Kategori: journalister

Sveriges Radios Norgekorrespondent Jens Möller använder felaktigt termen etnicitet om den i Norge mördade adopterade flickan från Kina som möjligen dödades av rasideologiska skäl

Så händer det igen – en svensk journalist vägrar att uttala glosan ras i den hypermilitanta och ultraradikala svenska färgblinda antirasismens namn och denna gång gäller det Sveriges Radios Norgekorrespondent Jens Möller som i P1 Morgon i morse och i direktsändning berättar om den gripne norske högerextremisten som misstänks ha dödat sin syster som är adopterad från Kina och enligt Möller ”på grund av hennes etniska bakgrund”.
 
 
Den mördade 17-åriga adopterade flickan från Kina var då på alla sätt och vis sannolikt en norsk flicka på en etnisk-kulturell nivå:
 
Hon talade sannolikt inte mandarin eller kantonesiska utan nynorska eller bokmål (och dessutom sannolikt flytande), hon bar sannolikt inte ett kinesiskt eller östasiatiskt namn utan ett s k norskklingande nordgermanskt-fornnordiskt, grekiskt-romerskt-antikt eller bibliskt-hebreiskt-judiskt namn (såsom de allra flesta majoritetsskandinaver gör med vissa undantag), hon åt och drack sannolikt samma typ av mat och dryck som andra majoritetsnorrmän brukar inmundiga, hon klädde sig antagligen i samma typ av kläder som andra majoritetsnorrmän brukar bära och hennes värderingar var sannolikt s k majoritetsnorska (d v s s k nordeuropeiskt lutherska värderingar) och hon växte med all sannolikhet upp i en tämligen homogen majoritetsnorsk och borgerlig övre medelklassmiljö o s v, d v s det enda som skilde henne från andra majoritetsnorrmän var sannolikt hennes materiella-visuella utseende och kropp och inget annat, d v s kort och gott ras och därmed borde Möller inte ha sagt att hon kan ha mördats ”på grund av hennes etniska bakgrund” utan på grund av ras och/eller av rasideologiska skäl.

Den svenska vänsterns medier är sannolikt allra bäst vad gäller representation utifrån kön men allra sämst vad gäller raslig, etnisk, religiös och språklig representation

Kajsa Ekis Ekman gör det som inte får göras (och säger väl samtidigt även det som inte får sägas), d v s hon räknar antalet och andelen majoritetssvenskar (eller omvänt antalet och andelen invånare med utomeuropeisk och i praktiken utomvästerländsk bakgrund, för det är ju de handlar om, d v s det är de som är den demografiska subgrupp i den svenska totalbefolkningen som är extremt underrepresenterad i sammanhanget) som både skriver och som det skrivs om i den svenska vänsterns medier och finner att vänstern sannolikt är allra bäst vad gäller representation utifrån kön men allra sämst vad gäller raslig, etnisk, religiös och språklig representation (d v s det som ofta sammanfattas under mångfaldstermen).
 
När SVT gjorde samma sak för bara några år sedan, d v s räknade antalet och andelen majoritetssvenskar liksom antalet och andelen invånare med utomvästerländsk bakgrund som är styrelseledamöter i de svenska företagen så blev det ett ramaskri från både vänster och höger och bland både antirasister och ”sverigevänner” och det talades om att det största public service-företaget SVT präglades av ”rasfixering” o s v. Det hela slutade med att SVT backade, bad om ursäkt och tog tillbaka publiceringen då protesterna var så massiva mot att ”dela upp så här” eller ens ”tänka så här”. Att räkna representation utifrån kön och även att räkna utifrån klass och ålder anses numera vara helt accepterat i Sverige men att räkna raslig, etnisk, religiös och språklig representation anses fortfarande vara i det närmaste detsamma som ”rasism”.
 
