Kategori: högre utbildning

Vilken invandrargrupp är mest och minst högutbildad?

Vilken invandrargrupp är mest och minst högutbildad procentuellt sett och utifrån måttet att ha en avslutad och uttagen eftergymnasial utbildning och examen som är 3 år eller längre och oavsett om högskoleutbildningen är svensk eller utländsk?
 
Sveriges mest högutbildade invandrargrupper den 31 december 2016 (och oavsett hur det går för gruppen ifråga på arbetsmarknaden, i löneutvecklingen och vad gäller chefspositioner o s v):
 
inrikes födda
eftergymnasial utbildning (3 år eller längre): 27%
 
utrikes födda
eftergymnasial utbildning (3 år eller längre): 26%
 
födda i
eftergymnasial utbildning (3 år eller längre) 35-60%
Mexiko, Ukraina 60%
Japan 58%
Ryssland 57%
Vitryssland 56%
Moldavien 54%
Kina, f d Sovjetunionen 53%
Belgien, Frankrike, Taiwan 52%
Kanada, Nederländerna, USA 51%
Schweiz 50%
Spanien, Tyskland, Venezuela 48%
Italien, Kirgizistan, Tjeckien 46%
Kamerun, Nya Zeeland 45%
Irland 44%
Australien, Azerbajdzjan, Österrike 43%
Georgien, Kuba, Slovakien, Sydkorea 42%
Island 41%
Argentina, Egypten, Storbritannien 40%
Indien 39%
Brasilien, Kazakstan, Nepal 38%
Indonesien, Uzbekistan 37%
Grekland, Pakistan, Portugal 36%
Armenien, Iran, Peru 35%
 
födda i
eftergymnasial utbildning (3 år eller längre) 5-15%
Angola, Marocko, Montenegro, Syrien, Thailand 15%
Tunisien 14%
Afghanistan, f d Jugoslavien, Libanon 13%
Vietnam 12%
Gambia, Turkiet 11%
Serbien 10%
Burma, Kosovo 9%
Eritrea 7%
Somalia 5%
 
hela befolkningen 25-44 år
eftergymnasial utbildning (3 år eller längre) 25-44 år: 29-33%
forskarutbildning 35-44 år: 1,7%
 
svensk bakgrund 25-44 år
eftergymnasial utbildning (3 år eller längre) 25-44 år: 30-36%
 
utländsk bakgrund 25-44 år (d v s inräknat även de s k ”andrageneration:arna”)
eftergymnasial utbildning (3 år eller längre) 25-44 år: 26-27%

Överutbildningsproblematiken för de utrikes födda med en eftergymnasial utbildning är fortsatt stor

Igår meddelade SCB i skuggan av den stora partisympatiundersökningen att hela en femtedel av alla utrikes födda i landet lever med en varaktigt låg ekonomisk standard jämfört med 6% av de inrikes födda och minus alla tyvärr alltför många fattiga s k ”andrageneration:are” så innebär det att ej mer än kring 3% av alla infödda majoritetssvenskar är riktigt fattiga mer eller mindre permanent och vilket sannolikt är en ”normalandel” av vilken befolkning som helst i ett s k (över)utvecklat land som Sverige (d v s de som är missbrukare, s k utslagna, s k psykiskt sjuka, s k funktionsnedsatta o s v utgör nog kring 3% i alla s k senmoderna och västerländska samhällen i världen) och idag publicerar SCB en rapport som enbart handlar om samtliga utrikes (och inrikes) födda invånare i landet som har en avslutad eftergymnasial utbildning och en uttagen högskoleexamen bakom sig och som visar att överutbildningsproblematiken är fortsatt mycket stor bland landets invånare med utländsk bakgrund medan omvänt åtskilliga infödda majoritetssvenskar tvärtom är underutbildade för de övre LO-, TCO- och SACO-jobb som de innehar.
 
