Kategori: journalister

Hur många svenska journalister har egentligen någon slags utomeuropeisk bakgrund?

Hur många svenska journalister har egentligen någon slags utomeuropeisk bakgrund?

På s k förekommen anledning har jag på sistone försökt att hitta data och siffror rörande procentandelen svenska journalister som har någon slags utomeuropeisk bakgrund och detta är vad jag har funnit:

På 1990-talet hade runt 10% av alla journalister i landet någon slags utländsk bakgrund – de var antingen födda utomlands eller så hade de en eller två föräldrar som var det. År 2009 hade denna siffra växt till 14% och idag har denna siffra troligen fördubblats sedan 1990-talet – numera har antagligen runt 20% (och i vissa fall såsom på SR uppemot 25%) av Sveriges journalister någon form av utländsk bakgrund utifrån samma definition. Totalt är över 33% av alla invånare i riket numera födda utomlands eller så har de en eller två föräldrar som är det.

Det ska understrykas att i de undersökningar som existerar (och som redovisas här nedan) så framkommer det att de allra flesta journalister som både har utländsk och utomeuropeisk bakgrund är födda och/eller huvudsakligen uppväxta i Sverige och många är både utlandsadopterade (från exempelvis Sydkorea) och blandade eller mixade (d v s de har exempelvis en pappa från Gambia och en majoritetssvensk mamma) samt s k ”andrageneration:are”.

År 1995 visade en enkätundersökning att av de 10 procent journalister som hade någon form av utländsk bakgrund under det året så hade nästan alla bakgrund i Norden eller i Europa och endast 0,2% hade bakgrund utanför Europa.

År 2000 visade ännu en enkätundersökning att andelen journalister med bakgrund utanför Europa hade ökat till 0,5%. 

År 2011 publicerades ytterligare en enkätundersökning som visade att samma andel hade växt till 0,8%.

Därefter verkar det inte finnas några undersökningar av landets journalistkår som vare sig bygger på enkätundersökningar eller registerdata och som har specificerat utomeuropeisk bakgrund men enligt en muntlig uppgift som en SVT-chef meddelade mig år 2015 så handlade det om 2-3% för SVT:s del just under detta år motsvarande ett 60-tal anställda av det årets 2200 SVT-anställda.

Idag år 2021 verkar ingen veta hur stor andelen är, vilket är mycket typiskt för Sverige där i stort sett alla å ena sidan hyllar och är för mångfald samtidigt som å andra sidan i stort sett ingen vill mäta och följa upp mångfalden (utom när det gäller kön och klass), men min kvalificerade gissning säger att det kan handla om 4-5% numera vilket då ska jämföras med att över 20% av hela den svenska totalbefolkningen numera har någon slags utomeuropeisk bakgrund.

andel svenska journalister med någon form av utomeuropeisk bakgrund:

1995: 0,2%

2000: 0,5%

2011: 0,8%

2015: ca 2-3%

2021: ca 4-5%

Journalisten, antirasisten och adoptivpappan Roland Hjelte har gått bort

Journalisten Roland Hjelte har gått bort som anses vara något av den samhällskritiska dokumentärens pionjär i svenska tv-sammanhang. Hjelte kom f ö även att adoptera flera barn från Sydkorea tillsammans med sin dåvarande fru Gudrun som också hon var journalist.


Hjelte har inte minst skrivit in sig i den svenska antirasismens (medie)historia genom att år 1962 ligga bakom dokumentärerna ”Främling i folkhem” och ”Färgad i folkhem” (och i båda fallen tillsammans med Karl-Axel Sjöblom), vilka var de första tv-programmen någonsin som handlade om dåtidens svenska arbetskraftsinvandrares respektive svarta och icke-vita invandrares prekära situation.


Särskilt dokumentären ”Färgad i folkhem”, som sändes på tv den 12 februari 1962, skrev svensk mediehistoria då den innebar att icke-vita och svarta erfarenheter och röster fick komma till tals i sin egen rätt för första gången i den svenska offentligheten.


