Kategori: hovet

Koreanska sällskapets f d ordförande Christer Sylvén har gått bort som en gång avsatte och slängde ut mig som varande en säkerhetsrisk och för s k vänsterextremism

Den f d överceremonimästaren vid Kungl. hovstaterna (d v s på Stockholms slott) och den f d ambassadören (i bl a Sydkorea) Christer Sylvén har nyligen gått bort som också har varit UD:s personalchef. 

Christer var tidigare och länge ordförande för Koreanska sällskapet, d v s den största och viktigaste föreningen för svenskar som hyser ett Koreaintresse och som har ett Koreaengagemang. 

Koreanska sällskapet samlar officerare som har tjänstgjort (i FN-uniform) vid gränsen mellan Nord- och Sydkorea, affärsmän och industri- och näringslivsföreträdare som har bott och levt i eller handlat med Sydkorea, f d ambassadörer och diplomater som har tjänstgjort och verkat i landet, forskare som studerar de båda Korea, gamla läkare, sjuksköterskor, missionärer och biståndsarbetare som har arbetat i landet samt svenskar som har adopterat koreanska barn eller som är gifta med koreanska kvinnor. 

Jag var själv länge aktiv medlem i föreningen och under flera år chefredaktör för dess tidskrift. Tyvärr fick mitt långvariga och stora engagemang i föreningen ett mycket abrupt slut: 

När Christer var ordförande för Koreanska sällskapet valde han att tillsammans med grundaren av MUST (Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten) överste (av första graden) Lennart Frick, som hade varit ordförande för Koreanska sällskapet innan denne, avsätta mig med omedelbar verkan på ett för mig dramatiskt och förnedrande styrelsemöte på det s k Högkvarteret på Valhallavägen på Östermalm i Stockholm.

Att jag helt sonika slängdes ut från Koreanska sällskapet hade högst sannolikt att göra med att jag på den tiden var frenetiskt (för att inte säga fanatiskt) aktiv i att publicera mig i mängder av tidningar och tidskrifter och framträda och debattera i radio och tv i fr a adoptionsfrågan (jag var på den tiden och i många år den enda som gjorde det i Sverige på ett kritiskt sätt) vilket gjorde att jag blev hårt stämplad som vänsterradikal. 

Den direkta orsaken, hävdade Christer och Lennart i kör, var att jag hade recenserat en på den tiden ny akademisk bok om Koreakriget och avslutat min långa anmälan av boken med att skriva något i stil med att krigen i Asien, som Väst har deltagit i och utkämpat, ofta har urartat i ett extremt blodigt raskrigsliknande massdödande av asiater. Detta uppfattade Christer och Lennart troligen som ett utslag för s k ”omvänd rasism” (för japanerna var ju kanske inte alltid heller så snälla mot de brittiska soldaterna längs Burmafronten, vietnameserna var väl inte särskilt trevliga mot fransmännen och nordkoreanerna och kineserna lyckades ha ihjäl tusentals västerländska soldater på slagfältet innan vapenstilleståndet inträdde) och inte minst för s k vänsterextremism.

Det är också högst troligt att Christer och Lennart, vilka nu båda har gått bort, helt enkelt såg mig som en säkerhetsrisk då många medlemmar i föreningen på den tiden tillhörde samhällets övre skikt inklusive många av adoptivföräldrarna och många av männen som var gifta med koreanska kvinnor. 

Under min tid som chefredaktör och styrelseledamot i Koreanska sällskapet var det också något jag själv noterade bland alla direktörer, generaler, hovfunktionärer, ambassadörer, ingenjörer, läkare, docenter och advokater varav en del också var adliga eller tillhörde kända akademiska och/eller s k högborgerliga familjer (d v s några av landets s k bra och s k fina familjer). Det är exempelvis symptomatiskt att jag ersatte en grevinna von XX som chefredaktör för föreningens tidskrift.

Jag minns också hur jag ibland var på möten hemma hos eller besökte personer som bodde och levde i gigantiska s k våningar på Östermalm och det är mycket troligt att många eller kanske de flesta av dem betraktade mig som en s k vänsterextremist och antagligen också som en rejäl säkerhetsrisk gentemot dem själva liksom gentemot deras partners och barn och kanske också barnbarn. En av dem var f ö en rejält åldrad överste (av första graden) som var runt 90 om jag inte minns fel, vars fru hade gått bort för länge sedan, och som hasade runt i sin stora våning (en åttarummare tror jag han bodde i – hemtjänsten kom dit dagligen som jag förstår det och tittade till den gamle översten) iklädd en elegant Brittiska imperiet-utstyrsel och rökte kubanska cigarrer och pimplade dyr whisky.

