Kategori: idrott

Var Sveriges förlust i fotbollsmatchen mot Japan under OS 1936 Sveriges motsvarighet till ryssarnas nederlag vid Tsushima 1905, britternas nederlag i Singapore 1942 eller fransmännens nederlag mot vietnameserna vid Dien Bien Phu 1954? Om den svenska rasförnedringen i Berlin och den svenska rasrevanschen mot Sydkorea i London 1948

Inte förrän nu när jag har satt mig in lite mer i hur (öst- och sydost)asiater har framställts i svensk press med tonvikt på 1900-talet har jag förstått på djupet vilken fullständig (raslig) förnedring Japan faktiskt utsatte Sverige för under (nazi-)OS i Berlin 1936 när Sverige förlorade mot Japan i den fotbollsmatch som Sven Jerring kom att föreviga i svenska språket genom det bevingade uttrycket ”japaner, japaner, japaner” (som kan tolkas som att dom är så många, dom ser likadana ut, dom är överallt, dom är så disciplinerade, dom är så ettriga o s v).

Dåtidens press kunde skriva att slår Sverige inte de ”snedögda aporna” är svenskarna inte längre ett kulturfolk att räkna med och den svenske målvakten Sven ”Svenne Berka” Bergquist kunde så sent som 1995 frejdigt berätta i intervjuer att hans målvaktsknep att titta motståndarna i ögonen inte fungerade just i Berlin 1936 för ”inte sjutton gick det att titta snedögda japaner i ögonen” enligt denne.

Det är f ö troligt att känslan av raslig förnedring blev ännu starkare p g a att Sverige förlorade inför ögonen på tyskarna – d v s den svenska förlusten fick en ännu starkare förnedringsdimension då den ägde rum i Nazi-Tyskland.

Sverige fick dock sin revansch mot ”gulingarna” i OS i London 1948 när Sydkorea deltog för första gången som en självständig stat och kom att möta Sverige i en fotbollsmatch. Den svenska pressen skrev nämligen inför matchen att Sverige hade en revansch att fordra för det ”illdåd” som ”de snedögda släktingarna till koreanerna” hade förorsakat svenskarna under fotbollsmatchen i Berlin 1936. En tidning kunde t ex skriva att koreanerna var ”gula” och ”snedögda” såsom japanerna och därför var det ur svenskarnas perspektiv en fråga om en revanschmatch. Detta skedde också mycket riktigt – d v s Sverige vann överlägset över Sydkorea i London vilket föranledde Aftonbladet att publicera denna putslustiga teckning som signalerade att de koreanska spelarna inte hade haft en chans mot de både hög- och storväxta ”superariska” svenskarna.

Ibland känns det nästan som att Japans seger över Sverige i fotbollsmatchen i Berlin 1936 var något av svenskarnas (ras)traumatiska motsvarighet till ryssarnas nederlag vid Tsushima 1905, amerikanernas nederlag i Pearl Harbor 1941, britternas nederlag mot japanerna i Singapore 1942 eller fransmännens nederlag mot vietnameserna vid Dien Bien Phu 1954 även om det måhända är en rejäl överdrift och inte minst en oetisk jämförelse men 12 år senare lyckades svenskarna uppenbarligen hämnas på ett rasligt plan enligt den svenska (ras)synen på det hela – d v s utifrån idén om att japanerna och koreanerna i praktiken är av samma rasliga skrot och korn”

En detalj i sammanhanget är f ö att en av de japanska spelarna i Berlin 1936 var korean då Korea var en japansk koloni vid den tiden och det fanns även fler koreaner som tävlade för Japan just 1936 såsom inte minst Sohn Kee-chung som tog hem guldmedaljen i maratonlöpning.

Leif Yttergren ljuger om ASEA-chefen Sigfrid Edströms pro-nazityska hållning i DN

Bra påminnelse av DN:s Malena Johansson inför den kommande invigningen av vinter-OS i Beijing men Leif Yttergren ljuger dock om ASEA-chefen Sigfrid Edström – han var medlem i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland (och kvarstannade som betalande medlem så sent som 1943) och stod definitivt på Nazi-Tysklands sida, 1940 tilldelades han t o m Tyska Örnens Orden av nazisterna som tack för sina insatser i Sverige för Tredje rikets del och så sent som 1944 lät han sig intervjuas i den fascistiska tidningen Vägen framåt. Därtill hade Edström tidigare ställt sig kritisk till den parlamentariska demokratins genombrott – 1928 sade han bl a på en konferens att ”skulle parlamentarismen komma in i industriens ledning, vore det detsamma som industriens död”.

https://www.dn.se/sport/os-politiska-historia-i-sverige-fanns-mycket-lite-diskussion-om-berlin-os

”Berlin tilldelades OS 1931, två år innan nazistpartiet kom till makten. Nazistledarna var först inte så begeistrade över OS, men de insåg snart propagandapotentialen.

