Kategori: Jan Guillou

Jan Guillou undanhåller sin egen roll i att ha relativiserat SD i sin nya roman “Slutet på historien”

Therese Erikssons anmälan i dagens SvD av sista delen i Jan Guillous självbiografiskt färgade romansvit Det stora århundradet – “Slutet på historien” – uppmärksammar bl a SS-veteranen Harald som i den avslutande delen återvänder hem till Sverige från Argentina, dit han flyttat efter kriget, och den roll han tilldelas i romanen i relation till SD påminner åtminstone mig om Guillous egen skuld till att genom åren ha relativiserat och ”stöttat” SD:

 

JG.jpg

”Den gamle nazisten Harald, bildad och korrekt, utlöser som sagt inga större politiska konflikter i familjen Lauritzen. I stället får han i ”Slutet på historien” funktionen av en fingervisning om framtiden; han avfärdar pajaserna i Ny Demokrati, men ser hopp om god ideologisk återväxt hos de unga Sverigedemokraterna.”

 

 

På 1990-talet, när jag arbetade på Expo, besökte Guillou Expos redaktion som då vare belägen i en nedgången och trång källarlokal på Lundagatan i Stockholm och som då bara bestod av mig själv och ytterligare en person. I Stieg Larssons Millenium-trilogi, som ju handlar om Expo, får f ö de 100-tals miljoner läsarna runtom i världen veta att Lisbeth Salander växte upp på Lundagatan 41 och i barndomslägenheten bor hennes asiatiska flickvän Miriam Wu och det är så klart inte en slump att Stieg valde att använda sig av just denna adress men däremot är det en gåta för mig varför Stieg valde att ”tilldela” Salander en asiatisk flickvän.

 

 

Guillou var märkbart fascinerad av oss unga antifascister som entusiastiskt och ”entreprenöriellt” hade dragit igång och drev tidskriften som ständigt hade ont om pengar (det var då jag som drog in pengarna till dåtidens Expo genom att ständigt sälja researchmaterial och information och fakta om den svenska extremhögern till medierna) och fr a var han fascinerad av vår förmåga att kunna kartlägga dåtidens svenska naziströrelse inklusive SD.

 

 

Tyvärr valde dock Guillou, efter att ha besökt oss på Expo, att skriva en krönika i Aftonbladet som framställde dåtidens skinnskallar, vilka ofta var medlemmar i SD, som vilsna pojkar (och underförstått som ”våra grabbar”, d v s som majoritetssvenskarnas söner som mest bara var lite förvirrade) som inte utgjorde något större politiskt hot och 2009 valde Guillou att skriva ett antal artiklar om SD i Aftonbladet som antagligen spelade en rätt så stor roll för att normalisera partiet och som därmed möjliggjorde för SD att för första gången ta sig in i riksdagen 2010.

 

 

Återigen gör Guillou m a o sig skyldig till revisionism i sin romansvit Det stora århundradet – tidigare har Guillou felaktigt hävdat att den svenska överklassen och borgerligheten inte visste någonting om att judarna massdödades av nazisterna under kriget (vilket då inte stämmer, d v s det är en lögn) och vilket möjligen avspeglar Guillous egen pro-nazityska överklassfamiljs minne av krigsåren (se bl a https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/08/31/jan-guillou-extremhogern-vanstern) liksom dennes agenda att i 70-talsvänsterns anda vilja framställa tyskarna som de minsta bovarna och Brittiska imperiet och USA som de största bovarna i romansviten.

 

Jan Guillou har möjligen inspirerats av SS-veteranen Thorolf Hillblad i sin nya roman

Nu har Jan Guillou efter ett decennium avslutat sin mastodontromanserie Det stora århundradet som till stora delar handlar om hans egen släkts 1900-talshistoria (för den som är ”nyfiken” på Guillous högerextrema familjebakgrund – se https://tobiashubinette.wordpress.com/2015/06/15/jan-guillou-hogerextremism):
 
I dagarna kommer nu den tionde och sista romanen ”Slutet på historien” ut som inte minst handlar SS-veteranen Harald Lauritzen som efter kriget lämnade Europa för Latinamerika och Peróns Argentina vilket ett flertal svenska SS-soldater just gjorde.
 
Förlagan till Harald står antagligen att finna i Thorolf Hillblad som ofta besökte Sverige på 1990- och 2000-talen och fram till sin bortgång (i Idaho i USA) 2012.
 