Det ska slutligen också sägas att många av männen i föreningen som hade koreanska fruar och blandade eller s k mixade barn samt av adoptivföräldrarna i föreningen som hade koreanska adoptivbarn kände sig personligen attackerade och kanske också ganska så förnedrade av mina många texter, vilket ju inte gjorde saken bättre precis för min del.

Hovpredikant Erland Ros talade på den högerextrema 30 november-tillställningen i Stockholm

Den 30 november i år anordnade AfS och andra högerextrema sammanslutningar såsom NMR:s Stockholmsavdelning, Det fria Sverige och SD:s kulturförening Gimle ett fackeltåg från Riddarholmskyrkan till Kungsträdgården till minne av Karl XII.    

En av dem som talade vid Karl XII-statyn i Kungsträdgården tillsammans med AfS ledare Gustav Kasselstrand var Gimle-medlemmen Erland Ros, f d präst vid S:t Johannes församling i Stockholm samt vid Hovförsamlingen, Sveriges minsta församling vars medlemmar består av kungafamiljen och hovet, d v s av Bernadotte:arna och de anställda vid de kungliga slotten.

Hovpredikant Ros är p g a sin bakgrund som kungafamiljens och hovets präst en stående gäst vid kungliga tillställningar och privatsammankomster – på prins Carl Philips och Sofias bröllop läste han t ex upp en dikt av Nils Ferlin – och han är också aktiv i Sällskapet Gustafs skål och Gustaf III:s Wänner förutom i Kulturföreningen Gimle samt var den som tog initiativ till att börja fira Döbelndagen i augusti varje år till minne av den gamle krigshjälten Georg Carl von Döbeln.    

År 2009 var Ros i egenskap av hovpredikant en av dem som stod bakom ”Drottning Silvias bönbok” som innehåller fotografier tagna av konungen. Genom decennierna har högerextremister flockats runt kungafamiljen och hovet som flugor runt en sockerbit och t ex har även ”Kronprinsessan Victorias bönbok” en högerextremist som medförfattare – nämligen den gamle överhovpredikanten friherre Hans Åkerhielm som både vigde kungaparet och döpte kungabarnen och som också han en gång i tiden deltog på högerextrema 30 november-tillställningar såsom Ros gjorde för en vecka sedan.  

Det ska slutligen också påminnas om att kopplingen mellan kungahuset och högerextrema 30 november-ceremonier alltid har varit intim: Under mellankrigstiden och krigsåren tillät den dåvarande kungen Gustav V nazister att till och från husera i Riddarholmskyrkan och mellan 1983 och fram tills 1990-talets slut upplät vår nuvarande konung och hovet med friherre Åkerhielms goda minne Riddarholmskyrkan åt högerextrema Sveriges nationella förbund varje år den 30 november – en tillställning som bl a den framlidne Göran Alm, mångårig trotjänare åt kungafamiljen och chef för Bernadottebiblioteket, deltog i tillsammans med gamla överklassnazister och nazistiska skinheads.

Kungens gamle adjutant överstelöjtnant Ulf Björkman har gått bort som var en av de moderatpolitiker som uttalade sig grovt rasstereotypt i Uppdrag granskning-programmet under 2002 års valrörelse

Överstelöjtnant Ulf Björkman har gått bort, konungens f d adjutant, hovets liksom flygvapnets f d informationschef och f d moderat toppolitiker i Solna.


Björkman var en av de M-politiker som SVT:s Uppdrag granskning och Janne Josefsson spelade in vid M:s valstugor under valrörelsen 2002 vilket gjorde att han därefter avgick från sina förtroendeposter efter att ha berättat om sina erfarenheter av att ha bott och verkat i ett antal olika länder i subsahariska Afrika på ett grovt rasstereotypiskt sätt.


Björkman sade bl a att han hade fått ”nog av dem” efter att ha bott och arbetat i en ”bananrepublik” i ett halvår och han talade även nedsättande om en ”jättestor” afrikansk kvinna som hade många barn samt menade att de afrikanska invandrarna i Sverige ”satt på fiket” och levde på ”det sociala”.
Slutligen drog han även följande historia som han kontextualiserade på följande vis:


När han och andra svenskar och västerlänningar stötte på ”egendomliga figurer” i ”bushen” var det enligt Björkman ofta svårt att avgöra om det var en apa eller en människa. För att avgöra det räckte man fram en banan:


”- Hur skiljer man en apa från en svart? Sträcker man fram en banan tar apan den med foten.”

Kan det verkligen stämma att den som både deltog i att kröna kungen, viga kungen, begrava kungens mor och döpa kungens tre barn var högerextremist?

