Kategori: invandring
Några anteckningar rörande svensk afrofobi eller svensk antisvart rasism och rörande den afrosvenska eller afrikansvenska eller svarta svenska minoritetens historia ca 1930-70:
I samband med den svenska debatten om BLM-rörelsen heter det generellt att visserligen har Sverige en gång i tiden haft en koloni med svarta slavar, d v s Saint-Barthélemy i Karibien, och visserligen har Sverige också präglats av rasstereotyper av svarta i t ex uppslagsverk och barnböcker men vad gäller modern tid så har Sverige och svenskarna inte förtryckt svarta personer på samma sätt som andra västländer/västerlänningar har gjort.
Påminner gärna om att 1931 skrev en svensk myndighet rakt ut att ”…färgade raser under inga förhållanden, n-gr-r icke ens såsom tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall böra äga tillträde till riket” för att till varje pris förhindra s k blandäktenskap och s k rasblandning.
Samma år skrev professorn i zoologi Nils von Hofsten, som annars var antinazist och som senare blev rektor för Uppsala universitet, att ”ingen förnekar numera att de stora raserna äro skilda av djupgående ärftliga olikheter icke blott i fysiskt hänseende utan även i intellektuell förmåga och karaktär, och ehuru varje måttstock är subjektiv, ha vi vita rätt att anse oss stå högre än bl. a. de svarta raserna” i sin bok ”Ärftlighetslärans grunder”, som i flera decennier både var den ledande och den enda svenska läroboken i genetik. Professor von Hofsten var vidare i decennier (1935-53) även ansvarig centralt i landet för att besluta om vilka som skulle steriliseras eller ej i egenskap av att vara sakkunnig och ledamot i Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd.
Under mellankrigstiden och just från och med 1930-talet invandrade också de första svarta amerikanerna och afrikanerna till Sverige, vilka inte var slavar, vilka hade invandrat av egen kraft och inte transporterats hit av andra och vilka kvarstannade i riket permanent, d v s de var inte bara exempelvis cirkusartister (såsom Fredrik Reinfeldts farfars far), etiopiska diplomater eller svarta amerikanska artister som turnerade runt i landet. De allra flesta av dem var män, även om några var kvinnor, och år 1950 uppgick exempelvis antalet afrikanska invandrare i Sverige till exakt 355 individer.
En av de första svarta afrikanska invandrarna som invandrade till Sverige och kvarstannade i riket var en man från Västafrika som 1937 ingick äktenskap med en vit svensk kvinna i Skåne. Tillsammans fick paret sju blandade eller mixade barn på 1930- och 40-talen, vilka samtliga kom att steriliseras på s k sociala grunder. Detta sorgliga öde, d v s att steriliseras, kom att drabba ett flertal blandade eller mixade icke-vita personer som föddes i landet på fr a 1930-, 40- och 50-talen och flera av dem tvångsomhändertogs även och institutionaliserades mer eller mindre livet ut.
Efter kriget på 1940-, 50- och 60-talen anlände än fler svarta amerikanska och svarta afrikanska män till Sverige liksom även vissa enstaka svarta brittiska, svarta portugisiska och svarta franska invandrarmän, vilka i många fall blev tillsammans med och även fick barn med vita svenska kvinnor.
Under dessa decennier var höga procentandelar av svenskarna starkt negativa till s k rasblandning och till (hetero)sexuella s k intimrelationer över de s k rasgränserna och dess s k resultat/produkter i form av blandade eller mixade icke-vita barn och s k blandpar som rörde sig i det offentliga rummet blev ofta hånade och trakasserade och t o m hotade och överfallna.
År 1951 inträffade exempelvis en incident som på sin tid omtalades som en svensk rasskandal som också fick internationell uppmärksamhet. Det handlade om att Etiopiens dåvarande kejsare Haile Selassies sonson arvprinsen Merid Beyne utsattes för smädelser och ”sparkar på benen” och blev kallad ”n-g-r” på öppen gata i Stockholm. ”Detta är det andra utslaget på kort tid av den rasfördom som tycks finnas i Sverige”, skrev Dagens Nyheter som berättade att incidenten hade inträffat då prinsen hade befunnit sig i sällskap med en ”vit dam” utanför sitt hotell i närheten av Stureplan i Stockholm och uppfattats vara ”en n-g-r som tänkte ta med sig en vit kvinna in på hotellet”. Nio år senare redogjorde Expressen för händelsen på följande sätt:
”Han vistades då här någon månad för att sköta sin hälsa. Den aktuella kvällen kom han gående tillsammans med en kvinna på Biblioteksgatan strax utanför sitt hotell. I den hop som stod och hängde utanför hotellet slängde någon ur sig:
– Se en n-g-r som försöker ta en vit kvinna med sig på hotellet!