”Färgad i folkhem” kan i efterhand sägas ha blivit en vändpunkt vad gällde förståelsen för och insikten om att rasdiskriminering även förekom i Sverige att döma av de dåtida kommentarerna och recensionerna i pressen.
I programmet annonserade exempelvis reportern Karl-Axel Sjöblom efter ett rum åt en svart afrikansk SIDA-gäststudent med hjälp av den metod som idag skulle kallas situation testing eller praktikprövning, det vill säga det var Sjöblom som stod bakom annonsen för att testa förekomsten av rasdiskriminering. Det kom också många positiva svar men när det visade sig att det handlade om en ”färgad” student var alla tidigare lediga rum plötsligt uthyrda.


Det framgick även i samma dokumentär att i den svenska handelsflottan så slapp vita svenska sjömän att dela hytt med ”färgade” kollegor från bl a Kina och Filippinerna enligt Sjöfolksförbundets ordförande som öppet och ohämmat hänvisade till att ”de har olika vanor och religioner” i tv-programmet.


Aftonbladets Gunnar Rosell framställde filmen som ”en salva utan dess like” och menade att det var det ”främsta inslaget hittills i vår unga televisionshistoria” samt varnade svenska folket genom att skriva ”håll i er ordentligt i karmstolarna ni som i kväll sitter framför TV-apparaterna”.
Programmet följdes upp med ett så kallat estradsamtal om svensk rasism i Lars Bobergs tv-program ”I brännpunkten” en vecka senare och när Expressen i slutet av året sammanfattade det svenska tv-året listades dokumentären bland andra tv-inslag med den lakoniska kommentaren ”vi fick en knäck den 12 februari”.

Erik Eriksson som rapporterade på plats under Saigons fall och evakuering 1975 har avlidit

Journalisten och författaren Erik Eriksson har gått bort vars rapportering spelade en viktig roll under Vietnamkriget och inte minst när USA slutgiltigt lämnade Vietnam 1975, vilket Sigurd Glans påminner om i sin ”runa” i dagens DN (som också berättar om vad som hände när Jane Fonda besökte Stockholm och gick i samma demonstrationståg som de svenska vänsteraktivisterna):

”I Sverige kunde först Aftonbladets läsare, sedan SVT:s tittare ta del av vad han upplevde på den nordvietnamesiska sidan där hela städer utplånades av USA:s bomber. Den amerikanska tv-publiken kunde slutligen genom den svenske reportern i CBS ta del av truppernas slutliga reträtt via Saigon. De amerikanska reportrarna hade också gett sig av.”

År 2012 publicerade Eriksson mastodontromanen ”Men fåglarna sjunger om natten” som handlar om extremhögern och nazisterna på Lidingö och som var direkt inspirerad av min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” där jag namngav 28 000 svenskar som en gång hade varit nazister och högerextremister varav en del just bodde på Lidingö. Eriksson publicerade också artiklar i Norrtelje Tidning om extremhögern i Roslagen, som använde sig av min bok som källa.

GP:s Johan Werkmäster skrev följande om Erikssons roman, som delvis var självbiografiskt baserad:

https://www.gp.se/kultur/erik-eriksson-konsten-att-dö-i-april-men-fåglarna-sjunger-om-natten-1.626290

”I den drygt 400 sidor tjocka volymen Men fåglarna sjunger om natten – första delen i en planerad romanserie kallad Sagan om vår nya tid – finns samma utgångspunkt, men här fördjupar och breddar Eriksson sin återgivning av nazismens grepp om det till synes välmående villasamhället som han själv växte upp i. Hösten 1941 är huvudpersonen Johan Steiner 13 år och har just börjat i Lidingö läroverk.