När KB:s digitala tidningsartikelarkiv blir något av en drog sisådär någon gång per dygn (eller kanske två gånger t o m):
HANS.jpg
 
”Alla” vet så klart redan att både kungen och ett flertal av kungens barnbarn är döpta efter (nazi)tyska krigshjältar och släktingar samt att både kungens och drottningens föräldrar var pro-nazister, att de svenska kungadynastiernas gravkyrka uppläts åt den svenska s k nationella rörelsen med kungafamiljens goda minne ända fram tills 90-talets slut samt att den s k hovstat som omger Huset Bernadotte har ”vimlat” av nazister, högerradikaler och högerextremister sedan många decennier tillbaka.
 
Däremot vet nog inte särskilt många att den präst som både krönte kungen, vigde kungen (och drottningen), begravde kungens mor och döpte kungens tre barn inklusive kronprinsessan (senare skulle samma person även ge ut en bok tillsammans med kronprinsessan, som är den enda s k specimen/post som kronprinsessan har i egenskap av att vara författare i biblioteksdatabasen Libris) en gång i tiden var frivillig i Finska fortsättningskriget, när Finland slogs på axelmakternas sida, tillsammans med 100-tals andra svenskar varav kanske 2/3 var organiserade högerextremister samt själv både innan, under och efter kriget aktiv inom den svenska s k nationella rörelsen.
 
Det handlar om friherre Hans Åkerhielm, fältprost och överhovpredikant, som redan under kriget stod nära Huset Bernadotte, och som därför lyckades få kungens pro-nazistiska far arvprins Gustaf Adolf (som f ö prenumererade på de s k lindholmsnazisternas tidning med postadress Stockholms slott) att besöka de svenska högerextrema krigsfrivilliga vid fronten i Karelen för att stötta dem moraliskt. Den i Karelen krigsfrivillige Filip Rytterås har i sin självbiografi och inte utan stolthet återgivit ett samtal mellan honom själv och Åkerhielm där den senare ska ha sagt följande om svenskarna som stred där:
 
”Visst är det åtskilliga i kompaniet som följer Lindholms ideal. Men resten är ju inte heller patentdemokrater av den sort som accepteras där hemma. Alla är vi nationalister och tror oss göra en insats för det Sverige, som står högt över riksdagspartiernas äckligt småskurna käbbel. Är inte tankefriheten så stor i ett demokratiskt land, att en ärlig och fosterlandsälskande idealist får leva och dö på sin tro, om han vill? Och vilka är det som bryr sig om oss, som… visar, att vi inte ligger bortglömda vid Nordens östgräns? Är det de demokratiska tidningarna kanske? Skulle inte vi känna mer samhörighet med dem som visar uppskattning av vår insats?”.
 
År 1939 deltog Åkerhielm i grundandet av det som senare kom att bli Försvarsfrämjandet tillsammans med ett flertal s k ”överklassnazister” inom fr a officerskåren som till största delen var medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund, och som efter kriget lät flera av A.H.:s generaler och Himmlers SS-toppar, som då befann sig i exil i Latinamerika eller i Mellanöstern, skriva i föreningens olika tidskrifter (naturligtvis översattes artiklarna från tyska till svenska). Den 30 november 1943 deltog Åkerhielm vidare på en högerextrem tillställning på dåvarande Restaurang Rosenbad (d v s dagens Rosenbad) och samma år talade han på Svenska aktiva studentförbundets möte på dåvarande Stockholms högskola (d v s dagens Stockholms universitet), som under en period organiserade 100-tals pro-nazistiska studenter i huvudstaden innan dess ledare greps och dömdes för spioneri för tyskarnas räkning.
 
År 1945 deltog Åkerhielm på en stor middag på Karlbergs slott i Stockholm där högerextrema Stay Behind kan sägas ha bildats i och med att den nazistiske finlandsfrivillige Otto Hallberg reste sig upp under den mytomspunna middagen och höll ett tal inför de församlade veteranerna som hade överlevt Andra världskriget och lyckats ta sig hem till Sverige och uppmanade dessa att ansluta sig till den ”svenska motståndsrörelsen” (d v s högerextrema Stay Behind), vilket Åkerhielm och de allra flesta andra som var där gjorde. Även efter kriget dök Åkerhielm regelbundet upp i högerextrema sammanhang: Åkerhielm höll exempelvis föredrag för högerradikala Sveriges nationella förbunds frontorganisation Lützenförbundet 1978 samtidigt som han var pastor i Kungl. Hovförsamlingen och Kungl. Hovstaternas och Huset Bernadottes överhovpredikant och egen präst.
 
Så sent som 1995 deltog Åkerhielm i Stay Behind-frontorganisationen Nordiska krigs- och FN-veteranförbundets avtäckande av ett monument på dåvarande Livregementets dragoners (d v s K1) kaserngård i Stockholm till minne av de svenska högerextrema krigsfrivilliga i Finland tillsammans med förbundets grundare och ordförande Åke J Ek, som var den som tog över ledningen för högerextrema Stay Behind efter Hallberg, samt i närvaro av flera höga svenska officerare och Försvarsutskottets dåvarande ordförande Arne Andersson (m).
 
