Kategori: invandring

Den antirasistiske barnläkaren Göran Bodegård har gått bort

Den antirasistiske barnläkaren Göran Bodegård har gått bort – hans dödsannons hittas idag i DN vars familjesidas dödsannonser f ö täcker hela sju sidor i dagens tidning (p g a pandemin, antar jag, då huvudstadsregionen ju är Sveriges epicentrum för viruset):
BODEgård.jpg
 
Bodegård var psykiatriker och barnläkare och medicine doktor (d v s han hade också disputerat) och verkade som överläkare vid Eugeniahemmet och därefter vid Barnavdelning Eugenia på Karolinska sjukhuset. Mest känd för det s k svenska folket blev Bodegård antagligen då han var aktiv i debatten om de apatiska flyktingbarnen på 2000-talet tillsammans med bl a journalisten och författaren Gellert Tamas.
 
Bodegård var under många år även aktiv i FARR – Flyktinggruppernas riksråd – samt ”medlem” i den av Masoud Kamali ledda Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering vartill han bidrog med en artikel om just asylsökande barn med uppgivenhetssymtom.
 
Bodegård var också en av dem som deltog i att grunda Antirasistiska akademin (ARA): Han deltog då på det möte på ABF-huset 2006 som ledde fram till att ARA till slut bildades ett år senare (det var f ö Mekonnen Tesfahuney som ”kläckte” namnet Antirasistiska akademin) enligt mina gamla anteckningar (jag tenderar som bekant att samla på, dokumentera, kategorisera och ”registrera” det mesta ”här i världen”) där också bl a Adrian Groglopo, Kristina Boreus, Gellert Tamas, Anders Neergaard, Marcus Lundgren, Katarina Mattsson, Urban Ericsson, Ali Osman, Alireza Behtoui, Monica Edgren, Fredrik Hertzberg, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Carina Tigervalll och Juan Velasquez var med.
På senare år och in i det sista var Bodegård också aktiv för att försöka få samtliga unga ensamkommande tonåringar, som kom till Sverige under det s k flyktingkrisåret 2015, att få stanna i landet.

Sveriges 69 största invandrargrupper den 31 december 2019 från finländare till kongoleser

Sveriges 69 största invandrargrupper (8000 invånare och uppåt) uppdelade på ursprungsland den 31 december 2019 och inräknat både de utrikes födda (d v s de invandrade inklusive de adopterade), de inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (d v s den s k andra generationen) och de inrikes födda med en utrikes och en inrikes född förälder (d v s de s k blandade).

 

Vissa grupper innehåller en mycket hög andel invandrade (t ex Syrien) och andra en mycket hög andel adopterade (t ex Sydkorea) medan ytterligare andra grupper består av en mycket hög andel s k andrageneration:are (t ex Turkiet) och andra av en mycket hög andel blandade (t ex Filippinerna).

 

Ursprungsländerna Jugoslavien, Sovjetunionen och Serbien är dubbelräknade – de som ingår i ”Jugoslavien” hittas också under bl a Bosnien, Kosovo och Serbien o s v, de som hittas i ”Sovjetunionen” hittas också under bl a Ryssland, Ukraina och Georgien o s v och de som hittas i ”Serbien” hittas också under Serbien och Montenegro och de som hittas i ”Tjeckoslovakien” härrör både från f d Tjeckoslovakien, Tjeckien och Slovakien.

 

Slutligen är de som är inrikes födda och som t ex har en mor från Finland och en far från Libanon dubbelräknade.

 