Endast 0-1% av alla inrikes födda som har en eftergymnasial utbildning bakom sig innehar ett yrke som kräver inga eller låga formella utbildningskrav (LO:s lägre skikt och därunder) att jämföra med mellan 4-9% (beroende på kön och ursprungsregion) bland de utrikes födda som har en eftergymnasial utbildning. Omvänt innehar mellan 4-8% (beroende på kön och ursprungsregion) av de utrikes födda som har en eftergymnasial utbildning en chefsposition (de är mellanchefer eller högsta chefer) att jämföra med mellan 9-16% av de inrikes födda som har en eftergymnasial utbildning.
 
Av utrikes födda i åldrarna 25–64 år och med en eftergymnasial utbildning bakom sig förvärvsarbetade 75% år 2015 att jämföra med över 90% av de inrikes födda och endast 1% (EN PROCENT) av de inrikes födda med en eftergymnasial utbildning var arbetslösa. Allra bäst går det för de som är födda i övriga Norden och inom EU medan andelen förvärvsarbetande som är födda utanför Europa och som har en eftergymnasial utbildning ligger på mellan 67-69% medan 9-10% av dem är arbetslösa att jämföra med en arbetslöshet på 2-3% bland de utrikes födda som är födda i övriga Norden och inom EU och som har en eftergymnasial utbildning.
 
Den allra högsta förvärvsfrekvensen för utrikes födda med en eftergymnasial utbildning hittas bland de som mer eller mindre helt har växt upp i Sverige (den s k 1,5-generationen) och som har en helt och hållet svensk utbildning bakom sig och som har bott och levt permanent i landet i minst 20 år eller mer men inte ens de når upp till samma andel förvärvsarbetande som gäller för de infödda majoritetssvenskarna vilka sannolikt som ”folkslag” betraktat är det ”folkslag” på jorden som har arbete och som förvärvsarbetar i allra högst utsträckning överhuvudtaget just nu.
 
Särskilt utrikes födda som är utbildade civilingenjörer, naturvetare och ekonomer har svårt att erhålla ett jobb som motsvarar deras examen, utbildning och kompetens trots att det råder en skriande och närmast katastrofal brist på fr a civilingenjörer och ekonomer just nu och vilket gör att många tvingas anställa infödda majoritetssvenskar som är underutbildade för att täcka vakanserna.
 
Bland utrikes födda med en civilingenjörsexamen arbetar exempelvis knappt 70% inom yrken som kräver högskolekompetens medan de övriga 30 procenten arbetar i ett yrke med lägre kvalifikationskrav, står utanför arbetsmarknaden, studerar eller är arbetslösa. Bland inrikes födda civilingenjörer har omvänt 95 procent ett yrke vars kompetenskrav matchar civilingenjörsutbildningen.
 
Även utrikes födda som är lärarutbildade och som är utbildade sjuksköterskor har svårt att hitta ett jobb som just lärare och sjuksköterskor trots att bristen på pedagoger och sjuksköterskor just nu är ”all time high” p g a den rådande högkonjunkturen och p g a att mängder av infödda majoritetssvenska lärare och sjuksköterskor just nu går i pension.

De vita männen är idag omsprungna ”brädade” av både de vita kvinnorna och många minoritetskvinnor och vilket förklarar att högerpopulismen är en vit mansrörelse

Journalisten Emma Leijnse har i dagarna kommit ut med en ny bok som bär titeln ”Fördel kvinna. Den tysta utbildningsrevolutionen” och som handlar om att i praktiken samtliga västländer så har de unga kvinnorna idag med råge gått om de unga männen vad gäller utbildningsnivå och alltmer också förvärvsfrekvens och alltmer också lönenivå och faktiskt alltmer också att inne ha en chefsposition o s v.
 
 
Detta gäller dock kvinnor och män som är under 35-40 år: Bland kvinnor och män som är över 40-45 år så råder fortfarande som bekant en utpräglad könssegmentering i västvärlden och även i Sverige och, skulle nog många säga, ett utpräglat patriarkat och en utpräglad sexism som tar sig uttryck i att männen dominerar som fast heltidsanställda, har högre lön och fr a monopoliserar chefspositionerna.
 
