Kategori: Inge Oskarsson
Reflektioner kring Sverige och Algerietkriget
Statsvetaren Inga Brandell skriver idag i SvD om att det i dagarna har gått exakt 60 år sedan Algeriet blev självständigt och påminner om att Algerietkriget fick samma betydelse för framväxten av den franska 68-vänstern som Vietnamkriget senare fick för framväxten av den amerikanska (och även svenska) 68-vänstern.

Brandell påminner också om att de antikoloniala konflikterna och avkoloniseringen blev som mest besvärlig (och inte minst blodig) i de kolonier där bosättarna utgjorde uppemot 10% av totalbefolkningen och vilket bl a var fallet i Algeriet vad gäller Franska imperiets del, i Korea vad gäller Japanska imperiets del, i Rhodesia/Zimbabwe vad gäller Brittiska imperiets del, i Angola vad gäller Portugisiska imperiets del och i Eritrea vad gäller Italienska imperiets del.
Sverige var f ö det första västlandet som valde att aktivt stötta den antikoloniala kampen mot Frankrike – d v s det svenska engagemanget under Vietnamkriget kan sägas ha haft sitt direkta ursprung i det långt mindre kända svenska engagemanget under Algerietkriget. När självständigheten väl var ett faktum kom Sverige sedan att bli det första västlandet som erkände landets självständighet och närmast omedelbart inrättade svenska UD därefter en svensk ambassad i den nya huvudstaden Alger.
Än mindre känt än det svenska engagemanget under Algerietkriget är att under själva kriget bodde och befann sig ett relativt stort antal algerier i Sverige vilka kom att skriva svensk antirasistisk historia (enligt den dåtida svenska folkbokföringen, som Svenska kyrkan administrerade på den tiden, fanns det två algerier i Sverige år 1900 men i början på 1960-talet hade antalet algerier i landet ökat till knappt hundra personer och år 1970 handlade det om långt över 200 och idag har över 8000 invånare någon form av bakgrund i Algeriet inräknat även andragenerationarna och de blandade eller mixade vilka oftast har en algerisk far och en svensk mor):
I mars 1957 ägde nämligen det första större antikoloniala och antirasistiska mötet rum i Sverige när anarkisten Inge Oskarsson från Motala (som f ö gick bort nyligen under pandemin) lyckades mobilisera hela ett 40-tal algerier, indier, egyptier, kineser, sydostasiater och afrikaner till ett möte vid dåvarande Stockholms högskola (d v s dagens Stockholms universitet) i Vasastan för att diskutera det pågående Algerietkriget och de flesta av dem var just algerier.
Mötet samlade totalt omkring 150 deltagare varav över en fjärdedel var icke-vita, vilket i sig var historiskt i ett på den tiden extremt rasligt homogent och vitt Sverige (och Stockholm), och slutade i handgemäng då en grupp svenska högerextremister dök upp och attackerade mötet och ropade nedsättande s k rasord. En algerier ska bl a ha fått en rejäl käftsmäll av en ”livvakt” (så skrev i varje fall DN efteråt) till fil lic Per Olov Ihlefeldt som under kriget hade varit frivillig i 5. SS-Panzer-Division Wiking.
Det ska påminnas om att detta möte som Inge arrangerade ägde rum två år innan den stridbara Gunnar Helander (som f ö ironiskt och kanske också symboliskt nog hade varit organiserad nazist innan kriget – även Inges far var f ö nazist innan och under kriget) grundade Fonden för rasförtryckets offer tillsammans med den då unge blivande författaren Pär Wästberg som allmänt anses utgöra startskottet för den svenska anti-apartheidrörelsen och i förlängningen för hela den svenska antikoloniala, antiimperialistiska och antirasistiska pro-Tredje världen-solidaritetsrörelsen och därmed också något av embryot till den svenska 68-vänstern.