1, Finland 404 742

2, Jugoslavien 327 088

3, Syrien 242 150

4, Irak 225 780

5, Polen 141 783

6, Sovjetunionen 140 538

7, Iran 121 019

8, Norge 117 834

9, Tyskland 116 427

10, Somalia 111 014

11, Danmark 106 271

12, Turkiet 104 854

13, Bosnien 94 716

14, Afghanistan 71 384

15, Libanon 65 453

16, Thailand 63 899

17, Eritrea 61 615

18, Chile 58 508

19, Storbritannien 56 855

20, Indien 55 862

21, USA 48 736

22, Kina 45 868

23, Rumänien 44 400

24, Etiopien 38 665

25, Serbien 35 610

26, Grekland 34 354

27, Ungern 33 116

28, Vietnam 32 159

29, Ryssland 31 907

30, Pakistan 28 224

31, Estland 27 027

32, Italien 26 467

33, Filippinerna 25 662

34, Marocko 24 308

35, Spanien 22 760

36, Sydkorea 21 577

37, Frankrike 21 358

38, Nederländerna 21 315

39, Colombia 21 123

40, Litauen 19 422

41, Tjeckoslovakien 19 031

42, Kroatien 18 727

43, Kosovo 17 593

44, Bangladesh 16 344

45, Österrike 16 299

46, Brasilien 16 248

47, Makedonien 15 434

48, Ukraina 14 795

49, Egypten 14 785

50, Peru 14 431

51, Sri Lanka 14 218

52, Bulgarien 13 811

53, Tunisien 13 331

54, Lettland 13 249

55, Palestina 12 795

56, Australien 11 619

57, Gambia 11 448

58, Nigeria 10 807

59, Island 10 536

60, Jordanien 9802

61, Albanien 9254

62, Saudiarabien 9233

63, Sudan 9110

64, Uganda 8504

65, Bolivia 8417

66, Kanada 8275

67, Portugal 8066

68, Schweiz 8060

69, Demokratiska republiken Kongo 8003

 

Skolresultat- och studiegapet mellan inrikes och utrikes födda elever fortsätter att vara mycket stort och ökar även över tid

En ny rapport om skolresultat- och studiegapet mellan inrikes och utrikes födda elever presenteras idag av nationalekonomerna Hans Grönqvist och Susan Niknami i SvD och visar tyvärr att gapet är mycket stort och dessutom har det ökat över tid.
 
Rapporten undersöker skolresultaten för samtliga barn, ungdomar och unga vuxna som befann sig inom den svenska grund- och gymnasieskolan mellan 1990–2017 och studerar skillnader i medelbetyg, gymnasiebehörighet, val av studieprogram till gymnasiet samt avslutad gymnasieexamen.
 
Rapporten visar bl a att andelen inrikes födda elever som går ut grundskolan/högstadiet/9:an och uppnår gymnasiebehörighet ligger på över 90% och de inrikes födda elever som misslyckas i grundskolan/högstadiet/9:an är tyvärr i hög grad s k ”andrageneration:are”. Motsvarande siffra för utrikes födda elever ligger på omkring 60% och i åtskilliga miljonprogramsområden går mindre än 50% av alla elever per årskull ut grundskolan/högstadiet/9:an utan gymnasiebehörighet.
 
Av de utrikes födda elever som trots allt kommer in på gymnasiet så misslyckas 30% med att gå ut gymnasiet med fullständiga betyg och högskolebehörighet att jämföra med 10% bland de inrikes födda eleverna vilka tyvärr i hög grad utgörs av s k ”andrageneration:are”.
XXX.jpg
 
Skillnaden i medelbetyg mellan inrikes och utrikes födda elever är därtill betydande och har också den ökat med tiden. Sämst går det för eleverna från Östafrika och Mellanöstern och bäst går det för eleverna från Östasien. Elever som invandrat efter skolstartsåldern (7 år) är också en grupp som generellt presterar sämre än andra.
 
Familjens socioekonomiska bakgrund förklarar en stor del av gapets storlek tillsammans med en kombination av boende- och skolsegregationen: Elever med utländsk respektive svensk bakgrund går idag oftare i olika skolor jämfört med tidigare, och eleverna träffar därför i större utsträckning företrädesvis andra elever med samma bakgrund jämfört med tidigare samtidigt som boendesegregationen har exploderat mellan 1990-2017.
 
Mängder av de 10 000-tals barn, ungdomar och unga vuxna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund som varje år slås ut och misslyckas i den svenska skolan går en mycket dyster framtid till mötes: De tvingas bo kvar hemma hos föräldrarna långt upp i 30-årsåldern, de har mycket svårt att få jobb, många går in i djupa depressioner och även missbruk av allehanda slag och alltför många av pojkarna och de unga männen väljer att börja försörja sig på brottslighet.
 