Några i hopen blev så uppretade att de gick till attack mot prinsen. Han sparkades på benen och fick fly till hotellvestibulen där portiern kom till hjälp.”
År 1954 uppmärksammade Expressen att vita svenska kvinnor som hade fött blandade eller mixade barn uppmanades att ange s k rastillhörighet, såsom att deras barn var ”av blandras”, när de registrerade sina barn som nyfödda hos Svenska kyrkan som på den tiden handhade folkbokföringen.
Några år därpå skrev tidningen om att det hade blivit kutym bland de s k abortkuratorerna i landet (OBS: innan den fria aborten infördes i Sverige så var gravida kvinnor tvungna att ansöka om abort hos s k abortkuratorer) att uppmana vita svenska kvinnor som var gravida med blandade eller mixade barn att ansöka om och göra abort. Många av dessa kvinnor blev också tvingade till abort av sina föräldrar och familjer eller av den närmaste omgivningen av ”rasheder”-skäl.
År 1963 rapporterade Expressen även om ”det första mordet med rasmotsättning som tänkbart motiv”, som handlade om att en svart man från Storbritannien hade dödat sin vita svenska partner i en lägenhet på Östermalm i Stockholm i mitten av augusti under samma år. Mannen uppgav till polisen att hon ”inte ville föda ett barn som hade en n-g-r till far” och därför hade ansökt om abort, vilket hade gjort honom desperat och till slut fått denne att döda henne.
På 1960-talet approcherade danska Justitiedepartementet sin svenska motsvarighet och frågade hur Sverige ställde sig till utlandsadoptioner och specifikt till att börja ta emot blandade eller mixade svarta barn från dåvarande Västtyskland vars biologiska mödrar var vita tyska kvinnor och biologiska fäder svarta amerikanska soldater.
Svenska Justitiedepartementet skickade då frågan vidare till Socialstyrelsen som svarade att ”de flesta experter på barnavårdens område” i Sverige förordade en mycket restriktiv hållning till adoptioner av icke-vita barn från andra länder. Myndigheten hänvisade specfikt till överläkare Torsten Thysell vid Centralsjukhuset i Karlstad, som i sin tur hänvisade till ”en genom århundranden välgrundad erfarenhet att folk som ser annorlunda ut än sin omgivning kan bli hackkycklingar” och Karlstadsdoktorn skrev vidare följande i sitt expertutlåtande:
”…när det gäller barn, som kommer från exotiska länder eller som eljest – t. ex. på grund av sin hudfärg starkt avviker från det typiskt svenska (Korea, Marocko) – meningen vanligen inte är att de skall tillbringa endast en kortare ferie här, utan de skall kvarstanna i landet… Det är emellertid styrelsens uppfattning att sociala skäl starkt talar emot att barn av nu ifrågavarande kategori förflyttas till Sverige för att stanna här.”
På grund av detta utlåtande valde Sverige att i stället satsa på adoptioner från Asien och fr a från Sydkorea i st f på adoptioner av blandade eller mixade svarta barn från Västtyskland, som Danmark i sin tur valde att satsa på.
I november 1966 uppmärksammade Aftonbladet situationen för vita svenska kvinnor som hade fött blandade eller mixade icke-vita barn i ett reportage som byggde på en intervju med den ensamstående vita svenska modern Agneta och hennes blandade eller mixade son Mikael, vars biologiska far uppgavs vara från Nigeria. Aftonbladet berättade bl a om ett fall från 1958 när en vit svensk kvinna som var gravid med ett blandat eller mixat barn utan problem hade blivit beviljad abort på s k sociala grunder efter att i sin abortansökan ha skrivit att ”mitt barn blir färgat, pappan är n-g-r”.
I samma reportage uttalade sig också en s k abortkurator som menade att det var förståeligt att svenska kvinnor som blev gravida med s k ”färgade” män övertalades att ansöka om abort och även beviljades detta: ”Man får ju inte blunda för verkligheten. Det blir svårare för ensamstående mödrar med färgade barn…”.