Att han har en judisk pappa har han knappt reflekterat över förut men nu blir han allt oftare påmind därom, bland annat av brunskjortade medlemmar i skolans nazistförening. Men efter Hitlers död är det som om det aldrig har funnits några nazister i Sverige. De håller tyst om och döljer vad de sysslat med; den som försöker avslöja dem råkar illa ut. Romanen utspelar sig under åren 1941-1953, till stor del på Lidingö men också i centrala Stockholm och i trakterna kring Grisslehamn i Roslagen.

Här finns dofter av stad och land, bilder från en både idyllisk och skrämmande tid som inte ligger särskilt långt tillbaka. I det trygga folkhemmet finns skräck och fasor; klasskillnaderna består i det begynnande välfärdssamhället. Johan kommer från fattiga förhållanden men hankar sig målmedvetet fram, studerar historia, längtar ut i världen och vill bli journalist.”

Sveriges Radios ledning fortsätter att försvara sin linje att de icke-vita journalister som skrev under uppropet ”Vems SR?” inte längre anses kunna rapportera om frågor om rasism

I skuggan av den senaste tidens hårda kritik av public service och fr a av SVT som anses lägga sig platt för SD och sedan gömma sig bakom talet om opartiskhet har de icke-vita journalister på SR som undertecknade ”Vems SR?”-uppropet straffats på olika sätt.

DN:s Agnes Laurell skriver idag om att de SR-journalister som författade och undertecknade den gångna sommarens ”Vems SR?”-upprop har drabbats av repressalier. SR:s ledning försvarar dock att undertecknarna har fått byta arbetsuppgifter eller omplacerats och att de inte längre får bevaka och rapportera om frågor som rör representation, mångfald och rasism då SR:s ledning menar att uppropet är kopplat till BLM-rörelsen samt att uppropet kräver kvotering av icke-vita. SR:s ledning hänvisar till att ett antal högertidningar och högerdebattörer har hävdat att uppropet är en del av BLM-rörelsen och att ”vanligt folk”, d v s ”svensson”-radiolyssnarna därför också tror det.

Uppropets båda initiativtagare Palmira Koukkari Mbenga och Maya Abdullah tillbakavisar dock ledningens påståenden och har även stöd av DO i frågan. Det ska påminnas om att de SR-journalister som var engagerade i MeToo-rörelsen aldrig drabbades av några efterverkningar och dessutom har inte alla som har skrivit under ”Vems SR?”-uppropet drabbats av repressalier: Igår trädde Edgar Mannheimer fram i Journalisten som den ende vite mannen på SR som undertecknade uppropet och berättade att ingenting hade hänt honom och att han hade fått fortsätta att bl a rapportera om BLM-rörelsen fram tills igår när han just trädde fram i Journalisten (https://www.journalisten.se/nyheter/han-skrev-under-uppropet-pa-sr-men-fick-inga-restriktioner):

”Journalister på Sveriges Radio som skrivit under uppropet ”Vems SR?” får inte rapportera om vissa ämnen och vissa av dem har fått byta arbetsuppgifter.”

”Det var i höstas som flera medarbetare på Sveriges Radio skrev under protestuppropet ”Vems SR?”. Uppropet, som vittnar om rasism och diskriminering på Sveriges Radio, fick stor spridning och några av personerna bakom texten berättade också om sina upplevelser i ett DN-reportage.

Sedan dess har flera av undertecknarna fått begränsningar i vilka ämnen de får bevaka och vissa personer har fått andra arbetsuppgifter, något som Journalisten var först att rapportera om. Hur begränsningarna ser ut varierar mellan olika medarbetare, till exempel rör det sig om reportrar som inte får rapportera om Black lives matterrörelsen, BLM, eller frågor som rörelsen driver.

DN har sökt Sveriges Radios vd Cilla Benkö, men har blivit hänvisade till biträdande programdirektör Olov Carlsson.