År 1957, d v s samma år som den gamle Motala-anarkisten Inge anordnade det historiska mötet i Vasastan i Stockholm, erhöll Albert Camus, som var född och uppvuxen i Algeriet, som bekant Nobels litteraturpris och när han i december besökte Sverige sov han över hemma hos den sedermera världsberömde Michel Foucault i dennes lägenhet i Luthagen i Uppsala enligt uppgift från den framlidne Cho Seung-bog, etnisk korean från japanska Manchukuo som slutade som Sveriges förste professor i japanska, och som gifte sig med Foucaults väninna och kollega i Uppsala Rose Lutz.
Vid en presskonferens i Stockholm i december 1957 dök sedan en grupp algerier bosatta i Sverige upp, och högst sannolikt samma grupp som Inge hade mobiliserat några månader dessförinnan, och en av dem konfronterade Camus genom att fråga vad han ansåg om det då pågående kriget i Algeriet. Camus svar blev därefter odödliggjort om än missförstått – han svarade att han föredrog sin mamma framför rättvisan – ”entre la justice et ma mère, je choisis ma mère” – och med det menade han att han fortfarande trodde att de franska bosättarna skulle kunna leva i fred med den arabiska majoritetsbefolkningen och att han var emot all form av terrorism och alla övergrepp mot civilbefolkningen vare sig de begicks av den franska armén eller de algeriska nationalisterna.
https://www.svd.se/a/jaRPeq/algeriet-visar-att-ingen-nation-kan-vara-en-o
Det första bilaterala avtalet mellan Sverige och Algeriet undertecknades 1729. Svenska ambassaden i Alger öppnade efter Algeriets självständighet 1962. Algeriet har en ambassad i Stockholm sedan 1966.
”När Algeriet i juli 1962 blev en självständig stat efter sju års befrielsekrig hade folkens rätt till självbestämmande redan befästs i FN:s stadga. En deklaration antagen av generalförsamlingen 1960 utsträckte den till alla koloniserade folks och länders rätt till självständighet. Men Algeriet var ingen vanlig koloni. Det som nu till ytan är Afrikas största land var sedan 1860 inlemmat i metropolen Frankrike och utgjorde tre franska departement med en särskild ordning för det vidsträckta Sahara. Det skilde landet från andra kolonier och grannstaterna Tunisien och Marocko som endast stod under ”franskt beskydd”. Ur fransk synvinkel utgjorde alltså kravet på algerisk självständighet ett ”angrepp på nationens territoriella integritet” och på statens suveränitet. Dessutom var en tiondel av befolkningen inflyttade sydeuropéer som vanligen inte talade lokal arabiska eller berbiska språk och inte hade en tanke på att byta nationell tillhörighet.
I Frankrike angick den algeriska revolutionen alltså alla. Algerietkriget kom att prägla de unga generationerna i hela Europa och utgöra startpunkten för den ”nya vänster” som breddades med motståndet mot Vietnamkriget. De äldre som präglats av andra världskriget undrade om fascismen skulle återuppstå i Frankrike, i synnerhet när arméns användning av tortyr avslöjades. De yngre var upptagna av den storm som drog över världen, fyllda av tanken på en framtid med fria folk som varken lydde under Sovjetunionens eller västvärldens färla. Olof Palme och Pierre Schori reste till Alger och firade självständigheten. Kanske bidrog den algeriska erfarenheten att hos de svenska socialdemokratiska ledarna utforma den aktiva neutralitet, i allians med de icke-allierade, som i några decennier präglade svensk utrikespolitik. Sydafrikanerna, ledarna för självständighetsrörelserna i Moçambique, Angola och Guinea-Bissau, fann stöd och en fristad i Alger. Ja, till och med de amerikanska Svarta Pantrarna togs emot i det som betecknades som revolutionens Mecka.
Decenniet efter Boumédiènnes död 1978 präglades av lokala protester. Trots stolta framgångar i internationella forum motsvarade inte den socialistiska – och statskapitalistiska – ordning som rådde den snabbt växande befolkningens förväntningar på varor men också på vidgade utrymmen för individuella och kollektiva intressen. Regionala språk och kulturer och andra versioner av islam än den som predikades i de statskontrollerade moskéerna lyftes fram. Efter upplopp och en politisk kris hösten 1988 lanserades reformpaket. I början av 1989 antog den algeriska befolkningen i folkomröstning en liberal och demokratisk konstitution. Det socialistiska Algeriet visade därmed vägen för Östeuropas befolkningar och än mer för sina afrikanska grannar. Där skulle de kommande månaderna och åren innehålla breda nationella konferenser, omvandling av statsskicken med införande av flerpartisystem, lagstiftning för att säkra rättsväsendets självständighet och så vidare.