Åkerhielm var antagligen den som fick både kungen och drottningen att engagera sig för Svensk-tyska föreningen på 1970-, 80- och 90-talen, som då fortfarande leddes och drevs av s k ”överklassnazister”, och han var vidare sannolikt den som fick både kungen och drottningen att regelbundet skicka tackkort och lyckökningar till bl a Nordiska rikspartiet, Sveriges nationella förbund och Nysvenska rörelsen i samband med att dessa organisationer skickade telegram till Stockholms slott och hovet när de avhöll sina årsmöten.
 
År 1983 fick Åkerhielm antagligen kungen och drottningen att öppna Riddarholmskyrkan för högerextremisterna. Detta berodde på att de dåvarande Stockholmsanarkisterna hade börjat motdemonstrera i Kungsträdgården den 30 november och stört kransnedläggningen vid Karl XII-statyn. Då ingrep Åkerhielm likt en räddande ängel och öppnade upp Riddarholmskyrkan medan Skansen försåg högerextremisterna med drabantuniformer och efter den pampiga ceremonin brukade deltagarna avsluta med en kvällssupé och gärna en efterföljande s k nachspiel på närbelägna Café Opera.
 
Fram till sitt eget frånfälle 2003 gravsatte Åkerhielm även 100-tals nazister och högerextremister ända från krigsåren och fram till sin egen bortgång såsom svenska finlandsfrivilliga som hade deltagit i Finlands olika krig, svenska SS-frivilliga som hade kämpat både i öst, väst och syd liksom då även kungens mor pro-nazisten prinsessan Sibylla.
 
Åkerhielm vigde f ö hovrättsråd Gösta Hagströmer, d v s Raoul Wallenbergs kusin, och Ingvor Barthen, vilka sedan blev föräldrar till finansmannen Sven Hagströmer, d v s grundaren av Raoul Wallenberg Academy, antirasist och ägare till bokförlaget Fri Tanke tillsammans med Christer Sturmark och Björn Ulvaeus, så ”herrens vägar äro outgrundliga” som det heter.

Huset Bernadotte har en osviklig förmåga att ”ära den som äras bör”: Igår ringde de svenska kungarnas gravkyrka Riddarholmskyrkan till minne av Egyptens ”siste faraon” Mubarak

Egyptens ”siste faraon” Hosni Mubarak var då liksom Rumäniens kommunistdiktator Nicolae Ceaușescu, Belgiens folkmördare Leopold II, Mannerheim, Mussolini och Ungerns diktator Miklós Horthy riddare av Serafimerorden, som är den högsta utmärkelsen som Sveriges statschef delar ut.

 

87468690_10157385677832804_3333487267053305856_n.jpgOfta har Bernadotte:arna dessutom uppvisat en märklig tajming vid utdelningen av orden: När Ungerns högerextreme ledare och Hitlers allierade Miklós Horthy dubbades till riddare 1940 hade Horthy infört raslagar riktade mot landets judiska minoritet. Och Mannerheim fick utmärkelsen i februari 1919 efter att ha lett den ”vita” borgerliga sidan till seger i Finska inbördeskriget som hade 27 000 döda på sitt samvete: Mottot under medaljutdelningen i Stockholm var då ”Candida pro causa ense candido” – ”Med ett ärligt svärd för en ärlig sak”… Sveriges näst högsta utmärkelser slutligen – Svärdsorden respektive Nordstjärneorden – fick som bekant både Hermann Göring och Jean-Claude Arnault, d v s två ”kvinnokarlar” och ”alfahannar” av ”Guds nåde”.

Hovets Göran Alm har gått bort, som på 90-talet deltog i högerextrema Narvaförbundets ceremonier i Riddarholmskyrkan den 30 november

Bernadottebibliotekets chef, konstvetaren och Kungl. Vitterhetsakademien-ledamoten Göran Alm, anställd vid Kungl. Hovstaterna sedan 1970-talet, d v s vid Hovet och på Stockholms slott och hos Huset Bernadotte, har i dagarna gått bort.
85112334_10157156032695847_8429245086474174464_n.jpg
 
Göran Alm deltog under 1990-talet på högerextrema Narvaförbundets bisarra, ”gotiska” och skräckfilmsaktiga ceremonier i Riddarholmskyrkan den 30 november, som kungahuset och hovet tyvärr har upplåtit åt nazister och högerextremister ända sedan 1940-talet. Alm berättade själv en gång för mig att han tyckte att det var trivsamt att närvara på Narvaförbundets ceremoni i kyrkan den 30 november tillsammans med ålderstigna (och ofta lätt påstrukna) ”överklassnazister” av den gamla skolan (d v s ”född med en silversked i munnen”-skolan) och unga (och ofta tungt påstrukna) naziskins av den proletära skolan (d v s ”livets hårda skola”).
 
