Kategori: hets mot folkgrupp

Om anmälningarna för diskriminering p g a etnicitet och religion, för hatbrott p g a rasistiska och religiösa motiv samt för hets mot folkgrupp

Smålandspostens Bo Ströberg granskar anmälningarna för diskriminering p g a etnicitet och religion, för hatbrott p g a rasistiska och religiösa motiv  samt för hets mot folkgrupp i tredje delen av sin artikelserie om rasismen i dagens Sverige:

”Den som utsätts för etnisk diskriminering har väldigt liten chans att få upprättelse. Därför tycker många att det är meningslöst att anmäla. Mörkertalet är även stort för hur många som utsätts för olika hatbrott… Slutsatsen blir att rasismens konsekvenser är ett större problem i Sverige 2020 än vad tillgänglig statistik ger sken av. Problemen blir inte lättare att tackla när rasism, och andra ord som börjar med ras, samtidigt är något av det känsligaste vi har i den offentliga debatten.”

STAT (kopia).jpg

https://nxt.smp.se/nyheter/diskriminerade-har-sma-mojligheter-att-fa-ratt

 

”2009 inrättades Diskrimineringsombudsmannen (DO), som en sammanslagning av fyra olika myndigheter. Under dessa tio år har DO fått in 9 415 anmälningar om diskriminering på grund av etnicitet eller religion. 44 fall har tagits till domstol och man har fått 20 fällande domar. Det är bara två promille av anmälningarna.

 

När det gäller olaga diskriminering – som prövas som brottmål inte civilmål – är oddsen att få någon fälld ännu sämre. De senaste tio åren har 1 830 anmälningar gjorts. Under samma period har bara tre personer dömts i landets tingsrätter, senaste gången det hände var 2015.

 

Det är DO som ska se till att diskrimineringslagen efterföljs. Det är en vanlig uppfattning att DO hjälper diskriminerade människor att driva rättsprocesser men myndigheten ser inte det som sitt primära uppdrag. I första hand arbetar man förebyggande, man granskar hur bestämmelserna efterlevs. Informerar om brister.”

(…)

”En utredning arbetar nu med en översyn av hur diskrimineringslagen kan bli mer effektiv. Slutbetänkandet ska redovisas senast den 1 oktober 2020.

 

När det gäller etnisk diskriminering är mörkertalet stort. De anmälningar som DO får in synliggör bara en del av de problem som är kopplade till diskriminering. Det påtalar myndigheten i sin senaste årsrapport.

 

Diskriminering är ett brott man kan utsättas för utan att veta om det. Du får inget svar på din ansökan och antar att de hittade någon mer meriterad för jobbet. Eller att lägenheten redan var uthyrd. Likväl blir konsekvensen att livschanser går dig förbi. Försök visar att särskilt muslimer utsätts för diskriminerande behandling inom flera sektorer – rättsväsende, socialtjänst, arbets- och bostadsmarknad.

 

Även den som upplever sig utsatt för diskriminering kan känna en ovilja mot att anmäla det. Etnisk eller religiös diskriminering riktas mot din identitet, den du är eller föreställs vara, den grupp du görs till representant för. Forskning visar samtidigt att förtroendet för rättsväsendet är lågt bland de minoriteter som är mest utsatta för diskriminering och olika slags hatbrott.

 

Hatbrott är ett samlingsbegrepp, inget specifikt brott, och innebär enligt BRÅ:s definition ”att någon angriper en person eller en grupp av människor på grund av deras uppfattade ras, hudfärg, etniska bakgrund, trosbekännelse, sexuella läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck”.

 

Förutom hets mot folkgrupp och olaga diskriminering, som är de två brottsrubriceringar som ryms under hatbrottsbegreppet, ger straffskärpningsregeln möjlighet att väga in hatmotiv vid domar för vilket brott som helst, allt från klotter till mord.

 

Enligt BRÅ:s sammanställning polisanmäldes 7 090 hatbrott under 2018. Två tredjedelar, 4 865, var rasistiska/främlingsfientliga. 20 procent var religiösa hatbrott, majoriteten av dem riktades mot muslimer. Här har antalet ökat trefaldigt på tio år. De antisemitiska hatbrotten har varierat kraftigt från år till år och här är trenden inte lika tydligt uppåtgående.

 

Regeringen har gett BRÅ i uppdrag att göra en studie av de islamofobiska hatbrotten. En liknande studie om antisemitiska hatbrott redovisades i fjol.

 

Att hatbrott leder till åtal är ytterst sällsynt. Av de drygt 6 000 anmälningarna som kom in under år 2016 hade bara tre procent klarats upp i juni 2019 enligt BRÅ-rapporten. När det gäller brottskategorier är hot och ofredande vanligast, följt av skadegörelse och hets mot folkgrupp.

 

I februari i år dömdes en 38-åring bosatt i Uppvidinge till böter för hets mot folkgrupp sedan han på Facebook kallat svarta för ”jävla apor”. I november i fjol dömdes en 22-årig Växjöbo till böter för samma brott, då handlade det bland annat om att muslimer är ”mindre värda än avföring under skorna”.

 

Under 2019 anmäldes, enligt preliminär statistik, totalt 1 419 fall av hets mot folkgrupp. Det är en minskning från valåret 2018 då det slogs rekord med 2 508 anmälningar. Jämfört med läget 2016 kan man konstatera att antalet anmälningar i dag ligger på det dubbla antalet.”

