Kategori: identitetspolitik

Idag har regeringen tillsatt en utredning som ska undersöka förekomsten av s k ”cancelkultur” inom högskolevärlden

Många av oss som verkar inom den svenska högskole- och forskarvärlden blev nog rätt förvånade för att inte säga chockade när den då nytillträdde utbildningsministern Mats Persson i november ifjol förklarade krig mot den s k ”identitetspolitiken” och den s k ”cancelkulturen” som ministern och många andra på högerkanten menar genomsyrar den högre utbildningen och akademin.

I debatten har fr a feministiska och antirasistiska studenter som uppfattas vara vänsterradikala explicit pekats ut som de som är skyldiga till den s k ”identitetspolitiken” och den s k ”cancelkulturen” liksom genusvetare och forskare som studerar ras, rasism och olika minoriteter vilka anses ha hetsat studenterna ifråga till att omfamna och anamma den s k ”identitetspolitiken” och den s k ”cancelkulturen” och det är alldeles uppenbart att det är de grupperna som Persson också syftade på när han gjorde sitt både märkliga och beryktade utspel mot den s k ”identitetspolitiken” och den s k ”cancelkulturen” i november förra året.

Själv trodde jag att det mest bara var ännu ett hysteriskt högerutspel riktat mot ännu ett hjärnspöke och ytterligare en s k halmgubbe i det pågående kulturkriget, om än kanske lite mer högljutt än vanligt och inte minst rejält anmärkningsvärt då det kom från en minister, men idag har Persson uppenbarligen gjort ”slag i saken” och gett i uppdrag åt Universitetskanslersämbetet (UKÄ) att utreda förekomsten av s k ”identitetspolitik” och s k ”cancelkultur” inom den svenska högskole- och forskarvärlden för att bekämpa densamma och därigenom värna om den akademiska friheten.

Det är nu bara att hoppas på att UKÄ också kommer att utreda hur lärare och forskare som mig själv under många år har utsatts för hot och hat och olika typer av kampanjer för att få oss – och jag syftar inte minst på genusvetare och forskare som studerar ras, rasism och olika minoriteter – att tystna och just bli ”cancellerade” men det är nog samtidigt tyvärr rätt så troligt att så inte kommer att ske.

Medborgerlig samling försöker importera den amerikanska högerkritiken mot kritisk rasforskning

Medborgerlig samling (MED) försöker importera den amerikanska högerkritiken mot CRT – kritisk rasforskning – genom att tillsätta en s k anti-identitetspolitisk talesperson och genom att anta ett s k anti-identitetspolitiskt program som kräver stopp för finansiering av undervisning och forskning på högskolenivå som kan kopplas till det MED kallar dentitetspolitik. I programmet hittas följande krav:

”Institutioner och forskningsprogram som bedriver eller främjar identitetspolitik kvalificerar inte för offentliga anslag. Staten ska inte finansiera uppenbart ovetenskaplig forskning eller akademiskt arbete som syftar till att underminera det meritokratiska samhället.”

Och i detta stycke går det att förstå vilken typ av undervisning och forskning som åsyftas:

”Det idag främsta hotet mot ett fritt samhälle, där alla får leva som de önskar – så länge de tar vederbörlig, ömsesidig hänsyn till andra fria människor – kommer från vad som brukar kallas identitetspolitik. Inom detta område finner man begrepp som genusvetenskap, intersektionalitet, patriarkala maktstrukturer, postkolonialism, rasifiering och vithetsstudier.”

Utöver genusvetenskapen, som fortfarande är ett relativt stort och fr a ännu etablerat ämne, så går det dock inte att säga att kritisk ras- och vithetsforskning, postkolonial forskning eller det som många antirasistiska forskare i Sverige föredrar att kalla rasismforskning är särskilt institutionaliserad inom den svenska högskolevärlden med några enstaka undantag såsom Linnéuniversitetet och Uppsala universitet och om också migrationsforskning inkluderas så handlar det också om Linköpings universitet och Malmö universitet.

Den amerikanska högerkritiken mot CRT, som MED försöker anamma och ta in i Sverige, är m a o helt enkelt inte relevant i och applicerbar på ett svenskt sammanhang.