– Om du tydligt tar ställning i en sakfråga så kan du inte bevaka den. Du är fri att nyttja din yttrandefrihet och du får engagera dig i vad du vill, men vi som arbetsgivare behöver ha en dialog om vilka frågor du då inte kan bevaka utefter att du har engagerat dig i de frågorna, säger Olov Carlsson och fortsätter:

– För att vi ska kunna följa vårt sändningstillstånd med staten har vi tydliga regleringar i våra kollektivavtal och i våra interna policyer. Men vi gör så klart individuella bedömningar utifrån uppdrag och hur enskilda agerat inom ramen för uppropet.

Palmira Koukkari Mbenga och Maya Abdullah som är två av initiativtagarna till uppropet, säger att uppropet handlar om Sveriges Radios journalistik, representationen bland anställda samt arbetsmiljön.

– Vi tar inte ställning i några kontroversiella frågor, inte heller några specifika sakfrågor som delar av den globala, löst sammansatta BLM-rörelsen driver. Det är oerhört tydligt för oss, säger Palmira Koukkari Mbenga. Maya Abdullah fortsätter:

– Jag känner mig hundraprocentigt trygg i att vi har hållit oss inom ramarna för vår opartiskhet och vår trovärdighet är inte skadad. Det enda vi har gjort är att vi har lyft saker som borde vara är självklara att diskutera öppet som journalister.

Sveriges Radios Olov Carlsson gör dock en annan tolkning av innehållet i uppropet.

– Jag kan konstatera att BLM nämns i uppropet på flera ställen, dessutom uppfattas det av omvärlden och av andra som att det är en del av BLM. Framför allt är det hur publiken och allmänheten uppfattar det som en del av BLM-rörelsen, säger han.

Menar du att det är publikens tolkning som avgör om de är oberoende eller inte?

– Ja, och i det här fallet är det ingen tvekan. Det har varit ett antal ledarsidor och debattörer som har varit ute och reagerat på detta, och uppfattat det precis på det sättet som vi har anledning att tolka det också. Det här är ingen gissningstävling utan det är väldigt tydligt.

Flera personer som skrivit under uppropet har också fått begränsningar vad gäller att rapportera om frågor som representation, kvotering och positiv särbehandling eftersom SR anser att uppropet ställer sådana krav. Något som både Maya Abdullah och Palmira Koukkari Mbenga ställer sig frågande till.

Tidningen Journalisten har låtit Diskrimineringsombudsmannen läsa uppropet ”Vems SR?” och enligt DO förekommer det i texten inga krav på kvotering.

– Vi gör en annan bedömning, det finns ett antal saker i det här som är bekymmersamt juridiskt.

Det är dels att vi uppfattar att uppnå de krav som finns i uppropet skulle vi inte kunna göra utan att faktiskt kvotera in människor, säger Olov Carlsson på Sveriges Radio. Maya Abdullah säger att Sveriges Radios tolkning är ytterligare ett bevis på några av uppropets centrala budskap.

– Det enda vi kräver är att SR gör transparenta, icke-diskriminerande, kompetensbaserade rekryteringar. Att SR tolkar det som att de måste kvotera in rasifierade, säger mycket om synen på rasifierade journalisters och chefers kompetens och kvalifikationer. Vår kompetens osynliggörs. Det är med den här typen av argument som kvinnor historiskt sett uteslutits, och delvis fortfarande utesluts, från att delta i samhälls- och arbetslivet på lika villkor som män.”

Till minne: Anders Thunberg

Magnus Ranstorp, Sameh Egyptson, Carina Hägg och jag har skrivit en nekrolog i DN över den i höstas bortgångne journalisten och författaren Anders Thunberg tillsammans med Anders bror Torsten. Det vi fyra har gemensamt är då att vi alla var vänner till Anders ”på varsin kant” som det heter och för min egen del var Anders förutom en vän en outsinlig källa till kunskap om Sverige under Andra världskriget.