 
”Den senaste Pisa-undersökningen visade glädjande nog en uppgång i svenska elevers skolresultat. Men det var det många elever som inte kunde delta i undersökningen på grund av bristande kunskaper i svenska.
 
(…)
 
”Ett av huvudresultaten är att utrikes födda elever klarar sig betydligt sämre i skolan jämfört med elever födda i Sverige, oavsett vilket mått på studieprestationer som undersöks. Dessutom har studiegapet, skillnaden i studieprestationer mellan inrikes och utrikes födda elever, vuxit det senaste decenniet.”
(…)
 
”Vilka är då förklaringarna till studiegapet mellan inrikes och utrikes födda elever? Våra resultat visar att föräldrarnas socioekonomiska bakgrund och boendeområde har ett starkt samband med storleken på studiegapet.”

Första svenska efterkrigstida artikeln om ”invandringskritik”

Den allra första artikeln (mig veterligen i alla fall) under efterkrigstiden som tog upp hur de på den tiden ännu relativt nyanlända krigsflyktingarna betraktades och behandlades hittades i Expressen i oktober 1949 och lät då så här (innan dess hade svenskarnas så kallade rasfördomar nästan enbart kopplats till de inhemska minoriteterna) – d v s det fanns tydligen redan då en synbarligen utbredd föreställning om att en slags överhet eller elit tar in alla invandrare som privilegieras och ”belönas” medan de infödda svenskarna förfördelas och missgynnas.

 

86293758_2549079648548754_168674657182941184_n.jpg

Om den s k folkutbytetdiskursens ”uppfinnare” den gamle nazisten och SD:aren Karl-Erik S Nilsson

Den s k folkutbytetdiskursen, som säger att de infödda majoritetssvenskarna är på väg att bli en minoritet ”i sitt eget land”, utgör numera mer eller mindre något av SD:s raison d’être och motsvarande diskurs i andra västländer spelar då en minst lika central roll där för SD:s syskonpartier även om benämningen på densamma skiftar såsom den franska ”le grand replacement”-diskursen.
82504083_10157067148425847_8007862473514287104_o.jpg
 
Den person som allra först formulerade denna diskurs för svensk del var med största sannolikhet den gamle Sjöbo-nazisten Karl-Erik S Nilsson som 1972 skrev om och lanserade denna idé i högerradikala Sveriges nationella förbunds tidning Fria ord. Just 1972 inleddes f ö den utomeuropeiska flyktinginvandringen till Sverige i form av de s k ugandaindierna.
81454832_10157067148725847_4808332517708922880_o.jpg
 
Nilsson hade en bakgrund i den nazistiska s k lindholmsrörelsen och var på 1950-talet medlem i Nordiska rikspartiet, på 1960-talet i Frisinnade unionspartiet och på 1970-talet i Svenska folkets väl innan han gick med i SD på 1980- och 90-talen samtidigt som han var aktiv i Sveriges pensionärers intresseparti. När SD splittrades 2001 var Nilsson under en period medlem i Nationaldemokraterna innan han återigen gick med i SD där han kvarstannade fram till sin bortgång.

När blev invandringen egentligen en fråga för den svenska extremhögern mot bakgrund av att Sverige var ett utpräglat homogent land sett till befolkningssammansättningen långt framemot 1900-talets slut?

Stötte nyligen på en annons i en högerextrem publikation som kallade till ett protestmöte mot invandringen på Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm den 12 september 1970 (och med s k ”eftersits” på anrika Restaurang Pelikan – OBS: 1970 var då ”Söder” i huvudsak ett arbetarområde), som jag faktiskt tror kan ha varit det allra första offentliga mötet och demonstrationen som explicit riktade sig mot invandringen sedan den svenska extremhögerns tyvärr rejält framgångsrika antisemitiska anti-invandringskampanj ”Mota Moses i grind” som utspelade sig 1938-39 i kölvattnet efter Novemberpogromen eller den s k ”Rikskristallnatten” den 9 november 1938 och som tog sig uttryck i ett flertal möten och demonstrationer.
Sven (kopia).jpg
 