 

(…)

 

”Den statistikförandemyndigheten saknar alltså underlag för att ens ge en övergripande lägesbild. Till detta kommer den samstämda uppfattningen från BRÅ, DO och forskare på området om att det finns ett stort mörkertal när det gäller anmälningar av diskriminering och olika sorts hatbrott.

 

Slutsatsen blir att rasismens konsekvenser är ett större problem i Sverige 2020 än vad tillgänglig statistik ger sken av. Problemen blir inte lättare att tackla när rasism, och andra ord som börjar med ras, samtidigt är något av det känsligaste vi har i den offentliga debatten.”

HMF (kopia).jpg

Om den anti-antisemitiska professorn Geo Widengren och dennes elev professor Jan Hjärpe som till skillnad från sin gamle handledare vittnade till förmån för en antisemit

”Sådan lärare och handledare, sådan student och doktorand”? Nja, i alla fall till synes inte när det gäller Geo Widengren och Jan Hjärpe:
 
”Upptäckte” nyss att professor Jan Hjärpes gamle lärare och handledare vid Uppsala universitet professor Geo Widengren tydligen vittnade i en rättegång mot en svensk antisemit 1947 och vilket ju Hjärpe själv gjorde 1989.
 
Jan Hjärpe är då en pionjär inom den svenska islamforskningen och har i mångt och mycket grundat den moderna svenska islamologin. 1989 vittnade Hjärpe och professor Jan Bergman vid Teologen vid Uppsala universitet till antisemiten Ahmed Ramis förmån när Rami stod åtalad för hets mot folkgrupp p g a dennes dåvarande antisemitiska radioprogram Radio Islam.
 
Den på sin tid uppmärksammade rättegången resulterade i den s k Bergman-affären samt i att ett flertal lärare och forskare vid Teologen i Uppsala sedermera kom att gå ut i offentligheten och försvara Hjärpe och Bergman. Hjärpe hade då själv låtit sig intervjuas av Rami i Radio Islam och han har även låtit publicera sig i den högerextrema tidskriften Fria Ord och idag är Hjärpe ett mycket aktat namn bland alla de i landet som intresserar sig för och studerar och undervisar om islam och om muslimer.
 
Hjärpes gamle lärare och handledare Geo Widengren vittnade 1947 i en rättegång mot Einar Åberg som efter kriget hade kommit att utvecklas och framstå som både Sveriges och Europas ledande antisemitiska propagandist och Rami har också flera gånger uttryckt att han uppskattar Åberg och indirekt ser sig som en en arvtagare till denne.
 
Widengren var professor i religionshistoria vid Uppsala universitet och Jan Bergmans företrädare samt expert på Iran och iranier, d v s han var en s k iranist och f d elev till Sveriges mest berömde iranist H.S. Nyberg. Widengren inkallades som expert under rättegången och sade då att Åberg använde sig av förfalskade Talmud-citat samt spred osanningar om judendomen och om judarna. Rättegången mot Åberg kom att gå till historien då den året därpå resulterade i att Sverige införde lagen om hets mot folkgrupp som ibland också följaktligen kallas Lex Åberg och den förste som dömdes för hets mot folkgrupp var då Åberg.
 
Och nu undrar en ju i sitt stilla (antirasistiska och antifascistiska) sinne vad som hade hänt om Widengren hade vittnat på samma sätt som hans doktorand Hjärpe kom att göra 42 år senare: Hade Åberg dömts då och hade lagen om hets mot folkgrupp kommit till då eller ej?

Hovrätt godkänner inte användandet av rasord som hets mot folkgrupp

Hovrätten för Västra Sverige mildrar domen mot en man som högljutt uttalade rasord (”tjing tjong”, ”guling” och säkert också ytterligare andra rasord riktade till de båda afrosvenska männen som en utan problem kan föreställa sig vilka de var) riktade mot en asiatisk kvinna och två afrosvenska män på en buss i Göteborg. Tingsrätten hade dömt mannen för hets mot folkgrupp med motiveringen att mannens ringaktande uttalanden hade fällts på allmän plats och därmed spritts till många människor, men hovrätten tar nu tillbaka denna rubricering och mildrar därmed straffet till ofredande med motiveringen att ”Straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp tar dock sikte på angrepp som riktas mot kollektivt bestämda grupper och kollektiv av sådana grupper, medan enskilda identifierbara individer inte skyddas av bestämmelsen. Eftersom X (den tilltalade) med sina uttalanden riktat sig direkt mot MÄ (målsäganden) och de två männen, kan han därmed inte dömas för hets mot folkgrupp.”

http://www.dagensjuridik.se/2015/06/hovratten-javla-ching-chong-och-javla-guling-inte-hets-mot-folkgrupp

Med andra ord ser hovrätten på händelsen som att endast kvinnan och de båda männen i fråga ofredades i egenskap av enskilda individer, d v s ej att det handlade om svenska asiater och afrosvenskar som grupper. Snacka om att hyperindividualisera händelsen i fråga (och vilket ju passar väl in i vår genomnyliberaliserade tid) och att vägra se att sådana rasord och det rastänkande som ligger bakom dem naturligtvis inte bara handlar om enskilda specifika individer utan mot just att uttrycka förakt för kollektiv och grupper: Vilka ”random”asiater och ”random”-afrosvenskar som helst hade helt enkelt kunnat råka ut för denne mans verbala attacker.