Algeriet var mer än en tillflyktsort och centrum för revolutionärer. När kolonierna uppnått självständighet återstod frågan om tillgången till deras naturresurser och ekonomier och hur de stora skillnaderna i välstånd mellan världens befolkningar skulle kunna utjämnas. Då som nu var olje- och gastillgångarna, som i Algeriets fall är stora, viktiga. Algeriet nationaliserade dem och den internationella strategin utvecklades. I april 1974 höll den algeriska presidenten, Houari Boumédiènne, insvept i sin vita bournous, ett historiskt tal inför FN:s generalförsamling. En ny ekonomisk världsordning skulle ge de tidigare kolonierna deras rättmätiga plats och främja utveckling och välstånd. Samma år återvände Olof Palme till Algeriet, en i en lång rad politiska ledare från Europa och västvärlden, alla i sällskap med företagsledare. Nu var det den algeriska marknaden som lockade efter nationaliseringarna och stigande oljepriser.”
Om Motalaanarkisten Inge Oskarssons självbiografi ”Anarkisten” från 1990
Läser just nu om Inge Oskarssons självbiografi ”Anarkisten” från 1990, som i hög grad handlar om Östergötland och närmare bestämt om Motala, då han växte upp där liksom jag själv men i ett helt annat Motala än det jag växte upp i då Inge är 20-talist (f. 1927 – Inge lever f ö fortfarande än idag).
Min mamma växte upp i Varv strax utanför Motala och under hennes barndom var en viss Bernhard Segh den som körde ut mjölken till hennes föräldrar och till hushållen i trakten då han var bosatt i Långskogen i närheten av Varv. Segh och hela hans familj var då innan och under kriget medlemmar i det största svenska nazistpartiet Nationalsocialistiska arbetarepartiet som leddes av Sven Olov Lindholm (som f ö också han växte upp i västra Östergötland och närmare bestämt i Mjölby), och i Inges bok framgår det att det var Segh som distribuerade partiorganet Den svenske nationalsocialisten till medlemmarna, prenumeranterna och sympatisörerna i Motala.
Segh brukade regelbundet besöka Inges pappa liksom de andra nazisterna i staden och i samband med besöken diskuterade Motala-nazisterna politik och världshändelserna sinsemellan medan Segh informerade om partiets fram- och motgångar.
Motala lyckades f ö aldrig ”skicka” någon frivillig till SS men minst en lokal högerextremist försökte i alla fall värva sig till SS – nämligen Karl (Gösta Henry) Christianson som var medlem i dåvarande Moderaternas ungdomsorganisation Ungsvenskarna (OBS: just östgötamoderaterna liksom östgötarnas ledande borgerliga tidning Östgöta ”Corren” Correspondenten var då rejält pro-tyska innan och under kriget) och som i mars 1944 stal en båt i Skåne och illegalt rodde över till Danmark för att försöka enrollera sig i SS beväpnad med tre stulna mausergevär. Efter kriget blev Christianson sedan fiskhandlare i Saluhallen i Motala och antagligen fortsatte han att vara medlem i Moderaterna livet ut.
Östergötland som helhet kom dock att ”leverera” flera SS-frivilliga och bl a östgötamoderaternas ”starke man” under efterkrigstiden som också var nära vän med Carl Bildt – d v s den moderata riksdagsledamoten Per-Olof Strindberg som under flera år också var ordförande i lagutskottet.
Min pappa växte upp i Ask (en av hans grannar prenumererade f ö på Den svenske nationalsocialisten) och min farfar var innan och under kriget statare vid Ulvåsa slott (d v s han fick betalt ”in natura” och han bodde märkligt nog på exakt samma plats i ett torpliknande mindre hus där Heliga Birgitta en gång hade bott innan hon och maken Ulf Gudmarsson flyttade till stenborgen som idag är en ruin i närheten av Ulvåsa slott) som den adliga familjen Hermelin då ägde och bebodde och hans arbetsuppgift, förutom att jobba på fälten och så och skörda tillsammans med de andra statarna, var att ta hand om djuren och fr a om baron Hermelins hästar.