Hillblad var under kriget s k Kriegsberichter i 1. SS-Panzer-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler (ibland ”kärvänligt” kallad LAH) och deltog i att smuggla nazistiska krigsförbrytare till Argentina på 1940- och 50-talen såsom bl a österrikaren Josef Schwammberger och därefter blev han bl a (svensk)amerikanska Greyhounds och även Sheratons generalagent/direktör i Argentina.
 
Hillblad fortsatte att efter kriget vara aktiv inom den internationella/västerländska extremhögern – han var bl a skribent för tyskspråkiga Nation Europa och vid minst två tillfällen besökte han Auschwitz och engagerade sig för den s k historierevisionismen.
 
Den 11 september 1998 besökte Hillblad Sverige för ett sista större s k ”get together”-möte med flera av de på den tiden ännu levande svenska SS-veteranerna som enligt uppgift avslutades med en hejdundrande s k ”fyllefest” på Blå Porten (många av de svenska SS-”gubbarna” kunde då som gamla s k ”frontsvin” ”supa” rejält förutom av några av dem också var närmast osannolika s k ”kvinnokarlar”/”casanovor” och flera av dem passade då på att göra det just rejält i goda Alte Kameradens lag denna septemberkväll på Djurgården i Stockholm).
 
År 1998 levde fortfarande ca 40 svenska SS-veteraner men idag lever bara en enda svensk SS-veteran mig veterligeni alla fall – en förmögen friherre i Uppsala som bor i en ”jättevilla” i Sunnersta och som var s k Panzergrenadier i SS-divisionerna Wiking och Nordland och som efter kriget blev jurist och slutade som domare.
 
 
”Bland autentiska personer, partier och händelser märks lasermannen, Ny Demokrati och invandrarminister Birgit Friggebos försök att lugna upprörda invånare i Rinkeby med att sjunga ”We shall overcome”.
 
Tongivande för Guillous 1990-tal blir dock den uppdiktade onkel Harald, nazist och före detta SS-officer som steppade ut ur historien redan i bok fyra. Efter sin övervintring i Argentina dyker han nu upp på Stockholms gator och noterar föraktfullt ”den höga frekvensen” av svarta människor.
 
– Tanken är förstås att göra honom till symbol för den högerextremism som uppstår i dag, och visa på svårigheten i att hantera de jävlarna, det är inte alltid lätt.
 
Den moderna fascismen måste förstås utifrån bildade och pålästa nazister som Harald, menar Guillou som låter honom relativisera Förintelsen och jämföra den med andra länders dödande.
 
– Man måste se den moderna fascismen utifrån Harald. Han är originalet, medan exempelvis Sverigedemokraterna har bytt ut den traditionella antisemitismen mot islamofobi i stället. Det är bara en taktisk anpassning till tiden.”

Jan Guillou vill bli ihågkommen som antirasist och antifascist som står upp för afrosvenskar och andra minoriteter och som tar strid mot SD och extremhögern

En av gårdagens mest delade (och därmed troligen också mest lästa artiklar – åtminstone i den svenskspråkiga världen) handlade om den ständigt pågående och aldrig avslutade debatten om det svenska n-ordet och i förlängningen om hur alla vi som lever just nu efter nedmonteringen av de västerländska kolonialimperierna och efter avskaffandet av rasforskningen och rastänkandet i kölvattnet efter det s k 68-upproret på 1960- och 70-talen idag ska förhålla oss till det svenska, europeiska och västerländska kolonialt genomsyrade och rasimpregnerade kulturarvet (d v s från och med 1700-talets andra hälft och fram tills 1950- och 60-talen var det få svenskar, européer och västerlänningar som inte tänkte i kolonier och i raser) och där följande nyckelmening förekommer:
 
 
”Att inte se komplikationen med att ”tvätta” vår historia är att göra det lätt för sig.”
 
Det som åtminstone fascinerar mig är dels alla dessa nya ”repriser” och ”omtag” som görs i debatten om det svenska n-ordet (d v s sällan eller aldrig framförs några nya argument, analyser och hypoteser och fortfarande så är debatten i hög grad tondöv och monologliknande då den i mångt och mycket utspelar sig bland infödda majoritetssvenskar vilka står på två olika sidor och ”skriker” åt varandra) och dels att ”the good guy” i debatten enligt många antirasister och antifascister, d v s Jan Guillou, nu ”på äldre dar” uppenbarligen vill framstå och bli ihågkommen som både en antirasist (så att alla antirasister och minoriteter ska glömma bort att han under flera decennier har förfäktat och torgfört rätt så hårda attityder och åsikter om olika minoriteter – se https://tobiashubinette.wordpress.com/2015/02/23/jan-guillou) och en antifascist (så att alla antifascister och antinazister ska glömma bort att han gick i god för att SD ”inte är så farliga” på samma sätt som han gjorde med naziskinsen på 1990-talet som inte heller ”var så farliga” inför SD:s framgångsrika valkampanj 2010 som ledde till att SD kom in i riksdagen för första gången – d v s vissa menar att Guillous skriverier och reportage om SD inför 2010 års val faktiskt bidrog till att SD fick sitt parlamentariska genombrott då Aftonbladet åtminstone 2010 var Sveriges mest lästa tidning och då Guillou bredvid ironiskt nog Josefsson är en av landets mest populära personer).
 