Ny bok om hur termen ”identitetspolitik” har blivit ett slagträ i debatten

Statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker skriver idag på DN Debatt om sin nya bok ”Det är identitetspolitikens fel! Makt, mobilisering och mångfald” (Timbro 2021) som undersöker hur termen ”identitetspolitik” har kommit att bli ett slagträ och ett hjärnspöke både för den svenska vänstern och högern samtidigt som i stort sett ingen av dem som pekas ut kallar sig ”identitetspolitiker” eller säger sig ägna sig åt ”identitetspolitik”. 

Bjereld och Demker konstaterar att det i dagens Sverige anses helt accepterat att analysera samhället utifrån klass och kön, att organisera sig utifrån klass och kön och att mäta mångfald utifrån klass och kön och, skulle jag i alla fall tillägga, numera även utifrån funktionsvariation och sexuell läggning, men inte utifrån ras och etnicitet (dock har de nationella minoriteterna mer eller mindre frikort – d v s det anses idag accepterat bland majoritetssvenskarna, och både de som står till vänster och till höger, att sverigefinnar, tornedalingar, judar, samer och romer organiserar sig). 

Kort och gott går det att säga att termen ”identitetspolitik” slog igenom med full kraft i svenska språket på 2010-talet att döma av artikeldatabaserna och termen har sedan dess de facto kommit att beteckna alla försök att analysera samhället utifrån ras och etnicitet och att organisera sig utifrån ras och etnicitet liksom alla försök att försöka mäta mångfald utifrån ras och etnicitet. ”

Debatten om identitetspolitik fördunklas av att de som använder begreppet sällan definierar det. Vi menar att det inte finns någon självklar motsättning mellan identitetspolitik och intressebaserad politik. Och att det är kraven på resursfördelning och ifrågasättande av ideologiska värden konflikterna handlar om.” 

https://www.dn.se/debatt/ordet-identitetspolitik-ar-ett-slagtra-som-saknar-funktion

”Om identitetspolitik bara handlar om grupper som slåss för sina politiska och ekonomiska intressen så är arbetarrörelsen och kvinnorörelsen de två självklart mest framstående exemplen på identitetspolitiska rörelser. Men i dag anses identitetspolitik oftast relatera till grupper baserade på ras/etnicitet (”svarta”), religion (”muslimer”) eller sexuell läggning/könsidentitet (”hbtq-personer”). 

Det som kallas identitetspolitik utgår från ett rättighetsbaserat rättvisetänkande tillämpat på en grupp. Men när industrisamhället fasas ut och ett allt mer individualiserat samhälle växer fram förväntas grupptillhörigheten stå tillbaka för människors individualitet. 

Debatten om identitetspolitik handlar därför ytterst om makt och om frågan vilka grupptillhörigheter, gemensamma identiteter och erfarenheter som utgör en legitim grund för politisk organisering och mobilisering. Klass anses av de flesta fortsatt vara en sådan legitim bas. Även kön har över tid vunnit legitimitet. Men andra grupptillhörigheter diskuteras och ifrågasätts.” 

(…) 

”Men på det sätt som ordet ”identitetspolitik” används i dag fyller det ingen funktion. Ordet används som en svepande kritik mot så vitt skilda samhällsföreteelser som kvotering, postmodernitet, feminism, mångfaldsproblematik och strukturell diskriminering. Kritiken mot ”identitetspolitiken” utmynnar dessutom i sin praktik inte sällan i ett försvar av majoritetssamhällets historiskt formade privilegier. Den som ändå vill använda ordet ”identitetspolitik” måste precisera sig. Vad är det som avses? Är det att politisk mobilisering sker genom att grupper organiserar sig? Eller att dessa gruppers ”identitet” baseras på kultur och inte på klass eller kön? Är det krav på kvotering eller riktade insatser för att öka mångfalden som man är emot? Eller antagandet att personlig erfarenhet av en grupps specifika livsvillkor är nödvändigt för att förstå eller kunna uttala sig om det förtryck och den diskriminering gruppen utsätts för? 

Det är kraven på resursfördelning och ifrågasättande av ideologiska värden de så kallade identitetspolitiska konflikterna handlar om. Endast om vi lyfter av den fördunklande slöjan kan förhandlingar och konstruktiva lösningar kring reformer, resurser och representation uppnås.”