Slutligen rapporterade tidningen att det bara i Stockholm fanns omkring 30-40 icke-vita inrikes födda blandade eller mixade barn som hade placerats ut som foster- eller adoptivbarn efter att deras vita svenska biologiska mödrar hade lämnat dem på barnhem på grund av att de just var blandade eller mixade efter ”hård press från omgivningen”.
I Göteborg uppgavs kring 35-40 blandade eller mixade barn födas årligen med vita svenska biologiska mödrar och invandrade svarta biologiska fäder, och även i rikets andra stad var det vanligt att dessa barn övergavs på barnhem för att adopteras bort inom landet.
Det tidigare så dominerande svenska rastänkandet och rashygieniska politiken, som hade syftat till att till varje pris upprätthålla den förment rasliga homogenitet som sades känneteckna det (majoritets)svenska folket som sades vara både renast, vackrast och vitast av alla folk på jorden, levde m a o kvar långt in på 1960-talet och drabbade de blandade eller mixade icke-vita och svarta barnen vilka antingen aborterades bort innan de ens föddes, steriliserades efter födseln eller placerades på barnhem varifrån de bortadopterades.
Först under 1960-talets andra hälft växte en större svart invandrad minoritet fram i landet, även om den till en början fortfarande var mycket liten numerärt sett:
År 1970 beräknas det ha funnits cirka 5000 svarta invandrare i hela landet varav 100-tals var svarta amerikanska soldater som hade deserterat till Sverige i samband med Vietnamkriget (Sveriges första amerikanska desertör var då en svart amerikan som anlände till landet 1967 i sällskap med sin vita västtyska fru – Ray Jones) medan kring 3500 var svarta afrikanska invandrare varav 100-tals var s k SIDA-studenter.
Det var också under 1960-talets sista år i samband med den s k 68-revolutionen som synen på svarta i Sverige förändrades och år 1969 utkom exempelvis den svarta amerikanen Victor Herbert Tyus debutroman ”Den stora klyvningen” på Bonniers som därmed både blev den första afrosvenska författaren och den första icke-vita författaren som gav ut ett eget litterärt svenskspråkigt originalverk på ett svenskt förlag.
På 1970-talet växte den svarta minoriteten i Sverige sakta men säkert p g a utlandsadoptioner, fortsatt invandring och allt fler inrikes födda blandade eller mixade svarta barn med vita svenska mödrar och invandrade svarta fäder vilka kring 1975 redan kunde räknas i 1000-tal och under detta årtionde skulle sedan den första afrosvenska gemenskapen växa fram i form av en rad organisationer, även om inga svarta invandrare kallade sig afrosvenskar i Sverige förrän på 1990-talet, såsom Pan-African Society in Sweden i Göteborg, Black Cultural Centre i Stockholm och aktions- och solidaritetsgruppen Förenade afrikanska arbetare.
I dagarna för 75 år sedan inleddes en migrationshistorisk vändning i världen när Västeuropas ”omvända” invandring initierades
I dagarna för 75 år sedan inleddes en migrationshistorisk vändning i världen och fr a i Västeuropa även om människorna som levde på den tiden säkerligen inte förstod det och människorna som lever idag har dessutom i hög grad glömt bort denna vändning.
Som en följd av Andra världskrigets slut i Europa inleddes Västeuropas ”omvända” invandring i och med att fördrivningen och ”repatrieringen” av kring 13 miljoner tysktalande från den europeiska kontinentens alla hörn och fr a från Central, Öst- och Sydösteuropa påbörjades i maj 1945 till de ockupationszoner som senare skulle komma att bli Väst- och Östtyskland respektive Österrike.
Efter att Andra världskriget även upphörde i Asien i augusti 1945 fördrevs och ”repatrierades” f ö även kring 6,5 miljoner japaner från Stillahavsasiens alla hörn och fr a från Japanska imperiets olika bosättarkolonier i Nordost- och Sydostasien till det på den tiden ockuperade Japan och efter 1955 fanns det därför väldigt få japansktalande personer kvar i Asien och Oceanien utanför dagens Japans gränser.
Fram tills Andra världskrigets utbrott 1939 hade (väst)européerna varit utvandrare, bosättare och fr a segrare och befolkat stora delar av den övriga världen i århundraden och i många fall t o m konkurrerat ut de infödda och särskilt gällde det perioden mellan ca 1815-1939 då över 60 miljoner européer utvandrade till den utomeuropeiska världen.
I och med krigsslutet och p g a den efterföljande avkoloniseringen inleddes dock efter 1945 en ”omvänd” invandring till Västeuropa som det tyska exemplet kan sägas ha varit ett slags förspel till.