Därtill och slutligen har Guillou ägnat sig åt att just tvätta både sin egen individuella, sin egen familjs och släkts OCH den svenska övre medelklassens och överklassens historia i sin senaste romansvit där han beskriver sin egen högerextrema överklassfamiljs historia och hur de ”inte visste någonting” om de europeiska judarnas öde innan 1945 (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/08/31/jan-guillou-extremhogern-vanstern och https://tobiashubinette.wordpress.com/2014/09/04/jan-guillou-revisionism).
 
Samtidigt är det naturligtvis bra att Guillou nu står upp för afrosvenskar och minoriteter och tar strid mot SD och extremhögern men det klingar också en aning falskt mot bakgrund av Guillous rätt så ökända antecedentia i sammanhanget, d v s ett åtminstone tidigare rätt så stort illa dolt förakt för minoriteter och en åtminstone tidigare rätt så stor förståelse för SD liksom en åtminstone tidigare rätt så stor böjelse för historierevisionism och tvättande av historien.

Jan Guillou fortsätter att försvara sin högerextrema och ”antiimperialistiska” familjs heder liksom sitt eget vänsterengagemang

I ”Äkta amerikanska jeans”, sjätte delen av Guillous självbiografiska romanserie ”Det stora århundradet” som handlar om honom själv och hans egen högerextrema och pro-nazityska överklassfamilj (https://tobiashubinette.wordpress.com/2015/06/15/jan-guillou-hogerextremism) och som sedan flera romaner tillbaka har utvecklat sig till ett enda långt och oförblommerat försvarstal för den svenska överklass och högborgerlighet som visserligen stöttade Nazi-Tyskland innan och under kriget men som enligt Guillou ”ingenting visste överhuvudtaget” om den så älskade kulturnationens folkmordspolitik och som framför allt hatade Brittiska imperiet och de vulgära anglosaxiska ”plutokraterna” av hela sitt hjärta och därmed framställs som glödande antiimperialister och antikoloniala proto-antirasister (och proto-maoister), lyfter Guillou fram och hyllar sin morfar som efter kriget fortsätter att vara konservativ men framför allt är han just antiimperialist (och då enligt Guillou en antikolonial proto-antirasist och proto-maoist) och stöttar i den nya boken helhjärtat frihetskampen mot Brittiska imperiet i de afrikanska kolonierna.
 
Guillous ständigt återkommande undertext och budskap i romansviten är att Brittiska imperiet betedde sig långt vidrigare än Tyskland i de utomeuropeiska kolonierna och att det egentligen är britterna och därefter amerikanerna som är 1900-talets stora skurkar – inte tyskarna som betedde sig väl i sina kolonier och som under kriget ju faktiskt stöttade den antikoloniala frihetskampen i fr a Mellanöstern (och i Asien via alliansen med Japan).
 
Om antisemitismen säger Guillou sällan eller aldrig någonting som bekant, och alltför många ”hintar” pekar emot att han liksom alltför många i sin vänstergeneration (och särskilt de som har samma familjebakgrund som han själv) har lite ”svårt för judar” för att uttrycka det milt liksom även för andra minoriteter (romer inte minst) samtidigt som Guillou i antiimperialismens namn och som vänsteraktivist under flera decennier har engagerat sig för Mellanöstern och för muslimer.
 
Åtskilliga av 1960-, 70- och 80-talens vänsteraktivister delar då Guillous familjebakgrund, d v s de har föräldrar eller far- och morföräldrar som valde Nazi-Tysklands sida och som just hatade Brittiska imperiet liksom Sovjetunionen och USA, och därmed förebådade de åtminstone delvis den vänster som växte fram bland deras barn och barnbarn på 1960-, 70- och 80-talen och som likaså i antiimperialismens namn valde en antikolonial och i många fall också en maoistisk pro-Tredje världen ståndpunkt liksom en antisovjetisk och antiamerikansk sådan.
 
