Kategori: Jan Guillou
Jan Guillou undanhåller sin egen roll i att ha relativiserat SD i sin nya roman “Slutet på historien”
Therese Erikssons anmälan i dagens SvD av sista delen i Jan Guillous självbiografiskt färgade romansvit Det stora århundradet – “Slutet på historien” – uppmärksammar bl a SS-veteranen Harald som i den avslutande delen återvänder hem till Sverige från Argentina, dit han flyttat efter kriget, och den roll han tilldelas i romanen i relation till SD påminner åtminstone mig om Guillous egen skuld till att genom åren ha relativiserat och ”stöttat” SD:
”Den gamle nazisten Harald, bildad och korrekt, utlöser som sagt inga större politiska konflikter i familjen Lauritzen. I stället får han i ”Slutet på historien” funktionen av en fingervisning om framtiden; han avfärdar pajaserna i Ny Demokrati, men ser hopp om god ideologisk återväxt hos de unga Sverigedemokraterna.”
På 1990-talet, när jag arbetade på Expo, besökte Guillou Expos redaktion som då vare belägen i en nedgången och trång källarlokal på Lundagatan i Stockholm och som då bara bestod av mig själv och ytterligare en person. I Stieg Larssons Millenium-trilogi, som ju handlar om Expo, får f ö de 100-tals miljoner läsarna runtom i världen veta att Lisbeth Salander växte upp på Lundagatan 41 och i barndomslägenheten bor hennes asiatiska flickvän Miriam Wu och det är så klart inte en slump att Stieg valde att använda sig av just denna adress men däremot är det en gåta för mig varför Stieg valde att ”tilldela” Salander en asiatisk flickvän.
Guillou var märkbart fascinerad av oss unga antifascister som entusiastiskt och ”entreprenöriellt” hade dragit igång och drev tidskriften som ständigt hade ont om pengar (det var då jag som drog in pengarna till dåtidens Expo genom att ständigt sälja researchmaterial och information och fakta om den svenska extremhögern till medierna) och fr a var han fascinerad av vår förmåga att kunna kartlägga dåtidens svenska naziströrelse inklusive SD.
Tyvärr valde dock Guillou, efter att ha besökt oss på Expo, att skriva en krönika i Aftonbladet som framställde dåtidens skinnskallar, vilka ofta var medlemmar i SD, som vilsna pojkar (och underförstått som ”våra grabbar”, d v s som majoritetssvenskarnas söner som mest bara var lite förvirrade) som inte utgjorde något större politiskt hot och 2009 valde Guillou att skriva ett antal artiklar om SD i Aftonbladet som antagligen spelade en rätt så stor roll för att normalisera partiet och som därmed möjliggjorde för SD att för första gången ta sig in i riksdagen 2010.
Återigen gör Guillou m a o sig skyldig till revisionism i sin romansvit Det stora århundradet – tidigare har Guillou felaktigt hävdat att den svenska överklassen och borgerligheten inte visste någonting om att judarna massdödades av nazisterna under kriget (vilket då inte stämmer, d v s det är en lögn) och vilket möjligen avspeglar Guillous egen pro-nazityska överklassfamiljs minne av krigsåren (se bl a https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/08/31/jan-guillou-extremhogern-vanstern) liksom dennes agenda att i 70-talsvänsterns anda vilja framställa tyskarna som de minsta bovarna och Brittiska imperiet och USA som de största bovarna i romansviten.