Uppemot 10% av ovanstående f d axelmakters (d v s Västtysklands, Östtysklands, Österrikes och Japans) invånare kom under 1950-talet att utgöras av ”repatrierade” personer och liknande procentsiffror skulle sedan bl a Frankrike och Portugal få uppleva på 1950-, 60- och 70-talen när miljontals fransk- respektive portugisisktalande ”repatrierades” i takt med att en efter en av kolonierna över haven förlorades. Även Storbritannien, Belgien, Italien och Nederländerna kom också att ta emot 100 000-tals ”repatrierade” personer från sina gamla kolonier under efterkrigstiden.
Denna ”omvända” invandringen gällde inte bara vita personer utan också de vita männens icke-vita partners och inte minst ett stort antal s k blandade personer med vita biologiska pappor och icke-vita infödda biologiska mammor liksom även infödda personer som ansågs ha ”kollaborerat” med européerna såsom t ex vissa folkgrupper från Indonesien, berber och judar från Nordafrika eller vissa specifika minoriteter från Sydasien.
På samma sätt gällde detta också de ”tyskar” och ”japaner” som ”repatrierades” efter 1945 – åtskilliga av dem var då icke-tyska respektive icke-japanska partners till tyska respektive japanska män och ett stort antal av de biologiska mammor som hade varit tillsammans med och fått barn med tyskar respektive japaner under krigsåren fördrevs likaså liksom deras s k blandade barn.
Denna ”omvända” invandringen har dock kommit att hamna i skuggan av den efterkrigstida invandringen till Västeuropa och i-världen (Nordamerika, Europa och Japan) från den utomvästerländska världen och särskilt gäller det den utomeuropeiska flyktinginvandringen som i det närmaste exploderade i omfattning efter Kalla krigets slut på 90-talet och framåt.
Arvet efter alla dessa ”repatrierade” västeuropéer, vilka i stort sett alltid förlorade allt de ägde när de fördrevs och vare sig det handlade om Ostpreussen, Banatet, Sudetlandet, Algeriet, Indonesien, Kongo, Eritrea, Vietnam, Tanzania eller Indien, har dock kommit att leva vidare som ett ännu ej helt bearbetat trauma och sår i många västeuropeiska länder och ett konkret politiskt arv är då den västeuropeiska extremhögern som redan när den uppstod under Kalla kriget i det närmaste kom att överbefolkas av ”repatrierade” och i flera länder kom de t o m att spela en avgörande roll för att grunda några av de organisationer som är ursprunget till de högerpopulistiska partier som är verksamma än idag.
Amat Levin publicerar ett utdrag ur sin nya bok ”Slumpens barn” som handlar om den svensk-gambianska minoritetens historia
Amat Levin publicerar idag ett utdrag ur sin nya bok ”Slumpens barn. Den osannolika berättelsen när Sverige mötte Gambia” i Dagens Arena, som handlar om varför det den 31 december 2019 fanns 11 448 invånare i Sverige med någon form av bakgrund i Gambia varav 5505 var födda i Gambia och invandrade (och 54 av dem var adopterade till fr a infödda majoritetssvenskar), 2075 födda i Sverige och s k ”andrageneration:are” med båda föräldrarna från landet och de resterande 3868 födda i Sverige och blandade med en förälder från Gambia och i huvudsak en gambiansk far och en vit i huvudsak svensk mor.
Denna svensk-gambianska minoritet och diaspora som bl a inkluderar namn som Seinabo Sey, Erik Lundin, Amie Bramme Sey och Alice Bah Kuhnke liksom Amat själv har nu fått sin historia berättad tack vare Amats nya bok som bl a beskriver att allt började med den legendariska piratradiochefen och skådespelerskan Britt Wadner, som direkt eller indirekt låg bakom att statens etermediamonopol till slut försvann i Sverige, samt med den likaledes legendariske värmländske krigsveteranen Bertil Harding som bl a hade deltagit i Andra världskriget på norrmännens sida och i Koreakriget på amerikansk sida och som var den som drog igång charterflygen från Sverige till Kanarieöarna och Spanien och därmed direkt eller indirekt till hela världen (d v s för svenskarnas del) och som senare bl a blev revolutionär i Latinamerika och minister i Gambia:
”Det finns starka kopplingar mellan Gambia och Sverige. Två av anledningarna till detta är en stridsflygare och en radiopirat. Amat Levin berättar den osannolika historien om hur Bertil Harding och Britt Wadner upptäckte Gambia.”