Svenska Dagbladet förklarar idag krig mot det påstådda ”tankevirus” och mot den ”pandemi” inom högskole- och forskarvärlden som kallas postmodernismen i form av BLM-rörelsen och antirasismen:

SvD:s ledarskribent Ivar Arpi levererar idag en helsidesledare-bredsida mot och en fullständig frontalattack på BLM-rörelsen och antirasismen som han menar härrör från den s k postmodernismen, som numera implicit sägs dominera svensk och västerländsk humaniora och samhällsvetenskap.
 
Arpi jämför i sin ledarartikel den s k postmodernismen med en religion, med en sekt och med en kulturrevolution och inte minst med ett virus och med den pågående pandemin i form av dess förmodade ”djävulens avkomma”-avartsprodukter i form av BLM-rörelsen och antirasismen.
 
Med utgångspunkt i James Lindsays och Helen Pluckroses kommande bok “Cynical theories. How activist scholarship made everything about race, gender, and identity – and why this harms everybody” menar Arpi att de svenska och västerländska forskare som idag underhåller och stöttar den s k Social Justice-rörelsen genom att agera aktivistiska forskare bär det fulla ansvaret för den s k identitetspolitiken.
 
Arpi uppmanar slutligen alla som är emot den s k postmodernismen att nu börja organisera sig och gå till motattack då detta handlar om inget annat än ett akademiskt och intellektuellt krig – ”det är hög tid att organisera motståndet mot kulturrevolutionärerna”:
 
 
 
”Postmodernismen har muterat och spridit sig som en pandemi. Social Justice-rörelsen är en ny virusstam som samhällskroppens immunförsvar inte känner igen. Gör vi inte motstånd nu, kan det snart vara försent.”
 
 
 
(…)
 
 
”Den första vågens postmodernister var, lite förenklat, inte bara desillusionerade i västvärldens kultur, med marknadsekonomin och liberalismen, utan även med alternativen. De ägnade sig åt att dekonstruera de “stora berättelserna”, så som kristendomen, kapitalismen, marxismen och även rationalitet och vetenskap. Men de var så frenetiska i sin dekonstruktion av allt etablerat att de inte hade något kvar att stå på när de var klara. Vilket politiska aktivister tyckte var otillfredsställande.”
 
 
 
(…)
 
 
 
 
”Social Justice-rörelsen är den tredje fasen av postmodernismen. Man är inte relativister, som de första postmodernisterna var, utan använder endast dekonstruktion och relativism strategiskt för att bryta ned konkurrerande ideologier. Sanningen finns, men den finns hos marginaliserade grupper och de levda erfarenheterna hos människorna som tillhör dem (eller mer korrekt: erfarenheten är värd något om den stämmer överens med deras teorier). Ståndpunktsteorin handlar om att all kunskap härstammar från ens sociala position. Det syns i hur aktivister arbetar. På en två dagar lång utbildning på infektionskliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala instruerade Transammans (förbundet för transpersoner och närstående) de församlade att “Cis-personer kan aldrig förstå hur det är att ha könsdysfori”.
 
 
Men man kombinerar denna teori med en syn på samhället som genomsyrat av maktordningar. Det finns inget relativistiskt eller postmodernt tvivel kvar i denna tro. Ta-Nehisi Coates, bästsäljande författare och en av de mest kända inom Social Justice-rörelsen, menar exempelvis att svarta är äkta, medan vita är fejk. Svart identitet är en sann identitet, där man ser världen som den är, medan vithet är konstgjort. Medan 1900-talets marxister ofta pratade om att väcka de förtryckta ur deras ”falska medvetande”, har Social Justice-rörelsen vänt på det. Det är förtryckarna som bär på falskt medvetande, medan de förtryckta ser allt med klar blick.”
 
 
(…)
 
 
 
 
”Patriarkatet, vithetsnormen, cis-normativitet, heteronormativitet, västimperialism, funkofobi, fettfobi och kulturrasism är strukturer som inte kan kritiseras, enligt dem. De strukturerar hela samhället och smittar allt och alla. De är överallt, hela tiden. Därför kan man säga att alla vita är rasister, alla män sexister, eftersom dessa demoner är konstant närvarande. Därför kategoriseras kritik som motstånd. Man kämpar antingen för ljuset eller för mörkret. Man arbetar antingen aktivt med att nedmontera strukturerna, eller så är man medskyldig till att de fortsätter att förtrycka. Därför är slagordet “silence is violence” följdriktigt. Man är antingen med eller emot – det finns inga mellanting.
 