Jan Guillou har möjligen inspirerats av SS-veteranen Thorolf Hillblad i sin nya roman
Jan Guillou vill bli ihågkommen som antirasist och antifascist som står upp för afrosvenskar och andra minoriteter och som tar strid mot SD och extremhögern
Jan Guillou fortsätter att försvara sin högerextrema och ”antiimperialistiska” familjs heder liksom sitt eget vänsterengagemang
Jan Guillous högerextrema familjebakgrund
Många har på sistone uppmärksammat den folkkäre vänsterikonen, författaren och journalisten Jan Guillou och dennes märkliga revisionistiska kamp för att rehabilitera både Tyskland inklusive den tyska kolonialismen och överklassfascismen liksom hans aversion mot Brittiska imperiet samt upprepade utfall mot fr a judar och romer. Dessutom har Guillou betecknande nog ställt sig på drottningens sida i debatten om hennes fars nazism:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article17690088.ab
Guillou har själv redan antytt att hans mors familj var ”tyskbeundrare”. Guillous morfar som var bosatt i Villa Bellevue i Saltsjöbaden, direktör Oscar Botolfsen var medlem i fascistiska Svensk opposition liksom Oscars två bröder, också de båda bosatta i Saltsjöbaden, och vilka även var medlemmar i Svensk-tyska föreningen och Riksföreningen Sverige-Tyskland. Oscar Botolfsen är förebilden till Lauritz Lauritzen i Guillous stora romanserie Det stora århundradet: det är han som hårdnackat vägrar att läsa någon annan tidning än överklassfascistiska Sveriges nationella förbunds Dagsposten under de sista krigsåren, och vars son tar värvning i Waffen-SS (och Oscar Botolfsens två bröder är då förlagorna till Lauritz två bröder Oscar och Sverre i romanserien). Det bör tilläggas att många inom 70-talsvänstern hade högborgerlig familjebakgrund liksom även en högerextrem familjebakgrund både i Sverige och i andra västländer.
Jan Guillous syn på romer
Läs gärna Samuel Nudels nya sammanställning av vänsterikonen Jan Guillous olika antiromska uttalanden genom åren vilka tillsammans med hans antisemitiskt färgade dito (http://samuelnudel.blogspot.se/2015/02/forsvara-ursakta-och-bagatellisera.html), och parat med hans märkliga mer eller mindre illa dolda sympatiyttringar för både den gamla svenska överklassextremhögern och dagens långt mer proletära extremhöger, pekar mot en politisk världsbild och analys som är djupt problematisk:
http://samuelnudel.blogspot.se/2015/06/jan-guillous-antiromska-propaganda.html
Jan Guillous syn på minoriteter
Jan Guillou, en av Sveriges mest lästa författare och folkkära kändisar, en ikon för 70-talsvänstern (liksom f d KGB-agent) och fortfarande en stark vänsterröst i media och offentligheten har i många år givit uttryck för en märklig syn på olika minoriteter: På 1980-talet framställde han romer som ”kackerlackor”, på 1990-talet ursäktade han våldsamma nazister och skinheads med att de var harmlösa arbetarbarn och ”homofiler” (en homofob referens till alla mord på och hatbrott mot homosexuella), på 2000-talet försvarade han konstnären Lars Hillersbergs nidbilder av judar och på 2010-talet går han i god för att SD inte är rasister utan utgörs av vanligt hyggligt folk och han hävdar i sina senaste bästsäljande romaner att de tyska kolonisatörerna i södra Afrika till skillnad från britterna var ”humanister” och tog väl hand om sina kolonier och den afrikanska ursprungsbefolkningen. Numera försvarar han både myten om den svenska borgerlighetens okunskap om vad som hände de europeiska judarna under kriget liksom föreställningen om att judarna själva ligger bakom allt tal om att det skulle finnas antisemitiska strömningar i dagens Sverige (d v s det stämmer helt enkelt inte – d v s det är judarna själva som hittar på det och får oss alla att tro på det).
Guillou är samtidigt känd (och omtyckt) som just antirasist och som en vän av minoriteter, av Tredje världen, av palestinierna och av muslimer, men den logik som han (och många andra) drivs av är i själva verket det gamla högerextrema hatet och kampen mot (”judestyrda”) Brittiska imperiet och (”judestyrda”) USA som vissa delar av den radikala vänstern övertog på 1970-talet (vilket blir tydligt i hans romaner, både i de som utspelar sig i samtiden och i historien) parat med en likaledes både högerextrem och vänsterradikal romantisering av Folket med stort F (vita svenska nazister som harmlösa men måhända förvirrade arbetarbarn) och ett förakt mot underklassen (t ex romer) – d v s egentligen bryr sig Guillou inte ett dyft om minoriteternas väl och ve överhuvudtaget vilket just blir tydligt mot bakgrund av allt han har sagt och skrivit om olika minoriteter genom åren. Dessutom bottnar Guillous hållning i mångt och mycket i hans egen familjehistoria med extremhögerkopplingar på både svensk och fransk sida – d v s i praktiken går han i sina släktingars upptrampade spår och försvarar indirekt dessa – dock så klart på ytan i egenskap av att vara en vänsterradikal antirasist.