Alm var antagligen också den som gav Narvaförbundet tillstånd att få vara i Riddarholmskyrkan överhuvudtaget åtminstone fram tills millennieskiftet och hans egen fysiska närvaro bland ”överklassnazister” och nazistiska skinheads bar antagligen Hans Majestät Konungens välsignelse.
 
1990-talets högerextrema 30 november-firande i Riddarholmskyrkan bar f ö verkligen ”syn för sägen” om en säger så: Rejält ålderstigna ”överklassnazister” kom i taxibilar från sina enorma våningar på Östermalm iklädda äkta pälsar som sig bör medan tonåriga skinheads ”direkt från gatan” inte kunde hålla sig från att segerhälsa inne i kyrkan och helt enkelt hade svårt att uppföra sig ordentligt i de svenska kungadynastiernas högtidliga gravkyrka.
 
Sannolikt blev Alm helt enkelt ”charmad” av att de mindre påstrukna naziskinsen varje år ”lånade” ut sina unga, muskulösa och välbyggda kroppar genom att dagen (och ”krigarkonungen” Karl XII) till ära klä ut sig till karoliner tack vare att Skansen lånade ut sina karolineruniformer åt dem för att möjliggöra ett ståtligt intåg i Riddarholmskyrkan till tonerna av den pampiga Marcia Carolus Rex-marschen, vilket enligt uppgift gjorde att ”överklassnazisterna” reste sig upp i kyrkbänkarna ”som en man” och fick s k ”ståpäls”.

Den aningen bisarra berättelsen om när vår nuvarande konung växte upp på Haga slott med ”godnattsagor” om ett troll som berättades av en tysk naziprinsessa

Nu vet jag att det inte är okej och rent ut sagt både oetiskt, illvilligt och kanske också sadistiskt att sparka på den/dem som redan ligger ned (och sedan länge dessutom i just detta fall och sammanhang) men igår blev jag då varse (d v s detta hade i alla fall jag missat fram tills igår) att vår nuvarande konung (och drottning, det är då Silvia som syns på detta fotografi, som troligen togs 1985) har växt upp med ännu en gammal nazist utöver alla andra gamla nazister som Carl Gustaf har växt upp med och låtit omge sig med (se bl a https://tobiashubinette.wordpress.com/category/hovet) såsom bl a hans egen mor prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha:
79987012_10157011964295847_8877493677648248832_o.jpg
Den person som syns på fotografiet är då prinsessan av Wied Marie Elisabeth som i bekantskapskretsen (d v s inom aristokratin, vid hovet och av kungaparet) kallades ”Malibeth” och som tillhör Almanach de Gotha-furstehuset Wied och därmed titulerades ”die Durchlauchtig-hochgeborne Frau”.
79899531_10157012005805847_3621580487719387136_n.jpg

Huset Wied var då ”när det begav sig” under mellankrigstiden och krigsåren en av de mer genomnazifierade tyska fursteätterna (tyvärr anslöt sig då alltför många av de tyskspråkiga aristokraterna till nazismen, fascismen och extremhögern under mellankrigstiden och krigsåren), och dynastins kanske mest kände nazifurste är då Nazi-Tysklands ambassadör i Sverige som svenskarna och de svensktalande kände och känner som ”prinsen av Wied”, d v s ”ihre Durchlaucht Prinz” furst Victor av Wied.

Fursten av Wied, d v s Marie Elisabeths far, stod då nära den nazityska eliten (och kanske än mer Marie Elisabeths mor Gisela, d v s grevinnan av Solms-Wildenfels som om möjligt var ännu mer nazistiskt övertygad än sin man) liksom tyvärr alltför många som tillhörde dåtidens svenska maktelit och även om han av svenskarna kanske inte ansågs vara den skarpaste (nazi)kniven i (nazi)lådan så spred han furstlig belle époque-glans över de magnifika pro-nazityska tillställningarna på Grand Hôtel i Stockholm (se t ex https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/09/23/sd-extremhogern-grand-hotel-nazister och https://tobiashubinette.wordpress.com/category/grand-hotel) som bl a Svensk-tyska föreningen anordnade.

Efter kriget tillfångatogs fursten av Wied av britterna och redan 1946 avled han i brittisk fångenskap som en s k bruten man och dottern Marie Elisabeth eller ”Malibeth” flyttade därefter till Sverige med benäget bistånd av Bernadotte:arna som gjorde vad de kunde för alla sina olycksdrabbade furstliga ”bröder och systrar” i världen efter 1945 såsom att verka för att den japanska kejsarfamiljen skulle få sitta kvar på den s k krysantemumtronen i Tokyo (tidigare i Kyoto).