Sedan går det ju för övrigt att tänka sig att de konservativa och högerradikala medierna antagligen är allra bäst vad gäller representation utifrån klass, d v s de SD-, AfS-, MED- och NMR-anslutna medierna uppvisar sannolikt den högsta andelen journalister och skribenter som härrör från LO-kollektivet och har arbetarbakgrund.
 
Tyvärr är det nog slutligen så att andelen nyantagna studenter vid de svenska journalistutbildningarna som har någon form av utomvästerländsk bakgrund fortfarande är mycket låg och antagligen inte överstiger 5-7% (andelen invånare med någon form av utomvästerländsk bakgrund uppgår idag till uppemot 20% och bland unga vuxna i ”studentåldern” så handlar det troligen om 25% i vissa ”årsklasser”).
 
 
”97 procent av Dagens ETC:s anställda har helsvensk bakgrund – alla utom en.
 
100 procent av ETC helgs anställda har svensk bakgrund. (Två personer reds. anm.)
 
Detta är anmärkningsvärt. Det får inte vara så att vänsterns dagstidning har en mer etniskt rensad redaktion än SD:s riksdagslistor – men tyvärr är så fallet idag. 33 av 34 anställda som listas i redaktionsrutan är svenskar. Denna homogenitet avspeglas även i tidningens material. För att ta just torsdagstidningen som exempel, så är alla porträtterade i tidningen vita västerlänningar förutom den amerikanska politikern Ocasio-Cortez och en flykting från Irak som i en notis får säga att det är fantastiskt att RFSU ger sexualundervisning till nyanlända.
 
I övrigt är det vita experter, programledare och författare som syns. Samtliga publicerade läsarkommentarer har svenska namn. Och av de senaste månadernas intervjuade kulturpersoner har 9/10 svensk bakgrund och tillhör ofta samhällseliten: Jessica Gedin, Leif GW, Martina Montelius. Det enda undantaget är Theodor Kallifatides! Intet ont om honom – en av våra bästa författare – men är det BLM 1972 vi har att göra med? Det har kommit många nya människor sedan dess! Visst ser det bättre ut bland frilansmedarbetarna och fristående krönikörer – tyvärr blir de ofta inte långvariga.
 
I vänsterns andra tidningar ser det tyvärr likadant ut, om inte ännu sämre. I Arbetet har 17 av 18 fast anställda svensk bakgrund vad jag kan se, i Flamman är det 12 av 13, i Arbetaren 10 av 12 (chefredaktören har finsk pappa) i Fib/K 12/12, Arena 5/6, Internationalen 5/5, Fria Tidningar har ingen redaktionsruta men alla skribenter i senaste numret har svenska namn förutom de översatta texterna från IPS. Nu måste undersökningen tas med en nypa salt då jag inte fått svar från alla skribenterna själva, och namn säger inte allt, men den kan tas som en fingervisning om läget.”

Den vita journalistkåren

Nu när så många är så upprörda över att hela en tredjedel av landets alla journalister bor på Södermalm i Stockholm där hela 1 (en!) procent av totalbefolkningen är journalister (och där endast ca 5% av invånarna har utomeuropeisk bakgrund), och att endast några enstaka journalister är bosatta i miljonprogramsområdena, i bruks- och industriorter och på landsbygden, så skadar det inte att påminna om att enligt Göteborgs universitets stora journalistundersökning så är hela 95% av den svenska journalistkåren inrikes född:

http://www.svt.se/kultur/medier/dar-bor-journalisterna

Endast 2% är så kallade ”andrageneration:are”, d v s de har två invandrade föräldrar, medan 9% antingen har en invandrad far och en infödd mor eller en invandrad mor och en infödd far. Totalt har endast 3% växt upp i ett annat land än Sverige, medan de övriga 2 procenten som är utrikes födda är adopterade eller ankom till Sverige i låg ålder. Uppskattningsvis har ej mer än 1-2% av den svenska journalistkåren någon form av utomeuropeisk bakgrund – d v s den svenska journalistkåren är ytterst vit även vi jämförelse med många andra yrkesgrupper.