För att sammanfatta detta något försiktigt formulerade inlägg: Guillou, hans vänstergeneration och 1960-, 70- och 80-talens vänster är åtminstone delvis ideologiska arvtagare till den nazityska antiimperialismen, antikolonialismen och antisionismen (liksom i många fall biologiska och genetiska efterkommande till den generation som sympatiserade med Nazi-Tyskland). Och precis som att Nazi-Tyskland stöttade fr a den muslimska antikoloniala kampen av rent instrumentella skäl så kan Guillous och vänsterns engagemang för Mellanöstern och för muslimer också delvis sägas äga rum av instrumentella skäl.

Jan Guillous högerextrema familjebakgrund

Många har på sistone uppmärksammat den folkkäre vänsterikonen, författaren och journalisten Jan Guillou och dennes märkliga revisionistiska kamp för att rehabilitera både Tyskland inklusive den tyska kolonialismen och överklassfascismen liksom hans aversion mot Brittiska imperiet samt upprepade utfall mot fr a judar och romer. Dessutom har Guillou betecknande nog ställt sig på drottningens sida i debatten om hennes fars nazism:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article17690088.ab

Guillou har själv redan antytt att hans mors familj var ”tyskbeundrare”. Guillous morfar som var bosatt i Villa Bellevue i Saltsjöbaden, direktör Oscar Botolfsen var medlem i fascistiska Svensk opposition liksom Oscars två bröder, också de båda bosatta i Saltsjöbaden, och vilka även var medlemmar i Svensk-tyska föreningen och Riksföreningen Sverige-Tyskland. Oscar Botolfsen är förebilden till Lauritz Lauritzen i Guillous stora romanserie Det stora århundradet: det är han som hårdnackat vägrar att läsa någon annan tidning än överklassfascistiska Sveriges nationella förbunds Dagsposten under de sista krigsåren, och vars son tar värvning i Waffen-SS (och Oscar Botolfsens två bröder är då förlagorna till Lauritz två bröder Oscar och Sverre i romanserien). Det bör tilläggas att många inom 70-talsvänstern hade högborgerlig familjebakgrund liksom även en högerextrem familjebakgrund både i Sverige och i andra västländer.

Jan Guillous syn på romer

Läs gärna Samuel Nudels nya sammanställning av vänsterikonen Jan Guillous olika antiromska uttalanden genom åren vilka tillsammans med hans antisemitiskt färgade dito (http://samuelnudel.blogspot.se/2015/02/forsvara-ursakta-och-bagatellisera.html), och parat med hans märkliga mer eller mindre illa dolda sympatiyttringar för både den gamla svenska överklassextremhögern och dagens långt mer proletära extremhöger, pekar mot en politisk världsbild och analys som är djupt problematisk:

http://samuelnudel.blogspot.se/2015/06/jan-guillous-antiromska-propaganda.html

Jan Guillous syn på minoriteter

Jan Guillou, en av Sveriges mest lästa författare och folkkära kändisar, en ikon för 70-talsvänstern (liksom f d KGB-agent) och fortfarande en stark vänsterröst i media och offentligheten har i många år givit uttryck för en märklig syn på olika minoriteter: På 1980-talet framställde han romer som ”kackerlackor”, på 1990-talet ursäktade han våldsamma nazister och skinheads med att de var harmlösa arbetarbarn och ”homofiler” (en homofob referens till alla mord på och hatbrott mot homosexuella), på 2000-talet försvarade han konstnären Lars Hillersbergs nidbilder av judar och på 2010-talet går han i god för att SD inte är rasister utan utgörs av vanligt hyggligt folk och han hävdar i sina senaste bästsäljande romaner att de tyska kolonisatörerna i södra Afrika till skillnad från britterna var ”humanister” och tog väl hand om sina kolonier och den afrikanska ursprungsbefolkningen. Numera försvarar han både myten om den svenska borgerlighetens okunskap om vad som hände de europeiska judarna under kriget liksom föreställningen om att judarna själva ligger bakom allt tal om att det skulle finnas antisemitiska strömningar i dagens Sverige (d v s det stämmer helt enkelt inte – d v s det är judarna själva som hittar på det och får oss alla att tro på det).