 
De ska inte förväxlas med socialister eller kommunister i egentlig mening, för de bryr sig inte om ekonomisk klass. Har du fel hudfärg – om du är vit – är du privilegierad oavsett om du är hemlös eller Donald Trump. Att ens prata om klass ser de som ”derailing” och en hundvissla för rasister. Där kan klassiska marxister ofta vara lika beklämda av denna rörelse som högern är.
 
Varje tid har sin strid, sitt krig. Eftersom de flesta är mot rasism, för jämställdhet och för tolerans av hbtq, så slinker denna radikala ideologi igenom. Denna muterade postmodernism har vårt ideologiska immunförsvar inte bildat tillräckligt många antikroppar mot. Eftersom rörelsen är relativt ny märker många inte att de släpper in en trojansk häst. De tror de gör något gott. Därför finns den redan i våra skolor, på universiteten, i myndigheter och i företag. Inte bara i USA, utan här i Sverige. Detta tankevirus börjar likna en pandemi.”

Om hur termerna ”rasifierade” och ”identitetspolitik” kom att explodera i användning tack vare Rummet

Kristina Lindh intervjuar idag i SvD Kultur Judith Kiros och Mireya Echeverría Quezada som tillsammans med Camila Astorga Diaz och Valerie Kyeyune Backström grundade sajten Rummets.se 2014 som ett år senare också blev en bok (med titeln Rummet) och som numera ligger bakom den nya medieplattformen Kontext vars första nummer kommer ut i maj i år. I reportaget, som handlar om hur debatten gick från att handla om rasifiering till s k ”identitetspolitik”, intervjuas bl a även Qaisar Mahmood, Adam Cwejman och Per Wirtén.
 
Det Rummet fr a lyckades med var att lansera termen rasifierad/e för att beteckna en person som i ett svenskt sammanhang inte kan passera som vit och vilket en sökning i det digitala artikelarkivet Svenska dagstidningar ger vid handen:
 
antal förekomster av ordet ”rasifiering”:
2013: 20
2014: 403
2015: 262
2016: 375
2017: 146
 
Samtidigt blir det så här i efterhand minst lika tydligt att användningen av termen ”identitetspolitik” formligen kom att explodera under och efter 2014 som en slags ”reaktion” på den debatt om rasifiering som Rummet initierade 2014:
 
antal förekomster av ordet ”identitetspolitik”:
2013: 33
2014: 220
2015: 407
2016: 1093
2017: 508
 
 
”Åren 2013–2014 stod diskussionen om vithetsnormen högt på agendan. Något år tidigare hade debatten om Lilla hjärtat briserat, där illustratören Stina Wirsén kritiserades för att ha tecknat en rasistisk stereotyp.
 
Med argumentet att Tintin-böckerna var afrofobiska kastade Kulturhusets konstnärlige ledare Behrang Miri ut den tecknade klassikern från hyllorna på barn- och ungdomsavdelningen. Och Jonas Hassen Khemiri slog delningsrekord i DN med ”Bästa Beatrice”, en text riktad till dåvarande justitieministern som beskrev hur det är att vara utsatt för vardagsrasism och för polisens rasprofilering.
 
I detta klimat fanns det ett sug efter något som Rummet. Grundarna skrev artiklar om den västerländska blicken och om att vara barn till föräldrar som invandrat.”
 
(…)
 
”Förra året kom Ivar Arpi och Adam Cwejman, borgerliga ledarskribenter i SvD respektive Göteborgs-Posten, tillsammans ut med boken ”Så blev vi alla rasister”. De tecknar bilden av ett debattklimat där ordet ”rasifiering” blivit ett så dominerade begrepp att det tappat sin verkan, och där tron på vår förmåga att förstå människor med annan kroppserfarenhet än vår egen satts på undantag. I skottgluggen står Sveriges Television, Sveriges Radio, vänstern och – inte minst – Rummet.
 