I början av 1960-talet var antalet svenska hemmafruar fler än någonsin men efter den s k 68-revolutionen rasade antalet (och andelen) hemmafruar när de svenska kvinnorna gav sig ut på arbetsmarknaden och sedan 1980-talet har kvinnor uppvisat en högre utbildningsnivå än männen och denna ”omvända könshierarki” eskalerar just nu och har sedan 00-talet även flyttat över till arbetslivet där unga kvinnor idag förvärvsarbetar i högre grad än unga män (för första gången någonsin i svensk historia förutom under beredskapsåren under kriget).
 
De unga kvinnor som fr a har ”brädat” de unga männen är de unga majoritetskvinnorna men också de unga minoritetskvinnorna (räknat på de unga utländsk bakgrund-kvinnorna rakt av) har intressant nog i skuggan av de unga majoritetskvinnornas exceptionella och redan mytologiserade framgångssaga t o m gått om inte bara de unga minoritetsmännen utan även de unga majoritetsmännen. Även i USA har de unga minoritetskvinnorna f ö gått om både de unga minoritets- och majoritetsmännen.
 
Ett sätt för många majoritetsmän att politiskt reagera på denna utveckling som går i rasande takt just nu och som även gäller västländer som vi i Sverige uppfattar och upplever som ”genompatriarkala” och ”genomsexistiska” (Öst- och Centraleuropa, Sydeuropa, USA, Australien, Storbritannien, Frankrike o s v) är tyvärr att sympatisera med, rösta på och kanske t o m gå med i och bli aktiv i högerpopulistiska och högerextrema partier och rörelser som numera är så extremt mansdominerade och så extremt dominerade av majoritetsinvånare att de gör skäl för att börja benämnas och betraktas som mer eller mindre vita mansrörelser ungefär som att den feministiska rörelsen fram tills nyligen i praktiken var en vit kvinnorörelse då det fram tills nyligen i första hand var majoritetskvinnorna som berördes av det som Leijnse kallar utbildningsrevolutionen.
 
Den stora skillnaden är dock så klart att denna vita mansrörelse agerar utifrån att de vita männen för inte särskilt länge sedan dominerade de västerländska samhällena mer eller mindre totalt och att de just nu håller på att förlora makten på riktigt och faktiskt redan har förlorat den vad gäller de unga vita männen, d v s det är en rörelse som på alla sätt och vis drivs av revanschism (d v s helt enkelt att ”ta tillbaka makten” och att ”vrida tillbaka klockan”) till skillnad från både den vita kvinnorörelsen och de olika minoriteternas rörelser och just därför är alla försök att jämföra olika rasliga, etniska, språkliga och religiösa minoriteters sociala rörelser med högerpopulismen och extremhögern (utifrån den s k identitetspolitikanklagelsen) ej särskilt lämpliga.
 
Att det uppenbarligen finns en rent ”objektiv” materialistisk, ekonomisk, statistisk och demografisk bas för att högerpopulismen och extremhögern är så extremt överrepresenterad av vita män betyder samtidigt heller inte att det med nödvändighet måste vara så och det är heller inte en ursäkt att påpeka att de unga vita männen idag är omsprungna av både majoritets- och minoritetskvinnorna. Det måste helt enkelt kunna gå att tala om de unga vita männens oro, rädsla, utsatthet och marginalisering utan att anklagas för att gå högerpopulismens och extremhögerns ärenden.
 
Den vita mansrörelsen som den svenska och västerländska högerpopulismen och extremhögern då egentligen borde kallas hade heller inte behövt välja revanschismens väg även om det är svårt att säga exakt hur de vita männen annars skulle ha reagerat på den utbildningsrevolution som Leijnses bok handlar om. Ett annat sätt att reagera på att ha blivit omsprungna och ”brädade” är så klart att bli feminister och antirasister och vilket många unga vita män onekligen också väljer att bli som ett sätt att hantera, ”cope:a” med och ställa om till den nya ”omvända könshierarkin”

Om den extremt låga andelen jurister med utländsk och utomeuropeisk bakgrund

Apropå detta med att endast 15% av advokatbyråernas delägare är kvinnor samtidigt som att kvinnor idag med råge dominerar juristutbildningens studenter (närmare två tredjedelar, och de har dessutom gjort det ända sedan 1994) samt att 60% av domarna, åklagarna och de biträdande juristerna numera är kvinnor:
 
 
Idag har 30% av landets invånare någon form av utländsk bakgrund men bland det svenska domstolsväsendets dömande personal handlar det om lite mer än 5% och för notariepersonalen handlar det om lite mer än 10%.
 