Den antirasistiske barnläkaren Göran Bodegård har gått bort
Den antirasistiske barnläkaren Göran Bodegård har gått bort – hans dödsannons hittas idag i DN vars familjesidas dödsannonser f ö täcker hela sju sidor i dagens tidning (p g a pandemin, antar jag, då huvudstadsregionen ju är Sveriges epicentrum för viruset):
Bodegård var psykiatriker och barnläkare och medicine doktor (d v s han hade också disputerat) och verkade som överläkare vid Eugeniahemmet och därefter vid Barnavdelning Eugenia på Karolinska sjukhuset. Mest känd för det s k svenska folket blev Bodegård antagligen då han var aktiv i debatten om de apatiska flyktingbarnen på 2000-talet tillsammans med bl a journalisten och författaren Gellert Tamas.
Bodegård var under många år även aktiv i FARR – Flyktinggruppernas riksråd – samt ”medlem” i den av Masoud Kamali ledda Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering vartill han bidrog med en artikel om just asylsökande barn med uppgivenhetssymtom.
Bodegård var också en av dem som deltog i att grunda Antirasistiska akademin (ARA): Han deltog då på det möte på ABF-huset 2006 som ledde fram till att ARA till slut bildades ett år senare (det var f ö Mekonnen Tesfahuney som ”kläckte” namnet Antirasistiska akademin) enligt mina gamla anteckningar (jag tenderar som bekant att samla på, dokumentera, kategorisera och ”registrera” det mesta ”här i världen”) där också bl a Adrian Groglopo, Kristina Boreus, Gellert Tamas, Anders Neergaard, Marcus Lundgren, Katarina Mattsson, Urban Ericsson, Ali Osman, Alireza Behtoui, Monica Edgren, Fredrik Hertzberg, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Carina Tigervalll och Juan Velasquez var med.
På senare år och in i det sista var Bodegård också aktiv för att försöka få samtliga unga ensamkommande tonåringar, som kom till Sverige under det s k flyktingkrisåret 2015, att få stanna i landet.
Sveriges 69 största invandrargrupper den 31 december 2019 från finländare till kongoleser
Sveriges 69 största invandrargrupper (8000 invånare och uppåt) uppdelade på ursprungsland den 31 december 2019 och inräknat både de utrikes födda (d v s de invandrade inklusive de adopterade), de inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (d v s den s k andra generationen) och de inrikes födda med en utrikes och en inrikes född förälder (d v s de s k blandade).
Vissa grupper innehåller en mycket hög andel invandrade (t ex Syrien) och andra en mycket hög andel adopterade (t ex Sydkorea) medan ytterligare andra grupper består av en mycket hög andel s k andrageneration:are (t ex Turkiet) och andra av en mycket hög andel blandade (t ex Filippinerna).
Ursprungsländerna Jugoslavien, Sovjetunionen och Serbien är dubbelräknade – de som ingår i ”Jugoslavien” hittas också under bl a Bosnien, Kosovo och Serbien o s v, de som hittas i ”Sovjetunionen” hittas också under bl a Ryssland, Ukraina och Georgien o s v och de som hittas i ”Serbien” hittas också under Serbien och Montenegro och de som hittas i ”Tjeckoslovakien” härrör både från f d Tjeckoslovakien, Tjeckien och Slovakien.
Slutligen är de som är inrikes födda och som t ex har en mor från Finland och en far från Libanon dubbelräknade.