– Idéer om postkolonial kritisk vithetsteori fördes tidigare mest ut genom akademin. Med Rummet fick dessa föreställningar en ny, provokativ inramning som lockade kultursidorna och den tjattrande klassen, säger Adam Cwejman.
 
Det Rummet formulerade var en karbonkopia på strömningar i anglosaxiska länder, menar han. Många av teorierna är användbara i länder med kolonialt förflutet och på vissa grupper med en specifik rasistisk historia. Men applicerat på svensk kontext blir det bara konstigt, anser Adam Cwejman.”
 
(…)
 
”I centrum för Arpis och Cwejmans kritik står identitetspolitiken, termen som varit en av tiotalets stora stridsfrågor i svensk kultur- och samhällsdebatt. I grunden betyder det politik baserad på grupptillhörighet, men vad det faktiskt innebär beror helt på vem man frågar – från ytterkantstolkningen att bara svarta har rätt att skildra svarta, till självklarheten att svarta människor kan ha erfarenheter som inte andra har.
 
Från början var ordet ofta positivt laddat och förknippat med idén om en berättigad kamp för de marginaliserade. Snart blev det istället kritiserat för att framkalla just den rasism och särartslogik som dess förespråkare ville bekämpa.
 
– Folk stirrade sig verkligen blinda på det som kallas identitetspolitik under en period, säger Judith Kiros.
 
Därmed missade man de större rörelserna, menar hon.
 
– De som nu gör sig synliga i form av den framväxande konservatismen, i mediernas förskjutning och i hur fascismen över hela Europa organiserar sig med en målmedvetenhet som de flesta är överens om är otroligt skrämmande.”
 
(…)
 
”Rummet-gänget använder inte termen identitetspolitik. Den etablerades av personer som var kritiska till röster som pratade om rasism på ett strukturellt sätt, säger Mireya Echeverría Quezada.
 
– Tidigare hade man pratat om antirasism i form av kampanjer som ”Rör inte min kompis” eller ”Alla olika – alla lika”. Den antirasism som växte fram samtidigt som Rummet handlade snarare om ”Rör inte mig”. Om att vi behandlas olika.
 
Personer som själva utsattes för rasism tog tag i problemformuleringen. Det var då folk blev kritiska.
 
Det som väckte ont blod var att anspråket förändrades, säger de.
 
Om man ser rasism som något mellanmänskligt är det ”bara” att förändra sitt beteende – inte säga vissa saker, inte håna folk med ursprung i ett annat land.
– Men om man säger att det är något som går in i arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, då vill man förändra något politiskt och då gör man anspråk på kapital. Identitetspolitik blev tidigt en term i syfte att förminska den som gör anspråk på ekonomisk jämlikhet, säger Judith Kiros.”

Förekomsten av termen ”identitetspolitik” i svensk media

Antal gånger (och träffar) som termen ”identitetspolitik” förekommer i svenska tidningar och tidskrifter:
 
2002: 21
2003: 16
2004: 37
2005: 56
2006: 33
2007: 72
 
Innan 2002 finns det bara enstaka träffar och mellan 2002-07 så kopplades termen nästan enbart till andra länder (t ex ”ETA:s identitetspolitik”) eller till hbtq-rörelsen (t ex ”böglobbyns identitetspolitik”).
 
2008: 100
2009: 126
2010: 206
2011: 163
2012: 144
2013: 158
 
Mellan 2008-13 handlade begreppet fr a om postmodernism och vänstern liksom om feminism och även fortsättningsvis om hbtq-rörelsen.
 
2014: 454
2015: 651
2016: 1617
2017: 732 (fram tills den 25/8)
 
Från och med 2014 och framåt så exploderar formligen förekomsten av termen som fr om nu alltmer och till synes nästan enbart kopplas till olika etniska, religiösa och rasliga minoriteter men också ibland till (den vita) extremhögern och högerpopulismen.