Bland landets åklagare har likså lite mer än 5% utländsk bakgrund och varav ”andrageneration:arna” är i minoritet gentemot de utrikes födda (de ”riktiga” invandrarna).
 
Detta kan jämföras med att kring 60% av både domarna och åklagarna idag är kvinnor.
 
Bland landets advokater slutligen har också lite mer än 5% utländsk bakgrund och bland de biträdande juristerna handlar det om kring 10%.
 
Detta kan jämföras med att en tredjedel av advokaterna idag är kvinnor samt att 60% av de biträdande juristerna är kvinnor.
 
Allt tyder på att de ovanstående minimala procentandelarna (mot bakgrund av hur utpräglat heterogen den svenska totalbefolkningen idag är) i huvudsak handlar om invånare med nordisk och europeisk bakgrund:
 
Andelen svenska jurister som har utomeuropeisk bakgrund och vare sig de är ”andrageneration:are” eller utrikes födda är sannolikt mycket få och åtskilliga av de som ändå finns är antagligen antingen adopterade eller blandade. En tidigare undersökning har exempelvis indikerat att ej mer än 2,5% av landets advokater har ett utländskt klingande namn som inte ”låter” nordiskt eller västeuropeiskt.
 
Slutligen – numera har kring 15% av studenterna på landets juristutbildningar utländsk bakgrund men återigen har högst troligt en majoritet av dessa bakgrund inom övriga Norden och Europa.
 
Att landets invånare med utomeuropeisk bakgrund har så svårt att både ta sig in på juristutbildningen och därefter att komma ut från den med en uttagen juristexamen samt därefter att komma in på arbetsmarknaden och därefter att hålla sig kvar inom arbetslivet som yrkesverksam jurist beror naturligtvis på en massa olika orsaker.
 
Sedan är det så klart ingen mänsklig rättighet att få bli jurist eller att få arbeta som jurist vare sig för landets utomeuropéer eller för någon annan demografisk subkategori.

Den sociala snedrekryteringen till högskolan fortsätter

Den sociala snedrekryteringen till högskolestudier (och än mer till forskarstudier) fortsätter att kvarstå och t o m växa enligt en färsk UKÄ-rapport.
 
Gissningsvis handlar det om att en ”gammalny” högutbildad nomenklatura som har anpassat sig helt till den nya postindustriella och urbana kunskaps- och informationsekonomin håller på att formeras (många högutbildade och särskilt forskarutbildade blir tillsammans med och reproducerar sig med varandra och de allra flesta av de forskarutbildades barn studerar på högskolan o s v) samtidigt som en växande procentandel av landets barn, ungdomar och unga vuxna (läs: fr a de med utomeuropeisk bakgrund) inte ens klarar av att avsluta högstadiet (grundskolan) och saknar både gymnasie- och högskoleexamen.
 
Vid 25 års ålder hade 44 procent i årskullen som är född 1990 påbörjat högskolestudier, och så har det mer eller mindre sett ut för samtliga av 80-talisternas årskullar. Samtidigt hade endast 20% av de som är födda 1990 och som har förgymnasialt utbildade föräldrar påbörjat högskolestudier jämfört med 83% bland de med forskarutbildade föräldrar. Samtidigt är det viktigt att påminna om att hela 25% i årskullen född 1990 inte har slutfört en gymnasieutbildning och vilket innebär att de därmed saknar högskolebehörighet.
 
Vidare konstateras mycket stora skillnader även vad gäller att studera utomlands: Bland de 25-åriga högskolestudenterna år 2015 som hade forskarutbildade föräldrar hade hela 24% studerat utomlands och för de som har föräldrar som läst en eftergymnasial utbildning om minst tre år var andelen 16% medan den endast var 3% bland högskolestudenterna med lågutbildade föräldrar.
 
