70,4%
Min kommentar: ”Färgade” var dåtidens beteckning på icke-vita och föreställningen att ”rasfördomarna” ökar om en viss minoritet invandrar har en lång ”tradition” just i Sverige och var t ex ett av huvudargumenten mot att ta emot judiska flyktingar innan Andra världskrigets utbrott.
 
Är färgade invandrare lika välkomna som icke-färgade invandrare?
nej: ?
ja: 74,5%
 
Bör svenskar ha full frihet att få adopterade färgade barn?
nej: 22,2%
ja: 74%
Min kommentar: På 1960-talet rasade en debatt om Sverige och svenskarna skulle adoptera icke-vita barn eller ej.
 
Kommer ett ännu större antal invandrare i landet att utgöra ett försvars- och säkerhetsproblem?
nej: 58,8%
ja: 36,9%
Min kommentar: Idén om att ”utlänningarna” som befann sig på svenskt territorium utgjorde ett säkerhetshot mot Sverige byggde bl a på 1900-talets erfarenheter av politiska flyktingar i landet och på att det neutrala Sverige under Andra världskriget hade varit något av en slags spionernas och agenternas paradis.
 
Uppvisar finländarna en högre brottsfrekvens än svenskarna?
nej: 47,2%
ja: 37,9%
Min kommentar: Finländarna var på 60-talet den absolut största invandrargruppen i landet och föreställningen om att invandrarna är mer brottsbenägna än majoritetsbefolkningen var stark redan då och luftades bl a även under krigsåren när judiska flyktingar ibland framställdes som mer brottsbenägna än svenskarna.
 
Finns det någon latent antisemitism i Sverige?
nej: 70,4%
ja: 21%
 
Utgör judarna en egen ras i Sverige?
nej: ?
ja: 56,2%
Min kommentar: Fortfarande på 1960-talet tänkte många i Sverige i ras och i s k raser.
 
Är det önskvärt att judarna assimileras i Sverige?
nej: 20,5%
ja: 60,8%
Min kommentar: Ännu på 1960-talet upplevdes judarna bredvid romerna och samerna som den minoritet som skilde sig allra mest från majoritetsinvånarna och föreställningen om att både minoriteterna och invandrargrupperna skulle assimileras var mycket stark i 1960-talets Sverige.
 
Några år tidigare (1964) svarade f ö 450 svenska ungdomar (gymnasister) följande på frågan om de någon gång i livet hade interagerat med och talat med:
en svart amerikan: 5-10%
en indier: 5-10%
en same: 5-6%
en subsaharisk afrikan: 2-3%
en japan eller kines: 0,2-0,5%

Om SD:s djurpolitik

SD är fortfarande det enda partiet som (in i det sista) har en valstuga på Stora torget i Karlstad och där SD Värmlands toppnamn Charlie Weimers ibland har befunnit sig, som f ö var den som antagligen åtminstone delvis låg bakom Lars Adaktussons nyligen uppmärksammade hållning och röstningsmönster i abortfrågan i EU-parlamentet då han under flera år var Adaktussons stabschef och ”närmaste man” i Bryssel innan han lämnade KD för SD.
60729254_10156461686410847_6466611749947703296_n.jpg
 
Idag besökte jag för tredje gången under innevarande (EU-)valkampanj SD:s valstuga i Karlstad och blev återigen (d v s för tredje gången gillt) igenkänd av ännu en lokal SD Karlstad-aktivist som jag även tror viskade mitt namn till en annan SD Karlstad-medlem på plats och idag ”upptäckte” jag också av en slump att SD nu verkar ha formulerat en mer avancerad och elaborerad djurpolitik jämfört med tidigare.
60928619_10156461686245847_1349197176412045312_n.jpg
 
SD:s djurpolitiska program verkar genomsyras av idén att Sverige och svenskarna är världens mest djurvänliga land och folk och att dessa ”svenska värderingar” ska exporteras till övriga EU där staterna och människorna implicit inte är särskilt pro-djur. Därför vill SD att allt kött ska märkas med en ursprungslandsbeteckning så att de svenska (köttätande) konsumenterna ska kunna välja att med gott (svenskt) samvete enbart äta djur som har behandlats väl när de väl levde, d v s som har fått växa upp med just svenska pro-djur-värderingar.
61199085_10156461686390847_4548704532099497984_n.jpg
 
I SD:s djurpolitiska program står det så klart också om skäktning, vilket det har gjort i det allmänna partiprogrammet ända sedan 1980- och 90-talen. Skäktning är som bekant förbjudet i Sverige och frågan om kosherslakt och kosherkött är något som SD ända sedan partiet bildades 1988 har varit i det närmaste militant emot, d v s SD har helt enkelt kämpat med ”näbbar och klor” för att Sverige ska fortsätta att upprätthålla förbudet mot skäktning som slaktmetod. Nu verkar SD mest bara mena att kosher- och halalslaktat kött helt enkelt också ska märkas så att konsumenten kan se att just det köttet är importerat liksom från vilket land det är importerat.60888196_10156461686425847_7991844543307710464_n.jpg