Under åren fram mot OS 1936 förvärrades judeförföljelsen i Nazityskland, och i den internationella olympiska kommittén (IOK) fanns oro för att också krav på bojkott skulle följa. IOK skaffade garantier från tyskarna om att judiska idrottare inte skulle diskrimineras.

Spanien, med det vänsterstyre som valdes 1935, var det enda land som bojkottade spelen av politiska skäl. En alternativ ”Folkets olympiad” skulle också anordnas i Barcelona. Men dagen före den planerade invigningen bröt spanska inbördeskriget ut, och Folkolympiaden ställdes in. En del idrottare som redan hade kommit fram valde att stanna och strida mot general Francos fascister.

Störst debatt om Berlin-OS fanns i USA, där judiska grupper, fackföreningar och medborgarrättsorganisationer drev på för en bojkott, och var nära att vinna en omröstning i frågan 1935. Men IOK-ledamoten Avery Brundage fick som han ville, USA åkte till Berlin.

I breven till Brundage uttrycker han sig ibland antisemitiskt, men det som drev Sigfrid Edström att jobba hårt för att OS i Berlin skulle genomföras var idén om att idrotten, och framför allt OS, stod över politiken, säger Leif Yttergren.

– Edström var en stor pragmatiker, som rörde sig i alla sammanhang och alla politiska kretsar.

I Sverige fanns det mycket lite diskussion om Berlin-OS, säger Leif Yttergren.

– Doktrinen var hundraprocentig: idrott och politik hör inte ihop. Det var anmärkningsvärt att komma med någon annan åsikt. Det förstod inte vanligt folk.

Men det fanns kommunister och vänstersocialdemokrater som opponerade sig, liksom antinazisten Torgny Segerstedt, som ansåg att politik och idrott redan var sammanblandade när spelen så uppenbart var ämnade åt ”reklam för Hitlerismen”.

Reflektioner kring rasperformativa iscensättningar av asiater i samband med idrottsevenemang och i vardagen

Det slår tyvärr aldrig fel: 

Varje gång ett idrottsarrangemang äger rum i ett (öst- och sydost)asiatiskt land så känner sig icke-asiater helt enkelt bara tvungna att ha kul åt (öst- och sydost)asiaters utseenden och/eller beteenden (d v s hur dom anses låta eller röra sig såsom att de anses tala med feminin röst eller röra sig robotaktigt eller vad dom anses göra såsom att de äter med pinnar eller bugar när de hälsar i stället för att ta i hand o s v) och påfallande ofta sker det från antingen öst- eller sydeuropeiskt håll vad gäller Europa eller från MENA-regionen- eller latinamerikanskt håll vad gäller världen i övrigt (ursäkta denna utpekande stigmatisering). 

En snäll tolkning är måhända att denna typ av beteende faktiskt är en hyllning till Öst- och Sydostasien och till (öst- och sydost)asiater och i detta fall till värdlandet Japan och till det japanska folket men det är antagligen mycket sällan som det handlar om det och inte heller gör det nog det i detta fall. 

En får nästan en känsla av att när icke-asiater befinner sig i Öst- och Sydostasien alternativt befinner sig i ett (öst- och sydost)asiatiskt diasporiskt sammanhang så triggas någon slags primitiv (ursäkta kolonialismen för människor i eller från Öst- och Sydeuropa eller i eller från MENA-regionen och Latinamerika är så klart inte primitiva på något sätt) rasstereotypnerv och personen ifråga ”ser” (d v s i sin hjärna och via sitt bildminne inte minst) alla rasstereotypa representationer av (öst- och sydost)asiater som hen har upplevt och ”konsumerat” sedan barnsben och fått i sig ”med modersmjölken” (ursäkta sexismen – detta handlar enbart om en metafor så klart) ”spelas upp” inom sig och i samma ögonblick eller s k ”nanosekund” så måste personen ifråga bara iscensätta dem själv likt ett slags hämningslöst tvångsbeteende. 