80015185_10157011964480847_1918485320446246912_o.jpg

Marie Elisabeth eller ”Malibeth”, som också hon till en början fick bosätta sig på Haga slott, kom sedan att vara en del av Bernadotte:arnas och hovets innersta krets ända fram till sin bortgång 1985 och både hennes gamla nazistmor och hennes syster, som också hon hade varit nazist innan och under kriget, besökte regelbundet Bernadotte:arna och hovet under efterkrigsåren.

År 1951 debuterade prinsessan som barnboksförfattare med ”Lilltrollet hos människorna”, som ursprungligen hade varit en ”godnattsaga” som ”Malibeth” berättade för konungen och de s k ”Hagasessorna” (d v s vår konungs systrar) när de var små och som handlar om Lilltrollet Trubbnos.

80552711_10157011964665847_357768271790866432_n.jpg
”Malibeth” kom sammanlagt att ge ut åtminstone fyra Lilltrollet Trubbnos-böcker (se https://www.immi.se/kultur/authors/tyskar/wied.htm) varav åtminstone en illustrerades av den gamle pro-nazisten Einar Nerman vars nazistiske son f ö pryder Swedish Matchs Solstickan-tändsticksask och också utgör företagets logotyp (se https://tobiashubinette.wordpress.com/category/birger-nerman).
79805613_10157011965095847_8499637470151835648_n.jpg
Även om Lilltrollet Trubbnos aldrig blev lika stor som vare sig Inga Borgs Plupp eller Tove Janssons Mumin så ingår ”Malibeths” troll trots allt i den svenska barnlitteraturens trollpersongalleri (en av ”Malibeths” Lilltrollet-böcker är f ö till salu innehållande prinsessans dedikation – se https://www.antikvariat.net/sv/lop91900-wied-prinsessan-marie-elisabeth-af-wied-1917-85-lilltrollet-pa-nya-aventyr-1954-88-s-ill).
81021557_10157011966130847_1557317852623536128_n.jpg
År 1981 gav prinsessan ut sin självbiografi ”En fläkt från det förgångna” som berättar om alla hennes möten med bl a A.H., Göring, von Ribbentrop, Goebbels och Rosenberg. I boken går det bl a att läsa om överdådiga slottsfester som ägde rum bland den brittiska pro-nazistiska överklassen och ”Malibeth” umgicks t ex själv med den ökände pro-nazistiske 7:e markisen av Londonderry, d v s Charles Vane-Tempest-Stewart.
5973a77993d0e.JPG
År 1984 kom sedan ”Malibeths” sista bok ut, ”Kungliga sagoboken” som bl a innehåller de ”godnattsagor” som prinsessan hade berättat för kungen på Haga slott när Carl Gustaf var liten, och som kungen och drottningen sedan kom att berätta för sina barn Victoria, Madeleine och Carl Philip, innan prinsessan själv gick bort 1985.

Ska Nordisk ungdom lyckas upprepa det 30 november-firande som ägde rum i Kungsträdgården i Stockholm den 30 november 1918?

På 300-årsdagen av ”den skägglöse dundergudens” död och inför Nordisk ungdoms ”uppmarsch” i Stockholm ikväll (från Humlegården till Kungsträdgården) påminner DN-kolumnisten Maja Hagerman om att det var den svenska s k unghögern med namn som Harald Hjärne och Rudolf Kjellén i spetsen som omtolkade och ”laddade om” Karl XII som en s k germansk hjältekung som hade försökt freda den s k vita, germanska och västerländska civilisationen från det s k ”österländska barbariet” (och möjligen då också från de ”primitiva” norrmännen vilka ju till slut lyckades ha ihjäl den svenske kungen) och 1910 manifesterades denna på sin tid nya omtolkning av Karl XII i bildandet av Karolinska förbundet (som den gamle lindholmsnazisten och historieprofessorn Alf Åberg f ö var mångårig ordförande för, som i sin ungdom hade organiserat det högerextrema 30 november-firandet i Lund som Jimmie Åkesson sedermera blåste nytt liv i på 1990-talet).
 
Hagerman skriver om att samma år som den parlamentariska demokratin fick sitt genombrott i landet så genomfördes ironiskt nog den sannolikt största Karl XII-manifestationen någonsin i Kungsträdgården i Stockholm på 200-årsdagen av kungens död (d v s den 30 november 1918) med just unghögerns ”chefsideolog” Rudolf Kjellén som en av huvudtalarna och den rasbiologiska, extremnationalistiska, högerradikala och ultrakonservativa Karl XII-kulten kom därefter att utgöra något av den enande ”myten” och kittet för både mellankrigstidens och efterkrigstidens annars mycket brokiga och spretiga svenska extremhöger och med 30 november-firandet som den årliga och gemensamma ”ritualen” och märkesdagen.
 