Störst skillnader gäller dock forskarstudier: I årskullen född 1985 hade 1% påbörjat forskarstudier senast vid 30 års ålder men dock gällde det endast 0,2% av dem med förgymnasialt utbildade föräldrar jämfört med 12% bland dem som hade forskarutbildade föräldrar. Under läsåren 2005/06–2014/15 ökade till och med andelen doktorandnybörjare med högutbildade föräldrar (d v s med en eftergymnasial utbildning om minst tre år inklusive forskarutbildning) från 53% till 59%. Det ska också påpekas att i befolkningen i stort i motsvarande åldrar har mindre än 2% forskarutbildade föräldrar. Läsåret 2014/15 hade 59% av samtliga doktorandnybörjare högutbildade föräldrar. Detta ska jämföras med att andelen högutbildade föräldrar ligger på 22% för befolkningen i åldern 25–34 år.

Många ”andrageneration:are” med akademikerföräldrar som har utomvästerländsk bakgrund har svårt att reproducera sina föräldrars klasstatus

Inom den svenska högskole- och forskarvärlden är det som bekant ytterst få som använder sig av rasbegreppet och än färre som operationaliserar det, och särskilt gäller det kvantitativa forskare. De allra flesta föredrar i stället att gå direkt på och använda sig av rasismtermen, d v s helt enkelt att tala om rasism men inte om ras, och vilket dels avspeglar det faktum att den absoluta majoriteten av landets forskare betraktar sig som antirasister och dels beror på att den nuvarande rödgröna regeringen har valt att hårdlansera ett nytt svenskt forskningsfält som går under benämningen rasismforskning.

 
Oaktat detta så finns det enstaka kvantitativa forskare som implicit försöker operationalisera rasbegreppet genom att använda sig av kategorin synliga minoritetsinvånare, och som innefattar alla invånare i landet som har bakgrund i den utomvästerländska världen, d v s i de gamla kolonierna och i den s k Tredje världen (Afrika, Asien och Latinamerika) plus Balkanländerna (sydöstra Europa), och några av dem har också undersökt gruppen utrikes födda adopterade från Afrika, Asien och Latinamerika som anses vara den mest ideala gruppen att studera för att undersöka utseendets och kroppens betydelse (d v s just ras) i dagens Sverige.
 
I dagarna har tre av dessa kvantitativa forskare publicerat en ny studie, ”Why do some young adults not graduate from upper-secondary school?”, som undersöker hur det går för den s k ”andra generationen” vars föräldrar har invandrat till Sverige och specifikt hur det går för icke-vita ”andrageneration:are” vars invandrade föräldrar har en högskoleutbildning, d v s i praktiken hur det går för de icke-vita ”invandrarakademikernas” barn.
 
 
Den generella trenden inom minoritets-Sverige är att medan barnen till de nordiska, europeiska och västerländska invandrarna vilka i mycket hög utsträckning tillhörde arbetarklassen i sina hemländer och kom att tillhöra det s k LO-kollektivet i Sverige idag i stort sett helt är ikapp den infödda majoritetsbefolkningen vad gäller utbildning och arbete (d v s förenklat går det att säga att de västerländska invandrarnas barn, d v s de vita ”andrageneration:arna”, har gjort en klassresa uppåt utan dess like trots att deras föräldrar var låg- eller outbildade och kroppsarbetare) så har invandrarna från den utomvästerländska världen vilka ofta tillhörde medelklassen eller t o m överklassen i sina hemländer gjort en nedåtgående klassresa i Sverige (d v s förenklat går det att säga att de icke-vita ”invandrarakademikerna” har deklasserats i Sverige) men det heter gärna att den s k ”andra generationen” vars föräldrar har en högskoleutbildning just nu ”tar igen” denna deklassering och t o m lyckas ”reklassera” sig och sina familjer.
 