”Anders Thunberg, Stockholm, har gått bort i en ålder av 80 år. Han efterlämnar brodern Torsten Thunberg.”

https://www.dn.se/familj/till-minne-anders-thunberg

”Vi konstaterar med sorg i våra hjärtan att vår gemensamma vän, journalisten och författaren Anders Thunberg nyligen har gått bort efter en tids sjukdom. Anders var en sann journalist och medmänniska som var intresserad av allt och talade med alla. Han använde sin djupa kunskap i en mängd olika frågor för att försöka överbrygga många motstridiga läger och utan att ta ställning vilket reflekterade hans alltid lika kloka och balanserade personlighet.

Frågan om sambandet mellan religion och politik var inte minst ett intresse som han odlade under och även efter sitt yrkesliv och som vi alla delade med honom. Anders besatt en djup kunskap i denna numera dagsaktuella fråga som han hade tillägnat sig i yrket men också via levd erfarenhet och han hade genom åren samlat på sig ett imponerande nätverk av kontakter.”

(…)

”Anders arbetade som journalist på bland annat Dagbladet i Sundsvall, Nya Norrland i Sollefteå, Arbetarbladet i Gävle och Aftonbladet. Han blev känd för sina livfulla reportage i Sveriges Radio som utrikeskorrespondent i bland annat Italien, Grekland, Turkiet och Norge.”

(…)

”År 2009 gav Anders ut boken ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” som fortfarande är något av en bibel för alla som intresserar sig för krigsårens Stockholm och Sverige. Vi är tacksamma för allt som Anders gjorde för oss alla som kände honom. Han var omtänksam, sympatisk, generös och gästfri och hans minne kommer att leva kvar länge bland oss. Vila i frid vår vän Anders – du är mycket saknad!

Magnus Ranstorp, forskare vid Försvarshögskolan

Sameh Egyptson, forskare vid Lunds universitet

Tobias Hubinette, forskare vid Karlstads universitet

Carina Hägg, tidigare riksdagsledamot

Torsten Thunberg”

Om den fortsatta högerradikaliseringen av ”gammelmedia”

Det heter ibland att saker och ting oftast börjar i Skåne och Sydsverige (utom nazismen som började i Värmland) och vad gäller den pågående högerradikaliseringen av s k gammelmedia/mainstreammedia-tidningar så är det onekligen så när Skånetidning efter Skånetidning väljer att kolportera de högerpopulistiska och högerextrema diskurserna och analyserna såsom Skånska Dagbladet och Kristianstadsbladet och tyvärr gäller det alltmer skåningarnas ”flaggskeppstidning” Sydsvenskan och inte minst dess ledarskribent Mats Skogkär.

101957630_10157552502570847_6636735391657361408_n

En av Sveriges mest framträdande antinazistiska och antirasistiska pennor och röster journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink fortsätter idag att fantisera och fabulera om att det var just hon som för första gången hittade att Ingvar Kamprad hade varit nazist

DN uppmärksammar att en av Sveriges mest framträdande antinazistiska och antirasistiska pennor och röster idag fyller 55 år – d v s journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink.
Åsbrink DN 200501.jpg
 
Dock är det trist att Åsbrink för femtioelfte gången i rad hävdar att det var hon som tog Kamprads ”skalp”.
 
Det var då jag som gjorde det på samma sätt som att jag har tagit närmast otaliga SACO-, överklass-, elit-, övreskikts-, kändis- och socialgrupp 1-svenskars ”skalper” ända sedan 90-talet och om det hade existerat en slags skalpjakttävling utifrån definitionen att spåra upp, hitta, avslöja och ”hänga ut” mäktiga, förmögna och kända svenskar som någon gång i livet har varit högerextremister så är jag fortfarande den ohotade vinnaren i landet, som med all sannolikhet sitter på allra flest jakttroféer på min (miljonprogramsområdeslägenhets)vägg därhemma.
 
Detta är så klart inget annat än hämningslöst och måhända fullständigt osympatiskt och oklädsamt skryt och skrävel men icke desto mindre sanningen och jag har t o m svårt att peka ut ens några konkurrenter i sammanhanget om jag ska vara helt ärlig vad gäller namn som ens kan tänkas hota min guldplats och topplacering.
 