Att icke-asiatiska människor världen över tycker och tänker att (öst- och sydost)asiaters kroppar och kanske särskilt deras ögon ser annorlunda ut är väl en sak men att sedan gå så långt som att som icke-asiat iscensätta sig själv som (öst- och sydost)asiat kräver faktiskt något mer än att bara känna att (öst- och sydost)asiater ser ”konstiga” ut och kanske också anse att (öst- och sydost)asiater beter sig ”fel” och måhända upplevs som ”utomjordiska” överlag (läs: avsaknad av ett känsloliv och kanske t o m av en själ, frånvaron av ett mänskligt minspel och mänskliga ansiktsuttryck, en omänsklig arbetsmoral o s v). 

Det är så klart rejält uttjatat att som (öst- och sydost)asiat om och om igen påminna om att ”hade det handlat om judar…”, ”hade det handlat om svarta…”, ”hade det handlat om latinos/as” eller ”hade det handlat om araber eller turkar” så hade det inte varit lika accepterat att iscensätta sig på samma rasperformativa sätt men jag tror ändå att det tyvärr är så: Juventus är då dels en av världens mest kända klubbar liksom en klubb som dessutom utmärker sig för sin antirasistiska retorik. 

Själv råkar jag tyvärr fortfarande ut för majoritetssvenskar som ibland gör sig lustiga över den kropp jag råkar bo i och inte sällan är det antingen majoritetssvenska barn eller smått påstrukna kill- eller tjejgäng som flinar och ropar ”kines” eller gör något annat med sina egna majoritetssvenska kroppar, d v s olika kroppsrörelser som associeras med Öst- och Sydostasien. Och i Flemingsberg är det i stället minoritetssvenskar som ”roar” sig titt som tätt: Särskilt innehavaren av en matbutik i Flemingsbergs centrum som jag tror är syrian eller assyrier har år efter år börjat ropa ”låtsasasiatiska” glosor med gäll röst rakt ut i luften varje gång han ser mig och samtidigt flinat – d v s han upplever högst sannolikt någon slags lust och njutning samtidigt som hans rasperformativa tvångsbeteende sätter in (d v s han ser långt ifrån ledsen ut när han ropar och larvar sig med sin egen ”MENA-kropp”). Senast för bara någon dag sedan skedde just det – han skrattade till så fort han såg mig och ropade något i stil med ”xi xi” med pipig ”feminin” stämma. 

Samtidigt har jag all förståelse och respekt för att människor med bakgrund i t ex Polen, Tjeckien, Serbien, Spanien, Italien, Grekland, Turkiet, Libanon, Tunisien, Iran, Chile, Brasilien eller Colombia kan hysa ett visst ”agg” inom sig mot Öst- och Sydostasien och mot människorna som kommer därifrån mot bakgrund av att kinesiska, japanska, sydkoreanska och taiwanesiska m fl företag investerar enormt i sådana länder och kanske inte alltid beter sig helt okej där och det är väl möjligt att det är det ”agget” som kommer till uttryck ibland i form av alla dessa rasperformativa iscensättningar. 

Och ”en gång i tiden” när jag antagligen var lika impulsiv som alla de ”andragenerationsgrabbar” i ”Orten” som verkar panga på varandra i både tid och otid så fort de får syn på varandra konfronterade jag nästan alltid både de majoritets- och minoritetssvenskar som gjorde sig lustiga över mitt utseende på offentlig plats. Redan i Motala minns jag hur jag knuffade omkull en äldre majoritetssvensk dam i 80-årsåldern på torget så att hon föll ned i en rabatt och därefter sprang därifrån då en massa människor naturligtvis reagerade starkt på detta beteende från min sida och ville ta fast mig, i Uppsala körde jag en gång på ett majoritetssvenskt barn rejält hårt med cykeln så att barnet började gråta högljutt och jag minns hur barnets majoritetssvenska pappa därefter jagade efter mig högröd i ansiktet av antagligen både sorg och vrede över att någon hade burit hand på hans barn och det är väl troligt att han hade gett mig ett rejält s k kok stryk om han hade hunnit ikapp mig. I Stockholm minns jag vidare hur jag en gång slog av glasögonen på en vuxen majoritetssvensk man på en pub/restaurang och inför ögonen på kanske 100-talet gäster trampade sönder hans glasögon innan jag rusade ut så att inte vakten eller personalen skulle fånga in mig och ringa polisen. 

Och jag har slutligen många gånger fått ”äta upp” att jag en gång inne på Södermalm i Stockholm gav mig på en majoritetssvensk pojke på en buss inför ögonen på både hans förskoleklasskamrater och förskolelärare liksom en massa andra fr a majoritetssvenska passagerare vilket naturligtvis var fullständigt förkastligt.