Under mellankrigstiden och krigsåren kunde därför hårdföra och ”proletära” ungnazister tillhörande furugårds- och lindholmspartierna marschera sida vid sida med s k ”överklassnazister” av högborgerligt snitt på dåtidens 30 november-manifestationer och vilka annars inte hade särskilt mycket gemensamt och ända fram tills år 2000 så upplät vår nuvarande konung och Kungl. Hovstaterna Riddarholmskyrkan (där Karl XII då är gravsatt) åt den svenska extremhögern där ålderstigna ”överklassnazister” som kom i färdtjänst från Östermalm firade Karl XII-minnet tillsammans med ”proletära” och smått ”påstrukna” skinnskallar från Söderort och i närvaro av hovrepresentanter som Bernadottebibliotekets chef Göran Alm som påstod att han inte förstod att 30 november-ceremonin i Riddarholmskyrkan var en högerextrem tillställning trots alla ”heil:ande” skinheads som inte alltid kunde ”uppföra” sig i de svenska kungadynastiernas högtidliga gravkyrka.
 
Sannolikt blev kungens och hovets folk helt enkelt ”charmade” av de mindre ”påstrukna” naziskinsen vilka varje år ”lånade” ut sina unga och välbyggda manskroppar genom att dagen (och Karl XII) till ära klä ut sig till karoliner tack vare att Skansen lånade ut sina karolineruniformer åt dem för att möjliggöra ett ståtligt intåg i Riddarholmskyrkan till tonerna av den pampiga Marcia Carolus Rex-marschen och som enligt uppgift fick vissa av de åldrade s k ”överklassnazisterna” att få s k ”ståpäls”.
 
Överhovpredikant Hans Åkerhielm, kungafamiljens och hovets egna mångåriga pastor som både vigde kungaparet och döpte och konfirmerade kungabarnen (och som även skrev en bok tillsammans med vår kronprinsessa och blivande drottning), var dessutom själv högerextremt lagd och hade både på 1940-talet och på 1980-talet deltagit i högerextrema 30 november-manifestationer i huvudstaden och det var sannolikt han som 1983 öppnade Riddarholmskyrkan åt den svenska extremhögern p g a att Stockholmsanarkisterna hade (för)stört kransnedläggningen vid Karl XII-statyn åren dessförinnan.
 
Efter att den svenska extremhögern till slut blev ”portad” från Riddarholmskyrkan på 2000-talet så fortsatte organisationer som Nationalsocialistisk front och Nationaldemokraterna att under en tid hålla 30 november-möten utanför kyrkan och kvällens klassiska ”uppmarsch” med obligatoriskt fackeltåg och avlutande kransnedläggning vid själva Karl XII-statyn i Kungsträdgården är väl då möjligen ett ”tappert” (men samtidigt på alla sätt och vis patetiskt) försök att gå i unghögerns och Rudolf Kjelléns fotspår och i mini(mini)format ”återskapa” den 30 november-manifestation som ägde rum i Kungsträdgården 1918.
 
 
”Men det är en annan händelse i slutet av november 1918 som just nu har fångat min uppmärksamhet. På biblioteket har jag hittat en skrift av Rudolf Kjellén, välkänd debattör, professor i statskunskap och riksdagsman för högern. Kjellén var den svenska nationalismens stora ideolog. Han brukade förklara att nationen kan liknas vid en levande kropp, ett djur eller en människa.
 
Nationen är som en personlighet, ett väsen som föds och utvecklas av egen inre kraft. Även Sverige kan man uppfatta som en sådan egen livsform som genom historien har utmejslat sig själv. Han förklarade att det var därför högern var emot allmän och lika rösträtt. Det var ett försvar för det gamla samhället, i dess naturliga självbevarelsekamp mot demokratin.
 
Den 30 november 1918, just när demokratin stod på tröskeln, skulle även 200-årsminnet av Karl XII:s död högtidligen firas. I skriften jag har hittat finns ett tal som Rudolf Kjellén då höll om svenska folket och minnet av krigarkungen. Återigen liknade han folket vid en kropp. Den här gången var det en hästkropp. Kungen var ryttaren. De två var ett under ritten. Men när kungen dog rusade hästen herrelös vidare i vild förvirring. Minneskulten kring krigarkungen handlade därför om en helig, högre idé: plikten mot nationen. Den var ett uttryck för vårt kollektiva psyke: ”Ty i hjärtats innersta djup är svenska folket sig likt genom tiderna”, sade Kjellén.
 