Visst har jag också haft fel ibland – jag misstog mig på VAM-ledaren Christopher Rangnes ”brorsa” (han var då inte basist i vit makt-bandet Division S), jag hade fel om en högerextrem greves pappas investeringar (han ägde ett annat storföretag, visade det sig), jag kanske sade någon gång till någon ”i fyllan och villan” att ”Sickan” Carlsson kanske hade hängt i högerradikala kretsar (det stämmer då ej vad jag vet i alla fall), jag missade en gång existensen av en utomäktenskaplig dotter till en direktör (liksom existensen av dennes älskarinna – ett s/larvigt misstag men den svenska pryda, patriarkala och heteronormativa folkbokföringen är ju som den är s a s), jag tog fel på en pro-nazitysk Bernadotte-prins (tror jag i varje fall och det händer att jag funderar på det än idag, d v s om jag verkligen hade rätt eller fel), jag har stavat en viss högerextrem professors namn fel (vilket inte är okej så klart) och jag har missat flera exakta datum (t ex när en viss advokat betalade in sin medlemskontingent till ett visst nazistparti, när en viss SS-svensk fick barn med en viss s k folktysk flicka, som jag tror var s k underårig dessutom, eller när en viss person deltog på en viss demonstration) – men oftast har jag ändå haft rätt när åren har gått och uppgifter har kunnat kollas och bekräftas i efterhand.
 
Jag må inte på något sätt vara maskulin och macho, jag är inte på något sätt någon s k casanova och donjuan eller en predatorisk man som gränslöst och med fullständig självklarhet tar för sig av, äger och slukar världen så länge han lever och vare sig det handlar om stiliga titlar, höga löner, kvinnor, pengar, tillgångar, fina adresser eller statusjobb utan i stället lever jag i texternas, historiens och fiktionens värld som också inbegriper arkivens och bibliotekens värld men ibland måste även sådana män som jag få hävda sig även om det utan tvivel ter sig löjligt och patetiskt när just sådana (löjliga och patetiska) män som jag gör det som hellre lägger tusentals kronor på operabesök i stället för att partaja och springa på nattklubbar och fester, som hellre läser en viss författares nya diktsamling i stället för att läsa om en ny mobiltelefons- eller bilmodell, som hellre spenderar hela lördagen på ett arkiv eller bibliotek i stället för att ”softa” och ”chilla” på något ”hippt” café eller någon ”hype:ad” bar på stan, som hellre besöker en fullständigt nedgången östeuropeisk gammal belle époque-stad i stället för att åka till Karibiens, Thailands eller Spaniens stränder och som hellre lyssnar på Sjostakovitj i stället för att höra på den senaste innepodden.
 
Åsbrink har då om och om igen – i föredrag efter föredrag, i intervju efter intervju, i text efter text och i samtal efter samtal – skrutit och skrävlat om att hon är den som hittade att världens rikaste fascist (och därtill en av världens rikaste människor någonsin i världshistorien när han var vid liv) bredvid möjligen de amerikanska bröderna Koch, tysken Göring och japanen Sasakawa (OBS: jag vågar mig då inte på att gissa vad gäller italienarna) en gång var medlem
i Nationalsocialistiska arbetarepartiet/Svensk socialistisk samling, d v s han var en s k lindholmsnazist innan han blev fascist och medlem i Svensk opposition/Nysvenska rörelsen.
 
SANNINGEN är då den att det var jag som hittade denna uppgift i dåvarande Säpos (d v s Allmänna säkerhetstjänsten) arkiv många år innan Åsbrink gjorde det och det var en annan journalist och författare – Thomas Sjöberg – som offentliggjorde denna uppgift långt före Åsbrink i sin bok ”Ingvar Kamprad och hans IKEA” från 1998.
 