Johan Lundberg driver tesen att ”identitetspolitiska” teorier har skapat högerpopulismen och dess väljarbas

Litteraturvetaren Johan Lundberg debuterar idag som ledarskribent på Svenska Dagbladet:
15730851_10154245050065847_284336012_n
 
Lundberg var den förste i landet som utanför den svenska ”mainstreamextremhögern” och inom den svenska borgerligheten (åtminstone mig veterligen och i modern tid och likt en sentida Stolpe vars ytterst reaktionära och även aggressiva artiklar i Nya Wermlands-Tidningen framstod som helt och hållet solitära på 1980- och 90-talen) öppet började förestå och förespråka både en (ny- och kultur)konservativ ståndpunkt och en slags proto-alternativhögeranalys som säger att en mycket liten grupp s k vänsterextrema forskare vilka han om och om igen hängde ut med namn i sina skrifter och artiklar samt i tidskriften Axess och på Axess blogg (och jag råkar vara en av dem) i stort sett stod bakom den s k mångkulturalismens kris och misslyckande genom att ”kolportera” postkoloniala teorier vilka sades radikalisera fr a ”andrageneration:arna” i miljonprogramsområdena och resultera i alltifrån IS-frivilliga till bränder och upplopp och s k identitetspolitik.
 
Då (för 4-5 år sedan) var Lundberg nog alltför radikal men nu är tiden uppenbarligen ikapp denne, d v s nu är Lundberg som helt enkelt så här i backspegeln måste sägas ha varit före sin tid i fas med vår samtid och teorin att en liten grupp s k vänsterextrema forskare ligger bakom allt som kan betecknas som s k extremism bland landets minoritetsinvånare har nu kompletterats med den nya teorin att i stort sett samma lilla grupp av s k vänsterextrema forskare också ligger bakom högerpopulismens framgångar genom att ”kolportera” teorier om ras och vithet vilka får vita västerlänningar att börja tänka på att de är vita och därmed att rösta på högerpopulistiska partier (”som man ropar får man svar”).
 
I ovanstående analys ingår att om och om igen återvända till den s k Frankfurtskolan och den kritiska teorin liksom ibland också till den s k Birminghamskolan och kulturstudierna och naturligtvis också till 1980- och 90-talens poststrukturalistiska och postmoderna teorier för att gå till botten med varifrån denna s k ”vänsterextrema” frontalattack på den s k västerländska civilisationen egentligen emanerar (bittra och vänsterextrema tysk-judiska forskare i amerikansk exil, galna och vänsterextrema brittiska forskare som tillhörde 68, än galnare och vänsterextrema franska forskare som var en produkt av 68 o s v) och intressant nog har åtskilliga som förespråkar denna alltmer populära tes att den akademiska post-68-vänstern och postkolonial teori och teorier om ras och vithet liksom om kön och sexualitet har skapat dagens fragmenterade och polariserade västvärld (och då just både minoriteternas s k extremism och majoritetsbefolkningens högerpopulism) själva vänsterbakgrund.

Skyldig till identitetspolitik?

Antar att jag är en av dem som Jimmy Baker (moderaternas starke man i Botkyrka) syftar på i Aftonbladet då jag alldeles uppenbarligen har arbetat för och ”konsultat” (visserligen gratis) åt Botkyrka kommun i arbetet med att införa jämlikhetsdata:
 
 
Jag är vidare huvudredaktör för boken ”Om ras och vithet i det samtida Sverige” som har sålt i närmare 2000 exemplar (dock har jag inte tjänat någonting själv på den) och jag var absolut drivande bakom Mångkulturellt centrums satsning på rasfrågan 2011-13 genom att (tillsammans med andra) stå bakom landets första forskarkonferens om ras och vithet, utställningen ”Varning för ras”, forskarnätverket för svensk kritisk ras- och vithetsforskning, ett flertal mindre utställningar, ett 80-tal programpunkter, panelsamtal och seminarier på temat ras samt ett flertal föreläsningar med några av de internationellt mest namnkunniga inom forskningsfältet kritiska ras- och vithethetsstudier.

Identitetspolitik – den nya invektivet

Rummet kritiserar idag i SvD Kultur både den höger och den vänster som uppenbarligen verkar bli alltmer stressad av och irriterad på den s k ”identitetspolitiken” (det nya skällsordet som kommit att ersätta ”politiskt korrekthet” – idag anses vissa vara ”ip” eller ”id-politiska” såsom vissa tidigare ansågs vara ”pk” eller ”pk:iter”) antingen för att den är för kollektivistisk (högern) eller för att den inte anses vara materialistisk och inte anses handla om klasskamp (vänstern):

http://www.svd.se/kultur/debattserie-om-identitet_3653384.svd?sidan=2