1, Finland 404 742
2, Jugoslavien 327 088
3, Syrien 242 150
4, Irak 225 780
5, Polen 141 783
6, Sovjetunionen 140 538
7, Iran 121 019
8, Norge 117 834
9, Tyskland 116 427
10, Somalia 111 014
11, Danmark 106 271
12, Turkiet 104 854
13, Bosnien 94 716
14, Afghanistan 71 384
15, Libanon 65 453
16, Thailand 63 899
17, Eritrea 61 615
18, Chile 58 508
19, Storbritannien 56 855
20, Indien 55 862
21, USA 48 736
22, Kina 45 868
23, Rumänien 44 400
24, Etiopien 38 665
25, Serbien 35 610
26, Grekland 34 354
27, Ungern 33 116
28, Vietnam 32 159
29, Ryssland 31 907
30, Pakistan 28 224
31, Estland 27 027
32, Italien 26 467
33, Filippinerna 25 662
34, Marocko 24 308
35, Spanien 22 760
36, Sydkorea 21 577
37, Frankrike 21 358
38, Nederländerna 21 315
39, Colombia 21 123
40, Litauen 19 422
41, Tjeckoslovakien 19 031
42, Kroatien 18 727
43, Kosovo 17 593
44, Bangladesh 16 344
45, Österrike 16 299
46, Brasilien 16 248
47, Makedonien 15 434
48, Ukraina 14 795
49, Egypten 14 785
50, Peru 14 431
51, Sri Lanka 14 218
52, Bulgarien 13 811
53, Tunisien 13 331
54, Lettland 13 249
55, Palestina 12 795
56, Australien 11 619
57, Gambia 11 448
58, Nigeria 10 807
59, Island 10 536
60, Jordanien 9802
61, Albanien 9254
62, Saudiarabien 9233
63, Sudan 9110
64, Uganda 8504
65, Bolivia 8417
66, Kanada 8275
67, Portugal 8066
68, Schweiz 8060
69, Demokratiska republiken Kongo 8003
Skolresultat- och studiegapet mellan inrikes och utrikes födda elever fortsätter att vara mycket stort och ökar även över tid
En ny rapport om skolresultat- och studiegapet mellan inrikes och utrikes födda elever presenteras idag av nationalekonomerna Hans Grönqvist och Susan Niknami i SvD och visar tyvärr att gapet är mycket stort och dessutom har det ökat över tid.
Rapporten undersöker skolresultaten för samtliga barn, ungdomar och unga vuxna som befann sig inom den svenska grund- och gymnasieskolan mellan 1990–2017 och studerar skillnader i medelbetyg, gymnasiebehörighet, val av studieprogram till gymnasiet samt avslutad gymnasieexamen.
Rapporten visar bl a att andelen inrikes födda elever som går ut grundskolan/högstadiet/9:an och uppnår gymnasiebehörighet ligger på över 90% och de inrikes födda elever som misslyckas i grundskolan/högstadiet/9:an är tyvärr i hög grad s k ”andrageneration:are”. Motsvarande siffra för utrikes födda elever ligger på omkring 60% och i åtskilliga miljonprogramsområden går mindre än 50% av alla elever per årskull ut grundskolan/högstadiet/9:an utan gymnasiebehörighet.
Av de utrikes födda elever som trots allt kommer in på gymnasiet så misslyckas 30% med att gå ut gymnasiet med fullständiga betyg och högskolebehörighet att jämföra med 10% bland de inrikes födda eleverna vilka tyvärr i hög grad utgörs av s k ”andrageneration:are”.
Skillnaden i medelbetyg mellan inrikes och utrikes födda elever är därtill betydande och har också den ökat med tiden. Sämst går det för eleverna från Östafrika och Mellanöstern och bäst går det för eleverna från Östasien. Elever som invandrat efter skolstartsåldern (7 år) är också en grupp som generellt presterar sämre än andra.
Familjens socioekonomiska bakgrund förklarar en stor del av gapets storlek tillsammans med en kombination av boende- och skolsegregationen: Elever med utländsk respektive svensk bakgrund går idag oftare i olika skolor jämfört med tidigare, och eleverna träffar därför i större utsträckning företrädesvis andra elever med samma bakgrund jämfört med tidigare samtidigt som boendesegregationen har exploderat mellan 1990-2017.
Mängder av de 10 000-tals barn, ungdomar och unga vuxna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund som varje år slås ut och misslyckas i den svenska skolan går en mycket dyster framtid till mötes: De tvingas bo kvar hemma hos föräldrarna långt upp i 30-årsåldern, de har mycket svårt att få jobb, många går in i djupa depressioner och även missbruk av allehanda slag och alltför många av pojkarna och de unga männen väljer att börja försörja sig på brottslighet.
”Den senaste Pisa-undersökningen visade glädjande nog en uppgång i svenska elevers skolresultat. Men det var det många elever som inte kunde delta i undersökningen på grund av bristande kunskaper i svenska.
(…)
”Ett av huvudresultaten är att utrikes födda elever klarar sig betydligt sämre i skolan jämfört med elever födda i Sverige, oavsett vilket mått på studieprestationer som undersöks. Dessutom har studiegapet, skillnaden i studieprestationer mellan inrikes och utrikes födda elever, vuxit det senaste decenniet.”
(…)
”Vilka är då förklaringarna till studiegapet mellan inrikes och utrikes födda elever? Våra resultat visar att föräldrarnas socioekonomiska bakgrund och boendeområde har ett starkt samband med storleken på studiegapet.”
