Kategori: John Howard Griffin

Om spåren av en svensk John Howard Griffin

Jag har nu och idag ägnat alltför många timmar åt att förgäves hitta det reportage i en svensk veckotidning (ibland står det i svensk tv, men jag tror ändå att det handlade om en svensk veckotidning) som antagligen publicerades i maj 1963 och som handlade om att en vit svensk manlig journalist hade ”klätt ut” sig och iscensatt sig själv som svart amerikan under en vecka i dåtidens Stockholm.
 
Det finns då spår av denna svenska version av den vite amerikanske journalisten John Howard Griffins ”sociala experiment” att just ha gjort det, vilket han sedan berättade om i sin på sin tid världsberömda bok ”Black like me” från 1961 (som galet nog fick titeln ”Svart som en n-gg-r” på svenska) och bland annat i form av en insändare och av en längre kritisk artikel som var författad av den svarte amerikanske journalisten William Caldwell.
 
Jag har gått igenom Se, Allers, Hemmets Journal, Idun-Veckojournalen, Året Runt och Ica-Kuriren men hittar då inga spår av detta reportage.
1963.jpg
 
Caldwells kritik gick f ö dels ut på att den vite svenske journalisten i stället borde ha talat med och intervjuat några av de svarta amerikanska invandrare som bodde och befann sig i Stockholm med omnejd på den tiden och dels menade han att journalisten potentiellt kunde ha ställt till med ännu mer skada och därmed ”skapade problem som aldrig existerat”. Inte minst handlade det om det faktum att den vite svenske journalisten skrev utförligt om hur vita svenska kvinnor hade attraherats av honom på ett annat sätt än när han inte var utklädd:
 
”Hade han gjort detta, hade han förstått att han inte behövde ägna en så stor del av artikeln åt förhållandet mellan mörkhyade män och ljusa kvinnor. Han påstod nämligen att hans nya hudfärg inbringade honom större uppmärksamhet och flera kärleksfulla blickar än han någonsin hade fått innan han bytte ras. Det är intressant, att journalisten aldrig tycks ha ägnat en tanke åt varför han ansågs vara mera attraktiv.”
 
Caldwell frågade sig även vad som hade hänt om en svart person hade iscensatt sig som vit och socialiserat med vita invånare i de europeiska kolonierna och bosättarstaterna i exempelvis Afrika och om det ens hade varit meningsfullt som en metod för kunskapsinhämtning och han skrev vidare följande om den vite journalistens temporära rasperformativa erfarenhet:
 
”Om en N hade skrivit den artikeln kunde han aldrig innerst inne tänka att i morgon kan jag gå hem, ta en dusch, ändra färg, befria mitt sinne från svärtan och gå ut på gatorna igen, med blå ögon och ljus hy.”
 
Slutligen nämnde Caldwell att även i Stockholm hade svarta och icke-vita invandrare alltmer börjat hälsa på varandra på offentliga platser liksom i bland annat Paris och London, vilket kan tolkas som ett av de allra första vittnesmålen om att en icke-vit svensk gemenskap och subjektivitet höll på att formeras redan under 1960-talet eller åtminstone ett embryo till en sådan.
 
”… den blick de utväxlar med sina färgade bröder och som säger ”Hej, hur känns det att vara en del av den vite mannens börda?” De ler utan att säga något, när de passerar varandra – det behövs inga ord. Antingen de är afrikaner, västindier, indier, araber eller amerikanska N har de instinktivt i sig sedan födseln, att de och andra av deras hudfärg har samma problem, att vara färgad i en inte alltid så civiliserad vit värld.”
 
Nästan alla icke-vita invandrare i Stockholm och i Sverige var då män och fr a unga män i början av 1960-talet och totalt handlade det om cirka 1500 invandrare som hade ursprung utanför Europa varav kanske 600 bodde i Stockholmsområdet.