Jag har ställt frågan tidigare till Åsbrink och jag ställer den igen än en gång mot bakgrund av dagens födelsedagsgratulation på DN:s familjesida samtidigt som jag naturligtvis inte har några problem att erkänna att hon är en glödande antifascist och antirasist såsom både jag själv och Thomas är:
 
Hur genomfräck, nedrig och oärlig kan en visserligen uppburen, hyllad och radikal antinazistisk författare egentligen vara?

Idag hade den legendariske journalisten och författaren Jan Olof ”Jolo” Olsson fyllt 100 år om han hade levt idag

DN Kultur och DN:s Kurt Mälarstedt påminner idag om att Jan Olof ”Jolo” Olsson hade fyllt 100 år om han hade levt idag:
91605819_10157316108525847_7652566788625924096_o.jpg
 
”Jolo” var då sin tids mest produktive journalist och författare innan han gick bort i tämligen utarbetat tillstånd vid 54 års ålder och hans allra sista text handlade om den gamle anarkisten Anton ”Amaltheamannen” Nilsson.
AMAL.jpg
 
En av ”Jolos” mest kända böcker är ”1914”, som gavs ut 1964 och som nytrycktes för bara några år sedan. Boken handlar om Österrike-Ungern och upptakten till Första världskriget och det var den boken som gjorde att jag själv blev ”biten” av Centraleuropa när jag lånade den på Stadsbiblioteket i Motala och läste den någon gång under mellanstadiet.

Sveriges Radios Norgekorrespondent Jens Möller använder felaktigt termen etnicitet om den i Norge mördade adopterade flickan från Kina som möjligen dödades av rasideologiska skäl

Så händer det igen – en svensk journalist vägrar att uttala glosan ras i den hypermilitanta och ultraradikala svenska färgblinda antirasismens namn och denna gång gäller det Sveriges Radios Norgekorrespondent Jens Möller som i P1 Morgon i morse och i direktsändning berättar om den gripne norske högerextremisten som misstänks ha dödat sin syster som är adopterad från Kina och enligt Möller ”på grund av hennes etniska bakgrund”.
 
 
Den mördade 17-åriga adopterade flickan från Kina var då på alla sätt och vis sannolikt en norsk flicka på en etnisk-kulturell nivå:
 
Hon talade sannolikt inte mandarin eller kantonesiska utan nynorska eller bokmål (och dessutom sannolikt flytande), hon bar sannolikt inte ett kinesiskt eller östasiatiskt namn utan ett s k norskklingande nordgermanskt-fornnordiskt, grekiskt-romerskt-antikt eller bibliskt-hebreiskt-judiskt namn (såsom de allra flesta majoritetsskandinaver gör med vissa undantag), hon åt och drack sannolikt samma typ av mat och dryck som andra majoritetsnorrmän brukar inmundiga, hon klädde sig antagligen i samma typ av kläder som andra majoritetsnorrmän brukar bära och hennes värderingar var sannolikt s k majoritetsnorska (d v s s k nordeuropeiskt lutherska värderingar) och hon växte med all sannolikhet upp i en tämligen homogen majoritetsnorsk och borgerlig övre medelklassmiljö o s v, d v s det enda som skilde henne från andra majoritetsnorrmän var sannolikt hennes materiella-visuella utseende och kropp och inget annat, d v s kort och gott ras och därmed borde Möller inte ha sagt att hon kan ha mördats ”på grund av hennes etniska bakgrund” utan på grund av ras och/eller av rasideologiska skäl.

Den svenska vänsterns medier är sannolikt allra bäst vad gäller representation utifrån kön men allra sämst vad gäller raslig, etnisk, religiös och språklig representation

Kajsa Ekis Ekman gör det som inte får göras (och säger väl samtidigt även det som inte får sägas), d v s hon räknar antalet och andelen majoritetssvenskar (eller omvänt antalet och andelen invånare med utomeuropeisk och i praktiken utomvästerländsk bakgrund, för det är ju de handlar om, d v s det är de som är den demografiska subgrupp i den svenska totalbefolkningen som är extremt underrepresenterad i sammanhanget) som både skriver och som det skrivs om i den svenska vänsterns medier och finner att vänstern sannolikt är allra bäst vad gäller representation utifrån kön men allra sämst vad gäller raslig, etnisk, religiös och språklig representation (d v s det som ofta sammanfattas under mångfaldstermen).
 