I dag infaller 300-årsdagen av Karl XII:s död. Då kan Jimmie Åkesson och andra i SD:s ledning dra sig till minnes de gråkalla höstar i början av 2000-talet då de samlades vid en staty i Lund, just den 30 november, för att hylla det ”äktsvenska” i en mystisk Kjellénsk mening och deklamera en dikt om krigarkungen med de väldiga, misslyckade krigstågen. Kjelléns texter om nation och nationalism läses på nytt i dag i studiecirklar om konservatism, och han uppmärksammas på nazistiska eller SD-vänliga sajter och bloggar.”

Privata fotografier på kungafamiljen och från hovet som har tillhört förste hovmarskalken Jan Kuylenstierna som en gång i tiden var knuten till högerextrema Sveriges nationella förbund är just nu till salu på Tradera

Förste hovmarskalken, friherren, ingenjören och majoren Jan Kuylenstiernas privata fotoalbum som bl a innehåller ganska så privata fotografier på kungaparet och från hovet är tydligen till salu på Tradera för hugade spekulanter:

 
https://www.tradera.com/item/2916/304602188/1-e-hovmarskalk-jan-kuylenstiernas-privat-fotoalbum-om-kungliga-besok-i-80-talet

 

29186180_10155498085285847_3631267408498393088_n.jpg

Kuylenstierna som var förste hovmarskalk och chef för Hovmarskalksämbetet inklusive för Kungl. hushållet vid Stockholms slott mellan 1987-93 var efter kriget knuten till högerextrema Sveriges nationella förbund och han tillhörde därmed en av mängder av anställda vid Kungl. Hovstaterna (d v s vid hovet) som var lagd åt det högerradikala hållet (och de högerextrema socialgrupp ett:arna har då verkligen varit många som genom åren har tjänat Huset Bernadotte och både innan och efter kriget).

29178219_10155498085290847_7895285174458384384_o.jpg

 

Ser f ö också att generalen och ÖB:n Lennart Ljung förekommer på ett av fotografierna: Ljung var som fänrik knuten till fascistiska Svensk opposition under krigsåren. På ett annat fotografi dyker även skattesmitaren och grevinnan Alice Trolle-Wachtmeister upp som var nära vän till kungafamiljen och statsfru (d v s chef över H.M. Drottningens hovstat) samt överhovmästarinna (d v s det näst högsta ämbetet vid Kungl. Hovstaterna efter förste hovmarskalken).

Så kanske borde någon ropa in den gamle hovmarskalkens privata fotoalbum och skänka det till den nyfödda hertiginnan av Blekinge så att hon får ”svart på vitt” (dock är ju de flesta fotografierna i färg) att hennes morfar och mormor en gång i tiden (för den lilla flickan med det mörka håret som är nummer tio i tronföljdsordningen lär ju överleva oss alla som läser detta just nu) omgav sig med både gamla högerradikaler och notoriska skattesmitare?

Hans Åkerhielm som vigde kungaparet och döpte kungabarnen deltog på ett högerextremt Karl XII-firande på Restaurang Rosenbad den 30 november 1943

Hans Åkerhielm deltog på ett högerextremt 30 november-firande 1943 på Restaurang Rosenbad som drevs av Agnar Meurling, landets och huvudstadens ”krögarkung” under mellankrigstiden och fram till sin död 1944 och som f ö var prenumerant på antisemitiska Nationen, men det var det i och för sig många som var, och möjligen fick Nationen helt enkelt bara ligga framme i herrarnas rökrum på Rosenbad (d v s det var inte mer med det s a s).
20139989_10154884328900847_6372372701184881265_n.jpg
Åkerhielm kom sedermera som överhovpredikant att viga vårt nuvarande kungapar samt döpa alla kungabarnen och även ge ut en bönbok tillsammans med kronprinsessan och det var under Åkerhielms tid på Stockholms slott och vid hovet (som varade från 1960-talet och ända in på 1990-talet) som ”överklassnazisterna” i Sveriges nationella förbund (återigen) bjöds in till och fick husera i de svenska kungarnas gravkyrka Riddarholmskyrkan varje år den 30 november, som den nykrönta drottningen började skicka tackkort till Nordiska rikspartiet, Sveriges nationella förbund och Nysvenska rörelsen efter att ha erhållit gratulationer av dessa, som flera högerextremister (återigen) blev anställda vid Kungl. Hovstaterna och vid de kungliga slotten och som den nykrönte kungen började agera ständig beskyddare åt ”överklassnazistiska” Svensk-tyska föreningen (och allt detta skedde då under det ”röda” 1970-talet och fortsatte långt in på 1990-talet och t o m in på 2000-talet).
Åkerhielm gravsatte även 100-tals nazister och högerextremister (om inte tusentals) ända från krigsåren och fram till sin egen bortgång 2003: Svenska finlandsfrivilliga som hade deltagit i Finlands alla krig, svenska SS-frivilliga som hade kämpat både i öst och i väst (liksom i Italien och i f d Jugoslavien) liksom också kungens mor pro-nazisten och prinsessan Sibylla.