Just på Ulvåsa slott höll dåvarande Moderaternas ledare amiral Arvid Lindman ett möte med östgötamoderaterna i juli 1934 där han tog avstånd från Nazi-Tyskland och från den svenska extremhögern men tyvärr verkar då detta historiska tal inte ha ”bitit” på alla östgötamoderater. I sitt tal, som ägde rum inför 2500 församlade östgötamoderater, kommenterade Lindman de då aktuella blodiga händelserna i Tyskland som i efterhand har kommit att benämnas som ”de långa knivarnas natt” liksom den vid denna tid växande svenska extremhögern och för första gången någonsin så valde Lindman att i Ulvåsa slottspark:
1, försvära sig helt och hållet och uttryckligen till den parlamentariska demokratin
2, kritisera de inom den svenska högern som fortfarande inte hade accepterat den allmänna och lika rösträtten (Motala Tidning kommenterade t ex efteråt att Lindmans fördömande av de antidemokratiska krafterna inom borgerligheten var av det mer extrema slaget och lokaltidningen tyckte helt enkelt att Lindman gick lite för långt i denna fråga)
3, bestämt ta avstånd från både Nazi-Tyskland och från den svenska extremhögern och slutligen krävde Lindman
4, att inga M-avdelningar i landet fick ingå i valkartell med eller ta makten tillsammans med ett svenskt nazistparti (OBS: detta kom dock ej att åtlydas då de olika svenska högerextrema partierna under de kommande åren lyckades få till åtskilliga kommunala samarbeten med både dåvarande M, L och C runtom i landet).
Inge berättar f ö också om att nazistpartiets lokala aktivister anordnade ett möte på torget i Motala 1937 men att de då blev mer eller mindre utbuade och bortkörda av socialistiska (socialdemokrater, kommunister och syndikalister) ungdomar och det är tråkigt att behöva konstatera att på samma torg höll Åkesson ett alltför välbesökt och bejublat möte under valrörelsen 2018 som väl därigenom tyvärr återupprättade Motalas s k nationella rörelses stolthet, heder och ära.
Inges bok erbjuder vidare fascinerande s k interiörer från Stockholmsanarkisternas 50-tal: Inge bodde då tidvis på de gamla ungsocialisternas (d v s det första SSU som orienterade sig mot anarkismen) lokal på Vetegatan 3 på Södermalm i Stockholm där Anarkistiska propagandaförbundet och dess organ Brand huserade och innan den s k ungdomsrevolten och 68-revolutionen var Inge en av mycket få på sin tid unga vuxna anarkister i Stockholm då förbundets medlemmar i övrigt nästan alla var kroppsarbetare (och därtill esperantister) i 50/60-årsåldern som hade varit med under ungsocialismens dagar när (förra) seklet var ungt.
I mars 1957 anordnade Inge ett diskussionsmöte på dåvarande Stockholms högskola (d v s dagens Stockholms universitet) som handlade om det då pågående Algerietkriget och som hela 30-40 algerier, egyptier, kineser, svarta amerikaner och afrikaner samt indier deltog i vilka antagligen var gäststudenter, utöver 110-120 majoritetssvenska studenter. Detta på alla sätt och vis historiska möte uppmärksammades på sin tid p g a att fem högerextremistiska studenter dök upp och störde mötet.
I oktober 1968 slutligen anklagade Inge dåvarande Stockholms rådshusrätt (d v s dagens Stockholms tingsrätt) för att vara rasistisk i samband med ett protestmöte på Sergels torg i Stockholm till stöd för den nigerianska studenten Anthony Engurube som då stod inför rätta åtalad för bl a misshandel mm. På grund av anklagelsen ställdes sedan Inge också inför rätta för beljugande av myndighet men han friades sedan i början av 1970 och åtalet mot denne kan ha varit det första exemplet någonsin då en myndighet anklagades för att öppet vara just rasistisk.