Första svenska efterkrigstida artikeln om ”invandringskritik”
Den allra första artikeln (mig veterligen i alla fall) under efterkrigstiden som tog upp hur de på den tiden ännu relativt nyanlända krigsflyktingarna betraktades och behandlades hittades i Expressen i oktober 1949 och lät då så här (innan dess hade svenskarnas så kallade rasfördomar nästan enbart kopplats till de inhemska minoriteterna) – d v s det fanns tydligen redan då en synbarligen utbredd föreställning om att en slags överhet eller elit tar in alla invandrare som privilegieras och ”belönas” medan de infödda svenskarna förfördelas och missgynnas.
Om den s k folkutbytetdiskursens ”uppfinnare” den gamle nazisten och SD:aren Karl-Erik S Nilsson
Den s k folkutbytetdiskursen, som säger att de infödda majoritetssvenskarna är på väg att bli en minoritet ”i sitt eget land”, utgör numera mer eller mindre något av SD:s raison d’être och motsvarande diskurs i andra västländer spelar då en minst lika central roll där för SD:s syskonpartier även om benämningen på densamma skiftar såsom den franska ”le grand replacement”-diskursen.
Den person som allra först formulerade denna diskurs för svensk del var med största sannolikhet den gamle Sjöbo-nazisten Karl-Erik S Nilsson som 1972 skrev om och lanserade denna idé i högerradikala Sveriges nationella förbunds tidning Fria ord. Just 1972 inleddes f ö den utomeuropeiska flyktinginvandringen till Sverige i form av de s k ugandaindierna.
Nilsson hade en bakgrund i den nazistiska s k lindholmsrörelsen och var på 1950-talet medlem i Nordiska rikspartiet, på 1960-talet i Frisinnade unionspartiet och på 1970-talet i Svenska folkets väl innan han gick med i SD på 1980- och 90-talen samtidigt som han var aktiv i Sveriges pensionärers intresseparti. När SD splittrades 2001 var Nilsson under en period medlem i Nationaldemokraterna innan han återigen gick med i SD där han kvarstannade fram till sin bortgång.
När blev invandringen egentligen en fråga för den svenska extremhögern mot bakgrund av att Sverige var ett utpräglat homogent land sett till befolkningssammansättningen långt framemot 1900-talets slut?
Stötte nyligen på en annons i en högerextrem publikation som kallade till ett protestmöte mot invandringen på Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm den 12 september 1970 (och med s k ”eftersits” på anrika Restaurang Pelikan – OBS: 1970 var då ”Söder” i huvudsak ett arbetarområde), som jag faktiskt tror kan ha varit det allra första offentliga mötet och demonstrationen som explicit riktade sig mot invandringen sedan den svenska extremhögerns tyvärr rejält framgångsrika antisemitiska anti-invandringskampanj ”Mota Moses i grind” som utspelade sig 1938-39 i kölvattnet efter Novemberpogromen eller den s k ”Rikskristallnatten” den 9 november 1938 och som tog sig uttryck i ett flertal möten och demonstrationer.
Den svenska extremhögern har då aldrig varit emot invandring i sig (det har snarare under decennierna formligen ”vimlat” av nordiska, europeiska och västerländska invandrare inom den svenska extremhögern) utan det har alltid handlat om att protestera och markera mot specifika invandrargrupper och 1938-39 handlade det då om judar som försökte fly från den alltmer tyskdominerade kontinenten medan det handlade om utomeuropéer 1970 för just under det året översteg det sammanlagda antalet invandrare i Sverige från Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien för första gången någonsin i svensk historia över 10 000 invånare motsvarande över 0,15% av den dåtida svenska totalbefolkningen. 10 000 utomeuropeiska invandrare kan låta löjligt lite idag men för dåtidens (majoritets)svenskar innebar det att den svenska gatubilden och vardagen sakta men säkert höll på att förändras från att tidigare ha varit extremt homogen (d v s Sverige var helt enkelt massivt och överväldigande vitt på den tiden).
Det som gör att 1970 års protestmöte även har bäring på vår samtid handlar om att mötet arrangerades av Nysvenska rörelsens Stockholmsavdelnings ordförande Sven Davidson, som måste sägas ha varit långt ”före sin tid” i den meningen att han just redan 1970 förutsåg och ”profeterade” att invandringsfrågan skulle komma att bli den avgörande politiska frågan för den svenska extremhögern under en tid när inte särskilt många svenska högerextremister ännu hade politiserat invandringsfrågan utöver Davidson själv.