Ännu en legendarisk vänsterikon som utgår från samma logik är Jan Myrdal, d v s ”Mästaren” själv, som på sistone både uttryckt förståelse för Breivik och Front National (och mer eller mindre kommit undan med detta) förutom alla andra märkliga texter och uttalanden genom åren som pekar mot att även han odlar den både högerextrema och vänsterradikala föreställningen om existensen av en global judisk makt (företrädd av f d Brittiska imperiet och USA) och egentligen inte heller bryr sig om vare sig minoriteter eller Tredje världen – de blir för sådana som Guillou och Myrdal (och många andra – bl a kretsen kring Ordfront, och inte minst Aftonbladets Åsa Linderborg som om och om igen uttrycker sig klumpigt och nedsättande om olika minoriteter samtidigt som hon passerar som vänsterradikal antirasist) inget annat än instrument och kanonmat som kan offras i kampen mot den verkliga fienden (därav bl a försvaret för allehanda utrensningar, folkmord och diktaturer i Tredje världen).
Jan Guillou och revisionismen
Apropå det historierevisionistiska debaclet med lanseringen av Jan Guillous nya roman ”Att inte vilja se” där den pro-tyske huvudkaraktären har Dagsposten som husorgan så vill jag bara säga, eftersom jag råkar ha läst samtliga nummer av den högerextrema och överklass:iga dagstidningen Dagsposten som gavs ut av Sverigedemokraternas ideologiska föregångare Sveriges nationella förbund mellan 1941-50 och som nog en inte alltför oansenlig del av de pro-tyska svenska socialgrupp 1-familjerna läste (bl a litteraturvetaren Nils Schwartz familj: http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article19468329.ab – för en ofullständig lista över Dagspostens aktieägare – se t ex http://www.tobiashubinette.se/dp.pdf), att inte ens Dagspostens läsare ”besparades” rapporter om det massmördande som pågick fr a i öster under kriget då dessa titt som tätt kommenterades och bemöttes av redaktionen. Inte ens den högerextremt orienterade svenska högborgerligheten som enbart läste Dagsposten och ingenting annat (och de var nog få, för de allra flesta prenumerade sannolikt även på Svenska Dagbladet) kunde med andra ord påstå att de ”ingenting visste” våren 1945. Nu vet jag ingenting om Guillous svenska familj (däremot har jag förstått att hans franska familj möjligen var åt det högerextrema hållet), men det skulle inte förvåna mig om även de läste Dagsposten och påstod att de ”ingenting visste” 1945, d v s romanen kan m a o möjligen ses som Guillous omedvetna sätt att försonas med sin egen familjehistoria och därmed också som ett försök att återupprätta den pro-tyska svenska överklassens heder.
Guillou kommer från den svenska vänster som p g a sitt gränslösa hat mot Brittiska imperiet och dess avläggare USA hamnar i både historieförfalskning och pro-tyskhet – i sina senaste bästsäljande romaner hävdar Guillou bl a att den tyska kolonialismen var mer human än den brittiska. Att åtskilliga f d maoister i Sverige och i andra västländer idag ger uttryck för högerradikala liksom antisemitiska åsikter och perspektiv är därför ingen slump – det är ett arv från 70-talsvänstern. Och eftersom 70-talsvänsterns aktivister nästan helt kom från borgerlig bakgrund, och vars föräldrar ofta varit pro-tyska och högerextrema under Andra världskriget, så kan Guillous romanserie också symboliskt betraktas som en upprättelseskrift för de sistnämnda (d v s barnet som försonas med sina föräldrar).