Ännu en trist rasstereotyp-skandal inom vänstern

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) skriver om att Ship to Gazas ordförande Jeannette Escanilla som också är kommunikatör vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet samt V-politikern Torbjörn Björlund som är ledamot i Uppsala kommunfullmäktige och f d riksdagsledamot nyligen talade på en demonstration i Uppsala i anslutning till en bild som anspelar på den gamla antijudiska myten att judar äter icke-judiska barn:
60171985_10156437178595847_4309415342645444608_n.jpg
 
”Den 11 maj ägde en demonstration rum i Uppsala mot Israels blockad och bombningar av Gaza. Talare var V-politikern Torbjörn Björlund, ledamot i Uppsala kommunfullmäktige och tidigare riksdagsledamot, samt Jeannette Escanilla, ordförande i svenska Ship to Gaza. Bland banderoller och plakat syntes flera bilder av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, framställd som en vampyr med davidsstjärna i pannan, ätandes palestinska barn. Bildspråket är en direkt parallell till grovt antisemitiska framställningar av ”judar” kända från historien. På sin Facebooksida har Björlund mött kritik:
 
 
Han säger sig där hålla med om att bilden kan ”misstolkas”, men försvarar användandet av den med att den är ”symbolisk för israeliska regimen” och att det är ”frustrerande att det behövs starkare provokationer idag för att mördandet av palestinska barn inte ska falla i glömska”.
 
Björlund uppfattar sig sannolikt som en antirasist. Men en antirasism som på detta sätt tolererar rasistiska framställningar för att de av en eller annan anledning ”behövs” är ingen antirasism och saknar trovärdighet.”
60271929_10156437198690847_2655702266232700928_n.jpg

Om den anti-antisemitiska professorn Geo Widengren och dennes elev professor Jan Hjärpe som till skillnad från sin gamle handledare vittnade till förmån för en antisemit

”Sådan lärare och handledare, sådan student och doktorand”? Nja, i alla fall till synes inte när det gäller Geo Widengren och Jan Hjärpe:
 
”Upptäckte” nyss att professor Jan Hjärpes gamle lärare och handledare vid Uppsala universitet professor Geo Widengren tydligen vittnade i en rättegång mot en svensk antisemit 1947 och vilket ju Hjärpe själv gjorde 1989.
 
Jan Hjärpe är då en pionjär inom den svenska islamforskningen och har i mångt och mycket grundat den moderna svenska islamologin. 1989 vittnade Hjärpe och professor Jan Bergman vid Teologen vid Uppsala universitet till antisemiten Ahmed Ramis förmån när Rami stod åtalad för hets mot folkgrupp p g a dennes dåvarande antisemitiska radioprogram Radio Islam.
 
Den på sin tid uppmärksammade rättegången resulterade i den s k Bergman-affären samt i att ett flertal lärare och forskare vid Teologen i Uppsala sedermera kom att gå ut i offentligheten och försvara Hjärpe och Bergman. Hjärpe hade då själv låtit sig intervjuas av Rami i Radio Islam och han har även låtit publicera sig i den högerextrema tidskriften Fria Ord och idag är Hjärpe ett mycket aktat namn bland alla de i landet som intresserar sig för och studerar och undervisar om islam och om muslimer.
 
Hjärpes gamle lärare och handledare Geo Widengren vittnade 1947 i en rättegång mot Einar Åberg som efter kriget hade kommit att utvecklas och framstå som både Sveriges och Europas ledande antisemitiska propagandist och Rami har också flera gånger uttryckt att han uppskattar Åberg och indirekt ser sig som en en arvtagare till denne.
 
Widengren var professor i religionshistoria vid Uppsala universitet och Jan Bergmans företrädare samt expert på Iran och iranier, d v s han var en s k iranist och f d elev till Sveriges mest berömde iranist H.S. Nyberg. Widengren inkallades som expert under rättegången och sade då att Åberg använde sig av förfalskade Talmud-citat samt spred osanningar om judendomen och om judarna. Rättegången mot Åberg kom att gå till historien då den året därpå resulterade i att Sverige införde lagen om hets mot folkgrupp som ibland också följaktligen kallas Lex Åberg och den förste som dömdes för hets mot folkgrupp var då Åberg.
 
Och nu undrar en ju i sitt stilla (antirasistiska och antifascistiska) sinne vad som hade hänt om Widengren hade vittnat på samma sätt som hans doktorand Hjärpe kom att göra 42 år senare: Hade Åberg dömts då och hade lagen om hets mot folkgrupp kommit till då eller ej?