Tyvärr visar dock studien att denna rätt så omhuldade hypotes om att de allra flesta av de högutbildade ”Tredje världen-invandrarnas” barn lyckas bra trots att föräldrarna har deklasserats inte alltid stämmer. Studien undersöker specifikt hur det går för högutbildade synliga minoritetsinvånares barn och betydelsen av att ha föräldrar som är beroende av bidrag och/eller arbetslösa. Medan endast 1 (EN) procent av alla infödda majoritetssvenskar som har en högskoleutbildning är beroende av försörjningsstöd (d v s det som tidigare kallades socialbidrag och fortfarande gör det i ”folkmun”) så är hela 30 (TRETTIO) procent av alla ”invandrarakademiker” från den utomvästerländska världen det och vilket i praktiken innebär att de oftast också är arbetslösa. För infödda majoritetssvenskar innebär det att de flesta infödda majoritetssvenskar som är barn till högskoleutbildade klarar sig bra i skolan och tar sig igenom grundskolan samt genomgår både en gymnasie- och högskoleutbildning.
 

Bland de icke-vita ”andrageneration:arna” vars föräldrar är ”invandrarakademiker” ser det dock mer dystert ut: Mellan 20-40 procent av dem har vid 21 års ålder inte slutfört gymnasiestudierna. Bland ”andragenerations”-sönerna med bakgrund i Nordafrika och Mellanöstern har exempelvis kring 40 procent inte klarat gymnasiet vid 21 års ålder. Sämst går det tyvärr för de icke-vita ”andrageneration:are” som bor och växer upp i miljonprogramsområdena där många invandrade akademiker bor som är beroende av bidrag och arbetslösa – bland dessa ”andrageneration:are” är överrisken att inte komma in på eller att hoppa av gymnasiet som allra högst. Den nya studien visar m a o att alltför många barn till de akademiker som invandrat till Sverige från den utomvästerländska världen inte alltid lyckas reproducera sina föräldrars hemlandsklasstatus och att detta särskilt gäller de ”andrageneration:are” som har bakgrund i Nordafrika och Mellanöstern samt de som växer upp i miljonprogramsområdena.

Andel kvinnor och invånare med utländsk bakgrund inom högskolevärlden

andel kvinnliga studenter: 61%
andel kvinnliga doktorander: 47%
andel kvinnliga adjunkter: 59%
andel kvinnliga lektorer: 46%
andel kvinnliga professorer: 25%

Kommentar: Ovanstående siffror borde ligga på 49% och de högsta andelarna hittas inom humaniora och samhällsvetenskap medan de lägsta andelarna hittas inom naturvetenskap och teknik.

andel studenter med utländsk bakgrund: 20%
andel doktorander med utländsk bakgrund: 25%
andel adjunkter med utländsk bakgrund: 17%
andel lektorer med utländsk bakgrund: 23%
andel professorer med utländsk bakgrund: 24%

Kommentar: Ovanstående siffror borde ligga på 30% och i siffrorna ingår även en hög andel inresande s k gäst- och utbytesstudenter samt gästlärare, gästforskare och gästprofessorer. De högsta andelarna hittas inom naturvetenskap och teknik medan de lägsta andelarna hittas inom humaniora och samhällsvetenskap.

andel adjunkter med utomeuropeisk bakgrund: ca 5-6%
andel lektorer med utomeuropeisk bakgrund: ca 4-5%
andel professorer med utomeuropeisk bakgrund: ca 1-2%

Kommentar: Ovanstående siffror borde ligga på 15% och siffrorna exkluderar inresande s k gästdoktorander liksom tillfälliga gästlärare, gästforskare och gästprofessorer. Att siffrorna är så låga beror på att den demografiska ”poolen” av studenter med utomeuropeisk bakgrund (både de s k första och andra generationerna) är så liten då så höga andelar av grundskole- och gymnasieeleverna med utomeuropeisk bakgrund (och återigen både de s k första och andra generationerna) slås ut ”i förtid” och antingen inte klarar att ta sig in på gymnasiet eller på högskolan p g a avhopp eller ofullständiga eller låga betyg.