Idag har jag dock insett att det är fullständigt meningslöst att ens försöka göra något alls liksom även farligt för ”hälsan”. Unga, majoritetssvenska män och faktiskt även unga, majoritetssvenska kvinnor är numera så storväxta (tänk: 90- och 00-talisterna) att en (asiatisk mans)person som jag inte har en chans – d v s det är t o m fysiskt farligt att konfrontera dem – och när ”Orten”-”boys:en” drar igång och larvar sig vågar jag faktiskt inte göra någonting med risk för att låta rejält fördomsfull för alla tonårskillar och unga män i miljonprogramsområdena är naturligtvis inte våldsamma. 

Senare i livet och från och med att jag började forska i 30-årsåldern har jag i stället ägnat rejält mycket tid (och publicerat ett antal texter i frågan) åt att försöka förstå alla dessa rasstereotyper liksom inte minst rasperformativitet som fenomen vilket naturligtvis på alla sätt och vis är långt mer konstruktivt än att konfrontera ens medmänniskor ”till höger och vänster” och dessutom av alla ”sorter” och ”storlekar”. 

https://www.dailymail.co.uk/sport/sportsnews/article-9866377/Juventus-Women-issue-apology-sparking-fury-image-appearing-mock-asian-people.html

”Juventus women have been forced to apologise after posting a picture of player who appeared to mock Asian people by wearing a training cone on her head while squinting her eyes. The post on the club’s Twitter account – which has now been deleted but was left up for 20 minutes – provoked fury on social media after the female player in question appeared to use the training ground apparatus to imply a traditional rice hat. In their initial post, the club had used an emoji of a squinting face followed by two hands pointing at it to mimic the same pose as the player in the photo.“

Aftonbladet uppmärksammar idag att Sven Tumba gick på nazifierade Tyska skolan

Aftonbladets Kristoffer Bergström skriver idag om den nya SVT-dokumentären om Sven Tumba som aktualiserar att Tumba gick på den genomnazifierade och arieserade Tyska skolan i Stockholm och där han möjligen var inskriven i HJ, och vilket jag har skrivit om tidigare:

”Eleverna på Tyska skolan kunde ibland vara klädda i Hitler Jugend- och Bund Deutscher Mädel-uniformer och ställde gärna upp sig i formation i närheten av Engelbrektskyrkan på Östermalm i Stockholm och sjöng nazistiska kampsånger och som skolans inspektor verkade Erik Wellander, den pro-nazistiska professorn i tyska vid Stockholms högskola och i vars namn svenska Språkrådet fortfarande delar ut sitt språkvårdspris (d v s professor Erik Wellanders språkvårdspris).

Förutom alla tyska och svenska elever fanns även ett mindre antal italienska, japanska, ungerska, finska och bulgariska elever på Tyska skolan, d v s barn vilka hade ursprung i Axelmakterna-länder som var allierade med Nazi-Tyskland under kriget. Tyska skolans elever brukade slutligen även ”uppträda” på ”Tyska hemmet” på Sveavägen 29 i Stockholm (där f ö även en ung Olof Palme deltog på ”halvhedniska” nazifierade fester) liksom i samband med andra nazistiska tillställningar som fr a ägde rum i huvudstadsregionen.”

”Sven Tumba gick i den nazipräglade Tyska skolan under andra världskriget. Det berättas i en ny SVT-dokumentär om en av tidernas största svenska idrottare.

– Det här är den hemliga tiden som Tumba aldrig nämner i några intervjuer, säger reportern Jens Lind i filmen.”

https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/zgKGpO/det-har-ar-den-hemliga-tiden-i-sven-tumbas-liv

”Svens mamma Greta var tyska och satt under andra världskriget, år 1941, sin son i Tyska skolan i Stockholm, som på den tiden präglades av nazism och inspekterades av SS-officerare.

Finansieringen kommer från Hitlers Berlin, undervisningen ska vara precis som i Tredje riket.

(…)

”Sven hade fyllt tio år när han började i skola med raslära och lov på Hitlers födelsedag” säger Lind i dokumentären.

Uppgiften är inte ny, utan förekommer i Tyska skolans eget material från 2012 samt en text från forskaren Tobias Hübinette 2017 döpt ”… om Sven Tumba och andra blivande kändisar bland nazistskolans elever”.

Innan Sven Tumba blev en stjärna i hockey, fotboll, golf och vattenskidor flyttade han mellan Sverige och Norge. Han gick i Tyska skolan på båda platserna. Men detta verkar han inte ha velat prata om i intervjuer efter att han blivit en av sin tids mest berömda svenskar. I dokumentären benämns åren 1941–1945 som ”den hemliga tiden”.”