Den svenska extremhögern har då aldrig varit emot invandring i sig (det har snarare under decennierna formligen ”vimlat” av nordiska, europeiska och västerländska invandrare inom den svenska extremhögern) utan det har alltid handlat om att protestera och markera mot specifika invandrargrupper och 1938-39 handlade det då om judar som försökte fly från den alltmer tyskdominerade kontinenten medan det handlade om utomeuropéer 1970 för just under det året översteg det sammanlagda antalet invandrare i Sverige från Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien för första gången någonsin i svensk historia över 10 000 invånare motsvarande över 0,15% av den dåtida svenska totalbefolkningen. 10 000 utomeuropeiska invandrare kan låta löjligt lite idag men för dåtidens (majoritets)svenskar innebar det att den svenska gatubilden och vardagen sakta men säkert höll på att förändras från att tidigare ha varit extremt homogen (d v s Sverige var helt enkelt massivt och överväldigande vitt på den tiden).
 
Det som gör att 1970 års protestmöte även har bäring på vår samtid handlar om att mötet arrangerades av Nysvenska rörelsens Stockholmsavdelnings ordförande Sven Davidson, som måste sägas ha varit långt ”före sin tid” i den meningen att han just redan 1970 förutsåg och ”profeterade” att invandringsfrågan skulle komma att bli den avgörande politiska frågan för den svenska extremhögern under en tid när inte särskilt många svenska högerextremister ännu hade politiserat invandringsfrågan utöver Davidson själv.
 
Det var då först framåt 1970-talets slut som invandringsfrågan sakta men säkert kom att bli den alltmer överordnade och överskuggande frågan för den samlade svenska extremhögern p g a att den utomeuropeiska invandringen ökade successivt under denna tid, och vilket till slut ledde fram till att BSS bildades 1979 (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2019/11/29/befolkningsfragan-ras-extremhogern-sverigedemokraterna).
 
År 1980 hade också antalet utomeuropéer i Sverige ökat till närmare 60 000 invånare motsvarande 0,7 procent av den dåtida svenska totalbefolkningen, vilket många inom den dåtida svenska extremhögern uppfattade som något av en demografisk katastrof och särskilt då en tredjedel av dem var utlandsadopterade vilket de facto innebar att de som vuxna skulle komma att blanda sig och reproducera sig med de infödda majoritetsinvånarna.
 
Sven Davidson kom inte överraskande att spela en viktig roll i grundandet av BSS och han var också BSS ”ansikte utåt” i egenskap av att vara organisationens första och enda ordförande och när SD bildades 1988 som en direkt fortsättning på BSS var Davidson återigen en centralfigur som kom att sitta med i SD:s partistyrelse ända fram tills 1990-talets slut innan han lämnade SD och gick över till Nationaldemokraterna 2001 där han kvarstannade fram till sin död 2005.
 
Just Nysvenska rörelsens Stockholmsavdelning var f ö under Sven Davidsons ordförandeskap på 1960- och 70-talen aldrig särskilt stor men innehöll samtidigt flera illustra medlemmar såsom elitgymnasten och adelsmannen Jean Cronstedt, svenska Wranglers direktör Ulf Engquist och dennes son Måns Pontén (d v s modeikonen Gunilla Ponténs man och son), Swedenborgarnas pastor Olle Hjern, Medicinalstyrelsens överdirektör Håkan Rahm, arkitekten Ivar Tengbom samt Sagerska husets ägarinna Vera Sager.

När SD ”peak:ar” i opinionen väljer partiet som alltid att tala klarspråk och gå tillbaka till sina rötter

Ända sedan 1980-talet har den svenska s k nationella rörelsen och extremhögern envetet och närmast fanatiskt drivit (ras/befolknings)frågan om en folkomröstning om (den icke-vita/utomeuropeiska) invandringen och idag den 24 oktober 2019 väckte SD:s partisekreterare Richard Jomshof just denna fråga i form av en både ohämmad och ocensurerad och på alla sätt och vis ”back to the roots”-interpellation i den svenska riksdagen som direkt hänvisade till den s k folkutbytetdiskursen (d v s idén om att de ”helvita” ”helsvenskarna” är på väg att försvinna till förmån för utomeuropéerna) samtidigt som SD slår i taket och ”peak:ar” i samtliga svenska opinionsundersökningar och i skrivande stund är på god väg att gå om SAP som Sveriges enskilt största parti efter att sedan sommaren ha ”stulit” 100 000-tals arbetarväljare från SAP och medelklassväljare från M.
 