Andelar med svensk och utländsk bakgrund bland landets högskolestudenter

Spridda procentsiffror rörande andelen studenter med svensk och utländsk bakgrund vid samtliga högskolor i landet läsåret 2014/15 för alla som är intresserade av vilka ämnen och program som studenterna med utländsk bakgrund väljer och läser (respektive inte väljer och inte läser) och vilka högskolor där studenter med utländsk bakgrund är överrepresenterade (respektive underrepresenterade):

 

andel studenter med svensk bakgrund i högskoleutbildning läsåret 2014/15: 82%

högsta procentandelar:

vård och omsorg 86%

humaniora och teologi 86%

juridik och samhällsvetenskap 86%

konstnärligt område 89%

arkitektexamen 90%

logopedexamen 90%

psykologexamen 91%

speciallärarexamen 92%

sjukgymnastexamen 95%

lägsta procentandelar:

receptarieexamen 34%

apotekarexamen 35%

tandhygienistexamen 51%

tandläkarexamen 55%

biomedicinsk analytikerexamen 56%

fysioterapeutexamen 58%

röntgensjuksköterskeexamen 59%

tandteknikerexamen 61%

optikerexamen 62%

 

 

andel studenter med svensk bakgrund i högskoleutbildning läsåret 2014/15: 82%

högsta procentandelar:

Handelshögskolan 86%

Stockholms konstnärliga högskola 86%

Linköpings universitet 87%

Chalmers tekniska högskola 87%

Kungl. Musikhögskolan 87%

Konstfack 87%

Umeå universitet 88%

Beckmans Designhögskola 90%

Försvarshögskolan 91%

Ericastiftelsen 93%

Sveriges lantbruksuniversitet 94%

lägsta procentandelar:

Södertörns högskola 70%

Karolinska institutet 73%

Malmö högskola 75%

 

 

andel nybörjarstudenter med svensk bakgrund läsåret 2014/15: 80%

högsta procentandelar:

civilekonomexamen 90%

sjökaptensexamen 90%

dietistexamen 94%

fysioterapeutexamen 95%

officersexamen 96%

veterinärexamen 97%

lant- och skogsbruk 98%

specialpedagogexamen 100%

hortonomexamen 100%

jägmästarexamen 100%

lantmästarexamen 100%

skogsmästarexamen 100%

 

 

utländsk bakgrund = född utomlands eller i Sverige med två utrikes födda föräldrar

källa: Universitetskanslersämbetet

Andelen (och antalet) doktorander med utomeuropeisk bakgrund fortsätter att vara extremt låg

Högskolenybörjare läsåret 2014/15 med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika:

Födda i Sverige med två föräldrar födda i Afrika: 693 (Etiopien 189, Somalia 176, Eritrea 107, Marocko 80)
Födda i Afrika: 700 (Somalia 166, Etiopien 74, Burundi 48, Nigeria 46)
Födda i Sverige med två föräldrar födda i Asien: 2348 (Irak 529, Iran 507, Libanon 420, Syrien 348)
Födda i Asien: 3183 (Irak 1274, Iran 396, Afghanistan 214, Syrien 165)
Födda i Sverige med två föräldrar födda i Sydamerika: 292 (Chile 180, Peru 47, Uruguay 20, Bolivia 17)
Födda i Sydamerika: 324 (Chile 80, Brasilien 60, Peru 57, Argentina 20)

Kommentar: Landets invånare med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika är numera relativt väl representerade som nybörjarstudenter vid högskolorna men många hoppar tyvärr av och avslutar inte högskolestudierna med en godkänd, uttagen och avslutad examen och vidare är de extremt koncentrerade till specifika yrkesutbildningar och program och samtidigt kraftigt underrepresenterade för att inte säga i det närmaste frånvarande inom fr a de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnena.

Doktorandnybörjare läsåret 2014/15 med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika:

Födda i Sverige med två föräldrar födda i Afrika: 0
Födda i Afrika: 18
Födda i Sverige med två föräldrar födda i Asien: 28
Födda i Asien: 96 (Iran 31, Irak 30)
Födda i Sverige med två föräldrar födda i Sydamerika: 0
Födda i Sydamerika: 13

Kommentar: Det är extremt svårt för särskilt den s k ”andragenerationen” att bli antagen som doktorand vid en svensk högskola, antingen då de inte klarar konkurrensen om doktorandtjänsterna eller då de inte strävar efter att doktorera överhuvudtaget. Läsåret 2014/15 antogs totalt 1799 doktorander vid samtliga svenska högskolor och vilket innebär att landets invånare med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika är kraftigt underrepresenterade som nyantagna doktorander oavsett om de har invandrat eller tillhör den s k ”andragenerationen”.