När SVT gjorde samma sak för bara några år sedan, d v s räknade antalet och andelen majoritetssvenskar liksom antalet och andelen invånare med utomvästerländsk bakgrund som är styrelseledamöter i de svenska företagen så blev det ett ramaskri från både vänster och höger och bland både antirasister och ”sverigevänner” och det talades om att det största public service-företaget SVT präglades av ”rasfixering” o s v. Det hela slutade med att SVT backade, bad om ursäkt och tog tillbaka publiceringen då protesterna var så massiva mot att ”dela upp så här” eller ens ”tänka så här”. Att räkna representation utifrån kön och även att räkna utifrån klass och ålder anses numera vara helt accepterat i Sverige men att räkna raslig, etnisk, religiös och språklig representation anses fortfarande vara i det närmaste detsamma som ”rasism”.
 
Sedan går det ju för övrigt att tänka sig att de konservativa och högerradikala medierna antagligen är allra bäst vad gäller representation utifrån klass, d v s de SD-, AfS-, MED- och NMR-anslutna medierna uppvisar sannolikt den högsta andelen journalister och skribenter som härrör från LO-kollektivet och har arbetarbakgrund.
 
Tyvärr är det nog slutligen så att andelen nyantagna studenter vid de svenska journalistutbildningarna som har någon form av utomvästerländsk bakgrund fortfarande är mycket låg och antagligen inte överstiger 5-7% (andelen invånare med någon form av utomvästerländsk bakgrund uppgår idag till uppemot 20% och bland unga vuxna i ”studentåldern” så handlar det troligen om 25% i vissa ”årsklasser”).
 
 
”97 procent av Dagens ETC:s anställda har helsvensk bakgrund – alla utom en.
 
100 procent av ETC helgs anställda har svensk bakgrund. (Två personer reds. anm.)
 
Detta är anmärkningsvärt. Det får inte vara så att vänsterns dagstidning har en mer etniskt rensad redaktion än SD:s riksdagslistor – men tyvärr är så fallet idag. 33 av 34 anställda som listas i redaktionsrutan är svenskar. Denna homogenitet avspeglas även i tidningens material. För att ta just torsdagstidningen som exempel, så är alla porträtterade i tidningen vita västerlänningar förutom den amerikanska politikern Ocasio-Cortez och en flykting från Irak som i en notis får säga att det är fantastiskt att RFSU ger sexualundervisning till nyanlända.
 
I övrigt är det vita experter, programledare och författare som syns. Samtliga publicerade läsarkommentarer har svenska namn. Och av de senaste månadernas intervjuade kulturpersoner har 9/10 svensk bakgrund och tillhör ofta samhällseliten: Jessica Gedin, Leif GW, Martina Montelius. Det enda undantaget är Theodor Kallifatides! Intet ont om honom – en av våra bästa författare – men är det BLM 1972 vi har att göra med? Det har kommit många nya människor sedan dess! Visst ser det bättre ut bland frilansmedarbetarna och fristående krönikörer – tyvärr blir de ofta inte långvariga.
 
I vänsterns andra tidningar ser det tyvärr likadant ut, om inte ännu sämre. I Arbetet har 17 av 18 fast anställda svensk bakgrund vad jag kan se, i Flamman är det 12 av 13, i Arbetaren 10 av 12 (chefredaktören har finsk pappa) i Fib/K 12/12, Arena 5/6, Internationalen 5/5, Fria Tidningar har ingen redaktionsruta men alla skribenter i senaste numret har svenska namn förutom de översatta texterna från IPS. Nu måste undersökningen tas med en nypa salt då jag inte fått svar från alla skribenterna själva, och namn säger inte allt, men den kan tas som en fingervisning om läget.”