Varje gång SD uppnår ”all-time-high”-siffror väljer partiet uppenbarligen att återvända till de (ras)ideologiska och idéhistoriska rötterna: Under och efter det s k flyktingkrisåret 2015 handlade det om att både uppmana till utomparlamentarisk kamp och börja frossa öppet i 90-talets Kampfjahren-skinheadsubkulturnostalgi (och vilket då fortfarande sker) och under det innevarande skjutningar/bombningar-året handlar det m a o om att gå tillbaka till BSS-åren.
 
 
”Resultatet av denna massinvandring är tydlig. Sverige som en gång var ett tryggt, stabilt och homogent land kännetecknas i dag alltmer av splittring, segregation, ett ökat utanförskap och en ökad otrygghet.
 
Dagens massinvandring är på väg att slita sönder Sverige, samtidigt som den kan komma att leda till en situation där det svenska folket blir en minoritet i sitt eget land. Det minsta man kan begära i en sådan situation är att man låter det svenska folket få tycka till i frågan.
 
Därför bör regeringen snarast utlysa en folkomröstning där det svenska folket får avgöra om Sveriges invandringspolitik även fortsättningsvis ska vara ansvarslös och destruktiv eller om den ska vara ansvarsfull och restriktiv i enlighet med vad Sverigedemokraterna föreslår.”

Knappt en av tio av de flyktingar som kom till Sverige under det s k flyktingkrisåret kan idag försörja sig själva genom förvärvsarbete

Aftonbladet fortsätter idag att granska vad som hände med alla de 163 000 utomeuropeiska flyktingar som invandrade till Sverige 2015 under det s k flyktingkrisåret. Aftonbladet har valt att avgränsa sin granskning till de 60 501 flyktingar som sedan 2015 har fått permanent uppehållstillstånd (och varav 40 019 är över 15 år gamla). Av dessa försörjer sig idag:
 
8% på arbete
18% på studiemedel
33% på socialbidrag
41% på etableringsersättning
 
Tyvärr har lågkonjunkturen börjat slå till och bl a har arbetslösheten just nu börjat skena så tyvärr är risken stor att ovanstående siffror inte kommer att förbättras under åtminstone överskådlig tid.
 
 
”Åtta av de tio kommuner som tog emot flest asylsökande 2015 har högre arbetslöshet än riksgenomsnittet och alla tio har en högre andel av befolkningen som lever på bidrag. Ljusnarsberg i Örebro län var den kommun som tog emot allra flest asylsökande, 230 per 1000 invånare. Där är den öppna arbetslösheten drygt 10 procent och antalet bidragsförsörjda är 22,9 procent. I Norberg som tog emot näst flest i förhållande till sin storlek är arbetslösheten 8,6 procent och bidragsförsörjningen uppgår till 16,9.”

Sverige är just nu västvärldens ”laboratorium” för att studera demografisk (super)mångfald inklusive hanteringen av densamma

SvD:s Annie Reuterskiöld intervjuar idag den amerikanska statsvetaren Sheri Berman angående att dagens Sverige just nu är ett slags västvärldens ”laboratorium” för att studera demografisk (super)mångfald inklusive hanteringen av densamma mot bakgrund av att:
 
1, Sverige är det land i västvärlden som under modern tid har tagit emot flest invandrare per capita och inräknat alla kategorier, d v s både arbetskraftsinvandrare, flyktingar, adopterade, ”kärleksinvandrare”, cirkulärmigranter o s v.
 
2, Sverige har tagit emot invandrare i en snabbare takt än de andra västländerna: När Berman själv besökte Sverige 1987 hade kring 11% någon slags utländsk bakgrund och idag handlar det om över 33% som antingen själva är utrikes födda och har invandrat eller som är barn till en eller två personer som har invandrat (OBS: 1987 talades det dock om första och andra generationens invandrare eller om invandrare och invandrarbarn då beteckningen utländsk bakgrund inte existerade på 1980-talet utan i stället räknades alla som hade invandrat liksom alla som var födda i Sverige med en eller två invandrade föräldrar in i dåtidens statistik över invandrare).
 