Det var då först framåt 1970-talets slut som invandringsfrågan sakta men säkert kom att bli den alltmer överordnade och överskuggande frågan för den samlade svenska extremhögern p g a att den utomeuropeiska invandringen ökade successivt under denna tid, och vilket till slut ledde fram till att BSS bildades 1979 (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2019/11/29/befolkningsfragan-ras-extremhogern-sverigedemokraterna).
År 1980 hade också antalet utomeuropéer i Sverige ökat till närmare 60 000 invånare motsvarande 0,7 procent av den dåtida svenska totalbefolkningen, vilket många inom den dåtida svenska extremhögern uppfattade som något av en demografisk katastrof och särskilt då en tredjedel av dem var utlandsadopterade vilket de facto innebar att de som vuxna skulle komma att blanda sig och reproducera sig med de infödda majoritetsinvånarna.
Sven Davidson kom inte överraskande att spela en viktig roll i grundandet av BSS och han var också BSS ”ansikte utåt” i egenskap av att vara organisationens första och enda ordförande och när SD bildades 1988 som en direkt fortsättning på BSS var Davidson återigen en centralfigur som kom att sitta med i SD:s partistyrelse ända fram tills 1990-talets slut innan han lämnade SD och gick över till Nationaldemokraterna 2001 där han kvarstannade fram till sin död 2005.
Just Nysvenska rörelsens Stockholmsavdelning var f ö under Sven Davidsons ordförandeskap på 1960- och 70-talen aldrig särskilt stor men innehöll samtidigt flera illustra medlemmar såsom elitgymnasten och adelsmannen Jean Cronstedt, svenska Wranglers direktör Ulf Engquist och dennes son Måns Pontén (d v s modeikonen Gunilla Ponténs man och son), Swedenborgarnas pastor Olle Hjern, Medicinalstyrelsens överdirektör Håkan Rahm, arkitekten Ivar Tengbom samt Sagerska husets ägarinna Vera Sager.
När SD ”peak:ar” i opinionen väljer partiet som alltid att tala klarspråk och gå tillbaka till sina rötter
Ända sedan 1980-talet har den svenska s k nationella rörelsen och extremhögern envetet och närmast fanatiskt drivit (ras/befolknings)frågan om en folkomröstning om (den icke-vita/utomeuropeiska) invandringen och idag den 24 oktober 2019 väckte SD:s partisekreterare Richard Jomshof just denna fråga i form av en både ohämmad och ocensurerad och på alla sätt och vis ”back to the roots”-interpellation i den svenska riksdagen som direkt hänvisade till den s k folkutbytetdiskursen (d v s idén om att de ”helvita” ”helsvenskarna” är på väg att försvinna till förmån för utomeuropéerna) samtidigt som SD slår i taket och ”peak:ar” i samtliga svenska opinionsundersökningar och i skrivande stund är på god väg att gå om SAP som Sveriges enskilt största parti efter att sedan sommaren ha ”stulit” 100 000-tals arbetarväljare från SAP och medelklassväljare från M.
Varje gång SD uppnår ”all-time-high”-siffror väljer partiet uppenbarligen att återvända till de (ras)ideologiska och idéhistoriska rötterna: Under och efter det s k flyktingkrisåret 2015 handlade det om att både uppmana till utomparlamentarisk kamp och börja frossa öppet i 90-talets Kampfjahren-skinheadsubkulturnostalgi (och vilket då fortfarande sker) och under det innevarande skjutningar/bombningar-året handlar det m a o om att gå tillbaka till BSS-åren.
”Resultatet av denna massinvandring är tydlig. Sverige som en gång var ett tryggt, stabilt och homogent land kännetecknas i dag alltmer av splittring, segregation, ett ökat utanförskap och en ökad otrygghet.
Dagens massinvandring är på väg att slita sönder Sverige, samtidigt som den kan komma att leda till en situation där det svenska folket blir en minoritet i sitt eget land. Det minsta man kan begära i en sådan situation är att man låter det svenska folket få tycka till i frågan.
Därför bör regeringen snarast utlysa en folkomröstning där det svenska folket får avgöra om Sveriges invandringspolitik även fortsättningsvis ska vara ansvarslös och destruktiv eller om den ska vara ansvarsfull och restriktiv i enlighet med vad Sverigedemokraterna föreslår.”
Tobias Hübinette 