Doktorander inskrivna läsåret 2014/15 med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika:

Födda i Sverige med två föräldrar födda i Afrika: 19
Födda i Afrika: 80 (Etiopien 11, Kenya 11)
Födda i Sverige med två föräldrar födda i Asien: 101 (Iran 32, Indien 17, Vietnam 14)
Födda i Asien: 594 (Iran 259, Irak 95, Kina 62, Indien 21)
Födda i Sverige med två föräldrar födda i Sydamerika: 19
Födda i Sydamerika: 99 (Chile 23, Brasilien 22, Colombia 16, Peru 12)

Kommentar: Dessa siffror redovisar samtliga doktorander som var inskrivna på en svensk högskola och som hade bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika under läsåret 2014/15 inklusive de ovanstående doktorandnybörjarna. Läsåret 2014/15 var totalt 20 949 doktorander inskrivna vid samtliga svenska högskolor vilket innebär att landets invånare med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika är kraftigt underrepresenterade som doktorander oavsett om de har invandrat eller tillhör den s k ”andragenerationen”. Det är även svårt att säga hur många av dem som i verkligheten är aktiva doktorander och det är än svårare för att inte säga omöjligt att säga hur många av dem som kommer att avsluta forskarutbildningen med en doktorsexamen. Slutligen är doktoranderna med bakgrund i Afrika, Asien och Sydamerika extremt underrepresenterade för att inte säga i det närmaste frånvarande inom fr a de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnena.

Endast 25% av professorerna är kvinnor men högst en procent av landets professorer har utomeuropeisk bakgrund

På 1990-talet var ej mer än kring 10 procent av landets samtliga professorer kvinnor men idag handlar det åtminstone om en fjärdedel, d v s 25 procent, och numera är trots allt hälften eller 50 procent av alla de som antas och anställs som doktorander under ett visst läsår på samtliga högskolor i landet kvinnor:

 

 

Påminner gärna om att ej mer än några promille av alla nyantagna och nyanställda doktorander som antas och anställs under ett visst läsår på samtliga högskolor i landet har utomvästerländsk bakgrund och är födda och uppvuxna i Sverige utan att på något sätt förringa de majoritetssvenska kvinnornas fortfarande på alla sätt och vis prekära belägenhet:

 

Läsåret 2012/13 antogs exempelvis ej mer än 2 (sic: TVÅ) doktorander på samtliga högskolor i landet som är födda i Sverige och som har två föräldrar födda i Afrika, ej mer än 13 (sic: TRETTON) doktorander som är födda i Sverige och som har två föräldrar födda i Asien och ej mer än 2 (sic: TVÅ) doktorander som är födda i Sverige och som har två föräldrar födda i Sydamerika.

 

Tyvärr finns det inga siffror på andelen professorer i landet med utomvästerländsk bakgrund men då kring 5,5 procent av Sveriges samtliga 29 000 högskoleanställda lärare och forskare verkar ha någon form av bakgrund i Afrika, Asien eller Sydamerika inkluderande hundratals gästlärare och gästforskare så säger en kvalificerad gissning att det bör handla om högst 1 (sic: EN) procent.

 

Sedan går det alltid att hävda (vilket alltför många gör numera) att landets utomeuropéer inte ”håller måttet”, att de har låg eller t o m mycket låg IQ, att ”förstagenerationens” Tredje världen-examina är undermåliga samt att ”andragenerationens” betyg är katastrofala och att endast några procent per årskull av ”andrageneration:arna” med utomeuropeisk bakgrund överhuvudtaget lyckas ta sig ur högskolan med en grundutbildnings- och/eller yrkesexamen vilket i sin tur resulterar i att det inte är särskilt många kvar (per årskull) som ens är kvalificerade för att ansöka till en doktorandtjänst.