3, Sverige har tagit emot en långt större mångfald av invandrare än andra västländer vilka generellt tar emot invandrare från sina gamla kolonier eller från grannregionerna och fr a har Sverige tagit emot en högre andel invandrare som härrör från den utomeuropeiska och utomvästerländska världen än andra västländer. Idag har uppemot 20% av alla invånare i landet någon slags bakgrund från den utomeuropeiska och utomvästerländska världen och en sådan procentsiffra kan idag bara Storbritannien, Frankrike och Nederländerna uppvisa i Europa liksom även Kanada och Australien (OBS: USA är då i en klass för sig och inget annat västland kan egentligen jämföras med USA vad gäller demografisk supermångfald).
 
4, Invånarna som har någon slags bakgrund från den utomeuropeiska och utomvästerländska världen är generellt unga eller t o m mycket unga medan majoritetssvenskarna generellt är äldre eller t o m mycket äldre än de förstnämnda och det gäller även de inomeuropeiska och inomvästerländska invandrarna. Invånarna som har någon slags bakgrund från den utomeuropeiska och utomvästerländska världen är dessutom kraftigt koncentrerade till vissa specifika stadsdelar och bostadsområden på en nivå som är mer extrem i Sverige än i andra västländer.
 
 
”För många i Sverige är hon okänd, men författaren och professorn i statsvetenskap, Sheri Berman, kan mycket om svenskarna. När hon kom till Sverige 1987 för att forska bland annat på fackföreningsrörelsen var hon ovanlig, en främling, hon stod ut.
 
– I dag ser ert samhälle dramatiskt annorlunda ut. Det är ett helt annat land. Den demografiska förändring som Sverige har genomgått de senaste åren är ganska otrolig. Att tro att den typ av förändringar skulle kunna ske utan problem är historielöst. Det är ett demografiskt experiment av historiska mått, säger hon.
 
Även om Sverige tidigare har haft starka klassmotsättningar, menar Sheri Berman att problemen i dag är större.
 
– Det är ingen fråga om att ju mer homogent ett samhälle är, desto lättare blir det. Det blir färre klyftor och grupperingar, och det är lättare att skapa en känsla av social solidaritet. Men mångfald är inte inkompatibelt med demokrati. Den största och viktigaste frågan i Europa i dag är hur man gör mångfalden mer kompatibel med demokratin, säger hon.
 
Har du några svar på hur det ska gå till?
 
– Grundläggande är i alla fall att du inte kan ha en funktionell demokrati om medborgarna inte är överens om vem som har rätt att bli medborgare, att vi alla är politiska jämlikar, att vi är överens om att vi är svenskar eller amerikaner, och att vi har samma skyldigheter.
 
Sheri Berman är professor i statsvetenskap vid Barnard College, Columbia University i New York. Hon forskar på Europas politiska historia, men också om demokrati, fascism och socialdemokrati. Nu är hon återigen i Sverige och på Bokmässan, för att prata om sin senaste bok ”Democracy and dictatorship in Europe”. En historisk tillbakablick på hur de liberala demokratierna vi ser i dag har kommit till, efter en lång och snårig kamp med många dramatiska bakslag.
 
– Franska revolutionen kan sägas vara startpunkten för demokratin i Europa, men det tog 150 år att faktiskt komma fram. De flesta glömmer hur lång och svår den resan var, och hur många demokratier som fallit på vägen.
 
Vad kan vi lära oss av historien?
 
– Det är faktiskt inte förrän efter andra världskriget som den liberala demokratin blev normen, i alla fall i västra Europa. Om man ser tillbaka förstår man att vi inte kan ta den för givet. Jag är smärtsamt medveten om hur sårbar demokratin är.”
 
(…)
 
”På vilket sätt tjänar högern på identitetspolitiken?
 
– En del av problemet med identitetspolitiken är att högerpopulister brukar vara ganska samkörda på den här typen av frågor: de gillar inte migration, förändring och de tycker att det var bättre förr. Som till exempel Sverigedemokraterna. Vänstern är splittrad när det kommer till att formulera ett bättre alternativ.
 