Guillou är samtidigt känd (och omtyckt) som just antirasist och som en vän av minoriteter, av Tredje världen, av palestinierna och av muslimer, men den logik som han (och många andra) drivs av är i själva verket det gamla högerextrema hatet och kampen mot (”judestyrda”) Brittiska imperiet och (”judestyrda”) USA som vissa delar av den radikala vänstern övertog på 1970-talet (vilket blir tydligt i hans romaner, både i de som utspelar sig i samtiden och i historien) parat med en likaledes både högerextrem och vänsterradikal romantisering av Folket med stort F (vita svenska nazister som harmlösa men måhända förvirrade arbetarbarn) och ett förakt mot underklassen (t ex romer) – d v s egentligen bryr sig Guillou inte ett dyft om minoriteternas väl och ve överhuvudtaget vilket just blir tydligt mot bakgrund av allt han har sagt och skrivit om olika minoriteter genom åren. Dessutom bottnar Guillous hållning i mångt och mycket i hans egen familjehistoria med extremhögerkopplingar på både svensk och fransk sida – d v s i praktiken går han i sina släktingars upptrampade spår och försvarar indirekt dessa – dock så klart på ytan i egenskap av att vara en vänsterradikal antirasist.

Ännu en legendarisk vänsterikon som utgår från samma logik är Jan Myrdal, d v s ”Mästaren” själv, som på sistone både uttryckt förståelse för Breivik och Front National (och mer eller mindre kommit undan med detta) förutom alla andra märkliga texter och uttalanden genom åren som pekar mot att även han odlar den både högerextrema och vänsterradikala föreställningen om existensen av en global judisk makt (företrädd av f d Brittiska imperiet och USA) och egentligen inte heller bryr sig om vare sig minoriteter eller Tredje världen – de blir för sådana som Guillou och Myrdal (och många andra – bl a kretsen kring Ordfront, och inte minst Aftonbladets Åsa Linderborg som om och om igen uttrycker sig klumpigt och nedsättande om olika minoriteter samtidigt som hon passerar som vänsterradikal antirasist) inget annat än instrument och kanonmat som kan offras i kampen mot den verkliga fienden (därav bl a försvaret för allehanda utrensningar, folkmord och diktaturer i Tredje världen).

Jan Guillou och revisionismen

Apropå det historierevisionistiska debaclet med lanseringen av Jan Guillous nya roman ”Att inte vilja se” där den pro-tyske huvudkaraktären har Dagsposten som husorgan så vill jag bara säga, eftersom jag råkar ha läst samtliga nummer av den högerextrema och överklass:iga dagstidningen Dagsposten som gavs ut av Sverigedemokraternas ideologiska föregångare Sveriges nationella förbund mellan 1941-50 och som nog en inte alltför oansenlig del av de pro-tyska svenska socialgrupp 1-familjerna läste (bl a litteraturvetaren Nils Schwartz familj: http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article19468329.ab – för en ofullständig lista över Dagspostens aktieägare – se t ex http://www.tobiashubinette.se/dp.pdf), att inte ens Dagspostens läsare ”besparades” rapporter om det massmördande som pågick fr a i öster under kriget då dessa titt som tätt kommenterades och bemöttes av redaktionen. Inte ens den högerextremt orienterade svenska högborgerligheten som enbart läste Dagsposten och ingenting annat (och de var nog få, för de allra flesta prenumerade sannolikt även på Svenska Dagbladet) kunde med andra ord påstå att de ”ingenting visste” våren 1945. Nu vet jag ingenting om Guillous svenska familj (däremot har jag förstått att hans franska familj möjligen var åt det högerextrema hållet), men det skulle inte förvåna mig om även de läste Dagsposten och påstod att de ”ingenting visste” 1945, d v s romanen kan m a o möjligen ses som Guillous omedvetna sätt att försonas med sin egen familjehistoria och därmed också som ett försök att återupprätta den pro-tyska svenska överklassens heder.

Guillou kommer från den svenska vänster som p g a sitt gränslösa hat mot Brittiska imperiet och dess avläggare USA hamnar i både historieförfalskning och pro-tyskhet – i sina senaste bästsäljande romaner hävdar Guillou bl a att den tyska kolonialismen var mer human än den brittiska. Att åtskilliga f d maoister i Sverige och i andra västländer idag ger uttryck för högerradikala liksom antisemitiska åsikter och perspektiv är därför ingen slump – det är ett arv från 70-talsvänstern. Och eftersom 70-talsvänsterns aktivister nästan helt kom från borgerlig bakgrund, och vars föräldrar ofta varit pro-tyska och högerextrema under Andra världskriget, så kan Guillous romanserie också symboliskt betraktas som en upprättelseskrift för de sistnämnda (d v s barnet som försonas med sina föräldrar).