Idag möts Sverige och Schweiz – två länder som idag utgör de absolut starkaste fästena för den panvästerländska radikalhögern och högerpopulismen

Idag möts som bekant två av världens absolut rikaste och mest framgångsrika och välmående länder på fotbollsstadion i Sankt Petersburg som många icke-schweizare och icke-svenskar ju fortfarande har svårt att skilja åt (och som bekant både i västvärlden och i den postkoloniala s k Tredje världen) och även om många verkar roas av alla vänskapliga skämt schweizare och svenskar emellan som handlar om hur olika de båda länderna och folken ju faktiskt är så har de tyvärr åtminstone en sak gemensamt numera:

 

maxresdefault.jpg

Schweiz kan idag ståta med västvärldens största högerpopulistiska parti, d v s Schweizerische Volkspartei (SVP) som erhöll nästan 30% i 2015 års förbundssamlingsval (ett valresultat som inget annat enskilt schweiziskt parti någonsin har uppnått tidigare), och idag skulle närmare en tredjedel av schweizarna rösta på SVP om det hade varit val idag (d v s SVP har ökat ytterligare i popularitet efter det s k flyktingkrisåret 2015) medan Sverige som bekant numera ”ståtar” med världens absolut största högerpopulistiska parti som har ett direkt nationalsocialistiskt förflutet och som skulle erhålla kring 21-23% av svenskarnas riksdagsröster om det hade varit val just idag. Så visst är Schweiz och Sverige än idag två extremt rika länder jämfört med i stort sett alla andra länder på jorden och båda länderna är numera dessutom extremt heterogena sett till befolkningssammansättningen (och vilket åtminstone avspeglas i det schweiziska landslaget – idag har 29% respektive 32% någon slags utländsk bakgrund i Schweiz respektive i Sverige) men tyvärr har båda länderna samtidigt kommit att utvecklas till två av de absolut starkaste fästena för den panvästerländska radikalhögern och högerpopulismen.

Dubbel glädje

Dubbel glädje och dubbel seger för min egen del som svensk adopterad (syd)korean (och för en gångs skull för det händer väl i stort sett aldrig och vare sig tidigare eller igen i framtiden) när både svenskarna och (syd)koreanerna vinner över Latinamerikas respektive Europas annars kanske bästa fotbollslag och detta på samma dag och i det närmaste exakt samtidigt borta i Ryssland och dessutom vinner Sydkorea över det land som tidigare var exakt lika Kalla kriget-(upp)delat som Koreahalvön ju fortfarande är.

sydkorea-tyskland2-jpg

images.jpeg

Sverige eller Sydkorea?

Den ständiga frågan som jag som utlandsadopterad alltid har fått både under uppväxten och i vuxenåren och främst från majoritetssvenskars sida (och säkerligen gäller det även en massa andra adopterade från Sydkorea) ställs nu slutligen på sin spets:
 
”Vilket lag skulle du heja på om Sverige och Sydkorea skullle mötas i en fotbollsmatch?” (min översättning: ”Ser du dig som svensk eller som korean?”)
 
Mitt standardsvar har då alltid varit ”jag vet inte riktigt” för att inte stöta mig med den som frågar (och i förlängningen gissar jag med majoritetsbefolkningen i landet) och jag tror att det fortfarande är det för svaret ”det skulle vara kul om båda vann” vilket jag nog egentligen tycker inom mig är ju inte särskilt realistiskt och framför allt inte ett svar som den som frågar nöjer sig med (men dock är det nog kanske ett rätt så svenskt ”kompromissvar” trots allt när jag väl tänker efter) men det måste ju ändå få vara ”tillåtet” att kunna heja på båda lagen samtidigt – d v s det måste få vara möjligt att vara svensk och samtidigt något mer än bara svensk på en och samma gång år 2018 och därtill utan att bli mindre svensk bara för det i majoritetsbefolkningens (och vice talmannens) ögon.
35476426_10155713097160847_6731529451638620160_n.jpg

35% av idrotts-Sveriges styrelseledamöter är kvinnor men endast 6% har utländsk bakgrund och under 1% har utomeuropeisk bakgrund

Den svenska idrottsvärlden är fortfarande kraftigt mansdominerad: Fortfarande år 2016 är ej mer än 35 procent av styrelseledamöterna kvinnor.
 
 
Påminner gärna om att endast 6 procent av idrotts-Sveriges styrelseledamöter har utländsk bakgrund och endast några enstaka av dessa motsvarande under en (1) procent har utomeuropeisk bakgrund.