I USA har Donald Trumps tidigare rådgivare Steve Bannon sagt att han ”inte kan få nog av vänsterns identitetspolitik”. Om Steve Bannon fick välja, skulle vänstern debattera ras och identitet varje dag.
 
– Demokrater splittras mellan de som vill lyfta varje enskild identitets rättigheter, och de som vill hjälpa alla ickepriviligerade människor oavsett religion, sexuell läggning eller etnicitet. Trumps väljare mobiliseras ännu mer av att vänstern är upptagna med den här typen av frågor.”
 
(…)
 
”En vanlig jämförelse när dagens samhälle diskuteras är 1930-talet, med ekonomisk kris och framväxten av extrema partier. Men det är en uttjatad teori som inte heller tjänar som ett bra exempel för vår tid, menar Sheri Berman.
 
– Vi har inte partier på vänsterkanten och högerkanten som propagerar för att störta demokratin, den världen är vi inte i. Vad vi har nu är polarisering och mer extremism och en mycket större svårighet att bilda regeringar, som inte minst Sverige såg efter det senaste valet.
 
Då jämför hon hellre med 1960-talet.
 
– I många europeiska länder fanns otroligt mycket missnöje, precis som nu. Det fanns inhemsk terrorism i många länder. Kommunistiska partier vars lojalitet till den liberala demokratin var minst sagt tveksam. Och massor av studenter som propagerade för att störta demokratin. Vad vi får hoppas på är att vårt demokratiska system svarar tillräckligt väl för att trycka tillbaka de värsta farorna, och hålla dem tillbaka i alla fall en generation till.
 
På 1960-talet präglades samhället av stark polarisering. Mellan generationer men också olika sociala grupper, som i dag.
 
– Ett stort problem är att människor sorterar in sig i än mer homogena grupper. Man bor i områden där de flesta röstar som en själv, man går till kyrkan med samma människor och ens barn går i samma skolor. Man träffar bara dem som har en annan politisk uppfattning på jobbet, men aldrig på föräldramötet, festen eller på kvällspromenaden. Det är oerhört dåligt för demokratin, för det blir mycket lättare att se en politisk motståndare som en främling, en annan, i stället för som någon som bara tycker annorlunda.”

När Ingemar ”Ingo” Johansson uttalade sig emot internationell adoption och när adoption av utomeuropeiska barn ställdes mot invandring av vuxna utomeuropéer

”Upptäckte” idag att den legendariske Ingemar ”Ingo” Johansson uttalade sig emot internationell adoption i Året Runt och även i Expressen i september 1968 (och senare även i tidskriften Se) under en tid när det endast fanns kring 11-12 000 invånare i landet som hade någon slags utomeuropeisk bakgrund (Sverige var m a o ”utseendemässigt” sett utpräglat homogent på 1960-talet) samtidigt som antalet adoptioner av utomeuropeiska adoptivbarn exploderade i omfattning och fr o m 1968 och ända fram tills 1980-talets slut skulle 3-4 adoptivbarn komma att ”invandra” per dygn till Sverige ”non-stop”. År 1980 hade antalet invånare i landet med någon form av utomeuropeisk bakgrund ökat till cirka 60 000 personer varav runt 20 000 var utlandsadopterade och de allra flesta av de resterande 40 000 hade bakgrund i Latinamerika, Turkiet, Eritrea, Sydafrika, Vietnam, Nordafrika och Iran. ”Ingo” var m a o verkligen ingen ”opportunist” på sin tid och hans uttalande bemöttes också med protesterar då det/han så tydligt gick emot den tidsanda som gällde i Sverige på 1960- och 70-talen och kanske särskilt 1968 vad gäller synen på den utomeuropeiska världen och icke-vita människor.
70710731_10156757102990847_4037278385045504000_n.jpg
 
Samtidigt har jag också hittat flera tidiga spår av motstånd mot invandring av just utomeuropéer som väcktes och ”luftades” i anslutning till diskussionen om utlandsadoptioner av utomeuropeiska adoptivbarn och i flera debattinlägg ställdes invandringen av vuxna utomeuropéer t o m explicit mot adoptionen av utomeuropeiska adoptivbarn.
70729204_10156757103010847_3160604740216160256_n.jpg
 
Redan 1964 menade exempelvis Eva Moberg att det var bättre för svenska folket att först få möta och interagera med utomeuropeiska adoptivbarn än med vuxna utomeuropeiska invandrare då hon befarade att de sistnämnda skulle utvecklas till en slags permanentad underklass: ”Många anser då att det är bättre att denna tillvänjning sker med invandring av vuxna färgade i yrken, där brist på arbetskraft råder. (…) Detta kan givetvis i och för sig vara önskvärt men riskerna för att vissa rasminoriteter i framtiden sammanfaller med socialt och ekonomiskt sämre ställda grupper förebygges bäst genom att många färgade barn får växa upp med samma kulturmiljö och utbildningsmöjligheter som svenska genomsnittsbarn.”
 
Även Clas Engström var inne på liknande tankar när han berörde att Sverige skulle kunna få samma typ av ”rasproblem” som bl a Frankrike, Nederländerna och Storbritannien redan ansågs ha fått på 1960-talet p g a invandringen från dessa länders utomeuropeiska kolonier: ”Immigrationen till England har resulterat i rasproblem. Men det är en immigration av vuxna människor med inte bara avvikande utseende utan också avvikande språk och beteende, människor som dessutom kanske hade sociala problem redan innan de kom till England. Genom adoptionerna skulle vi kunna undvika sådana häftiga och konfliktskapande konfrontationer.”
 
Och 1969 skrev Adoptionscentrums och hela den svenska adoptionsrörelsens okrönta ”chefsideolog” Madeleine Kats följande i ett stycke som handlade om att svenskar skulle kunna känna sig hotade av en ökad invandring: ”Allt som rubbar ens egna cirklar, sätter ens egna privilegier i fråga eller ens egen världsbild i gungning. Men just de här utländska barnen gör inte det – de är varken något hot mot ”vårt samhälle” eller ”vår kultur” eller ”våra jobb och våra bostäder”, för att ta de vanligaste vulgär-argumenten. De här barnen blir ju svenska från början. Det måste vara ett av de skonsammaste sätt som finns att vänja folk vid åtminstone en liten större färgskala.”
 
Vidare skrev Erland Hofsten 1976 i en replik på ett annat debattinlägg att han inte ville se någon större invandring av vuxna utomeuropéer till Sverige samtidigt som han uttalade sig för internationell adoption: ”Signaturen tror att vi skulle hjälpa u-länderna genom att ta hit några av dem som invandrare. Men detta är ett cyniskt resonemang – u-länderna behöver själva sitt folk, och en stor invandring av icke-européer skulle bädda för nya klassmotsättningar och rentav rasmotsättningar i Sverige.”
 
Andra var än mer explicita än så – 1977 skrev Adoptionscentrums Bertil Frisk att ”Undersökningar har visat att invandrarbarn tyvärr far illa i den svenska miljön. De upplever isolering, vilket i många fall kan ge anpassningssvårigheter och då inte minst i skolan. (…) Till detta kommer bostadssegregation, som i sin tur kan medföra en fördröjning av anpassningen till det svenska samhället. I olyckliga fall kan detta ta flera generationer för en invandrarfamilj.” och han menade därför att det var bättre att Sverige tog in ännu fler adoptivbarn för att täcka upp för de fallande födelsetalen bland de infödda svenskarna i stället för att släppa in utomeuropeiska vuxna invandrare och deras barn:
 
”De utländska adoptivbarnen kommer som regel till socialt väletablerade familjer, som genomgått noggranna undersökningar från barnavårdsmyndigheternas sida. Vidare har adoptivbarnen större möjligheter att bryta sig ur det olyckliga mönster, som en kulturkonfrontation innebär. Adoptivbarnen kommer in i det svenska samhället via sina nya familjer och släktingar. Välutbildade föräldrar medför också den fördelen, att skolsvårigheter kan förebyggas genom insatser från den egna familjens sida.
Dessa barn kommer också för att stanna och bli svenska medborgare och utgör på så sätt säkra komponenter i en befolkningstillväxt.”